söndag 24 mars 2019

Robert av Artois - En arvstvist och dess följder


Vilken svensk kunglighet före Gustav Vasa och Kristian tyrann är mest känd i våra dagar? Förmodligen blir svaret Birger Jarl eller Karl Knutson eller kanske Magnus Ladulås. Magnus Erikson är också en tänkbar kandidat. Ganska många, i synnerhet äldre, svenskar vet att han införde enhetlig lagstiftning och avskaffade träldomen. Om man frågar vilken medeltida drottning som är mest känd i vår tid är svaret säkert svårare. En genomsnittlig svensk av idag vet på rak arm förmodligen inte namnet på en enda drottning före Kristina eller åtminstone Karin Månsdotter. En drottning som i alla fall den äldre generationen svenskar och kanske också de yngre hört talas om, trots att de nog inte vet vem hon egentligen var, är Blanche(Blanka), av Namur, Magnus Eriksons hustru. Det är hon som är hästen i barnvisan eller ramsan ”rida, rida Ranka”. Blanka beskrivs som både vacker och begåvad. Hennes far var greve av Namur, en stad i dagens Belgien. Modern tillhörde en sidogren av det franska kungahuset Capet, släkten Artois. De hade sitt namn efter det grevskap stamfadern fått i förläning under förra hälften av 1200-talet av dåvarande kungen av Frankrike. Artois ligger uppe i norra Frankrike, på gränsen mot dagens Belgien. Att vara greve där innebar också att man var fransk pär, en sorts domare.[1] Som sådan hade man säte och stämma i kungens råd och en självskriven plats vid alla viktigare officiella ceremonier. Det var alltså inte något att fnysa åt, att vara greve eller grevinna av Artois. Familjen Artois var känd för häftighet och övermod. De var oerhört ärelystna och tog gärna initiativ utan att konferera särskilt mycket med omgivningen, även om denna omgivning råkade vara kung av Frankrike.[2] En person som detta stämde särskilt väl in på var greve Robert av Artois, morbror till Sveriges blivande drottning Blanka. Det är om denne märklige man det här skall handla.[3]

Robert föddes i slutet av 1280-talet. Hans farfar, som också hette Robert, var då regerande greve av Artois medan sonen Filip, vår Roberts far, räknades som hans vasall. Filip dog i strid då hans son var 11 år. Ytterligare några år senare stupade också farfadern i strid. Nu uppstod den situationen att greve Robert efterlämnade en dotter, Mahaut, och en sonson, Robert. Med motiveringen att hon var närmast arvinge till sin far, eftersom brodern Filip aldrig varit regerande greve av Artois, hävdade Mahaut nu rätt till grevskapet framför brorsonen, som ännu var för ung att göra sin stämma hörd.[4] När Robert blivit äldre(1309), öppnade han process mot fastern och hävdade sin arvsrätt till Artois. Mahaut hade emellertid i samma veva lyckats få sina två döttrar bortgifta med yngre söner till kung Filip av Frankrike(känd som den sköne). Det var därför lätt för grevinnan att få tvisten avgjord till sin förmån. Robert tilldelades ett mindre grevskap som kompensation. Om någon till äventyrs föreställde sig att saken därmed var utagerad, misstog sig vederbörande grundligt.

Författaren Maurice Druon ger i sin romansvit, på svenska utgiven under samlingsnamnet ”Den dömda ätten”, som handlar om bakgrunden till hundraårskriget, stort utrymme åt tvisten om arvsrätten till Artois. Robert gör entré redan i en av de första scenerna och det står genast klart att vi möter en man med få likar i sin omgivning:

”Tunga steg satte golvet i gungning. Den man som nu inträdde var sex fot lång, hade lår tjocka som ekstammar och händer som stridsklubbor. Hans röda stövlar var dåligt borstade. Hans kappa var så vid att den kunde ha täckt en säng. En dolk som han bar vid sidan fullbordade intrycket av att han var på väg ut i fält. …För sina lungor behövde han mer luft än andra människor.”[5]

Om Robert verkligen såg ut och uppträdde som Druon beskriver honom var han en person som ofelbart drog uppmärksamheten till sig och inte gav sig i första taget, ja, inte heller i det andra. Så var dessvärre också förhållandet med Mahaut, som var en duktig administratör och väl förstod att bekämpa de lokala adelsmän som regelbundet, med stöd av Robert, vågade sätta sig upp mot hennes styre i Artois. Om dessa båda, i så väl fysisk som andlig bemärkelse gigantiska personer, gjort sig skyldiga till allt vad Druon påstår innebär det att deras privata fejd bokstavligt talat fick tidens franska politiska system att darra. Ett faktum är att vid mitten av 1310-talet inträffade en rad händelser vid franska hovet som omväxlade stärkte Roberts eller Mahauts position, samtidigt som Frankrike stod på randen till inbördeskrig.

På våren 1314 avslöjades det att två av kung Filips tre svärdöttrar varit otrogna. Den yngre av de skyldiga var Mahauts dotter Blanche.[6] Den tredje svärdottern, Blanches syster Jeanne, hade visserligen inte varit otrogen men understött de båda andra i deras kärleksaffär. Den som avslöjat skandalen, eller åtminstone aktivt bidragit till att saken kommit ut, var kung Filips dotter Isabella, gift med kungen av England men för tillfället på diplomatiskt uppdrag i sitt forna hemland. Men hur hade drottningen fått så säkra uppgifter om vad som pågick att hon vågade framföra så grova anklagelser mot sina svägerskor, av vilka en var gift med Frankrikes tronföljare? Det ligger onekligen nära till hands att misstänka att Robert av Artois haft ett finger med i spelet. Som mor till två av de inblandade ställdes hans faster i dålig dager, vilket med visshet behagade honom.[7]  Två år senare, 1316, avled kung Ludvig X, Filip den skönes äldste son, hastigt. Några månader senare följdes han i graven av sin nyfödde son, Johan I av Frankrike. Därigenom blev Mahauts dotter Jeanne, gift med kung Ludvigs yngre bror Filip och tagen till nåder efter otrohetsaffären några år tidigare, fransk drottning. Detta gynnade naturligtvis Mahaut i kampen med brorsonen. Huruvida hon mördat kung Ludvig och hans son, som i Druons romansvit, är en öppen fråga.

Vid 1320-talets mitt tycktes pendeln definitivt ha svängt till Roberts favör. Kung Filip V, Mahauts svärson, hade dött utan manlig arvinge och efterträtts av en yngre bror vilken stod under inflytande av personer som stödde Roberts sak. Han hade dessutom ingått giftermål med en brorsdotter till Filip den sköne. År 1328 avled den siste kungen inom huset Capets huvudgren och vid det efterföljande valet blev Roberts svåger konung.[8]  Robert hade verksamt bidragit till resultatet. För någon tid tycktes allt gå Roberts väg: Han var kungens främste rådgivare och nära släkting. Dessutom dog Mahaut år 1329, kanske förgiftad på order av brorsonen. Allt kunde tyckas vunnet. Men Robert hade fortfarande fiender vid hovet. Dessutom lät han sig dras in i en förfalskningshärva, där dokument som sades bevisa hans rätt till grevskapet tillverkades av hans kumpaner. När bedrägeriet uppdagades kallades Robert inför rätta men valde att fly år 1332.[9] För någon tid uppehöll han sig i Namur där hans systerson nu var greve, Eftersom Blanka gifte sig med Magnus Erikson två år senare bör de ha träffats under morbroderns vistelse i Namur.[10] Efter diverse irrfärder hamnade Robert i England där han blev väl mottagen av kung Edvard III. Robert började nu agitera för att Edvard skulle göra anspråk på den franska tronen i egenskap av systerson till den siste kungen av huset Capets huvudgren. Det dröjde några år innan kriget började på allvar men enbart den landsflyktiges vistelse vid engelska hovet försämrade relationen mellan de båda rikena, där konflikten av tradition alltid pyrde under ytan. I väntan på kriget och sin hämnd på svågern Filip upphöjdes Robert till earl av Richmond 1341.[11] Följande år deltog han i ett anfall mot staden Vannes i nordvästra Frankrike. Men här svek honom turen. Han sårades och avled av sina skador 20 november samma år. Det krig han varit med om att starta skulle med kortare avbrott pågå i ett drygt sekel.

Greve Robert III av Artois ligger idag begraven i den engelska nationalhelgedomen ST Pauls i London.[12] Hur gick det förresten med det beramade grevskapet? Genom Mahauts dotterdotter kom det i hertigdömet Burgunds ägo varifrån det senare övergick till Habsburg. Först under Ludvig XIV:s regering återkom det i fransk ägo. Vid tiden för revolutionen 1789 var Ludvig XVI:s yngre bror Karl, blivande Karl X, greve av Artois.                      





                               

      



[1] En av pärernas viktigaste uppgifter var att välja ny kung om arvinge till tronen saknades.
[2] Den förste Robert av Artois stupade under det sjunde korståget 1250 efter att, utan att konferera med sin bror kung Ludvig, ha inlett ett anfall mot mameluckerna https://en.wikipedia.org/wiki/Robert_I,_Count_of_Artois   
[3] I uppräkningar över Artois´ grevar står han som Robert III.
[4] Mahaut var dessutom den avlidne greve Roberts äldsta barn.
[5] Maurice Druon, Tornet och elden(svensk översättning 1955), s. 16-17. Robert av Artois bör alltså ha varit kring 190 cm lång.

[6] Denna Blanche skall inte förväxlas med Magnus Eriksons hustru Blanka av Namur, som var systerdotter till Robert av Artois. Den Blanche som dömdes för otrohet var hans kusin.
[7] Robert skulle senare aktivt stödja den engelska drottningen i hennes konflikt med sin make, kung Edvard II. Att han, som Druon hävdar i sin roman, givit Isabella de avgörande bevisen mot hennes svägerskor tycks inte kunna bevisas men är åtminstone tänkbart. För uppgifter kring prinsessornas otrohet och Roberts vänskap med drottning Isabella, se Alison Weir, Isabella She – wolf of France, queen of England(2005), s. 99-101 och sidhänvisningar i bokens personregister: Robert, count of Artois.      
[8] Efter Filip den skönes död 1314 innehades tronen i tur och ordning av hans tre söner, av vilka den yngste dog 1328. Han efterträddes av sin kusin  Filip VI, den förste kungen av huset Valois.
[9] I romanen Liljan och lejonet återger Druon en magnifik scen där Filip VI uppmanar sin svåger att ge upp kravet på Artois eftersom de bevis han företett är falska. När Robert, som av kungen upphöjts till pär, vägrar förklarar Filip: ”Om du inte vill rädda din ära som pär, måste jag rädda min ära som konung”.
[10] Blanka föddes någon gång kring 1320. Helt säkert kände hon Robert sedan den tid då han varit främst i rang i Framkrike.
[11] Robert hade flera släktförbindelser med engelska kungahuset. Kung Henrik III(1207-72), var hans mormorsfar. Både hans morfar och en morbror hade tidigare innehaft titeln earl av Richmond.  Denna titel blev senare kunglig i och med att den dåvarande earlen år 1485 besteg tronen som Henrik VII, den förste kungen av ätten Tudor.

fredag 15 mars 2019

Mordet på Caesar - Mannen som förkroppligade Rom.


De stod i ring omkring hans stol, de viktigaste männen i gruppen. Deras offer tycktes helt lugn och aningslös, men skulle de verkligen lyckas. Hade alla tänkbara bakslag beaktats. Skulle de alla göra sin plikt mot republiken när det verkligen gällde? Nu trädde Tillius Cimber fram:

-          O, store Caesar, sade han med vädjande röst. Låt min broder återvända till Rom från sin exil.

Det verkade som om suplikkanten hade vidtalat flera senatorer att understödja honom i hans böner ty nu sträckte männen som ställt sig nära Caesar fram sina händer mot honom, som för att underdånigt vädja till den store mannen om barmhärtighet. Plötsligt grep Cimber tag i Caesars toga:

-          Vad menas med detta, utbrast diktatorn vredgat.

I nästa ögonblick gick mannen ett steg längre i respektlöshet genom att dra ned togan från Caesars axel:

-          Detta är våld, utropade denne med en stämma halvt indignerad, halvt orolig, ty nu började Caesar ana vad som skulle ske. En sekund senare utdelade Publius Casca det första hugget med sin dolk. Istället för att träffa nacken, som avsett var, träffade hugget i bröstet men Ceasar levde fortfarande och stack mot angriparen med sitt skrivstift – Fördömde Casca, skrek han. Nu störtade sig de andra sammansvurna över honom med sina vapen. Tillän början sökte han avvärja huggen men då han såg att Marcus Brutus, son till den romerska kvinna han varit mest förälskad i och som han därför varit särskilt angelägen att benåda efter sin seger över Pompejus, en bildad man kunnig i filosofi som han själv och som han nästan betraktade som en son också stod redo med dolken, gav han upp. – Du också, mumlade han sorgset, täckte sitt ansikte med togan och sjönk samman. Gaius Juljus Caesar, Roms diktator, var död[1].

Även om detaljerna kring vad som hände är oklara, det är till exempel osäkert om Caesar någonsin yttrade den berömda repliken till Marcus Brutus, som i så fall inte yttrades exakt som Shakespeare återger den, står det klart att Caesar mördades i senaten i Rom 15 mars år 44 F.KR. Attentatet utfördes av en större grupp sammansvurna, både vänner och fiender till Caesar och syftet var att återställa den romerska republiken. Genom sitt envälde hade Caesar grovt åsidosatt den gamla heliga romerska regeln att aldrig någonsin en enda man fick tillåtas ha all makt i staten: ”Han gränslar vår värld likt en koloss”, säger en av de ledande i komplotten i Shakespeares drama. Även om sammansvärningen på sikt misslyckades med sitt huvudsyfte då Caesars adoptivson Octavianus, senare Augustus, inom kort grep initiativet och införde det romerska kejsardömet, kom det som hänt den där dagen i mars att bilda skola för framtiden. Attentatsmännen hade visat att det var möjligt för beslutsamma människor att göra sig kvitt ett outhärdligt tyranni. Senare tiders motståndsmän tog de sammansvurna från åt 44 som förebilder. I synnerhet Marcus Brutus, som felaktigt antogs ha varit en nära vän till Caesar vilken enbart av idealistiska skäl dräpt den förmätne envåldshärskaren, framhölls som ett ideal.[2] Under åren kring 1789 var Brutus en idol för revolutionära romantiker. Adolf Ludvig Ribbing, en av männen bakom mordet på Gustav III, skall enligt egen utsago redan i ungdomen ha sett den ädle frihetshjälten som ett ideal att söka efterlikna.[3] Men hur berättigat var egentligen attentatet mot Caesar. Eller snarare, hur realistisk var föreställningen att genom Caesars död återupprätta den ”fria romerska republiken”. Var det verkligen hos Juljus Caesar själv som felet ytterst låg, om något fel alls hade begåtts?

Den romerska republiken hade grundats i slutet av 500-talet F KR, då en grupp män under ledning av en man vid namn Brutus, som senare ansågs vara anfader till de båda Brutus från år 44, fördrivit stadens tyranniske kung. Därefter byggdes ett system upp som i korthet innebar att de främsta ämbetena i Rom tillsattes på begränsad tid, oftast på ett år och genom val. Den grundläggande tanken var att ingen enskild man skulle kunna utöva total makt i Rom. Alla som var tillräckligt begåvade, om det nu var som krigare, talare eller administratör, skulle ha samma chans att utöva makt och inflytande. Det högsta ämbetet var konsulernas, som utövades av två män under en period av ett år. Även om detta system hade sina brister, det var exempelvis de rika som i praktiken hade möjlighet att göra sin röst hörd eller förvärva ett maktpåliggande ämbete, innebar det ändå att en stor del av Roms befolkning hade rösträtt. Eftersom talen på Forum Romanum var offentliga kunde den intresserade lätt få en bild av vad som hände inom romersk politik. Knappt 500 år efter monarkins avskaffande hade emellertid mycket förändrats.

På 300-talet F KR började Rom expandera. Sakta men säkert lade man under sig dagens Italien och fortsatte sedan mot Grekland, Spanien, Mellanöstern och Afrika. Kartagerna besegrades slutgiltigt år 146 och samma år förstördes Korinth. Ungefär samtidigt hade Makedonien, den store Alexanders hemland, förvandlats till en romersk provins. De riken den store krigarens generaler upprättat förvandlades med tiden till föga mer än romerska vasallstater och slutligen till provinser. Det fanns förvisso kungar och riken som vågade utmana Rom ännu på Caesars tid, främst Mithridates av Pontos vid Svarta havet, som bekrigades i flera omgångar av olika romerska generaler innan han slutligen tvingades ge upp och ta sitt liv. Partherna i dagens Iran var ett annat folk som bjöd Rom hårt motstånd. De var ännu inte besegrade då Caesar mördades. Men detta var undantag som bekräftade regeln. I stort sett betraktades Rom som oövervinnerligt. Enskilda romare kunde kanske besegras men inte själva Rom. Romarna tog detta som bekräftelse på att deras politiska system var det bästa tänkbara och hyste i regel ett nedlåtande förakt för andra stater, i synnerhet om dessa styrdes av en kung. Men på 100-talet F. KR., blev det allt tydligare för den som ville se att systemet inte längre fungerade i praktiken.

De romerska soldaterna hade blivit yrkessoldater, vilket gjorde dem mer beroende av sina generaler som stod för deras försörjning. Ett land vars rykte i så hög grad byggde på militära framgångar blev naturligtvis också beroende av generalerna, som i praktiken hade större makt än senaten eller de olika folkförsamlingarna, förutsatt att de vågade utnyttja den. Kring år 100 utsågs generalen Marius i strid mot all tradition till konsul flera år i följd som tack för sina insatser mot invaderande germanska stammar. Tio åt senare ledde oenighet om vem som skulle leda kriget mot kungen av Pontos i förlängningen till flerårigt inbördeskrig mellan Marius och dennes tidigare underordnade Sulla. Sulla stod slutligen som segrare men under kriget hade han inte dragit sig för att invadera Rom med sina legioner, något som förut varit otänkbart för en romersk general.[4] Efter Sullas slutseger följde år av förföljelser mot oliktänkande, med landsförvisningar, mord och konfiskering av egendom.[5]

Redan före de båda generalernas fejd hade politiska åsiktsskillnader lett till blodbad i rikets huvudstad. Att som politiker föreslå genomgripande reformer, hur nödvändiga dessa än kunde vara, ledde till misstankar att man strävade att omstörta författningen, liktydigt med att införa monarki. År 132 hade en framfusig folktribun, som föreslagit jordreformer för att hindra utsugningen av bondeklassen slagits ihjäl då han försökt bli omvald.[6]  Ser man på hur de romerska provinserna behandlades, blev de ofta utplundrade. En man som utsetts till guvernör i ett visst område, oftast en fd konsul eller pretor, förväntades i stort sett försörja sig själv, vilket regelmässigt gick ut över invånarna i trakten. Det var också vanligt, särskilt i väst där förvaltningen ofta var närmast obefintlig före romarnas ankomst, att låta privata affärsmän, såkallade publikaner, agera skattrindrivare för romerska statens räkning. Att de stoppade en stor del av inkomsterna i egen ficka hörde liksom till spelet. Vissa romare, som Cicero, förfasade sig över utsugningen och ställde gärna upp som försvarare för en olycklig provinsbos eller ett helt områdes räkning. Å andra sidan var det ett utmärkt sätt för en duktig talare att göra sig bemärkt, så även här spelade egennyttan sin roll.[7] Ingen eller mycket få tycks ha frågat sig hur man skulle kunna upprätthålla sin egen så högt skattade ”frihet” samtidigt med att de underlydande folken sögs ut eller gjordes till slavar.

I österlandet, där romarna invaderade redan etablerade stater och gjorde dem till sina lydriken, kom intränglingarna från väst helt naturligt att ses som en ny sorts kungar. Generaler som Pompejus och Caesar tog intryck av den högkultur de mötte och av den vördnadsfulla respekt med vilken de själva behandlades. När de kom hem var svansföringen hög. Republikanska idealister som Cato den yngre såg den farliga utvecklingen men kunde i längden inte förhindra att generalernas makt blev allt starkare.

Det var mot denna bakgrund som Caesar verkade. De som anklagade honom för tyranni hade alldeles rätt när de hävdade att han var ett hot mot republiken. Vad de misslyckades med var att sätta in Caesar i ett större sammanhang. De förväxlade orsak med verkan: Det var inte Caesar utan Rom som ”gränslade världen som en koloss” år 44 F. KR. Caesars karriär från enskild ganska obetydlig privatman till envåldshärskare var bara en återspegling av vad Rom själv hade blivit. Romarna hade lagt världen under sig utan att förstå att de därmed själva förändrades. De som mördade Juljus Caesar 15 mars 44 F. Kr. kunde, på samma sätt som Haniball eller Mithridates, besegra enskilda maktfullkomliga romerska ledare. De kunde dock inte förhindra utvecklingen av Rom till kejsardöme.[8]                                        



                  



 



[1] Dialogen är delvis egenkonstruerad. Min beskrivning av Caesars död bygger på Berry Strauss´ bok Mordet på Caesar, berättelsen om historiens mest välkända attentat(svensk översättning 2016), s. 181-190.  
[2] Brutus´ mor Sevilia hade, som antyds ovan, länge varit Caesars älskarinna och trots att denne bara var 15 år äldre än Brutus gick rykten om att Caesar var hans far. Det rådde av allt att döma ingen särskilt nära relation mellan de båda männen men Brutus respekterades allmänt för sin ideala syn på den romerska republiken och Caesar hade både benådat honom efter Pompejus´ nederlag och lovat honom höga poster i staten. Det var Decimus Brutus, avlägset släkt med Marcus och liksom denne en av de främsta deltagarna i sammansvärjningen, som under många år ingått i Caesars armé i Gallien och varit en av hans närmaste medarbetare. Denne Decimus var visserligen vän med filosofen Cicero, men en ganska råbarkad soldat och långt mindre idealistisk än sin namne. Hans främsta motiv att delta i sammansvärjningen tycks ha varit avundsjuka.
[3] Magdalena Ribbing, Den vackre kungamördaren Adolph Ludvig Ribbing - Om en särdeles man hans tid och samtida åren 1765-1843(2006), s. 59-60.
[4] ”Att överskrida Rubicon” innebär som bekant att göra något oåterkalleligt, något som inte går att göra ogjort och som på ett eller annat sätt förändrar tillvaron för den agerande, oftast för flera människor eller rentav ett helt land. Uttrycket syftar på Caesars övergång av gränsfloden mellan Gallien och det egentliga Italien i början av 49 F. KR., vilket gjorde ett inbördeskrig oundvikligt. I realiteten hade dock Sulla genom sin marsch mot Rom redan tagit det avgörande steget, nära 40 år före Caesar.  
[5] Caesar var en av dem som drabbades, vilket ledde till att han inledde sin politiska karriär som flykting.
[6] Folktribunerna avsågs företräda folkets)plebejernas), intressen i senaten i motsats till aristokraterna(patricierna). Under Sulla beskars deras makt avsevärt men den återställdes senare.  
[7] Det sades som ett cyniskt skämt att en romersk ståthållare under sin tjänstgöringstid måste samla in pengar för att betala den försvarare han kom att behöva då han anklagades för korruption och utsugning vid hemkomsten.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på Tom Hollands bok Rubicon - Den romerska republikens uppgång och fall(svensk översättning 2004).

onsdag 13 mars 2019

Mordet på Holyrood


Gästerna var få vid middagsbordet. Förutom drottning Maria själv några hovdamer och hennes närmaste förtrogna bland hovmännen. Mannen som satt mittemot drottningen var klädd som en adelsman, i pällsbrämad jacka och hatt i fransk still I själva verket var han en italienare av relativt enkelt ursprung som för några år sedan tjänstgjort som musiker i Hennes majestäts hovkapell. Nu var han i det närmaste rikets premiärminister. Rummet var inrett med gobelänger och turkiska mattor i samma still som vid franska hovet, där drottningen vuxit upp och till och med en tid varit drottning, innan hon återvänt till sitt födelseland för att ta dess krona i arv. Det hade skett för snart fem år sedan. Drottningen älskade musik, dans, poesi och maskspel och sökte i den mån det var möjligt införa något av den franska renässansen i det ännu i stor utsträckning medeltida, karga och politiskt oroliga Skottland. Nu, 9 mars 1566, satt hon alltså vid middagsbordet i en intim krets av vänner. Men denna kväll var inte som andra. Det som snart skulle ske kom för alltid att förändra Maria Stuarts liv.

Att vara sitt lands ledare har i alla tider varit ett krävande arbete, oavsett vilken titel ledaren har haft eller i vilket land vederbörande levat. Men frågan är om inte uppgiften att vara skotsk regent från medeltiden och fram till 1603, då riket gick i personalunion med England, var något av det otacksammaste och svåraste man kan tänka sig. Riket var litet och fattigt och fyllt av adelssläkter som i många avseenden knappast var bättre än rövare och där endast några få var hundraprocentigt lojala mot sin härskare. Det var i första hand den egna fördelen som styrde de olika familjernas och individernas agerande och man kunde utan överdrivna skrupler byta åsikt och strategi från den ena dagen till den andra. Ett sändebud från Frankrike konstaterade uppgivet att den som försökte förklara för denna aristokrati att de hade plikter mot sin kung eller diskutera begrepp som ärlighet och moral med dem enbart skulle framstå som löjlig. Stefan Zweig jämför de skotska lorderna med samtida krigsherrar i Italien, med den skillnaden att skotarna var mer rovlystna. Hans Villius betecknar dem som ”en skara rovfåglar”. Att de skotska kungarna under sådana förhållanden fick kämpa för att överhuvudtaget ha något inflytande i sitt rike är knappast förvånande, inte heller att de ofta dog en våldsam död, i strid eller till följd av en komplott. Dessutom besteg de alla tronen vid mycket unga år och kom därmed automatiskt under inflytande av en förmyndare som naturligtvis sökte få ett så stort inflytande som möjligt, till den övriga aristokratins avund.[1] Till detta kom England, ständigt redo att infalla i landet för att lägga under sig så mycket av dess territorium som möjligt eller, vilket inte var ovanligt, hålla kungen eller drottningen  som gisslan. Till råga på allt hade mot mitten av 1500-talet striden mellan katolska och protestantiska kyrkan gjort insteg i Skottland och försett det latenta inbördeskriget med extra bränsle.

Till detta av strider härjade, fattiga och efterblivna land kom år 1561 den unga drottning Maria Stuart för att överta den tron hon till namnet innehaft i stort sett sedan födelsen.[2] Förmodligen var hon av rikets regenter den som växt upp under de tryggaste omständigheterna. Hon hade tillbringat sin barndom vid hovet i Paris och, som maka till Frans II, en kort tid varit fransk drottning. Vid hans död återvände hon, säkert inte utan bävan, till faderns forna rike. Vid ankomsten till Skottland fann hon att hon kulturellt sett hade färdats ett sekel bakåt i tiden. Även om ingen vid skotska hovet direkt motarbetade henne fanns där heller ingen som var verkligt lojal mot drottningen. Maria Stuart gjorde nu vad så många andra furstar gjort då de sökt förtrogna medarbetare, hon vände sig till en man utanför den egna aristokratin. Under medeltiden och 1500-talet kom sådana män vanligen ur den lägre borgarklassen. Oftast var de studenter som efter att ha gjort goda resultat tilldelats en tjänst hos någon inflytelserik person och som sedan kunde avancera i karriären, inte sällan över sin forne mentors lik.[3] Maria Stuarts förtrogne var visserligen av adligt ursprung men inte av skotsk härkomst. David Rizzio anses ha fötts omkring 1533 och kom från en adlig men, med tanke på hans relativt anspråkslösa ställning i början av sin karriär, förmodligen relativt lågbördig familj i Piemonte.[4] Efter att utan större framgång ha sökt göra karriär vid olika italienska hov kom han till Skottland som deltagare i en större ambassad. Någon direkt möjlighet att avancera inom skotsk förvaltning fanns tydligen inte men då Rizzio sjöng bra och man just behövde en ny bas i drottningens hovkapell fick han anställning vid hovet. Snart visade sig nykomlingen ha andra förtjänster utöver de rent konstnärliga, som utöver en vacker sångröst också innefattade konsten att skriva poesi. Han var begåvad, talade latin och franska och skrev sirligt. Inom kort var det Rizzio som skötte den skotska drottningens korrespondens och till och med författade den på egen hand, utan sin härskarinnas diktamen. När Maria Stuart vid mitten av 1560-talet aktivt verkade för giftermål med sin frände Henry Darnley, var det Rizzio som i hemlighet tog kontakt med påven angående dispens för äktenskapet och med den katolska stormakten Spanien för att skaffa politiskt flankskydd åt det blivande paret. Ett giftermål mellan Maria Stuart och Darnley behagade varken de ledande skotska lorderna eller den engelska drottningen Elisabet och när adelsmännens resning, som i hemlighet fått stöd från England, slogs ned blev Rizzios inflytande ännu starkare. Sedan det dessutom visat sig att Darnleys kvalifikationer som prinsgemål vid en drottnings sida och än mer som skotsk monark var, milt uttryckt, begränsade, blev italienaren i praktiken skotsk premiärminister. Den tidigare musikern hade blivit förvaltningschef. Att detta inte sågs med blida ögon varken av drottningens omgivning i Skottland eller av de styrande i London är förklarligt, om också inte ursäktligt. För den högdragna skotska adeln var det förnedrande att en främling, visserligen av adlig börd men vad visste man egentligen om det, utan någon som helst anknytning till Skottland hade företräde framför dem alla. Som katolik irriterade han det starka kalvinistiska partiet, som redan såg den förhatliga motreformationen segra och betraktade Rizzio som påvlig agent. För drottning Elisabet och hennes rådgivare var det djupt oroande att den katolska Maria Stuart, med sina arvsanspråk på Englands tron och som dessutom snart kunde förväntas få barn, nu skaffat sig en medhjälpare helt utanför deras kontroll. Den svage och arrogante skotske prinsgemålen Darnley såg sig för sin del förbigången av en simpel uppkomling som hade större inflytande över hans maka än han själv.(Hur intim var förresten hennes relation med italienaren)? Kort sagt, något måste göras. Med andra ord, David Rizzio måste röjas ur vägen. Genom att få med sig Darnley i komplotten ville lorderna förmedla bilden att den äkta mannen gjort sig av med en man som varit hans hustrus älskare. Därmed skulle deras gärning framstå mindre som ett rent mord än som ett utslag av rättfärdig indignation mot en trolös hustru och förtappad drottning. Det är osäkert hur långt de sammansvurna planerat att gå. I den överenskommelse som inför mordet upprättades mellan Darnley och lorderna, lovade aristokraterna att ge prinsgemålen tillgång till regentskapet över Skottland mot att denne ställde sig solidarisk och försvarade deras gärning, även offentligt om så fordrades.[5]  Det är möjligt att man också övervägt att döda Maria Stuart i samband med mordet på Rizzio. Zweig tycks övertygad om den saken och med tanke på den skotska adelns rykte för mordlystnad är det inte osannolikt. Så långt var dock drottningens gemål inte beredd att gå. Enligt Zweig var han närmast ett viljelöst verktyg i sina medkonspiratörers händer och insåg inte vad dessa i själva verket planerade. Ändå skall det ha varit Darnley som kom med det skamliga förslaget att låta mordet äga rum i Maria Stuarts närvaro, i hennes egen marsal i en intimare svit i ett av tornen på kungafamiljens huvudresidens Holyrood i Edinburgh. Det kan verka underligt att drottningen av allt att döma varit helt oförberedd på det dåd som planerades i hennes närmaste omgivning men som den stolta, självsäkra och sant kungliga person hon var hade hon svårt att föreställa sig att någon på allvar vågade hota henne eller ifrågasätta hennes auktoritet. Hon hade växt upp i Frankrike och även om de första antydningarna till religionskrig gjort sig märkbara medan hon ännu vistades där, var hon van vid en omgivning där kungavärdigheten i stort sett hölls för helig, trots att ”solkungens” välde ännu låg ett sekel fram i tiden. Det Maria Stuart snart skulle få uppleva var hon helt oförberedd på.

Det var mot denna bakgrund drottningen på kvällen 9 mars 1566 satte sig till bords med några få gäster i sin privata matsal på Holyrood House. David Rizzio satt mittemot sin härskarinna, klädd som det anstod en man av rang. Oväntat men på inget sätt upprörande eller antydande någon fara kom plötsligt Darnley in i rummet via en trappa från drottningens sovrum. Sedan drottningen börjat hålla en viss distans till den man hon förhastat gift sig med hörde han inte till sällskapets vanliga gäster, men regentens gemål kan man inte avvisa. Alltså satte sig prinsgemålen lugnt vid sin makas sida. I nästa ögonblick inträdde emellertid en adelsman vid namn Ruthven i rummet via samma trappa som Darnley använt, vilket var ett grovt brott mot etiketten: Vad menades med detta, frågade drottningen indignerat. Hur vågade Ruthven tränga in till henne så här, utan tillstånd och oanmäld! Adelsmannen svarade lugnt att Hennes Majestät inte hade något att frukta, eftersom han bara kommit för att ”göra upp med pultronen David”. Vad hade hennes rådgivare gjort för ont, undrade drottningen. ”Fråga er make”, replikerade Ruthven kallt. Darnley blev nu ställd och förnekade all inblandning i saken, men samtidigt inträdde flera beväpnade adelsmän i rummet via den privata trappan. Maria Stuart uppmanade inkräktarna att ge sig av. Om de sedan förklarade vad Rizzio förbrutit lovade hon att ställa honom inför domstol. Men rebellerna lyssnade inte. De grep helt sonika Rizzio och släpade ut honom ur rummet. Medan han ropade på rättvisa och uppsände böner till den heliga jungfrun stack de honom med sina dolkar och kastade sedan ut kroppen på slottsgården. Då drottningen försökte hindra dem kastade sig Darnley över henne och höll fast henne på stolen. En av de sammansvurna riktade nu sin pistol mot drottningen, men som tur var slog en av de andra undan den.[6] Alla försök att ingripa för att hjälpa Maria Stuart eller Rizzio var förgäves. Drottningen fördes nu till sitt rum där hon tillsvidare låstes in.

Detta visade sig bli upptakten till det drama som drygt tjugo år senare skulle sluta med Maria Stuarts avrättning på ett slott i England. Inom dryga två år skulle hon vara den engelska drottningens fånge och inför Europa framstå som en simpel mörderska och sköka. Men ännu var hon inte krossad. I sin kammare började den tillsynes värnlösa drottningen redan planera sin hämnd på förrädarna, i synnerhet på sin make.[7]     

   

        

           

          

   



[1] Under en period på 161 år, 1406-1567, var ingen skotsk regent över tjugo år vid sin tronbestigning. Av sammanlagt sju regenter var endast två, Jakob I och Jakob IV, över tio år när de besteg tronen och två var ett år. Maria Stuart var sex dagar gammal då fadern avled.
[2] Maria var då nära nitton år gammal.
[3] Så var exempelvis fallet med Thomas Cromwell och William Cecil i England, även om Cromwell inte tycks ha studerat vid universitet. Jöran Person, Erik XIV:s beryktade sekreterare, inledde sin karriär i Gustav Vasas tjänst efter studier i Wittenberg.
[4] Zweig framställer i stort sett Rizzio som en ”obetydlig musikant”. Wikipedias bild är dock mer komplicerad https://en.wikipedia.org/wiki/David_Rizzio.
[5] Som svensk tänker man osökt på det beryktade ”sammansvärjningsbrevet” mot Gustav Trolle från 1517.
[6] Zweig, eller möjligen den svenske översättaren, använder den svepande beteckningen ”pistol” på det vapen som riktades mot Maria Stuart. Av allt att döma rörde det sig om en hjullåspistol https://sv.wikipedia.org/wiki/Hjullås.   
[7] Denna text bygger huvudsakligen på Stefan Zweigs biografi över Maria Stuart(svensk översättning i nyutgåva 1990), kapitlet ”Ödesnatten på Holyrood”.

onsdag 6 mars 2019

Mordet på Alexander II


Marseftermiddagen var kall och snålblåsig. Snön låg kvar på gatorna och inte många människor var ute vid kanalen: Några soldater som deltagit i den en stund tidigare avslutade paraden, några polismän, en pojke med en korg matvaror på huvudet samt några vandrare som kanske ändå vågat sig ut för att få en nypa luft eller i något ärende som inte tålde uppskov.  En ung man med ett paket i handen vandrade sakta fram längs kajen. Paketet såg ut ungefär som en vanlig chokladask. Om man tittade närmare märktes det att ynglingen var nervös. Han var blek och spänd och sneglade ideligen bort mot Michailpalatset, där storfurstinnan Katarina, en kusin till tsaren, bodde. Nu hördes ljud av hästhovar. En vagn kom farande i riktning mot Vinterpalatset. På var sin sida om vagnen red tre kosacker och en sjunde satt bredvid kusken. Efter vagnen kom två slädar med polisbetjänter. I dessa tider var det säkrast att ha livvakt när man var utomhus, särskilt om man var medlem av riksrådet eller tillhörde den kejserliga familjen. Ingen visste vad de där galningarna som kallade sig ”revolutionärer” kunde hitta på. Härom året hade de till och med försökt mörda tsaren i hans eget palats, snudd på helgerån! Nu närmade sig vagnen hastigt och mannen som tycktes bära på en ask med sötsaker tappade plötsligt sin lätta börda, om han nu inte kastade den medvetet. En fruktansvärd knall hördes. När röken lagt sig någorlunda såg man att en kosack och pojken som burit matvaror låg på marken, kosacken död, pojken skadad. Men attentatets huvudsyfte hade misslyckats: Vagnen hade klarat sig oskadd. Den unge mannen med ”konfektasken”, uppenbarligen en bomb, hade kastat sitt paket för sent för att döda sitt offer. Kortegen hade stannat. En äldre man, kanske kring de sextio, steg ur vagnen. Han var lång och ståtlig och förde sig som en officer vid kejserliga gardet. Han bar en kappa med rött foder. Håret hade kanske grånat en aning och ansiktets linjer visade att han utstått mycket men på det hela taget tycktes han lugn, närmast uttråkad. Han var van vid attentatsförsök. Det här var sjätte gången. Istället för att skynda sig iväg, som hans följeslagare ivrigt tillrådde, gick han stillsamt fram till den unge attentatorn:

-          Var det du som kastade bomben? Jo, det är just vackert.

Det lät närmast som han läxat upp en pojke som varit oförsiktig med en inte helt ofarlig leksak. Ynglingen svarade inte. Såg bara på mannen med ljungande blick.

En man ur följet skyndade fram:

-          Ers majestät är väl inte skadad?

-          Nej, nej, försäkrade den äldre mannen. Jag är oskadd, Gud ske lov.  

 Då upphävde attentatsmannen sin röst:

-          Jag tror det är för tidigt att tacka Gud, sade han hånfullt.

I nästa ögonblick hördes ännu en explosion.

Mannen med den ståtliga hållningen föll till marken, dödligt sårad. De ryska revolutionärerna hade till slut uppnått vad de försökt göra i 15 år, att döda tsar Alexander II. Klockan var kring 14 15 på eftermiddagen 1 mars 1881. Staden var Petersburg.[1]

På sätt och vis hade Alexander II varit omgiven av hot och revolutionärer hela sitt liv. Han hade blivit tronföljare mot bakgrund av ”dekabristupproret” 1825, vars ledare hade dunkla föreställningar om införandet av en rysk republik i fransk stil.[2] Upproret hade slagits ned men inte utan blodsutgjutelse. När Alexander trettio år senare själv blev tsar strävade han inledningsvis att liberalisera faderns hårda styre. Vilket syfte han på sikt hade med sina reformer är svårt att avgöra. En grundläggande tanke tycks dock ha varit att modernisera landet och avskaffa företeelser som vid mitten av 1800-talet med bästa vilja i världen inte längre kunde försvaras, varken ur rent praktisk ekonomisk synpunkt eller moraliskt inför omvärlden. Främst gällde detta böndernas livegenskap. Tidigare tsarer, som Katarina den stora och Alexander I, hade diskuterat och utrett frågan om allmogens befrielse men av olika själ kommit till slutsatsen att bäst vore att låta saken bero.[3] Alexander II gjorde tidigt klart vad som måste göras. Frågan var inte om utan hur livegenskapen skulle avskaffas: Skulle staten göra det eller överlåta åt folket att på egen hand och okontrollerat göra sig fritt?

Resultatet blev 1861 års förordning om livegenskapens avskaffande. Den hade sina brister; när de nya jordlotterna delades ut visade godsägarna en tendens att göra sig av med sämre jordar och behålla de bättre för egen del. Men det nya systemet innebar ändå att ingen ryss längre officiellt var träl. Under de följande åren genomfördes en rad reformer inom undervisningen, domstolsväsendet och den statliga administrationen. På lokal nivå inrättades 1863 ett sorts landsting som fick hand om viktiga frågor i respektive distrikt; fattigvård, fångvård, jordbruk, handel osv. Ledamöterna satt på tre år och representerade alla samhällsklasser i riket. Adeln var visserligen i majoritet men måste samverka med de övriga ledamöterna. Dessa landsting tillsattes genom val, så att en viss samhällsklass valde ett visst antal medlemmar(Troyat, kap 6).  Politiska dissidenter benådades.  I storfurstendömet Finland inkallades lantdagen för första gången sedan 1809 och på Åland grundades den nya staden Mariehamn, uppkallad efter Alexanders drottning. Problemet var att reformerna kom minst 50 år för sent. Om tidigare härskare önskat eller vågat ta dessa steg skulle kanske folket, eller snarare de intellektuella bland folket ha varit nöjda med vad som gjordes och med tålamod sett tiden ann i väntan på mer djupgående förändringar av samhället och styrelseskicket. Nu uppstod en generation unga, begåvade människor som studerat vid universitet och med kraft fordrade omedelbara förändringar av det politiska systemet. De var inte heller rädda för statsmakten såsom man varit under Nikolaj I. Alexander tycks i och med de tilltagande protesterna mot hans styre ha tillämpat metoden att ge och ta. Under lugnare perioder var han liberalt lagd och när oppositionen blev hotfull stramades tyglarna åt. Radzinskij beskriver tsaren som en politisk Janus, vars ena halva blickade framåt medan den andra såg bakåt.[4] Det första attentatet mot Alexander II förövades på våren 1866. En ung student som övertygats om nödvändigheten av en revolution sköt ett skott mot tsaren då han var på väg in i sin vagn vid Sommarpalatset. Alexander blev inte skadad men händelsen utgjorde en vattendelare inte bara i hans egen utan i Rysslands historia. För första gången hade en enskild man angripit Rysslands självhärskare på offentlig plats. Efter detta var inget sig likt. Drygt tio år senare hade man kommit dithän att varken tsaren, officerare eller högre tjänstemän i förvaltningen kunde känna sig säkra. Rysslands tsar, som under det senaste århundradet haft möjlighet att gå ut i sina trädgårdar eller på gatorna i Petersburg i stort sett ensam, omgavs nu av poliser och kosacker så snart han rörde sig utanför sina rum i palatsen.[5]

Vid denna tid, slutet av 1870-talet, blev revolutionärerna allt mer radikala och mer organiserade. De grupper som funnits tidigare hade krävt förändring i största allmänhet och innehållit alla kategorier av åskådning, från svärmiska folkbildare, som hoppats att med tålmodig undervisning få det ryska folket att inse vilket armod de levde i och själva resa sig mot det styrande skiktet, till fanatiker som ansåg att enda sättet att få till stånd en verklig förändring var att snarast göra revolution. Nu uppstod en grupp av stenhårda revolutionärer som uttryckligen förklarade att endast en realistisk metod stod till buds för att åstadkomma en omdaning av samhället – terror. Först och främst måste tsaren dö. Terroristerna bildade en organisation som kallade sig ”folkviljan” och som leddes av en ”exekutivkommitté”, förkortat ExK. Närmast under denna grupp stod ett utskott som hade till uppgift att se till att de beslut som kommittén fattat genomfördes. Under sig hade man ett antal aktivister som agerade på ledningens order. Absolut lydnad fordrades, precis som kommunisterna efter revolutionen förväntades lyda Politbyrån och Centralkommittén och i praktiken Lenins och Stalins påbud. Inom ExK fanns allt, från söner till livegna bönder till döttrar ur förnäma adelsätter. En av de ivrigaste medlemmarna, Sofia Perovskaja, hade en far som en gång varit guvernör i Petersburg.[6] Nu återstod alltså att döda Alexander II. Man försökte flera gånger, till och med inne i själva Vinterpalatset, men tsaren lyckades alltid undkomma.

I början av år 1880 kom Alexander II till slutsatsen att detta inte kunde fortsätta. Han hade liberaliserat domstolsväsendet och fängelserna, givit bönderna deras frihet och möjlighet att studera men inom statsledningen hade inte mycket hänt. Tsaren var fortfarande enväldig, såtillvida som han själv utsåg sina ministrar och inte var skyldig att inhämta andras åsikt i någon fråga. Vilket i och för sig inte hindrade att han var bunden av traditioner och konventioner av olika slag. Någon form av förändring måste emellertid göras för att blidka radikalerna. Det var inte, som en del hävdat och som många också trodde vid denna tid, fråga om att införa en konstitution av västeuropeisk modell med ett av folket valt parlament. Vad man planerade var att låta representanter för landstingen som inrättats på 1860-talet få tillträde till riksrådet och att tillsätta kommittéer där representanter från provinserna skulle delta i utformningen av nys lagar. Dessa representanter skulle inte ha några verkliga maktbefogenheter men att ”vanligt folk” på detta sätt ändå fick visst tillträde till maktens korridorer var stort nog i ett land där majoriteten för tjugo år sedan varit livegen. Tsaren betraktade själv reformen som ett första steg mot en konstitution. Naturligtvis kunde planerna inte hållas hemliga och ironiskt nog sporrades de fanatiska revolutionärerna av dessa nyheter. Om reformen genomfördes skulle folkets vilja att göra revolution försvagas. För dessa bokstavstrogna revolutionärer, liksom för jakobinerna under franska revolutionen, spelade det ingen roll hur tsaren styrde sitt land. En reformvänlig tsar var ändå en tsar och som sådan förhatlig. Därför måste Alexander II dö innan hans nya reformer hann stadfästas, de reformer som kunde förleda massorna att tro att han var en god fader för sitt folk. Trots de många attentaten mot hans liv rörde sig tsaren naturligtvis ute i Petersburg, om än under stark eskort. En fast punkt i hans veckoprogram var deltagandet i livgardets vaktavlösning på en ridbana varje söndag.  Därifrån brukade Alexander åka till sin bostad i Vinterpalatset och vägarna dit var inte många. Till söndagen 1 mars 1881 var alla förberedelser klara. Utefter den väg tsaren oftast brukade följa hade man grävt en tunnel under marken där man placerat sprängämnen som kunde detonera i rätt ögonblick. För säkerhets skull skulle fyra bombkastare stå beredda att ingripa om något gick snett med laddningarna. Om tsaren tog den andra vägen, utmed Katarinakanalen, skulle de fyra själva utföra dådet. För att de skulle veta vilken väg Alexander tog använde man sig av ett enkelt men också listigt knep Sofia Perovskaja, guvernörsdottern som blivit revolutionär, skulle iaktta tsarens vagn. Om han åkte mot kanalen skulle hon snyta sig i sin näsduk. Det höll på att gå galet från början. Några dagar före attentatet arresterades plötsligt några av de ledande aktivisterna. De andra tvekade – Var det inte lika bra att ge upp? Men Perovskaja stod på sig: Attentatet skulle utföras!

Också de styrande var oroliga. Arresteringarna antydde att något var på gång. Tsarens söndagsfärd till vaktavlösningen var som gjord för ett attentat. Han borde avstå den här gången. Trots böner från både anhöriga och ministrar vägrade han: ”Jag tänker inte leva som fånge”. På kvällen 28 februari 1881 undertecknade Alexander II manifestet som innebar ett första försiktigt steg mot en rysk konstitution. Vid riksrådets sammanträde 4 mars skulle det upphöjas till lag. Men dagen efter manifestets undertecknande, 1 mars 1881, for tsaren på sin vanliga färd till vaktavlösningen och på vägen hem till palatset inträffade det attentat som skildras i början av denna text. När den förste bombkastaren misslyckats kastade hans kamrat sin bomb. Tsarens ben krossades och både huvudet och ansiktet var svårt skadade. Även andra människor skadades svårt, bland annat mannen som kastat bomben och som själv avled. Den dödligt sårade tsaren bad att bli förd hem. Under färden rann blodet ur hans krossade ben och trappan till hans våning stänktes ned av blod. De medlemmar av släkten Romanov som var i Petersburg skyndade till, bland dem tsarens arvtagare Alexander(snart Alexander III), hans hustru och deras äldste son Nikolaj(Nicky i familjen)som var knappt 13 år.  Strax efter att de kommit var Alexander II död.[7]

På det politiska planet blev följden av tsarens död att manifestet om politiska reformer upphävdes. Alexander III skulle komma att bedriva en skoningslös jakt på revolutionärer för att pacificera oppositionen. ”Folkviljan” som planerat dådet upplöstes genom medlemmarnas gripande och avrättning. Den nye tsarens äldste son Nikolaj var nu tronföljare. Farfadern hade blivit tronföljare i skuggan av ett revolutionärt uppror. Sonsonen blev det genom ett revolutionärt attentat. Hans eget och hans familjs liv skulle sluta med en serie pistolskott i en källare i Jekaterinburg.                                             

   

  



         



[1] Denna text bygger på två biografier över Alexander II, Henri Troyat,,Alexander II tsaren - befriaren (svensk översättning 1992), Och Eduard Radzinskij, Alexander II - Den siste store tsaren(svensk översättning 2007). För beskrivningar av mordet på Alexander II hänvisas särskilt till Troyat kapitel 13 och Radzinskij inledning och kapitel 16. Replikerna i dialogen är återgivna ungefär som i den litteratur jag använt. Reflektionerna kring Alexanders reaktion då den första bomben kastades är mina egna. 
[2] Alexander II var son till storfutst Nikolaj, yngre bror till tsar Alexander I. När tsaren dog barnlös 1825 avsade sig den äldre brodern Konstantin tronen till förmån för Nikolaj, som i sin tur svor Konstantin sin trohetsed. Det var i denna turbulenta situation som några gardesregementen(eller snarare deras chefer), under sken av att försvara Konstantins rättigheter, sökte genomföra en rysk revolution efter modell från Frankrike. Det hela var dåligt underbyggt och slutade med att revolten slogs ned och Nikolaj besteg tronen som Nikolaj I. Upprorsmakarna kallades dekabrister efter det ryska ordet för december, den månad då revolten ägt rum. Den blivande Alexander II var vid denna tid sju år gammal.
[3] Man fruktade både adelns missnöje och en allmän folklig revolution om de livegna befriades. Dessutom innebar en dylik reform i praktiken att hela samhället måste förändras eftersom en överväldigande majoritet av den ryska befolkningen var livegen.
[4] Radzinskij jämför i detta avseende Alexander II med den sovjetiske ledaren Gorbatjov, s. 114. 
[5] Aktivisternas krav på förändringar och deras metoder för att uppnå dessa fick därmed den paradoxala effekten att den ryske statschefen blev mer isolerad från sitt folk än tidigare.
[6] För än detaljerad beskrivning av revolutionärernas organisation, Se Radzinskij kap 14.
[7] I Tvdokumentären ”de sista tsarerna”(svensk tv 1997), återges en berättelse av Nikolaj, enligt vilken hans far skall ha lett honom till sängen där farfadern låg och sagt: ”Pappa, din solstråle är här”. Farfadern skall då ha öppnat ögonen och försökt le mot sonsonen. Denna uppgift återfinns inte i några böcker jag haft tillgång till.