tisdag 27 oktober 2020

Kung Kristian och hans kvinnor.


Det rådde brådska och förväntan i Köpenhamn försommaren 1515. Vid hovet inhandlades kryddor, mat och drycker i stor mängd. Nya tapeter sattes upp på väggarna i slottet, tyger kom från Flandern, musikanter från Sachsen. Gäster anlände från Europas hov: släktingar från Holstein och Brandenburg, sändebud från England. En påvlig legat hade kommit för att förätta vigseln. Den nye men med tidens mått inte alltför unge konung Kristian II av Danmark – 34 år, skulle gifta sig med Isabella av Österrike, barnbarn till både kejsar Maximilian och ”deras katolska majestäter” Ferdinand och Isabella, som fördrivit morerna ur Spanien. Som vanligt hade en vigsel genom ombud redan skett i brudens hemland, Nederländerna och den slutgiltiga ceremonin skulle ske på brudgummens födelsedag 1 juli 1515. Allt tycktes båda gott. När bröllopsdagen var inne fanns det bara ett problem: Bruden hade inte kommit!

Trassel med detaljer hörde närmast till ordningen vid kungliga vigslar under medeltid och renässans – hur stor hemgift skulle bruden ha? Var brudparet alltför nära släkt och hade i så fall alla nödvändiga papper undertecknats vid den heliga stolen. Fanns det kanske någon tidigare trolovning som inte beaktats eller någon annan typ av relation som på något sätt kunde sätta äktenskapets lämplighet ifråga osv. Det kunde ta åratal att få alla procedurer genomgångna och ingenting var klart förrän paret lyckligen hade vigts vid altaret, ibland inte ens då. I Kristian II:s fall hade processen gått ovanligt smidigt. Det var bara två år sedan de första kontakterna hade tagits med brudens förmyndare Margareta av Österrike, regent i Nederländerna för kejsarens räkning. De vanliga frågorna hade tröskats igenom och som vanligt fanns det fortfarande problem att lösa. Men i stort tycktes allt väl. Emellertid hade nya komplikationer dykt upp och de sades delvis bero på fästmannens moral.

För det första var Isabella en ung flicka på 13-15 år. Även om tiden menade att en prinsessa borde vigas vid en lämplig make så snart hon ”blivit kvinna”, dvs. fått sin första mens, ansågs det betänkligt att sända henne i hans famn alltför hastigt. Man var medveten om riskerna med tidiga födslar. Någonstans mellan 14 och 16 år sågs som bästa tiden för furstinnan att inträda i det äkta ståndet. Dessutom ryktades det att Danmarks nye kung levde i mer eller mindre öppet förhållande med en ung kvinna av borgerlig härkomst som han uppenbarligen var mycket fäst vid och hårdnackat vägrade att visa bort från sig. Inte heller detta behagade de styrande i Bryssel. Det kan verka underligt att en medeltida regent skulle ha en så pass modern syn på äktenskap och inbördes relationer, men ärkehertiginnan Margareta hade sina skäl som byggde på personlig erfarenhet. Redan som mycket ung flicka hade hon sänts till Frankrike för att uppfostras till blivande drottning. Efter några år hade fästmannen övergivit henne för ett bättre parti och hon själv sänts hem till Flandern. Därefter hade hon skickats till Spanien för att äkta Infanten Juan, den pojke som förhoppningsvis en dag skulle efterträda sina föräldrar och förena iberiska halvöns kungadömen till ett enda. Några år senare var han död och Margareta fick nu Filibert av Savojen till make. Sedan också han avlidit utan att de fått barn blev Margareta slutligen regent i Nederländerna, där hon nu förestod ett blomstrande kulturellt hov. Dess anseende var så grundmurat att adelsmän från andra länder skickade sina döttrar att uppfostras där.[1] Det är förstårligt om ärkehertiginnan tvekade att utsätta sin brorsdotter för de prövningar hon själv genomlidit.  Vad beträffar konung Kristians privatliv verkar det än mer anakronistiskt att en 1500-talsregent skulle bekymra sig över det. Att kungar hade älskarinnor var något en drottning fick räkna med, även om de i vår tid mera kända exemplen snarare finns att hämta på 1700-talet än i tidigmodern tid. Men Isabellas familj hade särskilt tråkiga erfarenheter på området. Det ansågs att ärkehertig Filip, Isabellas far och bror till ärkehertiginnan Margareta, mer eller mindre drivit sin hustru till vansinne med sina ständiga otrohetsaffärer. En gång sades hon ha låtit klippa håret av en vacker hovdam som hon funnit i den äktenskapliga bädden, varpå Filip en tid nekat att ha samlag med sin hustru. När han sedan hastigt avled skall hon ha blivit så drabbad av sorg att man tvingades placera henne i husarrest. Även om en senare tids forskare tycks betvivla att ”Johanna den vansinniga” verkligen varit sinnessjuk, är det än en gång begripligt om släkten tvekade att sända hennes dotter till en kung som sades leva i öppet förhållande med en ung borgarkvinna. ”Samboförhållanden” existerade inte vid denna tid. Synd var synd. Således krävde man att kung Kristian skulle förvisa ”damen” ur sitt rike innan någon prinsessa eller någon hemgift sändes till Köpenhamn. Den förmodligen djupt generade biskopen av Trondheim, Erik Valkendorf, ledare för den delegation som hade till uppgift att hemföra den nya drottningen, tvingades meddela sin herre detta samt komma med ytterligare råd om hur Kristian borde bete sig för att allt skulle avlöpa lyckligt. Därvid bedyrade han att han endast tänkte på sin herres bästa.[2] Kung Kristian följde inget av dessa råd, i synnerhet inte att sända bort sin älskarinna. Därmed riskerade han att gå miste om ett förnämligt äktenskap som både skulle stärka hans ställning på tronen och ge honom understöd till de storstilade planer han hade för sitt rike. Hur kunde detta komma sig?

Den unga kvinna som vållade denna diplomatiska oreda betecknas i historieböckerna som Dyveke Sigbrittsdotter. Vad hennes far hette tycks obekant och hur som helst var han död då dottern och i synnerhet hennes mor intog sin plats i Nordens historia. De båda damerna ska ha kommit från Amsterdam i dagens Holland och rest till Bergen i Norge då konjunkturerna i hemlandet blev svaga. Här drev de någon form av affärsrörelse. Så mycket tycks säkert som att mor Sigbritt var värdshusvärdinna och av allt att döma en framgångsrik sådan. Tydligen sålde man en del av husets varor till hugade borgare på gatorna i den regniga handelsstaden. År 1506 utsågs den dåvarande dansk-norske tronföljaren prins Kristian till ståthållare och i praktiken vicekung i Norge, med uppgift att tygla i synnerhet den kyrkliga oppositionen i den västra delen av sin faders rike. Exakt vad som sedan hände är omtvistat. En version, som påminner mycket om den klassiska myten kring det första mötet mellan Erik XIV och Karin Månsdotter, säger att den 26-årige ståthållaren en dag på en gata i Bergen blev erbjuden att köpa några goda kakor av en vacker ung kvinna, som hjälpte sin mor med försäljningen. Han förälskade sig i den unga expediten.[3] Enligt en annan variant, som tydligen bedöms som mer trovärdig av våra dagars forskning, var det i stället prinsens kansler som råkade möta de två damerna, insåg att Dyveke vore ett passande sällskap för hans unge herre och förmedlade kontakten mellan dem i samband med en stundande bal på stadens rådhus. Från denna dag fanns den unga flickan och hennes mor alltid i Kristians närhet då han var på plats i Norge, även om de inte bodde i hans residens på Akershus utan i egen bostad i anslutning till slottet.  Då Kristian blev kung 1513 följde de honom till Köpenhamn. Penibelt nog hade den nye kungen utnämnt sin forne kansler till biskop i Nidaros, i tanke att därmed få en pålitlig tjänare i det bångstyriga Norge. Således var det nu, år 1515, Erik Valkendorfs plikt som hög prelat att mana sin herre att bryta den förbindelse han själv i hög grad hjälpt till att iscensätta. De båda männens känslor är lätta att föreställa sig. Som redan nämnts misslyckades biskopen fullständigt i sitt höga syfte.

Trots dessa till synes olösliga problem anlände slutligen den nu 14 åriga Isabella till Köpenhamn 9 augusti 1515. Dessvärre hade de förnämsta gästerna gett sig av i tron att bröllopet var inställt, bland annat den påvlige legat som skulle ha förättat vigseln. Prinsessan var dessutom fullständigt utmattad efter en svår resa över Östersjön. Till råga på allt började det ösregna mitt under välkomstceremonin, så att sällskapet anlände dyngsura till Köpenhamns slott. En närvarande biskop förklarade visserligen att regnet betydde att kungaparet skulle få många barn men en och annan måste ha funderat: Hur skulle detta sluta. Tecknen bådade olycka. Tre dagar senare förättades vigseln. Den blev inte lika storslagen som planerat eftersom man höll till på slottet istället för i en kyrka men allt gick planenligt. Samtidigt kröntes Isabella till drottning, varefter nordborna började kalla henne Elisabet.[4] När allt var över förklarade ärkebiskopen av Lund att alla de närvarande erhållit syndaförlåtelse av den heliga stolen.

Det kan inte ha dröjt länge innan den nya drottningen mötte den kvinna som ansågs vara hennes rival om Kristians gunst. Några tecken på fiendskap skall dock inte ha märkts. Enligt Erik Petersson verkar Isabella tvärtom ha haft ”en nära relation” med både Dyveke och mor Sigbritt. Längre fram skall Sigbritt ha assisterat vid drottningens första förlossning och då kungen var frånvarande tycks de ha ingått ett slags kompanjonskap, där Sigbritt spelade rollen av rådgivare åt den ställföreträdande regenten. [5] I ett brev till sin ”kära hustru” från juni 1521, som tycks skrivet i all hast, berättar Kristian kortfattat om sin nuvarande situation och ber henne att låta ”Sigbritt se brevet”, vilket tyder på att kung, drottning och mätressmoder närmast bildat ett slags triumvirat. Hur skall vi förstå detta?

En tänkbar förklaring är att samtid och eftervärld missförstått Dyvekes relation till Kristian. Hon definieras konsekvent som ”kungens älskarinna” men inget sägs om några barn. Då som nu älskade man att fantisera kring kända personers sexualitet. Om en kunglighet eller annan betydande person umgicks särskilt mycket med en enskild person av motsatt kön hette det genast att de hade ett förhållande. Detta gällde naturligtvis särskilt om den ena parten kunde betraktas som uppkomling, någon som inte hörde hemma vid hovet. Så sent som under ryska revolutionen var de flesta övertygade om att kejsarinnan var älskarinna åt Rasputin, vilket aldrig skulle fallit henne in. ”Den galne munken” var hennes och framförallt sonens helbrägdagörare och tröstare men inte mer. Det kan noteras att Dyveke aldrig bodde hos kungen på slottet, lika lite som då han var norsk ståthållare. Hon och modern hade eget hus i Köpenhamn, där Kristian ofta besökte dem. Dyvekes och hans relation kan mycket väl ha byggt på varm vänskap snarare än på sex - En kontakt mellan man och kvinna av det slag det i vår tid finns åtskilligt av, utan att man måste förutsätta passionerad kärlek. Det skulle förklara Kristians vägran att bryta med Dyveke inför äktenskapet med Isabella – deras kärlek var platonisk. Det kan också tänkas att drottningen inte stördes av sin mans utomäktenskapliga förbindelse. Liksom de flesta människor på 1500-talet och särskilt ättlingarna till ”deras katolska majestäter” var Isabella djupt religiös men religion är sist och slutligen den enskilda människans ensak och kan utövas på olika sätt. Även om kyrkan principiellt fördömde utomäktenskapliga relationer kunde en drottning inte förvänta sig att hennes man skulle leva som en munk, bortsett från de pliktskyldiga samlagen med sin hustru. Så länge Henrik VIII erkände hennes drottningvärdighet fann sig Katarina av Aragonien i de kortare affärer han hade med några hovdamer de första åren av deras äktenskap. När han påstod att de aldrig varit riktigt gifta reagerade hon å andra sidan desto eftertryckligare.[6] I Isabellas fall kan det ha funnits speciella skäl att tolerera närvaron av en mätress. I motsats till sin moster hade hon inte växt upp i en väl etablerad familj, med tidens mest legendariska kungligheter till föräldrar. Hennes far hade dött tidigt och modern ansågs galen. Även om hon inte saknat något i materiellt avseende hos ärkehertiginnan Margareta vilade nog ändå känslan att vara ”den fattige kusinen” över henne. Hennes nyblivne make var 20 år äldre, vilket i princip betydde att han kunde ha varit hennes far. Själv var hon 14 år och nykomling vid ett främmande hov. Kanske var det en lättnad att en annan kvinna spelade rollen av hustru i rent fysisk mening, åtminstone tills vidare. Den kloka Sigbritt och den vackra Dyveke blev som mor och syster för den unga flickan från Nederländerna. Här fanns således alla möjligheter till ett väl fungerande ménages á trois, eller kanske rentav ménages á quarte om man räknar in mor Sigbritt, men världen utanför vägrade fortfarande acceptera situationen.

I slutet av mars 1516, då kungaparet varit gifta i nära åtta månader utan något yttre tecken på att äktenskapet fullbordats, landsteg en beprövad diplomat från Nederländerna i Danmark. Hans order var att se till att Kristian ofördröjligen avbröt sin relation med Dyveke. Annars, hotade han, kunde man ”spela henne ett spratt”, dvs. ta livet av eller på annat sätt skada favoriten. Exakt vad som sades har inte återgivits i sekundärkällorna. Där framgår bara att sändebudet talade med hela kungafamiljen, inberäknat drottningen, om förhållandena vid hovet. Det framgår också att han återvände med oförättat ärende. Dyvekes ställning var orubbad. När drottningens överhovmästarinna, dvs. den högste ansvarige för hennes personliga hov, strax efteråt började klaga över hur hennes härskarinna åsidosattes för mätressens skull, blev Kristian rasande och avskedade henne. Inom kort var också de hovdamer som Isabella medfört från Flandern hemskickade. Kanske Kristian uppfattade dem som spioner åt ärkehertiginnan eller hennes far kejsar Maximilian.[7] Åter är det dunkelt vad som hände men i september 1517, 1/2 år efter diplomatens besök, avled Dyveke plötsligt efter en kort sjukdom. Kristian misstänkte omedelbart att hon blivit förgiftad och utpekade en av Danmarks främsta adelsmän, Torben Oxe, som den skyldige. Denne hade nyligen beskyllts för att själv ha lagt an på favoriten och skall vid en direkt fråga från kungen varit dumdristig nog att medge att han visserligen ”åtrått hennes gunst men aldrig uppnått den”. Kanske den högmodige mannen känt sig dragen till den kvinna som fick hans herre att riskera allt, inklusive sina relationer med den tyskromerske kejsaren, och gjort närmanden till henne. Om hon då avvisat honom kan Torben ha blivit förnärmad och beslutat att hämnas. Det är också möjligt att Dyveke dog en helt naturlig död. I en tid då man inte visste hur sjukdomar spreds eller hur människokroppen fingerade var det lätt att misstänka förgiftning, i synnerhet då en högt uppsatt eller omtvistad person hastigt avled. Så sent som 1983 hävdade Åke Ohlmarks att såväl Sten Sture den äldre som riksföreståndaren Svante Nilson(Sture), och kung Kristians far kung Hans alla blivit mördade, möjligen med den blivande ”Kristian Tyranns” mörka bistånd. Idag tycks forskningen ense om att den äldre ”herr Sten” avled av sjukdom och skröplighet, att Svante Nilson hade syfilis och att kung Hans dog av lunginflammation, som han ådrog sig efter att ha fallit i vattnet från sin häst.[8] Vad som än är sant om Dyveke Sigbrittsdotters död ställdes Torben Oxe inför en adlig domstol för att ha bragt henne om livet. Han frikändes, varpå kungen lät en domstol sammansatt av bönder från hans egna domäner döma Oxe för andra brott. Slutligen avrättades han i Köpenhamn.

Det brukar sägas att Dyvekes död förändrade Kristians personlighet. Han skall ha blivit misstänksam och oberäknelig. Oavsett om detta stämmer eller inte kan man tänka sig att kungen i sin sorg blivit hätskare gentemot opposition i allmänhet och adlig sådan i synnerhet. Det var otvivelaktigt en man som just genomlidit en stor sorg som mot slutet av 1510-talet beredde sig att med vapenmakt tvinga svenskarna till underkastelse under sitt nordiska unionsvälde. På hösten 1517, strax efter Dyvekes död, trappades  konflikten mellan den svenske riksföreståndaren Sten Sture den yngre och ärkebiskop Gustav Trolle upp alltmer. Marken började beredas för Stockholms blodbad.[9]                                                          



[1] En av dessa flickor hette Anne Boleyn. Hennes far hade under ett diplomatiskt uppdrag lyckats få Margareta att ta emot hans begåvade dotter på någon tid, Vilket ärkehertiginnan inte ångrade(åtminstone inte vid den tidpunkten). Eftersom Anne och Isabella var jämnåriga förefaller det mer än troligt att de träffats och kanske blivit lekkamrater. 

[2] Bland annat borde Kristian ”för många orsakers skull” raka av sig sitt helskägg eftersom sådana inte var moderna på kontinenten.

[3] Denna berättelse återges kortfattat i  Astrid Estbergs ungdomsroman Riddar fredlös från 1960, som främst handlar om Gustav Vasas äventyr i Dalarna 1520-21..

[4] Detta har blivit kutym i de nordiska länderna, medan man på kontinenten kallar Kristian II:s drottning Isabella av Habsburg. För egen del väljer jag helt egenmäktigt att använda den kontinentala beteckningen. Elisabet var ett vanligt namn på nordiska furstinnor vid denna tid. En syster till Kristian hette Elisabet, liksom Gustav Vasas yngsta dotter. Isabella bar sitt namn efter mormodern, den ryktbara Isabella av Kastilien, som visserligen fördrev morerna ur Spanien men också gynnade kvinnors utbildning och visade att kvinnor kan regera likaväl som män. Att en nordisk drottning burit hennes namn är på intet sätt vanhedrande.    

[5] Det var inte ovanligt att drottningar fungerade som regenter om deras män var frånvarande. Så gjorde till exempel Henrik VIII:s första och sista drottning då han var på fälttåg i Frankrike.

[6] Katarina var moster till Isabella. Den kvinna som så småningom trängde ut Henrik VIII:s första hustru var som bekant Anne Boleyn, Isabellas vän från hovet i Flandern.

[7] Kungens häftiga reaktion på hovmästarinnans klagomål kan tyda på att förhållandet med Dyveke verkligen byggde på sexualitet.

[8] I kung Hans fall ger Ohlmarks dock belägg för sitt påstående genom att hänvisa till skador på kraniet, som skall ha upptäckts då kvarlevorna flyttades från sin ursprungliga grav. Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), s. 64-67.            

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Peterssons bok Furste av norden – Kristian Tyrann(2017), främst kapitel 15 och 24-25. Även Alf Henrikson berör dessa ämnen i första delen av sin Dansk historia)1989).

måndag 19 oktober 2020

Var tyrannens bror liberal missionär?

 


I dominikanernas klosterkyrka i Tarécuato, en stad i delstaten Michoacán i sydvästra Mexiko, ligger munken Jacobus de Dacia begravd.[1]  Vid mitten av 1500-talet verkade han som kristen missionär i Mexiko som då ingick i provinsen ”Nya Spanien”, vilken i sin tur förutom själva Mexiko omfattade Centralamerika och stora delar av dagens sydvästra USA. Denne munk är märklig på många sätt. Han var oerhört språkbegåvad och talade förutom tyska och danska, som tydligen var hans modersmål, spanska, hebreiska, arabiska plus flera av de dialekter som talades av lokalbefolkningen i de områden där han verkade. Hans åsikter var minst sagt kontroversiella för sin tid. I en skrift vars spanska titel bäst kan översättas med: ”Om de döpta indianernas önskan att undfå fler sakrament”, hävdade han rätten för omvända mexikaner och underförstått all urbefolkning som blivit kristna att låta prästviga sig. Att inte godkänna detta, menade han, vore snudd på kätteri. Naturligtvis väckte sådana teser ont blod bland mer ortodoxt kristna präster och myndigheter i trakten och normalt skulle dylika åsikter ha renderat förkunnaren uteslutning ur gemenskapen och kanske rentav kättarbålet, men den modige prästen fortsatte förätta sitt kall, som det tycks under beskydd av kejsar Karl V själv. Detta har fått till följd att Jacobus de Dacia än idag hyllas som försvarare av urbefolkningens rättigheter i sin forna provins. Man lär länge ha bevarat reliker efter honom, vilka senare skall ha gått förlorade och man sägs årligen fira hans födelsedag.[2]

Jakob föddes i Danmark omkring 1484. Han gick tidigt i kloster inom dominikanerorden och skall ha vistats i ett av deras konvent i Malmö till 1536, då han till följd av reformationen tvingades lämna landet. Efter en tids vistelse hos den katolske hertigen av Mecklenburg fortsatte Jakob till Spanien och sedan alltså vidare till kolonierna i Nya världen. Han dog på sin post i Mexiko 1566. Men vem var han?

Enligt en omhuldad teori var han son till den danske unionskungen Hans och hans hustru Kristina av Sachsen.[3]  Jakob skulle med andra ord vara bror till den i Sverige så hatade Kristian Tyrann och faktiskt med potentiellt anspråk på Sveriges tron sedan broderns familj avsatts. Ett bärande argument för detta är att han ibland kallade sig Jacobus Gottorpius, Jakob från Gottorp – den Oldenburgska kungaättens fäderneslott i Schleswig-Holstein.[4]  Både romanförfattare och historiker har hävdat tesen om Jakobs kungliga börd. Naturligtvis får man mothugg. Ett tungt motargument är att källorna från tiden inte omnämner någon prins med namnet Jakob i kung Hans´ familj, vilket verkar högst egendomligt om så vore fallet. Det förekom visserligen att yngre kungabarn gick i kyrkans tjänst under medeltiden men de brukade knappast utses till höga poster i nygrundade kolonier. Det går inte att avgöra när uppgiften om Jakobs ursprung först lanserades. Skeptikerna menar att munken själv kan ha hittat på detta för att göra sig bemärkt bland dominikanerna. Kung Hans var inte någon av tidens mer lysande monarker och det var tämligen riskfritt att påstå sig vara hans son utan att någon tog sig tid att kontrollera saken närmare.[5] Å andra sidan finns ju möjligheten att Jakob fötts utom äktenskapet. Liksom de flesta kungar mellan medeltid och renässans och även senare, hade kung Hans minst en älskarinna och relationen till Kristina av Sachsen var inte alltid den bästa. Det finns till och med indicier på att drottningen(för en gångs skull i tidigmodern tid), kan ha varit otrogen och att den senare Kristian Tyrann i själva verket var son till en påvlig ambassadör som gästat kungafamiljen hösten 1480.[6] Mot den bakgrunden är det fullt möjligt att kung Hans fått en utomäktenskaplig son, bekostat hans utbildning och i sinom tid låtit svartbröderna dölja sitt snedsprång.[7] Kvar står det faktum att Jacobus de Dacia var mycket lärd och språkbegåvad och dessutom tycks ha stått under Karl V:s beskydd.[8] Det var inte alla förunnat att studera på 1500-talet och inte många vågade framföra sådana teser som dominikanerbrodern i Taréquato. De måste ha skrivits av en begåvad och självmedveten man som visste sitt värde. Hursomhelst är tesen om Jakobs ursprung tillräckligt etablerad i våra dagar för att drottning Margarethe av Danmark under ett besök i Mexiko kring mitten av 00-talet skulle ta sig tid att besöka sin anfaders grav i dominikanernas kyrka.[9] Den som googlar på kung Hans av Danmark hittar Jakob upptagen bland hans söner, både på svenska och engelska Wikipedia. Var alltså ”Kristian Tyranns” bror missionär i Nya världen med åsikter långt före sin tid? Han tog sin hemlighet med sig i graven.                            



[1]  Jakob från Dakien Beteckningen ”Dakien” är svårdefinierad. Den romerska provinsen Dakien(Dacia), omfattade ett område som täckte delar av dagens Östeuropa och Balkan, bland annat Rumänien, Moldavien och delar av Serbien och Ungern. Under medeltiden användes termen Dacia som beteckning för flera nutida länder i Östersjöområdet. Enligt Torgny Nordin omfattade dominikanernas ”Dacia” hela Skandinavien samt dagens Baltikum. Dessa områden betraktades av katolska kyrkan länge som i huvudsak hedniska och alltjämt i behov av kristen mission, vilket förmodligen är förklaringen till att den gamla romerska beteckningen för de svårkontrollerade stammarna i dagens Östeuropa användes i sammanhanget. Enligt andra uppgifter skulle det medeltida Dacia närmast syfta på Danmark, Torgny Nordin, ”Petrus de Dacia” i Medeltid, drömmen om ett enat Europa(2003),inläsare Hans Villius. Se även https://sv.wikipedia.org/wiki/Dakien.       

[2] Trots detta finns ingen exakt födelsedag angiven, vare sig på svenska eller engelska nätsidor. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jakob_av_Dacia och https://en.wikipedia.org/wiki/Jacob_the_Dacian. 

[4] I sammanhanget kan noteras att den ovannämnde hertigen av Mecklenburg var aktiv motståndare till både Gustav Vasa och den gren av huset Oldenburg som övertagit den danska tronen sedan Kristian II avsatts. Om teorin om Jakobs kungliga härkomst är korrekt fanns det alltså flera skäl för honom att söka skydd hos hertigen https://sv.wikipedia.org/wiki/Albrekt_VII_av_Mecklenburg.

[5] Se Erik Petersson, Furste av Norden – Kristian Tyrann(2017), s. 62-63.

[6] Petersson, s. 68-70.

[7] ”Svartbröderna” är ett annat namn på dominikanerna. Franciskanerna kallades gråbröder.    

[8] Eftersom Kristian II var gift med en syster till kejsar Karl V var han Jakobs ingifte svåger.

[9] Margarethe II härstammar i själva verket från en yngre son till Kristian III. Genom denne räknar dagens danska kungafamilj sina anor tillbaka till Fredrik I, Jakobs förmodade farbror.   

torsdag 8 oktober 2020

Elisabet av Ryssland, del II - Den fromme despoten som grundade universitet och gav Sverige en ny kungadynasti.

Vilken rysk ledare före revolutionen har påverkat Sverige mest? Ställer man den frågan till en genomsnittlig svensk i medelåldern och uppåt(att ställa den till yngre är antagligen meningslöst), så blir svaret ganska säkert Peter den store. Det var ju han som erövrade de svenska besittningarna i Baltikum och krossade den svenska stormakten vid Poltava. Å andra sidan hotade han aldrig själva Sveriges existens på allvar och även om han säkert önskade ett militärpolitiskt försvagat grannrike på andra sidan Östersjön var det inte ryska påtryckningar som drev igenom författningsändringarna 1719-20, vilka ledde till att kungamakten försvagades. Inte heller önskade han se Karl XII:s syster på Sveriges tron. Han hade tvärtom föredragit svärsonen in spe Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, gift med dottern Anna. Inte ens efter förlusten av Finland 1809 lyckades Ryssland ta kontrollen över regeringsform eller tronföljarval. Det var för att förhindra att utländska makter påverkade valet av ny tronarvinge som riksdagen 1810 förlades till Örebro. Varken Peter eller Alexander I hade någonsin Sveriges öde helt i sin hand. Så var däremot förhållandet sommaren 1743 då den nyblivna kejsarinnan Elisabet drev fram valet av Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp, furstbiskop av Lübeck, till svensk tronföljare. Under några månader nämnda år stod det henne fritt att erövra Sverige utan att någon i detta land hade kunnat sätta sig emot det. Lustigt nog hade hon själv saknat tronarvinge några år tidigare och den problematiken var på ett hemlighetsfullt sätt sammanlänkad med motsvarande problem i Sverige.    

De båda giganterna Karl XII och Peter den store hade bekrigat varandra i så många år att de försummat att vårda sig om sina rikens fortbestånd på ett rent personligt plan. Trots att den ene dog som förlorare och den andre som segrare saknade båda en självklar arvinge till sitt rike. I Sverige hade problemet lösts genom att kungens syster och svåger utsetts till regenter, dock icke tillsammans. Samtidigt som tsar Peters dotter genom en statskupp tog makten i Ryssland i november 1741, avled Sveriges drottning Ulrika Eleonora barnlös. Att Fredrik I skulle ingå ett nytt kungligt äktenskap verkade osannolikt och kanske inte ens önskvärt i de styrande hattarnas ögon. Den ryska kejsarinnan var vid detta laget lika ointresserad att inträda i det äkta ståndet. Ironin var att den naturliga arvingen till Sveriges och Rysslands krona vintern 1741-42 i mångas ögon utgjordes av en och samma person – Karl Peter Ulrik av Holstein-Gottorp. Han var född i Kiel i Holstein men härstammade från Karl X Gustav genom sin farmor Hedvig Sofia av Sverige, Karl XI:s dotter och från tsar Peter genom sin mor Anna av Ryssland, syster till kejsarinnan Elisabet. För henne var det självklart att systersonen skulle bli hennes arvinge, trots att de inte alls kände varandra. Redan några månader efter sitt trontillträde lät hon i största hemlighet hämta tonårspojken till Ryssland. I Sverige ansåg många, särskilt bland officerarna, det lika självklart att denne ättling av huset Pfalz(och därmed också Vasaätten), borde sitta på Sveriges tron. Tydligen hade man uppfattningen att han kommit till Ryssland för att ”hälsa på släkten”, ty i början av 1742 besökte minst två delegationer Moskva och Petersburg för att bjuda honom den svenska tronen. Det visade sig dock vara försent. Pojken var redan öronmärkt för Rysslands tron. För att ytterligare komplicera saken hade Sverige gått i krig med Ryssland strax innan Elisabet tog makten. Prinsessan tycks ha avgivit någon form av löften om landavträdelser i Baltikum mot att svenskarna förde krig mot Ivan VI:s föräldrar. Hur en något så när tänkande människa på allvar kunde tro att Peter den stores dotter frivilligt skulle återlämna sin faders med blod och svett gjorda vinster till Sverige tillhör historiens gåtor. Hur som helst hade kriget för svenskt vidkommande gått så illa att det 1742-43 snarare gällde huruvida Sverige överhuvudtaget skulle förbli självständigt eller åtminstone förlora hela eller delar av Finland. Lösningen på problemet blev att Sverige istället för Karl Peter Ulrik valde dennes släkting och förmyndare Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp, furstbiskop av Lübeck, till tronföljare. För att garantera att så verkligen blev fallet tvingades svenska regeringen, på egen begäran, under ett drygt halvår 1743-44 härbärgera ryska trupper på svenskt territorium. Man fruktade att annars förlora kontrollen gentemot upproriska undersåtar vilka starkt ogillat både det katastrofala kriget mot Ryssland och valet av tronföljare. Detta är, så när som på kortare perioder 1808-09, enda gången efter 1520-talets unionskrig som det nuvarande Sverige helt eller delvis varit ockuperat av främmande trupper.[1] Med facit i hand kan man undra om Elisabet i svaga stunder önskade att hon låtit svenskarna få systersonen till tronföljare. Karl Peter Ulrik visade sig nämligen vara en bräcklig omogen tonåring som dyrkade Fredrik den store av Preussen över allt annat. För honom var Holstein världens mittpunkt och det bästa han visste var att exercera soldater. Ryssland var ett främmande barbariskt rike som han saknade all lust att härska över.[2] (I sinom tid skulle han gifta sig med en tysk prinsessa, Sofie av Anhalt Zerbst, vilken kort efter hans tronbestigning gjorde statskupp och kanske också lät mörda sin make. Med tiden blev hon känd som Katarina den stora). Detta är dock en annan historia. Hur var Elisabet som rysk kejsarinna och som människa?

Det är frestande att jämföra kejsarinnan med hennes engelska namne från 1500-talet. Båda var yngsta dotter till en hänsynslös men också lysande despot som inte skydde några medel för att göra sig enväldig, inte ens övergrepp mot kyrkan och mord på nära anförvanter. Båda flickorna miste sin far i tonåren och förde sedan en skuggtillvaro mellan makten och glömskan innan de slutligen besteg tronen. Montefiore menar att namnet och bakgrunden egentligen är det enda som förenar de båda furstinnorna, vilket inte är helt korrekt.[3] Båda älskade fester och dans i fransk stil – om Henrik VII:s dotter dansade volta dansade tsar Peters menuett. Båda var fåfänga ifråga om kläder och kunde få plötsliga vredesutbrott mot hovdamer som vågade klä sig i liknande stil eller, vilket kanske främst gällde i England, gifta sig efter eget huvud. Vad som i grunden skiljer de båda Elisabet åt är de olika styrelseskicken i deras respektive land. Hur despotiska än Tudorerna kunde verka fanns i1500-talets England en stat, ett politiskt system som kungen inte kunde bortse från. Framför allt fanns det ett parlament som visserligen kunde fungera som suveränens verktyg men också var redo att protestera om det kände sig åsidosatt. Visst fanns det politiska institutioner i 1700-talets Ryssland, som senaten eller ”heliga synoden” men ingen kunde ”på laglig väg” motarbeta tsarens politik. Enda sättet var att övertala härskaren att ändra sig, kanske genom någon gunstling eller, i värsta fall, följa kejsarinnans eget exempel och göra statskupp med hjälp av ett gardesregemente.[4] Kring Elisabet finns inte heller den samling av friare som hennes engelska namne fann ett sådant nöje i att spela ut mot varandra. Däremot hade kejsarinnan ett antal favoriter vars inflytande växlade med tiden.

Den viktigaste av dessa gunstlingar, Rysslands Leicester om man så vill, hette Alexej Razumovskij.[5] Han kom från en ukrainsk bondfamilj men gjorde sig tidigt känd för sin vackra sångröst. En hovman som råkade passera hörde ynglingen sjunga i bykyrkan, blev betagen och tog honom till hovet, där dåvarande prinsessan Elisabet fick ögonen på honom. Redan vid tiden för statskuppen 1741 stod han henne nära och var en av dem som sporrade henne att ta makten. Hovfolket kallade honom ”nattens härskare”, vilket antyder arten av hans förbindelse med kejsarinnan. Razumovskij beskrivs som absolut lojal mot Elisabet och helt utan smak för hovintriger, något mycket ovanligt för en uppkomling från ”gräsrotsnivå”. Det berättas att han, när han blivit utnämnd till marskalk vid armén, ömt sade till sin härskarinna: ”Lisa, du kan ge mig vilken rang som helst men du kan aldrig få andra att ta det på allvar”. De flesta var övertygade om att kejsarinnan hade gift sig i hemlighet med Razumovskij. Den finaste av hans många titlar och utmärkelser var rangen som greve av tyskromerska riket, som kejsaren i Wien skänkte gunstlingen i hopp om ett gott  förhållande till Ryssland.[6] En annan viktig favorit var Ivan Sjuvalov. Sjuvalovs var visserligen finare än Razumovski men det var under Elisabet som de på allvar började stiga i graderna. Ivan kan betecknas som ett slags kulturminister och något av en mecenat för rysk upplysning. Han hade studerat i Frankrike och stod i brevkontakt med Voltaire. Dessutom var han vacker, vilket attraherade kejsarinnan i hög grad. I stor utsträckning på Sjuvakovs initiativ lades under 1750-talet grunden till en blomstrande rysk bildningskultur: 1755 grundades Moskvas första universitet, med Sjuvakov som kansler. Två år senare kom konstakademin i Petersburg och ytterligare ett år senare gymnasiet i Kazan.  Den i vår tid mest kände ryske nydanaren från Elisabets tid hette Michael Lomonosov. Han kom från en fiskarfamilj uppe vid Vita havet. I ungdomen greps han av intresse för studier, rymde hemifrån och tog sig till Moskva, där han med hjälp av kloka präster fick möjlighet att studera. Ynglingen visade sig så begåvad att han sändes vidare till Petersburg och därifrån på vidareutbildning i Västeuropa, där han läste fysik och kemi för tidens intellektuella, samtidigt som han tog sig tid att slå runt på bordeller. Lomonosov var en sann allkonstnär som med tiden blev professor i kemi, skrev poesi och den första moderna ordboken i ryska. Eftersom han skrev på ”vardagsspråk” blev hans verk tillgängliga för folk i allmänhet, åtminstone för de ryssar inom det uppvaknande borgerskapet som var läskunniga. Idag anses Lomonosov vara skapare av både den ryska vetenskapen och det moderna ryska språket. Naturligtvis var han en av dem som stod bakom grundandet av universitetet i Moskva.[7] Det var också under kejsarinnan Elisabets tid som det nuvarande Vinterpalatset i Petersburg började byggas. Paradoxalt nog var denna drottning ingen sann upplysningskvinna. Hon talade visserligen franska i stort sett flytande men var mer benägen att göra långa pilgrimsfärder och be framför ikoner än att läsa Rousseau eller Voltaire - Hon lär rentav ha betecknat läsning av sekulär litteratur som ”ohälsosamt”. Ändå blev hon som vi har sett och kanske utan att helt vara medveten om det en sponsor för rysk upplysning. Samma motsägelsefullhet går igen på flera håll i Elisabets styre. Hon sägs inför sitt maktövertagande ha lovat Gud att om statskuppen lyckades så skulle dödsstraffet avskaffas. Antalet avrättningar minskade också påtagligt under hennes tid men hon tyckte om att ställa till med skenavrättningar, där delinkventen fördes till schavotten efter alla konstens regler för att sedan skonas i sista ögonblicket ”På hennes majestäts nådiga befallning”. Att straffet sedan kunde bli prygel med knutpiska eller förvisning till någon plats i ödemarken var en annan sak. Som vi har sett lät hon en liten pojke tyna bort i fängelse därför att hans föräldrar haft makten före henne. Ändå blev hon bland folket känd som ”den milda”. Hur skall man då se på Elisabets regeringstid?

Troyat menar att hon lyckades med konststycket att förena sin fars intresse för Västeuropas tekniska och tankemässiga utveckling med respekt för sitt eget lands traditioner. Hennes ambition att så långt det gick välja ryssar till närmaste medarbetare sporrade kreativa förmågor att söka sig till hennes hov. Under hennes tid grundades inte bara universitet och skolor för högre studier i Ryssland utan också kreditbanker efter västerländsk modell. För att stimulera den inhemska handeln avskaffades tullarna inom landet. Att kejsarinnan också var fåfäng, begiven på dryckenskap och frosseri och kunde misshandla hovdamer som hon ansåg vara ”för vackra” är en annan sak. Elisabet var förvisso inget helgon men en kvinna som både såg och utnyttjade möjligheterna att förkovra sitt land. Som vi har sett spelade gunstlingarna stor roll i hennes styre. Utan Ivan Sjuvalov hade kanske inte universitetet i Moskva grundats men vilka ”stora kungar” har uträttat allt arbete ensamma? Ur rent svensk synpunkt bör man komma ihåg att Adolf Fredriks familj aldrig skulle ha kommit hit utan den ryska kejsarinnans ingripande den kritiska sommaren 1743. Sverige skulle inte haft någon ”gustaviansk tid” och vi hade gått miste om en av våra namnkunnigaste kungar. Elisabet av Ryssland är väl värd att ihågkommas i Sverige, minst lika mycket som ”Katarina den stora”, som väl de flesta svenskar hört talas om.

Elisabet av Ryssland, Peter den stores yngsta dotter, avled på juldagen 1761, några dagar före sin 52-årsdag.[8] Systersonen Karl Peter Ulrik – och inte minst hans hustru Katarina väntade ivrigt att få ta över. Därmed inleddes ett nytt kapitel i Rysslands historia.[9]                                       

                   



[1] För närmare detaljer kring ”hattarnas krig” 1741-43,  det blodiga efterspelet och ryssarnas  försök att i det längsta göra Adolf Fredrik till sin marionett, se Herman Lindqvist, Historien om Sverige del V ”Nyttan och nöjet”(1996), kapitel 6-10.

[2] Man kan konstatera att alla problem lösts betydligt smidigare om Elisabet efter sin statskupp utropat sig till regent i Ivan VI:s namn. Den drygt ett år gamle/unge pojken var visserligen av tysk härstamning men hans mormorsfar var halvbror till Peter den store och åtminstone till namnet rysk tsar. I motsats till den tonårige Karl Peter Ulrik var han född i Ryssland och ett spädbarn som lätt kunde ha ”formats” till rysk härskare. Som det nu var förvisades Ivan och hans familj till Riga och några år senare sattes pojken i fängelse på fästningen Shlüsselburg utanför Petersburg. Här mördades han år 1764 i samband med ett upprorsförsök mot Katarina den stora. Han blev 23 år.   

[3] Se Simon Sebag Montefiore, Potemkin och Katarina den stora - en kejserlig förbindelse(svensk översättning 2005), s.49.

[4] Ytterligare en viktig skillnad mellan Elisabet av Ryssland och Elisabet av England är just att Peter den stores dotter tog makten genom en statskupp medan ”the Virgin Queen” ärvde tronen efter sin halvsyster.

[5] Robert Dudley, earl av Leicester, var drottning Elisabets av England förtrogne. Trots deras periodvis stormiga relation varade vänskapen fram till hans död 1588. I motsats till Razumovski var Leicester av adlig börd, även om han inte tillhörde den absoluta högadeln.  

[6] Razumovskij överlevde Elisabet med tio år och avled drygt 60 år gammal 1771. En brorson blev senare rysk ambassadör i Sverige under Gustav III och uppehöll åren före kriget 1788-90 kontakt med den svenska adelsoppositionen. Under Napoleonkrigen var han rysk ambassadör i Wien. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexei_Razumovsky.

[7] Det bär fortfarande hans namn. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michail_Lomonosov.

[8] Enligt dåtida rysk tideräkning, som på 1700-talet låg 11 dagar efter den i Västeuropa allmänt gällande. Sverige hade år 1753 övergått till gregoriansk tideräkning.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat, Fantastiska furstinnor(svensk översättning 1999), kapitel VII-XI. Se också https://en.wikipedia.org/wiki/Elizabeth_of_Russia.