Pompejus död

 

 

Skeppet låg stilla en bit utanför stranden. Romarna såg mot land. En stor mängd soldater betraktade fartyget och tycktes göra sig redo att ta emot dem. På en liten tronstol såg de siluetten av en spinkig gosse som tycktes vara i de tidiga tonåren. Det måste vara kung Ptolemaios, vars far några år tidigare förklarats för romerska folkets vän och allierade. Det var Pompejus, deras egen herre – han som nu tycktes övergiven av Fortuna och tvingats fly både Rom och Grekland för att undkomma den hänsynslöse Caesar, som givit Egyptens konung denna hederstitel. Att han nu sökte hjälp hos sin klients  son var följaktligen helt naturligt. Ptolemaios syster, drottning Kleopatra, hade ju redan skickat krigsfartyg till Pompejus hjälp och till och med mottagit hans äldste son i Alexandria. Visserligen hade drottningen sedan dess drivits på flykten av broderns ministrar och det sades att hon samlat trupper i Gaza och nu låg på andra sidan gränsen och sökte en möjlighet att ta sig in i Egypten. Det var därför kungen och hans män befann sig här, i gränsfästet Pelusium och inte i sin huvudstad. När väl Pompejus återtagit kontrollen över situationen skulle han säkert lösa tvisten mellan det kungliga syskonparet.

Se! Där kom en båt roende ut mot skeppet. Men vad var detta – en simpel fiskebåt! Var det på sådant sätt man mottog Roms mest framstående fältherre. En skymf – eller kanske en fälla? Cornelia lade armen om sin makes hals.

-          -  Gå inte iland, käraste herre, viskade hon. Stanna här hos oss, tills vi är säkra på deras avsikter. Han smekte hennes kind och vinkade mot båten som närmade sig.

-          -  Lugn, ser du inte – Det är romare i båten! Måste vara några av Gabinus män. Det finns fortfarande de som är lojala mot republiken.

 

I nästa ögonblick lade båten till vid sidan av deras fartyg och tribun Septimus kom ombord – en av de romerska soldater och officerare som skickats till Egypten sju år tidigare då gamle kung Ptolemaios återvänt från sin exil.

-         -  Var hälsad, imperator, sade Septimus högtidligt och hans följeslagare - den egyptiske generalen Achillas, tillfogade hastigt på grekiska – Förlåt oss, herre, men hamnen här är alltför grund att ta emot ett sådant skepp som ert. Därav denna enkla båt. Jag hoppas att ni inte upptar det som förolämpande.

-       -   Inte alls, svarade generalen förbindligt. Men låt oss nu komma iland och reda ut vad som bör göras.

Han gav Cornelia en hastig, varm kram och steg så ner i båten åtföljd av sina två trognaste tjänare, av vilka den ene var slav, den andre frigiven.

Åskådarna på krigsgalären såg båten ro mot stranden. Generalen satt försänkt i tankar och tycktes granska några ark, kanske utkastet till ett tal. Tjänarna satt bredvid honom och de romerska och egyptiska officerarna stod bakom honom. Nu stötte båten mot land. Vad som sedan hände gick så snabbt att ingen egentligen hann reagera. De såg tribun Septimus höja sitt svärd och sticka det rätt genom kroppen på Pompejus, samtidigt som general Achillas och en annan egyptisk soldat högg honom bakifrån med sina dolkar. Generalen tycktes ändå ha vädrat faran ty han hade hunnit täcka ansiktet – den gest en romare alltid gjorde då han stod i begrepp att falla offer för mördarhand. Som om det grymma mordet inte räckte högg förövarna också avPompejus´ huvud och kastade kroppen i vattnet, varur den dock bärgades av den frigivne slaven.

Det var 29 september år 48 f Kr. General Gnaeus Pompejus, allmänt kallad den store, var död. Då Caesar anlände till Alexandria några dagar senare mottog han sin före detta svärsons, allierades och motståndares huvud som ”gåva” av de styrande i Egypten. Man visade honom också Pompejus signetring. Men istället för tacksamhet visade sig Caesar vred mot mördarna och begrät Pompejus öde. Inom kort var de som initierat mordet själva döda, fängslade eller förvisade. Från detta ögonblick satsade Caesar på drottning Kleopatra. Snart var hennes ställning som egyptisk regent bekräftad och ett av de mest legendariska kungliga kärleksförhållandena i historien inleddes. Pompejus död hade visat sig vara ett svårt misstag.[1]

 

Attentatet mot Julius Caesar år 44 f Kr hör till de mest omskrivna och diskuterade i historien. Mordet på Pompejus är dock mindre känt och inte ens detaljerna är helt säkra – en del menar att han mördades i Alexandria, andra(vilket gäller för sant här), att det skedde i fästet Pelusium vid Egyptens östra gräns. Ändå är det frågan om mordet på Caesar någonsin ägt rum utan mordet på hans rival drygt tre år tidigare. I motsats till Caesars död, som var en helt ”intern affär” inom Roms högsta skikt, var mordet på Pompejus, som vi sett, delvis ett mord initierat av egyptier som önskade behaga Roms nye härskare.. Vad låg bakom och vad hade hänt om Pompejus inte mördats den där dagen i Pelusium?                    

       Under de två sista århundradena f KR var den romerska republiken ett system i kris. Även om det från början byggde på den semidemokratiska tanken att ingen i staten någonsin skulle kunna bi allsmäktig och att i stort sett alla med begåvning, något så när stabil ekonomi och förmåga att tala för sig hade möjlighet att göra politisk karriär, hade striden om ämbeten och ärebetygelser på 500 år alltmer förfallit till ohämmad maktkamp – där lömska påhopp intriger, statskupper och regelrätta mord på politiska motståndare hörde till ordningen för dagen. En viktig faktor bakom utvecklingen var – ironiskt men inte ologiskt. Roms militära expansion från 300-talet f KR och framåt. Man kan säga att Rom rent maktpolitiskt omkring 100 f KR i praktiken redan blivit ett kejsardöme men utan någon kejsare att ge förvaltningen av imperiet en fast styrelse eller agera samlande symbol för rikets invånare. Enda enande kraft utgjordes i stort av föreställningen om den egna(eller snarare republikens), förträfflighet. Roms framgångar på slagfältet var beviset på republikens ofelbarhet. Att ens antyda behovet av förändring i det virrvarr av traditioner och sedvänjor rikets styrelse byggde på var i stort sett liktydigt med landsförräderi och misstanken att man åtrådde kunglig värdighet. De som genom smarta drag ändå lyckades genomdriva viktiga reformer,(som bröderna Grachus jordfördelningspolitik på 100-talet), kunde räkna med att förr eller senare stupa i strid under någon revolt eller helt enkelt få skallen inslagen. I provinserna var korruptionen och utsugningen av lokalbefolkningen så utbredd att en tränad talare som Cicero lätt kunde göra sig ett namn som de förtrycktas försvarare hemma i Rom, inte så mycket av idealitet som för att öka på sin egen ryktbarhet. Generaler som utmärkt sig i krig utövade allt oftare vad som i praktiken var ett maktmonopol genom att flera år i följd väljas till konsul, dvs. republikens högsta ämbete( Marius), medan en missnöjd officer vars bragder inte ansågs ha blivit vederbörligen hedrade inte längre drog sig för att tåga in med trupper i självaste Rom och inleda ett eget skräckvälde för att den vägen få sin belöning(Sulla)[2]. Det var mot denna bakgrund som de två patricierna Gnaeus Pompejus och Julius Caesar växte upp.   

De båda männen var i stort sett jämnåriga, även om Pompejus var några år äldre. Bägge tillhörde framstående familjer men var ändå inte av det allra främsta skiktet i republiken. Som alla andra inom senats- eller riddarståndet drömde de om en karriär i statens (och inte minst sin egen), tjänst. Medan Caesar med tiden visade sig framstående inom såväl krigets som talets konst – därtill som författare, var Pompejus mer ensidigt hemfallen för krigaryrket. Caesar visade dessutom tidigt ett drag av självständighet, för att inte säga självsvåld, av ett slag som inte var vanligt ens för en romare. Då Sulla uppmanade honom att skilja sig från sin första hustru(dotter till en av diktatorns främsta motståndare), vägrade den unge mannen, som ännu bara var i sena tonåren, att göra detta och valde istället en tid i landsflykt. Då han något senare tvingades betala en lösensumma för att släppas av ett gäng pirater, lät han efter frigivningen på eget bevåg - utan någon som helst fullmakt från något håll, samla en flotta och döda sjörövarna. (Som tack för de trevliga stunder de ändå haft tillsammans lär Caesar egenhändigt ha skurit halsen av piraternas ledare istället för att, som seden bjöd för sjörövare, korsfästa honom. Med åren beträdde Caesar en mer konventionell väg på republikens ämbetsskala, på väg mot rangen som konsul. Ändå fortsatte han att ”sticka ut” i mängden av ämbetsmän. År 62 f KR var han en av de få som i egenskap av praetor(domare), talade för benådning av en grupp upprorsmakare – bland annat med motiveringen att det var viktigt att uppnå försoning. Försöket misslyckades men visade än en gång att Caesar var en man som gick sin egen väg.

Pompejus var som sagt mer entydigt lagd för krigaryrket. Han besegrade både pirater, politiska upprorsmän och utländska furstar och gjorde dessutom Syrien till romersk provins. Som talare i senaten eller på Forum ansågs han dock inte vara mycket värd. Hans benägenhet att ta åt sig äran för bragder som andra redan utfört(eller åtminstone där andra redan utfört det mesta av ”grovjobbet”), väckte också irritation bland hans kolleger och konkurrenter. Bland folket i Rom var Pompejus å andra sidan stor idol – Både han själv och hans ”fanclub” ansåg honom väl i klass med Makedoniernas Alexander och de gav honom hederstiteln ”Magnus”(den store).  

I början av 50-talet f KR(noga räknat i slutet av år 60), fann Caesar och Pompejus uppenbarligen att de hade skäl att samarbeta. Caesar hade just återvänt från tjänstgöring i Spanien och stod i begrepp att tillträda som den ena av republikens två konsuler för det kommande året. Av erfarenhet visste han att många ledande medlemmar i senaten skulle göra vad de kunde för att motarbeta honom. Pompejus ville för sin del få garantier att hans veteraner tilldelades jord – liksom också att hans anstalter beträffande styrelsen i Syrien vann laga kraft. De gick därför samman med en tredje framträdande gestalt i romersk politik – Crassus. Crassus var äldre än de båda andra, 15 år äldre än Caesar, nio år äldre än Pompejus. Om Caesar var den skickligaste talaren och Pompejus (än så länge bör tilläggas), den störste krigaren, var Crassus den rikaste av de tre. Det är fullt möjligt att han i praktiken länge bekostat Caesars politiska karriär genom att betala dennes omfattande skulder via lån. Liksom de flesta av Roms ledande personligheter hade Crassus vunnit sina sporrar i krig och Pompejus hade en tid tjänstgjort under honom i kampen mot Spartacus slavuppror på 70-talet f KR. Pompejus sätt att vilja ta åt sig hela äran för den slutgiltiga segern hade emellertid gjort de båda herrarna till avundsmän, något som å andra sidan inte var ovanligt i republiken.[3] För närvarande insåg emellertid båda att de hade mer att vinna på samverkan än pajkastning och förenade sig med Caesar i vad som kom att bli känt som ”första triumviratet”. För att stärka alliansen gifte Caesar våren 59 bort sin dotter Julia med Pompejus, trots att han var sex år yngre än sin nye svärson.[4]      

Resultatet av triumviratet blev initialt att Caesar i praktiken utövade sitt konsulat år 59 som envåldshärskare, om än inte utan motstånd från hans medkonsul och dennes anhängare. I enlighet med traditionen blev Caesar därefter utsedd till ståthållare i en provins – i Caesars fall Gallien.[5] Ståthållarskapet var först på fem, senare på tio år. Triumvirerna hade då mer formellt beseglat sitt förbund vid ett möte i staden Luca, belägen inom cisalpinska Gallien. Caesar ägnade nu nio år åt att utvidga det romerska Gallien och sökte även lägga under sig Britannien, vilket dock misslyckades. Kriget i Gallien skall inte beröras närmare här – nog är att säga att Caesar år 50 f KR var rikare och mäktigare än någonsin. Han stod nu i begrepp att återvända till Rom för att än en gång tillträda ett konsulat.

Hemma i Rom hade mycket förändrats. Både Crassus och Caesars dotter Julia var döda. Galliens prokonsul hade många fiender – vare sig det bottnade i simpel avundsjuka, uppriktig oro för vad Caesar kunde ta sig för om han återkom till makten eller personlig avsky på grund av verkliga eller upplevda oförrätter. Allt fler röster höjdes för att Caesar borde fråntas sitt befäl och också Pompejus visade tecken att vilja distansera sig från sin forne allierade och svärfar. Caesar antydde vilja att ge ifrån sig sin armé, om Pompejus gjorde detsamma med sina legioner i Spanien. Kravet avvisades, misstänksamheten steg alltmer på båda sidor och i januari 49 f KR överskred Caesar slutligen Rubicon, kanske med de berömda orden ”tärningen är kastad”! Inbördeskriget var ett faktum. Italien och själva Rom föll snabbt och utan större motstånd för Caesars trupper men strider utkämpade både i Spanien och Grekland. Det tog drygt 1,5 år innan Caesar och Pompejus möttes på slagfältet.

Den avgörande drabbningen kom att stå på slätten utanför staden Farsalos i Thessalien i nuvarande östra Grekland sommaren 48 f KR.[6] Pompejus´ trupper hade nyligen haft vissa framgångar och började känna segervittring, trots att deras general helst hade fortsatt nöta på Caesars krafter utan att bjuda batalj. Caesar stod just i begrepp att bryta upp men såg sina fiender gå till anfall och beredde sig på strid. Den striktare disciplinen(eller kanske kallare nerver), bland Caesars veteraner tog ut sin rätt och slaget slutade med att Pompejus´ linjer kollapsade. Denne övergav nu sin här och flydde med några få förtrogna mot Egypten.

Detta rike styrdes sedan 300 år av ättlingarna till en av Alexanders generaler. Trots att man ännu på papperet var självständiga hade faraonernas forna högkultur på 40-talet f KR i praktiken förfallit till föga bättre än romersk vasallstat. Man hade konstanta skulder hos Rom, vilket inte gjorde kungafamiljen populär bland folket(i synnerhet inte i huvudstaden Alexandria). Bara några år tidigare hade romerska styrkor tvingats ingripa för att återinsätta den dåvarande kung Ptolemaios på tronen, sedan hans äldsta dotter drivit honom i exil. Nu var de båda döda och kronan övertagen av kungens äldste son(en 13åring med samma namn som fadern), och dennes äldre syster, den drygt 20åriga Kleopatra. I enlighet med ”god” sedvana i familjen hade dessa båda blivit oense och drottningen tvingats fly till Gaza, där hon samlat en här för att återta sitt rike. Kungen och hans regentskap bevakade nu gränsen mot öster vid Pelusium för att hindra henne därifrån. Det var i detta läge den slagne Pompejus anlände för att söka hjälp.

Tanken att resa till Egypten var i och för sig helt logisk. I början av inbördeskriget hade de sänt fartyg till Pompejus och hans äldste son hade till och med besökt Alexandria. Men då hade Pompejus varit Roms främste general, nu kom han som flykting. Den ”egyptiska regeringen” var av naturliga skäl principiellt fientliga till romare i allmänhet, en slagen romare var inte värd ett rött öre. Dessutom anade man att Caesar var Pompejus i hälarna – han kunde dyka upp när som helst. Tyldesley ger bilden att regelrätta diskussioner förts inom regentskapet – vad göra med Pompejus?

”Låt honom stanna”, tyckte några.

”Han måste förvisas”, menade andra.

”Nej”, sade Theodotos, den unge kungens lärare i politik. ”Får han stanna här blir Caesar vår fiende. Förvisas han blir både Pompejus och Caesar missnöjda. Kanske Pompejus tar kontakt med Kleopatra. Han måste dödas. Döda män bits inte”!   Resultatet blev den scen som skildras i början av denna text.

Om mördarna väntat sig tacksamhet av Caesar tog de grundligt fel. Då generalen tre dagar efter mordet landsteg i Alexandria och möttes av Theodotos och hans kumpaner, som glatt visade honom Pompejus´ huvud och signetring, grät Caesar bittert över sin FD svärsons öde.[7]

Vilka överväganden som än låg bakom mordet på Pompejus och vad än Caesar innerst kände vid nyheten om vad som hänt – så mycket står klart att de styrande i Egypten hösten 48 f KR inte visste mycket om förhållandena inom romersk politik eller brytt sig om att bredda sina kunskaper i ämnet. De var(i och för sig förståeligt), helt fokuserade på att behaga den man som för tillfället var romarrikets starke man(samtidigt som de snart var redo att angripa även honom, till och med i sin egen huvudstad). De utgick helt enkelt från att Caesar skulle bli tacksam att hans rival röjts undan. För Caesar bör Pompejus´ död tvärtom ha framstått som ett fruktansvärt illdåd, om inte mänskligt(vilket ändå är sannolikt), så åtminstone politiskt. Om han visade tacksamhet mot mördarna av en av Roms största fältherrar genom tiderna, skulle han ju framstå som medansvarig. Vilken moralisk seger för hans fiender – Caesar lejer en utländsk kung för att hjälpa honom göra sig av med republikens bäste general! Vilka bevis behövdes mer att han var en tyrann som ville införa monarki i Rom? Genom att mörda Pompejus hade Egyptens ledande styresmän i själva verket undertecknat sina egna dödsdomar – flera av dem stupade eller mördades i det kommande ”Alexandrinska kriget”. Man kan undra vad som hänt om Theodotos och de  andra låtit Pompejus leva. De kunde ha arresterat honom och bjudit honom ett ståndsmässigt fängelse i Alexandria tills Caesar hann fram för att avgöra hans öde. Vad som hänt om de forna allierade mötts igen – Med Pompejus som fånge och Caesar som segrare, vet vi naturligtvis inte, men det är åtminstone möjligt att de kommit till en ny uppgörelse där de återtagit sin allians från triumviratets dagar . nu med Caesar som den starkaste. Caesar kunde visa sig hänsynslös i krig(uppemot en miljon människor lär ha dött under fälttågen i Gallien). När det gällde politiska motståndare hemma i Rom var han tvärtom överseende och förlåtande, ofta till sin egen nackdel.[8]  Pompejus hade visserligen flera gånger under inbördeskriget sagt sig inte vilja ha ”Caesars vänlighet att tacka för sitt liv”, men när man står inför fullbordat faktum kan de flesta acceptera verkligheten. Kanske Pompejus gått med på att återvända hem vid Caesars sida – den man vars dotter han älskat så högt. Om de två försonats hade det politiska läget i Rom i sin tur blivit ett annat. Även om Caesars fiender sannolikt fortsatt ogilla honom för hans maktfullkomlighet, hade det rimligen varit betydligt svårare att uppamma det hat inom Roms aristokrati som inom fyra år efter det lömska mordet i Pelusium ledde fram till Caesars eget våldsamma slut i senaten i Rom 15 mars 44 f KR. Hur hade den romerska världen och därmed i förläningen vår egen kultur, i så fall utvecklats?

Som sakerna nu stod – Pompejus var död, mördad. Sannolikt var det detta som fick Caesar att kort tid senare ställa sig på Kleopatras sida i kampen om den egyptiska tronen. Därmed inleddes ett av de mest mytomspunna förhållandena i kungahusens historia genom tiderna. Men det är en annan berättelse.                                                      

---

[1] Ovanstående bygger på egyptologen Joyce Tyldesleys skildring av Pompejus död och bakgrunden till denna i hennes bok Kleopatra, Egyptens sista drottning(svensk översättning 2008), s. 66-68. Replikerna är dock åtminstone delvis fiktiva. Tyldesley anger platsen för Pompejus död till Pelusium, medan Goldsworthy, närmast i förbigående anger Alexandria.. (Militärtribuner  var ett slags romerska stabsofficerare)..

[2] En konsul fick enligt reglerna endast inneha sin post för en period av ett år och måste sedan vänta tio år innan han kunde ställa upp till omval. Varje år valdes två konsuler. Sulla regerade Rom 82-79 f KR och var känd för sina minst sagt hårdföra metoder.

[3] En bärande tes i Adrian Goldsworthys biografi över Caesar(svensk översättning 2007), är att den föreställning om den romerska elitens uppdelning i mer eller mindre fasta ”partier” under republikens slutskede som länge rått inom forskningen är starkt överdriven. I praktiken var, menar han, den romerska politiken en högst individualistisk arena, där enskilda individer stenhårt konkurrerade om makt och inflytande. Vilken ”politisk åskådning” som gällde, vilka allianser som kunde tänkas slutas och vem som var fiende, betingades i hög grad av vad som för tillfället bedömdes som lämpligt av respektive politiker.

[4] Julia var Caesars dotter i dennes första äktenskap. Det var för hennes mors skull som Caesar en gång valt att gå i exil, hellre än att skilja sig. Exakt när Julia föddes är oklart, men hon bör ha varit kring 15-18 år vid tiden för sitt giftermål. Trots att hennes nye make var cirka 30 år äldre tycks de ha varit lyckliga tillsammans. Pompejus blev till och med kritiserad för att tillbringa ”för mycket” tid på landet med sin hustru. Även om den stora åldersskillnaden var ovanlig ”till och med för romerska förhållanden”, har sådana äktenskap som bekant under tidernas lopp varit vanliga inom kungliga dynastier.

[5] ”Gallien” omfattade då såväl Gallia Cissalpina i norra Italien som Gallia Transalpina i nuvarande södra Frankrike. Under sina fälttåg utvidgade Caesar det romerska området till att (i stort sett), omfatta dagens Frankrike, Nederländerna, västra Schweiz och Tyskland väster om Rehn, Utöver Gallien tilldelades Caesar även provinsen Illyricum på Balkan, som han dock inte hann engagera sig närmare i. 

[6] Enligt vår tidräkning 8 augusti.

[7] I filmen Cleopatra(1963), berättar Caesar(Rex Harrison), för drottningen(Elisabeth Taylor), att ringen ursprungligen tillhört hans nu döda dotter Julia, som skänkt den till Pompejus vid deras giftermål elva år tidigare. Jag har inte hittat några historiska belägg för detta, men om det till äventyrs stämmer är Caesars vrede och sorg mer än begriplig

[8] Flera av de inblandade i mordet på Caesar 44 f KR(dock långt ifrån alla), var män som kämpat på Pompejus sida i inbördeskriget och blivit benådade.

Harald V - eller arvprins Harald och hans farfar

 

I fredags morse nåddes vi av budskapet att konung Harald V av Norge avlidit vid 89 års ålder – En förlust för såväl kungens familj som för Norge i stort och även för släktingar och vänner, som guddottern kronprinsessan Victoria av Sverige. Personligen har jag ingen närmare relation till ”Norges bestefar”, som kung Harald tydligen kallades. Enda gången jag såg honom på TV var då han och Sonja installerades i sitt kungliga ämbete 1991.  

För mig förknippas kung Harald främst men en historisk spelfilm – ”Kungens val”(”Kongens nej” på norska), från 2016. Filmen handlar om de första dagarna av den tyska ockupationen av Norge under andra världskriget och fokuserar särskilt på kung Håkon VII:s och hans familjs öden 8-11 april 1940, Vi följer dem på flykten från Oslo den traumatiska morgonen 9 april, då osäkerheten är stor i alla läger och med det dramatiska mötet mellan kungen och det tyska sändebudet i Ekverum följande dag som dramatisk höjdpunkt – Håkon VII vägrar lugnt men kategoriskt att böja sig för Hitlers krav, än mindre att personligen fatta något avgörande beslut över huvudet på den folkvalda norska regeringen. Den blivande kung Harald V var vid denna tid endast tre år(född i februari 1937), och sonson till kung Håkon. Fadern var kronprins Olav och modern den svenskfödda prinsessan Märtha, sondotter till Oscar II.[1] I filmen är det Håkon VII som spelar rollen av ”bestefar”, om inte för hela Norge så åtminstone för sina egna barnbarn. I första scenen ser vi kungen 8 april 1940 stå utanför sonens residens på Skaugum, glatt lekande kurragömma med lille Harald och de två äldre systrarna Ragnhild och Astrid. Att kylan biter och tyska skepp upptäckts i norska vatten tycks inte bekymra nämnvärt: ”Jag vill så gärna träffa barnen”, säger han mjukt när Olav pratar politik och Märtha ber svärfar tänka på hälsan. När Håkon strax därefter åker hem till slottet i Oslo vinkar han lite vemodigt åt småttingarna. Alldra helst skulle farfar strunta i allt elände och fortsätta leka kurragömma – den gladaste i det lilla uppsluppna gänget. Så kommer allvaret – tyskarna har invaderat och både kungafamilj och regering måste fly från huvudstaden. Under tågresan mot Hamar 9 april ligger Harald och farfar Håkon på golvet och ”smågosar” med varandra. Haralds lilla gris, ”Nasse”, kan som tur är tala flera språk, bland annat engelska, norska och svenska och(naturligtvis), ”Grispråket”.

-          Vad säger han, undrar farfar kungen nyfiket.

-          Han säger att han vill hem, svarar arvprinsen.

-          Hälsa honom att det vill jag också.

När de sedan diskuterar Nasses språkbegåvning berättar Harald att han kan säga ”Yes, Sir”.[2]

Senare samma kväll går larmet – tyskarna närmar sig den flyktande kungafamiljen och barnen och Märtha måste skiljas från Olav och kung Håkon. När avskedets stund är inne är det kungen som ”pratar” med Nasse.

-          Du tar väl hand om Harald nu, eller hur?

-          Vad säger han, frågar pojken olyckligt.

-          Han säger ”Yes, Sir”.    

Här ges tydliga exempel både på kärlek och kamratskap mellan generationer och den motståndsvilja som kom att prägla Norge under ockupationen – den som just kungahuset symboliserade så tydligt.[3] Vare sig dessa både smågulliga och gripande scener har verklighetsbakgrund eller inte undgår de knappast att göra intryck på åskådaren.

Drygt 86 år har gått sedan de där traumatiska dagarna då den nära 70årige kungen och den treårige prinsen flydde tillsammans och tröstade varandra under flykten. Håkon VII dog som något av norsk folkhjälte 1957 och nu, nära 70 år senare, har alltså sonsonen följt honom, själv utkorad till sitt lands ”Bestefar”. Jag vet som sagt inte mycket om norska kungahuset men en sak är säker: Sedan 1905 har de alla givit allt för Norge! Låt oss önska att den nye kung Håkon VIII lyckas göra detsamma! Och RIP till kung Harald! Kanske han och Farfar leker kurragömma tillsammans igen i den andra världen.     

 

            

---

[1] Märthas far var prins Carl, Oscar II:s tredje son. Kung Oscar, som så länge kämpat för att bevara unionen och vägrat låta en av sina söner bli kung i det ”nya” kungariket Norge 1905, kom därmed ironiskt nog att utgöra den förenande länken mellan svenska och norska kungahuset.

[2] Norska kungafamiljen var  redan från början klart ”engelskorienterad”. Dåvarande prins Karl av Danmark hade 1895 gift sig med yngsta dottern till prinsen av Wales, prinsessan Maud. Att familjen på detta sätt var knuten till Storbritannien hade stor betydelse för valet av norsk kung 1905. Den nye kung Håkons svärfar hade då blivit brittisk kung under namnet Edvard VII.  

[3] Jag har i dokumentära källor inte hittat några uppgifter om dessa ”samtal” mellan kungen, arvprinsen och gossedjuret. Däremot uppges att lille Harald busringde på klockan i kupén ett par gånger under resan till Hamar.

Konsten att improvisera ett tal

 

”Det krävs tre veckor för att förbereda ett improviserat tal”, lär Churchill ha sagt, eller om det är fyra, jag är inte helt säker. Men en del tycks faktiskt ha förmågan att improvisera mer eller mindre rakt av. Min kunglige favorit i modern historisk tid, Lennart Bernadotte på Mainau, ägnar ett halvt kapitel i andra delen av sina memoarer åt att räkna upp tillfällen där han utan förvarning improviserat fram tal eller smärre kupletter. Han framstår som en man med humorn nära till hands, liggande precis under ytan. ”Vilken egenskap uppskattar ni mest hos er make”, skall en journalist en gång ha frågat Sonja Bernadotte.

”Dårfinkerierna”, svarade hon. 

Greve Lennart själv säger sig i memoarerna ha svårt att avgöra var gränsen inom honom går mellan lek och allvar, skådespel och verklighet; ”Jag vet bara att jag ständigt är öppen för varje situations dramatiska möjligheter” – detta oavsett om det verkligen gällde ett framförande på en scen eller mer vardagliga situationer som inbjöd till improvisation av något slag. Därpå ges några exempel på grevens förmåga inom genren.

En gång uppmanades Mainaus herre att helt oförberedd under en konferens ”göra reklam” för staden Konstanz. Irriterad att på detta sätt tas på sängen samlade Lennart ihop ett antal blanka a4ark som han stoppade i fickan. Då ögonblicket var inne förkunnade han för de församlade: ”Oförberedd som jag är…” varpå han ”råkade” sprida ut ett antal ark över golvet. Då serviceinriktade människor skyndade till att bärga det(som de trodde), dyrbara manuskriptet, hejdades de med ett skälmskt: ”Ingen idé, det står inget på papperen”, varefter talaren lugnt kunde säga vad han behagade: ”Roligt med regi”, konstaterar greve Lennart i memoarerna. Ibland kan det vara tvärtom – ett väl förberett och genomgånget tal visar sig vid närmare eftertanke omöjligt att hålla. Detta inträffade en nationaldag i början av 1970-talet, när dåvarande domprosten i Västerås(god vän till slottsherren vid Bodensjön), uppmanat greven att hålla ett tal i hans domkyrka. Med viss tvekan åtog sig Lennart uppgiften – bara för att dagen före begivenheten plötsligt komma till insikt om att det storstilat utformade ”blågula nationaldagstalet” helt enkelt inte gick an att framföra. Raskt improviserades ett nytt tal ihop, endast med hjälp av några i hast nedkastade stolpar. Exakt vad som sades kunde författaren senare inte erinra sig, men tydligen slog talet an en sträng av gemenskap mellan Europas olika länder och kulturer, kombinerat med en förhoppning att dessa kulturer måtte kunna behålla sin särprägel. Hur som helst var slutresultatet uppenbart lyckat, ty domprosten manade senare sin vän att åter framträda i domkyrkan - något greven dock avböjde resten av livet då han, som han skriver. önskade att det tidigare talet ”skall förbli en solitär”.

Alla som deltagit i större högtidliga evenemang vet hur jobbigt det kan vara att lyssna på folk som håller storslagna, långdragna tal. Man förstår ungefär hälften av vad som sägs och knappt det. Ju längre eländet håller på dess tyngre blir ögonlocken och man undrar stillsamt vad man egentligen har i sällskapet att göra – sedan kan ämnet för sammankomsten i sig vara hur viktigt som helst. Bland sina många åtaganden var greve Lennart Bernadotte i många år också engagerad i tysk miljövård. Vid en internationell konferens i München förväntades greven hålla huvudföredraget eller, som det hette, ”festföredraget”. Enligt schemat skulle talaren hålla ett anförande på cirka trekvart, endast föregånget av några kortare ”välkomsthälsningar” från arrangörerna. Dessa hälsningar blev i själva verket så långdragna att 1/5 timme hunnit förlöpa innan det var dags för huvudtalaren att framträda. Vid det laget var publiken(kanske även festtalaren)? Smått slutkörd. ”Det här går inte”, tänkte Lennart för sig själv, ”de orkar inte längre”. Han lät helt sonika snabbkopiera talet och förkunnade därpå för de församlade: ”Det blir inget festföredrag. Varsågoda och läs talet själva om ni är intresserade”, varefter han i ett anförande på fem minuter fick sagt vad han verkligen ville säga. I memoarerna hävdar Lennart att han blivit ”ovationsartat hyllad” för detta berömvärt kortfattade tal.

Som slutkläm i beskrivningen av sin egen förmåga till improvisation påpekar greve Bernadotte att överträdandet av konventioner förutsätter medvetenhet om reglernas värde och nödvändighet: ”Man måste veta var gränserna går, annars är det stor risk att man gör bort sig”. Bara den som har något så när begrepp om vad som passar sig kan tillåta sig att då och då träda utanför ramarna.[1] Greve Lennart beskriver sig(med glimten i ögat får man förmoda), som ”konventionell på ett okonventionellt sätt”, kanske en bra fingervisning om hur vi alla borde förhålla oss - såväl i talarstolen som till livet i största allmänhet, för att bli någorlunda tillfreds med tillvaron.[2]                           

 

       

---

[1] En återklang av detta förhållningssätt kan måhända anas i det svar greve Lennarts son Björn i en intervju i samband med faderns 90årsfirande 1999 gav SVT:s reporter. På frågan vad han lärt av sin pappa svarade sonen ”disciplin och humor”.

[2] Denna text bygger på greve Lennart Bernadottes memoarer, Mainau min medelpunkt(1995), s. 92-98.

De bortglömda trotjänarna - kungliga sköterskor och guvernanter

 

En kategori individer som gärna glöms bort(eller snarare inte får den uppmärksamhet de förtjänar), när man studerar kungahusens historia från medeltiden in i vår egen tid är sköterskorna. Dessa trotjänare nämns visserligen relativt ofta i biografierna och översiktsverken över och omkring deras upphöjda skyddslingar och man förstår att de haft stor psykologisk betydelse- detta framgår inte minst av att deras tjänster ofta tagits i anspråk av flera generationer inom en och samma familj. Vilka dessa personer var, vad de tänkte och kände eller vad som drev dem att fortsätta med sitt trägna arbete framgår sällan. Ändå kan deras betydelse knappast överskattas. Eftersom kungabarn nästan in i vår egen tid saknat närmare kontakt med sina föräldrar, måste dessa ammor, guvernanter och barnpigor ofta ha framstått som en sorts reservföräldrar eller syskon för de små prinsarna och prinsessorna och på det rent emotionella planet säkert haft ett större värde än de rent biologiska släktingarna. I några enstaka fall har dessa tjänare med tiden uppnått höga positioner inom rikets högadel eller rentav i själva riket. Katherine Swyngford, en adelsdam av centraleuropeiskt ursprung som till stor del vuxit upp i England och gift sig med en engelsman, började som guvernant åt hertigens av Lancaster barn i första äktenskapet. Med tiden blev förhållandet mellan arbetsgivare och anställd allt mer förtroligt och snart levde de i ett mer eller mindre öppet förhållande. De fick fyra barn som alla adlades och erkändes som medlemmar av kungafamiljen, även om de länge saknade arvsrätt till tronen. Mot slutet av sitt liv gifte sig hertigen med den forne guvernanten, som slutade sina dagar 1403 som änkehertiginna av Lancaster och styvmor till den regerande kungen Henrik IV. Genom kloka giftermål och en god portion tur kom Katherines ättlingar att tillhöra adelns absoluta toppskikt och inom någon eller några generationer satt de på Englands tron. Idag härstammar det brittiska kungahuset och därmed de flesta av Europas furstehus från guvernanten som blev hertiginna.[1]

Karin Månsdotter, kvinnan av folket som blev drottning, började sitt liv på slottet som sköterska åt kung Eriks utomäktenskapliga dotter Virginia. Om det var i den egenskapen kungen först började åtrå henne eller om han redan tidigare beslutat göra henne till sin frilla vet vi inte, men det var under Karins tid i den kungliga barnkammaren som förhållandet inleddes. Inom tre år var hon kungens gemål och krönta drottning. Tiden på tronen blev visserligen kort och familjens öden skiftande och ofta svåra, men Karin Månsdotters minne hör otvivelaktigt till de odödliga och mest legendariska i Sveriges kungliga historia.    

Den första kvinnan i Sverige att gå till historien just som guvernant och sällskapsdam åt kungabarn var Euphrosina Heldina von Dieffenau, som tjänstgjorde i Karl IX:s familj på den tiden han ännu ”bara” var hertig Karl av Södermanland.  ”Fru Heldina”, som hon kort och gott kallades, hade kommit till Sverige som gift med en inflyttad officer och efter makens död gått i hertigens tjänst. Hon fick ansvar för hans dotter Katarina då flickan var sex år[2]. Exakt vilken roll Heldina spelat förtäljer inte sekundärlitteraturen kring familjen Pfalz. Det enda som framgår är att hon måste ha varit minst sagt betydelsefull. Hon blev god vän med sin skyddsling, som korresponderade med henne livet ut. Det faktum att Katarina delvis uppkallade sin mest kända dotter(Maria Euphrosina), efter sin forna mentor är i sig betecknande.[3] Med tiden fick Heldina också ansvar för Katarinas halvsyskon, bland dem den blivande kung Gustav Adolf. Hennes för tiden ovanliga språkkunskaper – hon behärskade latin, gjorde inte bara Heldina lämplig som språklärare åt kronprinsen utan också att konversera lärde män och sändebud som besökte svenska hovet. 1617, samma år som Gustav Adolf kröntes, förlänades fru Heldina ”ett stort antal gårdar”, vilket förmodligen skall ses som avgångsvederlag och tack för lång och trogen tjänst. Icke desto mindre kom den gamla damens tjänster(hon var nu kring 70 år), att på nytt tas i anspråk av prinsessan Katarinas familj. Fru Heldinas forna skyddsling var nu gift med Pfalzgreven Johan Kasimir och hade tvingats återvända till Sverige på grund av det begynnande trettioåriga kriget. Åter fick Heldina ansvaret för en uppväxande generation svenska kungligheter. Bland annat anses hon ha utrustat hertig Adolf Johan(yngre bror till Karl X Gustav), med goda kunskaper i latin. Eftersom Pfalzgrevinnan Katarina efter Gustav Adolfs död tagit hand om sin brorsdotter, är det inte uteslutet(men mer osäkert), att Heldina en kortare tid även övervakat drottning Kristina. I så fall har, under en period av 45 år, tre svenska regenter, en hertig och stammodern för svenska huset Pfalz haft förmånen av hennes beskydd och uppfostran. Euprosina Heldina von Dieffenau avled 1636, vid 86 års ålder. Hennes förra adept och goda vän Katarina av Pfalz följde henne i graven två år senare.[4]  

Nästa representant för detta släkte av trotjänarinnor vid svenska hovet får nog sägas vara Emerentia von Düben. Hennes familj hade invandrat till Sverige från Tyskland och sedan två generationer gjort tjänst i hovkapellet, där flera av dess medlemmar blev kapellmästare samtidigt som de innehade olika tjänster vid hovet, ofta i kungligheternas närmaste uppvaktning.[5] Emerentia utsågs till kammarpiga hos prinsessan Ulrika Eleonora(Karl XII:s yngre syster), 1690 då flickan var knappt två år gammal och Emerentia själv 21. Deras förhållande blev lika vänfast som ”fru Heldinas” relation med Katarina av Pfalz hade varit – kanske rentav än mer emotionellt eftersom Ulrika Eleonora i motsats till sin anmoder aldrig kom att bilda någon verklig egen familj. Efter att först ha varit som en andra mor blev fröken Düben med tiden något av sin härskarinnas goda styvsyster. Att en kvinna av ofrälse börd favoriserades på detta sätt vållade, som man kunde vänta, en del missnöje bland mer ”förnäma” anställda.  Redan när Emerentia år 1717 blev hovfröken, vilket normalt förutsatte adelskap, hotade flera av hennes nya kollegor att omedelbart avgå från sina poster och då hon två år senare(nu som nyadlad tillsammans med sina många bröder), utsågs till kammarfröken hos sin väninna – som nu i sin tur blivit svensk drottning, lämnade en viss Margareta Torstenson verkligen sin hovtjänst, indignerad att så förbigås till förmån för en ”uppkomling”![6] Även om ”Mensa”, inte var prinsessans enda förtrogna intog hon helt klart en särställning som var känd även utanför hovkretsarna. När Fredrik av Hessen inledde sitt frieri till Ulrika Eleonora försummade han inte att också kontakta den inflytelserika hovdamen och be henne verka för hans sak hos prinsessan. När dåvarande Fredrik I senare gav fritt lopp åt sin lust efter kvinnor av alla stånd(hustrun dock undantagen), tröstade Mensa sin drottning och påpekade att ”månen vandrar sin väg utan att bry sig om hundarnas avföring”.[7] Därefter fick drottningen lättare att dölja sin (helt naturliga), svartsjuka. Ulrika Eleonora och Emerentia von Düben följdes åt i döden precis som Heldina och Katarina av Pfalz, fast i omvänd ordning. Drottningen avled i november 1741, Emerentia i mars 1743. För att få vara nära sin ”syster” även i livet efter detta köpte sig Emerentia gravplats i Riddarholmskyrkan alldeles intill drottningen, där hon alltjämt lär ligga begraven. Tidens store hovskald von Dalin(som chevalereskt nog också skrivit ett vackert ode över kung Fredriks älskarinna Hedvig Taube), poängterade hur oskiljaktiga de två väninnorna varit: ”alltid när man minns Ulrika man även fröken Düben minns”.[8]         

 

Man skulle kunna nämna åtskilliga namn på trogna guvernanter och sköterskor vid svenska hovet genom historien – Hedvig Ulrika de la Gardie(gift med Gustav III:s gunstling Armfelt), som var hovmästarinna hos blivande Gustav IV Adolf och som krävde sin makes återkallande från exilen för att anta samma tjänst hos kungens äldste son prins Gustav. Berta Zygg, kammarjungfru hos Josephine av Leustenberg, som följde sin skyddsling till Sverige, blev en av hennes närmaste förtrogna och höll hennes barn i Herrans tukt och förmaning: Innan prinsen kunde bli kung fick han lära sig bli människa, tillrättavisade hon blivande Karl XV. För att undvika långrandighet skall vi hoppa fram till Olga Sjöberg, som var sköterska, sällskapsdam och småningom trotjänarinna hos prins Lennart, senare greve Bernadotte av Visborg, herre till Mainau vid Bodensjön.

Olga Sjöberg var(vilket förmodligen var relativt nytt vid svenska hovet i början av förra seklet), professionell barnsköterska. Hon kom från Småland och hade tjänstgjort hos flera högreståndsfamiljer. När prins Wilhelm och hans hustru Maria erbjöd henne tjänsten som högsta ansvarig i barnkammaren på Oakhlll och Stenhammar lär hon ha tvekat. Det visade sig nämligen att herrskapet ville behålla henne för längre tid, inte bara under sonens spädbarnsår. Slutligen gav hon med sig - Kanske äran att tjäna en sidogren av kungahuset blev för stor. Resultatet var en livstidstjänst, som inte upphörde förrän Olga avled 1942, vid 74 års ålder. I sina memoarer uttrycker greve Lennart sin varma tacksamhet för ”Nennes” omtänksamhet och trofasthet. ”Hon utstrålade trygghet och lugn och så ser jag henne i de första minnesbilderna” Det var dock ett förhållande med vissa komplikationer. Någon lekkompis blev ”Nenne” aldrig: hon var för ordningsam och rädd om sin skyddsling för det. Det var inte heller alltid så lätt att ha den maktfullkomliga Victoria av Baden, Gustaf V:s gemål, till de facto överordnad. När drottningen var missnöjd med sonsonens uppförande hände det att fröken Sjöberg fick order att vidarebefordra farmors synpunkter till den lille prinsen: ”Nenne var minst lika ledsen som jag. Hon gjorde sig förebråelser för pliktförgätenhet och kunde vara sur och förtvivlad i flera dagar. Ett underbart tillstånd”, konstaterar Lennart sarkastiskt. När pojken blev äldre visade sig tendenser till svartsjuka – Det var så många konkurrenter om ynglingens gunst(skolkompisar och tjejer), att stackars Nenne kände sig utanför vilket kunde leda till pinsamma uppträden mellan prins och sällskapsdam. Sedan Lennart brutit sin egen väg och blivit godsherre i Tyskland hjälptes dock fästmö och trotjänarinna åt att inreda Mainau åt den gemensamme mannen i deras liv. Duon från barnaåren blev en välfungerande trio.[9]      

Den siste(?), av detta släkte av strävsamma tjänsteandar i den kungliga barnkammaren var Ingrid Björnberg(i likhet med Olga Sjöberg kallad Nenne).[10] Hon var av adlig börd med anor tillbaka till 1600-talet. Om henne skall här endast i korthet nämnas att hon 1938, vid 25 års ålder, trädde i tjänst hos prins Gustav Adolf och prinsessan Sibylla och att hon snart blev sköterska åt såväl parets döttrar, Hagasessorna som deras bror, blivande kung Carl XVI Gustaf. Sedan denne blivit kung och gift sig återupptog Nenne, i ”fru Heldinas” värdiga efterföljd, sin tjänst hos nästa generation kungligheter. Hon hade dessutom utsetts till åldfru, dvs. husföreståndarinna, på Stockholm, Rosersberg och Tullgarns slott. Hon avled 1994 81 år gammal.[11]

Inget maskineri fungerar som bekant utan de små kuggarna. Av ovanstående axplock torde framgå att de för eftervärlden så gott som osynliga sköterskorna och guvernanterna genom tiderna spelat en nog så betydelsefull roll för det uppväxande släktet av kungligheter och därmed(i större eller mindre grad), också för dynastiernas och Sveriges, liksom andra monarkiers, historia. Förhoppningsvis följer senare en något utförligare studie om förhållandet mellan enskilda kungligheter och deras uppfostrare/trotjänare.                              

---

[1] Om detta, se Dynastihistoria: Dynastigrundaren som aldrig besteg tronen. ochDynastihistoria: Konsten att legitimera kungliga bastarder..

[2] Dvs. 1590.

[3] Även om det inte utsägs klart kan man utgå från att Heldina varit Marias gudmor. Maria Euphrosina var syster till Karl X Gustav och gift med Magnus Gabriel de la Gardie.

[4] Heldina omnämns bland annat i Ulrich Langes bok Karl X Gustavs bror Adolf Johan, stormaktstidens enfant terrible(2019). Se även Euphrosina Heldina von Dieffenau – Wikipedia.

[5] Anders Düben kom till Sverige i samband ned Gustav II Adolfs bröllop 1620.

[6] Skrivaren får här erkänna att inte ens han(trots sitt mångåriga intresse för relationer och förbindelser vid olika hov) lyckats utröna den exakta skillnaden mellan en hov- och en kammarfröken. Så mycket tycks dock klart som att en kammarfröken förväntas ingå i prinsessans- drottningens uppvaktning ”på kammaren” och alltså ha en intimare relation ned sin härskarinna än övriga anställda. Å andra sidan är i detta fall distinktionen särskilt svårbegriplig, med tanke på den varma relation som alltid rått mellan Emerentia von Düben och hennes härskarinna,

[7] Troligtvis utgjorde detta en fin antydan om att Ulrika Eleonora trots allt var född svensk prinsessa – hon var oumbärlig för sin make om denne ville behålla tronen.

[8] Emerentia von Dübens roll i Ulrika Eleonoras liv  berörs i Walfrid Holsts biografi över drottningen från 1956. Se även Emerentia von Düben – Wikipedia och Emerentia Düben, von - Svenskt Biografiskt Lexikon.

[9] Olga Sjöberg omtalas många gånger i Lennart Bernadottes memoarer, Käre prins, god natt(1977).

[10] Gissningsvis en lätt förvrängning av "Nanny", det engelska ordet för barnflicka.

[11]Se  Ingrid Björnberg – Wikipedia.