Erik XIV av Sverige och Maria Stuart av Skottland - ett tänkbart äktenskap?

 

Att Erik XIV friade till Elisabet av England är något de flesta med kunskap om Vasatiden känner till. Det är också en av de faktorer som länge använts för att illustrera kungens ”dårskap och överspändhet” för eftervärlden. Att han även friade till Skottlands drottning Maria Stuart är däremot mindre omtalat. Det tycks inte heller ha varit något mer allvarligt menat anbud – snarare önskade Erik göra den engelska drottningen svartsjuk genom att också bjuda hennes bekanta rival hand och rike. Kanske skulle Elisabet då inse vad hon höll på att gå miste om. Ändå var saken tillräckligt avancerad för att två ”ambassader” i snabb följd skulle sändas till hovet i Edinburgh i början av 1560-talet – först adelsmannen och diplomaten Nils Birgersson (Grip), sedan en större deputation under ledning av Per Brahe den äldre, kungens kusin och Sveriges förnämste adelsman utanför själva kungahuset. Denna senare legation anlände till Skottland 1562. I skrivande stund har jag inte hittat någon som mer utförligt diskuterar detta frieri och hur svenskarna upplevde sitt besök vid det renässanshov i miniatyr som den skotska drottningen ivrigt försökte skapa. Vad som ändå framgår är att tanken på en personalunion Sverige-Skottland inte stod helt främmande för de ledande adelsmännen i det lilla öriket. Trots att drottningen själv var katolik låg den faktiska makten i landet hos en grupp adelsmän som till övervägande del var protestanter med kalvinistisk anstrykning. Även om förhållandet mellan dessa män och deras unga härskarinna än så länge till övervägande del var artigt och respektfullt var det långt ifrån förtroligt.[1] Båda sidor sneglade på varandra med en ömsesidig misstänksamhet som mer eller mindre väntade på ett tillfälle att utlösas i våldsamheter. Redan hade minst två adelsmän hotat – eller bekänt sina planer att enlevera drottningen för att förmå henne att gifta sig med dem. Det var sällan långt till revolter och inbördeskrig i detta skotska rike, där i politiskt avseende medeltidens feodalvälde fortfarande härskade och de finare familjerna styrde sina områden mer eller mindre som självständiga furstar. Bekämpade de inte varandra så motarbetade de ivrigt kungamaktens försök att få större kontroll över riket i den anda av växande statsmakt som vid mitten av 1500-talet börjat få överhanden på flera håll i Europa, inte minst i länder som England, Sverige och(även om adeln där fortfarande utgjorde en betydande maktfaktor), Frankrike.

För de protestantiska lorderna, under ledning av Maria Stuarts halvbror earlen av Moray, var ett äktenskap mellan deras katolska drottning och en protestantisk furste som kungen av Sverige vida att föredra framför motsvarande förening med en katolsk potentat som Spaniens kronprins eller(nästan ännu värre), någon konkurerande aristokrat hemma som kunde tänkas göra sig mäktig på de övriga lordernas bekostnad. Maria Stuart själv visade sig smickrad över det svenska anbudet men förklarade sig ännu vara för tyngd av sorgen efter sin förre make för att orka tänka på nytt giftermål.[2] Det blev alltså inte något äktenskap Sverige-Skottland men, för att ett ögonblick vara kontrafaktisk – hur hade ett äktenskap mellan Maria Stuart och Erik XIV sannolikt gestaltat sig?              

Erik XIV och Maria Stuart hör(i Eriks fall kanske snarare hörde), till sina länders mest legendariska historiska gestalter. Det finns en påfallande symmetri i deras öden, nästan som om de vore sammanlänkade.  De inte bara regerade samtidigt – de tillträdde sina troner ungefär samtidigt och avsattes ungefär samtidigt. I båda fallen orsakades avsättningen av ett uppseendeväckande mord(i Eriks fall en mindre massaker), följt av ett ingånget kontroversiellt äktenskap.[3] De båda furstarna tillbringade sedan flera år i fångenskap för att slutligen mer eller mindre direkt mördas – den ene sannolikt genom gift, den andre på stupstocken efter en juridisk skenprocess. Erik XIV avled visserligen tio år före Maria Stuart men i gengäld nästan exakt tio år före henne – Erik dog 25februari 1577, Maria Stuart avrättades 8 februari 1587.[4] 

Båda regenterna var esteter med stort intresse för musik, litteratur och poesi. Erik komponerade själv musik, Maria skrev små skaldestycken. Båda var också förtjusta i jakt och olika former av sport. Erik spelade sin tids fotboll och tennis(som han förresten fått importerad från England av brodern Johan). Maria Stuart spelade golf. Dans var ett populärt nöje vid både svenska och skotska hovet. Deras sorgliga öden har gjort att skalder, författare och konstnärer genom tiderna skildrat deras liv – Georg von Rosen, Gustav Fröding, Friedrich Schiller. Deras långa fångenskap har också förlänat båda en smula romantisk martyrgloria – vad man än må säga om deras politiska gärning är det knappast möjligt att inte känna medlidande med deras ensliga tillvaro i dystra slott, även om de oftast behandlades väl av sina övervakare. Tyvärr hade de också en del negativa sidor gemensamma. Båda hade uppenbart svårt att styra sina impulser. Hos Erik tog sig detta ofta uttryck i vredesutbrott och handgripligheter mot personer han ansåg eller misstänkte hade förbrutit sig mot honom. Också när det förelåg skäl till oro(som vid det bekanta ”Vadstenabullret”), medförde Eriks häftighet och obetänksamhet att problem som borde ha skötts med diskretion och finkänslighet gav upphov till storstilade skandaler som skadade kronans intressen. Maria Stuart var lättrörd. Även om det kan sägas att den skotska adeln var minst sagt svårhanterlig, särskilt för en kvinna som vuxit upp vid det förhållandevis lugna franska hovet där kungamakten av princip var okränkbar(trots att två kungar och en kusin till skotska drottningen senare blev mördade), måste det medges att drottningens lidelsefulla sätt och oförmåga att hantera komplicerade situationer lugnt och med eftertanke(särskilt i fråga om hennes äktenskapsplaner), ledde till inbördes stridigheter som bidrog till hennes fall. Hon var helt enkelt inte skapad att styra det fattiga och karga Skottland med sin brutala krigaradel. Hon grät vid starka sinnesrörelser, led ofta av depressioner och måste då inta sängläge.

Skulle då inte en förening mellan dessa två komplicerade personligheter garanterat ha slutat i katastrof? Det är naturligtvis möjligt. Att Maria Stuart var katolik skulle definitivt ha varit en komplikation i det protestantiska Sverige. Å andra sidan blir som bekant – och - + enligt matematikens regler och det är tänkbart att Sveriges kung och Skottlands drottning tillsammans utgjort ett starkt par som lyckats samla aristokratin kring sig. Maria Stuart var av en förnäm, anrik kungaätt – med henne hade Sverige fått en drottning som, vad anor beträffar, väl kunnat mäta sig med hertig Johans polska prinsessa – även om Polen var betydligt rikare än Skottland. Maria var även känd för sin älskvärdhet och sitt mod. Ingen som kände Maria Stuart, vore de så hennes bittraste fiender, undgick i regel att imponeras av hennes personlighet och sant kungliga utstrålning. Hennes mjukt behagfulla sätt väckte samtidigt tjänarnas välvilja och sympati. En sådan drottning borde väl kunnat hantera den förhållandevis resonabla svenska 1500-talsaristokratin. De hade definitivt inte haft anledning att anmärka på hennes ursprung, såsom var fallet med Karin Månsdotter. Med en representativ, charmfull och kulturellt begåvad drottning vid sin sida, dessutom en kvinna som sannolikt snart skänkt honom barn, kan man anta att Erik XIV varit mindre orolig för högadelns förehavande och avstått från den förföljelse av sturarna som aktivt bidrog till hans avsättning 1568.[5]  Det är också sannolikt att dessa två komplicerade personligheter, som uppenbart båda hade starkt behov av kärlek och trygghet, förenade i äktenskap gemensamt kunnat ge varandra vad de önskade. För att ett ögonblick anknyta till Eriks mer kända frieri till Elisabet, kan det hävdas att den engelska drottningen, som på ett tidigt stadium valde att vara just drottning medan ”de rent kvinnliga” aspekterna av karaktären beslutsamt undertrycktes, inte passat vid den ömhetstörstande grubblaren Erik XIV:s sida.

Allt detta är naturligtvis rena spekulationer utan faktiskt värde ur rent historisk synpunkt, men visst är det intressant och fascinerande att fundera över.[6]               

---

[1] Maria Stuart hade tillbringat sina viktigaste uppväxtår i Frankrike som trolovad och senare gift med Frans II, som emellertid avled efter kort tid på tronen. Under tiden hade den protestantiska reformationen fått överhand i Skottland och en grupp ledande aristokrater gått samman i det uttryckliga syftet att göra protestantismen till statsreligion i riket. Vid sin återkomst till Skottland 1561 tvingades Maria Stuart acceptera fakta, men förblev själv trogen mot katolska kyrkan. Att hon dessutom hade starka arvsanspråk på Englands tron bidrog till de spända relationerna med grannriket. De protestantiska lorderna hade i Edinburghtraktaten sommaren 1560 accepterat Elisabets rätt till engelska tronen, vilket Maria Stuart officiellt aldrig gjorde. 

[2] I själva verket önskade drottningen länge gifta sig med Spaniens tronföljare Don Charlos, som dock avled före sin far, fysiskt och psykiskt sjuk, vilket hovet i Madrid länge lyckades dölja och den skotska drottningen inte kände till. Ett sådant äktenskap hade därför med säkerhet blivit än mer katastrofalt än de två giftermål Maria Stuart ingick under sin tid i Skottland.

[3] Maria Stuart fängslades av lorderna i juni 1567, en knapp månad efter Sturemorden. I maj 1568 lyckades hon fly och samlade en armé. Efter nederlaget vid Langside 13 maj 1568 flydde hon till England, vilket blev inledningen på hennes nära tjugo år fångenskap. Erik XIV avsattes och fängslades i september 1568.

[4] En skillnad är att Maria Stuart blev skotsk drottning redan några dagar efter sin födelse i december 1542, medan Erik besteg tronen först efter Gustav Vasas död 1560, vid 27 års ålder. Den skotska drottningen tillträdde å andra sidan i praktiken först vid hemkomsten från Frankrike i augusti 1561, en dryg månad efter Eriks kröning i Uppsala.

[5] I sitt i övrigt olyckliga äktenskap med den skotskengelske adelsmannen Henry Darnley nedkom Maria Stuart i juni 1566 med sonen James(senare Jakob VI av Skottland och I av England.

[6] Herman Lindqvist berör kortfattat Erik XIV:s frieri till Maria Stuart i in minibiografi om kungen från 2014, Erik XIV – prakt, drömmar, mörker. Den skotska adelns inställning till olika giftermålsförslag för Maria Stuart omnämns i kapitel 3 av Alison Weir, Mary Stuart Queen of Scots and the Murder of lord Darnley(2003).   

"Jag lär bekomma en svåger" - Fredrik av Hessens frieri och Ulrika Eleonoras bröllop 1710-15

 

I februari 1710 – samtidigt som Karl XII förhandlade med turkiske sultanen om ett förbund mot Ryssland och general Stenbock beredde sig till ett avgörande slag mot de invaderande danska trupperna i Skåne, anlände en kurir till Stockholm med ett hemlighetsfullt uppdrag. Budbäraren var en man på ungefär 45 år som faktiskt var svensk till börden, därtill av en visserligen nyadlad men ändå förnäm bergsmannasläkt med trådar tillbaka till Sveriges vid denna tid alltmer legendariska historia. Mannen hette Conrad von Ranck och var ättling i fjärde led till Anders Persson på Rankhyttan, Gustav Vasas gamle stridskamrat(senare ett av hans offer), från befrielsekriget mot Kristian Tyrann.[1] Nu var han dock i tjänst hos en av det tyska rikets många furstar – arvprins Fredrik av Hessen-Kassel, son till lantgreve Karl. Rancks ärende var att för sin herres räkning fria till prinsessan Ulrika Eleonora, Karl XII:s yngre syster just fyllda 22 år. Sändebudet var ingen främling vid hovet i Stockholm – en av hans systrar var hovfröken hos den tilltänkta bruden. Han blev därför väl mottagen och hans muntra, glada sätt var i sig nog för att väcka intresse hos värdfolket. Än så länge var det emellertid bara fråga om sonderingar. Arvprinsen var för tillfället upptagen i spanska tronföljdskriget och det dröjde till våren innan han personligen hörde av sig med ett friarbrev som troligen har världsrekord i sirligt framförda artigheter:

”Madame”, skrev arvprinsen bland annat. ”Jag bekänner för eder att jag är i en slags förvirring, då jag ser mig hänvisad till nödvändigheten att taga min tillflykt till pennan, allt medan jag ivrigt önskar att den tjänst i vilken jag är engagerad och som oundgängligt kräver min närvaro i detta land (Flandern), kunde tillåta mig att komma personligen för att ödmjukast förklara för eder muntligen den stora vördnad, som jag har fattat för eder person…. Men som mitt öde hitintills har berövat mig denna utomordentliga lycka, må det icke misshaga Eder att jag tager den väg som återstår för mig att försäkra Eder med all tänkbar respekt om min ivriga tillgivenhet, bedjande Eder mycket ödmjukt, att det må behaga Eder att giva mig en nådig förklaring om jag får fortsätta i mina uppriktiga känslor utan att misshaga”... och så vidare och så vidare.[2]       

Inte heller prins Fredriks familj var främmande för svenska hovet. Lantgrevarna av Hessen-Kassel hade stridit på protestanternas sida under trettioåriga kriget och greve Karl hade sitt namn efter karl X Gustav, som stått fadder vid hans dop.[3] Fredrik var lantgrevens äldste överlevande son och tolv år äldre än Ulrika Eleonora. I sin ungdom hade han rest mycket i Europa och ansågs både för en belevad världsman och duktig krigare. Han var nu barnlös änkling efter en dotter till kung Fredrik av Preussen.[4] Arvprinsens karriär på ”den allierade sidan” i tronföljdskriget visade omkring 1710 tecken på att köra fast – samtidigt led svenskarna det förödande nederlaget vid Poltava. En krigarkung på defensiven utan bröstarvingar med en ogift syster som enda släkting i sin egen generation – här fanns en chans för Fredrik! Ranck skickades till Stockholm.

Även om Ulrika Eleonora tycks ha blivit smickrad av sin friares översvallande komplimanger var det Karl XII:s sak att ge sitt samtycke och varken han eller rådet hemma i Stockholm hade riktigt tid att engagera sig i giftermålsplaner – mitt i allt elände med invaderande fiender, arméer som måste stampas fram ur marken, en grasserande pestepidemi och förhandlingar med turkiske sultanen, Det kom att dröja till 1711 innan kungen underrättades om vad som var på gång och ytterligare tre år innan han mer utförligt yttrade sig i frågan. Under hela denna tid fortsatte Ranck att upprätthålla kontakten med Stockholm och besökte till och med Karl XII i Turkiet, där han efter kalabaliken i Bender närmast levde i fångenskap. Ulrika Eleonora väntade allt otåligare på broderns svar, samtidigt som hon accepterat rådets önskan att delta i dess sammanträden. Arvprinsen hade inte gett upp hoppet och förberedde sig sommaren 1714 att själv resa till Sverige, trots att inget tydligt godkännande kommit från Porterns rike – ”Mina stövlar äro smorda och jag beror av den ojämförligas(Ulrika Eleonoras), order”, förklarade han för Ranck. Så kom det förlösande beskedet. I det brev kungen avfattade till sin syster 2/9 1714 och där han omtalade sin förestående hemresa, nämnde han också arvprinsens och lantgrevens frieri: ”Jag önskar det(att), deras begäran vunne framgång och ville gärna vara behjälplig att därom anhålla”, skrev han. Det enda som krävdes var att Ulrika Eleonora själv gav sitt samtycke. ”Jag hoppas snart få höra att min kära syster täckes fatta sin resolution däröver och att jag lär bekomma en svåger”, fortsatte Karl XII med en liten förtrolig blinkning. Det behövde inte sägas två gånger – Prinsessans resolution var redan given och nu var frieriet äntligen godkänt!

Det blev dock Karl XII som först träffade Fredrik av Hessen. Denne anlände till Stralsund i svenska Pommern strax efter att kungen själv kommit dit efter den långa ritten genom Europa. De blivande svågrarna verkade komma bra överens. ”Hans Majestät kan knappt släppa honom(Fredrik)”, skrev ett ögonvittne. Karl XII insåg att här fanns en passande befälhavare för trupperna henna i Sverige medan han själv koncentrerade sig på att leda försvaret av den hotade staden.[5] Sedan fördrag om hessiska trupper i svensk tjänst och de olika detaljerna i giftermålskontraktet gjorts upp, fortsatte Fredrik mot Sverige.

Efter en inte helt odramatisk färd, där danska fartyg varit nära att uppbringa dem, landsteg Fredrik slutligen i Karlshamn vid årsskiftet 1715. Kungen hade gett order om att hans nu de facto svåger under sin resa till huvudstaden skulle bemötas och trakteras som det anstod en svensk kunglighet på resa genom landet – alla skulle uppföra sig som det vore kungen själv som for förbi. Trots landets svåra läge tycks allt ha gått till belåtenhet och när prinsen anlände till Stockholm över Hornstull och Liljeholmen morgonen 14 januari 1715, stod alla de kungliga råden(alltså regeringsledamöterna), samlade för att hylla honom. Allt var tydligen väl förberett – för en stor folkmassa hade samlats efter kortegens väg och det lyste ur alla fönster. För första gången på länge – gissningsvis sedan nyheten om Stenbocks seger vid Helsingborg fem år tidigare, rådde det verklig feststämning i staden. Ett hopp om en ljusare tid hade visat sig. Stockholms borgerskap till häst och fot hade ställt upp sig på centrala platser utefter vägen till Riddarholmen, där kungafamiljen ju bodde efter slottsbranden nästan tjugo år tidigare. Deras parad syntes behaga Fredrik och åskådarna jublade i sin tur åt den ståtlige och älskvärde krigaren från Europas slagfällt.[6]  Den trogne Ranck hade låtit hyra ett av Riddarholmens finaste palats för sin herres räkning – förre kanslipresidenten Bengt Oxenstiernas bostad mittemot kungafamiljens provisoriska tillhåll i Wrangelska palatset. Det var hos Oxenstierna de tagit kvarter de första nätterna efter branden 1697. Nu höll Fredrik officiell mottagning där till dånet av kanoner från Brunkeberg, innan han fortsatte till första mötet med änkedrottningen och sin blivande hustru.[7] Fredrik konverserade först med änkedrottningen(Karl X Gustavs änka Hedvig Eleonora), i en kvart innan hon ledsagade honom till prinsessans våning.[8]

Nu följde två månader av idel fest och glädje. Ulrika Eleonora, som senaste tiden verkat ganska stressad och deprimerad över både sin egen och Sveriges brydsamma situation, piggnade till för varje dag. Hon tycktes djupt förälskad i sin blivande make. Bröllopet stod slutligen 24 mars 1715 i Kungshuset på Riddarholmen. Ärkebiskop Steuchius förrättade vigseln i en enkel men högtidlig ceremoni, där bara de kungliga råden med fruar och de förnämsta ämbetsmännen i riket var inbjudna och så förstås Fredriks trogne dalkarl Konrad von Ranck ,som kommit med första frieriet fem år tidigare. Nästa dag var det stor bankett för flera hundra gäster, designad av ingen mindre än Nicodemus Tessin den yngre som höll på att planera kungens nya slott, även om det dröjde nära 40 år till innan det stod inflyttningsklart. Även om stormakten Sverige befann sig i sin skymningstid var man fortfarande i stånd att hålla storslagna fester. De kungliga drog sig tillbaka vid tolvtiden på natten men balen fortsatte till klockan två. Ulrika Eleonora hade fått sin make och Karl XII bekommit en svåger.[9]            

     

            

---

[1] Anders Perssons ättlingar hade inte tagit skada av sin anfaders olyckliga öde utan fortsatt sin tillvaro som privilegierade bergsmän i Dalarna. Racks far(, Sven Andersson( Anders Perssons sonsonson),, hade vunnit sina sporrar i trettioåriga kriget blivit adlad och bland annat varit förste svenske kommendant både i Kristianstad och på Bohus fästning. Han avled som landshövding i Halland 1684.

[2] Man kan fråga sig om Ulrika Eleonora själv orkat läsa igenom hela denna flod av underdåniga komplimanger och hur mycket hon i så fall begripit. I vår tid skulle en hälsning avfattad i samma stil förmodligen tolkas som att brevskrivaren blivit galen.

[3] Gissningsvis genom ombud.

[4] När Preussens dåvarande konung(arvprinsens före detta svåger), år 1720 fick en dotter, döptes flickan till det halvsvenska namnet Lovisa Ulrika efter Ulrika Eleonora. Tanken var att hon småningom skulle giftas bort med den kronprins svenska kungaparet väntades få. Som vi vet blev Lovisa Ulrika mycket riktigt svensk drottning med tiden, även om hon gifte in sig i en annan dynasti. Att både Fredrik I:s far och Gustav III:s mor fick namn efter svenska regenter trots att de var tyskar, visar att Sverige årtiondena kring 1700 var en fullt etablerad och accepterad ”medspelare” på den västeuropeiska kontinenten.

[5] Stralsund hade under Stora nordiska kriget belägrats flera gånger av fienden. Hösten 1715 inleddes en ny belägring som slutade med stadens fall i december samma år. Karl XII stannade sin vana trogen kvar i det längsta men seglade natten till 12 december över till Skåne.

 

[6] Som vi vet skulle svenskarnas känslor för Fredrik I med tiden svalna ganska påtagligt.

[7] Fredrik I skänkte senare Oxenstiernas hus till sin älskarinna Hedvig Taube och deras gemensamma söner. Det bytte då namn till Hessensteinska palatset. I likhet med Wrangelska palatset, som på Fredriks tid kallades Kungshuset, tillhör det idag Svea hovrätt.

[8] Änkedrottning Hedvig Eleonora avled 24 november 1715, på dagen åtta månader efter sondotterns bröllop.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Walfrid Holst, Ulrika Eleonora den yngre Karl XII:s syster(1956), frömst kapitel sju och tio.

"Det återstår mig intet utom äran", - Frans I:s fångenskap hos Karl V 1525-26

 

I den andra veckan av månaden mars år 1526 färdades två följen från var sitt håll mot den spansk-franska gränsfloden Bidasoa. Följet från Spanien eskorterade en drygt 30års man med karaktäristiskt lång näsa men värdig och ståtlig hållning tillbaka till hans hemland. Det franska följet, som förutom hovmän och medlemmar av kungafamiljen också innefattade den engelske kungens sändebud, förde två pojkar – den ene åtta, den andre sex år gammal, bort till en oviss tid i främmande land. Mannen som reste hemåt sägs ha varit glad och uppsluppen och tagit varje tillfälle att jaga under färden – Det var ju första gången på ett drygt halvår han verkligen fick röra på sig och snart skulle han vara fri! Säkert smittade hans glädje av sig på eskorten. För fastän de fortfarande var hans vaktare hade de inte kunnat undgå att imponeras av hans värdighet och utstrålning under hela den tid han varit deras fånge och de kände alla stor respekt för honom. I det franska följet var stämningen allvarsammare. Visserligen kände man lättnad att få hem sin saknade herre, både för landets och hans egen skull men de båda pojkarna var bleka och tysta och ingen kunde undgå att oroa sig för vad som väntade dem nu.

På morgonen 17 mars 1526 möttes de båda följena vid floden. Som alltid vid dylika tillfällen(exempelvis bröllop eller förhandlingar mellan olika kungahus), blev ceremonielet en smula teatraliskt – det gällde ju att ingendera parten skulle känna sig förbigången eller på något sätt kränkt av den andre. På överenskommen signal steg ett exakt lika stort följe, klädda och beväpnade på exakt samma sätt, ned i varsin båt på varsin sida av floden och började samtidigt ro ut mot mitten av strömmen, där en ponton hade byggts upp. När de två båtarna - precis samtidigt, kom fram till pontonen vände sig Charles de Lannoy, Neapels vicekonung som haft högsta ansvaret för bevakningen av mannen med den långa näsan till sin FD fånge och sade:

-          Sire! Ni är nu en fri man! Må ni uppfylla vad ni lovat.

-          Allt skall göras, genmälde mannen - omfamnade de två pojkarna, gjorde korstecknet över deras pannor och lovade att snart föra dem hem. Därpå steg han i den andra båten och fortsatte mot franska sidan av floden. De två gossarna fördes mot spanska sidan. När det franska följet åter stod på egen mark och red bort från stranden, ropade den befriade mannen glädjestrålande: ”Jag är åter konung!

Så återvände Frans I av Frankrike till sitt rike.

Denna ovanliga scen hade sin bakgrund i ett katastrofalt franskt nederlag. Nästan på dagen 13 månader tidigare. 24 februari 1525, hade den franske kungen och hans armé gått i strid med habsburgarnas kejsare Karl V(eller snarare hans armé, ty betecknande nog var han inte själv närvarande). Frans I hade lett sitt kavalleri i en typiskt medeltida anstormning mot fienden men råkat under eld av de kejserligas moderna hakebössor – med ungefär samma effekt som de engelska långbågarna haft under hundraårskrigets dagar ett sekel tidigare. Av drygt 23 000 franska trupper stupade, sårades eller togs till fånga 15 000 man! En av dem var kung Frans själv.[1] Den tappre fursten skrev till Karl V och till sin mor efter slaget. Kejsaren fick veta: ”Jag har ingen annan tröst i mitt elände än min förlitan på ert ädelmod. Jag överlåter åt ert hjärta att besluta vad som nu skall ske med mig – övertygad om att en furste som ni inte kan ha något annat rättesnöre än äran och storsintheten. Var säker att om ni godtar den lösen Frankrikes konung kan inbringa …kommer ni att för evigt ha gjort en kung till er slav”.

Till modern skrev han bland annat:

”Madame!

  För att låta er veta vidden av mitt nederlag, det återstår mig intet annat än min ära och mitt liv, vilka båda är tryggade. Må så nyheterna om mig bringa er någon liten glädje. Jag ber er att inte förlora modet utan bruka ert sedvanliga goda förstånd, ty jag är övertygad om att Gud i slutänden inte kommer att överge mig. Jag anförtror er mina små barn, som också är era. Eder mycket ödmjuke och lydige son, Frans.[2]       

Karl V visade sig dock föga benägen att återlämna sin fångst mot flyktiga lösepenningar. Vad han önskade sig var landområden i gränstrakterna mot sitt rike, som nu omslöt Frankrike i såväl norr som söder. Särskilt åtrådde han hertigdömet Burgund.[3] Frans I sökte undvika att ge några bestämda besked – påpekande att han som fånge inte på eget bevåg kunde ge bort sitt rikes provinser, varken i praktiken eller av moraliska skäl. Parisparlamentet måste få uttala sig och invånarna i de berörda områdena måste åtminstone underrättas om vad som väntade dem. Framför allt var det nödvändigt att kungen så fort som möjligt tilläts återvända hem för att kunna uppfylla villkoren i det kommande fördraget. Karl V valde istället att föra sin fånge till Spanien för att hindra honom från att fly eller föras bort. Sommaren 1525 färdades konungen över havet från Genua till Palamös i Katalonien, sedan vidare till Barcelona och därifrån mellan olika slott och fästen för att slutligen hamna på slottet Alcäzar i Sevilla, där han placerades i ett enkelt rum med galler för fönster och dörr. Periodvis hade vistelsen i Spanien varit riktigt a,ngenäm – Frans hade mottagits med jubel i de städer han passerade, besökt universitet och ”botat” sjuka med handpåläggning.[4] Nu var han verkligen fånge. En sådan belägenhet är påfrestande för vem som helst, oavsett var och när den uppstår – för en bördsstolt renässansfurste på 1500-talet var situationen outhärdlig, snudd på livsfarlig till både kropp och själ. I september 1525 drabbades Frans I av hög feber och en böld i näsan. Han blev sängliggande i tre veckor och var periodvis medvetslös. Till slut troddes han vara döende. Karl V greps av förfäran. Inte nog med att han riskerade gå miste om de vinster han räknat med vid ett kommande fördrag. Vad skulle hända om Frankrikes kung dog under sin fångenskap hos kejsaren – alla skulle säga att han blivit mördad och inget tvivel fanns om var skulden skulle ligga. Det var just en sådan sak som kunde locka invånarna i hans italienska och spanska provinser till revolt.[5] Kejsaren skyndade till Sevilla för att besöka sin fånge, vilket han hittills undvikit att göra. Sammanträffandet mellan de två potentaterna hade väl knappast någon uppiggande verkan på den franske kungen men dagen efter kom systern Margareta och hälsade på, vilket säkert behagade Frans mera. Kort därefter gick näsbölden tillbaka och kungen började sakta återhämta sig.

Under tiden var tillståndet hemma i Frankrike oroligt. Den tillförordnade regenten Frans I:s mor – den kloka och stolta Louise av Savojen, som dyrkade sin son över allt annat, hade visserligen lyckats hålla såväl provinsadeln som borgarna i Parisparlamentet någorlunda i styr under kungens frånvaro. Men rykten om att han i själva verket var död löpte genom gatorna i Paris, inte minst bland studenterna, som ju alltid älskat att agitera och ställa till buller – inte minst när tiderna redan är oroliga. Det viskades från man till man att Frans var en dålig kung som styrdes av sin utländska mor och att han borde avsättas. Louise skrev till sin son – Han måste få till stånd en uppgörelse med Karl V och komma hem så fort som möjligt, kosta vad det ville!

Slutligen undertecknades Madridfördraget 14 januari 1526. Det innebar främst att Burgund skulle gå förlorat för Frankrike liksom också grevskapet Artois på gränsen mot dagens Belgien. Än mer förödmjukande för Frans på ett personligt plan var att Frankrikes förre överbefälhavare – den så kallade ”Konnetabeln av Bourbon”, som några år tidigare ”hoppat av” och slutit sig till kejsaren, enligt fördraget förväntades återfå de egendomar han gått förlustig vid sin fanflykt.[6] Kungen tog emellertid inte så hårt på dessa förtretligheter av den enkla anledningen att han inte hade för avsikt att hålla fördraget. Han ansåg nämligen att det hade avgivits under tvång och att han därför inte var moraliskt skyldig att uppfylla sina löften. Den omständigheten att habsburgarna förväntade sig att Frans skulle överlämna sina två äldsta söner – Francois och Henri, som pant för sin pålitlighet borde å andra sidan ha stämt kungen till eftertanke. Uppenbarligen ansåg han dock att det viktigaste var att komma hem och godkände därför utlämnandet av prinsarna, med risk för en lång bortovaro.[7] Kanske var det i förhoppning att på förhand blidka Karl V för kommande löftesbrott som Frans själv föreslog att han skulle förlova sig med kejsarens syster Eleonora, nybliven änka efter kungen av Portugal. De möttes också i Madrid och allt gick väl, även om den blyga habsburgska prinsessan blev något överraskad av att – som svar på en sedesam handkyss, få en riktig björnkram av den alltid kvinnointresserade fästmannen.[8]

  Slutligen var alla detaljer klara och 19 februari kunde kungen och kejsaren ta avsked av varandra och Frans äntligen börja sin hemresa genom Spanien. Han lär ha varit glad och uppsluppen och njutit av chansen att åter få jaga, för första gången sedan slaget vid Pavia. Han var mycket generös med gåvor till sina forna vaktare, som på detta dryga åt i stort sett blivit hans vänner. Under resan planerade Charles de Lannoy, Neapels vicekonung som ledde eskorten och som haft högsta ansvaret för kungens bevakning, noga alla detaljer för den kommande utväxlingen, då Frans I skulle bytas mot sina båda söner. Överlämnandet skedde, som redan nämnts vid gränsfloden Bidasoa på morgonen 17 mars 1526, dvs. idag för 500 år, ett halvt årtusende sedan.[9]                          

                  

---

[1] På habsburgarnas sida, som före slaget var ungefär lika stor som den franska – möjligen med något färre antal trupper, stupade eller sårades 500 man! Detta var Frankrikes värsta nederlag sedan Azincourt 1415.  Slaget vid Pavia – Wikipedia

[2] Översättningen till svenska från Freida är min egen.

[3] Karl av Habsburg hade vid mitten av 1520-talet ärvt såväl det tyskromerska riket(genom sin farfar kejsar Maximilian), som de spanska kungarikena Aragonien och Kastilien(genom sin mor Johanna och morföräldrarna Ferdinand och Isabella). Då hans farmor var dotter till Karl den djärve ansåg sig Karl V också som rättmätig arvtagare till hertigdömet Burgund, som omfattade stora delar av dagens norra Frankrike och Nederländerna och under 1400-talet närmast utvecklats till en självständig stat med blomstrande kulturliv. Efter Karl den djärves död utan manlig arvinge 1477 inkorporerade Ludvig XI delar av området med Frankrike med motiveringen at hertigfamiljen utgjorde en gren av franska kungahuset.  

[4] Den franske kungen ansågs ha gåvan att bota skrofler genom handpåläggning. Under medeltiden överfördes denna gåva genom en hemlighetsfull ritual från den döende konungen till hans efterträdare..

[5] Freida betonar Karl V:s oro att förlora chansen till en gynnsam överenskommelse. Jag tror personligen att kejsaren mest fruktat för ryktesspridningen om Frans I avlidit i hans händer.

[6] Lustigt nog fordrade Karl X Gustaf av Sverige omkring 130 år senare vid freden i Roskilde att den danske rikshovmästaren Corfitz Ulfeldt, som följt Bourbons exempel i fråga om trohet mot sin härskare, skulle återfå sina danska egendomar. Förmodligen har såväl konnetabeln som rikshovmästaren i hög grad utformat denna paragraf i respektive fördrag. Angående Bourbon och Ulfeldt, se  Dynastihistoria: Adliga landsförrädare och deras öden.

[7] Det skulle ta omkring fyra år innan de stackars pojkarna fick återvända hem som en följd av fördraget i Cambrai 1529(”Damernas fred”), De var då påtagligt tillknäppta och hade nästan glömt sitt modersmål. Äldste sonen avled några år senare, även om det var av andra orsaker. Hans yngre bror och kamrat i fångenskapen efterträdde 1547 sin far som fransk kung under namnet Henrik II.  

[8] De gifte sig 1530.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Leonie Freidas biografi Francis I the Maker of modern France(2018), kapitel 11-13.

Kungar och adelsdamer - genomförda och inställda äktenskap mellan kungar och adliga kvinnor i senmedeltidens och renässansens Europa

 

Att Erik XIV var gift med Karin Månsdotter vet väl de flesta svenskar. Giftermålet mellan en kung och en kvinna av folket var på sin tid en oerhörd skandal som – även om det inte utgjorde det huvudskaliga skälet till Eriks avsättning några månader senare, gav motståndarna de vapen och den ammunition de behövde i sin propaganda mot kungen. Även om Karin var det stora undantaget som bekräftade regeln – att kvinnor av folket aldrig blev drottningar, var det relativt vanligt i samtiden att kvinnor / ibland även män, som inte var av kunglig eller furstlig börd gifte sig eller var nära att få gifta sig med kungligheter. Av Henrik VIII:s sex gemåler kom bara två ur furstliga familjer – endast en(Katarina av Aragonien), var av tvättäkta kunglig härkomst. Gustav Vasa och Johan III gifte sig båda i sina senare äktenskap med inhemska adelsdamer, viket(i synnerhet i Johans fall), väckte missnöje hos omgivningen, som ansåg att kungen ”gifte ned sig”. [1]   Varken Gustav eller Johan behövde dock frukta uppror på grund av sina äktenskap – kanske därför att de var så pass etablerade på sina troner att ingen inom adeln verkligen vågade göra revolt mot dem. De hade också, vilket är nog så viktigt, tidigare varit gifta med kvinnor av kunglig eller furstlig börd och fått söner med dessa. Tronföljden var alltså tryggad. Kungar som gift sig med kvinnor av icke kunglig börd utan att först ha arvingar av ”rätt” härkomst brukar däremot få tråkigheter – om inte regelrätta uppror så åtminstone svidande kritik. Allra värst är det om kungen gift sig av ren kärlek, verkligen älskar flickan för hennes egen skull. In i modern tid var det något fult och lite skrämmande med kungligheter som blev riktigt kära i någon – kungar ingick äktenskap av politiska skäl, inte av kärlek.[2] 

Edvard IV av England, framgångsrik krigare och känd kvinnokarl, fick stora delar av aristokratin och nästan hela familjen emot sig då han, först i hemlighet sedan officiellt, äktade adelsdamen Elisabet Woodwille 1464. Hon var visserligen av förnämlig europeisk aristokrati på sin mors sida men ändå uppväxt på ett mindre gods på landsbygden, dit hennes föräldrar dragit sig tillbaka sedan Rosornas krig ohjälpligt svängt till huset Yorks fördel.[3] Kung Edvard hade träffat den omkring fem år äldre Elisabet mer eller mindre av en slump under en av sina resor i riket och blivit blixtförälskad. Trots att han resten av livet fortsatte med sina notoriska kärleksförhållanden utom äktenskapet förblev han henne ändå trogen till döden. Att drottningen hade en talrik släkt som raskt lade beslag på alla viktigare och inkomstbringande poster i riket bidrog i hög grad till missnöjet. Det gick rykten att Elisabet brukat trolldom för att snärja kungen. Uppror bröt ut och en kortare tid tvangs Edvard i exil. Han kom emellertid tillbaka och regerade England ytterligare 12 år innan han avled 1483. Efter hans död föll dråpslaget. Edvards yngre bror gjorde statskupp och utropades till kung Rikard III. Edvards och Elisabets båda söner förklarades för illegitima och försvann i Towern. Trots att Rikard snart själv stupade i ett slag mot adelsmannen Henry Tudor, (som efter sin tronbestigning som Henrik VII äktade det forna kungaparets äldsta dotter), var Elisabet Woodwilles politiska roll ändå över. Hon avled i kloster 1492.[4]       

Sigismund August II av Polen, som regerade vid mitten av 1500-talet, var gift tre gånger.[5] Två av gemålerna var systrar och tillhörde ätten Habsburg men den tredje(nummer två i ordningen), var den polsk-litauiska adelsdamen Barbara Radzivwill. Hon beskrivs som både vacker, beläst och språkkunnig och var dessutom jämnårig med Sigismund. De hade träffats då han var ståthållare i nuvarande Vilnius i Litauen. Hon var änka efter en adelsman, han vantrivdes med sin habsburgska gemål – De blev ett par! När hustrun avled ungefär vid samma tid gifte sig Sigismund och Barbara i hemlighet och när prinsen, som nu var nära 30 år, avslöjade för sina föräldrar vad som hänt blev det ramaskri – Vilken skandal! Vilken mesallians! Aristokratin tyckte likadant. Skulle släkten Radziwill nu göra sig breda på bekostnad av Podsedkowski eller Sapieha. Upplös äktenskapet! Nej, sade Sigismund. Hellre avstår jag från tronen! Båda sidor var lika envisa. När Sigismund August blev kung sökte han stöd hos både katolska kyrkan och grannriket Ungern – i praktiken habsburgsk vasall, för att få Barbara officiellt erkänd som sin drottning och skaffa flankskydd i händelse av revolt. Tillslut förvisade Sigismund både sin mor och sina systrar från hovet, trött på deras gnällande om ära, värdighet och politiska allianser och i december 1550 blev Barbara äntligen krönt till drottning. Dessvärre var hon då redan sjuk – om det nu var cancer, förgiftning av en elak svärmor eller en kropp utsliten av många missfall som låg bakom. Barbara Radziwill avled i maj 1551 vid bara 30-31 års ålder. Även om tiden som drottning blev kort är Barbaras och Sigismunds förhållande väl ihågkommet av eftervärlden, som gjort det till föremål för flera litterära verk.[6]

En renässanskung som inte lyckades få gifta sig med kvinnan han älskade var Fredrik II av Danmark, kusin till Erik XIV och därtill dennes motståndare i nordiska sjuårskriget. Fredrik var äldste son till Kristian III och hans drottning, Dorothea av Sachsen-Lauenburg. Då Fredrik visade sig vara dyslektiker(eller, som man trodde på den tiden trög och obegåvad), dröjde det länge innan han släpptes fram i politiken. Långa perioder vistades han på slottet Malmöhus i det danska Skåne. Chef för prinsens hov där var en man som hette Eiler Hardenberg - adelsman, soldat, ämbetsman och riksråd. Fredrik hade stort förtroende för sin hovmästare och säkert innebar detta att han kom i närmare kontakt med gunstlingens familj. Eilers brorsdotter Anne tjänstgjorde som jungfru i drottning Dorotheas uppvaktning och var känd som en både begåvad och trevlig flicka med intresse för musik. Dessutom var hon duktig på att brodera. Såväl drottningen som hennes dotter(Fredriks syster Anna), trivdes i fröken Hardenbergs sällskap. Anne var omkring fem år yngre än prins Fredrik.[7] Exakt vad som nu hände tycks inte fasställt med säkerhet. Vad som står klart är att Danmarks blivande konung vid omkring 25 års ålder varit inställd på att gifta sig med moderns hovdam. Ett problem, bortsett naturligtvis från Annes ”låga börd”, var att hon redan var trolovad med en adelsman som, i likhet med Annes farbror, ingick i Fredriks hovstat på Malmöhus.  Drottning Dorothea bad sin son att inte söka påverka eller bryta denna trolovning. 1559 blev Fredrik kung vid 25 års ålder.

Under de närmaste dryga tio åren rådde ett status quo läge, där kungen fortsatte att umgås med Anne medan familjen låg över honom med krav på att skaffa sig en värdigare gemål. Annes fästman tycks ha dragit sig ur spelet för tillfället, kanske av hänsyn till kungen som han ju kände sedan tiden i Skåne. De var dessutom jämnåriga. Inte ens det faktum att Annes farbror med tiden kom i svår onåd fick Fredrik att bryta med henne. Detta tröstlösa spel fortsatte under hela nordiska sjuårskriget. Tillslut utbrast kungen frustrerat att han var trött på att ständigt få förslag på lämpliga drottningkandidater. Han ville ha Anne Hrdenberg! Men motståndarna var lika envisa. Alla knorrade – kungamodern, syskonen, adeln. Man tog kontakt med Annes gamla fästman och bad honom göra slag i saken, Även Fredrik började nu vackla. Kanske insåg han att ett äktenskap som ingen stödde inte kunde leda till annat än tråkigheter för både honom själv och Anne – kanske rentav till uppror och avsättning såsom hade skett i Sverige några år tidigare.[8] Slutligen gifte sig Fredrik med sin avlägsna släkting, Sofia av Mecklenburg sommaren 1572.[9] Anne fick behålla de smycken kungen givit henne under deras långa bekantskap. Hon gifte sig med sin adelsman ett halvår efter det kungliga bröllopet, men sorgligt nog avled han efter bara några månader. Fredrik II av Danmark avled i april 1588. Anne Hardenberg, som inte gift om sig efter makens död, följde dem båda i graven tio månader senare.                                          

---

[1] Johan III:s andra hustru var adelsdamen(snarare flickan), Gunilla Bielke, jämnårig med kungens egen dotter.

[2] Att ”det bara säger klick” är alltså en högst modern och sentida företeelse i kungliga äktenskap. Kungar som haft framgång i sin politik eller lyckats göra sig helt enväldiga brukar å andra sidan kunna tillåta sig det mesta i fråga om giftermål. Henrik VIII av England är ett väl känt och ovan omnämnt exempel men även Peter den store av Ryssland, som i likhet med Erik XIV både gifte sig med och krönte en kvinna av bondesläkt till sin drottning. I motsats till kung Erik väntade tsaren med detta vågade steg tills han avslutat ett framgångsrikt krig, ironiskt nog mot Sverige.

[3] Föräldrarna hade dessutom själva gift sig utan tillstånd under Henrik VI:s omyndighet.

[4] Om Elisabet Woodwille och hennes familj, se bland annat Dynastihistoria: Var kungens svärmor en häxa? - Jacquetta av Luxemburg, hertiginna, drottningmoder, "trollkona", romanhjältinna.

[5] Sigismund August blev 1563 svåger till dåvarande hertig Johan av Finland(senare Johan III av Sverige), genom dennes äktenskap med kungens syster Katarina.

[6] Se Barbara Radziwiłł – Wikipedia.

[7] Fredrik II av Danmark föddes 1534.

[8] Katarina Harrison Lindbergh, som berör Fredrik II.s relation med Anne Hardenberg i ett litet avsnitt av sin bok Nordiska sjuårskriget 1563-1570(2020), menar att kungen borde ha sänt sin svenske släkting och trätobroder Erik XIV ”en erkännandets tanke” vid nyheten om följderna av dennes äktenskap. Enligt skrivarens åsikt är det dock knappast troligt att Fredrik II känt någon särskild solidaritet med en kung som både var hans fiende och dessutom gift sig med en krogpiga – förmodligen knappast bättre än en hora i danske kungens ögon. Kärleksrelationen mellan Fredrik och Anne påminner för svenskt vidkommande mera om Gustav II Adolfs romans med Ebba Brahe på 1600-talet än om Erik XIV och Karin Månsdotter.  

[9] Det var dock inte meningen att kungen skulle gifta sig med henne utan med den furstinna i vars följe hon ingick Kanske ville Fredrik visa att han alltjämt var en fri man.