fredag 26 juni 2020

Historiska gestalter och deras monument







I SVD:s under strecket 23/6 20 uttalar konst- och idéhistorikern Per Widén förståelse för den nedrivning eller krav på förflyttning av statyer som den senaste tiden pågått i bland annat USA och Storbritannien. Statyer är en produkt av sin tid, menar Widén. De skapas för att illustrera sin epoks värderingar och tankar. Om och när dessa värderingar och tankar förändras måste det vara möjligt att ta bort eller förflytta dessa monument. Att kräva att ett monument av något slag förflyttas eller tas bort, är att visa att man uppfattat dess budskap och innebörd. Widén påpekar också att statyer förstörts i äldre tid. I Romarriket var det till exempel sed att statyer av misshagliga kejsare kastades i Tibern. De sydstatsmonument som nu monterats ned har, skriver Widén vidare, rests av organisationer och grupper med rasistiska förtecken som önskat hedra ”de amerikanska sydstaternas kamp för att behålla slaveriet”. På samma sätt som man efter Sovjetunionens fall rev eller förflyttade monument över Lenin och Stalin, är det naturligt att man nu i USA avlägsnar statyer som förknippas med våld och förtryck. Det är värt att notera att Widén har ytterst lite att säga om svenskarnas förhållande till sina monument. Vad som nämns är att Gustav III på sin tid lät uppföra statyer över Gustav II Adolf och sig själv i syfte att neutralisera den staty över Gustav Vasa som adelsståndet låtit resa vid Riddarhuset i Stockholm. Den senare kunde nämligen ses som ett påpekande att den store frihetshjälten valts till kung, att han och därmed underförstått även Gustav III var den främste bland likar, inte envåldshärskare. Dessutom omtalas att Karl XIV Johan låtit beställa monumentala skulpturer av ett antal kungar med namnet Karl plus en staty av Oden, som var tänkta att stå tillsammans. Den underförstådda meningen skulle vara att Karl Johan vore att se som en ny Oden. Projektet sågs dock som alltför grandiost och avblåstes. Widéns budskap är tydligt: Tiderna förändras och därmed också synen på historien. Det måste vara acceptabelt att avlägsna monument som i en ny tid väcker andra associationer än då de uppfördes. Inget sägs som sagt om våra dagars krav på att avlägsna statyer av Carl von Linné och andra storheter i Sveriges historia som i dagens upphetsade kulturklimat av vissa stämplas som rasister.

Det är korrekt att statyer förstörts i äldre tid, gärna i samband med revolutioner. När Ludvig XVI i augusti 1792 fördes till fångenskap i le Temple visade man honom hur en ryttarstaty av farfadern hade krossats: ”Så behandlar folket sina kungar”, förklarade en representant för det nya styret. ”Tur att deras vrede endast drabbar döda föremål”, genmälde den avsatte monarken torrt. År 1917 störtades på samma sätt i Moskva en monumentalstaty över Alexander III, far till tsar Nikolaj. Som vi vet kom ”folkets vrede” i såväl Frankrike som Ryssland inom kort att rikta sig även mot de levande representanterna för den gamla ordningen, med följder som inte skulle accepteras i en nutida demokratisk stat. Att statyer och andra monument avlägsnas under revolutioner kan dock ursäktas: De symboliserar ju onekligen den ordning man vill göra sig kvitt. Att i en demokratisk stat bilda en regelrätt mobb och på eget bevåg riva sekelgamla monument därför att dessa av något skäl, exempelvis ett enskilt övergrepp på en oskyldig man, plötsligt uppfattas som misshagliga måste å andra sidan åtminstone betraktas som betänkligt, även om det vid första ögonkastet kan te sig naturligt eller rentav berömvärt.

Det finns naturligtvis historiska gestalter som knappast kan anses värda att gjutas i brons. En staty av Hitler utanför förbundsdagen i Berlin eller Rudolf Höss i Auschwitz skulle med rätta uppfattas som kränkande. Den, förhoppningsvis, fåtaliga minoritet som är av annan uppfattning kan lugnt åsidosättas i demokratins namn. Dessa exempel utgör dock extrema undantag, De flesta människor är betydligt mer dubbelbottnade till karaktären och svåra att bedöma entydigt. Flertalet historiska figurer kan värderas helt olika av personer som i princip är överens om den nutida parlamentariska demokratins egenvärde. Att de å andra sidan kanske har diametralt motsatta uppfattningar om en Gustav Vasa eller Karl XII beror av helt andra faktorer – familjebakgrund, kunskaper, nationalitet mm. Att utan vidare diskvalificera en av tradition upphöjd gestalt från den historiska ”topplistan” riskerar också att fördunkla de betydelsefulla, kanske världshistoriska gärningar den otvivelaktigt utfört. Linné må ha klassificerat människorna i grupper, men hans system för djur och växter gäller överallt än idag. Har det plötsligt förlorat sitt värde? Visst var Churchill imperialist och hade tendenser till storhetsvansinne, men vad hade hänt om han inte manat England och därmed på sikt Västeuropa till kamp mot nazisterna då det såg som mörkast ut våren 1940. Visst var våra krigarkungar enväldiga men Gustav Adolf och Oxenstierna grundlade vår moderna förvaltning och skapade de första fasta formerna för svensk statsstyrelse. De som anser att Karl XII:s staty skall flyttas från kungsträdgården bör betänka att han anfölls av en koalition av rovgiriga grannar vid 17 års ålder. Skulle våra dagars politiker varit istånd att kämpa lika tappert och självuppoffrande som denne furste vars huvudmotståndare än i våra dagar står staty i Petersburg, trots att ”Peter den store” var en psykiskt obalanserad människa som gärna bevittnade tortyr och nära på piskade sin son till döds med egna händer. Det minsta man kunde begära vore att denne kontroversielle mans bildstod togs bort, innan hans trätobroder flyttas från sin hedersplats mittemot Stockholms slott. Gustav III må ha investerat i slavhandel i Västindien, men som svensk monark förbjöd han tortyr, vilket däremot förekom under ”Frihetstiden”. Trots att Gustav III flera gånger under sin regering tillgrep tvångsmedel för att stärka och behålla sin makt undvek han i regel blodsutgjutelse. Av de många politiska motståndare som under kortare perioder satt fängslade var det bara överste Hästesko som avrättades. Några landsförvisades. De flesta andra släpptes efter en tid och togs åter i rikets tjänst. Gustav III sade inte nej till försoning. Det är inte omöjligt att kungen, om han med egna ögon sett hur slavarna i Karibien plågades, kraftfullt inskridit mot barbariet. 1789 berövades adeln sina privilegier ifråga om högre ämbeten och bönderna tilläts köpa och jaga på egen mark. Detta anses ha varit viktiga steg på vägen i den svenska allmogens politiska avancemang. De flesta av våra ledande kulturinstitutioner, som Dramaten och Operan i Stockholm och även den i och för sig i våra dagar inte helt obefläckade Svenska akademien, har Gustav III till skapare. Är han inte, trots allt, värd sin fina staty vid Skeppsbron? Hur skall vi för övrigt se på vår tideräkning, som bygger på en romersk despots kalender och som sedan korrigerats av en katolsk påve på 1500-talet? Hur många människoliv skördade inte Caesar och hans gelikar, för att inte tala om inkvisitionen!

Ett talande exempel på hur bilden av en enskild människa kan skifta, inte bara från tid till tid utan också från region till region, utgörs av den svenske kungen Karl IX. Erik Petersson visar i sin biografi Den skoningslöse(2008), hur kungen betraktas på helt olika sätt beroende på vad han förknippas med i ett visst område. I Nyköping, där hertig Karl residerade stora delar av sitt liv, hålls en årlig marknad till hans ära och man minns honom som en förgrundsgestalt i stadens utveckling.(I Värmland där min egen far växte upp, betecknas hertigen som ”odlingens grundare”, en beteckning som min far, vilken inte var rasist, var fullt beredd att skriva under på). I Linköping med omnejd ses Karl däremot som anstiftaren av inbördeskrig och mannen som iscensatte ”Sveriges största justitiemord”(Linköpings blodbad).     

Låt debatterna som den senaste tiden uppstått kring flera historiska gestalter resultera i en fördjupad insikt om historiens betydelse, ett ökat intresse för historia i allmänhet och en glädje vid att studera och debattera historiska frågor, inte i att en okunnig pöbel tar över samhället.

Boson Gidner, historisk skribent                                                                

    

söndag 21 juni 2020

Hur dog kronprins Carl August - en teori.


Dagen var kall och blåsig, trots att man var i slutet av maj och trots att man vistades i Skåne, rikets sydligaste provins. Det var ett högtidligt ögonblick, ty den nye kronprinsen Carl August skulle delta i dagens manöver på Kvidinge hed nordost om Helsingborg.[1] Tidigare på dagen hade prinsen tagit avsked av sin bror Fredrik Kristian som hälsat på i hans nya hemland. Bortsett från en viss tyngd i magen mådde Carl August bra, nå ja, förhållandevis bra. Hans hälsa var dessvärre inte alltid den bästa. Prinsen och hans följe anlände till exercisfältet ungefär kl 13 30 28 maj 1810. Tronföljaren steg till häst och åsåg några manövrer av Mörners husarer och skånska kavalleriregementet. Då en kavalleriattack skulle genomföras började prinsen plötsligt vackla och tappade stigbyglarna. Efter ytterligare några meter föll han medvetslös till marken. Upplivningsförsöken tycktes till en början ha viss effekt, men snart förstod man att allt hopp var ute. Sveriges tronföljare, Carl(tidigare Kristian)August av Augustenburg, var död.

Ett dödsfall är oftast uppskakande för omgivningen men inget dödsfall kunde ha kommit vid en farligare tidpunkt än detta. Sverige befann sig år 1810 om inte vid avgrundens rand så i alla fall i ett minst sagt osäkert läge. Något år tidigare hade landet förlorat halva sin landyta, den östra rikshalvan Finland, till Ryssland, efter ett krig som kostat många människoliv i sjukdomar, svält och strider. Officerare hade begått förräderi, kungen avsatts och landsförvisats med sin familj. Ute i Europa rasade samtidigt Napoleonkrigen vars kontrahenter, liksom ett sekel senare under andra världskriget, använde Nordens länder som spelbrickor. Huvudstaden Stockholm surrade av rykten och motrykten. Olika politiska grupperingar bekämpade varandra med pamfletter och förtal. Hemlighetsfulla möten hölls och ingen verklig ledare tycktes finnas till hands. Den nye kungen, Gustav III:s yngre bror Karl, var gammal och skröplig och inte ens vid full vigör någon särskilt förtroendeingivande person, särskilt inte i ett krisläge. Dessutom saknade han arvinge. Därför utsågs den danskfödde Kristian August av Augustenburg, en sidogren av danska kungahuset Oldenburg, till svensk tronarvinge hösten 1809.[2]

I det stora hela gjorde fursten ett gott intryck i sitt nya land. Han var vänlig, generös mot fattiga och främmande för det stelt formella sätt som ofta präglade medlemmarna av det gamla gustavianska hovet. Eftersom dessa dessutom föredragit att kronprins Gustav, Gustav IV Adolfs son, i sinom tid återtagit sina fäders tron, var de på förhand avogt inställda till den nye prinsen. Hans vänliga omedelbarhet underlät dock i regel inte att göra intryck även på den konservativa oppositionen. Det enda verkligt oroande var Carl Augusts fysiska hälsa. Han drabbades ofta av kräkningar och huvudvärk. Redan på ett tidigt stadium viskades att någon, troligen gustavianerna, försökte döda honom med gift. Till prinsens livmedikus utsågs italienaren Frans Josef Rossi. Denne hade länge vistats i Sverige och haft samma tjänst hos den forna kungafamiljen. Även om utnämningen i sig var fullt naturlig gjorde kopplingen till gustavianerna ett ofördelaktigt intryck. Att Rossi dessutom var husläkare hos familjen von Fersen, som numera ansågs för det gustavianska partiets ledare, gjorde inte saken bättre. I detta spända läge skedde olyckan på Kvidinge hed.

Redan då nyheten om prinsens död nådde Stockholm, tre dagar efter händelsen på exercisfältet, uppstod rykten att han mördats. 1 juni 1810 noterade Årstafrun dödsfallet i sin dagbok och tillade: ”Man kan utan långt betänkande lätt finna, att om så är, har Han blivit förgiven(förgiftad)".[3] Livmedikus Rossi hade på eget initiativ, vilket egentligen var mot reglerna men med hänsyn till svårigheten att undvika förruttnelse ansetts nödvändigt, låtit obducera prinsens kropp utan att invänta order från Stockholm. Obduktionen hade visserligen utförts av kvalificerade personer från universitetet i Lund, men det väckte ändå misstankar att italienaren haft så bråttom och inte inväntat expertis från huvudstaden. Dessutom hade man av någon anledning inte tagit vara på den flaska där den dödes maginnehåll förvarades. En piga hade sedermera helt sonika kastat ut vätskan genom ett fönster. Rossi och hans medhjälpare drog slutsatsen att prinsen dött av slaganfall. De experter som senare anlände från Stockholm fann i och för sig ingen anledning att betvivla att så var fallet, men påpekade i ett brev att man nu genom det slarv som begåtts inte kunde motbevisa ”det ogrundade ryktet” att prinsen blivit förgiftad. När detta brev nådde offentligheten förvanskades innehållet, så att opinionen fick uppfattningen att där i själva verket talades om ”det grundade ryktet”.[4]

Det följande händelseförloppet är välbekant. 20 juni 1810, för 210 år sedan lynchades riksmarskalken Axel von Fersen på Riddarhustorget i Stockholm, av opinionen utpekad som den som initierat ”mordet” på tronföljaren eller åtminstone för att höra till den krets där mordet planerats.[5] Ett halvår senare fastställdes dock av Svea hovrätt att de båda syskonen var oskyldiga och i våra dagar anses det fullt godtaget att kronprins Carl August avled av slaganfall, så som Rossi och hans medhjälpare kom fram till vid obduktionen. Men är det alldeles säkert?[6]

Att gustavianerna skulle ha giftmördat prinsen ter sig vid första ögonkastet fullt möjligt, men är rent logiskt fullkomligt uteslutet. Visst hade de motiv att göra sig av med Carl August men tekniken är orimlig. Visserligen var det närmast regel att misstänka förgiftning så snart en kunglighet dog oväntat eller under svåra plågor. Så var exempelvis fallet vid Karl XI:s död 1697. Det senaste någorlunda klart bevisade giftmordet på en svensk kunglighet var dock Erik XIV:s död på 1570-talet. Bortsett från att giftmord på misshagliga kungligheter år 1810 kunde sägas ha ”kommit ur modet” finns det ytterligare en omständighet som talar emot att just gustavianerna skulle ha tillgripit denna metod mot Carl August. Majoriteten av de styrande i Sverige försommaren 1810 tillhörde ”1809 års män”, de som störtat Gustav IV Adolf.  Inte minst i Stockholm var de ledande posterna inom militär och förvaltning beklädda av män som gjort sig ett namn i samband med statsvälvningen 13 mars. Ingen av dessa önskade den störtade kungens familj åter på Stockholms slott.[7] Om inte annat fruktade de att i så fall förlora heder och ära och kanske liv och gods. De skulle inte ha ändrat uppfattning bara därför att deras kandidat till tronen blivit mördad. Ett mord eller blotta misstanken om mord kunde tvärtom, som ju också visade sig bli fallet, väcka en hatisk stämning mot gustavianerna som de sannolikt skyldiga till ogärningen. Ur deras synpunkt vore en statsvälvning, en snabb och oblodig kupp i stil med vad Gustav III lyckats med 1772 eller händelserna 13 mars 1809, vida att föredra. Regeringen skulle då på nytt ha bytts ut, Carl August skickats hem och prins Gustav återkallats. Ett mord hade på sin höjd inneburit att en ny kronprins, som säkert inte hämtats ut tjusarkungens ätt, blivit vald. Om gustavianerna verkligen varit desperata nog att ställa till ett mord, skulle de rimligen ha gjort eller försökt göra revolution så snart nyheten om vad som hänt nådde Stockholm. Det finns inget tecken eller bevis på att något sådant planerades från gustavianskt håll de första veckorna i juni 1810.

En annan grupp med potentiellt motiv att mörda kronprinsen var, paradoxalt nog, 1809 års män. De hade visserligen ett synbart säkert grepp om makten och den forna kungafamiljen var bortsänd i exil. Gustavianerna var dock långt ifrån pacificerade. Flera av dem, som syskonen Fersen, stod hovet nära. Gustav III:s gamle gunstling Armfält var kanske inte lika inflytelserik som i forna dagar, men hade långt ifrån tappat gnistan. Sedan gammalt hade han kontakter inom ryska kejsarfamiljen. Även om en kupp från gustavianskt håll inte tycktes omedelbart förestående gick det heller inte att bortse från att hotet fanns där. Ett sätt att undvika faran vore att göra något som för alltid skulle blamera den konservativa oppositionen i allmänna opinionens ögon. Om, exempelvis den nye kronprinsen plötsligt avled och indicierna pekade på att han mördats, skulle gustavianerna logiskt bli huvudmisstänkta: Vilka andra kunde vilja mörda den på kort tid så populäre tronföljaren? När sedan Gustavianernas heder släpats i smutsen, vore det ju den enklaste sak i världen att utse en ny tronarvinge, den dödes äldre bror hertig Fredrik Kristian, eller kanske rentav någon av Napoleons marskalkar. Carl Augusts död var naturligtvis beklaglig, men politiken kräver sina offer. För ”1809 års män” hade det säkert varit lätt att genomföra en sådan intrig, de hade ju både makten och opinionens öra. Allt detta är dock inget annat än hypoteser och eftersom samtliga inblandade är döda sedan cirka 200 år får ärendet härmed betraktas som avslutat.                                 

           

    



[1] Sahlberg stavar namnet med q, ”Qvidinge”.
[2] I samband därmed bytte prinsen namn till Carl August
[4] När Stockholms överståthållare sedermera anklagade en av dessa experter, professor Jakob Berzelius, för att med sitt brev ha bidragit till mordet på Fersen, kunde de båda vid en granskning konstatera att brevet i skälva verket betecknade förgiftningstanken som ogrundad, Sahlberg, s. 222-23.   
[5] Den verklige initiativtagaren ansågs närmast vara Fersens syster, Sophie Piper. Också drottning Hedvig Elisabet Charlotta utpekades som medansvarig.  
[6] Den rent faktabaserade delen av denna text bygger huvudsakligen på Gardar Sahlbergs bok Fersenska mordet, hur kunde det hända?(1974), främst kapitel fem-sex.
[7] Bland dessa män fanns generalerna Adlersparre, Adlercreutz och Sköldebrand. Ett annat i vår tid bekant klingande namn var friherre August Mannerheim, vars bror Carl Erik var farfarsfar till den finske fältmarskalken. Mannerheim hade inför ständerna förklarat Gustav IV Adolf och hans ättlingar ”för närvarande och tillkommande tider” avsatta från Sveriges tron. I juni 1810 var han utnämd till Sveriges första JO.  

onsdag 10 juni 2020

Ett gyllene toppmöte


                                                 Freld of cloth of Gold

Samtidigt som den unge adelsmannen Gustav Erikson Vasa tog sina första osäkra steg på svensk mark efter två års frånvaro och sökte mobilisera den tynande motståndsviljan i sina landsmäns kamp mot danskarna, ägde betydligt mer spännande saker rum nere på kontinenten. Det sena 1510-talet hade varit en orolig tid i Europa, både ideologiskt och dynastiskt. I Spanien hade kung Ferdinand av Aragonien avlidit utan manlig arvinge, vilket innebar att hans rike övergick till den unge dottersonen Karl, vars farfar var tyskromersk kejsare. Kort efter Ferdinands död avled även denne, vilket i praktiken innebar att en ny maktfaktor, habsburgarna, seglade upp på Europas politiska himmel. I Frankrike hade den nye kung Frans I nästan samtidigt bestigit tronen med ett rovlystet öga riktat på Italien, vilket oroade både den nye kejsar Karl och påven i Rom. I England satt den några år äldre Henrik VIII och sökte med både politiska och militära medel ge sitt ännu ganska obetydliga rike en position på europeiska fastlandet. Alla dessa makter var i sin tur oroliga för de otrogna osmanerna, vilkas sultan Solaiman visade tecken på att avancera mot de kristnas territorier. Som om detta inte räckte hade en ung tysk munk, Martin Luther, öppet gått till angrepp mot kyrkan och ifrågasatt påvens auktoritet. Ingen visste ännu vart detta kunde leda. Samtidigt företog oförvägna män resor över havet och upptäckte, ibland utan att själva förstå det, nya länder och kontinenter. I denna tid av omvälvningar slöt Europas furstar flera grandiosa överenskommelser om samarbete och vänskap. Dessa allianser var i praktiken inte särskilt mycket värda eftersom de olika parterna vanligen inom kort slöt avtal med tredje part, vilket motsade vad man nyss beslutat. Men just då, när överenskommelsen slöts, lät det bra. Det mest berömda exemplet från tiden är mötet mellan Frans I av Frankrike och Henrik VIII av England i juni 1520, det som brukar kallas ”Field of cloth of Gold” efter platsen där det ägde rum.[1]
Alla vet att det kan bli trassligt när en statschef eller president kommer på besök till Stockholm i våra dagar: Trafiken stoppas upp och läggs om, långa korteger med fordon åker genom stan, helikoptrar flyger i luftrummet, stor middag i blå hallen eller på slottet. Detta är rena barnleken jämfört med Field of cloth of Gold. Det var inte vanligt att europeiska ledare möttes öga mot öga på 1500-talet. Infrastrukturen var ju inte särskilt utvecklad och en resa tog ofta lång tid. Dessutom måste en kung som verkligen ville imponera ta med sig en stor del av hovet och även om det bara gällde en mindre resa i det egna riket skulle självklart kungens närmaste uppvaktning och de viktigaste rådgivarna vara med(kansliet måste ju fungera). En kunglig resa var med andra ord ett verkligt projekt. I juni 1520 gällde det mötet mellan två unga(bägge var under 30), glansfulla, ärelystna furstar, vilkas länder varit i krig några år tidigare. Detta var därför mer än ett större projekt. Det var en ”storsatsning”, som tillspetsat kunde sluta i nytt krig om något gick galet.
Vid denna tid var staden Calais och området däromkring fortfarande en engelsk utpost på fastlandet.[2] De båda kungarnas första möte skulle ske på en plats som låg exakt, så noga det nu gick att bedöma, mitt emellan deras båda territorier, i ett område som sedan gammalt kallades ”Gyllene dalen”. Därefter skulle respektive kungapar och uppvaktning gästa sina ”bröder och systrar” på andra sidan: När Henrik VIII besökte Frans I på franska sidan, skulle drottning Katarina ta emot sin franska kollega i England, och tvärtom. Därtill kom ett antal gemensamma banketter och andra evenemang på engelskt, respektive franskt territorium. Det var som en blandning av styrkedemonstration, PR-kampanj och umgängesträff mellan statsledningarna i två grannländer. För att genomföra detta krävdes byggandet av hela städer; uppförda för några få dagar, med ståtliga byggnader och vinfontäner på båda sidor och naturligtvis tält för all uppvaktning. Dessutom måste topografin i området omformas. På platsen för det första mötet lär en hel kulle ha fraktats bort. Det framgår inte hur långt i förväg förberedelserna påbörjades men man kan gissa på minst två månader, troligen mer. Uppskattningsvis 2-3 000 personer skall ha engagerats enbart för förberedelserna inför mötet.  Ändå var detta småsaker jämfört med allt annat som måste klaffa för att mötet inte skulle sluta i fiasko. Frankrikes kung skulle självklart ge sin ”käre broder England” presenter, ett nytt harnesk till exempel. Alltså måste engelsmännen skicka ett av kung Henriks egna harnesk som måttmodell. Det engelska sändebudet meddelade att fransmännen tänkte låta sina skönaste adelsdamer delta i mötet. Vilken skymf om Englands kung kom dragandes med utlevade gamla nuckor.[3] Sammanlagt skall cirka 5 000 personer ha följt det engelska kungaparet på resan, plus de nära 3 000 hästarna. Om vi räknar med motsvarande siffror på fransk sida får vi alltså uppemot 10 000 personer och 6 000 hästar. De angivna siffrorna gäller dessutom enbart det engelska kungaparets ”sviter”, dvs. deras respektive uppvaktning. Om vi tänker oss att åtminstone de viktigaste hovmännen på båda sidor i sin tur hade med sig eget tjänstefolk, kan vi nog lätt komma upp i en siffra på 20 000 människor, plus naturligtvis alla handelsmän och nyfikna som måste ha lockats att beskåda härligheten.[4]  Kostnaden på engelsk sida för hela spektaklet tros ha motsvarat uppåt 14 % av kronans årsinkomst vid denna tid.[5]            
Det storslagna ”toppmötet” varade 7-24 juni 1520. I det stora hela gick allt bra, även om fransmännen lär ha höjt på ögonbrynen över de, i deras ögon, trots allt fula engelska damerna. Dessutom tycktes de ovanligt begivna på alkohol, menade värdfolket. En otrevlig incident inträffade då konungen av Frankrike hade fräckheten att utan krus besegra sin engelske kollega i brottning, vilket å andra sidan uppvägdes av engelske kungens seger i sitt hemlands stora krigarsport, bågskytte. På sikt blev mötet en besvikelse, om man utgick från att avsikten var att åstadkomma vänskap mellan de två rikena. Rivaliteten satt för djupt och inom kort var England och Frankrike åter i krig med varandra. De båda kungarna skulle dock åter komma att träffas och utbyta artigheter och tjuvnyp, såsom det anstår två rivaler vilkas fiendskap är så stark att den nästan slår över i sin motsats. Inget europeiskt möte på högsta nivå under de senaste 500 åren har dock överträffat Field of cloth of Gold i magnificens och storslagenhet.[6]                                 


[1] Översätts ibland som ”Gyllenduksfältet”, ibland ”Brokadlägret”. 
[2] Calais hade varit engelskt sedan början av hundraårskriget på 1300-talet. Vid tiden för Field of th Cloth of Gold var det ännu 40 år kvar innan området återgick till Frankrike.
[3] Jag ber eventuella kvinnliga läsare överse med det något grova ordvalet. Som man märker är denna text skriven ur engelskt perspektiv. Någon fransk litteratur kring mötet på Gyllenduksfältet har i skrivande stund inte påträffats.
[4] Som jämförelse kan nämnas att den engelska armé som besegrade skottarna i slaget vid Flodden år 1513 skall ha omfattat 26 000 man, den skotska mellan 30- och 40 000.
[5] Man kan föreställa sig allmänhetens reaktion om en europeisk stat i våra dagar lade ut motsvarande summor på en enda tillställning, enbart avsedd att imponera på ett grannlands regering.
[6] För fler detaljer kring mötet mellan Frans I och Henrik VIII, se Antonia Fraser, Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995),s. 98-103, samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Camp_du_Drap_d%27Or. Även Margaret George beskriver mötet i första delen av Henrik VIII:s självbiografi, "Kärlek och överdåd"(svensk översättning 1989), kapitel 26.