tisdag 17 maj 2022

Landsmodern - Gustav Vasas andra drottning.

Av vasatidens drottningar, som inte varit regenter, är Karin Månsdotter den mest kända eller legendariska. Den förnämsta sett till ursprunget är Johan III:s polskförsedda drottning Katarina.[1] Att bedöma olika drottningars politiska inflytande i praktiken är ofta vanskligt men sett till praktisk betydelse i tiden och förhållandet till maken, liksom till antalet barn och deras senare ättlingar, kan det nog sägas att Margareta Leijonhufvud var den viktigaste av vasadrottningarna. Som Gustav Vasas andra gemål utgjorde hon en länk mellan det nya kungahuset och övrig svensk adel, av kungens gemåler var hon utan tvivel den som stod honom närmast och genom det stora antalet barn blev hon stammoder för i stort sett alla svenska kungar till våra dagar, liksom till flera europeiska furstehus. Eftersom Gustav är den enda av släktens manliga regenter som, vad man vet, aldrig hade utomäktenskapliga förhållanden är Margareta också den enda vasadrottningen som verkligen var ”kvinnan i sin makes liv”.   

Margareta Leijonhufvud föddes 1516, som dotter till riksrådet Erik Abrahamsson Leijonhufvud och Ebba Eriksdotter av släkten Vasa. Flickan var tredje överlevande barn i syskonskaran och fick med tiden ytterligare tre syskon, av vilka åtminstone två skulle spela viktiga roller i vasatidens dramatiska historia. Redan de första uppväxtåren präglades av krig och svåra personliga förluster. Margaretas far var en av den yngre Sten Stures närmaste män och som sådan en viktig aktör i kampen mot de danska unionskungarna. Efter riksföreståndarens död i februari 1520 gick herr Erik dock över till danskarna och lär, efter vad Olaus Petri berättar i sin krönika, ha begått förräderi vid Tiveden. I alla händelser hörde han till dem som i mars 1520 vid Uppsala hyllade Kristian II som svensk kung. Trots detta avrättades Erik Abrahamsson under blodbadet i Stockholm i november samma år. Kanske han anat ugglor i mossen, ty familjen vistades vid tiden för blodbadet i kloster i Västerås. De hade sänts dit redan innan Stockholm kapitulerat för danskarna och tycks sedan ha stannat där.[2] Till råga på chocken över mannens död var fru Ebba gravid vid tiden för blodbadet. På julafton 1520 föddes dottern Märtha.[3]  Av någon anledning tycks familjen inte ha berövats sina gårdar, vilket annars var brukligt för anhöriga till ”förrädare”. Falkdalen hänvisar till ”den politiska oron i riket” som förklaring, men kanske är den milda behandlingen ytterligare en indikation på herr Eriks lojalitet mot kung Kristian. Kan han ha avrättats av misstag? Margaretas barndom är, som så ofta i äldre historia, höljd i dunkel. Sannolikt har hon periodvis uppfostrats av nunnorna i något kloster. Gustav Vasas trontillträde innehar på sikt fördelar för Margaretas mor, även om de gick över lik. Fru Ebbas äldre syster Anna, gift med en av kungens närmaste medarbetare, drogs in i ett av de första upproren mot Gustav, med påföljd att hennes egendomar överfördes till Ebba. Då kungen på sensommaren 1531 ingick äktenskap med den tyska prinsessan Katarina av Sachsen-Lauenburg deltog fru Ebba och hennes barn sannolikt i festligheterna. Att kungaparet kort senare höll bröllop för Margaretas äldre syster Birgitta visade att familjen stod i gunst. Margareta var nu femton år och antas ha fått anställning som hovdam hos den nya drottningen.[4]  Kung Gustav bör hur som ha mött henne ofta och kanske fattat tycke för henne. Då drottning Katarina avlidit i sviterna av en olycka hösten 1535 behövde – och önskade säkert – kungen en ny hustru. Ett knappt år senare, i augusti 1536, stod bröllopet mellan konung Gustav Erikson av ätten Vasa och hans fränka ”ärlig välbördig jungfru” Margareta Eriksdotter Leijonhufvud. Margareta var drygt tjugo år.

Varför utkorades just Margareta till den ärofulla men också ansvarsfulla posten som rikets första dam? Ren kärlek var det knappast fråga om. Kärleksäktenskap förekom i princip inte på 1500-talet, åtminstone inte i samhällets övre skikt. Att gifta sig med en inhemsk adelsdam medförde visserligen inga fördelar i form av allianser med utländska furstar eller kungar, men för en dynastigrundare med dubiösa anspråk på tronen gav det ett visst flankskydd i form av släktförbindelser till rikets övriga elit. Henry Tudor, som i flera avseenden får sägas vara Gustav Vasas engelska motsvarighet, hade femtio år tidigare handlat på liknande sätt då han kort efter segern vid Bosworth och sin tronbestigning som Henrik VII äktat prinsessan Elisabeth av huset York, därmed underbyggande sitt eget tronanspråk. Ett giftermål inom det egna riket besparade också en nyuppsatt konung den nesa som ett frieri utomlands kunde medföra – hertigen av Sachsen-Lauenburg hade på sin tid varit ytterst tveksam att sända sin andra dotter till det obetydliga svenska riket för att gifta sig med en upprorsmakare som kallade sig kung. Hur länge skulle den dynastin bestå? Det hade kostat år av förhandlingar och löften om pengar och förläningar att få hertigen att ge med sig. En drottning inom det egna släktnätverket gav adeln inflytande och större orsak att stötta den nya dynastin. Det uteslöt naturligtvis inte att kärlek fanns med i bilden. Några månader efter bröllopet hösten 1536 meddelade kung Gustav i ett brev att han tyvärr för ögonblicket inte kunde företa en planerad resa till Östergötland och Småland, eftersom ”vår kära husfru” blivit ”hårderligen sjuk”. Kanske följde Gustav Vasa både huvud och hjärta då han äktade den tjugo år yngre jungfru Margareta.

Någon direkt politisk roll tycks drottningen inte ha spelat. Hon uppfyllde helt enkelt de plikter som förväntades av en kombination av husmor, ställföreträdande företagsledare och rikets första dam –  hon agerade värdinna vid representativa ceremonier och banketter, skrev brev till städernas borgerskap om leverans av tegel till slottsbyggen, tog emot och kvitterade varor som levererades till hovet, bad för dem som råkat i onåd hos kungen men även hos nära släktingar, skickade tackbrev till Margareta av Navarra för det vänliga bemötande hennes bror fått vid ett besök i Frankrike, vakade över sina hovdamers goda uppförande samt hade det övergripande ansvaret för sina barns(väl främst prinsessornas), uppfostran. Framför allt födde hon sin make och riket tio barn, av vilka åtta nådde vuxen ålder. Två av de tre sönerna blev kungar.[5] Att kungen verkligen litade på sin ”kära husfru” kan man se av att Margareta under Dackefejden i praktiken övertog rollen som regent medan Gustav reste omkring i landet för att söka släcka upprorslågan. Hon uppmanades i brev att sända ut agenter förklädda till bönder i Södermanland för att utforska stämningen ”på gräsrotsnivå”. Dessutom gavs hon rätt att vid behov överta kontrollen över några av rikets viktigaste slott, bland dem ”Tre kronor” i Stockholm.[6] Då upproret väl var krossat och arvrike införts fastställdes att om kungen dog i förtid skulle drottningen ingå i förmyndarregeringen för styvsonen Erik. Gustav Vasa uttryckte förhoppningen att hans änka skulle få styra riket ”uti frid och rolighet”(lugn(.  Margareta Leijonhufvud var utan tvivel både älskad och respekterad av sin gemål, känslor som inte ofta förknippas med Sveriges bistre riksbyggare.

Att utföra alla dessa uppgifter och dessutom ge livet åt tio barn på femton år måste ha tröttat drottningen. Mot slutet av 1540-talet var Margareta ofta svårt sjuk och i augusti 1551 avled hon slutligen på gården Tynnelsö i Mälaren, 35 år gammal. Hennes yngste son Karl, blivande Karl IX, hade ännu inte fyllt ett år. Per Brahe den äldre berättade senare att ”solen miste sitt sken” vid drottningens död. Det är oklart om detta syftar på en faktisk solförmörkelse eller på den stämning som uppstod vid hovet. Hur som helst stundade mörka tider. Kungen blev allt äldre och sjukligare och därmed också på allt sämre humör. Efter hans död följde år av inbördeskrig mellan ättlingarna från hans två första äktenskap. Det skulle ta nära tio år innan drottning Margareta äntligen fick sitt sista vilorum vid sidan av sin man i Uppsala domkyrka.

Allteftersom tiden gick blev det på modet att jämföra Gustav Vasas två första drottningar och låta jämförelsen utfalla till drottning Margaretas förmån. Man menade att Katarina av Sachsen-Lauenburg varit en främling, ”en missnöjd utländska”, som inte berett sin make mycket nöje och vars ”svårmodiga karaktär” skulle ha överförts till sonen Erik XIV. Drottning Margareta hade däremot varit en fulländad kvinna som på alla sätt förstått att fullgöra sin uppgift vid den store Gustav Vasas sida, både som barnalstrare, trevligt sällskap och böneman för sådana som haft oturen att falla i onåd. Att Katarina av Sachsen blev så negativt bedömd berodde sannolikt både på sonen Eriks olyckliga öde och på hennes korta tid som drottning. Man hann helt enkelt inte lära känna henne. Dessutom gick tidigt rykten att Gustav Vasa med berått mod skulle ha slagit ihjäl sin första drottning, något som inte ens Henrik VIII har beskyllts för. Man kan fråga sig hur benägen den svenska adeln i så fall varit att sända två av sina döttrar till den kungliga sängen. Ingenting tyder i själva verket på att kungen skulle ha hatat Katarina, snarare tvärtom.[7] Att Margareta Leijonhufvud å andra sidan Var viktig för sin man står utom tvivel, både med tanke på det stora förtroende han uppenbart visat henne och hur han i sitt testamente manat sina döttrar att i allt följa sin mors exempel. Därtill kommer att Margareta, som tidigare påpekats, är stammoder till de flesta svenska monarker och genom sina döttrars och sondöttrars ättlingar också till flera andra europeiska furstehus. Om Gustav Vasa förtjänar den klassiska titeln Sveriges riksbyggare, förtjänar drottning Margareta Leijonhufvud i lika hög grad att kallas Sveriges landsmoder.[8]                         

                                           



[1] Katarina Jagellonica är för övrigt en av relativt få svenska drottningar som varit dotter till en kung. Från Gustav Vasa fram till idag är det bara fyra icke regerande drottningar som haft en kunglig far: Katarina, Ulrika Eleonora den äldre, Lovisa Ulrika och Sofia Magdalena.   

[2] Det brukar sägas att den svenska eliten, med undantag för den skarpsinnige ”frihetshjälten” Gustav Vasa, helt godtroget litat på Kristian ”Tyranns” löfte om amnesti efter kapitulationen, för att under kröningsfesten i Stockholm falla offer för den trolöse ”inkräktaren”. Kanske var det istället så att man efter Sten Stures död överlag accepterade nederlaget och var beredd att svära Kristian trohet, utan att därför helt bortse från möjligheten av ett försåt. Det finns indikationer på att också Joakim Brahe, Gustav Vasas svåger och liksom herr Erik avrättad i Stockholm, låtit familjen hålla sig borta från kröningsfesten. Angående detta se Dynastihistoria: riksbyggarens syster (bosonshistoria.blogspot.com)

[3] Senare gift med Svante Sture.

[4] Anställning som hovdam hos en drottning eller prinsessa var under den europeiska renässansen en vanlig ”station” på vägen till ställningen som kunglig mätress eller ett eget framtida drottningskap. Så var fallet med flera av Henrik VIII:s gemåler och med Karin Månsdotter och Gunilla Bielke i Sverige.  

[5] Med tanke på det öde som drabbade samtida drottningar i England får man kanske vara tacksam att drottning Margareta inte stack ut alltför mycket. Ovannämnda Margareta av Navarra var syster till den franske kungen och en stor kulturpersonlighet och politiker. 

[6] Slottet fick dock inte detta namn förrän under sonen Johans regering.

[7] Gustav Vasas och drottning Margaretas äldsta dotter, född 1539, fick namnet Katarina. Enligt sedvana uppkallades det första barnet oftast efter sin farfar eller farmor. Gustavs egen far hade hetat Erik. Erik XIV gav helt följdriktigt sin äldste son namnet Gustav. Gustav Vasas mor var Cecilia Månsdotter av Eka. Den beryktade prinsessan Cecilia Vasa föddes först 1540. Drottning Margaretas mor hette som vi sett Ebba i förnamn.  

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Karin Tegenborg Falkdalens bok Margareta Regina – vid Gustav Vasas sida(2016).

söndag 1 maj 2022

Strindberg och Gustav III

En motsägelsefull karaktär som skriver ett drama om en annan motsägelsefull karaktär. Så kan man sammanfatta August Strindbergs pjäs om Gustav III. I en kommentar till sina historiska dramer från 1903 betecknade Strindberg kungen som en despot som själv genomfört franska revolutionen: ”en tragiker som spelar komedi, en enväldig frihetsvän, en hjälte och en dansmästare”.[1] Denne despotiske revolutionär och frihetsvän hade slutligen fallit för den revolutionäre Anckarströms hand och framstod då, menade Strindberg, närmast som sympatisk. ”En svårhanterlig paradox och som karaktär full av motsägelser”, konstaterade författaren vidare. Detta omdöme kan med minst lika stor rätt fällas om Strindberg själv och båda dessa karaktärer har av eftervärlden analyserats ur alla tänkbara aspekter: sexualitet, politiska värderingar, författarskap, liv i allmänhet… och på alla tänkbara sätt: biografier, romaner filmer, pjäser lärda avhandlingar… Ingenting talar för att det allmänna intresset, vare sig för Gustav III eller Strindberg, skulle vara i avtagande på länge än, om någonsin. Strindberg tycks periodvis själv ha känt samhörighet med Gustav III. Hösten 1901, då författaren av allt att döma börjat planera sitt drama, berättade han för sin hustru att han just i en bok läst ”det klokaste jag läst om min gåta”. Särskilt gripande var att boken inte handlat om Strindberg utan om Gustav III och hans hov. Tidigare hade Strindberg i sina skrifter ofta uttalat sig kritiskt om den svenske ”tjusarkungen”, men som ofta är det svårt att veta huruvida denna kritik i första hand riktat sig mot kungen eller eftervärldens dyrkan av honom.[2] Under 1900-talets första år tycks författaren hur som helst till övervägande del ha varit positiv till gustavianernas medelpunkt och mot slutet av 1901 satte han sig att skriva sitt drama i fyra akter. Av en slump(eller fullt medvetet)? avlutades arbetet 16 mars 1902, på dagen 110 år efter skottet på maskeraden.

Strindbergs drama Gustav III utspelar sig rent historiskt under kriget mot Ryssland 1788-89. Kungen hade inlett kriget på sommaren förstnämnda år under sken av att ryssarna var angripare. Den första tidens motgångar ledde till myteri inom officerskoren, det så kallade Anjalaförbundet. Då Danmark sökt utnyttja situationen till att falla svenskarna i ryggen med en krigsförklaring, reste kungen hem till Stockholm och lyckades med politisk fingerfärdighet och en smula handfast maktspråk i februari 1789 vända situationen till sin fördel. Vid den inkallade riksdagen arresterades en grupp framstående adelsmän och genom den nya förenings- och säkerhetsakten gjorde kungen sig närmast enväldig. Detta utspelade sig mot bakgrund av ett politiskt instabilt Frankrike, där revolutionen bröt ut fem månader efter den svenske kungens statskupp. Strindberg söker spegla dessa händelser men berör också kungaparets äktenskapliga problem och ryktena om kronprinsens oäkta börd. Därtill låter författaren den konspiration som 1792 skulle utmynna i skottet på maskeraden vara utformad redan tre år tidigare.

Det är i sanning en svårfångad karaktär vi möter i Strindbergs kungaporträtt. Gustavs förmåga att förställa sig poängteras genom att han sägs ”anlägga ett nytt ansikte” alltefter vem han mottager i audiens. Sedan kungen uppmanat statssekreterare Schröderheim att skiljas från sin hustru säger han till henne att hennes man ”skrivit en ny pjäs med huvudrollen för er” och tillägger ironiskt att ”den är mycket dekolleterad”.[3]  Vid ett besök på Huvudsta gård uppstår en ordduell mellan kungen och de sammansvurna, varvid kungen bland annat nämner att Anckarström mist ett barn och att general Pechlins hustru varit otrogen, allt med det ironiska tillägget att det ”bara är rykten”. När Anckarström, som under kungens visit hållit sig dold, blir tillfrågad om kungens tal om det döda barnet varit ett skämt, svarar han bittert:

-          Det var intet skämt, men grymt att göra det till skämt.[4]

I kontrast mot denna kalla cyniskhet omnämns de reformer kungen genomfört vad gäller tjänstehjon och ogifta mödrar, liksom även utbetalandet av skadestånd till ättlingarna efter den 1719 avrättade ”finansministern” Görtz. Vad beträffar det kritiserade kriget mot Ryssland låter Strindberg kungen, i ett samtal med drottningen i andra akten, påpeka att Sverige tills nyligen stått i beroendeställning till den mäktige grannen i öster. Ryssland har aktivt styrt svensk politik, vilket bland annat lett till att kungens egen far utsetts till tronarvinge. Denna tid är nu förbi, fortsätter Gustav och tillägger med en ton av lika delar bitterhet och stolthet att ”det är min lilla förtjänst, som man glömt till den grad att man icke förstått mitt sista krig mot Ryssland, vilket man kallar ett förräderi”.[5]

Kungens under stundom cyniska agerande har för övrigt sin motsvarighet hos hans fiender. Den ovan omnämnda fru Schröderheim framstår som en känslolös, intrigant kvinna som drar vanära över sin make och njuter av att så split inom kungafamiljen. Hon söker öppet locka Sofia Magdalena att lämna sin make. Slutligen blir hon själv förskjuten och tvingas lämna hovet.[6] I pjäsens sista akt når nyheten om Bastiljens fall kungen på Kina slott, samtidigt som denne förbereder sin statskupp vid riksdagen 1789 och man hör revolutionära sånger sjungas.[7] I anslutning till detta utkristalliseras en dialog mellan kungen och gunstlingen Armfelt som väl illustrerar den dubbelbottnade syn redan samtiden hade på Gustav III och som ännu i vår tid märks i en del framställningar av kungen:

    Armfelt

-          Bastiljen har fallit – och Gustav den tredje reser Enväldet!

Konungen  

Ja! det gör han! Men jag har gjort revolutionen själv!

Vilken paradox! Vilket skälmstycke!

Nu går vi att se på folket!

Och sedan?

Så dansar vi!

Du är gudomlig i alla fall!

Åh prat!

Jo man beundrar dig, fast man ringaktar dig!

Och man hatar mig, fastän man älskar mig! Det är reson!

Man får ta dig som du är!

Och jag är sådan jag blivit! Jag har inte gjort mig själv!...[8]

 

I pjäsens allra sista scen försöker Anckarström skjuta kungen från en lönndörr på Kina slott men drottning Sofia Magdalena ställer sig emellan och avstyr attentatet. Under det efterföljande samtalet mellan makarna ber kungen, som inte vet hur nära döden han varit men ändå anar fara, sin gemål att göra honom sällskap denna kväll. Drottningen accepterar, med en fin antydan om hur Juljus Caesar hade framgång så länge han ”lydde sin drottnings goda råd”. Man kan undra om den så ofta mot starka kvinnor misstänksamme Strindberg denna gång önskat ge den av sin omgivning förtalade och i historien nästan bortglömda Sofia Magdalena av Danmark och Sverige ett erkännande.        

             

       



[1] Citat ur Gustav III och av Strindbergs egna kommentarer om och kring sitt ämne har hämtats ur Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk no 48 – ”Kristina Gustav III”(1988).

[2] Att Strindberg främst ogillat sin tids idoldyrkan av historiska gestalter som Karl XII eller Gustav II Adolf kan anses bevisat. Han uttalade sig gärna fränt om kungar som av samtiden allmänt utpekades som ”hjältar”. I hans pjäser framställs dessa personer å andra sidan sällan eller aldrig som renodlade skurkar eller despoter utan just som vanliga människor, gärna behäftade med någon svaghet eller sjukdom.

[3] Fru Schröderheim skulle med andra ord ”hängas ut” som otrogen hustru då hennes man skilde sig från henne. Statssekreteraren begärde verkligen skilsmässa från sin hustru, vilket dock skedde först 1790. Det ansågs att kungen haft sin hand med i spelet, men det tycks oklart om så varit fallet. Fru Schröderheim hade otvivelaktigt kommit i onåd vid hovet på grund av sitt ”spotska sätt” mot Gustav III Anna Charlotta Schröderheim – Wikipedia. Man kan jämföra med Napoleons minst sagt ansträngda förhållande till Madame de Stael i Frankrike några år senare.

[4] Huvudsta gård var säte för greve Claes Horn och en av de platser där konspirationen 1792 utformades. Strindberg låter, som ovan omnämnts, konspirationen vara planlagd redan under ryska kriget. I scenen i dramats tredje akt medverkar de fyra mest kända deltagarna i komplotten, inklusive den durkdrivne intrigören general Pechlin. Bortsett från tidsförskjutningen beträffande sammansvärjningen är tanken att Pechlin skulle ha besökt Huvudsta helt anakronistisk. Såväl personliga antipatier som försiktighet avhöll honom från detta. Pechlin föredrog att motta sina meningsfränder i huset på Blasieholmen under den fullt korrekta förevändningen att han höll middagsbjudning. 

[5] Populärhistorikern och gustavianen Christopher O’ Regan tänker i liknande banor då han i sin bok Kärlekens krigare(2009), betecknar Gustavs krig mot Ryssland som ”ett offensivt försvarskrig”, en formulering som i skrivande stund onekligen har sina poänger.

[6] Fru Schröderheim spelar här den klassiska roll av äventyrerska och splittrare av äktenskap som är så vanligt förekommande i Strindbergs verk. Framställningen säger avgjort mer om författarens syn på ”emanciperade kvinnor” än om den historiska gestalten.  

[7] Bastiljen föll som bekant i juli 1789, med andra ord fem månader efter kuppen i Stockholm.

[8] Som så ofta i Strindbergs historiska dramer får man känslan att gestaltandet av huvudpersonen mer eller mindre medvetet utvecklats till ett självporträtt.