Karin Månsdotters föregångare och hennes ättlingar.

 

Av Erik XIV:s många frillor är Karin Månsdotter naturligtvis den mest kända – kvinnan av folket som blev drottning. Om man studerat hennes liv närmare vet man kanske att hon först kom till slottet som barnpiga åt en av kungens utomäktenskapliga döttrar, Virginia. Flickan var sex år när hon och Karin träffades. Modern hette Agda Persdotter och blev den näst mest kända av kung Eriks älskarinnor. Detaljerna kring Agdas liv är dunkla, men i motsats till sin ”efterträdare” Karin var hon av borgerligt ursprung.[1] Fadern hette Peder, var köpman och kom möjligen från Finland. Eftersom familjen bodde nära Nikolaj kyrka(storkyrkan), inom ett område som kallades ”Nikolaie port” betecknades Peder som ”Peder i porten”. Vi vet varken när Agda föddes eller när hon dog men med ledning av att hennes förhållande med dåvarande ”kronprins” Erik inleddes mot slutet av 1550-talet och med tanke på vad vi vet om Eriks sexuella preferenser, kan man gissa att Agda föddes någon gång under tidsperioden 1537-42, vilket innebär att hon var mellan fyra och nio år yngre än sin kunglige partner.[2] Hur de båda möttes är likaledes obekant men man kan tillåta sig kvalificerade gissningar. Eftersom ingen uppger att Agda skall ha tjänat på slottet måste de ha träffats utanför hovet eller fått kontakten förmedlad av någon som kände både Erik och köpmansfamiljen. De kan också ha träffats vid något evenemang, exempelvis en tillställning vid hovet eller ute i staden.[3] Agda gavs tillnamnet ”Caritas”, som betyder kärlek eller tillgivenhet och som också sägs anspela på hennes skönhet. Med ledning av Eriks personliga smak i fråga om kvinnor, kan vi se för oss en kroppsligt välproportionerad ung dam med glättigt sätt men samtidigt med en mjukt behagfull utstrålning, en kvinna som både är i stånd att föra sig offentligt och ge av sin värme åt en under stundom kanske trött och melankolisk furste.[4]

När Erik kring årsskiftet 1557-58 utsågs till hertig över Öland och delar av Småland, med residens i Kalmar, följde Agda honom dit. Hon fick sin bostad i ett rum intill hans audiensrum.[5] Eftersom inget namn på andra älskarinnor nämns vid denna tid, talar allt för att Agda varit ensam ”dam på täppan” under tiden i Småland. Som hertighovets de facto första dam får man anta att hon i stort spelat samma roll på Kalmar slott som ”svägerskan” Karin Hansdotter i Åbo vid samma tid.[6] Parets äldsta barn, dottern Viginia, föddes på Kalmar slott 1 januari 1559 och 14 juni 1560 kom Constantia, född på slottet i Stockholm. Gustav Vasa var då närmast döende. Han förberedde sig för det tal han skulle hålla inför riksdagen, ett tal han visste skulle bli hans sista. Hela familjen var samlad för att höra faderns testamente läsas upp. Att Erik i den situationen tagit med sig sin höggravida frilla till rikets främsta stad visar att Agda måste ha varit mer eller mindre accepterad som tronföljarens älskarinna. Strax efter flickans födelse kom broder Johans frilla Karin Hansdotter till Stockholm, medförande minst en av sina söner. Det är bara att konstatera att de båda vasaprinsarna uppenbarligen inte skämdes att visa upp sina ”sambos” och deras barn inför sin döende far, hovet och hela rikets adel.

Gustav Vasas död i september medförde ändå stora förändringar. Både Erik och Johan måste tänka på framtiden och deras frillor såg sig snart ivägsända, även om de intet sätt kördes på porten. Agda fick en gård i Småland redan innan gamle kung Gustav hade dött men tycks ha stannat kvar hos Erik ytterligare en tid. I september 1561 giftes hon emellertid bort med adelsmannen Joakim Fleming från Finland. I det sammanhanget fråntogs hon också vårdnaden om sina och Eriks barn – de tillhörde kungen. Prinsessan Cecilia, som fick ansvaret för sina brorsdöttrar, skall ha fått tillstånd att använda våld för att skilja flickorna från deras mor.[7] Om äktenskapet med Fleming vet vi inte mycket. Mannen tillhörde dock bevisligen en våldsam släkt, den sortens adelsmän som har närmare till värjan än till lärda studier eller författande av vackra skaldestycken. Joakim Fleming kom en gång i slagsmål med sin egen bror under ett dryckeslag i Stockholm, vilket var nära att kosta honom huvudet. Detta skedde emellertid före giftermålet med Agda – kanske ädlingen fick betala sin ovarsamhet genom giftermål med kungens avlagda frilla av borgerligt ursprung. Hur deras äktenskap än gestaltade sig blev det kort. Johankim Fleming avled under inte närmare angivna omständigheter 1563, enligt uppgift under ett diplomatiskt uppdrag på kontinenten.

Efter Flemings död försvinner Agda Persdotter i stort sett ur historien. En del tror att den utomäktenskapliga dotter Erik XIV fick i januari 1564 och som döptes till Lukretia, är dotter till Agda. Det skulle innebära att kungen återtagit en frilla som han nyligen gift bort. I så fall är Agda smått unik i historien. Att kungar hade förhållanden med gifta kvinnor eller änkor var vanligt under renässansen, inte minst i Frankrike, men det är svårt att tänka sig en renässansfurste som återtar en ”brukad vara” sedan maken dött. Om Erik verkligen var så fest vid Agda kan man fråga sig varför han inte lika gärna gjorde slag i saken och äktade henne som sin hustru och drottning, med tanke på det vågade äktenskap han skulle ingå senare. Låt oss därför utgå från att Lukretia var dotter till någon annan av kung Eriks många älskarinnor. Uppgifter finns om en Agda Persdotter som på 1580-talet levt inackorderad hos en soldat i Stockholm. Hon beskrivs som ”ålderdomssvag”. Med tanke på vad vi vet om döttrarnas fortsatta liv verkar det underligt att modern mer eller mindre skulle ha lämnats vind för våg som något slags inhyseshjon i Stockholm. Troligare är enligt min åsikt att Agda avlidit någon gång under Johan III:s regering, kanske under 1570-talet innan flickorna haft möjlighet att hjälpa sin mor. Detta är dock rena spekulationer.   

Av de två döttrarna, Virginia och Constantia, var Virginia onekligen den som kunde ha gjort det intressantaste, men också riskablaste, giftet. Hon blev nämligen vid cirka sju års ålder föreslagen som gemål till storfurst Ivan Ivanovitj, äldste son till Ivan den förskräcklige och alltså, som det då såg ut, blivande tsar av Ryssland.[8] I stället gifte hon sig tjugo år senare med den svenske adelsmannen Håkan Knutson(Hand), vars far stupat i nordiska sjuårskriget på 1560-talet. Håkan var ståthållare i Kronobergs län och Virginia behöll alltså barndomens anknytning till Småland. Hon tilldelades dessutom av sina båda farbröder, kung Johan och hertig Karl, ett antal gårdar i Västergötland. Virginia och Håkan fick sju barn som levde till vuxen ålder. De fyra sönerna gjorde alla militär karriär men stupade dessvärre i Gustav Adolfs krig. Virginias två yngsta pojkar ingick båda i det sällskap som 1620 följde Gustav Adolf på resan till Tyskland då han första gången mötte sin blivande drottning. Dessa två bröder hette Erik och Johan![9]

Virginias dotter Elisabet var lustigt nog först frilla hos sin mors kusin, hertig Johan av Östergötland, innan hon vid mitten av 1610-talet gifte sig med fänriken Per Joensson från Småland, som uppenbart inte bara var en duktig officer utan också en driftig affärsman. Han adlades Gyllensvärd och slutade sina dagar som överste och rik hemmansägare med flera säterier i Västergötland och Småland. Hans hustru dog 1651 vid 53 års ålder.[10]

Virginia Eriksdotter avled 1633, samma år som maken Håkan Knutson och halvsystern Sigrid, kung Eriks dotter med Karin Månsdotter.

Constantia, Eriks och Agdas andra dotter, fick vänta med att gifta sig tills hon var nästan 34 år, vilket var ovanligt för tiden. En annan intressant och rörande detalj är att hon tycks ha besökt sin far 1574, då han satt fängslad och ensam på Västerås slott. Hur detta besök avlöpte vet vi inte. Slutligen gifte sig Constantia 1594 med en engelsk adelsman i hertig Karls tjänst, Henry Frankelin. Liksom systern fick hon i samband med giftermålet ett antal gårdar i Västergötland av sin farbror Karl och även av kusinen Sigismund.  De två sönerna, Carl och Johan, gjorde liksom kusinerna Hand militär karriär och introducerades på Riddarhuset men avled dessvärre utan barn. Dottern Maria Katharina blev däremot ingift i släkten Koskull och fick flera barn med sin make.[11] Constantia själv lär tyvärr ha lidit av vasarnas oroliga psyke. Kanske var det därför hon hyste ett stort intresse för medicin och läkeväxter. Hon antas ha planterat flera arter. Efter sin makes död drog Constantia sig illbaka till godset Odensfors i Östergötland, som ingick i Frankelins förläningar. Här avled hon i januari 1649, vid 88-års ålder. Sverige regerades då av drottning Kristina och hade blivit en stormakt. Det var ett helt annat land än det i många stycken fortfarande medeltida rike Sverige varit vid Constantias födelse på Stockholms slott, strax före Gustav Vasas död.[12]     

                                             

---

[1] I Strindbergs dramer Gustav Vasa och Erik XIV förekommer värdshusflickan Agda, som Erik utan framgång ”lägger an på” under sin tid som kronprins. Denna Agda är också väninna till Karin Månsdotter. Som synes finns inga direkta likheter mellan dramats figur och verkligheten, men Strindberg har säkert hämtat namnet från Eriks första kända frilla.

[2] Erik betecknades aldrig som kronprins utan som ”utvald konung, arvkonung” eller bara ”hertig Erik”. Beteckningen kronprins kommer under följande sekel. Teorierna kring Agdas födelseår är helt mina egna.

[3] Liknande fall förekom i det senmedeltida England och i Danmark-Norge i början av 1500-talet. Om detta, se Dynastihistoria: "Den angenämaste av kungens horor" - Jane Shore, älskarinnan som var älskad. (bosonshistoria.blogspot.com) och Dynastihistoria: Kung Kristian och hans kvinnor. (bosonshistoria.blogspot.com).

[4] Då Erik XIV senare skickade sina sändebud att söka en lämplig drottning, förklarade han att hans kommande hustru måste vara ”väl vuxen” och ”dejlig med frisk hy” och absolut inte ”mycket mager och spärrlemmad”. Vidare skulle hon vara ”lustig och lätt till sinnet”, samt ”med goda seder och åthävor begåvad”. Man ser framför sig en glad och trevlig, jordnära människa. Även om tanken att gifta sig med en bondflicka länge var lika främmande för kung Erik som för andra furstar i samtiden, ligger ovanstående beskrivning nog närmare dottern till en lantjunkare ur lågadeln än en furstinna av Habsburg eller Valois.   

[5] Åtminstone bär det ännu namnet ”Agdas kammare”.

[6] Karin Hansdotter var hertig Johans(blivande Johan III), frilla då denne var hertig av Finland och före hans giftermål med en polsk kungadotter. Se Dynastihistoria: Hertig Johans sambo. (bosonshistoria.blogspot.com).

[7] Uppgiften att Erik skulle ha tillrått våld för att skilja Agda från deras gemensamma döttrar kommer från Agda Persdotter – Wikipedia. Varken Lindqvist eller Sundberg omnämner en sådan grymhet, vilket naturligtvis inte hindrar att den verkligen ägt rum. En intressant detalj är att kungen överlåtit ansvaret för flickorna till prinsessan Cecilia, trots det beryktade ”Vadstenabullret”. Antingen böjde sig Erik för konvenansen – Cecilia var äldst av de ogifta systrarna och det var naturligt att låta henne ta hand om sina brorsdöttrar, om inte annat så för att visa att prinsessan åter var tagen till nåder. Eller var inte sprickan mellan Erik och Cecilia så stor som eftervärlden antagit.  

[8] Denna onekligen smått bisarra tanke måste ha förts fram under de förhandlingar där Erik XIV förtvivlat strävade att få till stånd ett förbund med tsaren utan att tvingas utlämna sin svägerska, Katarina Jahellonica, till Ryssland. Med tanke på att Virginias tilltänkte svärfar omkring 15 år senare ”råkade” slå ihjäl sin son under ett vredesutbrott, var nog flickan i efterhand tacksam att planerna inställdes(om hon nu ens kände till dem).

[9] Johan Hand förde under resan en dagbok som finns bevarad.

[10] Det framgår inte exakt när Elisabet och Per gifte sig, men äldste sonen Johan föddes 1617. Släkten Gyllensvärd finns kvar än idag. Se Gyllensvärd nr 240 - Adelsvapen-Wiki. Se även Hand (släkt) – Wikipedia.

[11] Koskull nr 248 - Adelsvapen-Wiki.

[12] Utöver de hänvisningar till olika nätartiklar som gjorts ovan, bygger denna text på Herman Lindqvists biografi om Erik XIV (2014), och på Ulf Sundberg, Kungliga släktband, kungar drottningar, frillor och deras barn(2004), s. 51-53.

En drottnings hemliga kärleksliv - Marie Antoinette och Axel von Fersen

 

Att kungar är otrogna har aldrig varit något större problem för omgivningen. Även om den kristna kyrkan av princip fördömt utomäktenskapliga relationer för båda könen, har det i praktiken länge varit så att män i allmänhet och kungar i synnerhet i stort sett kunnat ta sig vilka friheter som helst medan kvinnor och i synnerhet drottningar varit betydligt mera påpassade.[1] En följd av detta har blivit att eftervärlden i regel har ganska god kunskap om vilka älskarinnor en viss kung eller prins har haft medan det i drottningarnas fall oftast är fråga om misstankar, gissningar eller antaganden. Furstinnor har helt enkelt inte vågat eller kunnat stoltsera med eventuella erövringar på samma sätt som sina manliga motsvarigheter. Det finns naturligtvis undantag – under 1700-talet sammanlevde ett stort antal europeiska drottningar, både regerande och gemåler till kungar, under kortare eller längre perioder mer eller mindre öppet med en eller flera män utom äktenskapet. De i vår tid mest kända exemplen är antagligen den notoriska kärleksjägaren Katarina II(den stora), av Ryssland och den engelskfödda Caroline Mathildes förhållande med sin makes läkare Struensee.[2] De flesta drottningar har klokt nog varit betydligt försiktigare, vilket å andra sidan utgör ett problem för den som långt senare vill få en uppfattning om deras eventuellt hemliga kärleksliv. ett känt exempel utgörs av Marie Antoinettes relation till Axel von Fersen

Förhållandet mellan den franska  drottningen och den svenske greven hör till de mest omdebatterade och samtidigt romantiska i historien. Att de stod varandra nära är helt klart. Redan på 1770-talet konstaterade Gustav III:s sändebud i Paris att det skvallrades vid hovet om drottningens umgänge med den svenske adelsmannen och erkände öppet för sin herre att han för sin del var säker på att ”hon hade någon känsla för honom”. Tecknen var för många för att det skulle kunna betvivlas. Under revolutionen riskerade Fersen upprepade gånger sitt liv för att rädda drottningen och, ännu påtagligare, träffa henne ensam i det av nationalgardister bevakade Tuilerierna. Man kan å andra sidan mer än väl tycka om eller sympatisera med en människa av motsatt kön, även en kunglighet, utan att ha ett sexuellt förhållande med denne, en distinktion som dåtidens hovmän och våra dagars kändisjournalister verkar ha lika svårt att förstå. En intressant faktor är att Fersen faktiskt aldrig pekades ut som kunglig älskare av samtiden. Drottningens fiender beskyllde henne för samlag med svågrar, väninnor och mot slutet rentav med sin egen son, men Fersen gick fri. Personer som kände dem närmare och även kvinnor som själva hade sexuella relationer med Fersen var å andra sidan säkra på hur det låg till. En engelsk dam skrev på 1790-talet om grevens anspråkslöshet, trots att han stod så högt i drottningens gunst och hävdade att man i hennes kretsar betraktade Fersen som drottningens älskare: Hennes förtrogna vän var han definitivt. Å andra sidan tycks den av parets sentida beundrare omhuldade tanken att Marie Antoinettes yngste son, hertigen av Normandie vars öde så länge fascinerat eftervärlden, i själva verket skulle vara son till greve Fersen, motbevisas av de DNA-analyser som i modern tid gjorts av prinsens hjärta, som efter flera märkliga äventyr kom till Saint Denis.[3] Detta kan ses som ett indicium att drottningen och Fersen inte haft något fysiskt kärleksförhållande, även om de varit nära vänner.

Bland de brev som drottningen skrev till Fersen finns dock ett som, om man lyssnar noga, bara kan tolkas i en riktning. Några dagar efter den misslyckade ”flykten till Varennes” sommaren 1791 skrev Marie Antoinette till den svenske adelsmannen:

-          Jag har fått ett tillfälle att säga er att jag älskar er, och jag har ej ens tid till något annat. Jag mår bra. Var inte orolig för mig. Jag vill gärna veta att ni också gör det.

Den personliga tonen är påtaglig: Detta är inte ett brev skrivet av en drottning till sin trogne tjänare utan en hälsning från en ömsint kvinna som vill lugna en orolig, kär vän att hon har det bra, trots att deras planer nisslyckats. Hon vet att han oroar sig för henne personligen. Då drottningen avrättats några år senare, hörs samma avslöjande ton av personligt engagemang hos Fersen. Han skriver i sin dagbok:

-          Att hon var ensam i sina sista ögonblick, utan tröst, utan någon att tala med. Sådana avgrundsandar(jakobinerna).

D Det är uppenbart inte den franska drottningen utan kvinnan, Marie Antoinette, som greven sörjer. Dessa ömsesidiga uttryck för personlig omsorg måste rimligen bottna i ett personligt förhållande, vilket i sin tur logiskt innebär att de två någon eller några gånger varit tillsammans som man och kvinna utan några som helst hämningar eller reservationer. Hur ofta det hänt kan vi inte veta, kanske under den stora festen i Trianon 1784, exakt nio månader före hertigens av Normandie födelse.[4] Ett annat troligt tillfälle är det sista mötet i Tuilerierna 1792. Spåren av en relation baserad på fysisk kärlek är hur som helst ovedersägliga.[5]

 

                             

---

[1] Detta gäller alltså förhållanden mellan två personer av motsatt kön. Andra former av sexuell samlevnad, som homosexuallitet eller umgänge med djur(”tidelag”), har fördömts lika kraftigt oberoende av könet.   

[2] Caroline Mathilde var gift med den danske kungen Kristian VII och alltså svägerska till Sveriges drottning Sofia Magdalena, Gustav III:s gemål. Ryktena om Sofias förhållande med hovstallmästare Munck hade säkert delvis sin grund i den skandal som nyligen drabbat hennes danska släktingar.

[3] Saint Denis är som bekant den kyrka i nutida Paris’ förorter där Frankriks kungar ligger begravda. Naturligtvis finns den möjligheten att de läkare som vid flera tillfällen oberoende av varandra undersökt hjärtat i avsikt att skydda Bourbonernas ära ingått en tyst överenskommelse att förfalska sina resultat. 

[4] För de som hävdar att prinsen är Fersens son har just denna tidsfaktor varit ett bärande argument. En tänkbar förklaring är att drottningen, efter att ha haft samlag med Fersen den underbara sommarnatten i Trianon, någon eller några dagar senare även ”sovit med sin make” och då blivit gravid. Ett sådant förfarande vore ett klokt sätt att skydda sig mot framtida obehag.

[5] För fler detaljer kring Marie Antoinettes och Fersens relation, se Antonia Frasers biografi över drottningen(svensk översättning 2002). Angående drottningens brev 1791 och Fersens dagboksanteckningar vid hennes död, se Hermans historia – 3. Axel von Fersen | SVT Play, samt samme författares bok om franska revolutionen, författarinläsning (1989).

 

6 november 2022 - Finstämd nationalism i Riddarholmskyrkan

 

I söndags hölls den årliga minneskonserten till Gustav II Adolfs ära i Riddarholmskyrkan i Stockholm, med medverkan av Stockholms allmänna sångförening. Som alltid var stämningen mycket högtidlig och för den som, i likhet med undertecknad, hyser stort intresse för Sveriges tidigmoderna historia var det en ära att delta. Ett markant inslag var valet av musik – här framfördes alla de gamla svenskfinska klassikerna; Runeberg, Geijer, Heidenstam, Alvén och till och med ”Förfäras ej, du lilla hop”, den psalm som avsjöngs av den svenska hären den där dimmiga morgonen i november 1632, den dag som blev Gustav Adolfs sista. En särskild hymn till den fallne kungens ära spelades och även verk av Wagner hördes.

En ”radikalt modern” svensk drar nu förmodligen slutsatsen att detta måste ha varit en sammankomst för extremt reaktionära nazister med hakkorset på jackorna och högerarmarna höjda, i stort sett redo för statskupp. Nog bäst att ringa SÄPO! En högerradikal blir i sin tur säkerligen lyrisk och tänker att ”De gamla takterna sitter i. Den svenska äran och vördnaden för nationen är inte död. Kampen mot alla dessa mörka främlingar går vidare”!

Båda sidor tar fullständigt fel! Vad vi som deltog i söndagens ceremoni fick höra var en hyllning till samförstånd, kamratskap och kärlek. Med utgångspunkt i hur glatt och ömsint konung Gustav Adolf mottog nyheten att han, i motsatts till vad man först trott, begåvats med en dotter, manades vi att minnas att alla har samma värde oberoende av utseende, kön eller härkomst.[1] Därtill bjöds vi en anekdot som närmast antydde ett kompisförhållande mellan Gustav Adolf och kansler Oxenstierna.

Det är svårt att tänka sig ett bättre exempel på finstämd nationalism och att det är fullt möjligt att vara stolt över det förgångna utan att ha extrema politiska åsikter. Ni som vördar våra forna kungar – fortsätt med det men vörda på rätt sätt!          

---

[1] Den blivande drottning Kristina föddes som bekant i december 1626.