Otrevlig upplevelse för kungens rival

 

 

Henrik VIII och hans gemåler hör i stort sett till allmängodset för en historiekunnig europé, till och med svensk – man vet åtminstone att han avrättade några av sina drottningar och känner till namnet på en eller två av dem. Henrik har förekommit flera gånger på denna blogg och dyker säkert upp igen, men denna episod handlar om hans mindre kände rival och granne på andra sidan Kanalen – Frans I av Frankrike. Att de båda kungarna var konkurrenter berodde inte bara på att deras riken närmast av tradition brukade föra krig med varandra. De var jämnåriga, även om Henrik var ett par år äldre. Båda blev kungar vid unga år – Henrik 17, Frans 20 år.[1] Bägge deras riken hade genomlidit ett traumatiskt 1400-tal med det regelbundet uppblossande hundraårskriget och, delvis som en följd av detta, inbördeskrig mellan olika släkter och fraktioner inom respektive lands högadel. De tillhörde också, om än i varierande grad, familjer som nyligen bestigit tronen.[2] Därför drömde båda i det tidiga 1500-talet om att bli en ny ”solkung” i sitt rike. Både i egenskap av krigare och fredliga furstar såg de sig som pionjärer - Likt medeltidens korsriddare längtade de att draga ut i krig för att hölja sina troner, sina släkter och sig själva med ära och ryktbarhet, medan de vid sina hov önskade skapa en kulturellt högtstående miljö med tidens bästa filosofer, författare, kompositörer, målare och arkitekter knutna till sig – en sorts renässansens motsvarighet till upplysningstidens kungar drygt 200 år senare. Både Henrik VIII och Frans I författade och komponerade också egna sånger och dikter. Inte undra på att dessa båda män(snarast ungtuppar de förstå åren), var rivaler, både privat och i egenskap av suveräner.

Ett område där Frans både var mer vidlyftig och samtidigt mer konventionell än Henrik gällde frågan om äktenskap, trohet och älskarinnor. Där Henrik VIII, med några få undantag i yngre dagar, avstod från att hålla sig med mätresser utan föredrog att skilja sig från (ibland till och med halshugga), en misshaglig drottning för att sedan raskt gifta om sig, hade Frans I helt öppna ”fasta förhållanden” med åtminstone två kvinnor under sin regering, plus flera kortvariga förbindelser – allt detta samtidigt som han levde i två helt konventionella äktenskap med europeiska kungligheter, som åtnjöt alla de förmåner och privilegier som tillkom Frankrikes drottning.[3]

Den första mer betydande medlemmen i ”kungens lilla följe”, som Frans I:s harem internt betecknades vid hovet, hette Françoise de Foix. Släkten gick tillbaka till medeltiden, med sina egendomar huvudsakligen förlagda till Bearn i södra Frankrike. Françoise själv tillhörde en yngre gren av familjen men som släkting till Ludvig XII:s drottning var hon fin nog att uppfostras vid hovet. I tonåren giftes hon bort med Jean de Laval, Sire de Cháteaubriant. Paret fick en dotter som dessvärre avled ung. Då de kallades till hovet kort efter Frans I:s tronbestigning var Françoise en levnadsglad kvinna i tjugoårsåldern. Hon beskrivs som mörkhårig och slank med intresse för litteratur och poesi – precis den sortens kvinna som attraherade kungen. Det dröjde en tid innan Frans fick sin vilja igenom men från 1518 och sju år framåt anses Françoise ha varit hans mätress.

Den lilla episod som här helt kort skall berättas brukar tillskrivas Françoise. Det är dock osäkert om den verkligen ägt rum. Anekdoten kommer från Brantóme, tidens mest kände krönikör. Hans växlingsrika liv och inflytelserika släktingar förde honom nära franska hovet.[4] Som fallet är med de flesta krönikörer och memoarförfattare(i synnerhet i äldre tid), föreligger risken för överdrifter och ren fabulering. Det är också möjligt att illvilliga eller sensationslystna personer hittat på anekdoten – Brantóme kan av lätt insedda skäl inte själv ha hört berättelsen för en långt senare och det är som sagt inte ens säkert att damen ifråga är identisk med Françoise de Foix.[5]  Oavsett hur det förhåller sig är händelsen så dråplig att den är rolig att höra för eftervärlden – som exempel på hur det kan gå till i så kallat ”finare kretsar”. Enligt krönikan skall följande ha inträffat.

Françoise de Foix var inte den som nöjde sig med en älskare, vore det så konungen av Frankrike. Hon hade också ett förhållande med Guillaume Gouffier, amiral av Frankrike och kungens nära vän.[6] En kväll omkring 1519 besökte amiralen Françoise i hennes rum, då plötsligt kung Frans I inträdde i rummet. Hotande katastrof! Amiralen kastade sig blixtsnabbt in i rummets öppna spis, som var dekorerad och prydd med stora trädgrenar – det var som en mindre skog.[7] Kungen gick fram mot sängen, men kände plötsligt att blåsan trängde. Han ställde sig framför eldstaden och lät sitt vatten över den olycklige adelsmannen, som uppenbarligen lyckades behärska sig.[8] Så kunde kungen och François njuta livets fröjder tillsammans, medan den förmodligen i dubbel bemärkelse dyngsure amiralen vackert fick stå kvar i eldstaden, längtande att skyndsamt uppsöka närmaste vattensamling och tvaga sig fri från den kungliga orenligheten. Det blev ingen skandal, även om man kan förmoda att amiral Guillaume i fortsättningen avstod från att besöka HM Konungens mätress i sängkammaren, åtminstone de kvällar kungen var på slottet. Tyvärr nalkades deras gemensamma tillvaro sitt slut. Några år efter den farsartade händelsen utkämpade fransmännen ett blodigt slag mot Karl V:s trupper i Italien. Amiralen stupade och kungen blev krigsfånge! När Frans I återvände från ett års deprimerande fångenskap i Spanien, var Françoise tid som kunglig älskarinna slut. Andra kvinnor lockade. Hon återvände till sin man, som i likhet med den övriga familjen dragit all tänkbar fördel av hustruns upphöjda position. Frans I besökte dem några gånger på deras gods i Bretagne, sista gången 1532. Françoise de Foix dog fem år senare 1537, 42 år gammal.[9]              

Vilken sanning som än ligger bakom denna anekdot, har den bevisligen inspirerat eftervärlden. I sin roman Lyckans tärning(1974), med motiv från Vasatiden låter författaren och journalisten Rune Pär Olofsson den svenske adelsmannen Erik Brahe(son till riksdrotsen Per Brahe den äldre), spela rollen av mannen som överraskas hos den franske kungens älskarinna, tvingas gömma sig i eldstaden och får kungens orenheter över sig. Kungen i sammanhanget är Henrik III(sonson till Frans I). Också här går allt väl. Denna version är mer än osannolik, eftersom händelsen enligt romanen skall ha utspelats i Versallies, som inte ens var påtänkt på 1500-talet. Visst är det fascinerande hur en (kanske påhittad), dråplig och småsnuskig händelse på ett slott i Frankrike för länge sedan inspirerat en svensk författare i vår tid!      

        

       

       

             

---

[1] Henrik VIII föddes i juni 1491, Frans I i september 1494. Henrik blev kung i april 1509, Frans i januari 1515.

[2] Frans tillhörde en sidogren av kungahuset Valois och räknades som ”prins av blodet”. Om hans fars kusin Ludvig XII fått en son skulle han dock  aldrig bestigit tronen. Henrik VIII:s familj, släkten Tudor, hade visserligen avlägset kungligt påbrå genom hans farmor, men det var i praktiken en ny kungaätt som besteg tronen efter Henry Tudor(Henrik VII:s), seger i slaget vid Bosworth 1485.

[3] Frans I var först gift med prinsessan Claude, dotter till hans företrädare på tronen Ludvig XII. Sedan med den habsburgska prinsessan Eleonora, syster till kejsar Karl V. Exakt hur många älskarinnor kungen haft är osäkert,. (Populärhistorikern Herman Lindqvist anger sammanlagda antalet till över 50 i sin bok om den samtida Vasafamiljen)! Av Freida och Wikipedia framgår att Frans I haft två "fasta" utomäktenskapliga förbindelser - förutom Françoise de Foix med Anne de Pisseleu, hertiginna av Étampes, plus  ett antal kortare förhållanden. Frans I anses vara den suverän som infört den kända beteckningen maitresse-entire för kungens stadigvarande älskarinna.

[4] Se Pierre de Bourdeille, seigneur de Brantôme - Wikipedia.

[5] Frieda återger dock episoden som fakta.

[6] ”Amiral” var vid denna tid närmast att se som en hederstitel, som gav sin bärare goda inkomster och ståtliga uniformer. Mycket få ”franska amiraler” hade någonsin seglat ett krigsfartyg. Befattningen gav ändå sin ägare en framstående position inom administrationen. 

[7] Händelsen bör alltså ha inträffat sommartid, eftersom någon eld uppenbarligen inte brann i spisen.

[8] Kanske kungen såg amiralen inne eldstaden och(uppenbarligen på gott humör), valde att hämnas på sin rival på detta((ur kungens synpunkt), onekligen smålustiga och diskreta sätt.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Leonie Frieda, Francis I, the maker of the modern France(2018), främst s. 91-92. Se även Francis I of France - Wikipedia och Françoise de Foix - Wikipedia.

Hertigen som försvann - Arthur av Bretagne

 

Kungahusens historia ger flera exempel på furstar som dött eller ”försvunnit” i unga år. Oftast inträffar det i samband med revolutioner eller släktfejder. I Sverige händer det visserligen att kungar avsetts och prinsar förlorar sina rättigheter men de ”försvinner” inte. Vi vet i stort sett vilket öde de fått, kanske därför att Sveriges dynastiska historia med europeiska mått är ovanligt lugn. De mest kända och mystiska fallen med ”försvunna” prinsar i Europa är troligen Frankrikes ”Ludvig XVII” och Englands ”prinsarna i Towern”. Ett drygt 800 år gammalt öde av liknande slag utgörs av den normandiske prinsen Arthur av Bretagne.

Arthurs far var Geoffery(Gottfrid på svenska), av Bretagne, tredje överlevande son till Henrik II av England och Eleonora av Akvitanien. Geoffery var mellanbror till de två i historien betydligt mer omnämnda Rikard Lejonhjärta och ”Johan utan land”(”prins John”), vilka båda efter varandra blev kungar av England men också hertigar av Normandie.[1] Enda sedan hertig Vilhelm genomfört sin invasion 1066, hade Englands kung enligt feodal rättsordning innehaft Normandie som vasall åt kungen av Frankrike. Det normandiska väldet på kontinenten hade utvidgats väsentligt omkring nittio år senare, då greve Henrik av Anjou med hänvisning till sin härstamning från Vilhelm övertagit den engelska tronen. Att hans hustru dessutom var hertiginna av Akvitanien i sydvästra Frankrike(med flera tillhörande furstendömen av varierade storlek och betydelse), innebar att släkten Platagenet under senare delen av 1100-talet sammantaget besatt landområden betydligt rikare och blomstrande än vad Paris herre i realiteten hade tillgång till. Även om Frankrikes kung på papperet var härskare över alla dessa grevskap och hertigdömen, utgjorde de i praktiken ett fristående mindre imperium. Det stora målet för administrationen i Paris var att få direkt kontroll över detta ”rike”.

Inte heller den engelske kungen kunde å andra sidan i lugn och ro njuta av sina kontinentala besittningar. De många småvassallerna på andra sidan kanalen strävade ständigt att vinna fördelar på sina grannars och överherrars bekostnad. I realiteten pågick ett latent inbördeskrig mellan de mindre feodalherrarna, som kungarna i Paris och London omväxlande utnyttjade till sin fördel i det latenta krig de i sin tur förde mot varandra angående kontrollen över Normandie, Akvitanien och Anjou. Att såväl kung Henrik av England som hans sydfranska gemål var mycket stolta och temperamentsfulla naturer – egenskaper de i hög grad överfört till i synnerhet sina söner, gjorde inte situationen mindre komplicerad. Den anglonormandiska kungafamiljen under 1100-talets senare del utgjorde en allt annat än harmonisk samling personligheter.

Prins Geoffery, född i september 1158, beskrivs som en visserligen begåvad men opålitlig och självisk man. I motsats till sin äldre bror Rikard ägde han inte någon naturlig ridderlig charm, vilket inte lär ha hindrat honom att, då det passade sig, tala väl för sin sak inför omgivningen. Då han ofta var avundsjuk på sin far och äldre bror hade han en benägenhet att söka stöd hos Frankrikes kung, som gladeligen utnyttjade varje spricka i huset Plantagenet till egen fördel. Trots detta tilldelades han hertigdömet Bretagne som egen domän under sin far och vigdes 1181 vid en bretagnisk prinsessa, Constance. De fick tre barn, två döttrar och en son – Arthur, född i mars 1187. Sorgligt nog avled Geoffery redan i augusti 1186, sju månader före sonens födelse, under ett besök i Paris.[2] I juli 1189, då prins Arthur var drygt två år, avled också hans farfar, Henrik II av England – utsliten efter att i nära 40 år ha farit som en skottspole mellan de olika delarna av sitt imperium för att skydda det mot franska kungar, upproriska vasaller, självsvåldiga biskopar och förrädiska familjemedlemmar. Han blev 56 år. Kronan övergick nu till Rikard, tidigare hertig av Akvitanien. Han inledde nästan genast förberedelserna för det korståg till Heliga Landet som hans far sedan en tid planerat. I samband med sin avresa på förvåren 1191 proklamerade han brorsonen Arthur som tronföljare i stället för sin yngre bror John, tidigare lordlöjtnant av Irland. Denna ”successionsordning” proklamerades på nytt vid flera tillfällen efter Rikards återkomst till Kristenheten och friheten 1194.[3] Prinsen hade emellertid i praktiken blivit en lekboll för mäktigare potentater. Kung Filip av Frankrike motsåg med fasa en situation där normandernas imperium stod starkt och enat och då Rikard önskade få brorsonen till sitt hov, lät rivalen mer eller mindre enlevera pojken för att istället uppfostras vid franska hovet. Arthur var nu nio år gammal.

Periodvis måste ändå prinsen ha vistats i Bretagne, ty när kung Rikard i april 1199 avled till följd av en pilskada, mottog prins John nyheten under ett besök vid brorsonens hov. Rikard Lejonhjärta hade strax före sin död ändrat sig i fråga om tronföljden och utsett brodern John till sin efterträdare – om det berodde på att 12årige Arthur ansågs för ung eller att Rikard nu såg honom som ett verktyg i franske kungens händer. John proklamerade sig som engelsk kung och normandisk hertig, varpå kung Filip självklart förklarade Arthur som rättmätig arvtagare till Plantagenets kontinentala besittningar.[4] Under de närmaste åren fortsatte Arthur att leva vid franska hovet, men prinsen och hans anhängare intog trots detta en avvaktade hållning i dragkampen mellan den nye kung  Johan(John), av England och kung Filip. Vad de eftersträvade var i första hand ett oberoende Bretagne och starkare politisk ställning för den unge hertigen – kanske blivande konung av England.

År 1202 togs det avgörande steget. Johan av England hade något år tidigare ingått äktenskap med arvtagerskan till det franska grevskapet Angouléme, trots att flickan redan var förlovad med en annan storvasall. Filip August tog detta som förevändning att, i egenskap av fransk överherre, börja krig mot Johan och i juli 1202 dubbades Arthur av Bretagne till riddare med löfte att, i egenskap av fransk vasall, behålla de områden han lyckades erövra från sin farbror. Han blev dessutom förlovad med en av Filips döttrar. Nu fanns inte längre någon återvändo. Arthur var femton år.

Hertigen drog in i Anjou med en styrka på 200 riddare, som naturligtvis medförde ett stort antal underlydande krigare. De nådde snart slottet Mirebeau där Englands änkedrottning Eleonora, en visserligen sjuklig men alltjämt manhaftig dam på dryga åttio år, just då sökt logi – på väg att ta kommandot i sitt hertigdöme Akvitanien. Hon vägrade ståndaktigt att ge vika för sin sonson och undrade ironiskt hur ”riddersmän”, som skulle föreställa vara hennes vasaller, kunde understå sig att överfalla det hus där hon vistades. Drottningen lyckades i hemlighet underrätta kung Johan om sin prekära belägenhet och kungen med sina trupper satte av i sporrsträck för att rädda hans vördnadsvärda moder.  De red omkring 13 svenska mil på två dagar och nådde Mirebeau på morgonen 1 augusti 1202.[5] Belägrarna togs med överraskning, mitt i frukosten och morgontoaletten. De som inte höggs ned genast fängslades och fördes under förödmjukade former till fångenskap i Normandie eller England. Några få, däribland FD fästmannen till Englands nya drottning, släpptes efter en tid men de flesta gick hårda öden till mötes. En grupp om 22 adelsmän fördes till borgen Corfe i Dorset i sydvästra England, där de bokstavligen skall ha svultit ihjäl. Men vad hände med Arthur av Bretagne - kung Johans brorson, Henrik II:s sonson och ättling till Vilhelm Erövraren? Änkedrottning Eleonora lär, ”vid risk av sin förbannelse”, ha ålagt sin son att inte kröka ett hår på unge hertigens huvud, vilket kungen också lovat. Adelsmän i hans följe fick samma löfte. Kungen skall också vid ett tillfälle ha försökt förmå sin höge fånge att ge upp de besittningar han fått av franske kungen och svära honom(Johan), sin trohet. Hertigen svarade uppstudsigt(och något övermodigt med tanke på omständigheterna), att han var Englands rättmätige konung. Johan har sedan fått skiftande råd från personer i sin omgivning – några har förordat barmhärtighet, andra döden. Vad vi med säkerhet vet är att hertig Arthur ett drygt halvår suttit fängslad på olika fästen i Normandie – först Falaise, sedan Rouen. Någon gång i början av april 1203 ”försvinner” han ur historien. Flera versioner går ut på att kung Johan skall ha kastat pojken i Seinefloden – levande eller död, för egen hand eller med hjälp av andra. Liket skall sedan ha hittats av fiskare som begravt det i en närbelägen kyrka. Arthur av Bretagne blev 16 år.  

Vilket öde Bretagnes unge hertig än fick blev de politiska följderna ödesdigra. Den yngste av Henrik II:s söner hade aldrig varit speciellt populär – först sedd som den obetydlige ”minstingen” i en grupp av utåtriktade, levnadsglada prinsar, sedan ansedd som falsk och brutal då han sökt ta makten under kung Rikards vistelse i Heliga Landet. Det förmodade mordet på Arthur väckte anstöt bland de normandernas franska vasaller. Allt fler visade sig benägna att svära kung Filip sin trohet. Inom två år efter Arthurs död var Normandie och Anjou förlorade, liksom delar av Akvitanien. Även om städer som Bordeaux och La Rochelle fortfarande var i normandernas ägo, spelade de kontinentala besittningarna allt mindre roll. Trots att franskan ännu i nära 200 år skulle förbli det allmänna språket vid engelska hovet och trots att striderna om det kvarvarande ”hertigdömet” Akvitanien” skulle fortsätta och så småningom övergå i hundraårskriget, blev kungafamiljen från och med nu alltmer engelsk. Liksom ryktena om vad som hänt ”prinsarna i Towern” 280 år senare bidrog till att ge England en ny kungadynasti, bidrog hertig Arthurs öde på sitt vis till att göra normanderna till engelsmän. Erövrarna hade växt samman med sitt rike.[6]              

 

                          

               

---

[1] Det fanns också en äldre bror – Henry, som kröntes till kung 1170, medan fadern fortfarande var livet i avsikt att ytterligare stärka familjens tronanspråk. Henry, som efter detta betecknades ”the young King”, visade sig vara en playboy och odåga som helst ägnade sig åt torneringar på kontinenten, när han inte revolterade mot sin far. han avled slutligen i dysenteri sommaren 1183 vid 28 års ålder. Hans äktenskap med en fransk prinsessa var barnlöst. (Henrik II och Eleonora av Akvitanien hade också tre döttrar, som alla gifte sig med framstående kungligheter och furstar. Mest framgångsrik var mellandottern Eleonora, gift med Alfons VIII av Kastilien och stammoder till flera sentida europeiska kungar).     

[2] Hur Geoffery av Bretagne dog är omtvistat. Officiellt avled han i en olycka under en tornering, medan andra hävdar att han dött i en magsjukdom. Enligt denna version kan historien om torneringsolyckan ha uppdiktats för att förklara hertigens vistelse i Paris. Besöket skall i själva verket ha haft till syfte att inleda nya konspirationer mot Henrik II, hertigens far. Geoffery av Bretagne blev 27 år gammal.

[3] Vid denna tid fanns ännu inga tydliga regler för hur den engelska Successionen skulle överföras, vilket närmast regelmässigt ledde till smärre panik varje gång en konung avled. Först under följande århundrade fastslogs definitivt att kungens äldste son skulle ärva tronen. (Eftersom Rikard Lejonhjärta inte hade någon son inom äktenskapet var problematiken i i detta fall dubbelt svårhanterlig). Rikard hade under återfärden från Heliga Landet 1193 råkat i fångenskap hos kejsar Henrik VI. Först ett år senare(efter ett intensivt lobbyarbete av änkedrottning Eleonora och erläggande av en dyr lösen) sattes kungen på fri fot i februari 1194.

[4] Filip II August av Frankrike, regent 1180-1223, strävade målmedvetet att stärka kronans makt i förhållande till adeln, familjen Plantagenet inberäknad. Hans son och efterträdare Ludvig(VIII), var den förste franske kung som kröntes först efter faderns död, vilket är en indikation på att Filip ansett sitt arbete som framgångsrikt.

[5] Weir och Vincent anger diametralt olika längd på härens ritt till Mirebeau Enligt Weir färdades de ”a distance of over Eigthy miles”(knappt 13 svenska mil), medan Wincent anger sträckan till l”more than two hundred miles”(drygt 30 svenska mil). Eftersom Weir anger att kung Johan befann sig i närheten av Chinon då han fick budskap om belägringen, medan Wincent enbart konstaterar att kungen ”Made a lightning raid south from Normandie”, har jag här valt att hålla mig till Weirs uppgifter då de förefaller mer exakta. (Weir s. 333, Wincent, s. 31.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Eleanor of Aquitaine(1999), kapitel20-22 och Nicholas Vincent, John, An evil King?(nyutgåva 2021), kapitel 2 främst s. 29-32.    

Bedräglig kungaättling skandaliserar fransk drottning - Halsbandsaffären 1785-86

 

Versaliles   var fullt av folk - det var det förstås alltid eftersom kungen och rikets administration höll till där. Men idag var Marie himmelfärds dag. Eftersom det också var drottningens namnsdag var helgen dubbelt viktig.[1] I vaktrummet utanför Konungens våning stod, bland många andra, hans Eminens Louis de Rohan - biskop av Strasbourg, kardinal och medlem av en av Frankrikes äldsta och inflytelserikaste familjer, redo att läsa mässan i slottskyrkan inför kungligheterna. Plötsligt hände något. En lakej visade sig och bad kardinalen stiga in till kungen, som önskade träffa honom genast. Den värde kyrkofursten lydde befallningen och fann sig plötsligt stå inför Ludvig XVI, drottning Marie Antoinette, samt baron de Breteuil, tidigare fransk diplomat med tjänstgöring i bland annat Stockholm och numera hovminister.[2] Alla tre såg på honom med bistra blickar – drottningen gjorde inte ens det. Hon stod med bortvänt ansikte och hopknipna läppar.

Kungen började:

-          Ni har köpt ett diamanthalsband i drottningens namn.

Kardinalen ryckte till.

-          Sire – Jag förstår att jag blivit lurad men själv är jag oskyldig.

-          Om så är har ni inget att oroa er för, min kusin, genmälde kungen, men detta måste redas ut.[3]

Kardinalen berättade nu, först skriftligt sedan muntligt, att en kvinna som kallade sig ”grevinnan de Lamotte Valois” hade bett honom att på drottningens vägnar köpa ett visst diamanthalsband, som hovets ledande juvelerare redan flera gånger erbjudit henne men som hon lika envist nekat ta emot. Rohan visade också upp ett brev som sades vara signerat av drottningen, men så iögonfallande klumpigt att ingen(vid det här laget inte ens kardinalen), kunde fatta att han någonsin gått på knepet. Drottningen utbrast:

-          Hur kan ni tro att jag bakom kungens rygg skulle låna mig till sådana bedrägerier och dessutom använda ER av alla som mitt ombud – jag har inte sagt er ett ord sedan ni kom hit från Wien för åtta år sedan.

Kardinalen stod förstummad.

Kungen konstaterade, strängt men behärskat:

-          Min herre: I denna situation kan jag inte underlåta att göra rannsakan i ert hem och försäkra mig om er person. Drottningens namn är mig dyrbart och det har vanhedrats. Jag hoppas att ni kan rättfärdiga er men måste göra min plikt som konung och make.

Rohan försökte få kungen att vänta med häktningen, åtminstone tills efter mässan men inget hjälpte. Kardinalen gick ut åtföljd av hovministern, som då de kom ut i vaktrummet högt förkunnade:

-          Kardinalen skall häktas på konungens befallning!

En chockad tystnad, eller kanske ett upprört sorl, följde dessa ord. Det var den 15 augusti 1785 och denna scen blev upptakten till en av de största hovskandalerna i Frankrikes historia. På sitt sätt bidrog den till franska revolutionens utbrott fyra år senare.[4]   

Vid tiden för detta upprörda samtal var Marie Antoinette nära 30 år och hade bott i Frankrike halva sitt liv. Hennes giftermål med dåvarande franske kronprinsen, som innebar en tydlig markering av Ludvig XV:s nya förbund med de österrikiska habsburgarna, hade aldrig varit populärt i hovkretsarna. Trots att många beundrade nykomlingens charm och grace framstod hon fortfarande som representant för en fientlig makt. Detta, kombinerat med de rykten som snart började gå om kronprinsens(senare Ludvig XVI:s), oförmåga att ”göra sin plikt i sängkammaren” utgjorde utmärkt grogrund för bilden av Marie Antoinette som sedeslös, slösaktig och utan moral. Att hon dessutom föredrog att umgås i en intim inre krets, där flera av de enligt hierarkin ledande hovherrarna och damerna var uteslutna gjorde inte saken bättre.[5]  Den övriga kungafamiljens maktambitioner, adelns önskan att utöka sin makt på kungamaktens bekostnad, borgerskapets hat mot privilegiesamhället - som uteslöt dem från all verklig makt trots att de oftast var rikare än aristokratin, ett ansträngt ekonomiskt läge, de nya idéer upplysningen och amerikanska frihetskriget skapat – allt detta tillsammans gav vid mitten av 1780-talet grogrund för en stämning där Frankrikes godhjärtade, vänfasta om också en smula lättsinniga drottning, av smädeskrivarna framställdes som personifikationen av i stort sett alla rikets olyckor. Detta hindrade dock inte att många inom adeln fortfarande drömde om att bli hennes förtrogna. En av dessa adliga lycksökare var kardinal Louis de Rohan, kungens förste allmoseutdelare och biskop av Strassbourg .

 

Som redan nämnts tillhörde kardinalen en av Frankrikes förnämsta och äldsta släkter, med ursprung i Bretagne från tidig medeltid. I familjen, eller snarare bland släktgrenarna, fanns såväl biskopar som krigare och ämbetsmän. Louis föddes hösten 1734 och var alltså drygt 20 år äldre än den drottning han så olyckligt kom att förknippas med. Eftersom han var en yngre son i familjen stod det snart klart att den prästerliga banan skulle utgöra hans kall. Vid tjugofem års ålder utsågs han till koadjutor, dvs. en sorts medhjälpare eller assistent, åt sin farbror den dåvarande ärkebiskopen av Strasbourg. I denna egenskap kom han ironiskt nog att bli den förste högre dignitär som mottog Marie Antoinette vid hennes ankomst till Frankrike våren 1770. Det visade sig emellertid snart att den unge mannen hade större läggning för ett bohemiskt liv i Paris salonger än som värdig prelat. Strax efter kronprinsens giftermål med den habsburgska prinsessan sändes han som ambassadör till hennes födelsestad Wien, där han förde ett sådant leverne med både överdåd och kvinnor att den värda kejsarinnan Maria Teresia indignerat avfärdade honom som: ”en förskräcklig typ, helt utan moral”. Hon fordrade att denna förtappade varelse omedelbart måtte sändas hem till Frankrike, vilket också skedde. Detta missöde hindrade på intet sätt hans karriär därhemma. Med tiden blev han både förste allmoseutdelare och kardinal och så småningom var det dags att överta farbroderns biskopsstol. Sedan tidigare var han medlem av Franska akademien, trots att hans meriter för denna ställning är mycket oklara. Ändå var Rohan inte nöjd. En underbar dröm hägrade för honom – att bli erkänd som medlem i drottningens vänkrets i Petit Trianon. Men ack! Hennes Majestät var kallsinnig. Hur än Louis kämpade för att ställa sig in ignorerade hon honom med den stolthet som endast en sann habsburgare kan visa. Den stackars mannen suktade. Vad skulle han göra! Då dök plötsligt en mystisk dam upp i hans väg – ”grevinnan de Lamotte Valois”. Var hon måhända den som kunde öppna vägen till drottningens gunst?

 

”Grevinnan de Lamotte Valois” är en av dessa bedragare som inte undgår att väcka viss beundran, just tack vare storslagenheten och djärvheten i deras bedräglighet. Hon måste onekligen haft en viss charm. Hon hette Jeanne de Saint-Remy och var vid tiden för den process som för alltid förknippas med hennes namn 29 år. Trots att hon vuxit upp som en fattig tiggerska rann förnämligaste blod i hennes ådror. Hennes far härstammade från en utomäktenskaplig son till kung Henrik II av dynastin Valois, som regerade Frankrike vid mitten av 1500-talet.[6]  Som så mången utfattig man av förnämt ursprung var han oerhört stolt över sin härstamning och manade sin dotter att minnas att hon var av kungligt blod – en maning Jeanne var fast besluten att följa. Genom att be om allmosor hos de rätta personerna lyckades hon med tiden bli omhändertagen i en klosterpension, som hon senare rymde från. Vid tjugofyra års ålder gifte sig Jeanne med en lågadlig gardesofficer vid namn dr Lamotte, som snart började kalla sig ”greve de Lamotte Valois”. Med hjälp av lån och krediter lyckades de leva på relativt stor fot i Paris – blev fordringsägarna för svåra var det bara att återigen visa sig på offentlig plats, beklagande hur skamligt det var att en så förnäm person som en grevinna Valois hade det så knapert. Genast kom det nya bidrag från godtrogna aristokrater. Så långt som att presenteras för Marie Antoinette nådde Jeanne emellertid aldrig. Risken att bli avslöjad var kanske för stor.[7] Äventyrerskan kom dock i kontakt med andra förnäma personer – med tiden även kardinal de Rohan. Jeanne insåg snart att denne mans högsta önskan var att komma i Marie Antoinettes nåd och lät honom förstå hur nära hon själv – en ättling av huset Valois! stod sin ”kära kusin” drottningen. Jeanne inledde nu ett minst sagt vågat spel – där falska brev i drottningens namn sändes till kardinalen, i vilka Hennes Majestät lovade honom sin vänskap fast hon ännu inte kunde visa det öppet. Vid ett tillfälle anordnades till och med ett möte i Versailles  trädgårdar, där en ung flicka från Paris som officiellt försörjde sig som modist men åtminstone till hälften lär ha varit prostituerad, visades upp för kardinalen iförd en vit klänning av det slag som Marie Antoinette brukade bära. Eftersom hon var mycket lik drottningen till ansiktsdragen var det lätt att dra den stackars fursten vid näsan. Flickan viskade till honom att han nu kunde ”hoppas att allt det gamla är förlåtet”, och avlägsnade sig sedan hastigt efter att ha stuckit en ros(en av drottningens favoritblommor), i hans hand. Nu var Rohans eventuella misstankar stillade. Från och med detta ögonblick fanns det ingenting han nekade Madame de Lamotte. Jeanne fick råd att köpa en lantegendom i Bar-sur Aube i Champagne och levde nu verkligen som en aristokrat ur högsta klassen. Att detta fräcka bedrägeri kunde pågå i omkring två år utan att avslöjas måste ha berott på dels att kardinalen ville tro på det, dels att han sällan var i Paris eller vid hovet. Oftast vistades han i sitt biskopsdöme i Elsass. Han var fullt nöjd med att då och då få ett brev från ”drottningen”, där denna betygade honom sin vänskap och utbad sig små tjänster(oftast pengar), åt sin ”väninna, grevinnan de Valois”.[8] Så följde det sista bedrägeriet, det som slutligen bragte skandalen till offentlighet och gav den dess historiska namn – Halsbandsaffären.

Den främste juveleraren i Paris åren före revolutionen hette Auguste Bohemer. Bland hans förnämligaste kunder ingick naturligtvis Frankrikes drottning men även andra kungligheter, både i Frankrike och andra länder. Trots sin ickekristna börd hade han gott rykte bland sina klienter, om det nu berodde på att hans yrke och religion av tradition förknippades med varandra eller att ”börden” inte ansågs spela någon roll. Vid mitten av 1780-talet kämpade Bohemer och hans medhjälpare med ett svårt problem. Drygt tio år tidigare hade de lagt ned stora investeringar i ett halsband med diamanter, avsett för Madame du Barry, Ludvig XV:s sista mätress. Kungen hade emellertid dött innan collien var klar att levereras och där stod juvelerarna med sin dyrbara klenod, som ingen verkade intresserad av längre. De hade försökt sälja den till Marie Antoinette flera gånger men hon sade hela tiden nej, om det berodde på priset eller att hon faktiskt inte ville ha halsbandet.[9] Juvelerarna försökte sälja dyrbarheten till sänkt pris hos någon annan kunglighet – ingen nappade. Fick de inte snart ut sina pengar skulle de göra konkurs. De vände sig åter till Versalies – samma nekande svar. Då dök ”grevinnan Valois” och kardinal Rohan upp på scenen. Grevinnan såg sin chans att komma över ett dyrbart smycke och lyckades övertala kardinalen att köpa det på avbetalning löpande på två år fördelat på fyra terminer(naturligtvis för ”drottningens” räkning).[10] Rohan fick också en fullmakt på saken, signerad ”Marie Antoinette de France”.[11] Avtalet gjordes upp 29 januari 1785 och tre dagar senare överlämnades halsbandet till grevinnan. Enligt planerna skulle första avbetalningen ske sex månader därefter men nu visade sig ”grevinnan” ha gått för långt. Hennes man gardesofficeren och sekreteraren Vilette försökte skaffa pengarna genom att bryta ut några av stenarna och sälja dem både i Paris och London. De var så desperata att myndigheterna förstod att här måste en hund ligga begraven. Inga pengar kom in och både juvelerarna och kardinalen undrade varför drottningen ännu inte burit halsbandet. Grevinnan försökte rädda situationen genom att ändra villkoren, åter på ”drottningens” önskan. Juvelerarna gick med på saken men skrev för säkerhets skull till Marie Antoinette och berättade vad de hade gjort. De nämnde också hur glada de var att ”världens vackraste diamantsmycke skulle komma att stå till tjänst hos den största och bästa av drottningar”.

Marie Antoinette mottog detta brev 12/7 1785 och förstod naturligtvis ingenting. Vad var det nu för ett smycke Bohemer talade om. Var det samma diamanthalsband igen? Tänk att den där karlen aldrig gav upp! Hon sade till Madame Campan, sin första kammarfru som stod henne nära, att hon hade fått nog av diamanter. Det skulle hon säga nästa gång Bohemer dök upp. Så brände hon brevet – det gjorde drottningen för det mesta med sin korrespondens och sådana här dumheter var då ingenting att spara!

3 augusti 1785, två dagar efter att första avbetalningen för halsbandet skulle göras, sökte juveleraren upp Madame Campan och frågade varför drottningen inte svarat på hans brev.

-          Hon brände det, svarade kammarfrun.

-          Det är omöjligt, skrek den stackars juveleraren. Drottningen är skyldig mig pengar!

Så berättade han om halsbandet som kardinal de Rohan köpt i drottningens namn.

-          Det kan inte stämma, hon har ju inte sagt ett ord till honom de senaste åren!

Nu var förvirringen total. Frågan överlämnades till hovminister Breteuil och några till i drottningens närhet. Tråkigt nog tänkte dessa herrar, som ofta är fallet då en högt uppsatt hovman råkat i blåsväder, mera på att komma åt Rohan än på att försöka reda ut vad som faktiskt hade hänt och hur det bäst borde hanteras, För drottningen var det mest upprörande att någon tydligen förfalskat hennes namn. Efter en tid var hon säker – det måste vara den där förfärlige Rohan, han som betett sig så illa hos hennes mor i Wien, som låg bakom! Han hade antagligen försökt utnyttja hennes namn för att komma över pengar eller liknande! Att hon skulle ha undertecknat en fullmakt med ”Marie Antoinette de France” var så ”uppåt väggarna” att ingen vettig människa kunde ha gått på det – särskilt inte en medlem ur franska högadeln.[12] Alltså måste kardinalen själv ligga bakom förfalskningen, Följden blev det upprörda mötet i kungens våning på Marie himmelfärds dag och kardinalens efterföljande arrestering. 

När rättegången upptogs i Parisparlamentet(den domstol där mål mot rikets högre dignitärer brukade avgöras och där också alla lagar måste registreras för att bli giltiga), var parternas syfte åter snarare att komma åt varandra än att klargöra fakta. Trots att kardinalen hunnit bränna en del papper innan hans hus i Paris rannsakades hade tillräckligt av bakgrunden kommit fram för att flera inblandade skulle gripas – utom Madame de Lamotte och hennes sekreterare också den stackars flickan som spelat drottningens roll vid mötet i Versalliesparken. Marie Antoinette försökte få den delen av materialet struken, ty hon visste hur pamflettskrivarna skulle tolka den pikanta episoden. Så skedde olyckligtvis inte. Drottningen framträdde inte själv i domstolen men opinionens ljus var fokuserat på henne och de olika parternas berättelser om vad son hänt var rena bestsellers i Frankrike i allmänhet och Paris i synnerhet. De flesta trodde att drottningen hade bett kardinalen köpa halsbandet i hemlighet, att hon inte kunnat betala och nu sökte skydda sitt rykte bakom sin ”väninnas” och kardinalens ryggar. ”Grevinnan” dömdes till livstids fängelse och till brännmärkning, ett straff hon mottog under starkt fysiskt motstånd. Efter några veckor lyckades hon(inte helt klart med vems hjälp), fly till England, där hon tillbringade de närmaste åren med att sprida giftdrypande historier om Marie Antoinette och kardinal Rohan. Om hon inte begått självmord under ett anfall av psykisk sjukdom hade hon troligen blivit ett vittne i tribunalets rättegång mot drottningen under revolutionen.  Flickan som spelat Marie Antoinette i parken frikändes. Det allmänna intresset riktades dock mot kardinalens dom – hur brottslig ansågs han vara? Att han trott sig ha ett hemligt rendeveous med Frankrikes drottning och sedan agerat som hennes hemliga verktyg bakom kungens rygg borde klassas som majestätsbrott. I anat fall blev domen en underförstådd kritik av drottningens ”omoraliska leverne”. Bilden av vad som nu hände skiljer sig mellan sekundärkällorna. Enligt Zweig frikändes Rohan ”utan varje tadel” av parlamentet i maj 1786 – han kunde inte lastas för sin uppfattning om drottningens vanor och seder. Att kungen senare förvisade honom från Paris var ett lamt försök att släta över hovets moraliska nederlag. Enligt Fraser ådömdes kardinalen å andra sidan att be om ursäkt för sin förmätenhet att tro sig ha ”lustvandrat” med Marie Antoinette i en park. Han var förvisad från hovet, skulle nedlägga sina franska ämbeten och ge en summa till de fattiga. Däremot var han inte juridiskt brottslig och försattes således på fri fot. (Med Zweigs synsätt skulle en sådan dom närmast ha varit att se som en seger för drottningen och hennes sak).[13] Båda är dock ense om att Marie Antoinette var djupt upprörd över att Rohan kommit så lindrigt undan. ”Det finns ingen rättvisa i Frankrike”, utbrast hon till kammarfrun Madame Campan. ”Om en drottning inte har lagens skydd, vad kan då en vanlig undersåte vänta sig”! Rohan kom att ingå i nationalförsamlingen under revolutionens tidiga år men kom i onåd då han vägrade svära trohet mot de nya lagarna om franska prästers oberoende av Rom och påvestolen. Han slog sig ner inom sina domäner på tysk mark och avled i staden Ettenheim i nuvarande Baden-Würtemberg 1803, 68 år gammal. Den stackars Bohemer och hans medhjälpare gjorde konkurs. Långt in på 1800-talet försökte deras efterlevande få kardinalens arvingar att betala hans ”skuld” för halsbandet, vilket slutligen lyckades.

Den som verkligen förlorade på affären var drottning Marie Antoinette. Efter processen i parlamentet var hon lovligt villebråd för smädeskrivarna. Ingen brydde sig längre om att iaktta diskretion i hatkampanjen mot ”Österrikiskan”. De närmaste årens dåliga skördar och skenande statsskuld gjorde stämningen alltmer upphetsad och när ständerförsamlingen möttes i Versallies i maj 1789 för att försöka reda ut problemen, gick revolutionen inte längre att hejda. Efter tre år var monarkin avskaffad och ytterligare några månader senare var Ludvig XVI avrättad. Marie Antoinette själv dömdes till döden och giljotinerades i oktober 1793. Rättegången hölls i Justitiepalatset i Paris, samma byggnad där Parisparlamentet fällt sin dom nära sju och ett halvt år tidigare.[14]                                               

  

                

                

 

          

---

[1] Marie himmelsfärd är fortfarande en av Frankrikes stora helgdagar och firas 15 augusti varje år. Populärhistorikern och författaren Herman Lindqvist berättar i en av sina kåserisamlingar hur han en morgon vaknade full av energi redo att göra allt man aldrig hinner, bara för att till sin blygsel upptäcka att det var Marie himmelsfärd. Det var varken möjligt att ringa veterinären eller storhandla. Dagen gjordes till helgdag i samband med att Ludvig XIII:s drottning väntade sitt första barn. Genom att ära Maria hoppades man försäkra sig om en son, vilket också blev fallet. Det postrevolutionära Frankrike firar således än idag indirekt ”Solkungens” födelse med en särskild helgdag.

[2] Breteuils officiella titel var(på svenska), ”minister för de kungliga husen”, vilket i praktiken innebar att han var fransk inrikesminister.

[3] Att Ludvig XVI betecknade kardinalen som ”kusin” är ett bevis på familjen Rohans höga status och den sensation, för att inte säga chock, det måste ha inneburit att en av dem häktades – därtill i samband med en offentlig ceremoni där han själv spelade en ledande roll.   

[4] Replikerna i scenen ovan återges huvudsakligen efter Zweig, s. 138-40. Uppgiften att kardinalen vid mötet visat kungen brevet med den fatala signaturen finns dock bara hos Fraser. Vissa ord och formuleringar har av skrivaren bytts ut och förändrats, utan att innebörden påverkats.

[5] Det bör noteras att samtiden i det närmaste förutsatte att en otillfredsställd drottning skulle ta sig en älskare och kanske rentav försöka ta makten i makens rike. Både Rysslands kejsarinna och Danmarks drottning levde under sena 1700-talet öppet med en eller flera älskare. Katarina den stora hade dessutom avsatt sin gemål. Gustav III:s fysiska och psykiska svårigheter i sitt äktenskap med en dansk prinsessa och hovstallmästare Muncks(föreställda och verkliga), insats i sammanhanget var kanske inte allmänt kända i Europa men en visa vid svenska hovet. Spanske kungen Karl IV, vars regering inleddes strax före franska revolutionen, styrdes av sin hustru(en dotterdotter till Ludvig XV), och hennes älskare, gardesofficeren och premiärministern Godoy. Det var helt enkelt ”på modet” med otrogna drottningar vid Europas hov mot slutet av 1700-talet.  Med tanke på de många år som gått innan Ludvig XVI(om av fysiska eller psykiska skäl kan diskuteras), lyckats avla barn, är det begripligt att pamflettskrivarna frågade sig varför Marie Antoinette skulle vara annorlunda.  

[6] Valois utgjorde liksom Bourbon en förgrening av den franska Kungadynastin Capet. Valois regerade Frankrike 1328-1589, då de ersattes av Henrik IV av huset Bourbon. Liksom de flesta kungadynastier efterlämnade Valois många utomäktenskapliga barn, med  efterföljande ättlingar.

[7] När Halsbandsaffären blev var mans egendom och Jeannes porträtt spreds i massupplaga i Paris, bad Marie Antoinette att få ett exemplar för att se om hon kände igen kvinnan. Inför revolutionsdomstolen några dagar före sin avrättning hävdade drottningen bestämt att hon aldrig träffat Madame de Lamotte.  

[8] Dessa brev, eller ”biljetter” var i själva verket skrivna av en viss Rétaux de Vilette, som ingick i Jeannes hushåll som hennes ”förstesekreterare” Han anses också ha varit hennes älskare.   

[9] Zweig ger intrycket att drottningen mycket väl kunde tänkas ha önskat köpa halsbandet, om inte kungen - för en gångs skull, sagt ifrån att det kostade för mycket, medan Fraser menar att det helt enkelt var urmodigt och att halsband över huvud taget inte var i drottningens smak. ”Vi har större behov av fartyg än av diamanter”, skall hon ha sagt sedan juveleraren än en gång hört av sig med böner att hon skulle köpa halsbandet. För egen del ville hon hellre investera i de egendomar hon nyligen förvärvat för sin och barnens räkning. 

[10] Priset var 1 600 000 livres

[11] Det är detta brev som åsyftas i början av denna text – vid skildringen av mötet mellan kungen och kardinalen.

[12] Kungligheter skriver sig än idag enbart med förnamn. Vår nuvarande kung skriver sig ”Carl Gustaf” inte ”Carl Gustaf av Sverige”. Lika lite gjorde 1700-talets kungligheter det.. Om Marie Antoinette alls undertecknade sina brev var det med enbart ”Antoinette”, eller möjligen ”Marie Antoinette”, inte ”Marie Antoinette av Frankrike”, något hon också påpekade i brev till släkten när ”Halsbandsaffären” kom i dagern.

[13] Överhuvudtaget finns en påtaglig skillnad mellan Zweigs och Frasers syn på Marie Antoinette. Zweig, som verkar se historien enbart ur sitt hemlands synpunkt, framställer Maria Teresia som den kloka, eftertänksamma modern och Marie Antoinette som den visserligen godhjärtade men ack så obetänksamma flickan, som varken förstår sitt eget kall eller vad tiden kräver och som, styrd av nycker, ”gör den viljelöse kungen till sin slav”. Först de sista svåra åren visar hon verklig kraft ”och blir lika stor som sitt eget öde”. (En sak i drottningens liv som väcker författarens fulla gillande är å andra sidan kärlekshistorien med Axel von Fersen). Hos Fraser är drottningen istället ett offer för habsburgarnas politiska ränker och Versalies fientlighet. För sin familj var hon främst ett redskap för Habsburgs intressen och just detta vållade henne svårigheter i Frankrike. Att hon skulle ha lett kungen ”som en slav” är helt fel. Han gav henne Petit Trianon och andra dyrbara presenter, men var alltför misstänksam mot hennes habsburgska ursprung för att ge henne verklig politisk makt. Inte förrän de sista åren(efter Halsbandsaffären), kom de varandra verkligt nära. Även Fraser är övertygad om drottningens kärlek till Fersen. 

[14] Denna text bygger huvudsakligen på Stefan Zweigs och Antonia Frasers biografier över Marie Antoinette(svensk översättning i nyutgåva 1989 respektive 2002). Zweig ägnar tre kapitel åt Halbandsaffärens olika stadier(s. 130-165), medan Fraser i huvudsak upplåter kapitel 15 i sin biografi åt skandalen(s.220-237). Se även Louis de Rohan – Wikipedia.