Kungens förbisedda svägerska valde kärleken - Mary Boleyn

 

                     

 

-          Herr Sekreterare!

Bortsett från mina välgångsönskningar, vilka knappast är värda att beakta – komna från mig, en förskjuten varelse, vänder jag mig nu till er med en bön att ni täckes visa godhet mot min olycklige make och mig. Ni torde inte vara okunnig om det höga missnöje vi ådragit oss – både av Hans Kunglig Majestät och Hennes Nåd Drottningen, med anledning av vårt äktenskap, ingånget utan deras medgivande och i full vetskap om deras ogillande av vårt vanhederliga uppförande. Betänk dock, gode herr sekreterare, hans ungdom och att kärleken övervann förnuftet. För min del förnam jag så mycken redbarhet hos honom, att jag blev lika kär i honom som han i mig - som levt i träldom och var glad att vara i frihet. Som jag såg att världen hyste föga intresse för mig medan han värderade mig högt, ansåg jag mig inte kunna göra bättre än att äkta honom, försaka alla andra möjligheter och leva ett enkelt, redbart liv med honom. Så gör vi nu och ni kan vara försäkrad att vi skall göra detsamma, om vi någonsin blir nog lyckliga att återvinna kungens och drottningens nåd. Förvisso kunde jag funnit en make av bättre härkomst eller högre rang men, det försäkrar jag er, aldrig någon som älskat mig mer eller är mer redbar. För övrigt kommer han av gammal ädel släkt och vore(om det behagade Konungen), lika värdig att stå i Hans tjänst som någon gentleman vid hovet.

Brevskrivaren fortsatte med att ödmjukt vädja till mottagaren att ”för den kärlek ni hyser till min familj – ehuru jag i anledning av mitt obetänksamma handlande inte förtjänar det minsta av den”, vädja till kungen att återge hennes make hans tidigare tjänst vid hovet och uttrycker därefter hoppet att kungen ”som alltid visat medlidande med oss”, också skall förmås att vädja till drottningen, vilken ”såvitt jag kan förstå, är så missnöjd med oss att det knappast vore möjligt att återvinna hennes nåd utan kungens förböner, då hennes misshag är alltför tungt att bära”. Efter att än en gång ha vädjat om hjälp, konstaterade brevskrivaren att eftersom paret varit gifta ”ett kvarts år”(alltså tre månader), var det försent att annullera äktenskapet – samtidigt som hon kraftigt markerade att ingen av dem ångrade sitt giftermål:

–        Om jag fortfarande hade min frihet, skulle jag hellre tigga mitt bröd med honom än vara kristenhetens förnämsta drottning och jag är sannerligen övertygad att han inte skulle överge mig för en kungakrona.

Därefter följde ytterligare vädjanden, med önskan inte bara om förböner hos kungen utan även hos brevskrivarens familj ”som är grymma mot oss”. Efter försäkringar om evig vänskap och hänvisningar till ”gamla skrifter”, där det berättades om hur både kungar och drottningar genom historien i liknande situationer svarat på förböner framlämnade ”av gott folk”, slutade brevet:

-          Skrivet med hennes ovärdiga hand, som är och alltid kommer att förbli eder svaga, ödmjuka tjänarinna

                Mary Stafford.[1]      

 

Detta brev skrevs någon gång på hösten 1534(troligen i november), och var ställt till engelske kungen Henrik VIII:s närmaste medarbetare och trognaste tjänare, statssekreteraren Thomas Cromwell. Brevskrivare var Mary Boleyn, syster till drottning Anne och av allt att döma omkring tio år tidigare en kort tid kungens älskarinna. Omkring tre månader innan brevet skrevs hade Mary på eget bevåg och mer eller mindre i hemlighet gift sig med William Stafford – en lågadelsman med kungliga anor men inte mycket av eget arv och definitivt inte lämplig som make till kungens svägerska.

 

Mary Boleyn hör till de mer skugglika gestalterna i kretsen kring den legendariske Henrik VIII. Vi vet inte mycket med säkerhet om hennes liv och öde. Trots att Anne Boleyn utan tvivel var den av de båda systrarna som familjen satsade mest på och trots att Anne var den som kom att prägla historiens förlopp, var Mary med största sannolikhet äldst av de båda flickorna.[2] Det är på samma sätt med flera viktiga detaljer i denna kvinnas liv – ”vi tror oss veta”, ”sannolikt var hon kung Henriks älskarinna”. ”Kanske bodde hon hos en fransk adelsfamilj några år”, osv.     

Vad vi med säkerhet vet är att Mary Boleyn – äldsta dotter till sir Thomas Boleyn och hans hustru Elisabeth(född Howard), och troligen född 1499, vid 15årsålder reste till Frankrike som hovjungfru åt kung Henriks yngsta syster vid dennas giftermål med Frankrikes kung hösten 1514.  Senare spreds historier om att Mary under tiden vid franska hovet skulle haft någon form av förhållande med Frans I, som långt senare uppges ha beskrivit henne som ”en infam hora”. Vilken sanning som ligger i detta är svårt att avgöra.[3]    

Mary återvände småningom till England och gifte sig år 1520 med William Carrey, en ung adelsman av gammal ätt men som yngre son utan eget arv. Carrey ingick i kung Henriks inre uppvaktning och hörde uppenbarligen till det ”gäng” av unga gunstlingar som vid hovet utgjorde ett eget maktcentra, oberoende av ”den allseende och allvetande” kardinal Wolsey.[4] Någon gång i det tidiga 1520-talet har Mary Boleyn uppenbarligen haft en ”affär” med Henrik VIII(eller snarare – kungen har ”lagt an” på henne). Det är annars svårt att förklara varför Henrik 1528 – då kungen beslutat gifta sig med Marys syster Anne, av påven begärde(och fick)! dispens att i framtiden äkta vem han önskade oberoende av eventuellt släktskap, ”även av första graden”.[5] Då Henrik dessutom senare anklagades för att ha haft förhållande inte bara med Anne Boleyns syster utan också med hennes mor, genmälde han kort: ”Aldrig med modern”, vilket indirekt bevisar att förhållandet med Mary Boleyn faktiskt ägt rum. Hur länge det pågått och ”hur intensivt” är en annan fråga. Weir förlägger det till tidsperioden 1522-24 och utgår även från att den dotter Mary födde sistnämnda år(hon fick namnet Katherine och gällde officiellt som Carreys barn), i själva verket var kungens dotter. Andra, som Fraser, menar att ”affären” upphört före eller i samband med Marys giftermål med Carrey och att båda Marys barn också varit Carreys Att Mary Boleyn för en tid varit Henrik VIII:s älskarinna tycks dock alla numera ense om, likaså att förhållandet upphört under 1520-talets senare del – då Henrik mötte Marys syster och inga andra kvinnor på lång tid fanns för honom.[6] 

William Carrey avled sommaren 1528 i den farsot som ibland kallas ”engelska svetten”, oftare svettsjukan. Mary var nu en kvinna på omkring 30 år och änka med två småbarn, oavsett faderskapet. Hon tycks i stort sett ha tillbringat de närmaste sex åren på familjens huvudegendom i Kent, Hever Castle, där livet inte verkar ha varit särskilt givande för henne. Vare sig det berodde på hennes påstått ”lösaktiga leverne”, familjens snålhet eller något annat – Mary Boleyn var uppenbart inte populär bland de sina. Kort efter William Carreys död berättade kungen för Anne Boleyn att han ämnade låta en av sina rådgivare skriva till sir Thomas för att påminna honom om hans plikter mot sin äldsta dotter, när hon nu blivit änka.[7] Av allt att döma har så också skett och Mary tillbringade några år på familjegodset – en period hon senare, som vi sett beskrev som att hon ”levt i träldom”. Systerns upphöjelse till drottning i början av 1530-talet gav ändå Mary tillfälle att åter visa sig vid hovet, nu som kungen svägerska. I det sammanhanget mötte hon sitt livs stora kärlek – Willim Stafford.

Stafford var omkring tolv år yngre än Mary Boleyn. Precis som William Carrey var han av adlig börd men utan eget arv att räkna med. Han tjänstgjorde vid hovet och inom förvaltningen men på relativt obetydliga poster – som dörrvakt och andra sorters ”assistansuppdrag”, även om det finns indikationer på att hans nit och kompetens uppmärksammats på högsta ort redan före giftermålet med Mary. Vid tiden för Anne Boleyns upphöjelse till drottning sommaren 1533 tjänstgjorde Stafford i Calais, både som spjutbärare vid garnisonen och som tjänare åt stadens guvernör Arthur Plantaget, en utomäktenskaplig son till Edvard IV.[8] I den senare egenskapen hade han ofta skäl att resa över kanalen och vid Annes kröning i juni 1533 var Stafford närvarande. Någon gång under denna period måste han ha träffat Mary Boleyn. Som så ofta i Marys historia vet vi inte exakt vad som hände eller hur det hände, bara att något har hänt. Hur som helst gifte sig Mary Boleyn - kung Henriks forna älskarinna och dåvarande svägerska, sensommaren 1534 med en obetydlig lågadelsman. Troligtvis bodde de den första tiden på någon av Marys nye svärfars gårdar.

Det blev uppenbarligen skandal! Både kungaparet och Marys föräldrar vände sig från de nygifta. Och både Marys underhåll som Carreys änka och Staffords tjänst vid hovet drogs in. Det var i det läget som Mary senhösten 1534 skrev det ovan återgivna brevet till Thomas Cromwell, Henrik VIII:s sekreterare och i praktiken försteminister.

Supliken hade tydligen inget värde, men Anne verkar ha skickat lite pengar och gåvor till sin syster. Hon tog också hand om sin systerson Henry Carrey – Marys son i första äktenskapet och var mån om att ge honom goda lärare. År 1537 hittar vi än en gång William Stafford som medlem av guvernörens hushåll i Calais – kanske reste han och Mary dit redan medan Anne Boleyn fortfarande var drottning av England(hon avrättades 1536). Av allt att döma stannade paret Stafford i Calais till nyåret 1539-40, då de åtföljde kung Henriks fjärde drottning till England. Under deras ”exil” hade inte bara Anne Boleyn utan också en yngre bror till henne och Mary avrättats. Deras föräldrar hade avlidit något senare – åtminstone sir Thomas tydligen totalt oberörd av sina två barns slut på stupstocken, i alla fall om man ser till karriären. Inte heller Marys och svärsonens öden tycks ha intresserat honom. Han ville tvärtom göra sitt enda överlevande barn arvlöst till förmån för sin dotterdotter prinsessan Elisabet, blivande drottning av England men för tillfället klassad som bastard.[9] Lyckligtvis misslyckades detta men det skulle ta flera år innan tvisterna om arvet efter Thomas Boleyn var avgjorda. Dessutom avled hans senila mor(Marys farmor), kort efter sonens död, med nya arvstvister som följd.

Vid återkomsten till England väntade nya prestigefyllda uppgifter på William Stafford. Han blev medlem i kungens personliga vaktstyrka och så småningom också medlem av kungens inre uppvaktning, precis som Carrey före honom. Han och Mary tilldelades goda egendomar i bland annat Kent, Essex och Yorkshire, men det är svårt att veta exakt var Mary Boleyn uppehöll sig de sista åren av sitt liv. Slutligen avled hon i juli 1543, kanske på godset Rochford Essex som tillhört familjen Boleyn. Hon blev omkring 45 år gammal.

Mystiken gäckar oss in i det sista – Vi vet inte var Mary Bpleyn begravdes men genom hennes första äktenskap(hennes barn med William Stafford dog alla i i unga år), levde släkten vidare in i modern tid. Så blev det ändå Mary, den av syskonen Boleyn som föräldrarna satsade minst på, som förde släkten vidare. I motsats till sin legendariska syster Anne och deras bror fick hon också en naturlig död i frihet. Så blev den förbisedda Mary Boleyn på sätt och vis den lyckligaste i familjen.[10]                                

                                              

---

[1] Ungefärlig översättning från Weir, s. 269-72. Översättningen är helt och hållet skrivarens egen, varför feltolkningar inte kan uteslutas.

[2] På 1590-talet hävdade Marys sonson sin rätt till titeln earl av Ormond(som en gång innehafts av flickorna Boleyns far), med hänvisning till att hans farmor var den äldre av systrarna. Deras föräldrar gifte sig 1498 och Mary föddes troligen följande år.

[3] Henrik VIII hade år 1514 gift bort sin yngsta syster(som för att komplicera saken bar samma namn som sin hovjungfru) med Ludvig XII av Frankrike. Vid sin död i januari 1515 efterträddes denne av sin släkting Frans I, känd för sina många älskarinnor, Om Mary Boleyn verkligen haft en kortare ”affär” med honom, har det enligt Weir sannolikt skett på Frans initiativ. Frans I var omkring fem år äldre än Mary Boleyn.

[4] Historikerna är oense om exakt när Marys äktenskap med Carrey ingicks, men enligt Weir visar hovets räkenskaper att vigseln ägde rum 4 februari 1520. I kungens närvaro.

[5]  ”Första graden” åsyftar släktskap mellan barn och föräldrar eller syskon Enligt kanoniska rätten uppstår släktskap genom samlag. Detta innebär bland annat att en man som haft samlag med en kvinna i fortsättningen räknas som bror till hennes syskon. Henrik VIII var alltså att se som Anne Boleyns bror efter förhållandet med Mary. Ironiskt nog använde kungen liknande argument för den annullering han i slutet ab 1520-talet försökte få av påven beträffande sitt äktenskap med Katarina av Aragonien – Det var olagligt eftersom Katarina tidigare varit gift med kungens äldre bror. Å andra sidan är det lika ironiskt att påven 1528 godkände ett eventuellt framtida äktenskap i förbjudna släktled, samtidigt som han vägrade acceptera en annullering av det äktenskap som officiellt ännu gällde. Historien om Henrik VIII:s kärleksliv är sannerligen tilltrasslad.

[6] Det enda utomäktenskapliga barn vi med säkerhet vet att kungen hade var Henry Fitzroy(son till hovdamen Elisabeth – Bessie Blount), som föddes 1519. Personligen tvivlar jag på att Henrik VIII accepterat att hans utomäktenskapliga dotter fått namnet Katherine efter hans dåvarande drottning(den son Mary och William Carrey fick 1526 döptes till Henry). Weirs åsikt att förhållandet med Mary skötts så diskret att Katarina av Aragonien överhuvudtaget inte vetat om det förefaller också totalt verklighetsfrämmande. Om det rört sig om ett något så när stadigvarande förhållande måste rimligen hovet(och därmed också drottningen), ha känt till det. I motsatt fall kan det på sin höjd ha rört sig om ett tillfälligt ”äventyr” som resulterat i samlag högst en eller två gånger. Henriks kortfattade uttalande angående hans relationer med kvinnorna i familjen Boleyn: ”aldrig med modern), kan också tyda på att ”affären” med Mary varit förhållandevis betydelselös och knappast resulterat i ett barn.   

[7] Kungen såg också till att Mary fick underhåll från några av de egendomar William Carrey disponerat.

[8] Calais tillhörde alltjämt England sedan hundraårskrigets dagar.

[9] Sir Thomas Boleyn avled 1539.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Mary Boleyn – ”The great and infamous whore((2012). Se även Mary Boleyn – Wikipedia.

Carl Gustaf fyller 80

 

Beskedet kom på tisdagsförmiddagen. Nyhetsuppläsarens röst var klar och högtidlig. Tonen var lugn och neutral men med en känsla av värdighet:

-          Förmiddagsnyheter från TT!

-          Prinsessan Sibylla har nedkommit med en son. Prinsessans läkare utfärdade klockan 12 följande kommuniké: ´Hennes Kungliga Höghet, hertiginnan av Västerbotten, nedkom tisdagen den 30 april klockan 10.20 med en välskapad prins. Såväl moder som barn befinner sig efter omständigheterna väl.

Det meddelades vidare att den nyfödde gossens namn kungjorts i konselj på slottet – Han fick heta Carl Gustaf Folke Hubertus och skulle ha Carl Gustaf som tilltalsnamn. Som hertigdöme tilldelades han Jämtland.[1]

 

Med prinsens födelse var en potentiell kris avvärjd inom det svenska kungahuset. Sedan 1743, då Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp utsetts till tronföljare, hade Sverige haft manlig tronföljd. Under de snart 14 år som gått sedan arvprins Gustaf Adolf gift sig med Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha hade emellertid endast flickor kommit till världen. ”Sessorna på Haga” var visserligen älskade av i stort sett hela svenska folket men regler är regler, särskilt i successionsfrågor! Huset Bernadottes övriga prinsar visade dessutom en olycklig benägenhet att välja sina hustrur helt efter eget huvud, utan någon som helst hänsyn till vad sed, solidaritet och aktning för konungen fordrade! Av kronprinsens fyra söner hade två äktat kvinnor av icke kunglig börd, varför de vederbörligen uteslutits ur arvsföljden. Deras kusin Lennart hade gjort samma sak ett par år tidigare. Endast prins Bertil hade än så länge förmåtts att sätta plikten före böjelsen. Men hur länge skulle den föresatsen hålla?[2]  Inte endast regeringen och kungahuset utan också kulturvärldens furstar anade faran. Karl Gerhard hade nyligen skrivit en kuplett där han(med en viss skadeglädje)? påpekade att det började brådska att få till en manlig arvinge.[3] Med en liten okynnig blinkning till prins Gustaf Adolf skaldade han:

       Om ej den nästa babyn blir en han

       Så har han nog satt sin sista potatis              

      Och vi får vända oss till en ann.[4]

 

Versen fick strykas ur kvällens föreställning.

Kanske var det med en särskild lättnad och tillfredställelse, bortsett från den rent personliga glädjen att ha fått en son, som prins Gustaf Adolf och Sibylla hörde saluten från örlogsfartygen på Strömmen.  I juni stod dopet i slottskyrkan i Stockholm. Det måste ha sett ut som om sommarens gudinna personligen klivit in i salen – ungbjörkar i koret och blommor och brinnande ljus överallt och alla vackra klänningar i blått och rosa!   Med tanke på att det bara var ett år sedan kriget slutade, kände säkert alla att detta var symbolen för en ny lycklig tid – Fredens tid!

 

80 år har gått sedan dess!

Mycket har hänt och både Sverige, dess kungahus och pojken som kom till världen den där dagen har upplevt både glädje och sorger. Redan tidigt gjorde Carl Gustaf en stor förlust i och med faderns död och det blev flera år av ensamhet och utsatthet. Men det innebar samtidigt att kungen lärde sig uthärda och bära lidande – något han förmedlade till oss inte minst i sitt gripande tal efter tsunamin 2004. Han har också delat vår glädje vid sportevenemang och högtidligheter. Kungen och hans familj står för kontinuitet och beständighet, inte minst i en orolig tid som den vi nu upplever. Må de fortsätta med det – För Sverige i tiden!

STORT GRATTIS TILL KUNGEN PÅ 80-ÅRSAGEN!      

 

         

---

[1] Minnesboxen 1946 Karl XVI Gustafs födelseår- musiken, företeelserna stämningen, cd utgiven av SR(1995).

[2] Prins Bertil gifte sig som bekant med sin älskade Lilian 1976, efter borsonens giftermål med Silvia Sommerlath.

[3] Det bör kanske här erinras om det aktuella läget i Sveriges tronföljd våren 1946. Gustav V var vid denna tid nära 88 år gammal och hade suttit på tronen i 39 år. Hans närmaste arvinge, kronprins Gustaf Adolf, var 63 och inne på sitt andra(barnlösa), äktenskap. Av de fyra sönerna från äktenskapet med prinsessan Margareta hade Sigvard och Carl Johan uteslutits ur tronföljden på grund av giftermål med ickekungliga kvinnor. Hans äldste son och namne hade 1932 gift sig med den tyska prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg-Gothe, men hittills enbart fått döttrar. Gustav V:s yngre son prins Wilhelm stod teoretiskt kvar i successionen, men eftersom hans son i likhet med kusinerna uteslutits ur arvsföljden var denna lösning i praktiken stängd. Ett scenario där tronen inom överskådlig tid stod utan arvtagare var alltså långt ifrån osannolikt.     

[4] Per Svensson, Han som aldrig fick bli kung, berättelsen om Carl XVI Gustafs pappa(2006), s. 242.

Siste kejsaren

 

Av Napoleons många bröder var Louis länge den store favoriten. På den tiden den unge officeren Bonaparte i början av revolutionen sakta börjat avancera i graderna tog han med sig brodern till Frankrike, både för att underlätta för familjen hemma i Ajaccio och för att leda hans uppfostran.[1] Även om brödernas intressen gick isär – Louis var mer benägen för nöjen och utsvävningar än Napoleon, förblev de ändå vänner för lång tid. Napoleon såg med glädje Louis´ framsteg under första fälttåget i Italien, även om denne(naturligtvis)! Inte ägde broderns genialitet i yrket. Tyvärr ledde Louis´ leverne till att han ådrog sig någon form av könssjukdom, vars biverkningar besvärade honom livet ut. Populärhistorikern Herman Lindqvist beskriver Louis som ”en dagdrivare och odåga med reumatisk verk i händerna och talsvårigheter, lidande av förföljelsemani och ständig svartsjuka”.[2]               

En sådan man låter knappast lockande att gifta sig med – men det var vad Hortense de Beauharnais fick lov att göra på högsta befallning i januari 1802. Hortense var Napoleons styvdotter och fem år yngre än Louis. Kanske tyckte Napoleon att brodern behövde ”stadga sig” och ville knyta honom fastare till familjen. Josephine var förstås glad för allt som band hennes familj fastare till Napoleon – nu då han blivit Frankrikes(nästan Europas), obestridde herre och hon till slut kommit att älska honom. Det var bara för det hopfogade nya paret att acceptera fakta. Vad Louis och Hortense än kände för varandra fick de tre barn, alla pojkar, av vilka två levde till vuxen ålder. Alla hette självfallet Napoleon – med olika till- eller förnamn.[3] Det blev emellertid yngste sonen(Louis Napoleon), som skulle få det intressantaste ödet. Han föddes i Tuilleriepalatset i Paris 20 april 1808. Eftersom farbrodern då var kejsare, fadern kung av Holland och Louis den förste sonen i släkten som kommit till världen efter denna upphöjelse, betraktades han redan från början som potentiell arvtagare till kejsartronen. Hans födelse firades med salut och fyrverkeri över hela Europa i de länder som för tillfället låg under franskt välde.[4] I familjen kallades han Ludvig(Louis). Gossen var emellertid så bräcklig och klen att man först trodde att han inte skulle klara sig. Som så ofta i finare familjer in i modern tid fick en amma ansvaret de första åren – en kvinna som kom att stanna kvar hos familjen också efter kejsardömets fall. När Ludvig var två år var det dags för officiellt dop. Det skedde i slottskappellet i Fontainbleau. Som alla småttingar lär Ludvig ha trilskats lite under akten – men farbror kejsaren, van att bli åtlydd som alltid, sade ifrån: ”seså, gunstig herrn, varsågod och kom med nu”. Sedan gick det bra. Så länge Napoleon satt kvar vid makten var Ludvig hans favorit i familjen, näst efter den egna sonen förstås. Också den frånskilda kejsarinnan Josephine hyste särskild kärlek till detta barnbarn.

Kejsardömets fall 1814-15 då Ludvig var sju år, blev början till många och svåra år för familjen i exil. Ludvig skulle försöka ta makten i Frankrike två gånger och sitta i fängelse två gånger. Men efter revolutionen 1848 kom hans chans. Först blev han den nya republikens president, två år senare tog han makten genom en statskupp för att ytterligare två år senare, 1853, stå som kejsar Napoleon III. Det andra kejsardömet skulle, liksom det första, sluta avsättning och exil. Men det varade nära tjugo år, dubbelt så länge som farbroderns.[5]                          

    

---

[1] Louis var fjärde överlevande son i familjen Bonaparte – nio år yngre än Napoleon. Rykten gick att han i själva verket var son till familjens gode vän och mentor, greve Marbeuf, Korsikas franke guvernör, något som forskningen väl idag knappast längre tror på.  

[2] Icke desto mindre gjorde Louis under sin tid som kung av Holland en insats för sitt rike(eller snarare sin provins i kejsardömet). Han var så mån om dess intressen att Napoleon blev missnöjd och slutligen avsatte honom 1810. Louis var också författare till, bland annat, historiska arbeten som ännu idag anses ”ha ett visst värde". Louis Bonaparte avled 1846. Se Louis Bonaparte – Wikipedia.  

[3] Äldste sonen(Napoleon Louis Charles ), föddes redan i oktober 1802. Illvilliga personer påstod att Napoleon var barnets far och alltså skulle ha lägrat sin styvdotter och svägerska. Hur det än förhöll sig med den saken dog pojken i maj 1807-

[4] Napoleon skulle som bekant senare få en son i sitt äktenskap med ärkehertiginnan Marie Louise. Denne pojke(gemenligen kallad Napoleon II), avled 1831 i Wien, mer eller mindre som habsburgarnas "hedersfånge".

[5] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Frédéric Loliée, En kejsardröm, Napoleon III en levnadsteckning(svensk översättning 1919), Se även Herman Lindqvists biografi över Napoleon I (2004), s. 257.   

Erik XIV av Sverige och Maria Stuart av Skottland - ett tänkbart äktenskap?

 

Att Erik XIV friade till Elisabet av England är något de flesta med kunskap om Vasatiden känner till. Det är också en av de faktorer som länge använts för att illustrera kungens ”dårskap och överspändhet” för eftervärlden. Att han även friade till Skottlands drottning Maria Stuart är däremot mindre omtalat. Det tycks inte heller ha varit något mer allvarligt menat anbud – snarare önskade Erik göra den engelska drottningen svartsjuk genom att också bjuda hennes bekanta rival hand och rike. Kanske skulle Elisabet då inse vad hon höll på att gå miste om. Ändå var saken tillräckligt avancerad för att två ”ambassader” i snabb följd skulle sändas till hovet i Edinburgh i början av 1560-talet – först adelsmannen och diplomaten Nils Birgersson (Grip), sedan en större deputation under ledning av Per Brahe den äldre, kungens kusin och Sveriges förnämste adelsman utanför själva kungahuset. Denna senare legation anlände till Skottland 1562. I skrivande stund har jag inte hittat någon som mer utförligt diskuterar detta frieri och hur svenskarna upplevde sitt besök vid det renässanshov i miniatyr som den skotska drottningen ivrigt försökte skapa. Vad som ändå framgår är att tanken på en personalunion Sverige-Skottland inte stod helt främmande för de ledande adelsmännen i det lilla öriket. Trots att drottningen själv var katolik låg den faktiska makten i landet hos en grupp adelsmän som till övervägande del var protestanter med kalvinistisk anstrykning. Även om förhållandet mellan dessa män och deras unga härskarinna än så länge till övervägande del var artigt och respektfullt var det långt ifrån förtroligt.[1] Båda sidor sneglade på varandra med en ömsesidig misstänksamhet som mer eller mindre väntade på ett tillfälle att utlösas i våldsamheter. Redan hade minst två adelsmän hotat – eller bekänt sina planer att enlevera drottningen för att förmå henne att gifta sig med dem. Det var sällan långt till revolter och inbördeskrig i detta skotska rike, där i politiskt avseende medeltidens feodalvälde fortfarande härskade och de finare familjerna styrde sina områden mer eller mindre som självständiga furstar. Bekämpade de inte varandra så motarbetade de ivrigt kungamaktens försök att få större kontroll över riket i den anda av växande statsmakt som vid mitten av 1500-talet börjat få överhanden på flera håll i Europa, inte minst i länder som England, Sverige och(även om adeln där fortfarande utgjorde en betydande maktfaktor), Frankrike.

För de protestantiska lorderna, under ledning av Maria Stuarts halvbror earlen av Moray, var ett äktenskap mellan deras katolska drottning och en protestantisk furste som kungen av Sverige vida att föredra framför motsvarande förening med en katolsk potentat som Spaniens kronprins eller(nästan ännu värre), någon konkurerande aristokrat hemma som kunde tänkas göra sig mäktig på de övriga lordernas bekostnad. Maria Stuart själv visade sig smickrad över det svenska anbudet men förklarade sig ännu vara för tyngd av sorgen efter sin förre make för att orka tänka på nytt giftermål.[2] Det blev alltså inte något äktenskap Sverige-Skottland men, för att ett ögonblick vara kontrafaktisk – hur hade ett äktenskap mellan Maria Stuart och Erik XIV sannolikt gestaltat sig?              

Erik XIV och Maria Stuart hör(i Eriks fall kanske snarare hörde), till sina länders mest legendariska historiska gestalter. Det finns en påfallande symmetri i deras öden, nästan som om de vore sammanlänkade.  De inte bara regerade samtidigt – de tillträdde sina troner ungefär samtidigt och avsattes ungefär samtidigt. I båda fallen orsakades avsättningen av ett uppseendeväckande mord(i Eriks fall en mindre massaker), följt av ett ingånget kontroversiellt äktenskap.[3] De båda furstarna tillbringade sedan flera år i fångenskap för att slutligen mer eller mindre direkt mördas – den ene sannolikt genom gift, den andre på stupstocken efter en juridisk skenprocess. Erik XIV avled visserligen tio år före Maria Stuart men i gengäld nästan exakt tio år före henne – Erik dog 25februari 1577, Maria Stuart avrättades 8 februari 1587.[4] 

Båda regenterna var esteter med stort intresse för musik, litteratur och poesi. Erik komponerade själv musik, Maria skrev små skaldestycken. Båda var också förtjusta i jakt och olika former av sport. Erik spelade sin tids fotboll och tennis(som han förresten fått importerad från England av brodern Johan). Maria Stuart spelade golf. Dans var ett populärt nöje vid både svenska och skotska hovet. Deras sorgliga öden har gjort att skalder, författare och konstnärer genom tiderna skildrat deras liv – Georg von Rosen, Gustav Fröding, Friedrich Schiller. Deras långa fångenskap har också förlänat båda en smula romantisk martyrgloria – vad man än må säga om deras politiska gärning är det knappast möjligt att inte känna medlidande med deras ensliga tillvaro i dystra slott, även om de oftast behandlades väl av sina övervakare. Tyvärr hade de också en del negativa sidor gemensamma. Båda hade uppenbart svårt att styra sina impulser. Hos Erik tog sig detta ofta uttryck i vredesutbrott och handgripligheter mot personer han ansåg eller misstänkte hade förbrutit sig mot honom. Också när det förelåg skäl till oro(som vid det bekanta ”Vadstenabullret”), medförde Eriks häftighet och obetänksamhet att problem som borde ha skötts med diskretion och finkänslighet gav upphov till storstilade skandaler som skadade kronans intressen. Maria Stuart var lättrörd. Även om det kan sägas att den skotska adeln var minst sagt svårhanterlig, särskilt för en kvinna som vuxit upp vid det förhållandevis lugna franska hovet där kungamakten av princip var okränkbar(trots att två kungar och en kusin till skotska drottningen senare blev mördade), måste det medges att drottningens lidelsefulla sätt och oförmåga att hantera komplicerade situationer lugnt och med eftertanke(särskilt i fråga om hennes äktenskapsplaner), ledde till inbördes stridigheter som bidrog till hennes fall. Hon var helt enkelt inte skapad att styra det fattiga och karga Skottland med sin brutala krigaradel. Hon grät vid starka sinnesrörelser, led ofta av depressioner och måste då inta sängläge.

Skulle då inte en förening mellan dessa två komplicerade personligheter garanterat ha slutat i katastrof? Det är naturligtvis möjligt. Att Maria Stuart var katolik skulle definitivt ha varit en komplikation i det protestantiska Sverige. Å andra sidan blir som bekant – och - + enligt matematikens regler och det är tänkbart att Sveriges kung och Skottlands drottning tillsammans utgjort ett starkt par som lyckats samla aristokratin kring sig. Maria Stuart var av en förnäm, anrik kungaätt – med henne hade Sverige fått en drottning som, vad anor beträffar, väl kunnat mäta sig med hertig Johans polska prinsessa – även om Polen var betydligt rikare än Skottland. Maria var även känd för sin älskvärdhet och sitt mod. Ingen som kände Maria Stuart, vore de så hennes bittraste fiender, undgick i regel att imponeras av hennes personlighet och sant kungliga utstrålning. Hennes mjukt behagfulla sätt väckte samtidigt tjänarnas välvilja och sympati. En sådan drottning borde väl kunnat hantera den förhållandevis resonabla svenska 1500-talsaristokratin. De hade definitivt inte haft anledning att anmärka på hennes ursprung, såsom var fallet med Karin Månsdotter. Med en representativ, charmfull och kulturellt begåvad drottning vid sin sida, dessutom en kvinna som sannolikt snart skänkt honom barn, kan man anta att Erik XIV varit mindre orolig för högadelns förehavande och avstått från den förföljelse av sturarna som aktivt bidrog till hans avsättning 1568.[5]  Det är också sannolikt att dessa två komplicerade personligheter, som uppenbart båda hade starkt behov av kärlek och trygghet, förenade i äktenskap gemensamt kunnat ge varandra vad de önskade. För att ett ögonblick anknyta till Eriks mer kända frieri till Elisabet, kan det hävdas att den engelska drottningen, som på ett tidigt stadium valde att vara just drottning medan ”de rent kvinnliga” aspekterna av karaktären beslutsamt undertrycktes, inte passat vid den ömhetstörstande grubblaren Erik XIV:s sida.

Allt detta är naturligtvis rena spekulationer utan faktiskt värde ur rent historisk synpunkt, men visst är det intressant och fascinerande att fundera över.[6]               

---

[1] Maria Stuart hade tillbringat sina viktigaste uppväxtår i Frankrike som trolovad och senare gift med Frans II, som emellertid avled efter kort tid på tronen. Under tiden hade den protestantiska reformationen fått överhand i Skottland och en grupp ledande aristokrater gått samman i det uttryckliga syftet att göra protestantismen till statsreligion i riket. Vid sin återkomst till Skottland 1561 tvingades Maria Stuart acceptera fakta, men förblev själv trogen mot katolska kyrkan. Att hon dessutom hade starka arvsanspråk på Englands tron bidrog till de spända relationerna med grannriket. De protestantiska lorderna hade i Edinburghtraktaten sommaren 1560 accepterat Elisabets rätt till engelska tronen, vilket Maria Stuart officiellt aldrig gjorde. 

[2] I själva verket önskade drottningen länge gifta sig med Spaniens tronföljare Don Charlos, som dock avled före sin far, fysiskt och psykiskt sjuk, vilket hovet i Madrid länge lyckades dölja och den skotska drottningen inte kände till. Ett sådant äktenskap hade därför med säkerhet blivit än mer katastrofalt än de två giftermål Maria Stuart ingick under sin tid i Skottland.

[3] Maria Stuart fängslades av lorderna i juni 1567, en knapp månad efter Sturemorden. I maj 1568 lyckades hon fly och samlade en armé. Efter nederlaget vid Langside 13 maj 1568 flydde hon till England, vilket blev inledningen på hennes nära tjugo år fångenskap. Erik XIV avsattes och fängslades i september 1568.

[4] En skillnad är att Maria Stuart blev skotsk drottning redan några dagar efter sin födelse i december 1542, medan Erik besteg tronen först efter Gustav Vasas död 1560, vid 27 års ålder. Den skotska drottningen tillträdde å andra sidan i praktiken först vid hemkomsten från Frankrike i augusti 1561, en dryg månad efter Eriks kröning i Uppsala.

[5] I sitt i övrigt olyckliga äktenskap med den skotskengelske adelsmannen Henry Darnley nedkom Maria Stuart i juni 1566 med sonen James(senare Jakob VI av Skottland och I av England.

[6] Herman Lindqvist berör kortfattat Erik XIV:s frieri till Maria Stuart i in minibiografi om kungen från 2014, Erik XIV – prakt, drömmar, mörker. Den skotska adelns inställning till olika giftermålsförslag för Maria Stuart omnämns i kapitel 3 av Alison Weir, Mary Stuart Queen of Scots and the Murder of lord Darnley(2003).   

"Jag lär bekomma en svåger" - Fredrik av Hessens frieri och Ulrika Eleonoras bröllop 1710-15

 

I februari 1710 – samtidigt som Karl XII förhandlade med turkiske sultanen om ett förbund mot Ryssland och general Stenbock beredde sig till ett avgörande slag mot de invaderande danska trupperna i Skåne, anlände en kurir till Stockholm med ett hemlighetsfullt uppdrag. Budbäraren var en man på ungefär 45 år som faktiskt var svensk till börden, därtill av en visserligen nyadlad men ändå förnäm bergsmannasläkt med trådar tillbaka till Sveriges vid denna tid alltmer legendariska historia. Mannen hette Conrad von Ranck och var ättling i fjärde led till Anders Persson på Rankhyttan, Gustav Vasas gamle stridskamrat(senare ett av hans offer), från befrielsekriget mot Kristian Tyrann.[1] Nu var han dock i tjänst hos en av det tyska rikets många furstar – arvprins Fredrik av Hessen-Kassel, son till lantgreve Karl. Rancks ärende var att för sin herres räkning fria till prinsessan Ulrika Eleonora, Karl XII:s yngre syster just fyllda 22 år. Sändebudet var ingen främling vid hovet i Stockholm – en av hans systrar var hovfröken hos den tilltänkta bruden. Han blev därför väl mottagen och hans muntra, glada sätt var i sig nog för att väcka intresse hos värdfolket. Än så länge var det emellertid bara fråga om sonderingar. Arvprinsen var för tillfället upptagen i spanska tronföljdskriget och det dröjde till våren innan han personligen hörde av sig med ett friarbrev som troligen har världsrekord i sirligt framförda artigheter:

”Madame”, skrev arvprinsen bland annat. ”Jag bekänner för eder att jag är i en slags förvirring, då jag ser mig hänvisad till nödvändigheten att taga min tillflykt till pennan, allt medan jag ivrigt önskar att den tjänst i vilken jag är engagerad och som oundgängligt kräver min närvaro i detta land (Flandern), kunde tillåta mig att komma personligen för att ödmjukast förklara för eder muntligen den stora vördnad, som jag har fattat för eder person…. Men som mitt öde hitintills har berövat mig denna utomordentliga lycka, må det icke misshaga Eder att jag tager den väg som återstår för mig att försäkra Eder med all tänkbar respekt om min ivriga tillgivenhet, bedjande Eder mycket ödmjukt, att det må behaga Eder att giva mig en nådig förklaring om jag får fortsätta i mina uppriktiga känslor utan att misshaga”... och så vidare och så vidare.[2]       

Inte heller prins Fredriks familj var främmande för svenska hovet. Lantgrevarna av Hessen-Kassel hade stridit på protestanternas sida under trettioåriga kriget och greve Karl hade sitt namn efter karl X Gustav, som stått fadder vid hans dop.[3] Fredrik var lantgrevens äldste överlevande son och tolv år äldre än Ulrika Eleonora. I sin ungdom hade han rest mycket i Europa och ansågs både för en belevad världsman och duktig krigare. Han var nu barnlös änkling efter en dotter till kung Fredrik av Preussen.[4] Arvprinsens karriär på ”den allierade sidan” i tronföljdskriget visade omkring 1710 tecken på att köra fast – samtidigt led svenskarna det förödande nederlaget vid Poltava. En krigarkung på defensiven utan bröstarvingar med en ogift syster som enda släkting i sin egen generation – här fanns en chans för Fredrik! Ranck skickades till Stockholm.

Även om Ulrika Eleonora tycks ha blivit smickrad av sin friares översvallande komplimanger var det Karl XII:s sak att ge sitt samtycke och varken han eller rådet hemma i Stockholm hade riktigt tid att engagera sig i giftermålsplaner – mitt i allt elände med invaderande fiender, arméer som måste stampas fram ur marken, en grasserande pestepidemi och förhandlingar med turkiske sultanen, Det kom att dröja till 1711 innan kungen underrättades om vad som var på gång och ytterligare tre år innan han mer utförligt yttrade sig i frågan. Under hela denna tid fortsatte Ranck att upprätthålla kontakten med Stockholm och besökte till och med Karl XII i Turkiet, där han efter kalabaliken i Bender närmast levde i fångenskap. Ulrika Eleonora väntade allt otåligare på broderns svar, samtidigt som hon accepterat rådets önskan att delta i dess sammanträden. Arvprinsen hade inte gett upp hoppet och förberedde sig sommaren 1714 att själv resa till Sverige, trots att inget tydligt godkännande kommit från Porterns rike – ”Mina stövlar äro smorda och jag beror av den ojämförligas(Ulrika Eleonoras), order”, förklarade han för Ranck. Så kom det förlösande beskedet. I det brev kungen avfattade till sin syster 2/9 1714 och där han omtalade sin förestående hemresa, nämnde han också arvprinsens och lantgrevens frieri: ”Jag önskar det(att), deras begäran vunne framgång och ville gärna vara behjälplig att därom anhålla”, skrev han. Det enda som krävdes var att Ulrika Eleonora själv gav sitt samtycke. ”Jag hoppas snart få höra att min kära syster täckes fatta sin resolution däröver och att jag lär bekomma en svåger”, fortsatte Karl XII med en liten förtrolig blinkning. Det behövde inte sägas två gånger – Prinsessans resolution var redan given och nu var frieriet äntligen godkänt!

Det blev dock Karl XII som först träffade Fredrik av Hessen. Denne anlände till Stralsund i svenska Pommern strax efter att kungen själv kommit dit efter den långa ritten genom Europa. De blivande svågrarna verkade komma bra överens. ”Hans Majestät kan knappt släppa honom(Fredrik)”, skrev ett ögonvittne. Karl XII insåg att här fanns en passande befälhavare för trupperna henna i Sverige medan han själv koncentrerade sig på att leda försvaret av den hotade staden.[5] Sedan fördrag om hessiska trupper i svensk tjänst och de olika detaljerna i giftermålskontraktet gjorts upp, fortsatte Fredrik mot Sverige.

Efter en inte helt odramatisk färd, där danska fartyg varit nära att uppbringa dem, landsteg Fredrik slutligen i Karlshamn vid årsskiftet 1715. Kungen hade gett order om att hans nu de facto svåger under sin resa till huvudstaden skulle bemötas och trakteras som det anstod en svensk kunglighet på resa genom landet – alla skulle uppföra sig som det vore kungen själv som for förbi. Trots landets svåra läge tycks allt ha gått till belåtenhet och när prinsen anlände till Stockholm över Hornstull och Liljeholmen morgonen 14 januari 1715, stod alla de kungliga råden(alltså regeringsledamöterna), samlade för att hylla honom. Allt var tydligen väl förberett – för en stor folkmassa hade samlats efter kortegens väg och det lyste ur alla fönster. För första gången på länge – gissningsvis sedan nyheten om Stenbocks seger vid Helsingborg fem år tidigare, rådde det verklig feststämning i staden. Ett hopp om en ljusare tid hade visat sig. Stockholms borgerskap till häst och fot hade ställt upp sig på centrala platser utefter vägen till Riddarholmen, där kungafamiljen ju bodde efter slottsbranden nästan tjugo år tidigare. Deras parad syntes behaga Fredrik och åskådarna jublade i sin tur åt den ståtlige och älskvärde krigaren från Europas slagfällt.[6]  Den trogne Ranck hade låtit hyra ett av Riddarholmens finaste palats för sin herres räkning – förre kanslipresidenten Bengt Oxenstiernas bostad mittemot kungafamiljens provisoriska tillhåll i Wrangelska palatset. Det var hos Oxenstierna de tagit kvarter de första nätterna efter branden 1697. Nu höll Fredrik officiell mottagning där till dånet av kanoner från Brunkeberg, innan han fortsatte till första mötet med änkedrottningen och sin blivande hustru.[7] Fredrik konverserade först med änkedrottningen(Karl X Gustavs änka Hedvig Eleonora), i en kvart innan hon ledsagade honom till prinsessans våning.[8]

Nu följde två månader av idel fest och glädje. Ulrika Eleonora, som senaste tiden verkat ganska stressad och deprimerad över både sin egen och Sveriges brydsamma situation, piggnade till för varje dag. Hon tycktes djupt förälskad i sin blivande make. Bröllopet stod slutligen 24 mars 1715 i Kungshuset på Riddarholmen. Ärkebiskop Steuchius förrättade vigseln i en enkel men högtidlig ceremoni, där bara de kungliga råden med fruar och de förnämsta ämbetsmännen i riket var inbjudna och så förstås Fredriks trogne dalkarl Konrad von Ranck ,som kommit med första frieriet fem år tidigare. Nästa dag var det stor bankett för flera hundra gäster, designad av ingen mindre än Nicodemus Tessin den yngre som höll på att planera kungens nya slott, även om det dröjde nära 40 år till innan det stod inflyttningsklart. Även om stormakten Sverige befann sig i sin skymningstid var man fortfarande i stånd att hålla storslagna fester. De kungliga drog sig tillbaka vid tolvtiden på natten men balen fortsatte till klockan två. Ulrika Eleonora hade fått sin make och Karl XII bekommit en svåger.[9]            

     

            

---

[1] Anders Perssons ättlingar hade inte tagit skada av sin anfaders olyckliga öde utan fortsatt sin tillvaro som privilegierade bergsmän i Dalarna. Racks far(, Sven Andersson( Anders Perssons sonsonson),, hade vunnit sina sporrar i trettioåriga kriget blivit adlad och bland annat varit förste svenske kommendant både i Kristianstad och på Bohus fästning. Han avled som landshövding i Halland 1684.

[2] Man kan fråga sig om Ulrika Eleonora själv orkat läsa igenom hela denna flod av underdåniga komplimanger och hur mycket hon i så fall begripit. I vår tid skulle en hälsning avfattad i samma stil förmodligen tolkas som att brevskrivaren blivit galen.

[3] Gissningsvis genom ombud.

[4] När Preussens dåvarande konung(arvprinsens före detta svåger), år 1720 fick en dotter, döptes flickan till det halvsvenska namnet Lovisa Ulrika efter Ulrika Eleonora. Tanken var att hon småningom skulle giftas bort med den kronprins svenska kungaparet väntades få. Som vi vet blev Lovisa Ulrika mycket riktigt svensk drottning med tiden, även om hon gifte in sig i en annan dynasti. Att både Fredrik I:s far och Gustav III:s mor fick namn efter svenska regenter trots att de var tyskar, visar att Sverige årtiondena kring 1700 var en fullt etablerad och accepterad ”medspelare” på den västeuropeiska kontinenten.

[5] Stralsund hade under Stora nordiska kriget belägrats flera gånger av fienden. Hösten 1715 inleddes en ny belägring som slutade med stadens fall i december samma år. Karl XII stannade sin vana trogen kvar i det längsta men seglade natten till 12 december över till Skåne.

 

[6] Som vi vet skulle svenskarnas känslor för Fredrik I med tiden svalna ganska påtagligt.

[7] Fredrik I skänkte senare Oxenstiernas hus till sin älskarinna Hedvig Taube och deras gemensamma söner. Det bytte då namn till Hessensteinska palatset. I likhet med Wrangelska palatset, som på Fredriks tid kallades Kungshuset, tillhör det idag Svea hovrätt.

[8] Änkedrottning Hedvig Eleonora avled 24 november 1715, på dagen åtta månader efter sondotterns bröllop.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Walfrid Holst, Ulrika Eleonora den yngre Karl XII:s syster(1956), frömst kapitel sju och tio.