Kungligheter på sommarnöje

 

Så närmar sig sommaren, med sommarlov för barnen och semester för de vuxna! Alla svenskar som haft en ”normal lycklig uppväxt” det senaste dryga seklet har väl något minne av ett sommarnöje från barndomstiden – någon plats där man tillbringade sommaren, badade i havet, lekte eller kanske hjälpte till med lantbruket. För min del var det Halland som var sommarparadiset, med stort P! När jag var liten bodde vi i sommarstugan mellan Halmstad och Falkenberg fyra veckor årligen. Sedan blev det två veckor – numera blir det en dryg vecka på hotell, om man alls kommer iväg – det är så mycket som måste organiseras när man är rullstolsbunden och så blir man ju bekvämare av sig med åren. I år blir det i alla fall en liten tripp ner till släkten i augusti och vad som än händer längre fram i livet – Halland kommer alltid i mitt minne stå som en symbol för sommar och glädje.

Kungligheter har naturligtvis också sina sommaridyller – kanske företeelsen rentav började lite tidigare bland ”de upphöjda”, när Europa upplevde några årtionden av relativt lugn mot slutet av 1800-talet, samtidigt som infrastrukturen och framkomstmöjligheterna blev bättre. Det land som för många europeiska kungligheter(stora som små), årtiondena före förra sekelskiftet utgjorde sommarparadiset med stort P var – Danmark!

Kristian IX tillhörde en sidogren av huset Oldenburg med anor tillbaka till 1500-talet. Han var född i Schleswig-Holstein men hade delvis vuxit upp vid danska hovet. Genom sitt giftermål 1842 med en tysk prinsessa med nära kopplingar till danska kungahuset stärktes prinsens band till Danmark ytterligare – något som fick stor betydelse när det med åren blev allt tydligare att huvudgrenen av huset Oldenburg(som regerat Danmark i 400 år), var på väg att utslockna. Efter en minst sagt uppslitande period – som förutom tronföljarval och tronbestigning omfattade ett kort katastrofalt krig med Preussen, varvid i stort sett halva danska riket gick förlorat, stod den forne Kristian av Glücksburg vid mitten av 1860-talet där som Kristian IX av Danmark. Han och hans hustru hade sex barn, tre pojkar och tre flickor.  Två av sönerna, Fredrik och Vilhelm, blev kungar, men Vilhelm blev inte kung hemma i Danmark utan i det nya kungadömet Grekland. Två av flickorna blev drottningar – Alexandra i Storbritannien, Dagmar i Ryssland.[1] Yngsta dottern Tyra gifte sig med den landsflyktige hertig Ernst August av Hannover(sedermera känd som hertigen av Cumberland), medan Valdemar stannade i Danmark och gifte sig med en prinsessa från det avsatta franska kungahuset Orleans.

På detta sätt fick Kristian IX och hans drottning Louise en stor samling mågar, svärdöttrar och barnbarn utspridda över Europas troner.[2] Under en period på nära 40 år kom alla dessa släktingar i stort sett varje sommar på besök till Danmark. Oftast träffades man på slottet Fredriksborg på Själland. Alla kom naturligtvis inte alltid på en gång men det blev ändå som en samlingsplats för några av tidens ledande furstar. Här levde och förde man sig nästan som vanliga människor. Turister som ibland kom till Fredriksborg kunde plötsligt inse att den vänlige främlingen de frågat om vägen var Rysslands självhärskare, Greklands kung eller prinsen av Wales. Här ingicks giftermål som reglerade Europas politiska allianser och här slöts vänskapsband som indirekt kom att påverka ställningstagandena inför första världskriget.[3]  Särskilt ryska tsarfamiljen älskade sommarloven i Danmark – I Ryssland var stämningen så laddad årtiondena före revolutionen att man knappt vågade gå utanför palatsgrindarna. Minsta förflyttning förbereddes och övervakades noga. I ”Apappa” Kristians rike kunde man gå och handla i affärerna på Ströget i Köpenhamn eller ta ett härligt dopp med mamma i Öresund utan minsta rädsla för revolutionärernas attentat. Tsar Alexander III(pappa till siste tsaren Nikolaj II), hade särskilt skojigt. Han var 1,90 lång, stark som en björn och älskade Practical Jokes. Att hälsa på svärföräldrarna i Danmark var för honom som att få permission ur ett fängelse. Att han gärna demonstrerade sin styrka är kanske inte så konstigt – även om det förefaller ovanligt barnsligt av en självhärskare att riva sönder kortlekar eller böja silvertallrikar på mitten. En vana Alexander hade var att hälla vatten över förbipasserade gäster – särskilt om de var uppklädda i bästa finkostymen, vilket ungarna han var ”lekledare” för naturligtvis tyckte var oerhört kul. Den mycket formelle Oscar II av Sverige lär ha råkat ut för denna ”behandling” flera gånger, både på Fredriksborg och i Vinterpalatset i Petersburg.[4] När kung Kristian, som starkt misstänkte något av barnbarnen, frågade vem som bevattnat hans svenske kollega, frånsvor sig samtliga allt ansvar. Kung Oscar lär indignerat ha avlägsnat sig från Fredriksborg samma dag. Det fanns alltså de som inte passade in i ”gänget” av uppsluppna kungligheter. Prinsen av Wales trivdes egentligen inte med det, i hans ögon, alltför stillsamma enkla livet hos svärfadern utan brukade mest dyka upp för att hämta hem hustrun och barnen till England. Preussens kronprinsessa hörde i regel överhuvudtaget inte till cirkeln kring danska kungaparet. Hon var äldsta dotter till drottning Victoria och lyckligt gift med Vilhelm 1:s äldste son.[5] Trots att både hon och hennes man tog avstånd från Bismarcks expansiva politik sågs hon som representant för den makt som på 1860-talet berövat Danmark de tyska hertigdömena Slesvig-Holstein. Själv var hon van vid ett formellt, disciplinerat(om än kärleksfullt), liv hemma på moderns slott i Skottland eller på Isle of Wight Vad hon en sommar såg vid ett besök på Fredriksborg gjorde henne både chockerad och road: ”Ljudet som alla åstadkom och de vilda lekarna var obeskrivbara. En eller två gånger blev jag tvungen att gapskratta när alla bar runt på varandra, tumlade runt och kröp över varandra. Det var ett under att inga armar och ben blev brutna. Danmarks drottning måste ha särskilt slitstarka möbler, jag tror att en soffa fått fjädringen utbytt ett antal gånger”.

Kring sekelskiftet 1900 blev släktträffarna vid danska hovet mer sällsynta och mindre uppsluppna. En ny generation kungligheter trädde till och världens allvar trängde sig på alltmer inför det stundande stora kriget. Men minnet av de där underbara barndomssomrarna levde kvar hos dem som efter 1914 upplevde katastrofer, exil och kanske till och med död och förintelse. När det blev för svårt kunde man drömma sig tillbaka till dagarna på Fredriksborg och hämta kraft i det som varit.

Hoppas ni får en lika fin sommar som kungligheterna i Danmark för omkring 150 år sedan. Och skulle någon spruta ned finkläderna för er – Bli inte sura. Det är ju trots allt sommar![6]                               

---

[1] Vilhelm antog som grekisk kung namnet Georg I. Dagmar blev kejsarinnan Maria Fjodorovna

[2] Kristian IX var känd som ”Europas svärfar”, medan drottning Victoria i England, som inte var odelat förtjust i sin svärdotters fader, kallades ”Europas mormor”.

[3] Det var på Fredriksborg de två kusinerna Nikolaj II av Ryssland och Georg V av Storbritannien – som var så lika varandra, träffades första gången som lekande smågrabbar.

[4] Staffan Skott, Romanovs, vad blev det av dem kommer de tillbaka?(1989), och Tullberg. Att i stort sett samma episod sägs ha ägt rum vid två olika tillfällen, på olika platser men med samma aktörer gör det åtminstone tänkbart att det rör sig om en vandringssägen.   

[5] Mor till Kejsar Vilhelm II.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Tomas Tullberg, Monarkier i gungning, prinsessan Ingeborgs värld((2025), kapitlet ”Fredriksborgsdagarna”. Se även Catrine Clay, Kungen, kejsaren, tsaren, kusinerna som startade första världskriget(svensk översättning 2008), kapitel 2 och 3. 

Napoleons andra äktenskap

 

Allt var som förra gången, åtminstone på ytan. En fransk furste gifte sig med en österrikisk ärkehertiginna. Hon var visserligen omkring tre år äldre än hennes avlägsna släkting hade varit men en flicka i tonåren, som den gången 40 år tidigare. Hon fördes i en karavan av  vagnar från Wien mot Paris. Liksom förra gången skedde överlämnandet i ett särskilt för ändamålet uppbyggt hus nära gränsen. Hon fördes in som ärkehertiginna, kläddes i fransktillverkade kläder och mottogs av sin nya och mycket nyfikna franska svit. En skillnad var att denna prinsessa genast blev drottning(faktiskt kejsarinna, vilket väl får anses stå något högre i hierarkin). Förra gången hade flickan visserligen rangmässigt sett omedelbart blivit hovets första dam men ändå inte dess krönta härskarinna. Gamle kung Ludvigs mätress hade haft större inflytande, vilket hon bittert fått erfara, innan hon efter fyra år slutligen ernått den definitiva upphöjelsen vid sin makes sida. Åter mötte fästmannen i Compiégneskogen och på operan i Paris spelades samma teaterstycke som framförts i samband med vigseln fyra årtionden tidigare.[1] Det var som om kejsaren ville bekämpa alla omen om ett nytt olyckligt äktenskap Österrike-Frankrike genom att utmana oturen till batalj!

Ändå var det mycket som inte var sig likt i mars 1810 jämfört med april 1770. När blivande Ludvig XVI äktade Marie Antoinette innebar det visserligen att två arvfiender ingick en allians. Men de båda makterna spelade ändå ”i samma klubbliga”. Habsburg och Bourbon var två stolta släkter som ömsevis bekämpade eller förenade sig med varandra, allteftersom tiden och konjunkturerna fordrade. Att gifta bort två personer från varsitt fientligt furstehus var inget ovanligt – det ingick närmast i systemet för relationer mellan olika riken. Då kejsar Napoleon gifte sig med Marie-Louise var det ungefär som om en kristen kung under korstågstiden sänt sin dotter som hustru till en egyptisk sultan. Storbritanniens premiärminister jämförde med sagan om hur Atenarna tvingades offra flickor åt odjuret i labyrinten på Kreta för att bevara freden. Napoleon var uppkomlingen från Korsika som först med sin revolutionsarmé krossat österrikarna under fälttågen i Italien och vid Austerlitz, därefter upplöst det ärevördiga tyskromerska riket och slutligen ovanpå allt detta utropat sig till kejsare – till habsburgares och Caesarers like![2] En sådan fräckhet! Men det franska kejsardömet var i mars 1810 ovedersägligt Europas stormakt och Napoleon dess herre. Man måste ”gilla läget” och(åtminstone tillsvidare), acceptera fakta. Därför sände kejsar Frans I sin äldsta dotter att giftas bort med ”det korsikanska monstret”.

För Napoleon var situationen, paradoxalt nog men fullt logiskt, likartad. Det långa kriget, som mer eller mindre pågått i 18 år sedan skräckväldets dagar på 1790-talet, började tära på krafterna både materiellt och ekonomiskt. I Spanien vägrade folket att acceptera hans brors styre och trupperna led nederlag efter nederlag. Kontinenttalblockaden mot England tycktes inte fungera som avsett och tsar Alexander, som han lierat sig med tre år tidigare och bland annat låtit ockupera Svenska Finland, visade tecken att vilja dra sig ur alliansen. Och engelsmännen - som ständigt underblåste oroligheter i hans imperium, alltid redo att förskottera pengar till hans fiender! Värst av allt, han hade ingen arvinge. Vem skulle ta vid när hans krafter en dag sinade? Han måste få en arvtagare, helst avlad i förbund med något av Europas gamla furstehus. Efter att i december 1809 - med stor vånda men likväl beslutsamt - ha skilt sig från Josephine, beredde sig Napoleon således att äkta en verklig furstinna. Först var siktet inställt på Ryssland, men där kom man med så många undanflykter och förbehåll att han till slut harmset resignerade – det fick bli österrikiske Kejsar Frans äldsta dotter Maria Louisa, i Frankrike kallad Marie-Louise.    

Det var just vad den 18-åriga flickan fruktat. När hon nåddes av nyheten att Napoleon skilt sig från Josephine skrev hon till sin far: ”Det är inte omöjligt att han kan välja mig som sin nya hustru. Jag vill påminna att ni vid upprepade tillfällen försäkrat att jag inte kan tvingas gifta mig mot min vilja”.

Men naturligtvis var detta just vad hon tvingades göra – såsom prinsessor och andra förnäma damer gjort sedan antiken. Marie-Louises yngre syster definierade cyniskt men korrekt och klarsynt furstinnornas historiska öde: ”Vi är brickor i andras maktspel”. Napoleon hanterade giftermålet som det gällde att gå till blixtsnabbt anfall på en fiende. Österrikes Parisambassadör fick helt enkelt veta: ”Kejsaren friar till ärkehertiginnan Maria Louisa. Frieriet måste genast accepteras och kontraktet skrivas imorgon”.[3]  Det var bara att acceptera. På någon vecka var allt klart och 13 mars 1810- nästan på dagen 30 år efter att Marie Antoinette inlett motsvarande resa, lämnade Frankrikes nya kejsarinna sin födelsestad Wien.[4] Marie-Louise var både rädd och ledsen - Till och med på franska sidan tyckte man synd om den unga flickan som så uppenbart kände sig bortkommen och uppryckt med roten. Men som alltid fanns det också doktrinära formalister med i spelet. På Marie Antoinettes tid hade den stränga adelsdamen Madame de Noallies(av sin skyddsling kallad ”Madame Etikett”), utsetts till hovmästarinna. Nu var det Napoleons yngsta syster Caroline – inte bara drottning av Neapel, det rike Marie-Louise’ mor kom ifrån och som Napoleon erövrat av Habsburgarna, utan också(enligt Herman Lindqvist), ”iskall mot alla kvinnor som betydde mer för Napoleon än hon själv” Caroline befallde att alla österrikare, inklusive Marie-Louise hund, skulle sändas hem och påstod att det skedde på Napoleons befallning. Den 18-åriga flickan måste ha känt det som om allt hon hört om ”monstret från Korsika” bekräftades. Viken framtid väntade henne med en så elak gemål! Det visade sig snart att farhågorna var betydligt överdrivna.

Våren 1770 hade den 14-åriga Marie Antoinette gift sig med en pojke något år äldre än hon själv. Nu skulle den 18-åriga Marie-Louise giftas bort med en 22 år äldre man. En jämförelse mellan de båda fästmännen ger snarast intrycket att det förhöll sig tvärtom. Den blivande Ludvig XVI hade varit fullständigt ointresserad av sin tilltänkta gemål och det tog flera år innan de två ungdomarna lyckades uppnå något som påminde om ömsesidig tillgivenhet – än mindre fullborda äktenskapet. Napoleon var uppspelt och stolt som en nyförälskad yngling – Att Habsburgarna sände honom sin prinsessa var ju beviset på att han var accepterad som en bland andra europeiska furstar.[5] När Marie-Louise följe 27 mars 1810 närmade sig Compiégne, där en gång Marie Antoinette och Ludvig möttes, red Napoleon dem till mötes, steg genast upp i hennes vagn och hälsade glatt och vänligt – så olik den blyge, närmast halvsovande tonåring som knappt sagt ett ord till sin fästmö 40 år tidigare. Det tog inte lång stund innan Marie-Louise upptäckte att ”monstret” faktiskt var riktigt trevlig. När de kom fram till slottet i staden visade det sig att Napoleon skickat efter hennes broderier och kanariefågel från Wien – till och med hunden som Caroline sänt bort var tillbaka. Budskapet var tydligt – Marie-Louise skulle känna sig lika hemma som i Wien. Redan samma kväll ”fullbordade de äktenskapet”. Båda lär ha njutit lika mycket av akten.

Kejsarens omtänksamhet bör å andra sidan inte övertolkas. Morgonen efter ”den första natten”, sa Napoleon glatt och en aning överlägset till en av sina anställda: ”Gift dig med en tysk kvinna, min vän! De är milda, fogliga, naiva och fräscha som rosor”. Uppenbart betraktade han sin nya gemål som en snäll, lätthanterlig och en smula dum flicka som inte skulle förorsaka något besvär – i motsats till Josephine, som efter deras bröllop 14 år tidigare under fälttåget i Italien låtit honom sukta och skriva längtansfulla brev medan hon närmast öppet roat sig med sina kavaljerer i Paris’ salonger.[6] Några dagar senare fortsatte resan mot kejsarens ”privata huvudslott”, Saint-Cloud och sedan till Paris. Det officiella bröllopet hölls 2 april i Tuilerierna. Som ofta i dylika sammanhang hördes en del missljud i hyllningskören. Påven och andra dignitärer inom katolska kyrkan ansåg att Napoleon fortfarande var gift med Josephine och alltså begick bigami. Kejsarfamiljen såg Marie-Louise som en fullkomlig främling, vilken de inte hade något gemensamt med – ”Hon är inte en av oss”, avgjorde den manhaftiga kejsarmodern Letittzia korthugget. Att Napoleon äktat en ättling av samma dynasti som Marie Antoinette fick många att känna det som om han svek revolutionens ideal. Allt detta var detaljer som senare tolkades som symptom att Napoleons lycka närmade sig slutet. Men våren 1810 bådade allt gott. Fyrverkerier avbrändes och en oupphörlig serie festligheter hölls i Paris. Nästan på dagen ett år efter mötet i Compiégne, 20 mars 1811, födde Marie-Louise sonen Napoleon, som genast utropades till ”Kung av Rom”(en gammal titel på den tyskromerske kejsaren). Lyckan verkade kort sagt fullständig.[7]                     

         

 

                               

---

[1] Beklagligtvis har jag i skrivande stund icke lyckats utröna vilket detta teaterstycke var.

[2] Som den historiekunnige läsaren märker är kronologin här något förvanskad. Napoleon utropade sig till kejsare i december 1804 och upplöste tyskromerska riket kort efter segern vid Austerlitz på dagen ett år senare. Jag har dock valt att återge de förödmjukelser Habsburgarna utsattes för så att den värsta(att Napoleon gjorde sig till deras like), kommer sist – som extra tyngd ovanpå de andra.

[3] Kungliga giftermål förbereddes i regel i åratal – med långdragna förhandlingar, åtskilliga vigslar genom ombud, mutor i form av gåvor till ambassadörer, lusläsning av olika etikettsfrågor i samband med bröllopet osv. Marie Antoinettes giftermål med blivande Ludvig XVI tog 2-3 år att arrangera. 

[4] Marie Antoinette lämnade Wien 21 april 1770. För övrigt lämnade Marie-Louise Wien på dagen ett år efter statskuppen mot Sveriges kung Gustav IV Adolf-

[5] Vad detta var värt visade sig tre år senare, då österrikarna efter Napoleon nederlag i Ryssland åter slöt sig till hans fiender i ”sjätte koalitionen” mot Frankrike.

[6] Marie-Louises foglighet slog tillbaka fyra år senare, då hon efter Napoleons fall lät sig övertalas att överge honom och inleda ett förhållande med generalen Adalbert von Neipperg. Napoleon såg varken Marie-Louise eller deras son(”kungen av Rom”), igen. Det är en ödets ironi att Marie-Louise, som trots sin motvilja inför resan till Frankrike inom kort kom att älska Napoleon, senare svek honom medan Josephine de Beauharnais, som de första åren av deras äktenskap mest tycks ha sett den unge generalen som ett smålustigt irritationsmoment, med åren blev alltmer fäst vid Napoleon och gjorde vad hon kunde för att få stanna hos honom. Genom hennes två barn från första äktenskapet blev Josephine mormor till Napoleon III och morfars mor till svenske kungen Oscar I:s barn. Så blev Napoleons stora kärlek – så föraktad av hans släkt, anmoder både till en gren av huset Bonaparte och till svenska kungahuset Bernadotte!     

[7] Denna text bygger huvudsakligen på kapitel 18 av Herman Lindqvists Napoleonbiografi från 2004.

Kungens förbisedda svägerska valde kärleken - Mary Boleyn

 

                     

 

-          Herr Sekreterare!

Bortsett från mina välgångsönskningar, vilka knappast är värda att beakta – komna från mig, en förskjuten varelse, vänder jag mig nu till er med en bön att ni täckes visa godhet mot min olycklige make och mig. Ni torde inte vara okunnig om det höga missnöje vi ådragit oss – både av Hans Kunglig Majestät och Hennes Nåd Drottningen, med anledning av vårt äktenskap, ingånget utan deras medgivande och i full vetskap om deras ogillande av vårt vanhederliga uppförande. Betänk dock, gode herr sekreterare, hans ungdom och att kärleken övervann förnuftet. För min del förnam jag så mycken redbarhet hos honom, att jag blev lika kär i honom som han i mig - som levt i träldom och var glad att vara i frihet. Som jag såg att världen hyste föga intresse för mig medan han värderade mig högt, ansåg jag mig inte kunna göra bättre än att äkta honom, försaka alla andra möjligheter och leva ett enkelt, redbart liv med honom. Så gör vi nu och ni kan vara försäkrad att vi skall göra detsamma, om vi någonsin blir nog lyckliga att återvinna kungens och drottningens nåd. Förvisso kunde jag funnit en make av bättre härkomst eller högre rang men, det försäkrar jag er, aldrig någon som älskat mig mer eller är mer redbar. För övrigt kommer han av gammal ädel släkt och vore(om det behagade Konungen), lika värdig att stå i Hans tjänst som någon gentleman vid hovet.

 

Brevskrivaren fortsatte med att ödmjukt vädja till mottagaren att ”för den kärlek ni hyser till min familj – ehuru jag i anledning av mitt obetänksamma handlande inte förtjänar det minsta av den”, vädja till kungen att återge hennes make hans tidigare tjänst vid hovet och uttrycker därefter hoppet att kungen ”som alltid visat medlidande med oss”, också skall förmås att vädja till drottningen, vilken ”såvitt jag kan förstå, är så missnöjd med oss att det knappast vore möjligt att återvinna hennes nåd utan kungens förböner, då hennes misshag är alltför tungt att bära”. Efter att än en gång ha vädjat om hjälp, konstaterade brevskrivaren att eftersom paret varit gifta ”ett kvarts år”(alltså tre månader), var det försent att annullera äktenskapet – samtidigt som hon kraftigt markerade att ingen av dem ångrade sitt giftermål:

–        Om jag fortfarande hade min frihet, skulle jag hellre tigga mitt bröd med honom än vara kristenhetens förnämsta drottning och jag är sannerligen övertygad att han inte skulle överge mig för en kungakrona.

Därefter följde ytterligare vädjanden, med önskan inte bara om förböner hos kungen utan även hos brevskrivarens familj ”som är grymma mot oss”. Efter försäkringar om evig vänskap och hänvisningar till ”gamla skrifter”, där det berättades om hur både kungar och drottningar genom historien i liknande situationer svarat på förböner framlämnade ”av gott folk”, slutade brevet:

-          Skrivet med hennes ovärdiga hand, som är och alltid kommer att förbli eder svaga, ödmjuka tjänarinna

                Mary Stafford.[1]      

 

Detta brev skrevs någon gång på hösten 1534(troligen i november), och var ställt till engelske kungen Henrik VIII:s närmaste medarbetare och trognaste tjänare, statssekreteraren Thomas Cromwell. Brevskrivare var Mary Boleyn, syster till drottning Anne och av allt att döma omkring tio år tidigare en kort tid kungens älskarinna. Omkring tre månader innan brevet skrevs hade Mary på eget bevåg och mer eller mindre i hemlighet gift sig med William Stafford – en lågadelsman med kungliga anor men inte mycket av eget arv och definitivt inte lämplig som make till kungens svägerska.

 

Mary Boleyn hör till de mer skugglika gestalterna i kretsen kring den legendariske Henrik VIII. Vi vet inte mycket med säkerhet om hennes liv och öde. Trots att Anne Boleyn utan tvivel var den av de båda systrarna som familjen satsade mest på och trots att Anne var den som kom att prägla historiens förlopp, var Mary med största sannolikhet äldst av de båda flickorna.[2] Det är på samma sätt med flera viktiga detaljer i denna kvinnas liv – ”vi tror oss veta”, ”sannolikt var hon kung Henriks älskarinna”. ”Kanske bodde hon hos en fransk adelsfamilj några år”, osv.     

Vad vi med säkerhet vet är att Mary Boleyn – äldsta dotter till sir Thomas Boleyn och hans hustru Elisabeth(född Howard), och troligen född 1499, vid 15årsålder reste till Frankrike som hovjungfru åt kung Henriks yngsta syster vid dennas giftermål med Frankrikes kung hösten 1514.  Senare spreds historier om att Mary under tiden vid franska hovet skulle haft någon form av förhållande med Frans I, som långt senare uppges ha beskrivit henne som ”en infam hora”. Vilken sanning som ligger i detta är svårt att avgöra.[3]    

Mary återvände småningom till England och gifte sig år 1520 med William Carrey, en ung adelsman av gammal ätt men som yngre son utan eget arv. Carrey ingick i kung Henriks inre uppvaktning och hörde uppenbarligen till det ”gäng” av unga gunstlingar som vid hovet utgjorde ett eget maktcentra, oberoende av ”den allseende och allvetande” kardinal Wolsey.[4] Någon gång i det tidiga 1520-talet har Mary Boleyn uppenbarligen haft en ”affär” med Henrik VIII(eller snarare – kungen har ”lagt an” på henne). Det är annars svårt att förklara varför Henrik 1528 – då kungen beslutat gifta sig med Marys syster Anne, av påven begärde(och fick)! dispens att i framtiden äkta vem han önskade oberoende av eventuellt släktskap, ”även av första graden”.[5] Då Henrik dessutom senare anklagades för att ha haft förhållande inte bara med Anne Boleyns syster utan också med hennes mor, genmälde han kort: ”Aldrig med modern”, vilket indirekt bevisar att förhållandet med Mary Boleyn faktiskt ägt rum. Hur länge det pågått och ”hur intensivt” är en annan fråga. Weir förlägger det till tidsperioden 1522-24 och utgår även från att den dotter Mary födde sistnämnda år(hon fick namnet Katherine och gällde officiellt som Carreys barn), i själva verket var kungens dotter.. Andra, som Fraser, menar att ”affären” upphört före eller i samband med Marys giftermål med Carrey och att båda Marys barn också varit Carreys. Att Mary Boleyn för en tid varit Henrik VIII:s älskarinna tycks dock alla numera ense om, likaså att förhållandet upphört under 1520-talets senare del – då Henrik mötte Marys syster och inga andra kvinnor på lång tid fanns för honom.[6] 

William Carrey avled sommaren 1528 i den farsot som ibland kallas ”engelska svetten”, oftare svettsjukan. Mary var nu en kvinna på omkring 30 år och änka med två småbarn, oavsett faderskapet. Hon tycks i stort sett ha tillbringat de närmaste sex åren på familjens huvudegendom i Kent, Hever Castle, där livet inte verkar ha varit särskilt givande för henne. Vare sig det berodde på hennes påstått ”lösaktiga leverne”, familjens snålhet eller något annat – Mary Boleyn var uppenbart inte populär bland de sina. Kort efter William Carreys död berättade kungen för Anne Boleyn att han ämnade låta en av sina rådgivare skriva till sir Thomas för att påminna honom om hans plikter mot sin äldsta dotter, när hon nu blivit änka.[7] Av allt att döma har så också skett och Mary tillbringade några år på familjegodset – en period hon senare, som vi sett beskrev som att hon ”levt i träldom”. Systerns upphöjelse till drottning i början av 1530-talet gav ändå Mary tillfälle att åter visa sig vid hovet, nu som kungen svägerska. I det sammanhanget mötte hon sitt livs stora kärlek – Willlim Stafford.

Stafford var omkring tolv år yngre än Mary Boleyn. Precis som William Carrey var han av adlig börd men utan eget arv att räkna med. Han tjänstgjorde vid hovet och inom förvaltningen men på relativt obetydliga poster – som dörrvakt och andra sorters ”assistansuppdrag”, även om det finns indikationer på att hans nit och kompetens uppmärksammats på högsta ort redan före giftermålet med Mary. Vid tiden för Anne Boleyns upphöjelse till drottning sommaren 1533 tjänstgjorde Stafford i Calais, både som spjutbärare vid garnisonen och som tjänare åt stadens guvernör Arthur Plantaget, en utomäktenskaplig son till Edvard IV.[8] I den senare egenskapen hade han ofta skäl att resa över kanalen och vid Annes kröning i juni 1533 var Stafford närvarande. Någon gång under denna period måste han ha träffat Mary Boleyn. Som så ofta i Marys historia vet vi inte exakt vad som hände eller hur det hände, bara att något har hänt. Hur som helst gifte sig Mary Boleyn - kung Henriks forna älskarinna och dåvarande svägerska, utan vare sig kungens, drottningens eller övriga släktens samtycke,  sensommaren 1534 med en obetydlig lågadelsman. Troligtvis bodde de den första tiden på någon av Marys nye svärfars gårdar.

Det blev uppenbarligen skandal! Både kungaparet och Marys föräldrar vände sig från de nygifta. Både Marys underhåll som Carreys änka och Staffords tjänst vid hovet drogs in. Det var i det läget som Mary senhösten 1534 skrev det ovan återgivna brevet till Thomas Cromwell, Henrik VIII:s sekreterare och i praktiken försteminister.

Suppliken hade tydligen ingen effekt, men Anne verkar ha skickat lite pengar och gåvor till sin syster. Hon tog också hand om sin systerson Henry Carrey – Marys son i första äktenskapet och var mån om att ge honom goda lärare. År 1537 hittar vi än en gång William Stafford som medlem av guvernörens hushåll i Calais – kanske reste han och Mary dit redan medan Anne Boleyn fortfarande var drottning av England(hon avrättades 1536). Av allt att döma stannade paret Stafford i Calais till nyåret 1539-40, då de åtföljde kung Henriks fjärde drottning till England. Under deras ”exil” hade inte bara Anne Boleyn utan också en yngre bror till henne och Mary avrättats. Deras föräldrar hade avlidit något senare – åtminstone sir Thomas tydligen totalt oberörd av sina två barns slut på stupstocken, i alla fall om man ser till karriären. Inte heller Marys och svärsonens öden tycks ha intresserat honom. Han ville tvärtom göra sitt enda överlevande barn arvlöst till förmån för sin dotterdotter prinsessan Elisabet, blivande drottning av England men för tillfället klassad som bastard.[9] Lyckligtvis misslyckades detta men det skulle ta flera år innan tvisterna om arvet efter Thomas Boleyn var avgjorda. Dessutom avled hans senila mor(Marys farmor), kort efter sonens död, med nya arvstvister som följd.

Vid återkomsten till England väntade nya prestigefyllda uppgifter på William Stafford. Han blev medlem i kungens personliga vaktstyrka och så småningom också medlem av kungens inre uppvaktning, precis som Carrey före honom. Han och Mary tilldelades goda egendomar i bland annat Kent, Essex och Yorkshire, men det är svårt att veta exakt var Mary Boleyn uppehöll sig de sista åren av sitt liv. Slutligen avled hon i juli 1543, kanske på godset Rochford Essex som tillhört familjen Boleyn. Hon blev omkring 45 år gammal.[10]

Mystiken gäckar oss in i det sista – Vi vet inte var Mary Bpleyn begravdes men genom hennes första äktenskap(hennes barn med William Stafford dog alla i i unga år), levde släkten vidare in i modern tid. Så blev det ändå Mary, den av syskonen Boleyn som föräldrarna satsade minst på, som förde släkten vidare. I motsats till sin legendariska syster Anne och deras bror fick hon också en naturlig död i frihet. Så blev den förbisedda Mary Boleyn på sätt och vis den lyckligaste i familjen.[11]                                

                                              

---

[1] Ungefärlig översättning från Weir, s. 269-72. Översättningen är helt och hållet skrivarens egen, varför feltolkningar inte kan uteslutas.

[2] På 1590-talet hävdade Marys sonson sin rätt till titeln earl av Ormond(som en gång innehafts av flickorna Boleyns far), med hänvisning till att hans farmor var den äldre av systrarna. Deras föräldrar gifte sig 1498 och Mary föddes troligen följande år.

[3] Henrik VIII hade år 1514 gift bort sin yngsta syster(som för att komplicera saken bar samma namn som sin hovjungfru) med Ludvig XII av Frankrike. Vid sin död i januari 1515 efterträddes denne av sin släkting Frans I, känd för sina många älskarinnor, Om Mary Boleyn verkligen haft en kortare ”affär” med honom, har det enligt Weir sannolikt skett på Frans initiativ. Frans I var omkring fem år äldre än Mary Boleyn.

[4] Historikerna är oense om exakt när Marys äktenskap med Carrey ingicks, men enligt Weir visar hovets räkenskaper att vigseln ägde rum 4 februari 1520. I kungens närvaro.

[5]  ”Första graden” åsyftar släktskap mellan barn och föräldrar eller syskon Enligt kanoniska rätten uppstår släktskap genom samlag. Detta innebär bland annat att en man som haft samlag med en kvinna i fortsättningen räknas som bror till hennes syskon. Henrik VIII var alltså att se som Anne Boleyns bror efter förhållandet med Mary. Ironiskt nog använde kungen liknande argument för den annullering han 1528 försökte få av påven beträffande sitt äktenskap med Katarina av Aragonien – Der var olagligt eftersom Katarina tidigare varit gift med kungens äldre bror. Å andra sidan är det lika ironiskt att påven 1528 godkände ett eventuellt framtida äktenskap i förbjudna släktled, samtidigt som han vägrade acceptera en annullering av det äktenskap som officiellt ännu gällde. Historien om Henrik VIII:s kärleksliv är sannerligen tilltrasslad.

[6] Det enda utomäktenskapliga barn vi med säkerhet vet att kungen hade var Henry Fitzroy(son till hovdamen Elisabeth – Bessie Blount), som föddes 1519. Personligen tvivlar jag på att Henrik VIII accepterat att hans utomäktenskapliga dotter fått namnet Katherine efter hans dåvarande drottning(den son Mary och William Carrey fick 1526 döptes till Henry). Weirs åsikt att förhållandet med Mary skötts så diskret att Katarina av Aragonien överhuvudtaget inte vetat om det förefaller också totalt verklighetsfrämmande. Om det rört sig om ett något så när stadigvarande förhållande måste rimligen hovet(och därmed också drottningen), ha känt till det. I motsatt fall kan det på sin höjd ha rört sig om ett tillfälligt ”äventyr” som resulterat i samlag högst en eller två gånger. Henriks kortfattade uttalande angående hans relationer med kvinnorna i familjen Boleyn: ”aldrig med modern), kan också tyda på att ”affären” med Mary varit förhållandevis betydelselös och knappast resulterat i ett barn.   

[7] Kungen såg också till att Mary fick underhåll från några av de egendomar Willian Carrey disponerat.

[8] Calais tillhörde alltjämt England sedan hundraårskrigets dagar.

[9] Sir Thomas Boleyn avled 1539.

[10] William Stafford avled 1556 som protestantisk flykting i Genève under den katolska drottning Marias regering. Hans båda styvbarn, Marys barn i första äktenskapet som också gått i exil tillsammans med honom, återvände senare till England och gjorde strålande karriärer vid Elisabets hov.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Mary Boleyn – ”The great and infamous whore((2012). Se även Mary Boleyn – Wikipedia.

Carl Gustaf fyller 80

 

Beskedet kom på tisdagsförmiddagen. Nyhetsuppläsarens röst var klar och högtidlig. Tonen var lugn och neutral men med en känsla av värdighet:

-          Förmiddagsnyheter från TT!

-          Prinsessan Sibylla har nedkommit med en son. Prinsessans läkare utfärdade klockan 12 följande kommuniké: ´Hennes Kungliga Höghet, hertiginnan av Västerbotten, nedkom tisdagen den 30 april klockan 10.20 med en välskapad prins. Såväl moder som barn befinner sig efter omständigheterna väl.

Det meddelades vidare att den nyfödde gossens namn kungjorts i konselj på slottet – Han fick heta Carl Gustaf Folke Hubertus och skulle ha Carl Gustaf som tilltalsnamn. Som hertigdöme tilldelades han Jämtland.[1]

 

Med prinsens födelse var en potentiell kris avvärjd inom det svenska kungahuset. Sedan 1743, då Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp utsetts till tronföljare, hade Sverige haft manlig tronföljd. Under de snart 14 år som gått sedan arvprins Gustaf Adolf gift sig med Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha hade emellertid endast flickor kommit till världen. ”Sessorna på Haga” var visserligen älskade av i stort sett hela svenska folket men regler är regler, särskilt i successionsfrågor! Huset Bernadottes övriga prinsar visade dessutom en olycklig benägenhet att välja sina hustrur helt efter eget huvud, utan någon som helst hänsyn till vad sed, solidaritet och aktning för konungen fordrade! Av kronprinsens fyra söner hade två äktat kvinnor av icke kunglig börd, varför de vederbörligen uteslutits ur arvsföljden. Deras kusin Lennart hade gjort samma sak ett par år tidigare. Endast prins Bertil hade än så länge förmåtts att sätta plikten före böjelsen. Men hur länge skulle den föresatsen hålla?[2]  Inte endast regeringen och kungahuset utan också kulturvärldens furstar anade faran. Karl Gerhard hade nyligen skrivit en kuplett där han(med en viss skadeglädje)? påpekade att det började brådska att få till en manlig arvinge.[3] Med en liten okynnig blinkning till prins Gustaf Adolf skaldade han:

       Om ej den nästa babyn blir en han

       Så har han nog satt sin sista potatis              

      Och vi får vända oss till en ann.[4]

 

Versen fick strykas ur kvällens föreställning.

Kanske var det med en särskild lättnad och tillfredställelse, bortsett från den rent personliga glädjen att ha fått en son, som prins Gustaf Adolf och Sibylla hörde saluten från örlogsfartygen på Strömmen.  I juni stod dopet i slottskyrkan i Stockholm. Det måste ha sett ut som om sommarens gudinna personligen klivit in i salen – ungbjörkar i koret och blommor och brinnande ljus överallt och alla vackra klänningar i blått och rosa!   Med tanke på att det bara var ett år sedan kriget slutade, kände säkert alla att detta var symbolen för en ny lycklig tid – Fredens tid!

 

80 år har gått sedan dess!

Mycket har hänt och både Sverige, dess kungahus och pojken som kom till världen den där dagen har upplevt både glädje och sorger. Redan tidigt gjorde Carl Gustaf en stor förlust i och med faderns död och det blev flera år av ensamhet och utsatthet. Men det innebar samtidigt att kungen lärde sig uthärda och bära lidande – något han förmedlade till oss inte minst i sitt gripande tal efter tsunamin 2004. Han har också delat vår glädje vid sportevenemang och högtidligheter. Kungen och hans familj står för kontinuitet och beständighet, inte minst i en orolig tid som den vi nu upplever. Må de fortsätta med det – För Sverige i tiden!

STORT GRATTIS TILL KUNGEN PÅ 80-ÅRSAGEN!      

 

         

---

[1] Minnesboxen 1946 Karl XVI Gustafs födelseår- musiken, företeelserna stämningen, cd utgiven av SR(1995).

[2] Prins Bertil gifte sig som bekant med sin älskade Lilian 1976, efter borsonens giftermål med Silvia Sommerlath.

[3] Det bör kanske här erinras om det aktuella läget i Sveriges tronföljd våren 1946. Gustav V var vid denna tid nära 88 år gammal och hade suttit på tronen i 39 år. Hans närmaste arvinge, kronprins Gustaf Adolf, var 63 och inne på sitt andra(barnlösa), äktenskap. Av de fyra sönerna från äktenskapet med prinsessan Margareta hade Sigvard och Carl Johan uteslutits ur tronföljden på grund av giftermål med ickekungliga kvinnor. Hans äldste son och namne hade 1932 gift sig med den tyska prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg-Gothe, men hittills enbart fått döttrar. Gustav V:s yngre son prins Wilhelm stod teoretiskt kvar i successionen, men eftersom hans son i likhet med kusinerna uteslutits ur arvsföljden var denna lösning i praktiken stängd. Ett scenario där tronen inom överskådlig tid stod utan arvtagare var alltså långt ifrån osannolikt.     

[4] Per Svensson, Han som aldrig fick bli kung, berättelsen om Carl XVI Gustafs pappa(2006), s. 242.

Siste kejsaren

 

Av Napoleons många bröder var Louis länge den store favoriten. På den tiden den unge officeren Bonaparte i början av revolutionen sakta börjat avancera i graderna tog han med sig brodern till Frankrike, både för att underlätta för familjen hemma i Ajaccio och för att leda hans uppfostran.[1] Även om brödernas intressen gick isär – Louis var mer benägen för nöjen och utsvävningar än Napoleon, förblev de ändå vänner för lång tid. Napoleon såg med glädje Louis´ framsteg under första fälttåget i Italien, även om denne(naturligtvis)! Inte ägde broderns genialitet i yrket. Tyvärr ledde Louis´ leverne till att han ådrog sig någon form av könssjukdom, vars biverkningar besvärade honom livet ut. Populärhistorikern Herman Lindqvist beskriver Louis som ”en dagdrivare och odåga med reumatisk verk i händerna och talsvårigheter, lidande av förföljelsemani och ständig svartsjuka”.[2]               

En sådan man låter knappast lockande att gifta sig med – men det var vad Hortense de Beauharnais fick lov att göra på högsta befallning i januari 1802. Hortense var Napoleons styvdotter och fem år yngre än Louis. Kanske tyckte Napoleon att brodern behövde ”stadga sig” och ville knyta honom fastare till familjen. Josephine var förstås glad för allt som band hennes familj fastare till Napoleon – nu då han blivit Frankrikes(nästan Europas), obestridde herre och hon till slut kommit att älska honom. Det var bara för det hopfogade nya paret att acceptera fakta. Vad Louis och Hortense än kände för varandra fick de tre barn, alla pojkar, av vilka två levde till vuxen ålder. Alla hette självfallet Napoleon – med olika till- eller förnamn.[3] Det blev emellertid yngste sonen(Louis Napoleon), som skulle få det intressantaste ödet. Han föddes i Tuilleriepalatset i Paris 20 april 1808. Eftersom farbrodern då var kejsare, fadern kung av Holland och Louis den förste sonen i släkten som kommit till världen efter denna upphöjelse, betraktades han redan från början som potentiell arvtagare till kejsartronen. Hans födelse firades med salut och fyrverkeri över hela Europa i de länder som för tillfället låg under franskt välde.[4] I familjen kallades han Ludvig(Louis). Gossen var emellertid så bräcklig och klen att man först trodde att han inte skulle klara sig. Som så ofta i finare familjer in i modern tid fick en amma ansvaret de första åren – en kvinna som kom att stanna kvar hos familjen också efter kejsardömets fall. När Ludvig var två år var det dags för officiellt dop. Det skedde i slottskappellet i Fontainbleau. Som alla småttingar lär Ludvig ha trilskats lite under akten – men farbror kejsaren, van att bli åtlydd som alltid, sade ifrån: ”seså, gunstig herrn, varsågod och kom med nu”. Sedan gick det bra. Så länge Napoleon satt kvar vid makten var Ludvig hans favorit i familjen, näst efter den egna sonen förstås. Också den frånskilda kejsarinnan Josephine hyste särskild kärlek till detta barnbarn.

Kejsardömets fall 1814-15 då Ludvig var sju år, blev början till många och svåra år för familjen i exil. Ludvig skulle försöka ta makten i Frankrike två gånger och sitta i fängelse två gånger. Men efter revolutionen 1848 kom hans chans. Först blev han den nya republikens president, två år senare tog han makten genom en statskupp för att ytterligare två år senare, 1853, stå som kejsar Napoleon III. Det andra kejsardömet skulle, liksom det första, sluta avsättning och exil. Men det varade nära tjugo år, dubbelt så länge som farbroderns.[5]                          

    

---

[1] Louis var fjärde överlevande son i familjen Bonaparte – nio år yngre än Napoleon. Rykten gick att han i själva verket var son till familjens gode vän och mentor, greve Marbeuf, Korsikas franke guvernör, något som forskningen väl idag knappast längre tror på.  

[2] Icke desto mindre gjorde Louis under sin tid som kung av Holland en insats för sitt rike(eller snarare sin provins i kejsardömet). Han var så mån om dess intressen att Napoleon blev missnöjd och slutligen avsatte honom 1810. Louis var också författare till, bland annat, historiska arbeten som ännu idag anses ”ha ett visst värde". Louis Bonaparte avled 1846. Se Louis Bonaparte – Wikipedia.  

[3] Äldste sonen(Napoleon Louis Charles ), föddes redan i oktober 1802. Illvilliga personer påstod att Napoleon var barnets far och alltså skulle ha lägrat sin styvdotter och svägerska. Hur det än förhöll sig med den saken dog pojken i maj 1807-

[4] Napoleon skulle som bekant senare få en son i sitt äktenskap med ärkehertiginnan Marie Louise. Denne pojke(gemenligen kallad Napoleon II), avled 1831 i Wien, mer eller mindre som habsburgarnas "hedersfånge".

[5] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Frédéric Loliée, En kejsardröm, Napoleon III en levnadsteckning(svensk översättning 1919), Se även Herman Lindqvists biografi över Napoleon I (2004), s. 257.