Kungar och adelsdamer - genomförda och inställda äktenskap mellan kungar och adliga kvinnor i senmedeltidens och renässansens Europa

 

Att Erik XIV var gift med Karin Månsdotter vet väl de flesta svenskar. Giftermålet mellan en kung och en kvinna av folket var på sin tid en oerhörd skandal som – även om det inte utgjorde det huvudskaliga skälet till Eriks avsättning några månader senare, gav motståndarna de vapen och den ammunition de behövde i sin propaganda mot kungen. Även om Karin var det stora undantaget som bekräftade regeln – att kvinnor av folket aldrig blev drottningar, var det relativt vanligt i samtiden att kvinnor / ibland även män, som inte var av kunglig eller furstlig börd gifte sig eller var nära att få gifta sig med kungligheter. Av Henrik VIII:s sex gemåler kom bara två ur furstliga familjer – endast en(Katarina av Aragonien), var av tvättäkta kunglig härkomst. Gustav Vasa och Johan III gifte sig båda i sina senare äktenskap med inhemska adelsdamer, viket(i synnerhet i Johans fall), väckte missnöje hos omgivningen, som ansåg att kungen ”gifte ned sig”. [1]   Varken Gustav eller Johan behövde dock frukta uppror på grund av sina äktenskap – kanske därför att de var så pass etablerade på sina troner att ingen inom adeln verkligen vågade göra revolt mot dem. De hade också, vilket är nog så viktigt, tidigare varit gifta med kvinnor av kunglig eller furstlig börd och fått söner med dessa. Tronföljden var alltså tryggad. Kungar som gift sig med kvinnor av icke kunglig börd utan att först ha arvingar av ”rätt” härkomst brukar däremot få tråkigheter – om inte regelrätta uppror så åtminstone svidande kritik. Allra värst är det om kungen gift sig av ren kärlek, verkligen älskar flickan för hennes egen skull. In i modern tid var det något fult och lite skrämmande med kungligheter som blev riktigt kära i någon – kungar ingick äktenskap av politiska skäl, inte av kärlek.[2] 

Edvard IV av England, framgångsrik krigare och känd kvinnokarl, fick stora delar av aristokratin och nästan hela familjen emot sig då han, först i hemlighet sedan officiellt, äktade adelsdamen Elisabet Woodwille 1464. Hon var visserligen av förnämlig europeisk aristokrati på sin mors sida men ändå uppväxt på ett mindre gods på landsbygden, dit hennes föräldrar dragit sig tillbaka sedan Rosornas krig ohjälpligt svängt till huset Yorks fördel.[3] Kung Edvard hade träffat den omkring fem år äldre Elisabet mer eller mindre av en slump under en av sina resor i riket och blivit blixtförälskad. Trots att han resten av livet fortsatte med sina notoriska kärleksförhållanden utom äktenskapet förblev han henne ändå trogen till döden. Att drottningen hade en talrik släkt som raskt lade beslag på alla viktigare och inkomstbringande poster i riket bidrog i hög grad till missnöjet. Det gick rykten att Elisabet brukat trolldom för att snärja kungen. Uppror bröt ut och en kortare tid tvangs Edvard i exil. Han kom emellertid tillbaka och regerade England ytterligare 12 år innan han avled 1483. Efter hans död föll dråpslaget. Edvards yngre bror gjorde statskupp och utropades till kung Rikard III. Edvards och Elisabets båda söner förklarades för illegitima och försvann i Towern. Trots att Rikard snart själv stupade i ett slag mot adelsmannen Henry Tudor, (som efter sin tronbestigning som Henrik VII äktade det forna kungaparets äldsta dotter), var Elisabet Woodwilles politiska roll ändå över. Hon avled i kloster 1492.[4]       

Sigismund August II av Polen, som regerade vid mitten av 1500-talet, var gift tre gånger.[5] Två av gemålerna var systrar och tillhörde ätten Habsburg men den tredje(nummer två i ordningen), var den polsk-litauiska adelsdamen Barbara Radzivwill. Hon beskrivs som både vacker, beläst och språkkunnig och var dessutom jämnårig med Sigismund. De hade träffats då han var ståthållare i nuvarande Vilnius i Litauen. Hon var änka efter en adelsman, han vantrivdes med sin habsburgska gemål – De blev ett par! När hustrun avled ungefär vid samma tid gifte sig Sigismund och Barbara i hemlighet och när prinsen, som nu var nära 30 år, avslöjade för sina föräldrar vad som hänt blev det ramaskri – Vilken skandal! Vilken mesallians! Aristokratin tyckte likadant. Skulle släkten Radziwill nu göra sig breda på bekostnad av Podsedkowski eller Sapieha. Upplös äktenskapet! Nej, sade Sigismund. Hellre avstår jag från tronen! Båda sidor var lika envisa. När Sigismund August blev kung sökte han stöd hos både katolska kyrkan och grannriket Ungern – i praktiken habsburgsk vasall, för att få Barbara officiellt erkänd som sin drottning och skaffa flankskydd i händelse av revolt. Tillslut förvisade Sigismund både sin mor och sina systrar från hovet, trött på deras gnällande om ära, värdighet och politiska allianser och i december 1550 blev Barbara äntligen krönt till drottning. Dessvärre var hon då redan sjuk – om det nu var cancer, förgiftning av en elak svärmor eller en kropp utsliten av många missfall som låg bakom. Barbara Radziwill avled i maj 1551 vid bara 30-31 års ålder. Även om tiden som drottning blev kort är Barbaras och Sigismunds förhållande väl ihågkommet av eftervärlden, som gjort det till föremål för flera litterära verk.[6]

En renässanskung som inte lyckades få gifta sig med kvinnan han älskade var Fredrik II av Danmark, kusin till Erik XIV och därtill dennes motståndare i nordiska sjuårskriget. Fredrik var äldste son till Kristian III och hans drottning, Dorothea av Sachsen-Lauenburg. Då Fredrik visade sig vara dyslektiker(eller, som man trodde på den tiden trög och obegåvad), dröjde det länge innan han släpptes fram i politiken. Långa perioder vistades han på slottet Malmöhus i det danska Skåne. Chef för prinsens hov där var en man som hette Eiler Hardenberg - adelsman, soldat, ämbetsman och riksråd. Fredrik hade stort förtroende för sin hovmästare och säkert innebar detta att han kom i närmare kontakt med gunstlingens familj. Eilers brorsdotter Anne tjänstgjorde som jungfru i drottning Dorotheas uppvaktning och var känd som en både begåvad och trevlig flicka med intresse för musik. Dessutom var hon duktig på att brodera. Såväl drottningen som hennes dotter(Fredriks syster Anna), trivdes i fröken Hardenbergs sällskap. Anne var omkring fem år yngre än prins Fredrik.[7] Exakt vad som nu hände tycks inte fasställt med säkerhet. Vad som står klart är att Danmarks blivande konung vid omkring 25 års ålder varit inställd på att gifta sig med moderns hovdam. Ett problem, bortsett naturligtvis från Annes ”låga börd”, var att hon redan var trolovad med en adelsman som, i likhet med Annes farbror, ingick i Fredriks hovstat på Malmöhus.  Drottning Dorothea bad sin son att inte söka påverka eller bryta denna trolovning. 1559 blev Fredrik kung vid 25 års ålder.

Under de närmaste dryga tio åren rådde ett status quo läge, där kungen fortsatte att umgås med Anne medan familjen låg över honom med krav på att skaffa sig en värdigare gemål. Annes fästman tycks ha dragit sig ur spelet för tillfället, kanske av hänsyn till kungen som han ju kände sedan tiden i Skåne. De var dessutom jämnåriga. Inte ens det faktum att Annes farbror med tiden kom i svår onåd fick Fredrik att bryta med henne. Detta tröstlösa spel fortsatte under hela nordiska sjuårskriget. Tillslut utbrast kungen frustrerat att han var trött på att ständigt få förslag på lämpliga drottningkandidater. Han ville ha Anne Hrdenberg! Men motståndarna var lika envisa. Alla knorrade – kungamodern, syskonen, adeln. Man tog kontakt med Annes gamla fästman och bad honom göra slag i saken, Även Fredrik började nu vackla. Kanske insåg han att ett äktenskap som ingen stödde inte kunde leda till annat än tråkigheter för både honom själv och Anne – kanske rentav till uppror och avsättning såsom hade skett i Sverige några år tidigare.[8] Slutligen gifte sig Fredrik med sin avlägsna släkting, Sofia av Mecklenburg sommaren 1572.[9] Anne fick behålla de smycken kungen givit henne under deras långa bekantskap. Hon gifte sig med sin adelsman ett halvår efter det kungliga bröllopet, men sorgligt nog avled han efter bara några månader. Fredrik II av Danmark avled i april 1588. Anne Hardenberg, som inte gift om sig efter makens död, följde dem båda i graven tio månader senare.                                          

---

[1] Johan III:s andra hustru var adelsdamen(snarare flickan), Gunilla Bielke, jämnårig med kungens egen dotter.

[2] Att ”det bara säger klick” är alltså en högst modern och sentida företeelse i kungliga äktenskap. Kungar som haft framgång i sin politik eller lyckats göra sig helt enväldiga brukar å andra sidan kunna tillåta sig det mesta i fråga om giftermål. Henrik VIII av England är ett väl känt och ovan omnämnt exempel men även Peter den store av Ryssland, som i likhet med Erik XIV både gifte sig med och krönte en kvinna av bondesläkt till sin drottning. I motsats till kung Erik väntade tsaren med detta vågade steg tills han avslutat ett framgångsrikt krig, ironiskt nog mot Sverige.

[3] Föräldrarna hade dessutom själva gift sig utan tillstånd under Henrik VI:s omyndighet.

[4] Om Elisabet Woodwille och hennes familj, se bland annat Dynastihistoria: Var kungens svärmor en häxa? - Jacquetta av Luxemburg, hertiginna, drottningmoder, "trollkona", romanhjältinna.

[5] Sigismund August blev 1563 svåger till dåvarande hertig Johan av Finland(senare Johan III av Sverige), genom dennes äktenskap med kungens syster Katarina.

[6] Se Barbara Radziwiłł – Wikipedia.

[7] Fredrik II av Danmark föddes 1534.

[8] Katarina Harrison Lindbergh, som berör Fredrik II.s relation med Anne Hardenberg i ett litet avsnitt av sin bok Nordiska sjuårskriget 1563-1570(2020), menar att kungen borde ha sänt sin svenske släkting och trätobroder Erik XIV ”en erkännandets tanke” vid nyheten om följderna av dennes äktenskap. Enligt skrivarens åsikt är det dock knappast troligt att Fredrik II känt någon särskild solidaritet med en kung som både var hans fiende och dessutom gift sig med en krogpiga – förmodligen knappast bättre än en hora i danske kungens ögon. Kärleksrelationen mellan Fredrik och Anne påminner för svenskt vidkommande mera om Gustav II Adolfs romans med Ebba Brahe på 1600-talet än om Erik XIV och Karin Månsdotter.  

[9] Det var dock inte meningen att kungen skulle gifta sig med henne utan med den furstinna i vars följe hon ingick Kanske ville Fredrik visa att han alltjämt var en fri man.

Adliga landsförrädare och deras öden

 

 

Bördsstolta adelsmän med politisk makt är ett numera utdött släkte. Under medeltiden och renässansen och(i vissa riken), barocken), utgjorde adeln det ledande politiska skiktet bakom tronen i de flesta europeiska länder. Kungarna var i regel beroende av minst en eller två aristokratiska familjer för att utöva sin styrelse – antingen som nära medarbetare inom administrationen, militära ledare, eller som ett slags guvernörer inom det egna grevskapet eller hertigdömet. Dessa adelsmän ägde ofta tillgång till egna privatarméer - som kallades ut då kungen drog i fält, men lika gärna kunde användas mot härskaren om dess herre ansåg sig förorättad av överheten. Dessa aristokrater var som regel oerhört bördsstolta och kände större lojalitet till den egna släkten och traditionen än till kungen, som de i bästa fall betraktade som den främste bland likar. Den egna äran var för dem långt viktigare än lojaliteten mot något obskyrt ”fosterland” eller mot kungen - snarare väntade de sig lojalitet av kungen för de tjänster de utfört för hans räkning. Ofta förde de krig eller juridiska processer mot sina grannar och släktingar om något större eller mindre landområde och räknade då med kungligt bistånd. Flera av dem hade själva kungligt blod i ådrorna och gifte sig ofta med kvinnor ur den främsta kungliga familjen. Att söka stävja dessa ädlingars självsvåld kunde visa sig ödesdigert. Den högadelsman som ansåg sig förorättad eller rentav sviken av sin konung kunde mycket väl söka stöd hos någon annan potentat, kanske även initiera krig mot sitt forna hemland. Här skall ges några exempel på framstående adelsmän som genom tiderna fört krig mot sina fäderneriken. De har alla innehaft framstående positioner och varit nära släkt med kungahuset i sitt hemland men av olika skäl kommit att vända sig mot sina forna herrar och släktingar. De har också fått mer eller mindre våldsamma eller sorgliga slut.               

 

1.      Landsflyktig greve initierade 100årigt krig

Robert av Artois, som levde under första hälften av 1300-talet, tillhörde en sidogren av det franska kungahuset. Grevskapet Artois i norra Frankrike på gränsen mot dagens Belgien gav sin ägare rang av pär – en sorts högre domare som bland annat hade rätt att välja kung om tronarvinge saknades och vars närvaro vid kröningen ansågs bekräfta den nye suveränens giltighet.  Familjen Artois var kända för sitt häftiga lynne och gjorde i princip alltid tjänst som krigare. Roberts far och farfar hade båda stupat i strid mot flamländarna, som franske kungen ständigt försökte få kontroll över. Eftersom farfadern överlevde fadern med några år uppstod tvist om arvsrätten till grevskapet. Roberts faster Mahaut(Maud eller Mathilda), hävdade större rätt till Artois än brorsonen, åberopande sig på vissa sedvanerättsliga regler. Robert var då ännu för ung att inlägga protest, men då han blivit äldre öppnades process i saken. Mahaut hade då emellertid gift bort sina två döttrar med söner till franske kungen, vilket åtminstone bidrog till att processen gick hennes väg. Detta var 1309. Exakt vad som hände under de följande knappa tjugo åren får vi dessvärre, av brist på fakta, tillsvidare lämna därhän. Nog är att säga att såväl Robert som Mahaut under denna period bevisligen var inblandade i stridigheter och intriger, som innefattade såväl plundring och skövling av egendom som äktenskapsbrott på hög nivå. Det är inte heller uteslutet att de dödsfall som skakat franska kungahuset vid 1310-talets mitt haft kopplingar till de båda antagonisternas fejd. Det återstår dock att bevisa.[1] Vid mitten av 1320-talet pekade emellertid det mesta på framgång för Robert. Han var då gift med en kusin till kungen och eftersom denne saknade arvingar låg Roberts svåger, greve Filip av Valois, bra till för att en dag ärva den franska tronen. När Karl IV slutligen avled 1328 verkade också Robert aktivt för sin svåger. Enda konkurrent om tronen var den engelska änkedrottning Isabella och hennes son, unge kung Edvard III. Eftersom Isabella var syster till Karl IV menade hon att hennes familj stod närmare franska tronen än kusinen Filip. Deras ”kandidatur”, hur allvarligt menad den nu var just då, blev dock avvisad och greven av Valois besteg tronen som Filip VI. Robert av Artois blev nu rikets främste man – han utsågs till pär av Frankrike, följde kungen på fälltåg i Flandern och var sannolikt i vissa stycken mäktigare än Filip själv. Hans fiender hade dock fortfarande inflytande och processen om Artois gick inte helt hans väg. Sedan först Mahaut och sedan hennes kvarvarande dotter hastigt avlidit, troligen genom någon form av gift, visade det sig att Robert för att hävda sin rätt till grevskapet låtit förfalska flera aktstycken från faderns och farfaderns tid.  Slutligen måste Filip VI beträda rättvisans väg. I april 1332 förklarades Robert för brottslig – hans egendomar konfiskerades, vapenskölden krossades och han dömdes som fredlös. Vem som helst hade rätt att gripa eller döda honom. Efter några års vistelse i dagens Belgien och Holland, som då var uppdelade i flera mindre furste- och hertigdömen, styrde Robert 1335 kosan mot England.[2] Edvard III hade nyligen genom en statskupp tagit makten i egna händer från sin mor och hennes älskare. Han sökte nu förbättra familjens anseende med tidens osvikliga medel – ett ”ärorikt” krig. Exakt vilken roll Robert av Artois spelat i sammanhanget är ovisst. Tanken att på sikt angripa Frankrike synes(enligt Packe), ha föresvävat kung Edvard redan före den biltoge grevens ankomst, men det står klart att Robert inom kort intagit en ledande ställning bland ”hökarna” vid engelska hovet – han var den ende som inte hade något att förlora på ett krig med Frankrike. (Enbart Roberts vistelse i England bidrog aktivt till att försämra relationen mellan de båda rikena). Hans roll i det begynnande hundraårskriget blev intensiv men kortvarig. Sommaren 1340 misslyckades han med att inta Saint-Omer i Flandern då franska styrkor anlände för att häva hans belägring. Två år senare skickades Robert till Bretagne för att understödja Englands kandidat i det där utbrutna tronföljdskriget. Här sårades han allvarligt under sitt försvar av staden Vannes i västra Bretagne och avled i november 1342. Då kung Edvard fick budet skrev han till sin hustru:

-          Käraste vän!

Gud har kallat vår kusin Robert av Artois till sig; på grund av den tillgivenhet vi hyste för honom och för att uppfylla hederns bud har vi skrivit till vår kansler och till vår skattmästare och tillsagt dem att låta begrava honom i London. Vår önskan är, käraste vän, att ni vakar över att allt sker enligt vår vilja.[3]

Det blev så småningom en grav i självaste St Pauls i London, där monumentet efter vad som uppges – trots alla bränder och krig som genom tiderna hemsökt staden, ännu skall finnas till beskådan. Där, i Englands näst förnämsta kyrka(Westminster intar naturligtvis första plats), vilar alltså stoftet av en man som av hämndbegär initierat ett sekellångt krig mellan Frankrike och England. Hans hustru, Filip VI:s yngre syster, fick ett sorgligt slut. Som medskyldig till sin makes manipulationer under Artoisprocessen sattes hon i fängsligt förvar på den normandiska borgen Chateau Gaillard, där hon avled 1363.[4]     

 

2.      Högadlig ÖB bytte sida

 

Hertig Charles av Bourbon var, näst efter kung Frans I, Frankrikes förnämste adelsman i det tidiga 1500-talet. Liksom denne tillhörde han en familj som förgrenats från den större kungasläkten Capet, som i sin tur utslocknat 1328. Hans omfattande jordegendomar(av vilka en del låg inom kejsarens territorier), privata arméer och rätt att utöva halsrätt inom sina domäner – tillsammans med hans oklanderligt kungliga stamträd gjorde att han rent teoretiskt kunde kräva anspråk på tronen om han så önskade. Den regerande kungen var visserligen av ovedersägligt kunglig härkomst, men i en tid då frågan om vem som var släkt med vem och hur spelade stor roll för aristokratin, var Frans I ändå inte riktigt lika förnäm som Charles av Bourbon.[5] Bourbon var dessutom gift med en fransk ”prinsessa av blodet”, vilket både ökade antalet egendomar och stärkte hans kungliga anknytning. Ovanpå allt detta var han en stor krigare, som skänkt Frankrike många segrar under de föregående kungarnas krig i Italien. Det föll sig därför naturligt för Frans I att vid sin tronbestigning 1515 utse denne man till konnetabel(arméns högste befälhavare i Frankrike).[6] Under de krig som Frans i föregångarnas efterföljd förde i Italien de första åren av sin regeringstid fortsatte Bourbon att hölja sig och riket med ära. Segern vid Marignano hösten 1515 tillskrivs inte minst hans militära begåvning, även om också kungens tapperhet spelat sin roll. Kungens och konnetabelns relation var också länge god, även om de inte beskrivs som nära vänner. Åren kring 1520 skedde emellertid en påtaglig förändring.

Vid det möte som sommaren 1520 hölls mellan franske och engelske kungen – det som brukar kallas ”Field of the cloth of Gold”, lär Henrik VIII ha förklarat för sin ”käre broder” att en aristokrat med sådana jordegendomar och sådan tillgång på underlydande vasaller som konnetabeln av Bourbon inte skulle gå lös och ledig länge i hans rike. Om detta var ett skämt eller en förstucken varning är omöjligt att säga – säkert är att Henrik VIII under de kommande tjugofem åren gjorde mer eller mindre ”rent hus” inom sin egen högadel. Säkert är också att Bourbons ställning ungefär från denna tid tydligt försämrades. Plötsligt sändes kungens nära släktingar på uppdrag som enligt all tradition borde ha utförts av Frankrikes konnetabel och både Frans I och hans dominanta mor började snegla på Bourbons egendomar. Till saken hör att konnetabelns hustru(en Bourbon genom sin far och släkt med kungahuset genom sin mor). avlidit i samma veva och kungamodern(själv en Bourbon genom sin mor), fick i sin skalle att hon var berättigad till en stor del av arvet. Hon skall till och med ha friat till konnetabeln för att den vägen komma över arvet, ett anbud denne bestämt avvisat.[7]  Freida återger konflikten huvudsakligen ur Frans I:s perspektiv – man får ingen tydlig bild av vad som ytterst drivit konnetabeln. Tydligt är att han känt sig trängd och inte utan orsak – kungamodern lyckades verkligen lägga beslag på stora delar av änkemannens arv. Efter hustruns död har kontakter förekommit mellan konnetabeln och den nye tyskromerske kejsaren Karl V, som erbjudit den franske adelsmannen att gifta sig med någon av hans två till äktenskap ännu lediga systrar.[8]  Även om Bourbon inledningsvis avvisat även detta förslag – det togs upp igen senare, nådde skvaller om vad som var på gång fram till kungen, som vid en middag hos drottningen konfronterade konnetabeln i saken. Bourbon nekade till beskyllningen och då Frans I envisades med sin misstänksamhet genmälde han värdigt: ”Ni försöker skrämma och hota mig. En sådan behandling förtjänar jag inte”. Djupt kränkt lämnade konnetabeln hovet.

Frankrikes främste adelsman talade nu öppet med sina vänner om att lämna sin tjänst och sluta sig till kejsaren. Sedan många år rådde strid mellan Frankrike och Habsburg angående inflytandet i Italien. Frans I hade vid sitt trontillträde glatt tagit upp sina företrädares mantel, men efter inledande framgångar blivit alltmer trängd i sina erövringar med centrum kring Milano. I detta läge var naturligtvis splittringen inom Frankrikes högsta ledning mycket välkommen för kejsaren. I juli 1523 slöts ett formligt fördrag mellan Bourbon och Habsburg, enligt vilket Konnetabeln – mot att få gifta sig med en av kejsarens systrar, förväntades inleda uppror, kordinerat med invasioner av kejserliga respektive engelska trupper från söder och norr, vid en tidpunkt då kung Frans beredde sig att på nytt tåga mot Italien. Bourbon tycks nu ha börjat tveka – om av bävan inför tanken att öppet begå förräderi eller för att förbättra sina villkor hos kejsaren är ovisst. De tilltänkta invasionerna visade sig dessutom i stort sett vara önsketänkande, även om hertigen av Suffolk faktiskt gick till offensiv under hösten och nådde nästan ända fram till Paris innan han tvingades vända – dels på grund av uselt väder, dels dålig uppslutning av kejserliga trupper. Frans I, som fått reda på vad som var i görningen, hade då redan konfronterat Bourbon, som han funnit ligga sjuk på slottet Moulins i Bourbonnais i centrala Frankrike. Kungen underrättade helt vänskapligt Bourbon om vad som sades om honom, försäkrade honom sin vänskap och bjöd sin högste befälhavare att, för att bevisa sin oskuld, göra sig redo att ofördröjligen följa honom i fält. Den överrumplade konnetabeln hänvisade till sin dåliga hälsa och bad om en veckas uppskov. Det beviljades men Bourbon valde att inte ta den utsträckta handen. I början av september 1523 lämnade han, förklädd till tjänare, franskt territorium och sökte sig till tyskromerska riket. Frankrikes främste adelsman och högste armébefälhavare hade blivit landsförrädare![9]                            

Den process som följde fördröjde Frans I:s avresa till hären i Italien med närmare ett år. Många personer i konnetabelns närhet förhördes men kom lindrigt undan – På sin höjd fick de några års fängelse. Juristerna och domarna i Parisparlamentet, den domstol som bland annat brukade döma i högmålsprocesser, men även allmänheten i stort tycktes välvilligt inställda till Bourbon som så länge förkroppsligat Frankrikes ära på slagfältet. Kungen och hans mor ansågs i kontrast till detta som lättsinniga och giriga – de hade fört in landet i kostsamma krig som varit nära att leda till engelsk invasion, på samma sätt som under hundraårskrigets dagar. Även om kritiken inte var nog stark att skapa allmän resning var man mer benägen att ursäkta än att klandra Bourbon för hans fanflykt. Att Frans I dessutom, efter att slutligen ha anslutit sig till Italienarmén blev krigsfånge i februari 1525, kunde tyckas innebära Bourbons (i någon mån franska högadelns), seger över kungamakten. Någon utsikt till försoning med kungen fanns dock inte. Efter slaget deltog Bourbon i den middag segrarna i sann ridderlighet bjöd sin fånge. Frans I ignorerade honom fullständigt. I själva verket gick den forne Konnetabelns sol mot evig nedgång.

Två år senare hade Bourbon kört fast i sin strategi, i den mån någon tydlig sådan existerade. Frans I hade efter ett drygt år släppts ur sin fångenskap och genast bildat ett nytt förbund med udden riktad mot kejsaren, bestående av bland annat Vatikanen, Venedig och Florens.[10] De löften som Frans avtvingats om att återlämna de egendomar som fråntagits Bourbon tycktes utan värde och hans möjligheter att betala de män kejsaren ställt under hans befäl syntes obefintliga. I detta läge drog Frankrikes forne överbefälhavare mot Rom med en här på 20 000 man, mer eller mindre för att försörja dem. Resultatet blev den fruktansvärda ”skövlingen av Rom” i maj 1527, som ledde till att nästan hela staden plundrades och brändes. Omkring 12 000 människor tros ha mist livet. Frankrikes förre militärbefälhavare fick dock inte uppleva följderna av sin marsch till Rom. Han stupade redan i stormningens inledningsskede, möjligen dödad av guldsmeden Benvenuto Cellini.(blivande konstnär, skulptör och författare). Liket fördes småningom till staden Gaeta i mellersta Italien, där det begravdes l slottskyrkan i kejsarens närvaro.[11] Senare grävdes kroppen åter upp och skall sedan ha placerats utanför kapellet: ”där den skulle förbli under följande århundraden”.[12] I Frankrike dömdes konnetabeln nu postumt och definitivt som ärelös förrädare. Hans egendomar drogs in till kronan och vapenskölden krossades. Det kunde tyckas som slutet för familjen Bourbon, men släkten var stor. Efter en lång process skulle de flesta egendomarna ha återbördats till dem och nya släktgrenar ta vid. Omkring 60 år efter konnetabelns död skulle en annan Bourbon bestiga tronen som Henrik IV, Frankrikes populäraste kung genom tiderna.[13]   

 

 

3.      Kung Fredriks svåger gick över Stora Bält

 

I likhet med Robert av Artois och konnetabeln av Bourbon tillhörde Corfitz Ulfeldt en av sitt lands(Danmark), äldsta ätter, även om de inte var av direkt kungligt blod. Förfäderna hade suttit i riksrådet i åtminstone två generationer och rikskansler Jakob räknade säkert med en strålande karriär också för sina  söner.  Av de många barnen var Corfitz tydligen den mest svårhanterlige, både trotsig och bördsstolt. Efter den obligatoriska peregrinationen(bildningsresan), för en adelsjunker tog Corfitz på egen hand tjänst utomlands. Då han efter flera år återvände hem lär fadern inte ha känt igen sin bångstyrige son i den ”charmante kavaljer” som stod framför honom, men gladdes desto mer när han insåg vem det var. Corfitz fortsatte till hovet i Köpenhamn, där han snart vann Kristian IV:s förtroende och erbjöds att i sinom tid gifta sig med kungens dotter Leonora Christina.  

Denna unga flicka, femton år yngre än Ulfeldt, var visserligen dotter till kungen och född inom äktenskapet, men hennes mor var ändå inte drottning eftersom hon ”bara” var av adlig börd. Kristian IV hade gift sig med henne 1615, sedan hans första gemål avlidit.[14] Morganatiska äktenskap – där en kunglig person(oftast en man), gifter sig med en person av lägre rang utan att hen får del av de privilegier som normalt tillkommer en kunglighet, var i och för sig inte ett helt okänt fenomen på 1600-talet men ovanligt. I Norden var företeelsen så gott som okänd.[15] Av de sammanlagt 9, möjligen 11 - det exakta antalet är osäkert, barnen i detta äktenskap, överlevde fem eller sex barndomen. Leonora Christina var parets tredje barn och dotter och sägs ha varit något av sin fars favorit, Hon beskrivs som begåvad med intresse för musik och litteratur. Hon blev med tiden författare av gripande och läsvärda memoarer. Hon var också trofast och lojal – egenskaper hon skulle få gott bruk för i sitt liv. Hon måste därtill ha varit utrustad med ett synnerligen starkt psyke. Ulfeldt och Leonora Christina trolovades 1630, då flickan var nio år. Bröllopet stod sex år senare.

Ulfeldt blev under de närmaste åren Danmarks mest inflytelserike man. Bland annat var han ståthållare i Köpenhamn. 1643 blev han dansk Rikshovmästare – en sorts kombination av justitie- premiär hov- och försvarsminister med uppsikt över kronans inkomster och ersättare för kungen i dennes frånvaro. Han utsågs också till tysk riksgreve, med säte och stämma i tyska riksdagen.[16] Eftersom det inte fanns någon drottning var Leonora Christina dessutom att betrakta som rikets främsta dam.[17] Mot slutet av Kristian IV:s  regering började dock familjen Ulfeldts ställning att försvagas.

 

Den första allvarliga krisen kom efter Brömsebrofreden 1645. Det var Ulfeldt som hade lett fredsförhandlingarna på dansk sida och både kung Kristian och rikshovmästarens avundsmän hemma i Köpenhamn ansåg att han varit för eftergiven mot svenskarna. Då han sändes på en diplomatisk resa i Europa tyckte man inte att vad han uppnått var tillräckligt givande. Familjen var dock fortfarande Danmarks finaste utanför själva kungahuset och när kung Kristian slutligen avled i februari 1648 – trött och besviken på det mesta i livet, var det hans älsklingsdotter Leonora Christina som satt närmast sängen och tillslöt hans ögon. De första åren av kung Fredrik III:s regering(Leonora Christinas halvbror), hade också adeln med rikshovmästaren i spetsen den egentliga makten i sin hand. Inom loppet av tre år skulle Corfitz Ulfeldt dock fly från riket och stämplas som förrädare. Ytterligare tio år senare var kungligt envälde infört i Danmark.

Det finns två ”historiska skolor” vad gäller främsta orsaken till rikshovmästarens fall. Den ena lägger skulden huvudsakligen på hans överdådiga leverne, närmast narcissistiska syn på sig själv och oförmågan att skilja på sina egna och rikets affärer. Den senare ser det huvudsakligen som ett resultat av politisk förföljelse av kung Fredrik och(i synnerhet) hans drottning. Ulfeldts fall blir då främst en del i en större operation med syfte att undanröja hotet – verkligt eller inbillat, från kungens halvsyskon och deras familjer.[18] Även om rikshovmästaren var korrumperad och levde överdådigt var detta inget unikt för danska eller europeiska förhållanden i allmänhet under 1600-talet. En adelsman förväntades leva överdådigt, särskilt om han innehade rikets främsta ämbete – det var närmast en förutsättning för att vara verklig aristokrat. Frågan är om det i Ulfeldts situation ens varit möjligt att skilja på ”egna” och rikets eller statens affärer. Hur man än ser på saken är det värt att notera att Corfiz Ulfeldt och hans hustru inte var de enda ättlingarna från Kristian IV:s andra äktenskap som kring 1650 valde att lämna Danmark och gå i arvfienden Sveriges tjänst[19].     

 

I juli 1651 lämnade Ulfeldt och Leonora Kristina i hemlighet Köpenhamn och tog sig småningom till Sverige, där de blev väl mottagna vid Kristinas hov. I Danmark dogs flera av deras förläningar in till kronan. Ulfeldts ”insats” som förrädare kom dock först i samband med Karl X Gustavs ryktbara danska fälltåg i februari 1658.[20]  Den forne danske rikshovmästaren deltog i tåget över Bält, bidrog aktivt till att få fästningar på de danska öarna att kapitulera och – värst av allt, ledde de inledande fredsförhandlingarna för svensk räkning. Ett av de främsta kraven från Ulfeldts sida var naturligtvis att återfå de egendomar som gått familjen förlustig vid flykten nära sju år tidigare. Så skedde också men sedan inträdde en förändring. Karl Gustav synes ha börjat betvivla Ulfeldts pålitlighet – möjligen efter ett samtal med Fredrik Iii i samband med fredsförhandlingarna. Samtidigt inledde den svenske kungen sina förberedelser för ett anfall på Danmark sommaren 1658. Det är möjligt att Ulfeldt främst gått i svensk tjänst för att skydda sina och övriga danska adelns intressen gentemot en expanderade kungamakt. Han har emellertid insett att han istället förvandlats till ett redskap i den svenske kungens händer – en kung som knappast var vänligare stämd mot aristokratin än sin danske kollega. Exakt hur det förhåller sig vet vi inte men hösten 1658 ingicks en konspiration för att överlämna Malmö i danska händer. Att rikshovmästaren på något sätt varit delaktig eller åtminstone medveten om vad som varit på gång är sannolikt. Planerna rann emellertid ut i sanden och konspirationen uppdagades. Ulfeldt sattes i husarrest i Malmö och rättegång inleddes(Leonora Christina skall ha skött sin mans försvar mästerligt). Sommaren 1660 lyckades makarna Ulfeldt fly, men istället för att ta sig till Lübeck som avsett var valde rikshovmästaren att återvända till Danmark – tydligen i tron att försoning med den kunglige svågern var möjlig. Han berövades emellertid snart sina illusioner. Kort efter återkomsten till Danmark arresterades paret Ulfeldt och fördes till Bornholm, där de hölls i strängt fängelse under ett drygt år. Efter ett spektakulärt flyktförsök, som närapå lyckades, satt makarna åtskilda för en tid. I början av 1662 uppnåddes en halvhjärtad förlikning och paret tillät bosätta sig på Fyn. Men mannen som en gång styrt Danmark fann ingen frid i sin själ. Åter flydde Ulfeldt med sin hustru – nu till Brygge i våra dagars Belgien, varifrån han drömde fram nya storslagna projekt för att få upprättelse. Detta fick som enda resultat att han inte bara dömdes till döden för förräderi hemma i Danmark – familjen förklarades persona non grata! Förutom att deras egendom förverkades till kronan skulle ett av rikshovmästarens hus jämnas med marken och en skampåle resas på tomten – till evig åminnelse av hans brott och androm till skräck och varnagel.[21] Rikshovmästare Corfitz Ulfeldt, en gång Danmarks de facto härskare avled slutligen av hjärtslag i en båt på floden Rhen i närheten av Basel en natt i februari 1664 vid 57 års ålder. Han var då av allt att döma på väg mot tyskromerska riket[22].  Hans fru, den tappra Leonora Christina – Christian IV:s älsklingsdotter, som rest till England för att få några skulder betalda av engelska hovet, förmåddes redan 1663 med hot och löften ombord på ett danskt skepp, fördes till Köpenhamn och fick tillbringa 22 år i fångenskap i det beryktade Blå tornet. Efter Fredrik III:s änkas död släpptes hon fri och tillbringade sina sista år i det forna Birgittaklostret Maribo på Lolland. Där avled hon 1698 vid 77 års ålder.[23]         

 

 

Reflexion

De tre män vars öden diskuteras i denna text levde under vitt skilda tider men kom alla ur sina rikens högsta skikt. De var alla under en period lika mäktiga som de kungar vars närmaste medhjälpare de var, kanske till och med mäktigare. Två av dem – Robert av Artois och Konnetabeln av Bourbon, tillhörde sidogrenar av kungahuset och kunde teoretiskt själva göra anspråk på tronen. Corfitz Ulfeldt var visserligen inte av kunglig eller furstlig börd men tillhörde danska högadeln och var gift med en dotter till Kristian IV. Ändå kom de alla att dömas som förrädare efter att ha drabbats av onåd. De har också gemensamt att aktivt ha deltagit i krigshandlingar mot sitt forna hemland – Artois och Ulfeldt kan till och med sägas ha initierat krig mot sina forna herrar. De tre männens hustrur – alla av förnämligaste börd har, i den mån de varit i livet då onåden drabbat familjen, tvingats genomleva år av fångenskap – Artois´ hustru avled som fånge på borgen Chateau Galliard i Normandie. En påtaglig och viktig förändring under århundradenas gång gäller synen på begrepp som trohet och förräderi. Även om alla de adelsmän som diskuterats här dömts som förrädare efter att de ”deserterat till fienden” har inställningen till förräderi skiftat påtagligt sedan medeltiden – även hos den sida som gynnats av överlöparens svek. Robert av Artois mottogs närmast som ärad gäst vid engelska hovet efter sin flykt undan anklagelser om förfalskning, korruption och till och med trolldom. Sedan han stupat i Bretagne i inledningen av hundraårskriget föranstaltades om begravning i St Pauls i London och monumentet lär kunna beskådas än idag. Också konnetabeln av Bourbon hade goda förbindelser med sin nye herre Karl V – redan innan han lämnade Frankrike och många bland de jurister som i Parisparlamentet skulle döma honom efter hans flykt 1523 ansåg närmast att Frans I fick skylla sig själv att de kostsamma krigen och kungens avoghet fått konnetabeln att byta sida. När Bourbon stupat under attacken mot Rom 1527 begravdes han i slottskyrkan i Gaeta i Karl V:s närvaro. Corfitz Ulfeldt framstår i konrast till detta närmast som ett verktyg i Karl X Gustavs händer vid tiden för tåget över Bält 1658. Även om han skötte de inledande förhandlingarna inför fördraget i Roskilde för svensk räkning – onekligen en respektlöshet från svensk sida,, är det tydligt att det inte varit svårt för Fredrik III att övertyga sin trätobroder Karl Gustav om rikshovmästarens opålitlighet. Kanske var det i känslan att ha förvandlats till ett svenskt redskap som Ulfeldt hösten 1658 inlät sig i försöken att överlämna Malmö till danskarna och sedan återvände hem i hopp om försoning. I så fall misslyckades planen och Ulfeldt fick tillbringa sina sista år som rotlös flykting i Europa. Ingen vet idag med säkerhet var han slutligen begravdes. Även om det bland hans ståndsbröder fanns de som, liksom i fråga om Bourbon, hävdade rikshovmästarens rätt att gå sin egen väg, är det tydligt att förbittringen mot Ulfeldt varit tämligen allmän – ingen av de andra adelsmän som omnämnts här har fått sina familjer förklarade persona non grata på samma sätt som den danske rikshovmästaren.[24] Ulfeldts undergång sammanfaller dessutom i tiden med ett allmänt stärkande av kungamakten och motsvarande tillbakagång för adelsväldet i flera europeiska stater. Både Ludvig XIV av Frankrike och Karl XI i Sverige följde under perioden 1660-80 sin danske kollegas exempel och gjorde sig enväldiga på adelns bekostnad. Detta tog sig uttryck inte bara i byggandet av väldiga kungaslott som Versallies eller reduktion av adelsgods som i Karl XI:s Sverige, utan också i att en gång mäktiga, rika aristokrater som Corfitz Ulfeldt såg sig berövade de flesta av sina tillgångar och kanske rentav sin frihet. I Frankrike sattes finansminister Fouquet på fästning i tjugo år efter en fest som ”hedersgästen” Ludvig XIV funnit alltför överdådig. I Sverige berövades Magnus Gabriel De la Gardie de flesta av sina slott och avled ensam och nedbruten 1687. Liksom Ulfeldt var han genom sin hustru nära släkt med det regerande kungahuset.[25] Mot den bakgrunden framstår Corfitz Ulfeldts öde som en symbol för det europeiska adelsväldets undergång och absolutismens införande. Även om ordet envälde klingar negativt i våra dagar innebar det samtidigt att staten för alltid erövrat våldsmonopol. Efter 1600-talet kunde den västeuropeiska adeln inte längre, som under medeltid och renässans egenmäktigt härska över sina underlydande eller räkna med att ostraffat svika överheten i sina hemländer. Ur den aspekten kan förräderidomen mot Danmarks rikshovmästare och adelsväldets krossande ses som ett steg på vägen mot modern demokrati.     

                                            

 

        

                    

 

 

 

 

 

---

[1] Både kung Ludvig X och dennes lille son, spädbarnet Johan I, avled bevisligen hastigt 1316. Kronan övertogs av Ludvigs äldste bror Filip(V), vars maka var Mahauts äldsta dotter. I Maurice Druons romansvit ”Den dömda ätten) framställs Mahaut som närmast fixerad vid giftmord, medan Robert är mer lagd för grövre, mer öppen brutalitet i form av bland annat plundring och våldtäckt. Inte heller Robert står dock främmande för mord..

[2] En tid vistades Robert hos sin syster, grevinnan Maria av Namür Hennes dotter Blanche(Roberts systerdotter), gifte sig några år senare med Sveriges kung Magnus Eriksson och blev känd som ”drottning Blanka”.

[3] Maurice Druon, Liljan och lejonet(svensk översättning 1966), s. 231. Då ovanstående citat överensstämmer med Packe, som endast återger själva innebörden av kungens brev, har jag valt att här använda mig av Druons roman, Vissa ord och formuleringar har dock bytts ut eller tagits bort – Edvard III betecknade sin hustru med det vackra men idag bortglömda tilltalsordet ”Ljuva hjärta”.

[4] Michael Packe nämner Robert av Artois och hans roll i det begynnande hundraårskriget i sin biografi över Edvard III(1983). Av någon anledning(förmodligen tryck- eller slarvfel), betecknas han i bokens personregister som ”Richard”. Det rör sig dock utan tvekan om Robert av Artois.(se där gjorda sidhänvisningar).  

[5] Frans I tillhörde en sidogren av huset Valois, vars anfader Filip VI(som ovan omnämnts), valts till kung 1328. Frans härstammade från Karl V:s yngre son, hertig Ludvig av Orleannes, som mördades i Paris 1407. Sedan huvudgrenen av Valois utslocknat 1498, besteg i tur och ordning två sidogrenar med ursprung från hertig Ludvig franska tronen. Frans var den förste kungen av sin släktgren, som regerade Frankrike i 89 år. Charles av Bourbon räknade sina anor i rakt nedstigande led tillbaka till 1200-talskungen Ludvig IX(kanoniserad av katolska kyrkan). Ursprunget var visserligen avlägset, men med tanke på de tämligen knappa omständigheter Frans I vuxit upp i, var det ändå möjligt för en missnöjd aristokrat med kungligt påbrå att hävda starkare rättigheter till tronen.    

[6] Åtminstone under medeltiden hade franske kungen inte rätt att inleda ett anfall utan konnetabelns tillstånd. Det var också han som förväntades leda armén i en drabbning om kungen inre var närvarande.

[7] Louise av Savojen, Frans I:s mor, är en av de många obetydliga kvinnor av furstlig börd som genom historien med en kombination av egen villa och ödets gunst lyckats nå den absoluta makten. Som dotter till en yngre furste skickades hon i unga år till det franska hovet, där hennes faster då var drottning. Kung Ludvig XI(för sin skicklighet i att spinna intriger känd som ”Spindelkungen), planerade att gifta bort henne med sin släkting greven av Angouleme, mer eller mindre i det uttryckliga syftet att hindra denne att ingå ett politiskt och ekonomiskt mer fördelaktigt äktenskap. Giftermålet kom småningom till stånd, även om det skedde först efter Ludvigs död och ett mindre inbördeskrig. Trots denna olyckliga början blev Louise och Angouleme med tiden mycket lyckliga. Förutom Frans fick de också en dotter, den lärda Margareta. Greven avled i lunginflammation då Frans var ett år gammal. Louise satsade allt på sonen, som en siare förutspått endag skulle bli Frankrikes konung. (Pojken fick sitt namn efter spåmannen). Sedan Frans mycket riktigt bestigit tronen 1515, blev Louise den främsta maktfaktorn bakom tronen. Som kungamoder visade hon sig hänsynslös i sina ambitioner men var samtidigt en klok kvinna, med förmåga att ta ansvar i kritiska lägen, inte minst under Frans´ fångenskap efter slaget vid Pavia 1525. Louise av Savojen avled 1531, 55 år gammal.   

[8] Den andra av kejsarens fyra systrar, Isabella(Elisabet), var redan gift med den nordiske unionskungen Kristian II(Kristian Tyrann).

[9] Det har debatterats om Bourbon i modern mening med räta kan betecknas som förrädare. Man menar att patriotiska känslor i vår mening inte existerade på 1500-talet och att Bourbon dessutom. genom sina släktband och egendomar, på sätt och vis också var undersåte till kejsaren – Han var i första hand en aristokratisk kosmopolit, inte fransman. Andra hävfar tvärtom att föreställningar om trohet mot nationen modern bemärkelse börjat framträda just vid denna tid och att Konnetabeln därför kan sägas ha förrått sitt land. Som vi skall se var frågan i detta fall inte mindre omtvistad av samtiden. Liknande diskussioner kan för övrigt föras om såväl Robert av Artois som Corfitz Uldfeldt och säkerligen om flera andra liknande öden. I sina kungars ögon var dessa män dock otvivelaktigt förrädare, som dessutom ofta haft tillgång till sina rikens högsta ämbeten och hemligheter innan de av olika skäl valt att byta sida – till och med delta i krig mot sina forna herrar. Att stämpla dem som förrädare i vår mening kan måhända synas anakronistiskt men ändå inte utan sina poänger.

[10] Det så kallade ”Cognacförbundet” eller ”Ligan i Cognac”, uppkallat efter platsen där fördraget slöts i juni 1526.

[11] Gaeta tillhörde då kungariket Neapel, som stod under Karl V.

[12] På engelska Wikipedia står att kroppen blivit uppgrävd ”and placed outside the Chapel, where it Would remain for the following cnturies”. Gissningsvis innebär detta att kvarlevorna jordats på nytt, nu i en enkel grav utanför själva slottskapellet. Slottet förstördes 1860, under krigen om Italiens enande.

[13] Leonie Frieda berör ”Konnetabeln av Bourbon” och hans växlingsrika liv i flera sammanhang i sin Francis I, the make of modern France(2018), främst kapitel 10 och 15. Se även Charles III, Duke of Bourbon - Wikipedia.  

[14] Kristian IV var först gift med Anna Katarina, dotter till kurfursten av Brandenburg, som avled 1612. I äktenskapet föddes sonen Fredrik(senare Fredrik III). Tre år därefter gifte kungen om sig med adelsdamen Kirsten Munk, som bland annat blev mor till Leonora Christina. Se Kirsten Munk – Wikipedia

[15] Det var faktiskt vanligare att en medeltida - eller renässanskung tog det vågade steget att göra en adlig, (ibland rentav en ofrälse), kvinna till sin drottning ”fullt ut” än att ingå ett morganatiskt äktenskap. Sådana processer medförde dock ofta svåra slitningar, ibland att kungen ifråga störtades. Under kommande århundraden skulle förekomsten av morganatiska äktenskap bli allt vanligare inom Europas kungahus. Ironiskt nog råkade Kristian IV:s andra giftermål ungefär sammanfalla med den tidpunkt då Gustav Adolf i Sverige slutgiltigt gav upp att gifta sig med Ebba Brahe. .    

[16] Riksgrevarna utgjorde en del av andra ståndet i den riksdag som från medeltiden fram till 1806 fanns i tyskromerska riket. Se Riksdag (Tysk-romerska riket) – Wikipedia. 

[17] Kristian IV hade för övrigt separerat från Kirsten Munk många  år tidigare då det visat sig att hon var otrogen.

[18] Wikberg företräder den förra åsiktsriktningen, Henrikson den senare, även om ingen av dem ger en entydig förklaring till rikshovmästarens fall.

[19] Leonora Christinas bror Valdemar stupade på svensk sida i Polen under Karl X Gustavs krig. Systern Hedvigs man Ebbe Ulfeldt(en avlägsen släkting till rikshovmästaren), ledde under Karl XI:s skånska krig den specialdomstol som hade till uppgift att döma snapphanarna.. 

[20] Det förtjänar att påpekas att det faktiskt var Danmark(dvs. Fredrik III) som i juni 1657 förklarade det krig som nio månader senare slutade med freden i Roskilde, där Sverige fick Skåne Halland och Blekinge(samt Bornholm och Trondheims län som dock gick förlorade efter sort tid). Det krig mellan Sverige och Danmark som inleddes sommaren 1658 var dock ett svenskt tilltag. 

[21] Denna skampåle testes på det torg i Köpenhamn som idag – på svenska, heter ”Gråbrödratorget” Det bar tidigare namnet ”Ulfelds plats(framgår inte om namnet tillkommit efter domen mot rikshovmästaren eller funnits tidigare Se Gråbrødretorv – Wikipedia).. Skampålen stod kvar i nära 200 år - ända till 1842! Detta innebar dock inte slutet för familjen. Av de sju barnen(fyra söner och tre döttrar), gjorde flera storslagna karriärer utomlands. En son anställdes vid drottning Kristinas hov i Rom. En annan fältmarskalk hos kejsaren i Wien. En sonson, med namnet Corfitz, blev kansler och utrikesminister hos kejsarinnan Maria Teresia. En dotter blev stammoder för den svenska adelsfamiljen Beck-Friis.

[22] Exakt var Ulfeldt begravdes är okänt. Enligt Wickberg vet ingen var han fått sitt sista vilorum, medan svenska wikipedia uppger att två av sönerna begravde honom ”under ett träd i närheten av. Breisach am Rhein”, i dagens Baden-Würtemberg i Tyskland   

[23] Sven Wickberg skildrar både Ulfeldts och Leonora Christinas liv i sin minibiografi över furstinnan, Fången i Blå tornet (nyutgåva 2018). Alf Henrikson berör rikshovmästarens öde i andra delen av sin Dansk historia(1989). (Sidnumreringen i denna bok är strukturerad som om hela verket givits ut i ett enda band. Se sidanvisningarna i personregistret.

[24] Roberts av Artois ättlingar fortsatte i nära 150 år att tjäna Frankrike på slagfältet . Söner och sonsöner till Artois stred på fransk sida både vid Poitiers 1356 och Agincourt 1415. Släkten Artois utslocknade 1472.

[25] De la Gardie och Ulfeldt måste ha träffats under rikshovmästarens första vistelse i Stockholm på Kristinas tid, då Magnus Gabriel var drottningens gunstling..