Partiledaren, kardinalen och riksföreståndaren.

 

Det är spännande när nutida politiker gör historiska jämförelser, i synnerhet om liknelsen hämtas från äldre historia. Men har våra dagars folkvalda kunskap nog att åstadkomma verkligt bärkraftiga liknelser mellan nu och då? Torsdag 9 september 2021 höll KD ledaren Ebba Busch sommartal i Hjo i Västergötland. Efter att ha prisat familjen som grunden för ett ordnat och tryggt samhälle(en inställning som skrivaren åtminstone delvis instämmer i), kommer partiledaren in på Socialdemokraterna och deras(i skrivande stund förmodade), snara utbyte av Stefan Löfven mot nuvarande finansminister Magdalena Andersson som partiledare. Ebba Busch hävdar att ett sådant byte i praktiken inte skulle ha något värde eftersom Andersson står nära Löfven ifråga om värderingar och politik. I detta sammanhang yttrar hon plötsligt: ”Alla vet att Magdalena Anderson är lite grann av Socialdemokraternas kardinal Richelieu viskandes i Stefan Löfvens öra. Hans misslyckanden är hennes misslyckanden”. Innebörden är tydlig: Andersson skulle föra samma ”dåliga” politik som Löfven.[1]

Jag skall inte lägga tid på att diskutera det mer eller mindre berättigade i att jämföra våra dagars politiker med Frankrikes starke man under förra hälften av 1600-talet, detta har redan gjorts av exempelvis populärhistorikern Herman Lindqvist som för sin del betecknade jämförelsen som ”det mest korkade jag hört”. Om man byter fokus från vad Ebba Busch sade till hur hon sade det, märker man att liknelsen görs tämligen oreflekterat. Stämman är lite glättigt trevande, som om talaren önskar underbygga sitt påstående om den presumtive motståndarens inkompetens eller opålitlighet med någon slagkraftig liknelse ur historien, likgiltigt vilken och grävt fram den gode kardinalen ur minnet. (Huruvida minnet hämtats ur historieboken eller Dumas´ romanvärld får förbli osagt). Man kan misstänka att KD ledarens historiekunskaper inte är särskilt djupa, inte ens ifråga om standardiserade personifikationer av ”den dålige rådgivaren”. En svensk med förkunskaper skulle knappast välja kardinal Richelieu som liknelse för en nutida inkompetent eller kanske rentav illasinnad politisk medarbetare, snarare Erik XIV:s Jöran Person eller, säkert med större rätt, Rasputin i Ryssland. Richelieu må ha ingivit skräck och hat i sin samtid men också respekt och beundran, även bland sina fiender. Vad Ebba Busch förmodligen inte tänkte på under sitt anförande i Hjo var att hon själv gjorde ett uttalande som faktiskt kan kopplas till en händelse i äldre svensk politisk historia, enligt uppgift inte med helt positiva förtecken. Ungefär fyra minuter in i talet nämnde hon med konspiratoriskt viskande stämma att hennes morfar en tid varit ordförande i traktens lokalavdelning för Folkpartiet, eller De frisinnade som partiet då hette. Därefter sade hon, med glimten i ögat bör kanske tilläggas, att om det händelsevis råkade finnas några folkpartister bland åhörarna ”kommer vi att gå runt med medlemsvärvarhäftet efteråt och bjuda på en öl”.[2]  Den historiekunnige hajar till. Enligt Olaus Petri var det just genom utskänkning av öl som Sten Sture den äldre 1471 vid ett möte i Arboga förmådde bönderna att välja honom till riksföreståndare, vilket de senare skall ha ångrat. Uttrycket att Arboga öl kommer surt efter, eller ordagrant ”Det kommer efter som Arboga öl” skall enligt en version ha sitt ursprung i denna händelse.[3] Var det månne KD ledarens avsikt att vid sitt besök i Västergötland följa den forne riksföreståndarens taktik från Västmanland? Det vore kanske lämpligt om svenska politiker som aspirerar på en ledande post finge till uppgift att först genomgå en kurs i politisk historia.                  

---

[1] Talet finns tillgängligt på KD ledarens FB sida Citatet kommer mellan 20-25 minuter in i programmet.  

[2] Ebba Busch använde anmärkningsvärt nog det gamla namnet för nuvarande L.

[3] arbogastad.se: Historia: ...efter som Arboga öl.

Strindberg och Erik XIV

 

Som jag nyligen varit inne på är Erik XIV idag en ”halvkänd” svensk kung. De flesta tror sig veta att han blev förgiftad, enligt legenden med ärtsoppa. Man vet också att han åtminstone periodvis var ”galen” eller psykiskt sjuk, att han gifte sig med en kvinna av folket som hette Karin och att han dog i fängelse, avsatt av sina bröder. Då och då kommer det biografier över kungen och hans öde ventileras av populär- och fackhistoriker.[1] Ändå är Erik efter nära 450 år inte någon särskilt omdebatterad kung. Man för inte indignerade diskussioner över honom i sociala medier, som är kutym med framförallt Karl XII, eller håller minnesstunder, lika dem som Gustav III brukar bestås årligen i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Man skulle kunna säga att Erik XIV visserligen inte är bortglömd men heller inte aktuell för den historieintresserade svensken i början av 2000-talet. Annat var det under 17-18 och början av 1900-talet. Då var kung Erik en av våra mer kända härskare genom historien. Hans öde fascinerade sentida efterföljare, historiemålare, poeter, historiker, pjäsförfattare psykiatrer och kirurger, om än ur olika vinklar. Inte så förvånande har intellektuella som haft eller misstänkts ha ett instabilt psyke intresserat sig för Eriks öde. I Gustav Frödings diktsamling Stänk och flikar från 1896 ingår en särskild cykel om fem dikter med titeln ”Kung Eriks visor”, som behandlar kungens tio sista olyckliga år, från Sturemorden till hans död på Örbyhus. Tre år senare, under våren och sommaren 1899, skrev August Strindberg två dramer med motiv från vasatiden, Gustav Vasa och Erik XIV. Inte bara i den senare utan också i den förra pjäsen spelar Erik en viktig roll. Hur framställer då Strindberg Gustav Vasas äldste och mest otursförföljde son i dessa båda dramer?[2]     

Gustav Vasa sträcker sig rent historiskt över en period av cirka tio år, från klockupproret till Dackefejden. Författaren har dock med diktarens frihet fogat samman handlingen så att händelseförloppet ger intryck av att utspela sig inom loppet av endast några månader. Vad prins Erik beträffar är friheten än större. Då prinsen i själva verket föddes kort efter klockupproret och var nio-tio år när Dacke besegrades, möter vi hos Strindberg en ung man, gissningsvis i de sena tonåren. Eftersom det också nämns att han ”står i begrepp att äkta en utländsk furstinna och tillträda ett hertigdöme”, har handlingen historiskt sett trådar till slutet av Gustav Vasas regering.[3] (kung Gustav framställs dock som en medelålders vital man med ljust hår och ”något ljusare kämpaskägg)”.

Det är en karaktär på kant med tillvaron vi möter i skådespelets andra akt. Erik anförtror sig åt sin vän Jakob Israel, son till hanseaternas ledare i Sverige[4]:

”Jag ensam, övergiven sedan min mor dog; jag hatad av min styvmor, av min far, av min halvbror…”.

Det sägs att prinsen går ”på dåliga ställen” och han uttrycker sympati för oppositionen mot fadern. Vidare omtalas en viss ”Göran Person”, som uppenbarligen står Erik nära och i vilkens världsåskådning ”det ligger något så sunt och upplyst”; men, tillägger prinsen, ”därför hatar min fader honom”.[5]  Det är ändå Eriks sorgliga uppväxt som präglar samtalet. Prinsen hävdar att han en gång sett sin far slå modern och aldrig kan förlåta honom detta. Sedan kung Gustav gift om sig och fått en yngre son är hans ställning dessutom mer utsatt:

”Jag är född till att gå i vägen; jag går i vägen för min fars önskan att se Johan som konung; jag går i vägen för min fars önskan att kunna glömma den hatade tyskan; mitt tyska blod går i vägen för en rätt svenskhet som mitt sinne saknar”.[6]  Trots Jakobs försök att trösta sin vän och förklara att en förälskelse en dag skall förvandla eller utplåna hans bitterhet, hyser han ringa hopp om Eriks framtid ”du är född till olycka”, konstaterar han sorgset och senare, då Erik avlägsnat sig, uttrycker sig Jakob än mer kategoriskt och även mer kallsinnigt inför sin far:

”Att han(Erik), slutar illa är tämligen givet, och det har han klart för sig till den grad att han tycks vilja påskynda katastrofen”.

I nästa scen sitter Erik och Göran Person på krogen Blå Duvan och pokulerar. De talar tämligen lättsinnigt om kyrkopolitiken och diverse ämnen, medan Erik gör plumpa närmanden mot värdshuspigan Agda.[7] Då det senare visar sig att hon är Jakob Israels älskade utbryter gräl och endast uppdykandet av en vaktpatrull, som kommit för att arrestera Erik på faderns order, hindrar blodvite från att uppstå. Även Göran arresteras för att pryglas följande morgon.

Dramats tredje akt utspelas nästa morgon i konung Gustavs arbetsrum. De första scenerna behandlar problemet Erik ur olika vinklar. Kung Gustav betecknar oförblommerat sonen som ”den narren” och då drottning Margareta på en fråga var prins Johan är svarar att han är i närheten, genmäler kungen:

”Jag skulle önska han vore närmare, närmare mig, så nära att han kunde följa mig en gång efter”.

Vid ett samtal med sin styvmor utbrister den misstänksamme och bakfulle Erik, apropå Johan:

”Jag förstår era tankar innan ni har hunnit kalva fram dem i ord; jag förstår att ni skulle vilja se kronan på den röde djävulens ännu rödare hår, vilken ni kallar son, och som ni vill tvinga mig kalla bror”.

Slutligen blir Erik utskälld efter noter av sin vredgade far för sitt skamlösa leverne och hotad att, om han inte skärper sig, skall han sitta i tornet i åtta dagar och om detta inte är nog ”skall du mista öronen så du aldrig skall kunna bära krona mer! Är det språk som du förstår!

Anspelningarna på Eriks kommande slut är åtskilliga i dessa två akter och publiken förleds nästan att undra om denne man någonsin kommer att bli Sveriges kung. Men i fjärde akten händer plötsligt något.

Få svenska kungapar, om något, torde vara så legendariska som Erik XIV och Karin Månsdotter. Hur gick det till då Sveriges konung mötte en tonårsflicka ur folkdjupet, blev förälskad och i sinom tid gjorde henne till sin drottning! Den klassiska versionen går ut på att Erik sett den vackra flickan sälja nötter på ett torg i Stockholm. Numera anser man sig veta att hon haft tjänst som piga hos krogvärlden och musikern Gert Cantor, som brukade spela på kungens fester. Kanske visade Karins herre upp henne för majestätet i tanke att själv tjäna på flickans eventuella ”upphöjelse”. Strindberg är ofta benägen att ”vända på begreppen” när det gäller historiska gestalter – traditionella ”hjältar” blir svaga, ”skurkar” blir lojala män osv. I fallet Karin Månsdotter-Erik XIV är det tvärtom, det romantiska inslaget kring deras första möte markeras mer än vanligt och dessutom förläggs det alltså till Gustav Vasas regeringstid. Här säljer Karin blommor istället för nötter och hon beskrivs som en flicka som ”godheten lyser om”. När ridån går upp för fjärde akten av Gustav Vasa står Karin i samtal med sin väninna Agda, värdshusflickan från andra akten som nu fått anställning på en ny krog.[8] Efter en stunds samtal om annat frågar Karin plötsligt Agda om hon inte känner prins Erik. Väninnan svarar med några mindre smickrande kommentarer men får milt mothugg av Karin, som påpekar att prinsen sägs vara olycklig och illa behandlad av familjen. Hon berättar också att hon sett prinsen och inte kan glömma ”hans sorgsna blickar och långa ansikte”. Ungefär där avbryts samtalet av att Agda måste betjäna kunder, som visar sig inte vara några andra än prins Erik och dennes kumpan Göran. De båda männen sätter sig ner på krogen, men Erik är inte på lättsinnigt humör. Dåliga nyheter om Dackes framgångsrika uppror har kommit och prinsen fruktar för framtiden. Han tycks rentav benägen för palatsrevolution:

”Jag måste vara beredd att ingripa. Kungen har mistat förståndet och begår handlingar som inte kan försvaras”.            

Göran skrattar dock bort problemen och Erik utbrister provocerat(och profetiskt), ”om jag icke är galen, så kan du göra mig! –håll dig allvarsam ett ögonblick!”

Efter ytterligare en stunds samtal, varunder stämningen tycks lätta något, kommer Karin in på scenen. Med en enda blick förstår Erik att detta är en särskild flicka, en GOD varelse! Den förstockade Göran märker dock ingenting:

Erik  

Vem – är – det?

Göran

En blomsterflicka.

Erik

Nej – det – är något annat! – ser du!

Vad skall jag se?

Du skall se det jag ser, men det kan du icke!

 

Så går Karin fram, faller på knä och ger Erik en krans av sina blommor, varpå denne i sin tur sätter kransen på hennes huvud och utbrister: ”Nu är det krans på kronan”. Han förklarar att det är han som borde böja knä för Karin och inte tvärtom och fortsätter förälskat:

”Jag vill inte fråga vad du heter, ty jag vet vem du är, fastän jag aldrig sett dig eller hört talas om dig”!

Då Karin avböjer en ring, eftersom den är för vacker och hon inte kan sälja den utan att tas för tjuv, konstaterar prinsen att hon är ”lika klok som skön”, och ger henne istället pengar. Därmed skils de för denna gång, men för Erik är världen förändrad. Då Göran fortfarande inte vill eller kan förstå vad han känner blir prinsen rasande:

”Jag vet inte vad som hänt, men från denna stund avskyr jag dig; jag kan icke vara i samma stad som du, du orenar mig med dina ögon och hela din varelse stinker! Därför går jag ifrån dig och vill aldrig se dig mer för mitt ansikte … Jag avskyr det förflutna såsom jag avskyr dig och mig själv”! Därpå går Erik efter Karin.

Det är att märka att Strindberg här låter Karin ta det första initiativet till kontakt med Erik, vilket en flicka av hennes stånd knappast gjorde på 1500-talet, inte om hon visste att hon stod inför kronprinsen, eller än värre, kungen. I övrigt bjuder scenen på alla momenten i den klassiska bilden av de två motpolerna – den onde Göran Person och den godhjärtade Karin som kämpar om Eriks olyckliga själ: Skillnaden är att Erik här utan svårighet kan avvisa djävulen och vända sig till godheten, inte som på von Rosens berömda målning där han slits mellan dem.

Då Erik dyker upp i dramats sista akt, där hans roll är helt obetydlig, märks det hur kärleken förändrat honom. Bohemen har blivit en vuxen man.[9] Han kallar drottning Margareta ”moder” och Johan ”min bror” utan förbehåll och deklarerar ”Jag vill inte vara ovän med någon människa i hela världen mer”. När sedan dalkarlarna kommer för att stödja Gustav Vasa i kampen mot Dacke förmedlas en känsla av att alla försonats och att pjäsen fått ett lyckligt slut.

Det går att spåra likheter mellan kronprinsen i Gustav Vasa och den unge Strindberg sådan han framträder i En dåres försvarstal(1888). Där skildras hur den unge amanuensen vid Kungliga biblioteket i Stockholm, i boken lätt maskerad under pseudonymen Axel), lever ett på samma gång fritt och ensamt ungkarlsliv i umgänge med ”lärda bohemer”, då och då uppvaktande damer och, förstår man, besökande bordeller. Genom olika omständigheter kommer han i kontakt med ”baronen” och ”friherrinnan”, av vilka den senare drömmer om en karriär som skådespelerska.[10] Mycket snart blir ynglingen förälskad i den vackra adelsdamen. Då han en kväll ser henne i en berså iförd en vacker klänning: …blev jag gripen och skakad i mitt innersta, som om jag haft en uppenbarelse. Vördnadskänslan som jag bär i min själ gick upp inom mig i all sin makt förenad med ett begär att dyrka. Tomheten, som den förjagade religiositeten efterlämnat, fylldes. …Gud var förvisad, Kvinnan tog hans plats…” Den nya kärleken får omedelbart effekt:

”För att undvika mina vänners prat uteblev jag från min vanliga restaurang. Jag ville inte för något pris besudla min tunga med att för kättare bekänna min nya tro, som för alltid skulle förbli dem främmande”.[11] Vi kommer att se fler likheter mellan ”Axel” och den olycklige kung Erik i den pjäs av Strindberg som tillägnats kungen.

 

Som tidigare omnämnts skrevs Erik XIV jämsides med eller strax efter Gustav Vasa, sommaren 1899. Det senare dramat är i fyra akter och i viss mån en fortsättning av det förra. Anspelningar på händelser i Gustav Vasa görs regelbundet.[12] Första akten i Erik XIV utspelas på samma terrass där det förra dramat slutade. Hur lång tid som antas ha förflutit mellan de båda scenerna utsägs inte klart, även om det knappast rör sig om de dryga tjugo år som i verkligheten förflöt mellan Dackefejden och kung Eriks regering. Ibland får man rentav intrycket att det bara gått några år sedan handlingen i förra dramat. Överhuvudtaget är tidsförskjutningen mellan drama och verklighet mera påtaglig och komplicerad i Erik XIV än i Gustav Vasa, säkerligen på grund av att Eriks regering innefattar flera dramatiska händelser som inträffar inom relativt kort tid. Strindberg har uppenbarligen velat få med så mycket som möjligt av allt detta, även om fokus läggs på de sista åren, 1567-68. Historiskt sett tycks första akten utspelas någon gång 1561-62, men samtidigt omtalas händelser som inträffar först 1565-66. Dramat inleds med att Karin Månsdotter sitter på terrassen och sömmar. Alla väntar på besked om kungens frieri till Elisabet av England lyckats. Karin är nu etablerad som kungens frilla men hennes tillvaro är knappast lycklig. Erik är visserligen beroende av henne men det är inte längre fråga om den rena dyrkan som uppstod vid deras första möte, snarare om en lynnig despots behov av en öm och undergiven kvinna. Överhuvudtaget är bilden av kung Erik påtagligt ”klassisk” i första akten, han framstår som lynnig och om inte helt vansinnig så i alla fall inte ”normal”. Då Karin samtalar med sin ungdomsvän fänriken Max, kastar kungen ned spikar från en balkong och sedan Göran Person kommit in på scenen fortsätter Erik att kasta olika föremål mot honom. När Nils Sture ger bud att frieriet i England avslagits utgår Erik från att både denne och adeln i övrigt gläder sig åt hans nederlag och ingen kan få honom att ändra åsikt. Alla, även Karin, finner för gott att dra sig tillbaka. Sedan han lämnats ensam kastar sig kungen ”på en divan med tigerhud och gråter samt skrattar omväxlande”. I detta ögonblick återkommer Göran Person på scenen. Bilden av Göran är påtagligt förändrad jämfört med Gustav Vasa. I början märks visserligen drag av kung Eriks klassiske ”onde rådgivare” – då Max och Karin samtalar står Göran bakom en häck och lyssnar och man skymtar bara hans öron: ”ett par öron som jag ville se spikade på en galge”, säger Max och då Karin nämner att Göran varit i onåd och vill återvända till kungen utbrister hennes vän: ”Det måste du hindra”!

Under senare delen av första akten och i resten av pjäsen framträder dock Göran Person snarare som sin herres uppriktige och trogne tjänare. Om han någon gång framstår som ”ond”, som då han i andra akten ger order om att dränka fänriken Max, sker det endast i konungens och ”rikets intresse”, helt i överensstämmelse med vad en rådgivare och minister kunde förväntas göra under renässansen.[13] Göran klagar ofta på att Erik lägger sig i för mycket och inte låter honom hantera avgörande frågor, vilket gör att besluten blir ogenomtänkta med svårhanterliga följder. I motsats till att ”förleda” kungen söker Göran tvärtom ibland dämpa honom och då Erik säger sig hata Sturarna ber han honom att inte tala så mycket om hat eftersom det uppammar förföljelsemani: ”Säg älska lite oftare och du skall inbilla dig vara älskad”. Vid ett tillfälle utbrister Erik halvt resignerat: ”Du är mig för stark, Göran”, och får det uppriktiga svaret: ”inte alls! Det är du som är för svag! Vad beträffar sekreterarens ”relation” till Karin är det här inte tal om något motsatsförhållande av klassiskt snitt mellan dem, så som ännu kan spåras i Gustav Vasa Karin fruktar visserligen Görans kallblodiga målmedvetenhet men försvarar honom samtidigt mot angrepp. Då änkedrottning Katarina i tredje akten frågar om inte Göran har ”ett ont inflytande på Erik”, genmäler Karin:

”Snarare motsatsen! Göran är klok, förslagen och söker handla rätt så långt han kan”.

Göran å sin sida påpekar tidigt för Karin att de båda måste vara vänner, med hänsyn till bådas ”låga ursprung”:

”Oss binda band som knutits därnere vid rännstenen: det är blodsband ser ni som duga”!    

Sekreteraren drivs inte heller i första hand av något ”blint hat” mot högadeln men tolererar å andra sidan inte deras förakt och intrigerande. Vid en scen i Görans hem görs helt klart att rättvisan inte kommer att hejda sig inför de ”förnäma” släkterna:

”Konspirera de, ja, då äro de förlorade”.                      

    Dramats peripeti sker i tredje akten och, naturligtvis är man frestad säga, i samband med Sturemodern på Uppsala slott i maj 1567. Ständerna står i begrepp att döma ett antal adelsmän med Sturarna i spetsen för samröre med den fängslade hertig Johan.[14] Vittnesmålen tycks utan svaghet men alla är spända och oroliga. Erik tar sig tid att leka en stund med sina barn och ser inte att dottern Sigrid sveper in en av sina dockor i det papper där han skrivit ned sitt tal inför ständerna. Då han sedan i avgörande ögonblicket inte kan finna papperet blir han förvirrad och stämningen i salen svänger till adelns fördel. Detta återges dock inte på scenen.[15] Under tiden har Katarina Stenbock, Gustav Vasas änka, lockat Karin Månsdotter att överge kungen, bland annat genom att avslöja att denne låtit döda fänriken Max. De båda kvinnorna och barnen flyr hastigt från slottet. Då Erik kommer tillbaka och får veta vad som hänt blir han både förtvivlad och rasande och den plötsliga omsvängning i opinionen som nu skett till adelns fördel gör också Göran Person osäker och förvirrad. Samtidigt kommer bud att även sekreteraren blivit övergiven av sin käresta. De båda upprörda männen ger genast order om att ”råttorna i källaren” skall slås ihjäl och också kungen beslutar sig, trots Görans varningar, att delta i massakern:

Erik 

Jag vill själv ta himmelska rättvisan i hand efter som gudarne sova”.

Göran 

Strunt i gudarne”!

Erik

Just det!   

Därpå går Erik ut

Efter ett ögonblicks ridåfall fortsätter handlingen med att Erik kommer tillbaka och beskriver de utförda morden för Göran Person. Han nämner bland annat att han stuckit Nils Sture i armen, ”men det dog han inte av”.[16]  Det sägs också att Svante Sture hotat kungen med att deras död skall vedergällas på hans barn. Efter en stund beslutar sig Erik att söka upp ”den vän som jag aldrig bort övergiva(dvs. Karin).

I och med detta slutar tredje akten. I fjärde aktens första scen som utspelas hemma hos Karins far, fångknekten Måns, berättas hur Erik förtvivlat löpt omkring i skogarna på jakt efter sin familj, tvingats sova utomhus i regnväder och insjuknat i feber. Berättelsen avbryts av att Karin anländer, utpinad och trött. Då hennes far vill prygla henne dyker emellertid kungen upp, som det tycks helt lugn och normal, förklarar sig vilja gifta sig med Karin och för henne med sig hem.

Det är att märka att Sturemorden hos Strindberg inte sker under ett vanvettsanfall. Kung Erik är visserligen rasande och olycklig men inte galen och efteråt återger han helt sansat vad som hänt. Det är först under jakten på Karin och barnen i skogarna kring Uppsala som han insjuknar i feber.[17]  Återigen går det att se paralleller till En dåres försvarstal. Där berättas hur ”Axel”, sedan han blivit medveten om sin kärlek till friherrinnan sökt fly till Paris men själv avbrutit färden i Stockholms skärgård och stigit i land på en plats där han tidigare bott med det äkta paret. Han ger sig sedan ut i skogen på jakt efter spår av den älskade:

”Jag satte iväg som en skenande häst och flydde in i skogen …Det var här på denna bruna mossa hennes små fötter trippade …Det var här hon vikit av att plocka en näckros i träsket. Med en jakthunds iver tog jag mig för att söka spåren av denna förtjusande fot… Med böjd nacke och näsan mot jorden genomströvade jag terrängen, vädrande och letande med skärpt blick, utan att upptäcka något”.[18]

Efter Eriks återförening med Karin går allt snabbt mot slutet. Efter en kort scen där hertigarna Johan och Karl planerar sitt uppror följer kungaparets bröllop i Stockholm och hertigarnas intåg mitt under festen.[19] Denna scen tillför egentligen inte något vad gäller kungens personlighet och karaktär – han visar sig åter lynnig, som då han plötsligt far ut i förolämpningar mot de ”simpla” gästerna, bland annat Agda ”från horkrogen Blå Duvan som var konkubin åt Jakob Israel En väninna till bruden”! Men tycks sedan helt nöjd med festen och säger sig ”alltid tyckt om sämre folk”. Erik och Göran sitter sedan en stund och reflekterar över livet i väntan på det slut båda vet nu närmar sig. I det sammanhanget fälls några repliker som är typiska för Strindbergs filosofiska syn på värderingar och tidens växlingar:

Göran

  Har du icke ofta och till sist känt dig vara en bit bättre än de andra?

Erik 

Jo! och du?

Göran

  Jag har alltid tyckt mig handla rätt.

Erik

  Jag ock; och sannolikt de andra med. Vem har då haft orätt?

Göran

  Ja, säg det! – Tänk, vad vi veta litet!

 

De båda går sedan för att söka Karin. Strax därefter kommer nyheten att kungen fängslats av hertigarna och vid sitt inträde hälsas hertig Johan som Johan III.

Hur skall man då bäst sammanfatta Strindbergs framställning av kung Erik och hans öde? Själv betecknade han vid ett tillfälle sin huvudgestalt som ”En karaktärsteckning av en karaktärslös människa. Det är min Erik XIV”. En bättre sammanfattning kan kanske göras utifrån dramats sista repliker. Sedan Johan och Karl väl avsatt Erik börjar de gräla om makten. En liten flicka frågar sin mor om ”det inte är slut snart”. Hertig Karl, blivande Karl IX, svarar leende:

”Nej, mitt barn, livets strider ta aldrig slut”!

Strindbergs Erik XIV och kanske också den historiske kungen, är en man som inte förmår hantera livets strider och som därför är dömd att gå under.                      

       

     

---

[1] Senast i raden var Herman Lindqvist, Erik XIV – prakt, drömmar, mörker(2014).

[2] Följande citat ur de båda pjäserna har hämtats ur Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk no 41 ”Folkungasagan Gustav Vasa Erik XIV”(1992). I upplagan ingår också en ”kommentar” om pjäsernas tillkomst och mottagande. Citaten är i stort sett ordagrant återgivna från nationalupplagan. Jag har dock valt att återge ordet ni med modern stavning, där Strindberg skrivit ”I”. På något ställe har överflödiga ord tagits bort.   

[3] Erik utsågs 1557 till hertig över Öland och stora delar av Småland, med huvudresidens i Kalmar, han var då 24-25 år.

[4] Herman Israhel(av Strindberg stavat Israel), var en av Gustavs viktigaste kontakter i Lübeck och hade aktivt bidragit med pengar och trupper till upproret mot Kristian II. Hos Strindberg framställs han som Hansans permanenta ”ambassadör” i Sverige, vilket han inte var. Någon son vid namn Jakob finns inte omnämnd(se ”Tillkomst och mottagande”).

[5] Den beryktade sekreterarens namn stavas i pjäsen med G och inte med J, vilket lär ha varit fallet i hans livstid. Göran hade först haft tjänst i Stockholm men sökt sig till hertigens hov i Kalmar sedan han kommit i onåd hos kung Gustav. 

[6] Gustav Vasas första gemål, Katarina av Sachsen-Lauenburg, hade dött 1535 då Erik var drygt ett år gammal. Följande år gifte kungen om sig med Margareta Lejonhufvud, med vilken han bland annat fick sonen Johan(senare Johan III). Rykten gick att kungen slagit ihjäl sin första gemål och det är möjligt att Erik hört om dem, även om inget tycks tyda på att han trott på dem. Drottningens kvarlevor uppvisar inte heller några tecken på våld. Ett indirekt bevis att kungen älskat eller åtminstone inte hatat sin första gemål kan vara att äldsta dottern i andra äktenskapet fick namnet Katarina, trots att ingen av kungens nära anförvanter hette så. Oftast uppkallades det äldsta barnet i finare familjer efter sin farfar eller farmor.  Erik fick mycket riktigt namn efter sin farfar, riksrådet Erik Johanson. Först den andra av Gustavs döttrar fick farmoderns namn, Cecilia.     

[7] Namnet kommer förmodligen från Eriks näst mest kända älskarinna, Agda Persdotter, med vilken dåvarande hertig Erik hade tre döttrar. En av dessa var en tid anförtrodd åt Karin Månsdotter.  

[8] Scenen utspelar sig vid foten av dåvarande Brunkebergsåsen.

[9] Denna scen utspelas på en terrass på Stockholms slott.

[10] Strindbergs första hustru Siri von Essen var först gift med friherre Carl Gustaf Wraangel af Sauss. Strindberg mötte dem 1875. Ett år därefter skilde sig Siri från Weangel och gifte sig följande år med Strindberg. Under några år hade hon anställning vid Dramaten i Stockholm. Paret separerade 1891. 

[11] En dåres försvarstal – Författaren(1929 års utgåva), s. 52.

[12] De båda pjäserna betecknas i originalutgåvan(liksom i nationalupplagan), som Vasasagan del II och III Del I är Mäster Olof, som skrevs 1872.

[13] Maximilian eller Max antas ha varit Karins vän eller kärlek innan hon kom till hovet. Han skall ha besökt henne på slottet, därvid gripits och sedan kastats i strömmen.

[14] Strindberg har här fogat samman händelserna så att Sturemodern tycks utspela sig strax efter hertigens fängslande. I själva verket skedde dessa händelser med nära fyra års mellanrum. Högadelns eventuella samröre med hertigen tycks dock ha hört till de åtalspunkter som diskuterats i Uppsala.

[15] Erik och Karin hade vid tillfället endast ett barn, dottern Sigrid som blott var sju månader gammal. Sonen Gustav föddes först i januari 1568. Erik skriver själv i sin dagbok att han inte kunnat hitta eller inte fått det tal han skrivit och att han tvingats tala oberedd inför ständerna, vilket väckt kritik bland åhörarna. Denna händelse ägde rum 19 maj 1567, fem dagar före morden och inte samma dag som hos Strindberg.

[16] Kung Erik skall i samband med Sturemorden ha stuckit Nils Sture i armen med en dolk, varpå denne själv dragit ut vapnet, kysst det och återlämnat det till kungen.  

[17] Enligt vittnesmål sprang kungen till skogs omedelbart efter dråpet på Nils Sture efter att först ha givit order om att alla fångar ”utom herr Sten” skulle dödas. Han återfanns först några dagar senare och var då helt förvirrad.

[18] En dåres försvarstal, s. 122. 

[19] I verkligheten fängslades Erik XIV knappt tre månader efter bröllopet.

Riksföreståndaren

 

Av alla historiska ledare genom tiderna är kanske ändå de som fått makten mer eller mindre av egen kraft de intressantaste. Hur nådde de den ställning de till slut nådde och när insåg de vad som var deras mål i livet: När blev hertig Karl i sitt hjärta Karl IX, när ”blev” den(i franska ögon), lågadlige soldaten Buonaparte från Korsika förste konsul Bonaparte och kejsar Napoleon, hur blev den svenskättade adelsmannen och ryske generalen Mannerheim Finlands räddare och beskyddare och när blev adelsjunkern Gustav Erikson från Uppland konung Gustav Vasa?[1] Så mycket är klart att han inte vid sin hemkomst i maj 1520 aspirerade på tronen. Riksföreståndaren Sture hade visserligen avlidit på Åsundens is några månader tidigare men hans änka ledde alltjämt försvaret av Stockholms slott och även om hennes söner var minderåriga fanns det, om kungaval skulle bli aktuellt, andra adelsmän lika eller mer berättigade till tronen än Gustav Eriksson. Han var av fin familj men inte av kunglig börd och för ögonblicket dessutom flykting ur dansk fångenskap. Ingenting tydde på att den ensamme man som våren 1520 steg iland i Kalmar någonsin skulle erbjudas kronan.[2] Ett drygt år senare, sensommaren 1521, var läget ett annat. Sedan Stockholm slutligen kapitulerat i september året innan hade kröningsfest anordnats, vilken slutat med massavrättningar på stortorget. Gustav Vasa själv hade förlorat sin far och andra släktingar och modern och systrarna hade förts till Danmark. Också Kristina Gyllenstierna och hennes båda söner fördes bort. Strax senare hade Gustav fått besked om vad som hänt och begivit sig till Dalarna, en trakt utan större fästningar och därför tämligen fri från danska knektar och vars invånare dessutom var kända för tapperhet, självmedvetande och lojalitet mot Sturarna.[3] Efter en tids tvekan och sedan Gustav begivit sig mot Norge för att söka hjälp där, hade dalfolket sänt löpare efter honom och bjudit honom till sin ledare, eller hövitsman som det hette. Detta var i januari 1521. Under det följande halvåret hade Gustavs ställning stärkts alltmer men han var långt ifrån någon ”riksbyggare”. I äldre historieskrivning brukar det sägas eller ges intryck att Gustav Vasa var den ende upprorsledaren mot unionskungen Kristian ”tyrann”. Så var dock inte fallet. Kungens välde vacklade i själva verket betänkligt på grund av missnöje såväl i Sverige som i själva Danmark. Kristians benägenhet att förlita sig på en utländsk kvinna av borgerlig härkomst och hans allmänt adelsfientliga politik hade fått de danska herrarna att söka kontakt med kungens farbror hertig Fredrik av Holstein-Gottorp, som länge haft svårt att komma överens med såväl brodern kung Hans som hans son Kristian.[4] Fredrik aspirerade i hög grad på tronen, även om det ännu skulle dröja några år innan han nådde målet. I Sverige ledde kungens politik till missnöje inom alla de ledande stånden. Bönderna protesterade mot Kristians befallning att allmogen skulle avväpnas. Planerna på uttagande av extraskatter var inte heller populära. Dessutom hade kungen givit order om att bergsmännens produktion i fortsättningen skulle ställas till förfogande för det nordiska handelskompani han planerade att grunda. Att Kristian med berått mod låtit dränka abboten i Nydala kloster fyllde prästerna med avsky och fruktan. Redan innan upproret i Dalarna kommit igång hade revolter brutit ut på flera håll i riket inte minst i Småland, där kungens trupper förlorat kontrollen på förvåren 1521, med undantag för området kring Kalmar där centralmakten ännu höll ställningarna.[5]  Också i Västergötland, Dalsland och Värmland uppstod lokala upprorsrörelser mot den danska centralmakten under sommaren 1521. I detta spända läge kontaktades Gustav Vasa av Sveriges ledande kyrkofurste vid denna tid näst efter ärkebiskop Trolle, Hans Brask i Linköping, Mötet ägde rum 25 juli i Skärkinds prästgård i närheten av prelatens residensstad. Resultatet blev ett samarbetsavtal som garanterade Brasks säkerhet för upprorsmännen samtidigt som det på en gång lade viss hämsko på upprorsledaren och gav honom sanktion som politisk kraft i riket, men varför valde biskopen just Dalaupprorets ledare till förbindelseman med rebellerna?

Av alla dem som rest upprorsfanan i Sverige under första halvåret 1521 var Gustav Vasa den mäktigaste eller snarare, han hade den största maktpotentialen. Han hade inte bara samlat en armé av dalkarlar, han var nära släkt med rikets ledande män och kvinnor. Modern var halvsyster till Kristina Gyllenstjärna. Fadern var riksråd och hade avrättats i Stockholms blodbad. Han och Brask hade tillsammans deltagit i det ödesdigra mötet 1517 där beslut fattats att riva biskop Trolles borg och fängsla honom, det beslut som tre år senare ledde till blodbadet där Brask med en hårsmån bärgat livet, vare sig det nu skedde med hjälp av hemligt insmugglade lappar eller inte. Hur väl Brask och Gustav kände varandra vid tiden för mötet 1521 är osäkert men de måste ha varit tillräckligt bekanta för att biskopen skulle inse att unge Gustav var en man att stödja sig mot, åtminstone tills vidare. Sedan blev det alltid någon råd. Att kung Kristians välde skulle falla var i Brasks ögon tämligen säkert och då behövdes en ledare som kunde ena och disciplinera de löst organiserade upprorsgrupperna i riket. I den rollen var Gustav Erikson från Uppland idealisk.[6] En intressant fråga är om prelaten vid deras möte frestade den unge manen med en framtida kungakrona. Det är tänkbart men långt ifrån säkert. Om så var fallet har Gustav inte önskat framhålla det inför eftervärlden. Enligt Peder Svart, vars krönika numera i stort sett anses vara dikterad av kungen, svor Brask honom lojalitet vid mötet i prästgården men några diskussioner om kungavärdighet omtalas inte. Vid mötet i Vadstena en månad senare skall Gustav tvärtom ha avvisat tanken att sätta kungakronan på sitt huvud, vilket flera av de församlade bett honom göra. Hans uppgift, förklarade upprorsledaren, var att befria landet från danskarnas tyranni. När det var gjort ”kunna vi väl komma tillhopa och därom handla” och den ”av infödde svenske män” som ständerna då väljer till kung ”den vill ock jag gilla och lydig vara”. Hur som helst utsågs Gustav Erikson Vasa till svensk riksföreståndare i Vadstena 24 augusti 1521. Varken Peder Svart eller Lars-Olof Larson har funnit anledning att gå in på närmare detaljer. De registrerar bara vad som hänt, varvid Larson tillägger att de bönder och bergsmän som först gjort Gustav till sin ledare hölls utanför sammankomsten. Det var eliten som valde en av de sina till ledare. En sak är dock säker: genom riksföreståndarvalet  i Vadstena togs ett viktigt steg mot kungavalet i Strängnäs två år senare och därmed grundläggandet av det moderna Sverige.[7]                               

 

         

---

[1] Strängt taget ”blev” som bekant Gustav Erikson aldrig Gustav Vasa, av den enkla anledningen att han aldrig kallade sig det. Krönikören Peder Svart benämner honom som ”Göstav Erikson” före upprorets början, senare som ”herr Göstav” och ”kung Göstav ” Upphöjelsen till kung gjorde ändå hans ätt förnämare än andra. 100 år senare döpte hans sonson sitt flaggskepp till ”Vasa” och måste alltså ha betraktat sig som medlem av denna ätt. Dynastigrundaren skulle utan tvivel ha uppskattat att benämnas ”Vasa”, varför det inte kan ses som felaktigt att bruka detta namn.

[2] Dynastihistoria: maj 2020 (bosonshistoria.blogspot.com).

[3] Med facit i hand är det ironiskt att flyktingen som i hög grad dragit nytta av dalaböndernas relativa oberoende för sitt eget uppror tio år senare skulle komma att krossa detta oberoende för att mer handfast knyta provinsen till det svenska riket.

[4] Kristians närmaste förtrogna var den holländska borgarkvinnan ”Mor Sigbritt”, mor till kungens avlidna älskarinna Dyvecke.

[5] Tjugo år senare skulle Dacke på samma sätt behärska stora delar av Småland med undantag för området kring Kalmar som förblev i kung Gustavs händer. Kanske borde händelserna under befrielsekriget(mot Kristian), ha varnat Gustav att smålänningarna var lika självmedvetna som dalfolket.

[6] Analysen av biskop Brasks resonemang inför mötet med Gustav är min personliga konstruktion.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa - landsfader eller tyrann?(2002), kapitlet "upprorsmannen", och Peder Svart, Gustav Vasas krönika, Utgiven av Gunnar T. Westin i Natur och kulturs klassikerserie(1964), s. 65-67. 

Det första tidigmoderna kriget - bokrecension.

 

 

Krig kan skildras på många sätt – med fokus på de stora striderna, civilbefolkningens lidanden, ledarnas tänkande och handlande eller eftervärldens forskningar kring kriget ifråga. Katarina Harrison Lindbergh väljer i sin bok Nordiska sjuårskriget 1563-1570(historiska media 2020), att på 369 sidor försöka täcka alla dessa aspekter och ännu mera av vad som numera ses som Nordens första tidigmoderna krig. Vi stiftar bekantskap med såväl danska friskyttekompanier som kung Eriks pärlfiske i svenska älvar för att skaffa grannlåt till sitt hov också i en tid då det svenska riket befinner sig i blockad. Ett antal mer eller mindre kända livsöden i krigets skugga behandlas kortfattat men samtidigt på ett sådant sätt att läsaren känner sig delaktig i de svårigheter och sorger som drabbade och alltjämt drabbar människor i krigstid. Att dessa levnadsöden till övervägande del hämtats ur samhällets toppskikt är inte förvånande, då det ju i regel enbart är personer i ledande ställning som efterlämnat skriftliga vittnesbörd om sina liv i äldre tid. Att de mer ingående skildringarna hämtats från den danska sidan är ner iögonenfallande – skrev inte svenska generaler och amiraler brev till sina anhöriga och mottog svar lika väl som de danska, eller har kanske mer av de skriftliga källorna bevarats i Danmark? Det är samtidigt tydligt att författaren på intet sätt nedvärderar den vanliga människans öden i krig. Upprepade gånger påpekas hur lätt det är att glömma bort folkets lidanden då man studerar krigshistoria och det beskrivs hur vissa områden nästan blivit totalförstörda. Staden Uddevalla i dåvarande norskdanska Bohuslän brändes av svenskarna minst fyra gånger under kriget. Till glädje för den moderna nutidsmänniskan, som lärt sig att se krig som något alltigenom destruktivt, berättas också om civil olydnad, inte bara i form av de såkallade ”bondefrederna” mellan folket i gränstrakterna utan också om människor som helt enkelt vägrat att ställa upp när de kallats under fanorna. Detta har fördröjt eller rentav till viss grad stoppat planerade offensiver, som den svenska in i Norge 1564. Samtidigt är Harrison noga med att inte betrakta historien med nutida glasögon, vilket många historiker och andra skribenter tycks förfalla till i vår tid. Även om krigets grymhet framhålls med all önskvärd tydlighet framstår ingendera parten som mer ”skyldig” än den andra och inga jämförelser görs heller med 19- eller 2000-talets totalitära ledare. Om man verkligen velat kunde kriget visserligen ha undvikits men varken den svenske eller danske kungen eller deras fältherrar var några förryckta galningar, De var helt enkelt människor av sin tid. Erik XIV, vars begåvning visserligen är allmänt erkänd i våra dagar men som ändå av tradition bär en stämpel som vansinnig, framstår hos Harrison som en god strateg med kloka åsikter om hur kriget skulle föras. Att dessa projekt av praktiska skäl ofta inte kunde genomföras som planerat och att kungens nerver tidigt visade sig otillräckliga i pressade situationer är en annan sak. När kungen på grund av sjukdom en tid måste lämna statsrodret märktes kompetensbortfallet omedelbart, menar Harrison. Erik XIV var för övrigt inte ensam om att ha ett för en dåtida kung något vågat kärleksliv. Även Fredrik II planerade att gifta sig ”under sitt stånd”, dock inte med en bondkvinna utan med en adelsdam. I det danska fallet avstyrdes emellertid planerna, vilket kanske var tur för Fredrik. Konflikten sätts också in i ett större sammanhang. Nordiska sjuårskriget framstår ofta just som ett krig mellan Sverige och Danmark. Även om det nämns att också Polen och Lübeck var inblandat fokuseras entydigt på händelserna vid ”västfronten”. Hos Harrison spelar händelserna i dagens Baltikum minst lika stor roll. Sverige och Danmark levde inte i ett vakuum, påpekas uttryckligen, de var brickor i ett större spel och sökte i görligaste mån styra detta till sin egen fördel, inre minst på grund av deras konkurerande intressen i det livländska tomrum som uppstått efter tyska Ordenstatens fall. Eftersom också Polen och Ryssland hade intressen att bevaka i området var även dessa länder på olika sätt aktörer i kriget och deras skiftande relationer till Sverige och Danmark påverkade både Fredriks och Eriks strategiska planer. Därför räknas kung Eriks konflikt med hertig Johan som en del av krigets historia och diskuteras på vederbörlig plats, liksom Sturemodern och den danske kungabrodern Magnus försök att med rysk hjälp etablera sig som livländsk kung med huvudsäte på Ösel.

En del underliga uppgifter och påståenden förekommer: Hade Sverige verkligen Europas största flotta vid krigsslutet 1570, som hävdas på s. 123. Hur har man i så fall kommit fram till det, åsyftas enbart krigsfartyg eller är det rentav ett tryckfel; skall det stå ”Nordeuropas största flotta”? Ett återkommande tema är kung Fredriks väl utvecklade ”sociala kompetens”, vilken skall ha underlättat för honom att skaffa sig allierade. Den danske kungen sågs helt enkelt som en trevligare samarbetspartner än sin trätobroder på andra sidan Öresund. Här skymtar ändå något av den klassiska bilden av Erik XIV som en överspänd galning, oförmögen till nära kontakter med omvärlden, möjligen med undantag för Karin Månsdotter och Jöran Person. Men handlade det inte snarare om Sveriges obetydlighet? Att de rikare och större staterna har lättare att vinna inflytande än de små och fattiga är ett känt faktum genom alla tider. Sverige hade nyligen gjort sig fritt från Kalmarunionen och styrdes av en uppkomlingsdynasti. Ställningen som stormakt var ännu mycket avlägsen och Danmark var utantvivel den starkare makten av de två, med av tradition väl etablerade kontakter vid de europeiska hoven och åtminstone i fredstid, ensam kontroll över Öresund.  Hur länge skulle vasarna för övrigt hålla sig kvar på tronen? Att svenskarna under sådana förhållanden hade svårt att finna allierade är inte märkligt.                

Oavsett dessa ”svagheter” i texten är Harrison Lindberghs bok väl värd att läsa. Även om vi kanske inte, som författaren hoppas i inledningen, blir klokare eller rentav ”visare” av att studera ett nära 500 år gammalt krigs vedermödor, inte mer än vad vi blivit av de katastrofer som drabbat världen det senaste århundradet, bjuds vi i gengäld en fängslade skiss över 1500-talets nordiska samhälle.