Mord på helgad dag - Kung Sverker och hans död

 

Enligt de legender som berättas om Jesu födelse var natten då han föddes så fylld av helighet att inget ont kunde ske. Inga redskap lånade sig till att skada eller döda någon eller användas vid stöld. Ja, själva rovdjuren avstod från att gå på jakt. Därför kunde hedarna som såg stjärnan lugnt följa dess maning och söka upp barnet i stallet: Deras får var trygga den natten. Inte ens hundar lär ha givit skall då en främmande kom dem för nära och om de ville anfalla någon vägrade deras tänder att bita eller hugga. Också Shakespeare poängterar julens förmåga att filtrera bort det onda. I upptakten till ”Hamlet” talar knektarna som sett kungens vålnad om att detta inte kunnat hända på julnatten: ”Då sjunger morgonfågeln hela natten. De onda stjärnorna har ingen verkan och älvor liksom häxor saknar makt. Då vågar ingen ande visa sig. Så helig och nådefull är den tiden”.[1]

Kanske var Sverige vid mitten av 1100-talet ännu inte tillräckligt kristnat för att denna julens helighet skulle ha slagit rot, eller kanske svenskarna aldrig blivit riktigt invigda åt Gud med tanke på allt elände i form av bränder, fyllslagsmål och liknande som tyvärr brukar förknippas med julen. På juldagen 1156 mördades hur som helst kung Sverker den äldre. Till råga på allt skall dådet ha skett då han var på väg till julottan. 

Det är ytterst svårt att skilja legend från fakta då man rör sig i äldre svensk medeltid men Sverker den äldre tycks ha varit än av de viktigaste ledargestalterna före Bjälboättens tid. Han regerade ovanligt länge, omkring tjugo år och blev dessutom för sin tid ovanligt gammal, omkring 65 år. Hans huvudsakliga maktbas låg i Öst- och Västergötland men han tycks också, åtminstone delvis, ha erkänts som Svearnas herre. Det är under Sverker Sverige på allvar knyts till det kristna Europa i och med grundandet av de första stora klostren, Alvastra i Östergötland och Nydala i Småland.[2] Vid ett kyrkomöte i Linköping 1152 bekräftades officiellt att Sverige nu var inlemmat i den kristna gemenskapen. Bland annat beslutades här att svenskarna i fortsättningen skulle betala skatt till Rom i form av peterspenningen. Däremot lyckades man inte enas om var en eventuell svensk ärkebiskop skulle residera. Kung Sverker ville naturligtvis ha kyrkan nära knuten till sig och låta dess primas slå sig ned i Linköping, medan svearna krävde att Uppsala, liksom under hednatiden, skulle vara rikets andliga centrum. Resultatet blev ”kompromissen” att inte ha någon svensk ärkebiskop överhuvudtaget. I ännu dryga tio år fortsatte Lund, som ju då hörde till Danmark, att utgöra högsta instans för den kristna verksamheten i Norden.[3]  I och med att Sverige så att säga officiellt blivit kristet öppnades nya kontaktvägar till kontinenten. Både intellektuella och materiella nymodigheter kom till det avlägsna landet i norr: böcker, ny teknik för jordbruk, hantverk och byggenskap, organiserad sjukvård och hjälp för fattiga… allt detta huvudsakligen skapat och åstadkommet genom de katolska munk och nunneordnarna och deras kloster. Även om Sverige fick vänta drygt 300 år på ett eget universitet började nu unga svenska män studera utomlands, huvudsakligen vid universitetet i Paris. Den kung under vars regering grunden till allt detta hade lagts hann dock bara se just grunden av sitt verk. Sverker den äldre mördades som redan nämnts på juldagen 1156 på väg till julottan i västra Trollstads kyrka i närheten av Alvastra. Gärningsman lär ha varit kungens egen kusk. Vem som ytterst låg bakom mordet fastställdes aldrig. Flera teorier har framförts. Möjligen var det den man som senare skulle gå till historien som ”Erik den helige” och som fyra år senare själv mördades i Uppsala.[4]                 

---

[1] Ungefärlig återgivning från Laurence Oliviers filmatisering av Hamlet 1948)svensk översättning Allan Bergstrand). Angående legender kring Jesu födelse, se Selma Lagerlöf, Kristuslegender(1904/1946), ”Den heliga natten” och ”Kejsarens syn”.

[2] Båda dessa institutioner tillhörde cistercienserorden som grundats i Frankrike. Dess ledare, Bernhard av Clairvaux, sände de första munkarna till Sverige. Bernhard grundade förövrigt även Tempelherreorden.   

[3] Först 1164 utsågs munken Stefan till ärkebiskop i Uppsala.

[4] Denna text bygger huvudsakligen på Herman Lindqvist. Historien om Sverige, del 1, ”Från islossning till kungarike”(1992), s. 240-44. Se även Sverker den äldre – Wikipedia.

"Konungarikets höglovliga furstinna och drottning" - Katarina Stenbock

 

Frågan om vilka människoöden som förtjänar att ihågkommas av eftervärlden har debatterats sedan historieskrivningens begynnelse under antiken. Det brukar sägas att männen fram till vår tid dominerat bilden av det förgångna och att dessa män dessutom oftast tillhört samhällets övre skikt. Detta är en sanning med modifikation. Förvisso har individer ur samhällets toppskikt, oavsett kön, lättare att sätta avtryck i historien – för bara några sekel sedan var det nästan uteslutande människor ur samhällets högre klasser som hade möjlighet att utbilda sig och följaktligen kunde göra sin stämma hörd, i kraft av sin börd, sin begåvning eller sina pengar. Att kvinnorna skulle ha spelat en undanskymd roll är däremot oriktigt. Männen har visserligen överlag ansetts vara de naturliga makthavarna, men åtskilliga kvinnor har på olika sätt lyckats skaffa sig inflytelserika positioner inom politik, kultur, vetenskap eller samhället i allmänhet. I lägen där männen inte mäktat hantera en svår situation har ofta en kvinna dykt upp och tagit över. I ett större tidsperspektiv rör det sig visserligen om undantag, men undantagen är å andra sidan ganska många. Tittar man specifikt på europeiska furstedynastier är det anmärkningsvärt hur många furstinnor som genom århundradena lyckats ta kontroll över den politiska makten i respektive land, eller åtminstone kommit att framstå som den styrande maktens ansikte utåt. En kvinna som detta inte stämmer in på men som kanske just därför är värd extra uppmärksamhet är den svenska 1500-talsdrottningen Katarina Stenbock som avled för exakt 400 år sedan, 13 december 1621. Som person var hon obetydlig, om man med ”betydelsefull” uteslutande avser människor med stor politisk eller ekonomisk makt. Hon var drottning endast en kort tid i sin ungdom, vilket dessutom hindrade henne från att göra ett gott gifte med någon förmögen, inflytelserik eller vacker adelsman som kunde ha gett henne stora gårdar att styra över och kanske rentav gjort henne lycklig i sitt äktenskap. Istället fick hon en cirka fyrtio år äldre man, visserligen kung men gammal och sjuklig och ofta irriterad eller rent rasande på medlemmar av familjen eller sina fogdar ute i landet. Då gällde det för drottningen, som det ofta gjort genom tiderna, att agera stötdämpare och fredsmäklare. Vid 25års ålder blev hon änka efter Gustav Vasa, en roll hon skulle spela i 62 år. Bortsätt från hennes även i vår tid rätt aktningsvärda ålder av 86 år, hade Katarina tur som levde så länge. Hon var nämligen omgiven av blod och död, både i form av maktlystna och paranoida furstar som förföljde hennes familj och av nära släktingar som var minst lika brutala eller oförsiktiga när ruset steg eller känslorna på annat sätt kom i svallning: Två av hennes bröder mer eller mindre mördades på order av två av hennes styvsöner. En av dessa bröder förgrep sig å andra sidan på en fängslad konung. En broder slog under ett dryckeslag ihjäl en finländsk adelsman, medan en annan av våda råkade skjuta ihjäl en av sina systersöner. En tredje broder enleverade sin hustru mitt för näsan på hennes respektingivande mor, medan en svåger gjorde sig ett beryktat namn som bondeplågare i Finland. Det överväldigande flertalet av dessa män dog antingen en våldsam död eller som flyktingar i exil.[1] Under allt detta satt Katarina Stenbock på sitt slott, vid denna tid snarare kungsgård, Strömsholm i Västmanland och såg åren dra förbi.[2] Hennes ställning som på en gång riksänka och släktens stöttepelare gjorde att man gärna sökte sig till henne då något viktigt var å färde. Det var Katarina som stod för bröllopet då någon i högadeln gifte sig, stod fadder för de nyfödda barnen eller tog hand om unga släktingar som förlorat sina närmaste i de politiska stormarna. Ett av de bröllop hon höll mot slutet av sitt liv var det för systersondottern Ebba Brahe 1617. Detta var särskilt pikant eftersom Ebba en tid varit mer eller mindre förlovad med Gustav II Adolf men blivit avvisad av sin presumtiva svärmor drottning Kristina.[3] En gång i tiden hade Katarina själv fått avstå från giftermål med en adelsman för att gifta sig med Gustav Vasa. Nu var det tvärtom. Det var Katarina som sammanfört Ebba med den som tillslut blev hennes man, krigaren Jakob de la Gardie. Det sista bröllop hon upplevde var styvsonsonen Gustav Adolfs giftermål med Maria Eleonora av Brandenburg. Katarina orkade själv inte delta men lät köpa ett vackert halsband till bruden. Ett drygt år senare, 13 december 1621, avled hon.

I sin likpredikan beskrev biskop Rudbeckius i Västerås träffande Katarina Stenbock som ”en moder utan barn”. Hon hade själv dömts till ett ofruktsamt liv men i gengäld varit ett stöd och en tröst både för landet och sina närmaste under Vasasönernas inbördes stridigheter. Biskopen betecknade henne som ”Rikets höglobliga furstinna och drottning”.

Visst hör Katarina Stenbock till de människoöden som förtjänar att ihågkommas av eftervärlden?[4]                  

 

       

---

[1] Abraham Stenbock hörde till offren för Sturemorden 1567.(Han hade dock redan dömts i domstol). Som vedergällning för detta stack något år senare brodern Olof den fångne Erik XIV i armen. Då Hertig Karl(Karl IX), omkring 30 år senare utan rannsakan lät sticka ned Olof i Finland motiverades detta bland annat med övergreppet på Erik. Arvid Stenbock stack under en dryckesfest ihjäl adelsmannen Ivar Stjernkors, medan Sten Stenbock av misstag råkade skjuta ihjäl systersonen Joachim Brahe(detta skedde dessutom samma år som Sturemorden). Erik Stenbock förde, med hennes vilja, bort Malin Sture då dennas mor vägrade godkänna deras förening. Claes Fleming slutligen, gift med Ebba Stenbock, tyranniserade och pinade under sin tid som ståthållare i Finland bönderna, viket ledde till det blodiga Klubbekriget. Fleming blev vid samma tid hastigt sjuk och avled, vilket ned visshet besparade honom att få huvudet avhugget av hertig Karl. Arvid och Erik dog båda i exil under Karls regering.    

[2] Hon måste dock kämpa för att behålla Strömsholm eftersom hertig Karl ansåg att det hörde till hans domäner.

[3] Karl IX:s andra hustru.

[4] För en utförligare beskrivning av Katarina Stenbocks liv, se Karin Tegenborg Falkdalen, Vasadrottningen, en biografi över Katarina Stenbock 1535-1621.

Henrik VI - Kungen som inte kunde kriga.

 

I upptakten till sitt program för SVT om Gustav IV Adolf från 1994 konstaterar populärhistorikern Herman Lindqvist att ”det låg som en mörk skugga över hans liv, trots att han var son till vår ende solkung, Gustav III. Men kanske var det just därför, för att han var solkungens son, som Gustav IV Adolf hade ett så olyckligt liv. Få människor har haft så mycket olyckor och så mycket otur som han”.

Med vissa justeringar skulle detta lika väl kunna sägas i upptakten till ett program om den engelske kungen Henrik VI. Liksom Gustav var han son till en hyllad och av strålglans omgiven fader. Henrik V glänste dock inte som kulturpersonlighet eller mästare på politiska intriger utan som krigare. När hans ende son föddes för 600 år sedan, 6 december 1421 på Windsor Castle utanför London, var fadern fullt upptagen i Hundraårskriget i Frankrike men gav order om att pojken skulle få hans namn och att mässor skulle hållas till tacksägelse. Sedan var det som om olyckorna samlades kring den nyfödde. Knappt nio månader senare, 1 september 1422, avled fadern plötsligt i dysenteri och lämnade riket och kronan i händerna på ett spädbarn.[1]

Detta skedde 300 år före skapandet av Storbritannien och England ledde långt ifrån något imperium men var ändå just nu nära att bli en verklig stormakt i Europa. Henrik V hade lagt under sig stora delar av Frankrike med betoning på landets norra del. Både Calais och Paris var engelska besittningar. I samband med sitt giftermål med en fransk prinsessa hade kungen lyckats få till stånd ett fördrag som innebar att när den franske kungen dog skulle han själv efterträda sin svärfar på tronen – England och Frankrike skulle bli ett enat rike under engelsk överhöghet.[2] Så blev nu inte fallet – kriget fortsatte men engelsmännen och deras anhängare i Frankrike betraktade lille Henrik VI som självklar arvtagare till den franska tronen.

Att i sin tidigaste barndom få veta att man är arvtagare till en stor krigarkung man aldrig träffat och har rätt till två troner, samtidigt som man är enda barnet och mest omgiven av allvarliga stränga vuxna, vilka å ena sidan kräver disciplin, studieflit och fromhet och å andra sidan väntar sig att man en dag skall utföra stordåd på slagfältet, ”som pappa gjorde”, leder ganska säkert till ettdera av två resultat: Antingen blir man odrägligt självmedveten och högmodig eller försagd och tillbakadragen. Henrik VI blev det senare. Därmed inte sagt att han saknade begåvning eller stolthet: Då han var i sina tidiga tonår konstaterade rådet att få furstar eller människor i allmänhet vid hans år hade så lätt att uppfatta och analysera vad som diskuterades i hans närvaro. Redan som barn protesterade han, till lärarnas irritation, mot att tuktas som andra pojkar. Han var ju kung![3] Henrik var också lärd. Han läste krönikor om Englands äldre historia, talade både engelska och franska flytande och kunde skriva ledig latin. Intresset för bildning var överhuvudtaget starkt utvecklat hos kungen. Henrik VI:s verkligt bestående historiska insats är grundandet av Eton och Kings collage i Cambridge.[4] Ändå märktes det snart att kungen inte riktigt var den kraftkarl och krigare man väntat sig – han hade svårt att ta motgångar och började exempelvis gråta när hertigen av Burgund per brev meddelade att han uppsagt sin trohetsed till England.[5] I sin härskargärning kom Henrik främst att låta sig styras av religionens bud. Även om han under inbördeskriget mot huset York(”Rosornas krig”), någon gång sov under bar himmel tillsammans med sina soldater, kan man säga att kungen föredrog att vädja till Skriften snarare än svärdet. Han ägde också en engelsk bibelöversättning, vilket inte var så vanligt före reformationen.[6]  James Ross, överdocent i senmedeltida historia i Winchester, betecknar i sin minibiografi från 2016 Henrik VI som ”tillfällighetskungen”, dvs. om han var specifikt engagerad i ett visst ärende, som till exempel skapandet av Eton eller försöken att få en vapenvila med Frankrike, agerade han kraftfullt och beslutsamt. Om det däremot rörde sig om något mindre fängslande lät han hellre sina rådgivare fatta besluten. En annan svaghet var hans överdrivna generositet. Henrik hade en tendens att ge bort egendomar till höger och vänster. Ibland fick två personer samma egendom därför att kungen råkat glömma att han redan skänkt ett visst markområde eller ett gods till någon han uppskattade, vilket naturligtvis ledde till förvirring och frustration, både i parlamentet och hos gåvomottagarna.

Allt detta hade kanske kunnat få passera om det gällt en monark med enbart representativa uppgifter. I ett land där kungen betraktades som rikets främste beskyddare, som sedan många år var i krig med sin arvfiende Frankrike, vilken å sin sida visade obehagliga tendenser att gå till offensiven och återta nästan allt vad engelsmännen erövrat under lång tid och med mycken möda, var det en katastrof. Drygt tio år efter att Henrik VI 1437 förklarats myndig rasade inbördeskriget i England, med folkliga resningar och periodiska uppror inom högadeln. Henrik var dessutom periodvis sjuk, vilket yttrade sig i att han förlorade kontakten med sin omgivning och var helt onåbar, för att sedan plötsligt vakna upp på nytt och återta sin makt och myndighet. Mot bakgrund av detta är det kanske inte så konstigt att han 1461 avsattes av sina släktingar i huset York och efterträddes av den betydligt mer krigiske och glansfulle Edvard IV. Ändå var inte Henrik VI:s politiska roll helt utspelad. Missnöjda adelsmän fortsatte att använda den olycklige kungen som en bricka i sina personliga spel, tills han 21 maj 1471 slutligen mördades i Towern vid 49 års ålder. Än idag brukar rektorn vid Eton varje år 21 maj lägga en bukett med liljor och röda rosor på den plats där kungen antas ha mördats.[7]

Henrik VI:s öde är ett tydligt exempel på historiens grymhet mot dem som inte passar in i dess lopp. I likhet med Gustav IV Adolf var Henrik inte någon dålig kung i egentlig mening. Han hade ett oerhört starkt rättsmedvetande och föredrog i princip alltid fred framför krig. Enkelt uttryckt var det grundläggande felet just att Henrik inte var någon krigare i en tid då detta var vad som förväntades av en sann konung.[8]                           

---

[1] Enligt en legend skall Henrik V, som själv föddes på Monmouth Castle i Wales, ha förbjudit sin gemål att föda deras son på Windsor, eftersom han blivit spådd att ”Henrik av Monmouth skall regera en kort tid och vinna allt, men Henrik av Windsor skall förlora allt och regera länge”. Drottningen trotsade emellertid förbudet. Detta är en av dessa typiska ”förutsägelser” som brukar framletas i efterhand för att förklara otursförföljda kungars öden. Liknande historier återges exempelvis om vår egen Erik XIV. Jag har tyvärr inte kunnat hitta några detaljerade beskrivningar av Henrik VI:s födelse. Det enda som nämns är att ”förlossningen var smärtsam”. Kanske ådrog sig Henrik under sin födelse någon skada som delvis kan förklara hans senare perioder av sjuklighet.  

[2] Henrik V var gift med den sinnessjuke Karl VI:s dotter Katarina. Karl avled en dryg månad efter Henrik, i oktober 1422.

[3] Henrik accepterade med andra ord inte att få stryk av sina lärare. I våra dagar framstår en sådan reaktion som fullt naturlig och sund men ännu för knappt 100 år sedan ansågs det rimligt och positivt att även kungliga barn pryglades.

[4] Grundades 1440 respektive 1441.

[5] Burgund, som i stort omfattade Nederländerna och delar av dagens västra Frankrike, var länge Englands allierade i hundraårskriget. 

[6] Även Henriks fiende och tänkbare mördare, den långt mer krigiske Rikard III, ägde dock en engelsk bibel. Den heliga Birgitta lät på 1300-talet översätta delar av Bibeln till svenska. Det vore intressant att forska i förekomsten av den Heliga Skrift på folkspråket inom överklassen i europeiska länder de närmaste århundradena före reformationen.

[7] Henrik VI fick helgonstatus bland folket nästan omedelbart efter sin död. Till och med Rikard III, som åtminstone var delaktig i hans död, sökte utnyttja detta till sin fördel genom att flytta kungens kvarlevor från det kloster utanför London där han först begravdes till ST Georges Chapel i Windsor, där han fortfarande ligger. Föremål som tillhört Henrik placerades vid graven i uttrycklig avsikt att dyrkas som reliker. Henrik VII, förste kungen av huset Tudor, verkade aktivt i Rom för att få sin släkting helgonförklarad. Det misslyckades men fram till reformationen var Henrik VI i praktiken engelskt kungahelgon, precis som Erik den helige i Sverige.  

[8] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av James Ross, Henry VI – A good, simple and inocent man(2016). Se även Alison Weir, Lancaster and York, The Wars of the Rosses(nyutgåva 2009), s. 67-68 och 417-19.