onsdag 31 juli 2019

Den romantiska drottningen


I skänkrummet på ett litet värdshus i kurfurstendömet Brandenburgs huvudstad Berlin satt en vårafton år 1620 en grupp män samlade kring ett bord. De förde sig och var klädda som officerare. Ett påfallande inslag var deras ungdom, ingen över 35 år. De hade sånär gott miste om husrum för natten. I dessa oroliga tider, när inbördeskrig nyligen utbrutit borta i Böhmen, visste man aldrig vilka slags människor som strök omkring. En omtänksam värdshusvärd släppte inte in vem som helst i sitt logi: De kunde ju vara legoknektar. Sällskapet hade emellertid släppts in sedan de visat sig vara svenskar och inte på krigsfot, åtminstone inte här och nu. Det hade ärende till staden och stod under ledning av pfalzgreve Johan Kasimir, svåger till svenske kungen Gustav Adolf. En av gästerna, kanske i 25-årsåldern, hade vackert ljust hår, klara blåa ögon och rödlätt ansikte. Man kunde ana tecken till en begynnande fetma. Han verkade glad och skämtsam som de andra, nästan lite upprymd som om han var ute på ett spännande äventyr. Trots att han enligt passet hette Gustav Karlson, var överste och alltså inte främst i rang i sällskapet, var det på något underligt sätt som om han intog en särställning bland sina kamrater. Man kunde inte säga hur det märktes. Kanske det var något obestämt i deras sätt att se på honom, eller kanske någon varit oförsiktig nog att buga sig då han talat. I själva verket var den unge mannen Sveriges konung, Gustav Adolf, kommen till Berlin att fria till kurfurst Georg Wilhelms syster Maria Eleonora.[1]

Våren 1620 hade Gustav Adolf varit kung i nära tio år. Han hade redan upplevt en allvarlig förälskelse i en adelsficka hemma i Sverige och, till prästerskapets fasa, skaffat oäkta barn med en holländsk borgarkvinna. Kort sagt, det var hög tid att få honom passande gift med någon furstinna innan han trasslade till sitt liv ännu mera. Dessutom gällde det som vanligt att skaffa landet en tronarvinge.[2] Valet föll småningom på kurfurstens av Brandenburg dotter, prinsessan Maria Eleonora. Det låg bra till geografiskt i förhållande till Danmark. Problemet var att flickan halvt om halvt var bortlovad till Gustav Adolfs kusinbarn och(åtminstone på papperet), rival om den svenska tronen, Vladislav Vasa. Även om det kanske roade Gustav Adolf att ”bräda” sin polske frände och även om det ur taktisk synpunkt var lämpligt att på detta sätt försvaga Polens strategiska ställning, är det förstårligt om brandenburgarna tvekade att sända sin prinsessa till Sverige. Svenskarna må så smått ha börjat få vind i seglen vid den här tiden men Polen var ännu så länge kulturellt och politiskt en betydligt mer högtstående nation än det ensliga, kalla riket uppe i norden. Kunde man förövrigt lita på denna uppkomlingsdynasti, som sedan stamfadern Gustav Vasas dagar tycktes ha fått upproret i blodet och vars medlemmar ägnade all energi åt att avsätta varandra. Hur länge skulle Gustav Adolf sitta på sin tron?[3] Dessutom var Preussen vasall under Polen varför man inte utan vidare kunde avvisa ett polskt frieri, alldra minst till förmån för dess konungs värste fiende. Gustav Adolf däremot var alltmer hågad att våga sig på saken och hade nu alltså begivit sig till Berlin att möta sin presumtiva gemål, dock försiktigtvis inkognito. Brudens mor, som under tiden blivit änka, var å andra sidan vidtalad och alltmer intresserad av sin svärson in spe. Sedan sällskapet installerat sig på värdshuset lät de meddela kurfurstinnan om sin ankomst. Under de närmaste dagarna träffade kungen, alltjämt i skepnad av överste Karlson, Maria Eleonora flera gånger. Hon blev omedelbart betagen: Hon hade bara ögon för kungen, konstaterade en medlem i delegationen efter en middag som hållits för gästerna. En gång lär hon ha pussat honom i sin egen kammare. Men allt var inte avgjort. Sällskapet fortsatte genom Tyskland för att besiktiga andra tänkbara drottningkandidater. Enligt maximen att resor är till för att göra spännande, lite ovanliga och kanske skamliga saker; sådant man inte gör hemma, passade kungen vid ett tillfälle på att tjuvtitta på en katolsk gudstjänst.[4]  Det var nog bara för att studera fiendens avguderi, skrev en följeslagare ursäktande. Brandenburg var dock inte glömt. Inom kort återvände man till Berlin, där såväl brud som svärmor fortfarande var entusiastiska för giftermålet. Problemet var att kurfurst Georg Vilhelm, Gustav Adolfs blivande svåger, inte var det: Han var inte ens i Berlin när svenskarna kom tillbaka. Trots detta ansågs paret som förlovat. Gustav Adolf reste hem för att förbereda festligheterna. Då dök kurfursten upp och försökte stoppa projektet. Änkekurfurstinnan förde därför sin dotter till ett avlägset slott, där hon fick invänta det rätta ögonblicket att resa till Sverige. När problematiken inte visade tecken på att lösas drog sig modern inte för att stjäla vad hon ansåg vara Maria Eleonoras berättigade hemgift ur furstendömets skattkammare.[5] Så småningom kom prinsessan i alla fall iväg, eskorterad både av sin mor och av en stor svensk delegation under Axel Oxenstiernas ledning. I november 1620 stod bröllopet i Stockholm.[6]

Under sådana dramatiskt romantiska omständigheter började det äktenskap som mer än något annat i Sveriges kungliga historia skulle komma att förknippas med häftig, nästan sjuklig pasion från drottningens sida. Maria Eleonora skulle sörja sin döde make så häftigt att det väckte omgivningens ovilja. På hösten 1640, nästan exakt tjugo år efter ankomsten till Sverige, skulle hon lämna landet under lika romantiskt dramatiska omständigheter som hon kommit.[7] Trots att denna drottning kanske mer än de flesta andra förtjänar medkänsla och sympati har man in i vår tid närmast sett henne som förryckt. Är svenskarna rädda för starka känslor?                        



[1] Den återgivna scenen är fiktiv men det lär stämma att sällskapet hade svårt att finna logi.
[2] Den utomäktenskaplige sonen, Gustav Gustavson, 1616-1653, adlades sedermera Wasaborg. 
[3] Av de svenska vasakungarna var Kristina den enda som hade en far som ärvt tronen genom ”naturlig avgång”.
[4] Ungefär som kommunistledare i Kreml lär ha tittat på Hollywoodfilmer under kalla kriget. Man kan kanske gissa att Gustav Adolf personligen inte hade något emot katolicismen(något hans dotter kände till)?   
[5] Med tanke på att syftet med giftermålet från svensk sida var att få goda relationer med Brandenburg, var tillvägagångssättet kanske inte det bästa.  
[6] Denna text bygger på Herman Lindqvist. När Sverige blev stormakt, kapitel 5.

tisdag 23 juli 2019

"Vår av hjärtat älskade hustru", Edvard I och Eleonora av Kastilien




                                                Leeds Castle, Kent

Kungliga äktenskap förknippas sällan med kärlek. För bara något sekel sedan var regeln att kungligheter gifte sig av dynastiska skäl, för att forma värdefulla allianser eller bekräfta ett fredsfördrag mellan två länder. Äktenskap var tillkomna för att producera tronarvingar, inte för att parterna älskade varandra. Så hade det varit åtminstone sedan medeltiden, troligen sedan antiken. När man talar om kärlek i samband med kungliga äktenskap är det nästan alltid med en negativ underton. Det ses som något farligt, lite skrämmande, närmast sjukligt . Ännu Sven Stolpe talar om drottning Maria Eleonoras ”förvirrade uppträdande” efter kung Gustav Adolfs död 1632 och anför som exempel att hon låtit förvara kungens hjärta i sitt rum, trots att hjärtat efter en avliden kunglighet ofta begravdes för sig.[1] Drottning Victorias ”hysteriska sorg” efter prins Alberts död är också välkänd och Erik XIV:s giftermål med Karin Månsdotter anses än idag av vissa historiker som ett ologiskt steg: Kungen hade otvivelaktigt varit ur balans en tid före vigseln. Med undantag för just kung Erik är det påfallande ofta drottningar förknippas med och klandras för lidelsefull, närmast sjuklig kärlek. Det finns naturligtvis kungar som älskat sina hustrur, men eftervärlden associerar i regel inte dessa kungar med personlig kärlek. Om ämnet alls berörs ses det som något positivt, ett tecken på att dessa män trots allt varit i stånd att älska.[2] En suverän som definitivt älskade sin första gemål och visade det inte minst vid hennes död var den engelske medeltidskungen Edvard I, regent under senare delen av 1200-talet. Edvard var gift med den kastilianska prinsessan Eleonora.[3]

Eleonora var halvsyster till kung Alfons – Alfonso X av Kastilien. Han var en mycket lärd men också ärelysten furste som i början av 1250-talet kastade sina blickar över Pyrenéerna på Gascogne, som då var en engelsk besittning under stark press av Frankrike.[4] Den engelske kungens äldste son hade nyligen utnämns till hertig av Gascogne. Alfons försökte lägga området under sig genom att understödja lokala rebeller men då projektet visade sig svårgenomförbart satsade han istället på att gifta bort sin unga syster med hertigdömets nominelle herre, prins Edvard.[5] Förutom kravet att hans blivande svåger skulle erhålla stora landområden i förläning av sin far kung Henrik, fordrade Alfons att Edvard skulle resa till Kastilien för ett möte samt att själv få dubba honom till riddare. Så blev också beslutat och i september 1254, efter några veckors vistelse i Gascogne, avreste prinsen med stort följe mot Burgos, dit man kom fram i mitten av oktober. Detaljerna om vad som hände är knapphändiga men 1 november dubbades Edvard planenligt till riddare, mötte sin maka och gifte sig med henne, Han var 15 år, hon knappt 13. För oss kan det verka chockerande att kvinnor eller snarare flickor giftes bort så unga, men detta var fullt normallt i kungliga familjer ungefär fram till franska revolutionen. Det fanns kloka röster som varnade för att flickor kunde ta skada av tidiga graviditeter men i stort sett betraktades en kvinna som könsmogen i och med att hon fått sin första mens. En kvinna som inte fått barn senast vid 30-års ålder sågs å andra sidan som misslyckad. Edvards far, kung Henrik III, verkar ha hört till de mer omtänksamma, för när den knappt 13 åriga prinsessan ett halvår efter bröllopet fick missfall och nedkom med en dödfödd dotter, beordrades Edvard att resa till sina förläningar på Irland medan förberedelser gjordes för Eleonoras mottagande i London. Morris tolkar detta som ett försök från Henriks sida att skydda svärdottern från alltför nära kontakter med sin man. Den egensinnige Edvard trotsade ändå sin far och reste efter hustrun till London. Om det berodde på passionerad förälskelse eller något annat skäl får lämnas därhän. De närmaste åren blev besvärliga för kungafamiljen, med inbördeskrig, pöbelupplopp och periodvis fångenskap både för kungen och Edvard. Kanske var det därför som Eleonora fick vara ifred i nästan 10 år efter missfallet. Åtminstone blev hon inte gravid under den tiden. Men från mitten av 1260-talet tog det fart på allvar. Under en period på omkring 20 år föddes ytterligare 14 barn i äktenskapet, i genomsnitt ett vartannat eller vart tredje år men ibland med bara ett år emellan. En gång fick de tvillingar, av vilka den ena dog. Flickorna var livskraftigare än pojkarna: av 11 döttrar uppnådde 5 vuxen ålder medan bara en av pojkarna, yngste sonen Edvard, blev vuxen.[6] Det sägs att kungaparet skall ha åsidosatt sina barn till förmån för sin egen varma relation, men enligt Morris stämmer inte detta. Edvard och Eleonora var inte mer distanserade från sina barn än vad kungliga föräldrar i regel varit nästan in i vår tid. Kung Edvard gav  sonen Alfonso, som levde tills han var tio år och räknades som tronarvinge, leksaker då han var liten och hade redan börjat ge honom en mans kläder och utrustning, svärd, hästar osv, då han avled. Pojken hann också agera som faderns ställföreträdare vid en ceremoni i Westminster Abbey i London. Drottningen frågade regelbundet efter barnens hälsa. Att föräldrarna å andra sidan inte visade större sorg utåt när så många av deras barn avled, vilket Edvards egen far däremot kunde göra i motsvarande läge, kan just ha berott på att de vant sig vid dödens härjningar i familjen.[7] Att Edvard och Eleonora var mycket fästa vid varandra står klart. I stort sett varje gång kungen gav sig ut på resa följde hon med. Så snart de kunde drog de sig tillbaka till någon av sina många egendomar där de levde ett fridfullt ”semesterliv” tillsammans. Drottningen satsade mycket på anläggandet av trädgårdar och införskaffade exotiska frukter från hemlandet, som apelsiner, till sina privata egendomar. Hon hade minst två spanska trädgårdsmästare i sin tjänst. Leds Castle i Kent var kungaparets särskilda favoritställe. Det där med kungaparets många egendomar utgör för övrigt ett eget kapitel i deras liv tillsammans. Eleonora ansågs nämligen vara expert på att lägga sig till med andras egendomar. En liten vers om kungaparets girighet som bevarats åt eftervärlden lyder i min egen svenska översättning ungefär:

           Vår konung allt vårt guld vill ha

            Vår drottning våra gårdar ta.[8]


En inkomstkälla som många i engelska högadeln begagnade sig av och som drottningen ansågs särskilt skicklig på var att köpa upp fordringar från judiska köpmän som själva kommit i trångmål på grund av kronans många restriktioner mot dem och sedan indriva skulderna för egen räkning.[9]  Hon ansågs inte heller ha fullgjort den för en drottning klassiska uppgiften att agera stötdämpare åt undersåtarna och mana sin man till mildhet, snarare tvärtom. Eleonora blev alltså inte särskilt populär i sitt nya hemland men åtnjöt i gengäld sin makes oreserverade kärlek, vilket inte varit alla drottningar förunnat.

På hösten 1290, då hon var nära 50 år blev drottningen sjuk. Man förde henne mot Lincoln för att hon där skulle vara nära relikerna av ett helgon som tydligen ansågs ha särskild kraft. Men under färden blev hon allt sämre och 28 november 1290 avled drottning Eleonora hemma hos en lokal adelsman. Edvard blev förkrossad. I ett brev skrev han om Eleonora ”som vi av hjärtat älskade i livet och ej kan upphöra att älska i döden”. En ståtlig begravning iscensattes. Sedan hennes inälvor och hjärta tagits ur kroppen och begravts för sig fördes drottningen i en magnifik procession mot London, dit man nådde den 17 december. På de platser där följet hade stannat under sin färd restes magnifika monument med ett kors överst. Det blev sammanlagt tolv monument i marmor och sten. Tre av korsen finns fortfarande kvar och bevarar, enligt Morris, alltjämnt något av sin storslagenhet trots att de är illa åtgångna. [10] Det var inte heller nog för kungen att resa ett gravmonument åt sin hustru i Westminster Abbey. Också i katedralen i Lincoln och klostret Blackfriars i London, där inälvor och hjärta gravsatts, restes minnesmärken.[11] Allt detta gjorde mycket för att förgylla Eleonoras i samtiden som vi sett ganska skamfilade rykte. Man kan undra vad exempelvis Axel Oxenstierna hade tyckt om en sådan sorg av en konung för sin drottning.[12]         

                                     



[1] Sven Stolpe, Jeanne d’Arc, den heliga Birgitta och drottning Kristina Tre historiska kvinnoöden, föfattarinläsning(1987).  
[2] Två exempel är hertig Karls(Karl IX), varma relation till första hustrun, Maria av Pfalz och Karl XI:s tydligt visade sorg vid hans drottning Ulrika Eleonoras död 1693.
[3] Huvudkälla till följande text är Marc Morris’ biografi över Edvard Ifrån 2008, A great and terrible king, Edward I and the Forging of Britain, främst kapitel 1, 6, 7 och 8. Översättningarna till svenska är mina egna.   
[4] Gascogne var det sista av de besittningar engelsmännen haft i Frankrike sedan Vilhelm Erövrarens dagar.
[5] Engelska tronföljare hade då ingen fastställd titel. Edvards och Eleonoras son blev den förste engelske ”prinsen av Wales”.
[6] Edvard II, född i april 1284, efterträdde fadern 1307 men avsattes 1326 och dog under mystiska omständigheter året efteråt. 
[7] Det kan vara värt att notera att de många döda barnen inte fick Edvard att misstänka att äktenskapet med Eleonora var ”fördömt av Gud”, så som skedde drygt 200 år senare då en annan engelsk kung inte lyckats få livskraftiga söner med en aragonisk prinsessa. Angående uppfattningen att kungaparet älskat varandra mer än barnen, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Eleonora_av_Kastilien_(1241–1290)
[8] ”The king would like to get our gold/The queen our manors faiir to hold. Ändå betecknar författaren Robyn Young i sin roman Revolt(svensk översättning 2011), Eleonora som sin makes "förnuft och eftertanke. Hans barmhärtighet och visdom". Om hon anser sig ha faktisk grund för den beskrivningen eller bara önskat knyta ann till den klassiska föreställningen om hur en drottning bör uppträda får lämnas därhän. Eleonora av Kastilien spelar för övrigt en obetydlig roll i Youngs romansvit, som handlar om skottarnas kamp för självständighet kring sekelskiftet 1300. Huvudperson i berättelsen är skottarnas kung Robert I, Robert Bruce.  
[9] Förmodligen hyste Eleonora som ”god” kristen kastilianska en särskild ovilja för såväl judar som muslimer.

[10] Charing Cross i London erinrar fortfarande om Eleonoras död och Edvards djupa sorg.
[11] Endast graven i Westminster finns kvar idag.
[12] Edvard I gifte några år senare om sig med den 17-åriga prinsessan Margareta av Frankrike, faster till hans egen blivande svärdotter Isabella. Trots den stora åldersskillnaden, Edvard var nu över 50 år, tycks äktenskapet ha blivit förhållandevis lyckligt. Paret fick tre barn.

lördag 13 juli 2019

Johan III:s kröning, vad tänkte gästerna?


Alla var där, det var det order på. Kung Johan hade befallt adeln att infinna sig till kröningen klädda som det anstod deras stånd och rang. Behövdes det kunde de skaffa tyg till nya kläder i Stockholm, det skulle snart komma en sändning från Tyskland. Och guldkedjor om halsen! Hade man inga egna fick man låna i släkten. Det gällde ju att vara ”kungen till behag och riket till ära”.[1] Det finns i och för sig ingenting som tyder på att adeln skulle ha infunnit sig motvilligt till Johan III:s och hans drottning Katarinas kröning i Uppsala 10 juli 1569. Tvärtom! För första gången under vasariden närvarade adeln vid kröningen av en monark som skulle vara deras kung, inte en påstridig snåljåp, som fadern eller en tyrannisk mördare, som brodern. Det var ju de och inga andra som gjort honom till kung genom att skuta sig till hans uppror. De nya vindarna märktes genast. Antalet grev- och friherreskap ökades och adelns privilegier stärktes. Nu behövde de inte göra rusttjänst längre för att förtjäna sitt adelskap och deras förläningar blev ärftliga. Och nu fick man en riktig drottning, en prinsessa av ädlaste ursprung, inte en simpel bondflicka som den där galningen Erik kommit dragandes med den där dagen för nästan precis ett år sedan.[2] Det var ingen ände på alla förbättringar som nu hade skett i Sverige.

Historiker har anmärkningsvärt lite att säga om Johan III:s och drottning Katarinas kröning. Inte ens Lars Ericson berör ämnet närmare i sin biografi över kungen från 2004. Man inregistrerar på sin höjd att den ägt rum och kanske sägs också något om kungens instruktioner till adeln och att dess privilegier stärktes. Herman Lindqvist avfärdar ceremonin som ”en blek kopia av Eriks glansfulla fest sju år tidigare”.[3] Det tycks alltså inte ha hänt något anmärkningsvärt i samband med kröningen: Ritualen genomfördes planenligt, festerna hölls som de skulle och glädjen stod säkert högt i tak. Ändå måste gästerna, åtminstone några, ha grubblat över framtiden. Den nye kungen hade vunnit sin tron genom uppror och sådant sätter sina spår. Hur berättigat ett uppror än kan synas, har man förgripit sig på den naturliga ordningen och den som vunnit makten med en revolt löper alltid risk att förlora den på samma sätt. Som den döende Henrik IV säger till sin efterträdare då han i Shakespeares pjäs ser tillbaka på sitt liv:

-          Gud vet, min son, på vilken smygväg, vilka krumma stigar jag denna krona vann. Själv vet jag bäst hur tryckande hon satt på denna hjässa, liksom ett äretecken gripet med våld. Och många var de som klandrade mig för att ha vunnit henne med deras hjälp. [4]             



Den levnadskloke Pehr Brahe, nära de 50 och alltså för tiden ganska gammal, bör ha funderat i liknande banor under kröningen 1569. Hans egen far hade mist huvudet vid blodbadet i Stockholm i samband med kung Kristians kröning 1520 och som systerson till gamle kung Gustav var han själv van vid en stark och dominant furstemakt som det gällde att böja sig för. Bara ett år tidigare hade han personligen fört fram Karin Månsdotter till altaret vid vigselakten med kung Erik. Nu hade Johan plötsligt blivit kung genom uppror. Hur länge månde hans välde bestå?    De yngre adelsmännen och kung Johan själv tänkte säkert inte i sådana banor under kröningen. För Johan var det självklart att han segrat. Hans halvbror hade varit en galen tyrann, som hotat att sända hustrun till den lika tyranniske ryske tsaren och som dessutom själv gift sig med en simpel bondflicka. Sådant kunde naturligtvis varken gudomlig eller världslig rätt tolerera. Brodern utgjorde visserligen ett potentiellt hot i sin fångenskap men det fick man reda ut senare. Detta var Johans och hans hustrus egen festdag. Säkert drömde kungen om det nya kyrkoprogram han så smått börjat planera. Den svenska kyrkan skulle rusras upp och mässan återfå något av den värdighet som förlorats under reformationen.[5]  

En intressant fråga är vad drottningen, Katarina Jagellonica, tänkte och kände under ceremonin i Uppsala. Att hon gladdes på sina egna och sin makes vägnar kan vi förutsätta, men erfor hon samtidigt ett styng av oro och dåligt samvete? Det sägs att Katarina sökte hjälpa den avsatte Eriks familj i fångenskapen. Hon skall ha haft kontakt med Karin Månsdotter och så gott hon kunde strävat att lindra den ”oskyldiga flickans” lott. Hon har också hindrat eller avrått sin man att låta mörda brorsonen, Eriks son prins Gustav.[6] Det är naturligtvis möjligt att detta gjordes av ren barmhärtighet men kan det också ha funnits andra, djupare liggande orsaker? Hur man än såg på den avsatta bondflickan, var hon nu en del av kungafamiljen. Enligt kanonisk rätt var hon och Katarina systrar, eftersom de var gifta med två bröder. Dessutom var de gifta med två vasasöner, vilket inte alltid var så lätt med tanke på herrarnas minst sagt koleriska temperament. Sådant skapar solidaritet. Därtill kom att både Erik och Karin var smorda kungligheter. Att avsätta dem innebar ett brott mot Guds lagar och mot den oskrivna princip som säger att konungen är okränkbar. Om en kung kunde avsättas, vad fanns det då för garantier att inte också Katarinas egen familj en dag fick lida samma öde? Katarina hade sett nog av familjen Vasa för att veta att de inte var särskilt samvetsömma och kanske skulle också Gud utkräva straff för vad man gjort mot den laglige konungen. Såg drottningen under kröningen för sin inre syn redan sonens kommande avsättning och exil. Var det i själva verket därför hon senare verkade för sonens kandidatatur som polsk kung? Idel spekulationer men inte utan sitt värde.          







[1] Py Sörman, Spelet kring drottningen(1943), s. 162.
[2] Karin Månsdotter kröntes till drottning i Storkyrkan i Stockholm 5 juli 1568.
[3] Herman Lindqvist, Historien om Sverige, del II, ”Gustav Vasa och hans söner och döttrar”, (1993), s. 362-63.
[4] Henrik av Lancaster, kallad Bollinbroke, hade år 1399 avsatt sin kusin och företrädare Rikard II och själv bestigit Englands tron. Henrik var den förste kungen i dynastin Lancaster, ”Röda rosen”. Han avled 1413. Shakespeares pjäs om kungen trycktes i slutet av 1590-talet, alltså kort efter Johan III:s död. Man kan bara beklaga att ingen svensk dramatiker varit i stånd att skildra vasatiden med samma mästerskap, även om Strindberg gjorde en ansats kring sekelskiftet 1900. Ovanstående citat är hämtat ur 1986 års svenska radiodramatisering av pjäsen, ingående i serien ”Rosornas krig”, Med Per Myrberg i rollen som Henrik IV. Se https://sv.wikipedia.org/wiki/Henrik_IV_(pjäs)     
[5] Det mest kända resultatet av detta blev den så kallade ”Röda boken”, som dock drogs in omedelbart efter Johans död.
[6] Se exempelvis Sörman, s. 171-72.

måndag 8 juli 2019

Korståget som slog fel.


Häromdagen ställde jag följande fråga på min hemsida https://www.facebook.com/bosonshistoria/”Vad tänker ni på när ni hör ordet ”Medeltiden”? Jag fick inte många svar men de som kom in hade i regel en mörk underton. Det talades om pest, sjukdomar död. En kommentar var lite gladare och talade om samhällsförändringar, men också här relaterades till pesten. Den ljusaste kommentaren nämnde förändringar i skriftspråket och tidens vackra handskrifter. En person nämnde den heliga Birgitta, till nyligen Sveriges enda riktiga helgon.

Medeltiden förknippas alltså i stort sett med mörker och elände och, vilket är intressant, med 1300-taket. Ändå omfattar ”medeltiden” en betydligt längre period. Om man följer den allmäneuropeiska betydelsen sträcker sig epoken över ett helt årtusende, från Västroms fall 476 till renässansen. Frågan när denna senare epok börjar är å andra sidan också omdebatterad: Petrarca ansåg i slutet av 1300-talet att han levde under en antik renässans. I Sverige betecknar ”Medeltiden” som regel tiden från svearnas kristnande under 10-1100-talet till upplösandet av Kalmarunionen och Gustav Vasas makttillträde.[1]  För svenskar i allmänhet är det ändå de två sista århundradena, de mörkaste med digerdöd och unionsstrider, som fått symbolisera hela epoken. Denna period kallas ibland för Senmedeltiden, medan de tidigare benämns Tidig medeltid och Högmedeltiden. Bland fackmän är ”Riddartiden” ett annat vedertaget namn för epoken och säger man det blir associationerna säkert mer romantiska, om inte mindre blodiga. Man tänker på riddare, ädla jungfrur, sankt Jöran och kung Arthur. Vi övergår sakta i sagans värld. Ett ord som gärna dyker upp när vi talar om äldre medeltid är korståg eller korstågstiden. Korstågen upphörde just kring sekelskiftet 1300 och utgör därför ett ganska passande riktmärke när man vill fastställa senmedeltidens början.[2] Eftersom svenskar i regel är anglonormandiskt skolade förknippar de förmodligen korstågen med Rikard Lejonhjärta, Englands ridderlige furste från slutet av 1100-talet. Råkar man vara frankofon, vilket inte är så vanligt i Sverige, är det kanske Ludvig IX(den helige), man i första hand tänker på.[3] Trots att ingen av dem uppnådde det stora målet, att återta Jerusalem från ”de otrogna” muslimerna, blev både Rikard och Ludvig legendariska genom sina resor till heliga landet. Att fara på korståg var under perioden 1100-1300 det finaste en europeisk adelsman eller kung kunde göra, måttet på en sann riddare. En mindre känd kunglig korsfarare är Edvard, sonson till kung Rikards bror prins John, Johan utan land. Trots att han idag, som kung Edvard I, snarare förknippas med de första allvarliga försöken att skapa ett enat Storbritannien än med kamp för kristendomens seger är Edvards resa till Palestina en intressant berättelse.   

När Edvard mot slutet av 1260-talet beredde sig att resa till vad vi idag kallar Mellanöstern var han kronprins, son till den 60 år gamle kung Henrik III och själv nära trettio.[4]  Tiderna var turbulenta både hemma i England och i orienten. De senaste tio åren hade inbördeskrig rasat mer eller mindre konstant i England, där adelsoppositionen varit mycket nära att lyckas begränsa kungamakten. En tid hade både kung Henrik och sonen Edvard suttit i husarrest men Edvard lyckades fly, befria fadern och besegra rebellernas ledare. Ännu rasade småstrider men kampen var i praktiken över. Skönt att komma ifrån ett tag, tyckte förmodligen prinsen. I heliga landet skockades ovädersmolnen. Nyligen hade den egyptiska sultandynastin störtats av sina egna slavsoldater, mameluckerna, som därefter själva tagit makten. Deras ledare Baybars gick omedelbart till offensiv i avsikt att beröva de kristna ”frankerna” deras sista besittningar på islamisk mark. Larmrop hördes från de kvarvarande kristna garnisonerna: Väst måste sända förstärkningar! Nu beredde sig prins Edvard att i kung Rikards efterföljd dra ut i kampen mot de otrogna. Även kung Ludvig av Frankrike rustade sig emellertid att fara på korståg och som han en gång förut utfört detta ädla värv, samt för tillfället hade mer i kassakistan än sina fränder på andra sidan kanalen, föll det sig naturligt att han stod i spetsen för företaget. Han gav också ett ansenligt lån till systersonen Edvard i anslutning till korståget.[5] Ändå höll penningbristen på att stjälpa hela projektet innan det ens börjat. Parlamentet var inte överdrivet förtjust i tanken att bevilja skatter till storslagna planer som sedan inte förverkligades, något man fått uppleva flera gånger under Henrik III:s långa regering. Kungen själv var inte heller särskilt entusiastisk för sonens korstågsdrömmar. Han satsade hellre på sin fina nya kyrka i London, Westminster Abbey. Dessutom var inbördeskriget ännu inte helt avslutat och många mindes de senaste årens strider med bitterhet. Efter många om och men beviljades emellertid de pengar som behövdes, åtminstone till en del och på sensommaren 1270 kunde prins Edvard äntligen sätta segel mot Frankrike. Med sig hade han kring 220 riddare. Det låter inte särskilt manstarkt men siffran inberäknar bara prinsens närmaste män, männen ur de förnämsta släkterna, de som stod Edvard närmast. Varje högadelsman hade med sig ett eget litet följe av vasaller och tjänare. Man tror att uppåt 1000 personer deltog i expeditionen.[6]   Med i följet fanns också kronprinsens hustru, Eleonora av Kastilien, som ogärna lämnade sin man ensam och vars närvaro kom att spela en viss roll. [7]

När man i september 1270 kom fram till den stad vid franska medelhavskusten där man gjort upp att möta franske kungen, visade det sig att Ludvig redan gett sig av men inte till Akko, som ligger i dagens Israel, utan till Tunisien i Nordafrika. Kungens yngre bror Karl hade övertalat honom att hjälpa till att bevaka sina personliga intressen där. Vad skulle engelsmännen göra? De följde efter, för att vid sin ankomst till Tunis i november finna att kung Ludvig avlidit drygt två månader tidigare, 25 augusti.[8]  Hans bror Karl, som var kung av Sicilien, hade gjort upp avtal med den lokale härskaren och var på väg hem när Edvards styrka anlände. Man beslöt att följas åt till Sicilien, men där blev det storm och flera av de franska skeppen förstördes. Fransmännen återvände nu hem med sin döde kung medan Edvard, som lyckats bevara sin eskader i stort sett oskadd, beslöt att fortsätta till ”Outremer”, som korsriddarna kallade sina besittningar i heliga landet.[9] Kanske kände Englands tronarvinge en stark triumf i sitt bröst då hans flotta åter satte segel. Frankrike var slaget ur brädet, mer av sjukdom och stormar en av strider. Nu skulle han Edvard, en ättling av den store Lejonhjärta, som de kristnas nye härförare åter ta upp kampen och kanske bli den som återförde det heliga Jerusalem i kristna händer.

I Akko var stämningen dyster vid den engelska flottstyrkans ankomst på våren 1271. Sultan Baybars hade fortsatt sin skoningslösa offensiv och tycktes omöjlig att stoppa. Det verkade vara en tidsfråga innan också Akko skulle falla och de kristnas heliga rike vara förlorat. Engelsmännens ankomst ingav visserligen en känsla av hopp men det var bara alltför tydligt att den lilla styrkan på sin höjd kunde störa sultanens operationer, inte vända krigslyckan på allvar. Man sökte därför allierade och fann sådana i de iranska mongolerna, som var gamla fiender till mameluckerna och dessutom hade personlig revansch att utkräva på Baybars sedan denne besegrat dem i strid tio år tidigare. Mongolerna gick till offensiv i Syrien på vintern 1271, varpå de kristna följde upp med motsvarande offensiv i Israel och belägrade ett fort mellan Akko och Jerusalem. Man lyckades dock inte dra väsentlig fördel av sitt tillfälliga överläge, vilket fick sultanen att ironiskt konstatera att det knappast var troligt att frankerna skulle kunna inta Jerusalem, när de inte ens kunde erövra en mindre fästning. Inte heller mongolernas offensiv hade gett önskat resultat. Överhuvudtaget talade flera faktorer på båda sidor för att ett fördrag borde slutas mellan kristna och muslimer. Ingen vann längre på detta krig i dödläge, medan däremot alla tjänade på det ömsesidiga handelsutbyte som kunde fortsätta att blomstra om status quo upprätthölls. I april 1272 slöts också ett stilleståndsavtal på tio år mellan kristna och muslimer i heliga landet. En av få som var missnöjd var den engelske tronföljaren, som i förhållandet till muslimerna var mera ideolog än pragmatiker och säkert undrade till vad gagn han rest hit när trosbröderna nu valde att sluta fred inom ett år efter hans ankomst. Han vägrade kategoriskt att underskriva något fredsfördrag.[10] Några månader senare, sommaren 1272, inträffade emellertid en händelse som tycks ha fått prinsen att längta hem eller åtminstone bort från denna gudsförgätna kuststad som verkade bestå av pacifister. Detaljerna är dunkla men någon tog sig uppenbarligen in till prinsen i hans rum i Akko och stack honom med en dolk, kanske förgiftad, i bröstet. Uppdragsgivare skall ha varit sultanen, som förmodligen nu betraktade prins Edvard som det enda verkliga kristna hotet mot hans välde. Enligt en version av händelsen skall prinsens hustru desperat ha börjat suga ut det förgiftade blodet ur såret. Andra säger att hon gråtande fördes ut ur rummet, övertygad om att maken var förlorad.[11]  Några dagar verkade Edvard sväva mellan liv och död. Han skrev testamente men återhämtade sig sakta och överlevde, främst genom att läkarna skar ut köttstycken ur de skadade delarna av hans kropp. Alltfler av prinsens följeslagare insåg att korstågsdrömmen var över och återvände hem. I november 1272 följde han själv exemplet och lämnade Akko. Det var inte enbart av leda vid svaga riddare. Bud hade kommit från England: Henrik III var döende. Tronföljaren måste hem och se om sitt hus. Heliga landet var glömt. En ny karriär väntade den blivande Edvard I.[12]              

                                       



[2] Korstågstidens slut anges i regel till år 1291 då Akko, den sista mer betydande kristna besittningen i mellanöstern, erövrades av sultan Kalill av Egypten. 
[3] De båda kungarna levde nästan ett århundrade efter varandra. Egendomligt nog blev Rikard inte helgonförklarad, vilket däremot är fallet med Ludvig. Kanske Rikards engelska familj, brodern Johan och dennes son Henrik, inte var tillräckligt ivriga att genomföra ett sådant projekt.
[4] Edvards son, Edvard II, blev senare den förste engelske tronföljare som fick titeln Prins av Wales. Såvitt jag kunnat finna fanns under 1200-talet ingen särskild titel avsedd för tronarvingen. Däremot tycks vissa titlar, exempelvis earl av Cornwall, ha öronmärkts för kungliga personer.   
[5] Ludvig IX:s tidigare korståg 1248 hade dock inte slagit väl ut. Kungen hade i själva verket blivit krigsfånge och måst friköpas mot lösen. Ludvigs drottning var moster till prins Edvard.
[6] Det låter kanske också i underkant, med tanke på att syftet sades vara att bekämpa en offensivt inriktad armé. Men planen förutsatte som sagt att franske kungen skulle ta ledningen av företaget. Dessutom fanns ju de soldater som redan var stationerade i Mellanöstern att tillgå. Det var snarare en undsättningskår än en verklig armé som drog ut under Edvards ledning.   
[7] Det var inte så ovanligt att hustrur till högt uppsatta korsfarare åtföljde sina män. Så hade drottning Margareta av Frankrike gjort då kung Ludvig dragit ut 20 år tidigare.
[8] Fortfarande en helig dag inom katolska kyrkan. Kung Ludvig IX helgonförklarades 1297.
[9] ”Landet på andra sidan havet”.
[10] I romanen Brödraskapet(svensk översättning 2007), låter författaren Robyn Young tvärtom Edvard vara en av dem som initierar fredsfördraget, dock mer i tanke att få fria händer för sina expansionsplaner på brittiska öarna än för att sluta fred med ”de otrogna”.  
[11] Oavsett om historien med den desperat blodsugande kronprinsessan är sann eller inte, visar den på det för kungligheter ovanligt intima förhållandet mellan Edvard I och Eleonora av Kastilien.
[12] Edvard I regerade England 1272-1307. Denna text bygger på tredje kapitlet av Marc Morris bok A great and terrible king, Edward I and the Forging of Britain(2008).