De bortglömda trotjänarna - kungliga sköterskor och guvernanter

 

En kategori individer som gärna glöms bort(eller snarare inte får den uppmärksamhet de förtjänar), när man studerar kungahusens historia från medeltiden in i vår egen tid är sköterskorna. Dessa trotjänare nämns visserligen relativt ofta i biografierna och översiktsverken över och omkring deras upphöjda skyddslingar och man förstår att de haft stor psykologisk betydelse- detta framgår inte minst av att deras tjänster ofta tagits i anspråk av flera generationer inom en och samma familj. Vilka dessa personer var, vad de tänkte och kände eller vad som drev dem att fortsätta med sitt trägna arbete framgår sällan. Ändå kan deras betydelse knappast överskattas. Eftersom kungabarn nästan in i vår egen tid saknat närmare kontakt med sina föräldrar, måste dessa ammor, guvernanter och barnpigor ofta ha framstått som en sorts reservföräldrar eller syskon för de små prinsarna och prinsessorna och på det rent emotionella planet säkert haft ett större värde än de rent biologiska släktingarna. I några enstaka fall har dessa tjänare med tiden uppnått höga positioner inom rikets högadel eller rentav i själva riket. Katherine Swyngford, en adelsdam av centraleuropeiskt ursprung som till stor del vuxit upp i England och gift sig med en engelsman, började som guvernant åt hertigens av Lancaster barn i första äktenskapet. Med tiden blev förhållandet mellan arbetsgivare och anställd allt mer förtroligt och snart levde de i ett ner eller mindre öppet förhållande. De fick fyra barn som alla adlades och erkändes som medlemmar av kungafamiljen, även om de länge saknade arvsrätt till tronen. Mot slutet av sitt liv gifte sig hertigen med den forne guvernanten, som slutade sina dagar 1403 som änkehertiginna av Lancaster och styvmor till den regerande kungen Henrik IV. Genom kloka giftermål och en god portion tur kom Katherines ättlingar att tillhöra adelns absoluta toppskikt och inom någon eller några generationer satt de på Englands tron. Idag härstammar det brittiska kungahuset och därmed de flesta av Europas furstehus från guvernanten som blev hertiginna.[1]

Karin Månsdotter, kvinnan av folket som blev drottning, började sitt liv på slottet som sköterska åt kung Eriks utomäktenskapliga dotter Virginia. Om det var i den egenskapen kungen först började åtrå henne eller om han redan tidigare beslutat göra henne till sin frilla vet vi inte, men det var under Karins tid i den kungliga barnkammaren som förhållandet inleddes. Inom tre år var hon kungens gemål och krönta drottning. Tiden på tronen blev visserligen kort och familjens öden skiftande och ofta svåra, men Karin Månsdotters minne hör otvivelaktigt till de odödliga och mest legendariska i Sveriges kungliga historia.    

Den första kvinnan i Sverige att gå till historien just som guvernant och sällskapsdam åt kungabarn var Euphrosina Heldina von Dieffenau, som tjänstgjorde i Karl IX:s familj på den tiden han ännu ”bara” var hertig Karl av Södermanland.  ”Fru Heldina”, som hon kort och gott kallades, hade kommit till Sverige som gift med en inflyttad officer och efter makens död gått i hertigens tjänst. Hon fick ansvar för hans dotter Katarina då flickan var sex år[2]. Exakt vilken roll Heldina spelat förtäljer inte sekundärlitteraturen kring familjen Pfalz. Det enda som framgår är att hon måste ha varit minst sagt betydelsefull. Hon blev god vän med sin skyddsling, som korresponderade med henne livet ut. Det faktum att Katarina delvis uppkallade sin mest kända dotter(Maria Euphrosina), efter sin forna mentor är i sig betecknande.[3] Med tiden fick Heldina också ansvar för Katarinas halvsyskon, bland dem den blivande kung Gustav Adolf. Hennes för tiden ovanliga språkkunskaper – hon behärskade latin, gjorde inte bara Heldina lämplig som språklärare åt kronprinsen utan också att konversera lärde män och sändebud som besökte svenska hovet. 1617, samma år som Gustav Adolf kröntes, förlänades fru Heldina ”ett stort antal gårdar”, vilket förmodligen skall ses som avgångsvederlag och tack för lång och trogen tjänst. Icke desto mindre kom den gamla damens tjänster(hon var nu kring 70 år), att på nytt tas i anspråk av prinsessan Katarinas familj. Fru Heldinas forna skyddsling var nu gift med Pfalzgreven Johan Kasimir och hade tvingats återvända till Sverige på grund av det begynnande trettioåriga kriget. Åter fick Heldina ansvaret för en uppväxande generation svenska kungligheter. Bland annat anses hon ha utrustat hertig Adolf Johan(yngre bror till Karl X Gustav), med goda kunskaper i latin. Eftersom Pfalzgrevinnan Katarina efter Gustav Adolfs död tagit hand om sin brorsdotter, är det inte uteslutet(men mer osäkert), att Heldina en kortare tid även övervakat drottning Kristina. I så fall har, under en period av 45 år, tre svenska regenter, en hertig och stammodern för svenska huset Pfalz haft förmånen av hennes beskydd och uppfostran. Euprosina Heldina von Dieffenau avled 1636, vid 86 års ålder. Hennes förra adept och goda vän Katarina av Pfalz följde henne i graven två år senare.[4]  

Nästa representant för detta släkte av trotjänarinnor vid svenska hovet får nog sägas vara Emerentia von Düben. Hennes familj hade invandrat till Sverige från Tyskland och sedan två generationer gjort tjänst i hovkapellet, där flera av dess medlemmar blev kapellmästare samtidigt som de innehade olika tjänster vid hovet, ofta i kungligheternas närmaste uppvaktning.[5] Emerentia utsågs till kammarpiga hos prinsessan Ulrika Eleonora(Karl XII:s yngre syster), 1690 då flickan var knappt två år gammal och Emerentia själv 21. Deras förhållande blev lika vänfast som ”fru Heldinas” relation med Katarina av Pfalz hade varit – kanske rentav än mer emotionellt eftersom Ulrika Eleonora i motsats till sin anmoder aldrig kom att bilda någon verklig egen familj. Efter att först ha varit som en andra mor blev fröken Düben med tiden något av sin härskarinnas goda styvsyster. Att en kvinna av ofrälse börd favoriserades på detta sätt vållade, som man kunde vänta, en del missnöje bland mer ”förnäma” anställda.  Redan när Emerentia år 1717 blev hovfröken, vilket normalt förutsatte adelskap, hotade flera av hennes nya kollegor att omedelbart avgå från sina poster och då hon två år senare(nu som nyadlad tillsammans med sina många bröder), utsågs till kammarfröken hos sin väninna – som nu i sin tur blivit svensk drottning, lämnade en viss Margareta Torstenson verkligen sin hovtjänst, indignerad att så förbigås till förmån för en ”uppkomling”![6] Även om ”Mensa”, inte var prinsessans enda förtrogna intog hon helt klart en särställning som var känd även utanför hovkretsarna. När Fredrik av Hessen inledde sitt frieri till Ulrika Eleonora försummade han inte att också kontakta den inflytelserika hovdamen och be henne verka för hans sak hos prinsessan. När dåvarande Fredrik I senare gav fritt lopp åt sin lust efter kvinnor av alla stånd(hustrun dock undantagen), tröstade Mensa sin drottning och påpekade att ”månen vandrar sin väg utan att bry sig om hundarnas avföring”.[7] Därefter fick drottningen lättare att dölja sin (helt naturliga), svartsjuka. Ulrika Eleonora och Emerentia von Düben följdes åt i döden precis som Heldina och Katarina av Pfalz, fast i omvänd ordning. Drottningen avled i november 1741, Emerentia i mars 1743. För att få vara nära sin ”syster” även i livet efter detta köpte sig Emerentia gravplats i Riddarholmskyrkan alldeles intill drottningen, där hon alltjämt lär ligga begraven. Tidens store hovskald von Dalin(som chevalereskt nog också skrivit ett vackert ode över kung Fredriks älskarinna Hedvig Taube), poängterade hur oskiljaktiga de två väninnorna varit: ”alltid när man minns Ulrika man även fröken Düben minns”.[8]         

 

Man skulle kunna nämna åtskilliga namn på trogna guvernanter och sköterskor vid svenska hovet genom historien – Hedvig Ulrika de la Gardie(gift med Gustav III:s gunstling Armfelt), som var hovmästarinna hos blivande Gustav IV Adolf och som krävde sin makes återkallande från exilen för att anta samma tjänst hos kungens äldste son prins Gustav. Berta Zygg, kammarjungfru hos Josephine av Leustenberg, som följde sin skyddsling till Sverige, blev en av hennes närmaste förtrogna och höll hennes barn i Herrans tukt och förmaning: Innan prinsen kunde bli kung fick han lära sig bli människa, tillrättavisade hon blivande Karl XV. För att undvika långrandighet skall vi hoppa fram till Olga Sjöberg, som var sköterska, sällskapsdam och småningom trotjänarinna hos prins Lennart, senare greve Bernadotte av Visborg, herre till Mainau vid Bodensjön.

Olga Sjöberg var(vilket förmodligen var relativt nytt vid svenska hovet i början av förra seklet), professionell barnsköterska. Hon kom från Småland och hade tjänstgjort hos flera högreståndsfamiljer. När prins Wilhelm och hans hustru Maria erbjöd henne tjänsten som högsta ansvarig i barnkammaren på Oakhlll och Stenhammar lär hon ha tvekat. Det visade sig nämligen att herrskapet ville behålla henne för längre tid, inte bara under sonens spädbarnsår. Slutligen gav hon med sig - Kanske äran att tjäna en sidogren av kungahuset blev för stor. Resultatet var en livstidstjänst, som inte upphörde förrän Olga avled 1942, vid 74 års ålder. I sina memoarer uttrycker greve Lennart sin varma tacksamhet för ”Nennes” omtänksamhet och trofasthet. ”Hon utstrålade trygghet och lugn och så ser jag henne i de första minnesbilderna” Det var dock ett förhållande med vissa komplikationer. Någon lekkompis blev ”Nenne” aldrig: hon var för ordningsam och rädd om sin skyddsling för det. Det var inte heller alltid så lätt att ha den maktfullkomliga Victoria av Baden, Gustaf V:s gemål, till de facto överordnad. När drottningen var missnöjd med sonsonens uppförande hände det att fröken Sjöberg fick order att vidarebefordra farmors synpunkter till den lille prinsen: ”Nenne var minst lika ledsen som jag. Hon gjorde sig förebråelser för pliktförgätenhet och kunde vara sur och förtvivlad i flera dagar. Ett underbart tillstånd”, konstaterar Lennart sarkastiskt. När pojken blev äldre visade sig tendenser till svartsjuka – Det var så många konkurrenter om ynglingens gunst(skolkompisar och tjejer), att stackars Nenne kände sig utanför vilket kunde leda till pinsamma uppträden mellan prins och sällskapsdam. Sedan Lennart brutit sin egen väg och blivit godsherre i Tyskland hjälptes dock fästmö och trotjänarinna åt att inreda Mainau åt den gemensamme mannen i deras liv. Duon från barnaåren blev en välfungerande trio.[9]      

Den siste(?), av detta släkte av strävsamma tjänsteandar i den kungliga barnkammaren var Ingrid Björnberg(i likhet med Olga Sjöberg kallad Nenne).[10] Hon var av adlig börd med anor tillbaka till 1600-talet. Om henne skall här endast i korthet nämnas att hon 1938, vid 25 års ålder, trädde i tjänst hos prins Gustav Adolf och prinsessan Sibylla och att hon snart blev sköterska åt såväl parets döttrar, Hagasessorna som deras bror, blivande kung Carl XVI Gustaf. Sedan denne blivit kung och gift sig återupptog Nenne, i ”fru Heldinas” värdiga efterföljd, sin tjänst hos nästa generation kungligheter. Hon hade dessutom utsetts till åldfru, dvs. husföreståndarinna, på Stockholm, Rosersberg och Tullgarns slott. Hon avled 1994 81 år gammal.[11]

Inget maskineri fungerar som bekant utan de små kuggarna. Av ovanstående axplock torde framgå att de för eftervärlden så gott som osynliga sköterskorna och guvernanterna genom tiderna spelat en nog så betydelsefull roll för det uppväxande släktet av kungligheter och därmed(i större eller mindre grad), också för dynastiernas och Sveriges, liksom andra monarkiers, historia. Förhoppningsvis följer senare en något utförligare studie om förhållandet mellan enskilda kungligheter och deras uppfostrare/trotjänare.                              

---

[1] Om detta, se Dynastihistoria: Dynastigrundaren som aldrig besteg tronen. ochDynastihistoria: Konsten att legitimera kungliga bastarder..

[2] Dvs. 1590.

[3] Även om det inte utsägs klart kan man utgå från att Heldina varit Marias gudmor. Maria Euphrosina var syster till Karl X Gustav och gift med Magnus Gabriel de la Gardie.

[4] Heldina omnämns bland annat i Ulrich Langes bok Karl X Gustavs bror Adolf Johan, stormaktstidens enfant terrible(2019). Se även Euphrosina Heldina von Dieffenau – Wikipedia.

[5] Anders Düben kom till Sverige i samband ned Gustav II Adolfs bröllop 1620.

[6] Skrivaren får här erkänna att inte ens han(trots sitt mångåriga intresse för relationer och förbindelser vid olika hov) lyckats utröna den exakta skillnaden mellan en hov- och en kammarfröken. Så mycket tycks dock klart som att en kammarfröken förväntas ingå i prinsessans- drottningens uppvaktning ”på kammaren” och alltså ha en intimare relation ned sin härskarinna än övriga anställda. Å andra sidan är i detta fall distinktionen särskilt svårbegriplig, med tanke på den varma relation som alltid rått mellan Emerentia von Düben och hennes härskarinna,

[7] Troligtvis utgjorde detta en fin antydan om att Ulrika Eleonora trots allt var född svensk prinsessa – hon var oumbärlig för sin make om denne ville behålla tronen.

[8] Emerentia von Dübens roll i Ulrika Eleonoras liv  berörs i Walfrid Holsts biografi över drottningen från 1956. Se även Emerentia von Düben – Wikipedia och Emerentia Düben, von - Svenskt Biografiskt Lexikon.

[9] Olga Sjöberg omtalas många gånger i Lennart Bernadottes memoarer, Käre prins, god natt(1977).

[10] Gissningsvis en lätt förvrängning av "Nanny", det engelska ordet för barnflicka.

[11]Se  Ingrid Björnberg – Wikipedia.

14 juli

 

14 juli är ett betydelsefullt datum i Europas historia. Alla vuxna människor i vår del av världen vet(eller visste åtminstone förr i världen), att det var 14 juli 1789 som Bastiljen i Paris stormades, vilket markerade början på Franska revolutionen – vilket i sin tur brukar betraktas som en viktig milstolpe i införandet av vår moderna europeiska demokrati. Stormningen av det ryktbara fängelset är emellertid inte den enda skickelsedigra händelse som genom tiderna inträffat 14 juli. Faktum är att just Frankrikes historia uppvisar ett antal personer som på olika sätt påverkat både Frankrikes och Europas politik och kultur och som antingen dött eller kommit till världen just 14 juli.

14 juli 1223 avled kung Filip II av Frankrike – för sin framgångsrika regering känd som ”Filip August”(den ärevördige). Under sina drygt 43 år på tronen bekämpade denne kung framgångsrikt såväl de inhemska storvasallerna som den engelska kungamaktens strävan att bevara sitt normandiska välde från Vilhelm Erövrarens dagar. År 1214 besegrade Filip med hjälp av sin son en koalition bestående av trupper från Tyskromerska riket och England – med slaget vid Bouvines som höjdpunkt[1] Som helhet efterlämnade Filip en stärkt kungamakt och ett gynnat, välmående borgerskap. Efter hans död, som alltså inträffade 14 juli 1223, blev sonen Ludvig VIII den förste i en obruten rad franska kungar som kröntes först efter företrädarens död. Tidigare hade man för sed att kröna sonen medan fadern var i livet för att därmed stärka tronanspråket gentemot storvasallerna. Att Filip August avstått från denna tradition var ett tecken på kungamaktens och staten Frankrikes nya styrka.  Därför kan man säga att hans äldste son blev den förste ledaren över en enad fransk stat med någorlunda stabil förvaltning.[2]  

14 juli 1602 föddes en pojke av lågadlig börd i staden Pescina i centrala Italien. Som liten hette han Giullo Mazarini. Han blev så småningom påvligt sändebud i Paris, där han mötte både kung Ludvig XIII och Frankrikes starke man – ministern kardinal Richelieu, som gjorde honom till sin närmaste medarbetare. Då kardinalen dog efterträdde hans skyddsling sin mentor, både som kardinal och fransk förste minister. I historien är han känd som kardinal Mazarin. Hans adelsfientliga politik i kombination med hans utländska härkomst och(påstått), intima förhållande med Ludvig XIV:s mor gjorde ingalunda Mazarin populär inom franska högadeln. Icke desto mindre lyckades han bevara sitt välde och fortsätta den eviga kampen att stärka franska staten gentemot aristokratin. Han förde också en aktiv utrikespolitik och stod i nära kontakt med tidens övriga europeiska politiker – inte minst Sveriges rikskansler Oxenstierna. Det var Mazarin som hävdade att ”Om alla Europas ministrar blev skeppsbrutna på en flotte, borde styret anförtros Oxenstierna”. Det anses vidare vara kardinalen som givit bakverket Mazarin sitt namn.[3]  

14 juli 1817 avled Madame de Staël i Paris, 51 år gammal. Att denna kvinna skulle dö på dagen 38 år efter Bastiljens fall är slående, eftersom hennes familj på sätt och vis varit orsak till det våldsamma upploppet – det var i protest mot att hennes far, Jaques Necker, avskedats från posten som finansminister stadens borgare tagit till vapen för att skydda sig mot kungamaktens övervåld. Att Madame var en europeisk kosmopolit som kände sin tids alla stora personligheter – från Goethe och Schiller till Napoleon och Wellington(dessutom väninna till marskalk Bernadotte- blivande Karl XIV Johan), var gift med en svensk adelsman, vars namn i stort sett var det enda spår han efterlämnade i hennes liv, att hon i praktiken en tid varit svensk ambassadör i Paris, varit nära att slitas i stycken under skräckväldet, samt gjort sig känd som notorisk äktenskapsbryterska och politisk och romantisk författare – allt detta hör liksom till saken.[4] ”Varje gång någon går ut från Madame de Staëls hus har jag förlorat en anhängare”, sade Napoleon om henne, medan hon ansåg Napoleon fåfäng och maktfullkomlig. Till slut drevs hon i exil, som varade i tio år och av vilken en tid tillbringades i Sverige. Sedan Napoleon väl var i gott förvar på Sankta Helena återvände Madame till sitt kära Paris, där hon alltså avled 14 juli 1817.

14 juli är som synes ett särskilt datum på flera sätt i Frankrikes historia, men för oss svenskar är det naturligtvis främst förknippat med kronprinsessan Victorias födelse. ETT STORT GRATTIS PÅ 49ÅRSDAGEN TILL KRONPRINSESSAN VICTORIA – HURRA HURRA HURRA HURRA!            

---

[1] Detta slag brukar ibland ses som den franska nationens födelsestund.

[2] ”Det var denna 14 juli som den franska monarkin blev i verklig mening ärftlig”, skriver författaren Maurice Druon i not 31till sin historiska roman Kronan och arvet,(svensk översättning 1964), med den underförstådda meningen att Frankrikes moderna monarki skapades samma datum som den krossades i och med Bastiljens fall. Detta är dock en sanning med modifikation eftersom datumet anger tidpunkten för Filip Augusts död inte sonens kröning, som ägde rum i augusti 1223. Kvar står dock det faktum att en av de medeltida kungar som mest aktivt bidragit till att skapa en enad fransk stat avled just 14 juli.

[3] Inom parentes författarens favoritgodis.

[4] Angående Madame de Staëls make, se Erik Magnus Staël von Holstein - Wikipedia.

När prins Wilhelm var tsarens livvakt - jubileet i Moskva 1913

 

Det är inte helt ovanligt att dynastier och monarkier som störtats i uppror eller revolutioner hållit någon form av större fester strax före sammanbrottet. Erik XIV avsattes några månader efter bröllopet med Karin Månsdotter och i januari 1808, någon månad före Rysslands anfall på Finland – det som ett år senare ledde till Gustav IV Adolfs fall och landsförvisning, invigdes Sergels staty över Gustav III vid Skeppsbron under storslagna högtidligheter. 1784 firades en lysande midsommarfest i Marie Antoinettes älskade Petit Trianon i närvaro av Gustav III och(inte minst), greve Axel von Fersen. Parken var upplyst och damerna klädda i vitt. Ingen tvivlade på vem som var den verklige hedersgästen! Bara ett år senare inträffade ”halsbandsaffären”, den skandal som ruinerade drottningens anseende och, mer eller mindre, bidrog till franska revolutionen fyra år senare. Ytterligare några år senare var de flesta gästerna från Trianon döda, fängslade eller drivna i exil.

I Ryssland var 1913 ett märkesår – dynastin Romanov hade då suttit på tronen i 300 år.[1] Detta firades med ett stort jubileum som bland annat innebar att tsarfamiljen reste genom det stora riket och visade upp sig för folket. De som var med berättade senare om hur åskådarna under våldsamt jubel hälsat sin tsar och hans maka. Under färden till gudstjänsten i Kazankatedralen i Petersburg(som officiellt inledde ”jubelåret”), bröt massan igenom spärrarna som satts upp för att skydda härskarparet från eventuella attentat. Katedralen var så fullsatt att flera gäster måste stå. Inget allvarligt tycks heller ha inträffat. Under en längre båtfärd på Volga vadade människor ut i vattnet och hurrade för tsaren. Hans yngre syster har berättat att hon såg vanliga, enkla människor falla på knä för att kyssa härskarens skugga – tsaren var, åtminstone till hälften, gudomlig i sina undersåtars ögon. Bara tanken att allt detta inom fyra år skulle upplösas i revolution, blodbad och inbördeskrig måste just då ha förefallit deltagarna helt otrolig.

En som var mer skeptiskt inställd till hela spektaklet(åtminstone i sina minnesteckningar nära 40 år senare.) var prins Wilhelm av Sverige, yngre son till Gustav V. Han deltog vid festligheterna i Moskva, när tsaren red i kortege från järnvägsstationen till Kreml. Wilhelm var inte bara med om jubileet som representant för Svenska kungahuset. Eftersom han var gift med en kusin till Nikolaj II räknades han som medlem av familjen Romanov. Han hade med sig sin hustru Maria(Marie), och deras lille son Lennart, som just hade fyllt fyra år och med tiden skulle bli den berömde ”Blomsterprinsen” på Mainau i Bodensjön.[2]

I sina minnen beskriver prins Wilhelm tsar Nikolaj som en välmenande, snäll och godhjärtad man som trivdes allra bäst med familjen. Han säger sig ha sett honom djupt försjunken i arbetet vid skrivbordet som den pliktmänniska han var men också som medverkande i ett intensivt kuddkrig eller med den sjuklige tronföljaren i sitt knä, läsande sagor. Det stora felet med Nikolaj II, skriver prinsen, var helt enkelt ”att han fötts till kejsare. Ödet hade satt honom på en plats han inte var vuxen och det rådde han inte för”. Den här dagen, i juni 1913, var det dock helt andra saker som stod på spel. Tsaren skulle rida i kortege genom Moskva och vad som helst kunde hända. Alla visste att revolutionärerna lurade ute i staden. Flera ministrar och till och med medlemmar av kejsarfamiljen hade redan mördats, både i Petersburg och Moskva. Storfurst Boris, en annan kusin till tsaren, hade varit helt tydlig med vad som gällde. Han förklarade för sin ingifta släkting: ”Du är visserligen utlänning men hör ändå till familjen. Vi två ska rida närmast Nicky(tsaren). Händer det något och vi klarar oss, rider du upp till vänster och jag till höger, redo att ta emot. Begrips”? I normala fall var prins Wilhelm inte särskild förtjust i stenhård polisbevakning och säkerhetsåtgärder, men just här och nu hoppades han faktiskt att ryska säkerhetspolisen hade skött sitt jobb ordentligt. Att tvingas hålla alla ryssars dödsskjutne självhärskare i famnen eller kanske själv sprängas i bitar verkade inte särskilt lockande.[3]        

Vägen mellan järnvägsstationen och Kreml var tre km lång. Här fanns inget av den översvallande, åtminstone tillsynes spontana dyrkan som tsarens syster återger i sina minnen. Prins Wilhelm förmedlar snarare bilden av ett kallt och spänt förhållande mellan kejsaren och hans undersåtar. Rädslan för attentat var så stor att man förbjudit åskådare i bostadshusen utefter vägen och polis och militär hade slagit en ring kring gatan. Ingen tilläts komma nära tsaren. Några gjorde korstecken eller knäföll men verkliga glädjeyttringar tycks inte ha förekommit. Tsaren för sin del satt stelt i sadeln och hälsade sitt folk utan verkligt engagemang. Prinsens beskrivning är talande: ”Mer vördnad och nyfikenhet än spontan värme, mer lydnadsplikt än förtroende. Kuschade undersåtar istället för fria medborgare”. Det enda mer uppseendeväckande som hände var då en kvinna försökte lämna en böneskrift till Nikolaj II. Hon ramlade eller knuffades ned på gatan av polismän som trodde hon var terrorist. Allt redde upp sig och kvinnan fördes undan. Suppliken togs om hand av en hovman som ”förmodligen stoppade den i en låda tillsammans med tusen andra”. Prinsen sammanfattar sina intryck: ”Mer än någonsin märktes den oöverstigliga klyftan mellan härskaren och folket”.

På Röda torget, framför Kreml, blev det lite mer uppsluppet – här hade folk tillåtelse att se tsaren rida in i sin borg. De stod och viftade med flaggor, hurrade och vinkade. Alla slappnade av en smula. Så red man in i Kreml, där tsaren gick i egen gudstjänst i Himmelsfärdskatedralen medan hans följe samlades i en mindre kyrka, där prakten enligt prinsen var så överväldigande att andakten helt sköts åt sidan för överdådet.[4] Senare på kvällen var det mottagning. Därmed var det officiella besöket avslutat. Men för prinsen återstod ännu en(vad huvudet beträffade), bokstavligt tyngande uppgift. Wilhelm bjöds nämligen på fest vid det regemente där hans svåger, storfurst Dimitri, tjänstgjorde.[5]  Alla som läst om hur det går till på ett party i Ryssland vet att spritkonsumtionen är(för svenska förhållanden), extremt hög. ”Att skåla” innebär i praktiken att tömma glaset eller flaskan i botten – inget löjligt smuttande här inte! Uttrycket ”Supa skallen av sig”, lär ligga ganska nära vad det är fråga om.[6] Nu var den svenske prinsen hedersgäst vid vad han själv kallar ”en äktrysk fest med kosackdans och zigenar(romsk) musik”, Naturligtvis skulle alla skåla med besökaren från Sverige, därtill värdens köttslige svåger. Det bjöds både champagne och vodka. Framåt natten lär i stort sett samtliga deltagare, återigen bokstavligt, ha legat under bordet. Wilhelm skriver att ”jag höll ut i det längsta för den nationella ärans skull. Sen vet jag inte hur det gick.” Han fick beröm av sin svåger nästa dag, så tydligen gjorde han inte bort sig. Däremot hade han ”sitt livs kopparslagare”. Med stort hattnummer men räddad ära – både i egenskap av kejserlig livvakt och som dryckeskämpe, kunde prins Wilhelm återvända till Sverige.[7]        

                            

---

[1] Frågan hur länge ”dynastin Romanov” suttit på ryska tronen kan med fog diskuteras. Den officiella versionen är att de innehade tronen 1613-1917. Med det synsättet kan ätten Vasa sägas ha regerat Sverige i stort sett oavbrutet 1523-1809. Den siste ”verklige” Romanov på ryska tronen var kejsarinnan Elisabet, Peter den stores dotter som regerade 1741-61. Hon efterträddes av systersonen Peter, vars far(Karl Fredrik av Holstein-Gottorp), var Karl XII:s skyddsling och pretendent till svenska tronen efter dennes död. Med tanke på att Peter III inom kort avsattes av sin hustru(född som tysk prinsessa från ett obetydligt furstendöme), är frågan om inte ryska kejsarfamiljen egentligen borde kallas Anhalt-Zerbst Vilken familj man tillhör är som bekant i grund och botten de enskilda furstarnas sak.        

[2] Trots att greve Lennart i sina memoarer bara säger sig ha några dunkla minnesbilder av tsarfamiljen förklarade han långt senare att han)om han fick chansen), kunde peka ut det rum i Kreml där han och föräldrarna bodde under besöket i Moskva.

[3] Dåtida ryska säkerhetspolisen(Ochranan), hade grundats som en följd av mordet på tsar Alexander II 1881 och var verksam fram till revolutionen.

[4] Himmelsfärdskatedralen var före revolutionen de ryska tsarernas kröningskyrka.

[5] Gissningsvis som överste.

[6] Skrivaren måste här påpeka att han inte själv haft ”nöjet”? Att deltaga vid en dylik sammankomst.

[7] Prins Wilhelm ger en utförlig beskrivning av sitt besök i det förrevolutionära Moskva i sin bok Episoder81951), kapitlet ”Ritt genom Moskva”. Man får en bild av en stad med stark medeltida prägel och en både beklämmande och fascinerande kontrast mellan rikedom och fattigdom. Andras minnen från det ryska "jubelåret" återges bland annat i Robert K. Massies bok Nikolaus och Alexandra, en intim skildring av de sista Romanovs och det tsaristiska Rysslands fall(svensk översättning 1969), kapitlet "Dynastin Romanov". 

"I sin nåd har Gud hjälpt mig genom många svåra prövningar och sorger", - drottning Victorias guldjubileum 1887

 

 

Att vi haft kungligt guldbröllop i dagarna har väl inte undgått någon. Det blev uppenbarligen en stor succé och att döma av bilderna från firandet i kungliga huvudstaden har Sveriges monarki alltjämt framtiden för sig. För några år sedan(2023) firades kungens 50års jubileum på tronen – en händelse som praktiskt nog råkade sammanfalla med 500årsminnet av Gustav Vasas tronbestigning. Båda begivenheterna högtidlighölls – även om de som organiserade festligheterna kring Gustav Vasa beklagade den dåliga sponsringen från myndigheternas sida. Detta att fira kungliga bemärkelsedagar och förvandla dem till på en gång en folkfest och PR för monarkin tycks ha lanserats först under 1800-talet. När Karl Johan firade sitt 25årsjubileum på svenska tronen 1843 var det som om all kritik mot hans trakasserier av pressen och intellektuella oppositionsmän glömdes bort – nu mindes man bara hans forna bragder och att han skänkt fred och lugn åt det en gång sargade och sönderslitna landet.

Rekordet i överdådigt firande av en äldre regent tog naturligtvis Storbritanniens drottning Victoria. Hon var förmodligen den mest motsägelsefulla regenten i Englands/ Storbritanniens, historia: pryd och misstänkt för att i hemlighet ha gift sig med en skotsk tjänare, hårdhjärtad och omtänksam, hysterisk i det privata och eftertänksam politiker, folkskygg i det offentliga men umgicks glatt med skotska bönder, djupt medveten om sitt ansvar men drog sig under långa perioder undan sina plikter, periodvis hatad men också oerhört älskad av sitt folk. Denna kvinna tillträdde tronen 1837, då hon var arton år och satt sedan som regent i 64 år tills hon avled vid 81 års ålder 1901.[1] Genom åren upplevde Victoria många problem och sorger, inte minst inom familjen med barn och barnbarn som antingen dog eller ställde till bekymmer på annat sätt, som barn och barnbarn brukar göra för strävsamma äldre släktingar – särskilt om dessa släktingar samtidigt härskar över imperier bortom haven och har ambitionen att vara något av världens ljus när det gäller politik och moral. Största sorgen var naturligtvis maken prins Alberts död 1861. Ett tag verkade det som om drottningen inte skulle komma över chocken utan närmast bokstavligt drunkna i sin sorg. För resten av livet var prinsgemålens minne heligt för henne. Då någon i familjen gifte sig var ett besök i Alberts mausoleum på Windsor obligatoriskt för att ”få kära pappas välsignelse”. Att drottningens manliga barnbarn skulle heta Albert var en självklarhet, gärna Albert Victor. Flickorna skulle lika självklart döpas till Victoria.[2]  Så konstitutionell monark hon än var hade drottning Victoria svårt att acceptera när politiker hon ogillade fick makten. När liberalen Gladstone blev premiärminister 1880 skrev drottningen(som alltid omtalade sig själv i tredje person då hon skrev om statsangelägenheter), att hon hellre skulle abdikera än ha något att göra med ”den där halvgalne fanatikern som snart kommer att förstöra allting och bli diktator” Gladstone var det stora irritationsmomentet i landet: ”Det är vad drottningen anser”. Ville andra samarbeta med liberala partiet fick de gärna göra det: Hon – Drottningen av England, tänkte minsann inte göra det oavsett vad några fåniga väljare hade kommit fram till! Drottningen fick naturligtvis finna sig i fakta, sådan var och är lagen i Storbritannien, men detta exempel visar att hon stod närmare tron på kungamakten av Guds nåde än tron på vad vi kallar demokrati och att hon kunde vara både envis och besvärlig när hennes åsikter träddes förnär. Allt sådant var emellertid glömt när Storbritannien och stora delar av den övriga världen i juni 1887 firade att drottning Victoria suttit på tronen i ett halvt sekel.    

Det engelska samhället fick ”Victoriafeber”: Allting var ”Allah Queen Victoria”! Det såldes byster, porträtt, minnesböcker, tekannor med drottningens profil och för tiden tekniskt avancerade peruker som underhöll sin bärare och omgivningen med att spela ”God Save the Queen” så fort damen satte sig.[3]  Detta var första gången på drygt 25 år som det hölls en större officiell tillställning i landet. Vilket förmodligen gjorde festligheterna extra spännande. Londons invånare lär ha stått posterade på strategiska platser i flera dagar och kikat på alla exotiska gäster från de brittiska kolonierna som kommit för att gratulera drottningen.. De inhemska politikerna fick knappt ett ögonkost – dem hade man ju sett massor av gånger! Den enda som verkade totalt ointresserad av hela jippot var drottningen själv. Allt glam och ståhej fick henne bara att känna sig gammal och ensam. 20 juni 1887 konstaterade hon melankoliskt i sin dagbok: ”Det är idag 50 år sedan jag besteg tronen! I sin nåd har Gud hjälpt mig genom många svåra prövningar och sorger”. Desto roligare hade hennes äldste son, prinsen av Wales – det var nämligen han som organiserade alltihop och tog emot de viktigaste gästerna. Att synas, slå runt och ha allmänt kul var det bästa han visste, vilket å andra sidan gjorde att hans skulder hade en irriterande tendens att överskrida tillgångarna. Men både folket och parlamentet förlät honom för det mesta – han var ju så charmig och nu när mamma drottningen firade guldjubileum var förstås festande och glädje bara på sin plats. ”Alla var där” – inte bara från kolonierna utan också från de europeiska furstehusen. En som hade vissa svårigheter var prins Vilhelm av Preussen, sonson till tyske kejsaren och snart själv känd som Vilhelm II. Denne olycklige osäkre unge man, som ständigt brottades med sin komplexa personlighet och inte riktigt visste var han hörde hemma(tysk eller engelsman?), kompenserade gärna sina svagheter under en tuff yta, vilket ofta ledde till att han kom i konflikt med sina engelska släktingar.[4] Sedan någon tid rådde oenighet angående lämpligheten av ett planerat giftermål, där Vilhelm och hans tyska omgivning hade helt annan åsikt än hans engelska mor och mormodern i Buckingham Palace. Det hela hade lett till uppslitande ordväxlingar och diskussioner, varvid prins Vilhelm bland annat (hemma i Berlin), betecknat drottning Victoria som ”den gamla haggan”). När han nu begärde att få närvara vid festligheterna i London – såsom representant för tyska kejsarfamiljen, vägrade mormodern att låta honom göra det. Han fick visserligen komma men inte i sin fars, den tyske kronprinsens, ställe. Vilhelm vände sig då till den gamle kejsaren, som glatt utsåg sin sonson till Tyska rikets representant vid engelska drottningens guldjubileum – vilket i sin tur gjorde drottningen rasande. Slutet på denna löjliga och olycksbådande historia blev att i kortegen till tacksägelsegudstjänsten i Westminster Abbey 20 juni 1887 satt drottningens favoritdotter vid hennes sida i vagnen, svärsonen red vid sidan av, klädd som en ståtlig riddare till åskådarnas jubel, medan deras son och sonson red långt bak i processionen, tillsammans med diverse exotiska kungligheter från kolonierna. Detta skulle vara frustrerande för vem som helst. För en ärelysten, osäker man på 28 år var det djupt förnedrande.[5] Vid gudstjänsten i kyrkan och den följande veckans nöjen var dock allt ståtligt och högtidligt eller fyllt av glam och glamour. Ingen kunde ana att Europa inom 30 år skulle skakas av ett fruktansvärt krig och att flera av de högheter som möttes den gången i London skulle förlora sina troner eller till och med sina liv.

Tur att vi trots allt lever i ett relativt lugnt land och att vårt kungapar fått leva 50 år tillsammans utan alltför många ”prövningar och sorger”. Hoppas att de får många fina år än![6]                                                          

---

[1] Detta var i och för sig långt ifrån unikt i sin tid. Frans Josef av Österrike blev kejsare 1848(vid 18 års ålder), och regerade sedan i 68 år tills han avled 86 år gammal 1916. Kristian IV av Danmark var visserligen över 40 år vid sin tronbestigning 1863, men fungerade därefter som regent i ytterligare dryga 40 år tills han avled 1906 vid 88 års ålder. Vår egen Gustav V blev kung 1907 vid nära 50årsålder och dog 92 år gammal 1950   

[2] Victorias barn löste problemet genom att lova att åtminstone ha Albert som andranamn på sina egna pojkar och Victoria för flickorna. Så länge drottningen levde var dessa namn också obligatoriska för barnbarnsbarnen. Även om det förekom att några av de kvinnliga barnbarnen hade Victoria som tilltalsnamn, kallades ingen av pojkarna Albert officiellt om det nu berodde på att namnet inte ansågs riktigt ”passande” för engelska eller tyska kungligheter eller en fullt begriplig önskan att distansera sig från minnet av den döde prinsgemålen, som aldrig fick glömmas bort hemma på Windsor eller Ball Moral,    

[3] Något liknande hade inträffat i Sverige ett par år tidigare då en annan Victoria(av Baden), kom hit för att gifta sig med dåvarande kronprins Gustav(senare Gustav V). Det blev på modet att ha samma frisyr som den nya kronprinsessan och hon fick till och med en egen punsch uppkallad efter sig.   

[4] Vilhelm II:s mor var drottning Victorias äldsta dotter, med samma namn som sin mor och av allt att döma hennes favorit bland syskonen. Hennes svärfar, kejsar Vilhelm 1, var 90 år gammal och hade deltagit i slutfasen av Napoleonkrigen. Han var i stort sett ett redskap i kanslern Bismarcks händer. Sonen Fredrik(prins Vilhelms far), var liberal och ansågs i sin tur vara beroende av sin engelskfödda hustru. Vid tiden för det engelska jubileet var Fredrik svårt sjuk i strupcancer. Han överlevde fadern med bara tre månader  och dog i juni 1888.

[5] Vilhelm II:s förhållande till sin engelska familj fortsatte att vara komplicerat. När drottning Victoria tio år senare(1897), firade diamantjubileum var relationerna så ansträngda att kejsaren överhuvudtaget inte kom till London, vilket däremot hans mor gjorde. Men när drottningen 1901 låg på sitt yttersta skyndade Vilhelm II till hennes sida och satt hos henne i dödsögonblicket. Han förklarade att han kommit som medlem av familjen, inte som Tysklands kejsare. Efteråt tog han hand om allt praktiskt kring den döda medan hennes äldste son(nu Edvard VII), åkte till London för att bestiga tronen. om detta, se Dynastihistoria: "England utan drottningen förefaller som en omöjlighet", drottning Victorias död 1901.

      

[6] Drottning Victorias guldjubileum berörs kortfattat i flera böcker. Här har jag främst använt mig av Catrine Clay, Kungen, kejsaren och tsaren, kusinerna som startade första världskriget(svensk översättning 2008), s. 121-23.

Kungligheter på sommarnöje

 

Så närmar sig sommaren, med sommarlov för barnen och semester för de vuxna! Alla svenskar som haft en ”normal lycklig uppväxt” det senaste dryga seklet har väl något minne av ett sommarnöje från barndomstiden – någon plats där man tillbringade sommaren, badade i havet, lekte eller kanske hjälpte till med lantbruket. För min del var det Halland som var sommarparadiset, med stort P! När jag var liten bodde vi i sommarstugan mellan Halmstad och Falkenberg fyra veckor årligen. Sedan blev det två veckor – numera blir det en dryg vecka på hotell, om man alls kommer iväg – det är så mycket som måste organiseras när man är rullstolsbunden och så blir man ju bekvämare av sig med åren. I år blir det i alla fall en liten tripp ner till släkten i augusti och vad som än händer längre fram i livet – Halland kommer alltid i mitt minne stå som en symbol för sommar och glädje.

Kungligheter har naturligtvis också sina sommaridyller – kanske företeelsen rentav började lite tidigare bland ”de upphöjda”, när Europa upplevde några årtionden av relativt lugn mot slutet av 1800-talet, samtidigt som infrastrukturen och framkomstmöjligheterna blev bättre. Det land som för många europeiska kungligheter(stora som små), årtiondena före förra sekelskiftet utgjorde sommarparadiset med stort P var – Danmark!

Kristian IX tillhörde en sidogren av huset Oldenburg med anor tillbaka till 1500-talet. Han var född i Schleswig-Holstein men hade delvis vuxit upp vid danska hovet. Genom sitt giftermål 1842 med en tysk prinsessa med nära kopplingar till danska kungahuset stärktes prinsens band till Danmark ytterligare – något som fick stor betydelse när det med åren blev allt tydligare att huvudgrenen av huset Oldenburg(som regerat Danmark i 400 år), var på väg att utslockna. Efter en minst sagt uppslitande period – som förutom tronföljarval och tronbestigning omfattade ett kort katastrofalt krig med Preussen, varvid i stort sett halva danska riket gick förlorat, stod den forne Kristian av Glücksburg vid mitten av 1860-talet där som Kristian IX av Danmark. Han och hans hustru hade sex barn, tre pojkar och tre flickor.  Två av sönerna, Fredrik och Vilhelm, blev kungar, men Vilhelm blev inte kung hemma i Danmark utan i det nya kungadömet Grekland. Två av flickorna blev drottningar – Alexandra i Storbritannien, Dagmar i Ryssland.[1] Yngsta dottern Tyra gifte sig med den landsflyktige hertig Ernst August av Hannover(sedermera känd som hertigen av Cumberland), medan Valdemar stannade i Danmark och gifte sig med en prinsessa från det avsatta franska kungahuset Orleans.

På detta sätt fick Kristian IX och hans drottning Louise en stor samling mågar, svärdöttrar och barnbarn utspridda över Europas troner.[2] Under en period på nära 40 år kom alla dessa släktingar i stort sett varje sommar på besök till Danmark. Oftast träffades man på slottet Fredriksborg på Själland. Alla kom naturligtvis inte alltid på en gång men det blev ändå som en samlingsplats för några av tidens ledande furstar. Här levde och förde man sig nästan som vanliga människor. Turister som ibland kom till Fredriksborg kunde plötsligt inse att den vänlige främlingen de frågat om vägen var Rysslands självhärskare, Greklands kung eller prinsen av Wales. Här ingicks giftermål som reglerade Europas politiska allianser och här slöts vänskapsband som indirekt kom att påverka ställningstagandena inför första världskriget.[3]  Särskilt ryska tsarfamiljen älskade sommarloven i Danmark – I Ryssland var stämningen så laddad årtiondena före revolutionen att man knappt vågade gå utanför palatsgrindarna. Minsta förflyttning förbereddes och övervakades noga. I ”Apappa” Kristians rike kunde man gå och handla i affärerna på Ströget i Köpenhamn eller ta ett härligt dopp med mamma i Öresund utan minsta rädsla för revolutionärernas attentat. Tsar Alexander III(pappa till siste tsaren Nikolaj II), hade särskilt skojigt. Han var 1,90 lång, stark som en björn och älskade Practical Jokes. Att hälsa på svärföräldrarna i Danmark var för honom som att få permission ur ett fängelse. Att han gärna demonstrerade sin styrka är kanske inte så konstigt – även om det förefaller ovanligt barnsligt av en självhärskare att riva sönder kortlekar eller böja silvertallrikar på mitten. En vana Alexander hade var att hälla vatten över förbipasserade gäster – särskilt om de var uppklädda i bästa finkostymen, vilket ungarna han var ”lekledare” för naturligtvis tyckte var oerhört kul. Den mycket formelle Oscar II av Sverige lär ha råkat ut för denna ”behandling” flera gånger, både på Fredriksborg och i Vinterpalatset i Petersburg.[4] När kung Kristian, som starkt misstänkte något av barnbarnen, frågade vem som bevattnat hans svenske kollega, frånsvor sig samtliga allt ansvar. Kung Oscar lär indignerat ha avlägsnat sig från Fredriksborg samma dag. Det fanns alltså de som inte passade in i ”gänget” av uppsluppna kungligheter. Prinsen av Wales trivdes egentligen inte med det, i hans ögon, alltför stillsamma enkla livet hos svärfadern utan brukade mest dyka upp för att hämta hem hustrun och barnen till England. Preussens kronprinsessa hörde i regel överhuvudtaget inte till cirkeln kring danska kungaparet. Hon var äldsta dotter till drottning Victoria och lyckligt gift med Vilhelm 1:s äldste son.[5] Trots att både hon och hennes man tog avstånd från Bismarcks expansiva politik sågs hon som representant för den makt som på 1860-talet berövat Danmark de tyska hertigdömena Slesvig-Holstein. Själv var hon van vid ett formellt, disciplinerat(om än kärleksfullt), liv hemma på moderns slott i Skottland eller på Isle of Wight Vad hon en sommar såg vid ett besök på Fredriksborg gjorde henne både chockerad och road: ”Ljudet som alla åstadkom och de vilda lekarna var obeskrivbara. En eller två gånger blev jag tvungen att gapskratta när alla bar runt på varandra, tumlade runt och kröp över varandra. Det var ett under att inga armar och ben blev brutna. Danmarks drottning måste ha särskilt slitstarka möbler, jag tror att en soffa fått fjädringen utbytt ett antal gånger”.

Kring sekelskiftet 1900 blev släktträffarna vid danska hovet mer sällsynta och mindre uppsluppna. En ny generation kungligheter trädde till och världens allvar trängde sig på alltmer inför det stundande stora kriget. Men minnet av de där underbara barndomssomrarna levde kvar hos dem som efter 1914 upplevde katastrofer, exil och kanske till och med död och förintelse. När det blev för svårt kunde man drömma sig tillbaka till dagarna på Fredriksborg och hämta kraft i det som varit.

Hoppas ni får en lika fin sommar som kungligheterna i Danmark för omkring 150 år sedan. Och skulle någon spruta ned finkläderna för er – Bli inte sura. Det är ju trots allt sommar![6]                               

---

[1] Vilhelm antog som grekisk kung namnet Georg I. Dagmar blev kejsarinnan Maria Fjodorovna

[2] Kristian IX var känd som ”Europas svärfar”, medan drottning Victoria i England, som inte var odelat förtjust i sin svärdotters fader, kallades ”Europas mormor”.

[3] Det var på Fredriksborg de två kusinerna Nikolaj II av Ryssland och Georg V av Storbritannien – som var så lika varandra, träffades första gången som lekande smågrabbar.

[4] Staffan Skott, Romanovs, vad blev det av dem kommer de tillbaka?(1989), och Tullberg. Att i stort sett samma episod sägs ha ägt rum vid två olika tillfällen, på olika platser men med samma aktörer gör det åtminstone tänkbart att det rör sig om en vandringssägen.   

[5] Mor till Kejsar Vilhelm II.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Tomas Tullberg, Monarkier i gungning, prinsessan Ingeborgs värld((2025), kapitlet ”Fredriksborgsdagarna”. Se även Catrine Clay, Kungen, kejsaren, tsaren, kusinerna som startade första världskriget(svensk översättning 2008), kapitel 2 och 3.