fredag 25 september 2020

Elisabet av Ryssland, del I - Vägen till makten.

 

När tsar Peter, snart känd som den store, kvällen efter slaget vid Poltava betraktade sin druckna men segerrika armé visste hans glädje inga gränser. Nu var han säker att få behålla de erövringar han gjort vid Östersjön. En av dem han genast underrättade om sin viktoria var den kvinna vid namn Katarina som varit hans ledsagerska de senaste åren. ”God dag lilla mor”, utropade han i sitt brev och gav henne därmed i praktiken rang av drottning.[1] ”Jag kan meddela er att Gud i sin godhet i dag låtit oss hemföra en makalös seger. …Jag har velat meddela er denna nyhet själv. Vad lyckönskningar beträffar så kom hit i egen person. Piter”. Det blev emellertid tsaren som sökte upp sin älskling. Så snart svenskarnas kapitulation och allt som hörde till den var avklarat reste han till Kiev där hon väntade på honom. Förutom alla de ömhetsbetygelser segraren vid Poltava säkert fick njuta mötte honom också en glad överraskning. Katarina var gravid! Det var visserligen inte första gången paret väntade barn. De hade redan fått fyra, även om tre av dem sorgligt nog avlidit i späd ålder. Bara dottern Anna var i livet. Att så nära inpå Poltava få veta att han skulle bli far på nytt gjorde emellertid tsaren särskilt lycklig – Det kanske blev en son, en lämplig ersättare för den där veke Alexej som det visst aldrig blev karl av. I så fall vore det nog läge att göra Katarina till drottning, tänkte tsar Peter förnöjt. Riktigt så väl gick det dock inte. I slutet av december 1709, några dagar efter triumfmarschen med de svenska krigsfångarna i Moskva, födde Katarina en välskapt dotter som fick namnet Jelizaveta – Elisabet.[2] Eftersom det bara blivit en flicka fick giftermålet och kröningen av Katarina anstå tills vidare.[3] Om födelsen av en flicka i förstone vållade tsaren besvikelse kom han snart över det och utkorade dottern till sin favorit i familjen. Som ofta hos denne känslosamme och brutale envåldshärskare tog sig favoritskapet uttryck som i våra ögon verkar makabra eller rentav osmakliga. Vid 7 års ålder blev prinsessan avmålad ”efter naturen” av en fransk målare, så att fadern kunde njuta anblicken av hennes vackra kropp då han vaknade på morgnarna.[4] Exakt hur mycket som lades på hennes utbildning är osäkert – hon var ju varken äldst eller av ”rätt” kön. Säkert är i alla fall att Elisabet uppfostrades i den nya västerländska anda som hennes far infört vid hovet och i förvaltningen. Framför allt fick hon lära sig franska och fransk kultur av lärare från kontinenten.[5] Båda föräldrarna tycks ha varit angelägna att bilda allians med Frankrike genom dottern. Då Elisabet uppnått tonåren fördes seriösa förhandlingar att få henne bortgift med en fransk furste, först hertigen av Chartres, son till förmyndareregenten hertig Filip och sedan med unge kung Ludvig XV själv. Alla giftermålsplaner gick emellertid i stöpet. Antingen drog sig motparten ur spelet eller så dog brudgummen just som giftermålet skulle stånda. Då Elisabet var 18 år gammal var både hennes far och mor döda. De närmaste 14 åren skulle bli turbulenta och svåra för den unga prinsessan.

Likt många despoter hade Peter den store lyckats med konststycket att vid sin död trassla till successionen på ett närmast oöverskådligt sätt. Någon regelrätt tronföljdsordning fanns inte i Ryssland. Normalt brukade äldste sonen överta tronen efter sin fader. En särskild församling bestående av präster, högadel och rikets främsta ämbetsmän(Zemskii sobor), kunde kallas in för att bekräfta arvsrätten, särskilt om flera potentiella kandidater fanns inom synhåll. Så hade skett vid tsar Aleksejs död 1676 och vid hans äldste sons död sex år senare. Under Peters regering hade allt kastats över ända. Tsaren hade uteslutit sin son i första äktenskapet ur tronföljden och därefter som ytterligare säkerhetsåtgärd i stort sett egenhändigt piskat ihjäl honom. Några år senare hade han fastställt att tsaren i fortsättningen ägde rätt att på eget bevåg utse sin arvinge och krönt sitt verk med att avlida utan att ha fullföljt denna sin uppgift.[6] Sedan hans hustru regerat i två år fanns vid hennes död år 1727 ingen manlig arvinge från deras äktenskap i livet. Närmaste kandidat på svärdssidan var Peters sonson och namne från första äktenskapet, son till den suspenderade tronföljaren och bara tolv år gammal. Av de två döttrarna var 19åriga Anna gift med hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottprp, en systerson till Karl XII och 18-åriga Elisabet som sagt ännu ogift. Ett alternativ var att vända sig till någon av Ivan V:s tre döttrar, av vilka de två äldsta hade gift sig med utländska hertigar och den yngsta med en rysk adelsman.[7] Den mest handlingskraftiga ansågs vara Anna, sedan många åt änkehertiginna av Kurland. Med andra ord vilade den ryska tronföljden på allt annat en fast grund då prinsessan Elisabets mor avled. Tronen övergick nu till Peter den stores sonson, vars uppfostran grovt försummats och som trots sin unga ålder redan var begiven på sprit. Såväl ungdom som ointresse gjorde Peter II oförmögen att regera och de närmaste åren låg makten i händerna på ett flertal potentater och klaner, mera intresserade av att förgöra varandra än att främja landets intresse. Också Elisabet och hennes syster Anna Petrovna deltog till en början i spelet. Men slutligen kom de båda i onåd och förvisades från hovet. Anna reste till makens residens i Kiel, där hon inom kort avled strax efter sin sons födelse och Elisabet tvingades flytta till ett av sina gods på landet. Den unge tsaren dog i början av 1730, knappt 15 år gammal. Högadeln, som trodde sig lättare kunna styra en kvinna som närmast var att se som baltiska eller tyska än en dotter till Peter den store, utsåg på eget bevåg änkehertiginnan av Kurland, Anna Ivanovna, till rysk kejsarinna. Elisabets anspråk avfärdades brutalt med att hon var en ”bastard”.[8]  Det visade sig snart att man begått ett misstag. Anna var minst lika självsvåldig som någonsin tsar Peter. Tyvärr yttrade sig hennes dådkraft mera i groteska nöjen och njutningar än i att föra en kreativ politik. Makten låg hos hennes gunstlingar med kurländaren Ernst von Búhren i spetsen. Oenighet inåt och en misslyckad utrikespolitik gjorde att Ryssland under 1730-talet gick in i en svaghetsperiod, vilket inte minst i Sverige uppfattades som ett tillfälle för revansch. Anna var självfallet mest intresserad av att gynna sin egen släkt och utsåg redan i början av sin regering en ung systerdotter till tronföljerska. Elisabets ställning var i det läget både maktlös och potentiellt farlig. Då hon visade sig vid någon officiell ceremoni var det å andra sidan ingen tvekan om vem som ”stal showen” med sin stolta hållning, imponerande längd och blåa ögon. Elisabet blev allt populärare inom oppositionen.

 År 1739 hade Anna Ivanovna gift bort sin systerdotter med Anton Ulrich av Braunschweig. Den knappt 20-åriga flickan var måttligt intresserad men som alltid i dynastiska sammanhang betydde känslorna föga. Det viktigaste för kejsarinnan var att dynastin fördes vidare inom hennes gren av huset Romanov. I augusti 1740 fick paret sonen Ivan. I oktober samma år avled kejsarinnan och sedan den dödas gunstling Búhren störtats utropades spädbarnet till tsar Ivan VI under föräldrarnas förmynderskap. Den nya regenten framstår som blyg och osäker och i grunden säkert ointresserad av politik. Enligt ryktet var hon bisexuell med kända favoriter av båda könen.[9] Makten låg nu i händerna på ett antal ämbetsmän och militärer av tysk härkomst, av vilka flera tjänstgjort vid ryska hovet sedan Peter den stores dagar. De viktigaste var ”utrikesministern” Ostermann och fältmarskalken Burkhard von Münnich.[10] Både inom landet och utomlands fanns krafter som önskade en förändring. Den franske ambassadören i Petersburg, som visste att prinsessan alltid känt en dragning till hans land och hennes läkare, själv tysk men av fransk härkomst, försökte få Elisabet att göra statskupp. Även Sverige var inblandat i planerna. Den svenske ambassadören mottog pengar hemifrån att fördela ”efter omständigheterna”, dvs. till den sidan som verkade ta hem spelet. De i Sverige styrande Hattarna tog också kontakt med Elisabet angående möjligheten att, i utbyte mot att man från svensk sida gick i krig mot Ivan VI:s förmyndare, få tillbaka de områden Sverige förlorat under Karl XII sedan prinsessan väl bestigit sin faders tron.[11] Bland de ryska gardesregementena fanns många soldater som betraktade Peter den stores älsklingsdotter som sin rättmätige härskare. Den enda som tvekade var, förstårligt nog, Elisabet själv. Var det rätt att göra revolution och själv ta makten? Hon hade bittert fått erfara att, för att citera Gustav Vasa, ”det bär mer galla än honung” att vara rysk kejsarinna och hon hade inte på något sätt förberetts för sin kommande stora roll. Vid ett tillfälle tog förmyndarregenten, som börjat misstänka ugglor i mossen, Elisabet i enrum och konfronterade henne med påståendet att hon konspirerade mot staten. Den överrumplade prinsessan bedyrade gråtande sin oskuld och mötet slutade med att de båda kvinnorna snyftande föll i varandras armar, svärande evig vänskap. Kanske var det inte ren teater från Elisabets sida. Varken hon själv eller förmyndarregenten hade valt sitt öde. Deras fiendskap var snarare frukten av andras intriger och av ren slump än baserad på personliga antipatier. Kanske kände de båda i denna stund en samhörighet inför det grymma politiska spel där sist och slutligen båda var att se som offer. Men varken omgivningens ambitioner eller personlig ärelystnad gav längre någon möjlighet till reträtt. Natten till 25 november 1741 var allt klart för handling. Efter att ha bett till Gud och ikonerna om beskydd för sitt företag begav sig Elisabet i sällskap med sina närmaste anhängare till Preobtrazjenskigardets kasern, elitregementet som hennes far en gång grundat:

-          Vet ni vems dotter jag är”, sporde Elisabet.

-          Ja, Moder, genmälde soldaterna.

Sedan de församlade svurit henne sin trohetsed vid Korset utropade tronpretendenten: ”Låt oss gå och göra vårt fosterland lyckligt”! Därmed satte sig tåget, som bestod av cirka 300 gardister, i rörelse mot Vinterpalatset. Elisabet åkte släde men lät sig bäras sista biten för att undvika onödigt buller.

Vid framkomsten till palatset gjordes några lama försök att hejda inkräktarna men deras vapen och inte minst Elisabets lugna attityd knäckte allt motstånd. Snart hade man nått fram till regentförmyndarens sovrum, där också Anton Ulrich av Braunschweig sov denna natt.

”Det är tid att gå upp nu, kusin”, konstaterade Elisabet lugnt.[12]  

Efter några lama protester fördes paret bort. Nästa morgon visade sig Elisabet i Petersburg med lille Ivan VI i sina armar, som om det varit hennes avsikt att adoptera honom. I själva verket var både hans och hans familjs tid i frihet över. På en enda natt och nästan utan motstånd, enbart med hjälp av sina trogna gardister, hade Peter den stores yngsta dotter gjort sig till alla ryssars självhärskare. Några veckor senare fyllde hon 32 år. Hennes regering skulle vara i tjugo år.[13]      

 

 

                          

     



[1] Ryska tsaritsor betecknades som ”lilla mor”, på samma sätt som tsaren var ”lillefar”.

[2] För enkelhets skull används här genomgående den svenska namnformen. Eventuella dateringar görs dock efter den julianska kalendern, som gällde i Ryssland fram till oktoberrevolutionen och för övrigt också gällde i Sverige under en stor del av kejsarinnan Elisabets liv. Den julianska kalendern låg på 1700-talet elva dagar efter den gregorianska.  

[3] Det råder viss osäkerhet om när paret vigdes. Det är till och med möjligt att det skedde två gånger och att en första inofficiell ceremoni ägde rum redan 1707. Någon gång 1711-12 ägde en mer officiell vigsel rum och på våren 1724 kröntes Katarina till drottning, vilket i stort sett var unikt i dåtida Ryssland. Efter Peters död övertog hon tronen som Katarina I. 

[4] Att Elisabet verkligen var vacker verkar säkert. Hennes ”fosterdotter” Katarina den stora, som ju inte hade anledning till överdrifter i efterhand, skrev i sina minnen att ”det var omöjligt att inte bländas av hennes skönhet första gången man såg henne”.

[5] Med detta menas inte nödvändigtvis att dessa lärare skulle ha kallats från Frankrike i uttryckligt syfte att undervisa tsarbarnen. Lika troligt och kanske mer sannolikt är att det rört sig om personer som redan vistats nära hovet och som Peter kallat in i brist på mer kvalificerade läromästare.

[6] På dödsbädden begärde Peter fram papper och penna och tecknade med darrig hand: ”Ge allt åt…” Där föll pennan ur hans hand och han förmådde inte fortsätta eller artikulera sin vilja.

[7] Ivan V var halvbror till Peter den store men på grund av handikapp ur stånd att ensam regera Ryssland. De båda bröderna hade på papperet varit samregenter, först under sin syster Sofias förmynderskap sedan med Peter som de facto ensam regent. Trots sitt handikapp var Ivan gift två gånger, dock utan att få någon son. Han avled 1696.

[8] Som redan berörts ovan var Anna Ivanovna Elisabets kusin eftersom deras fäder var halvbröder. Denna Anna hade i tjugo år levt som änka i Kurland, en del av dagens Lettland. Att Elisabets äldre syster också hette Anna är ytterligare ett exempel på furstars ovana att ge sina barn samma eller likartade namn. Med Anna Ivanovnas makttillträde inleddes en period på 66 år då, så när som på ett halvår 1761-62, fyra kvinnor styrde Ryssland i egenskap av härskare eller förmyndare. Detta ”rekord” i kvinnostyre tangerades inte förrän 1980, då Beatrix av Nederländerna blev sitt lands fjärde kvinnliga regent i följd.    

[9] Ivan VI:s mor går i historien under namnet Anna Leopoldovna. Hon var född i Mecklenburg men barnbarn till Peter den stores halvbror Ivan V.

[11] ”Hattarnas krig” mot Ryssland 1741-43 har med rätta kritiserats för ledningens inkompetens och de lidanden som följde. Ändå är det med tanke på läget i Ryssland vid denna tid förstårligt att en generation som inte själv upplevt stora nordiska kriget på sommaren 1741 ansåg ögonblicket för revansch vara inne.

[12] Orden återges olika av olika sekundärkällor.

[13] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat, Fantastiska furstinnor(svensk översättning 1999), och samme författares Peter den store(svensk översättning i nyutgåva 1993), huvudsakligen kapitlet ”Från Narva till Poltava”.

lördag 12 september 2020

Tragikomiskt efterspel till berömt fältslag.

Vilket är det mest kända slaget i stora nordiska kriget? Enligt den svenska regel som etablerats under det senaste dryga halvseklet, att bara komma ihåg nederlag och allt negativt som tänkas kan om stormaktstiden, svarar nu förmodligen de flesta ”Poltava”. Det är i och för sig berättigat att minnas Poltava. Det var ett viktigt slag inte bara i vår utan också i Rysslands historia. Det var där Ryssland tog första steget mot att bli den stormakt det fortfarande är och där Sverige förvandlades från europeisk stormakt till liten randstat vid Östersjön, även om detta inte stod klart för alla i samtiden. Poltava var dock långt ifrån den enda drabbningen av vikt. Är man positivt inställd till Karl XII så är Narva förmodligen ett slag man känner till. Det var där kungen gjorde debut som ung segerrik fältherre, en glans han fick behålla fram till just Poltava. Vad man än må säga och hur det än slutade – varken kungen eller hans generaler saknade militär begåvning.

Ett tredje slag som alla svenskar kände till förr i världen, om de läst på sina läxor, var slaget vid Helsingborg 1710, där Stenbocks här av i stort sett nyuppsatta knektar och ryttare besegrade danskarna. De ur en äldre generation som fortfarande är i livet kan säkert ännu deklamera åtminstone några rader ur Snoilskys fina dikt ”Stenbocks kurir”, med den klassiska scenen där drottningen låter det utmattade sändebudet sitta medan hon själv står. Även om mycket i dikten är överdrivet, kuriren lär i själva verket ha färdats i vagn, talar den sanning på en viktig punkt: Slaget vid Helsingborg var ett ödesslag för Sverige. Hade man drabbats av ännu en storförlust så snart efter Poltava och med kungen långt borta i Turkiet, är det berättigat att ställa frågan huruvida landet överlevt som nation. I alla händelser var budskapet en viktig moralisk seger för rådet och kungafamiljen i Stockholm – Man måste verkligen ett ögonblick ha känt att ”sorg byttes i lycka”.[1]  Slaget vid Helsingborg förtjänar således mer än väl att ihågkommas och, med tanke på våra dagars smått paranoida inställning till gamla monument, Stenbocks staty att stå kvar på sin plats vid Stortorget i Helsingborg. Omedelbart efter slaget inträffade emellertid en episod som både äger komiska och tragiska sidor och som säkert inte ägnades större utrymme i 18- och det tidiga 1900-talets nationalistiska historieskrivning.

En kort bakgrund är på sin plats. I början av år 1710 var Sverige ett land i förvirring, åtminstone på regeringsnivå. Nyligen hade man fått bekräftelse att armén lidit ett förkrossande nederlag under sitt fälttåg i Ukraina. I stort sett hela hären hade antingen stupat eller tagits till fånga. Kungen hade visserligen kommit undan tillsammans med en liten spillra soldater men befann sig nu långt borta i Turkiet på en plats som visst hette Bender eller något liknande.[2] Där satt nu majestätet och väntade otåligt att de tröga rådsherrarna därhemma måtte sätta upp en ny armé, såväl till rikets som hans egen prestige och försvar. Rådsherrarna å andra sidan satt i Stockholm och försökte reda ut vad man skulle göra åt en ekonomi i botten, ett land i psykologisk chock med åtskilliga män antingen döda eller som krigsfångar i Ryssland, samt hur man borde hantera de första ryktena att pesten var i annalkande. Sverige hade i praktiken två regeringar med två separata agendor. I detta läge fick man i november 1709 veta att danskarna invaderat Skåne. Helsingborg intogs snabbt och Malmö belägrades. Provinsens guvernör, general Magnus Stenbock, tvingades mer eller mindre rymma ur den belägrade staden för att söka upp den nyuppsatta armé med vilken han fått order att leda försvaret. Till en början drog han sig mot nordöstra Skåne men tvingades i mitten av januari retirera mot Blekinge och Småland. Även Blekinge invaderades av danskarna och Karlshamn föll i fiendens händer. I mitten av februari var Stenbock emellertid redo för offensiv och bröt upp från sitt kvarter i Växjö. Med en här om cirka 16 000 man drog han in i Skåne. Förhållandena var svåra och som vanligt i krig dog många soldater av hunger och sjukdomar under marschen. Svenskarnas infall i Skåne fick dock danskarna att retirera mot sitt brohuvud vid Helsingborg och den 28 februari 1710 stod slaget utanför staden.[3]  Vi vet hur det gick. Med sin här om 14 000 man besegrade Stenbock en jämnstark motståndare.[4]  Danskarna blev kvar i staden ytterligare några dagar men fick inom kort order att retirera över Öresund. På kvällen 5 mars 1710 var Helsingborg utrymt av fienden och Skåne befriat. En pinsamt obehaglig överraskning väntade emellertid svenskarna vid deras intåg i staden nästa dag. Det visade sig att danskarna, utöver alla matförråd som förstörts, lämnat kvar flera tusen döda hästar överallt i Helsingborg, på gator och torg, i brunnar och till och med på husvindar – En sorts tidigmodern variant av kemisk krigföring. 

Hästen utgjorde ett kapitel för sig för en ”sann svensk” på 1700-talet, åtminstone på landsbygden. Visst använde man hästar i jordbruket och som transportmedel. Men tanken att äta eller slakta en häst var tabu för en hederlig människa. Att överhuvudtaget befatta sig med kroppen av en död häst var en styggelse. Det fick bödeln och andra ljusskygga yrkesmän ägna sig åt. Exakt hur detta synsätt uppstått är omtvistat. Det hävdas att de kristna skulle ha infört seden för att stävja gamla hedniska bruk att äta hästkött vid religiösa ceremonier, eller att påbudet skulle ha kommit från påven i Rom för att markera avstånd till de hästätande och plundrande vandalerna på 700-talet. Kanske handlade det också om oviljan att äta ett djur man onekligen hade särskilt nära kontakt med i vardagslivet. Författaren och journalisten Lars Widding, som ofta skriver om svenskarnas hästköttfobi i sina böcker, går så långt som att påstå att svenskarna i detta avseende skiljer sig från andra folk i Europa, även danskar och norrmän. Om så är fallet måste vidskepelsen ha spritt sig till de nyerövrade provinserna i väster, ty även Fritiof Nilson Piraten berör ämnet i minst en av sina berättelser med motiv från det sena 1800-talets Skåne. Än idag lär det vara så att svensken officiellt inte äter hästkött av inhemsk produktion utan föredrar importerat sådant från Sydamerika.[5]  

Kanske någon dansk soldat eller general vid Helsingborg 1710 var medveten om denna broderfolkets paniska fasa inför döda hästar och kom på idén att lämna en liten ”avskedshälsning” till de segerrusiga motståndarna. Problemet var i själva verket allvarligt. Vad göra med uppåt 6 000 hästkadaver som ingen hederlig människa i trakten, soldat eller civil, ville befatta sig med?[6] Fick de ligga skulle köttet ruttna och sprida stank och sjukdomar omkring sig. Magnus Stenbock var en garvad krigare som varit med under Karl XII:s polska fälltåg och då specialiserat sig på att samla in mat och pengar från lokalbefolkningen, ”ta ut kontributioner”, som det hette – plundring eller utsugning skulle vi säga idag. Hur som helst, generalen visste hur man behandlar trilskna bondlurkar och stadsborgare. Han ställde ultimatum: ”Börja omedelbart rensa staden på hästkadaver eller jag låter skjuta ett antal bönder och fiskare som tas ut som gisslan”. Knorrande och säkert förbannande svenskar i allmänhet och general Stenbock i synnerhet lydde de kommenderade, som till övervägande delen tagits ut bland just fiskare och bönder den ”skamliga” befallningen. Det var mycket att städa upp och arbetet lär ha tagit flera veckor till och med månader. Det påstås att hästar som dagar i ända fått forsla döda kamrater till stranden för att slängas i havet eller grävas ned i sand efteråt var så förstörda att de inte längre kunde användas som dragare, i alla fall inte för krigsmaktens räkning.[7] Frågan är om denna händelse skall kallas tragisk eller komisk.           

 

  

                   



[2] Under sin turkiska tid bodde Karl XII i själva verket en lång period i byn Varnitsa utanför själva den turkiska gränsfästningen Bender. Det var i Varnitsa den berömda kalabaliken utspelades. 

[3] Det kan tilläggas att dateringen av olika händelser för svenskt vidkommande är extra tilltrasslad i början av 1700-talet. Karl XII hade år 1700 infört ett system som innebar att man slopade den vart fjärde år återkommande skottdagen. Avsikten var att med tiden komma ikapp den i allt fler länder gällande gregorianska kalendern. Det följande kriget gjorde emellertid att saken glömdes bort. Sverige hade därför en egen tidräkning, ”Svenska stilen” 1700-1712,då man återgick till den gamla julianska kalendern som sedan gällde i ytterligare 40 år. Om slaget vid Helsingborg hade stått 3 år senare hade det alltså enligt svensk tidräkning utkämpats 27 februari. På dansk sida, där den gregorianska stilen införts redan år 1700, utkämpades slaget 10 mars.   

[4] Svenskarna hade dock ett något starkare kavalleri räknat i antal https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Helsingborg.

[5]  https://www.svt.se/nyheter/inrikes/maltidsforskare-hastkott-kan-forstora-var- karriarhttps://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4stk%C3%B6tt. Se vidare Lars Widding, På Årstafruns tid och Fritiof Nilson Piraten, Historier från Färs, novellen ”Klerk”.  

[6] Siffran är Stenbocks.

[7] Andreas Marklund, Stenbock, ära och ensamhet i Karl XII:s tid(2008, kapitlet ”Bocken och getpojkarna”.

Se även Lars Widding, En tid för vreden(roman 1975), s. 370-74.                                                                                                                    

tisdag 1 september 2020

Kristina Gyllenstierna - hjältinna oberörd av tiden.


Vem är Sveriges mest kända medeltidskvinna? Det självklara svaret är naturligtvis Birgitta, tills nyligen vårt enda riktiga helgon. Men om man räknar bort henne? För några dagar sedan ställde jag den frågan på min bloggs egen hemsida. Sigrid storåda och Blanka(Blanche) av Namur var två namn som kom upp till svar flera gånger. Lustigt nog, men kanske också betecknande, var det bara en som automatiskt svarade Kristina Gyllenstierna, trots att denna dam förknippas med ett av de mest kända och dramatiska skeendena i vår äldre historia, Stockholms blodbad som dessutom ”fyller” 500 år hösten 2020.  Ändå har Kristina, åtminstone de senaste 150 åren, beskrivits som en tapper, ståndaktig kämpe. Fryxell framställer henne som något av en svensk Jeanne d’Arc: ”Hon ensam förlorade icke modet, då alla andra misströstade om Sveriges sak. Vid underrättelsen om herr Stens död skyndade hon till Stockholm och besörjde allt som hörde till dess försvar. Hon förlorade med detsamma en av sina späda söner, men denna dubbla sorg förmådde ej nedslå hennes starka själ. Hennes mod och hennes framgång göt ny kraft hos de nedslagna svenskarna”.[1] 
Till och med Strindberg, som var minst sagt misstänksam mot starka, självständiga kvinnor och gärna vände upp och ner på etablerade historiska ”sanningar”, gör Kristina till hjältinna i sina båda dramer med motiv från åren kring Stockholms blodbad och Gustav Vasas befrielsekrig.[2]  Så länge hennes man lever är Kristina den personifierade troheten och helt lycklig i sitt äktenskap. Även om hon framstår som något naiv gäller detsamma för Sten Sture. Efter hans död på Åsundens is tar änkan ledningen och avvisar med stolt förakt den svekfulle Hemming Gads erbjudan om fred. Trots att hon senare, efter blodbadet, antas förälskad i Sören Norby håller hon fast vid att aldrig ”skymfa stureminnet”. Och då hon, i ”Riksföreståndarens” sista akt, vid Gustav Vasas intåg återvänder till Stockholm, alltjämt som änka sedan hon gjort sitt offer åt ”stureminnet, Sverige och Gustav Vasa”, hyllas hon av alla i rådhuskällaren vid Stortorget.
Också i vår tid, som antas vara historielös och då etablerade ”hjältar”, som Gustav Vasa eller Karl XII, ofta närmast porträtteras som förtryckare eller krigsgalna fanatiker i nazistil, har Kristina Gyllenstiernas gloria uppenbart förblivit orörd. I sin postumt utgivna stockholmsguide från 2008 skriver Olov Svedelid närmast lyriskt om den tappra änkan på Tre kronor. Först skidras hur Sten Sture avlidit och modlösheten sprider sig. Kristian II blir allt säkrare på seger men Kristina ger inte upp: ”Hon tog av sig sina klänningar och klädde sig som man med hjälm på huvudet och svärd i bältet och i kraft av sin beslutsamma personlighet fick hon stockholmarna att svära henne trohet”. Danskarna börjar tvivla på seger, men genom att sända in några omvända svenskar, som Hemming Gad med ”en tunga av silver”, lyckas Kristian slå hål i försvaret och inom kort måste Kristina, ”med hjärta av is” gå med på kapitulation. Därefter följer blodbadets tragedi och Kristinas fångenskap i Danmark. Men, förklarar Svedelid: ”Ändå var det hon som var segraren i denna kamp. Att förlora genom trolöshet från dem hon trodde var hennes och Sveriges vänner är ingen riktig förlust. Hennes hjärta var rent och utan falskhet”. Slutligen uppmanas läsaren att besöka hennes staty på inte borggården vid Stockholms slott: ”Buga och nig för henne. Hon var då och borde även nu vara ett ideal för kampen mot förtryck”.[3]
Även om tonen är mer nyanserad håller Marie-Louise Flemberg i sin biografi fast vid bilden av Kristina Gyllenstierna som en tapper, modig kvinna i motgången. Även om vi inte kan veta exakt vad som drev henne att fortsätta striden efter Sten Stures död i början av 1520: Idealism, lojalitet mot den döde, önskan att försvara barnens rättigheter och arv eller helt enkelt rent trots, finns inget tvivel om att den unga änkan(drygt 25 år), verkligen gjorde sitt bästa. Hon rustade Stockholm för en belägring och skrev brev både till rådsadel och allmoge för att mana dem till fortsatt kamp. Sändebud skickades också till hansestäderna på andra sidan Östersjön, särskilt Danzig, med förespegling om det fördelaktiga i att stödja det svenska Sturepartiet. I sammanhanget betecknade sig Kristina som förmyndare för såväl sina egna barn som svenska riket. Med tiden blev det dock allt tydligare att kampen var utsiktslös. Alltfler av dem som stött Sten Sture gick nu över till kung Kristians parti. Den stora skillnaden mellan Flemberg och tidigare historiker och författare i synen på händelserna sommaren och hösten 1520 gäller frågan varför Stockholm slutligen gav upp. I stället för att lägga skulden på en femtekolonn under ledning av Hemming Gad, vilket som vi sett varit kutym så sent som i början av 2000-talet, menar Flemberg att Kristina Gyllenstierna drivits av förnuftsskäl. Det var helt enkelt meningslöst att fortsätta slåss längre, även om det teoretiskt hade varit möjligt. Ingenting tydde på att en slutgiltig seger gick att uppnå, medan å andra sidan båda sidor skulle vinna på en uppgörelse innan vintern kom. Kristina måste ha varit trött både i fysisk och psykisk bemärkelse av det senaste dryga halvårets påfrestningar och sorger. Hon hade dessutom en liten familj att tänka på – fem barn i livet, plus ett sjätte som föddes(och dog), någon gång under hösten 1520.[4] Äldste sonen, sjuårige Nils, befann sig dessutom i exil i Danzig. Därför valde Kristina Gyllenstierna att, mot löfte om fullständig amnesti för sig själv, sin familj och sina och sin döde makes anhängare, överlämna Stockholms stad och slott till konung Kristian II 7 september 1520.[5]
Vi vet hur det slutande. Kristians löften om amnesti och förmåner visade sig vara tomma ord. På dagen två månader efter överlämnandet av slottet framlade Gustav Trolle sin klagoskrift mot Sturarna och nästa dag inleddes blodbadet. Kristina Gyllenstierna hörde till de överlevande. Efter några års fångenskap återvände hon till Sverige för att börja ett nytt liv, nu i skuggan av en annan dynasti, vasarna. Hennes sorger var långt ifrån slut. Gustav Vasa och hans ättlingar skulle komma att hysa stark misstänksamhet mot den släkt som härskat före dem och som(trots att de aldrig officiellt varit kungar), därför kunde göra anspråk på den nyskapade svenska tronen. Det är inte omöjligt att den yngling som mot slutet av 1520-talet reste runt i Dalarna för att mana till uppror mot kung Gustav och som i historien går under namnet ”Daljunkern” verkligen var Sten Stures äldste son Nils. I så fall förmåddes Kristina Gyllenstierna att, för att skydda sig själv och sin återstående familj från repressalier, förneka och i praktiken offra sin äldste son åt stupstocken. Andre sonen Svante och två sonsöner miste livet under Erik XIV, lyckligtvis efter Kristinas död.[6] I längden tillhörde hon och hennes familj den förlorande sidan. Men minnet av den drygt halvårslånga kampen mot Kristian II har i 500 år förblivit levande i Sveriges historia.     
    
                         



[1] Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien del 1(nyutgåva 1982), s. 170.
[2] Siste riddaren och Riksföreståndaren(1909).
[3] Olov Svedelid, Älskade Stockholm(2008), s. 134-36.
[4] Liket av detta spädbarn brändes senare på bål som ”kättare”, tillsammans med Sten Sture den yngre och offren för Stockholms blodbad.
[5] Marie-Louise Flemberg. Kristina Gyllenstierna, kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann(2017), s. 65 och 83-87.
[6] Kristina Gyllenstierna avled i januari 1559 vid cirka 65 års ålder.