torsdag 27 december 2018

Attentat i juletid


Det är regnigt i Paris på julaftonskvällen år 1800. Människor går sina sista ärenden inför helgen. Kanske hörs en klocka klämta, trots att den kristna religionen officiellt avskaffades under skräckväldet några år tidigare. I gränden Saint- Nicaise nära Tuileriepalatset står en vagn med en tunna på flaket. En man står bakom vagnen och en annan i hörnet av Place de Carrousel. Här har man god utsikt mot palatset. En vagn som lämnar Tuilerierna måste passera Nicaise. De båda männen har ett särskilt ärende: Mord.

Frankrike år 1800 är ett land i stark spänning. Sedan revolutionen drygt tio år tidigare har man genomlidit skräckvälde och krig, vid sidan av de reformer som samtidigt genomförts. Efter Robespierres fall 1794 har landet styrts av flera kortvariga regeringar, mer eller mindre radikala eller konservativa. Det har nu gått ett drygt år sedan generalen Napoleon Bonaparte från Korsika vid en statskupp i själva nationalförsamlingen i praktiken gjort sig till envåldshärskare, trots att hans officiella titel är ”förste konsul. Under det nya styret har läget i Frankrike börjat stabiliseras. Även om oroligheter fortfarande förekommer på sina håll, bland annat i provinsen Vendée i väster, har det blivit allt klarare att landet fått en ledare kompetent nog att upphäva det kaos som nu rått i nära ett årtionde. Men utvecklingen behagar inte alla. Rojalisterna, som önskar en återgång till det kungliga enväldet, ser ogärna att Napoleon på detta sätt ”stadgat” revolutionen och gett den en fast struktur. De mer radikala revolutionärerna, jakobinerna, fruktar å andra sidan ett nytt envälde, bara under annat namn och på sikt svårare att störta än det gamla. Det är många som efter ett år med Napoleon vid makten vill se honom död.

På kvällen 24 december 1800 gjorde sig Napoleon i ordning att åka till operan i Paris. Han tycks ha tvekat om han skulle gå på kvällens föreställnig tillsammans med sin hustru, hennes dotter och systern Caroline , men till slut bestämt att göra det.[1]  Order gavs att vagnar skulle göras i ordning. Förste konsuln åkte i egen vagn i sällskap med några officerare. Framför honom red en soldateskort. Hustrun och systern åkte strax efter Napoleon. När mannen som stod på utkik i hörnet av Place de Carrousel såg gardisterna komma ridande blev han handlingsförlamad. Allt tyder på att de båda attentatsmännen helt enkelt chansat på att Napoleon skulle ge sig ut den kvällen, han bestämde sig ju inte själv förrän i sista ögonblicket. Kanske attentatorerna egentligen inte räknat med att verkligen komma till skott, eller så var det bara den vanliga tvehågsenhet som lätt drabbar politiska mördare.[2] Hur som helst gav utkiken i gathörnet inget tecken. Mannen vid vagnen med tunnan hörde naturligtvis ändå dånet av de annalkande hästarna och förstod vad klockan var slagen. Han satte sin pipa till tunnan, som innehöll sprängämnen. Därefter gav han tömmarna till hästarna åt en ung flicka som stod i närheten och sprang undan. Det visade sig emellertid att han varit för sent ute. Av en tillfällighet körde Napoleons kusk, som möjligen var något berusad, dessutom ovanligt fort. Napoleons ekipage hann precis förbi vagnen med tunnan innan laddningen detonerade. Vagnen med hustrun, hennes dotter och Napoleons syster hade inte hunnit fram till platsen när tumman exploderade men flera fönster i vagnen krossades och Napoleons styvdotter skadades lätt. Förödelsen i omgivningen var större. Ett hus föll samman och nio människor, bland dem flickan som tagit hand om tömmarna till attentatsvagnen, dödades. Napoleon hörde naturligtvis knallen, som lär ha låtit som om flera kanoner avlossats. Han stannade och fick besked om vad som hänt, varpå han lugnt fortsatte till operan för att visa att han klarat sig. Men han var starkt upprörd: Det som hade hänt var oacceptabelt och krävde repressalier. Trots att det snart visade sig att de två attentatsmännen, plus en medhjälpare som man lyckades gripa, varit rojalister med möjliga kopplingar till England arresterades också ett stort antal vänsterradikala jakobiner. Napoleon var besluten att ta itu med all tänkbar opposition mot sin regim. Ironiskt nog lyckades mannen som tänt på laddningen undkomma och emigrera till Nordamerika, där han tärd av ruelse över sitt dåd lär ha blivit präst.[3]          

Inom två år efter attentatet var Napoleon ”konsul på livstid” och inom ytterligare två år fransk kejsare. Det är svårt att avgöra den exakta kopplingen mellan attentatet mot Napoleons vagn och de senare upphöjelserna eftersom mycket hann hända mellan december 1800 och december 1804 men att attentatet väckte ilska bland dem som uppskattade Napoleons styre är naturligt och det har i varje fall knappast försvårat hans väg till kejsartronen. Scenariot känns igen från exempelvis 1930-talets Tyskland, där en ensam idealists försök att protestera mot naziregimen genom att sätta eld på riksdagshuset i Berlin endast bidrog till att stärka Hitlers makt.[4]               



[1] Parrisoperan gav denna kväll ”Skapelsen” av Haydn. 
[2] Enligt en version ska till och med Ankarström ha gripits av tvivel inför sin gärning på maskeraden, så att Ribbing tvingats ingripa och avlossa skottet.
[3] Denna text bygger på Herman Lindqvists bok om Napoleon(2004), s. 234-37.
[4] Mitt resonemang om riksdagshusbranden och dess följdverkningar bygger på historikern Hans Villius upplägg i bland annat Rättegångar som skakat världen(1996, kapitlet ”Protest,protest. Rättegången mot Marinus van der Lubbe”.  

lördag 15 december 2018

Den ensamme envåldshärskaren


Det var en speciell ceremoni på flera sätt. Bara det faktum att den ägde rum i Stockholm var ovanligt. Dessutom hade kröningar i denna stad en obehaglig tendens att följas av olycka eller skandal. 129 år tidigare, 1568, hade en flicka av bondesläkt  krönts till svensk drottning. Karin Månsdotter hade varit 17 år vid ceremonin i Storkyrkan och avsatts knappt tre månader senare. År 1650 hade en annan flicka, Kristina, krönts till svensk regent i samma kyrka, för att fyra år senare avsäga sig tronen, resa till Rom och bli katolik   Nu kröntes en pojke, som dessutom var yngre än både Karin och Kristina hade varit, till enväldig konung i Storkyrkan.. ”Kröning” var egentligen en oriktig benämning. Den nye kungen hade satt kronan på huvudet redan innan han red till kyrkan. Ceremonin betecknades också ”hyllning och smörjelseakt”, inte kröning. En del tyckte att hela tillställningen var onödig: Kungen hade ju sin makt av Gud och genom arv, det fanns det riksdagsbeslut på.[1] Änkedrottning Hedvig Eleonora, konservativ och noga med traditionerna som de flesta gamla, hade emellertid insisterat på en högtodlig akt. För det första var det sed då en ny konung tillträdde ämbetet. För det andra borde hennes sonson, som ”Herrens smorde”, naturligtvis bli smord.[2] Vid åttatiden på morgonen 14 december 1697 samlades alltså rådsherrarna, eller kungliga råden som de nu benämndes, samt representanter för diverse adliga familjer vid det tillfälliga kungliga residenset på Riddarholmen.[3] Kungen kom ut, iförd mantel och med krona på huvudet och spira i handen. Utöver den purpurfärgade manteln var han liksom övriga närvarande klädd i svart till minne av den döde Karl XI. Så steg kungen till häst men råkade därvid tappa kronan. Visserligen uppfångades den innan den nuddade marken men säkert blev en och annan åskådare orolig. Var detta ett tecken på kommande olyckor? Efter detta satte sig processionen i rörelse. Kungen var den ende som red. Adeln gick till fots. Detta var en lika subtil markering av enväldet som att kungen bar krona redan på vägen till kyrkan: Han stod över alla andra, bonde eller adelsman. Utkorad till sin ställning av Gud och icke av människor.

När man läser om Karl XII:s kröning, den enda av en absolut enväldig svensk kung, ör det draget av stel opersonlighet som faller i ögonen. Man får veta vad som hände men inget antyds egentligen om vad de agerande gjorde. Vad tänkte den unge kungen under den sju timmar långa ceremonin. Var han fundersam eller orolig eller kanske fylld av förväntan inför sin kommande livsuppgift? Reflekterade de närvarande över att en yngling på 15 år blivit enväldig? Vad som framgår är just kungens upphöjdhet över alla andra. Han avgav ingen kungaed, trots att ständerna svurit en ed till honom: En kung behöver inte avge några löften. Efter kröningsakten åt han middag uppvaktad av råd och adelsmän. Sedan gick han upp i sin svit, där han lämnades ensam. Därefter åt de andra sin måltid. Det är en bild av den ensamhet som skulle följa Karl XII genom livet, enda till den ödesdigra kvällen vid Fredriksten i Norge 21 år senare.[4]          



[1] Ständerna hade 1693 förklarat kungamaken enväldig.
[2] Med vår tids mått var Hedvig Eleonora snarast medelålders 1697, kring 60 år. Hon dog 1715, nära 80 år gammal. 
[3] Wrangelska palatset, nuvarande Svea hovrätt, tjänstgjorde som kunglig bostad efter slottsbranden tidigare under året.
[4] För närmare detaljer om Karl XII:s kröning, se Bengt Liljegrens biografi över Karl XII(2004), kapitlet ”Herrens smorde”.

lördag 8 december 2018

Karl XII, historien och tiden


Att det i år(2018), är 300 år sedan Karl XII dog vet alla vuxna svenskar som är någotsånär hemma i historia och förmodligen de flesta andra svenskar också. Karl XII:s dödsdag och dödsår sitter i blodet hos en verklig svensk. Men vilken dag dog egentligen Karl XII? Vid sidan av den eviga frågan hur kungen dog finns det många som börjat ifrågasätta när han dog. I Norge, där kungen ju stupade, hade man vid denna tid redan infört gregoriansk tideräkning, som låg 11 dagar före den julianska som fortfarande gällde i Sverige.[1] Därför stupade Karl XII enligt sina landsmän 30 november, medan det på norska sidan redan var 11 december. Det var faktiskt just i samband med Karl XII jag själv upptäckte att Sverige och Danmark-Norge en gång haft olika tideräkning. När jag var 11-12 år åkte vi till Norge för att besöka platsen där hjältekonungen stupat. Är man historiskt intresserad och dessutom släkt med Carl Bennedic så skall man besöka Fredrikstens fästning! Jag minns än vår förvirring när de norska broschyrerna om fästningens historia envist upprepade att Karl XII hade stupat 11 december 1718. Min mor, en tjej med glimten i ögat och lika historieintresserad som sin son, trodde först att det helt enkelt rörde sig om feltryck. Men var vi än tittade i norsk litteratur återkom samma datering. Efter en tid fick vi reda på hur det hängde ihop. Tekniskt sett är således alla dateringar av historiska händelser i de flesta protestantiska länder felaktiga från 1582, då gregorianska kalendern infördes, tills respektive land valt att införa denna kalender(februari 1753 i Sveriges fall). Bör då dateringen ändras? Av såväl historieromantiska som praktiska skäl svarar jag ett bestämt ”NEJ.

För att börja med Karl XII själv, så vet vi alla som sagt att han dog 30 november. Detta datum är en del av vår kultur, på samma sätt som 9 november har en, låt vara i hög grad blandad, särskild klang i Tyskland.[2] Även etablerade historiker, som Hans Villius och Peter Englund, anger 30 november som Karl XII:s dödsdag. Också i Norge högtidlighölls 300-årsminnet av deras motståndares slutgiltiga fall 30 november 2018.[3] Skulle vi verkligen någonsin kunna vänja oss vid något annat dödsdatum för Karl XII? Ett annat datum som i så fall måste ändras är 6 november som Gustav II Adolfs dödsdag, Detta datum har förmodligen, även om betydelsen minskat med tiden, en mer nostalgisk klang i Sverige än 30 november. Hos våra forna vapenbröder finnarna är detta till och med en särskild dag, ”Svenskdagen”. Sådana traditioner ändras inte över en natt. Går vi sedan över till den rent praktiska aspekten finner vi att saken inte är så enkel i praktiken som den kan tyckas i teorin. Om man börjar korrigera historiska dateringar som av någon anledning uppfattas som felaktiga, måste man i konsekvensens namn också kasta en blick på våra regentlängder. Åtminstone i Sverige bygger regentlängden på uppställningar från slutet av medeltiden, vilka innefattar regenter som med stor sannolikhet aldrig existerat. För Karl XII:s del skulle detta, om jag läst rätt, innebära att kungen i fortsättningen borde betecknas ”Karl VI”, vilket i sin tur leder till att vår nuvarande kung blir ”Karl X Gustav”.[4]  Också andra kungar, som den i vår tid inte helt bortglömde Erik XIV, fick i så fall se sin numrering sänkt ett antal steg. I England och Frankrike är det så att regenter som skulle ha bestigit tronen om allt gått rätt till men som av någon anledning aldrig regerat i praktiken ändå räknas i regentlängden. Skulle man ändra på detta blir exempelvis Edvard VIII Edvard VII och Napoleon III blir Napoleon II. [5] Föddes förresten Jesus för 2018 år sedan?

Låt oss alltså i enkelhetens och förnuftets namn avstå från att ändra på sedan länge vedertagna dateringar av historiska händelser. I grund och botten är tiden och i synnerhet hur den ordnas och fördelas en konstruktion och ett påfund av människan själv. Låt oss hellre tänka på vad vi gör med vår egen knappt utmätta tid på Jorden än att grubbla över exakt när våra förfäder levde sina liv.                 



[1] Angående ”gamla” respektive ”nya stilen” för tideräkning i olika länder och för det speciella system som användes i Sverige 1700-1712, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Gamla_stilen_och_nya_stilen och de hänvisningar som där görs till ”Svenska kalendern”. 
[2] Även om det som bekant var 9 november 1938 pogromerna under ”Kristallnatten” ägde rum, var det också detta datum 1918 det tyska kejsardömet upphörde och, inte minst Berlinmuren föll 1989.
[3] Om jag förstått rätt högtidlighålls minnet av Karl XII vid Fredriksten såväl 30 november som 11 december detta år.
[4] Vilka fruktansvärda följder skulle detta inte kunna få för våra relationer till såväl Polen som Danmark.
[5] För en utförligare diskussion om dessa icke regerande kungar, se http://bosonshistoria.blogspot.com/2016/01/kungar-som-aldrig-regerat.html