Fiskarfamilj får oväntat besök - en blåsig solskenshistoria.

En stormig dag i december 1804 knackade det häftigt på dörren till en enkel fiskarstuga i hamnkvarteren i den tyska staden Stralsund vid Östersjön. Husets fru öppnade och fick till sin förskräckelse se sin man, genomvåt och skakande av köld. Därefter upptäckte hon till sin förvåning att han inte var ensam – ett helt litet följe stod utanför deras hus och begärde härbärge. Trots att de alla var lika dyngsura och frusna som fiskaren märktes det att de tillhörde samhällets högre skikt. Den som tycktes vara den förnämste var en ung, spenslig man med smala axlar men mycket värdig hållning. Intill honom stod eller snarare vacklade en kvinna, kanske några år yngre med blekt men vackert smalt ansikte och av allt att döma i långt framskridet havandeskap. Dessutom ingick i sällskapet några män i uniform och några kvinnor som kanske var tjänare åt det unga paret. Fiskaren berättade kortfattat för sin hustru att han varit på väg hem då dessa människor tagit sig över i hans båt och bett honom föra dem i land. De hade sagt att deras fartyg försökt vända om på sin färd ur hamnen i den starka stormen. Vilka de var visste han inte. Han hade själv fallit i vattnet och varit nära att drunkna men räddats av en av främlingarna. Hustrun tystade honom otåligt: Vilka de oväntade gästerna än var så behövde de hjälp, särskilt den havande kvinnan – stackars varelse, ute till sjöss i ett hundväder som detta! Fiskarfrun plockade raskt fram sin bästa kjol och kappa, de kläder hon bar om söndagarna i kyrkan och bjöd den vackra damen att ta dem på sig. Kläderna var visserligen slitna och lappade men den skeppsbrutna tackade ödmjukt och bad att få lägga sig ned, hennes krafter höll på att ta slut. Fiskarfamiljen lät kvinnan lägga sig på husets enda säng – den var inte särskilt mjuk och filtarna grova och fuktiga. Gästen lät sig dock inte bekomma utan föll genast i sömn.

De övriga skeppsbrutna satte nu igång att torka sina kläder vid husets eldstad där maten vanligen lagades. När ångan efter en stund började stiga mot taket vände sig fiskaren till en av männen i sällskapet, synbarligen en officer:

-          Vilka är ni, undrade han försiktigt.

Ett litet, halvt nedlåtande, halvt vänligt leende krusade soldatens läppar.

-          Gode man, sade han. Ni och er hustru har idag den stora äran att i ert enkla hus mottaga Hans majestät konung Gustav Adolf av Sverige, hertig av Pommern, greve av Holstein-Gottorp, och hans ädla drottning Fredrika.

Fiskarparet skrek av överraskning och förfäran. Bortsett från det minst sagt ovanliga besöket, som ju i sig var en sensation, undrade de vad som nu skulle hända. De hade låtit en drottning klä sig i deras simpla kläder och givit henne en hård säng att vila på – hon som borde ligga på dunkuddar, bära kläder av sammet och bjudas en måltid som anstod en furstinna. Dessutom var hon ju gravid med en prins eller prinsessa, det dyrbaraste liv som kan finnas i ett rike![1] Säkert skulle kungen straffa dem för att de understått sig att bjuda honom och hans gemål ett så tarvligt härbärge som deras stuga. Skulle de förlora rätten att utöva sitt yrke eller rentav kastas i fängelse? Skriken hade emellertid väckt drottningen ur hennes sömn. Paret kastade sig på knä för henne och bad om förlåtelse för sin förbrytelse. Fredrika smålog. Vad skulle hon ha att förebrå dem? De hade ju räddat henne och hennes man ur en livsfarlig situation. Kungen instämde:

-     -  Ni har idag visat er som goda kristna människor och trogna undersåtar, sade han. Om alla våra adelsmän visade sig lika nitiska i att tjäna oss och riket vore Sverige angenämare att styra. Vid dessa ord drog det som en mörk skugga över kungens ansikte och han kastade skarpa blickar på några av männen i sitt följe. Till tack för de tjänster ni gjort oss och vår gemål skall en årlig pension utbetalas i silver, fortsatte kungen vänd till husfolket. Den exakta summan skall vi tänka ut senare.[2]Det förbluffade fiskarparet slog ifrån sig – de hade bara gjort sin plikt mot människor i nöd. Kungen och hans hustru gav sig dock inte och sedan ännu några timmar passerat avlägsnade sig de höga gästerna under många tacksägelser medan fiskarfolket stod kvar helt handfallna. På en dag hade de träffat och räddat livet på ett kungapar och därtill utlovats rikedomar som skulle trygga deras tillvaro lång tid, kanske för hela livet. Detta var en sådan händelse som inträffar en enda gång i en enskild människas liv och som hon aldrig någonsin glömmer.[3]

Hur sagolik denna berättelse än kan tyckas, är den historiskt sann. Sveriges kung Gustav IV Adolf hade sommaren 1803 lämnat sitt rike i sällskap med sin gemål och rest till Tyskland, som ännu präglades av de många furstehoven i tyskromerska riket. Huvudsakligen hade man uppehållit sig hos Fredrikas familj i Baden men slutligen blivit en så kostsam utgift för värdfolket att man mer eller mindre ombetts att ge sig iväg. Gustav Adolf hade dock inte återvänt hem utan fortsatt genom tyska riket för att slutligen, hösten 1804, resa till Stralsund, svensk besittning sedan trettioåriga krigets dagar. Att kungen hållit sig borta från Sverige så länge hade flera orsaker. Först och främst tyckte han illa om sin huvudstad. Stockholm var enligt hans mening kallt och ogästvänligt. Där hade fadern mördats och trådarna till komplotten hade aldrig riktigt rätts ut. Även rent bokstavligt var stockholmstrakten kall och mörk. Av sitt rikes provinser föredrog Gustav Adolf Skåne och skåningar i allmänhet. Kanske fann han både landskapet och dess invånare varmare, mer tillgängliga än folket och naturen i Mälardalen. På motsvarande sätt var tyskromerska riket helt enkelt trevligare att vistas i än Sverige. Dessutom var det dåtida Centraleuropa en politisk tryckkokare där vad som helst kunde hända. Den nya franska republiken, på senare år styrd med allt fastare hand av den korsikanske adelsmannen och krigaren Napoleon Bonaparte, vann ständigt nya framgångar och visade tecken på att bli kontinentens styrande makt. Gustav Adolf hyste för sin del allt större ovilja mot Napoleon, både på grund av hans ”låga ursprung” och hans sätt att negligera all hederns och rättens lagar.[4] Kanske drömde kungen om att spela den roll i kampen mot det revolutionära Frankrike som fadern Gustav III inte lyckats uppnå. Att vara i Tyskland innebar hur som helst att vara nära händelsernas centrum. Efter att hösten 1804 i Stralsund ha förberett det krig som tycktes komma allt närmare, beredde sig Gustav Adolf slutligen att resa hem i december. Det var under färden ur Stralsunds hamn som de häftiga vindarna tvingade kungaparet att söka skydd hos den enkla fiskarfamiljen. De närmaste åren skulle bli omskakande och sorgliga för Sverige i allmänhet och kungafamiljen i synnerhet. Finland, som varit en naturlig del av riket i 700 år, skulle gå förlorat till Ryssland, kungaparet avsättas och tvingas i exil. Efter ytterligare några år skulle makarna separera. Men så länge drottning Fredrika levde såg hon till att fiskarfamiljen som räddat deras liv en blåsig dag i december 1804 fick den pension i silver som utlovats.[5]         

                 

---

[1] Prinsessan Amalia föddes drygt två månader senare, 22 februari 1805. Av kungaparets fyra vuxna barn var hon det enda som inte gifte sig. I likhet med sin far och farfar var hon intresserad av musik och kultur. Amalia avled 1853.

[2] I skrivande stund har ingen uppgift om den exakta summan hittats.

[3] Ovanstående skildring är i stort sett återgiven från Mats Wickman, En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf(2009/2016), s. 95-96. En del detaljer och kungens ord har dock lagts till av undertecknad personligen.

[4] Inte minst justitiemordet på den franske emigranten hertigen av Enghien, som i mars 1804 kidnappats i Baden, förts till Frankrike och avrättats efter en summarisk rättegång övertygade Gustav Adolf att Napoleon måste bekämpas.      

[5] Drottning Fredrika avled 1826 och Gustav Adolf 1837. 

Gustav III - hatad och älskad konung

 

För första gången på tre år firades i helgen den årliga mässan till Gustav III:s åminnelse i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Stämningen var mycket högtidlig och alla kände vi stor glädje att åter kunna träffas gemensamt men också gripenhet vid tanken på den olycklige kungens öde. Temat för årets betraktelse, framförd av hovpredikant Erland Ros, var de minst sagt skiftande omdömen som gjorts om Gustav III under och efter hans livstid. Det nämndes hur kammarherre Hamilton i sina memoarer hävdat att kungen inför sin död skall ha planerat att låta visa sig, blesserad och döende, för folket utanför slottet i syfte att hetsa pöbeln till hämndaktioner mot mördarna, liksom även hur en FD hovdam önskat att det finger som lossat skottet mot kungen skulle bevaras som helgonrelik, då inget bättre kunde ha skett än mordet på Gustav III. Därefter citerades omdömen av helt motsatt karaktär. Biskop Carl Gustaf Nordin, som närvarat vid konungens dödsbädd, konstaterade senare att denne varit ”en av de största människor jag känt”, utrustad med stor klokhet och ”den mest resonabla människa med vilken jag någonsin haft att göra”. Ämbetsmannen och politikern Ulrik Scheffer, som känt kungen sedan hans ungdomstid och ofta varit kritisk mot honom, konstaterade ändå efter hans död att ingen furste ”haft större gåvor”, varit mer mån om sitt lands ära eller varit mer lojal mot sina vänner. Det brukar visserligen sägas att ingen är så älskad som då han dör, men även senare tiders historiker tycks ense om att Gustav III verkligen beståtts ovanligt skiftande omdömen av sin samtid. Sentida historiker brukar i sin tur framhålla de motsägelsefulla dragen i kungens karaktär: Han var briljant och charmfull men samtidigt stingslig och hysterisk, konstaterar Hans Villius. Erik Lönnroth menar att kungen var ”en politikens äventyrare, en hysterisk och oansvarig människa och samtidigt en nationell ledare med både mod och stor begåvning”. Leif Landen hävdar i sin biografi från 2004 att Gustav III är om inte den störste så ändå ”den mest fängslande av de kungar som tryckt sin prägel på Sveriges historia”.[1]

Hur kommer det sig då att Gustav III bedömts så olika av sina samtida och så mångsidigt av eftervärlden. Vad gjorde honom så älskad och samtidigt så hatad? En del av svaret ligger naturligtvis just i hans mångskiftande karaktär. En människa med många bottnar bedöms olika beroende på vilken sida den för tillfället visar upp. Ledare som präglat sin tid brukar också bestås högst olikartade omdömen av sin omgivning. Både Gustav Vasa och Karl XII väckte lika delar beundran och fruktan, ibland ren avsky, under sin levnad och åtminstone Karl är än idag lika eller kanske mer omdebatterad än Gustav III. En faktor som gärna leder till debatt beträffande en statschef eller annat slag av ledare är hur deras gärning i allmänhet utvärderas: ju svårare det är att ge ett entydigt svar, dess mer omtvistad blir personen. Även om det i vår tid tycks ha blivit på modet att kalla Gustav Vasa en tyrann, kan ändå ingen förneka att han var en framgångsrik regent som lade grunden till det moderna Sverige. Gustav III:s gärning är mer svårbedömd. Han kan betecknas som tyrann och krigshetsare eller som nydanande frihetshjälte och främjare av en inhemsk svensk kultur. Båda synsätten har fog för sig, beroende på hur åskådaren väljer att betrakta aktören – var och en kan i princip skapa sin Gustav III och göra honom helt trovärdig med utgångspunkt från historiskt material. Kungens egna handlingar var ofta minst sagt spektakulära. Att ta makten genom en statskupp är inte ovanligt i världshistorien – men vem utom Gustav III har ärvt sitt ämbete helt lagligt, i kraft av detta suttit på tronen i tjugo år och ändå gjort statskupp två gånger, dessutom båda gångerna med lyckat resultat? Vid riksdagen 1789 kastade kungen nästan handgripligt ut hela adelsståndet från plenisalen och arresterade inom kort en stor grupp adelsmän, varpå han som avslutning egenhändigt grep ordförandeklubban på Riddarhuset och i egenskap av ”rikets främste adelsman”, emot majoritetens vilja drev igenom antagandet av den förenings- och säkerhetsakt som i praktiken gjorde honom till envåldshärskare.  Som äkta man var Gustav å andra sidan tafatt och osäker. När han på allvar bestämde sig för att fullborda äktenskapet och få en tronarvinge tvingades han be en av sina närmaste förtrogna om stöd och råd. Därmed gav han upphov till en intrig som omdebatteras än idag och som resulterat i både böcker och filmer. För samtiden var det rent sprängstoff. Vi vet alla hur kändistidningarna i vår egen tid frossar i folks, enligt all logik, privata angelägenheter – då kan man tänka sig hur det var när kungens privatliv var en ren statsangelägenhet och själva begreppet ”privatliv” i praktiken inte existerade. Allt var offentligt. Bara det faktum att man visste att kungen hade svårigheter i äktenskapet väckte frågor - Var han impotent eller rent av homosexuell? Hur gick det i så fall med tronföljden … Med frågorna följde rykten: en tjärvänlig klapp på axeln åt en page eller en omfamning av någon favorit, genast påstod man att mannen var kungens älskare.  Hans umgänge med skådespelare – inte kunde väl det ”bara” handla om teaterintresse? Det är sannerligen inte underligt om Gustav III kände sig ”begapad som en aktör på scenen” och levde därefter.[2]  Det är väl också främst som dramatiker eller snarare skådespelare Gustav gått till eftervärlden för folk i allmänhet – ”teaterkungen” är en känd nedsättande beteckning. ”Tjusarkungen”, säger man lite vänligare. För kungen själv bottnade engagemanget för teater säkerligen i en blandning av uppriktigt intresse för kultur i allmänhet och teatern i synnerhet, ambition att sprida propaganda, samt ett behov att skriva av sig vissa privata trauman.[3]  Att kungen så helhjärtat engagerade sig för teaterkonsten togs inte alltid väl upp. Att en kung spelade teater själv var illa nog, även om det började komma på modet i exempelvis Versallies. Men att han dessutom lät hovfolket och sina egna släktingar uppträda inför borgerskapet eller lät sin yngste brors älskarinna, en ”simpel” dansös, vistas vid hovet! Sådant väckte ont blod och spädde ytterligare på det illasinnade förtalet.[4] Samtidigt fanns det andra som dyrkade kungen.

Gustav III:s motståndare talade gärna nedlåtande om hans ”gunstlingar”, ett begrepp som än idag ofta förknippas med honom Att vara någons gunstling betyder ju helt enkelt att stå någon särskilt nära, att man är någons bäste vän eller favorit. De flesta människor har väl en eller flera vänner som betyder särskilt mycket för dem men när någon betecknas som ”gunstling” förutsätter folk vanligen att det inte handlar om verklig vänskap, snarare om smicker och kryperi. Därför förknippas också begreppet gunstling ofta just med kungar eller andra potentater, vilka förutsätts samla bugande, smilande smickrare omkring sig men inte verkliga vänner. Att Gustav III var svag för smicker tycks klart. Det hörde för övrigt till rollen som kung. Den som strävar att stå i centrum för sitt land och sin tid, vilket Gustav otvivelaktigt gjorde, drar närmast av nödvändighet till sig smickrare och jasägare. Kungen var medveten om detta. När han fick besked om sin fars död skall han ha sagt att det var synd att han blivit kung så tidigt(vid 25 års ålder). ”Jag kommer aldrig att få vänner, ty människor har i allmänhet sällan vänner, kungar aldrig”.[5] Ändå är det tydligt att de som stod honom verkligt nära och som därför av kungens kritiker nedlåtande betecknades som ”gunstlingar” också efter hans död kände lojalitet till honom. Inte minst gäller det Gustav Mauritz Armfelt, som väl är den mest kände av kungens favoriter. Efter 1792 jämförde Armfelt ofta de kungar han mötte med sin forne beskyddare. Att ha samma eller åtminstone liknande egenskaper som Gustav III var detsamma som högsta betyg. Både den nye kronprins Karl Johan och Alexander I av Ryssland tilldelades denna utmärkelse och den senare tog också Armfelt i sin tjänst, vilket öppnade för karriär i det nya ryska storfurstendömet Finland. Flera porträtt av Armfelt från senare år visar honom framför en byst av den döde kung Gustav och 19 augusti, årsdagen av statskuppen 1772, förblev en högtidsdag i hans liv.[6] Så beter sig knappast en inställsam smickrare, snarare någon som sörjer förlusten av en vän eller vördad mentor.

Samtidens syn på Gustav III påverkades inte bara av vad som hände vid hans eget hov utan också i samtiden i stort. Man kan säga att kungen levde mitt emellan det absolutistiska och det revolutionära Europa och det påverkade honom – han blev dubbeltydig som sin tid. Samtidigt som han strävade att bevara det kungliga enväldet gav han bönderna rätt att köpa jord från adeln och att jaga i egen skog. Borgare och bönder såg Gustav som ”sin” kung som höll den högfärdiga adeln i schack, såsom en god monark förväntades göra. Adeln såg honom, egentligen lika naturligt, som en tyrann och förtryckare. Efter 1789 kunde oppositionen ironiskt nog åberopa franska revolutionens maximer om tankefrihet och demokrati mot den enväldige kungen. Detta ledde till skottet på maskeraden.

Det är naturligtvis omöjligt att efter drygt 200 år med säkerhet avgöra vilken bild av kungen som är mest ”sann” Vad man kan fastslå är att Gustav III var en av dessa människor som inte lämnar någon oberörd, varken i samtiden eller för eftervärlden Självklart hade kungen sina brister men, som det sades efter hans död, vem har inte det? Mycket av det negativa som sades om honom byggde på förtal eller svårigheten att förstå en komplicerad karaktär. Hov och dess omgivningar är sällan platsen för djuplodande psykologiska analyser. Håller man sig till vad som sagts av människor som stod kungen verkligt nära och inte hade personliga skäl att avundas eller hata honom framträder ändå bilden av en människa som hellre var vän än fiende med sin omgivning, som sällan sände människor i döden, förbjöd tortyr och dessutom aktivt bidrog till skapandet av en inhemsk svensk kultur. Därför kan man med gott samvete räkna Gustav III bland Sveriges stora ledargestalter.                    

---

[1] Villius avger sitt ovan citerade omdöme om Gustav III i Tv-programmet Innan skottet föll | SVT Play. Samme författare citerar Erik Lönnroth i sin och Olle Häggers bok Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III(1986/författarinläsning 1992). Leif Landen, Gustaf III, en biografi)2004), s. 13.

[2] Intressant nog uppstod vid samma tid liknande rykten i Frankrike, vars kungapar också hade svårigheter att etablera en otvungen sexuell och personlig relation. I Versallies var det dock drottningen som var den utåtriktade, mer aktiva personligheten. Marie Antoinette beskylldes både för utomäktenskapliga förhållanden med män och homosexuella relationer med väninnor. Von Fersen tycks ironiskt nog ha utpekats som drottningens älskare först i samband med eller efter revolutionen. I Sven Delblancs Tv-pjäs Maskeraden från 1992 hävdar Gustav III(spelad av Tommy Berggren), att han i hela sitt liv varit bevakad och begapad som en aktör på scenen.    

[3] Flera av kungens mer kända pjäser utspelar sig under vasatiden, med de båda föregångarna Gustav Vasa och Gustav Adolf i huvudrollerna, framställda som landets befriare och folkets beskyddare och även som försvarare av enskilda personer. I pjäsen Gustav Adolf och Ebba Brahe skildras också hur Karl IX:s änka hindrar de båda älskandes förening. Det är svårt att inte se detta som en erinran om Gustavs eget olyckliga äktenskap och komplicerade relation till modern.

[4] Kungens svägerska Hedvig Elisabet Charlotta uttryckte sitt ogillande både över att själv tvingas uppträda på scen inför en borglig publik och att prins Fredrik Adolfs älskarinna, dansösen Sophie Hagman, öppet vistades vid hovet. Om detta, se My Helsing, Hedvig Elisabeth Charlotte, hertiginna vid det gustavianska hovet(2015).

[5] Se Hermans historia – 2. Gustav III, del 1 | SVT Play, ungefär fyra minuter in i programmet.

[6] Se exempelvis Torsten Ekman, Alexander I, kejsare och fosterland)2011).