När prins Wilhelm var tsarens livvakt - jubileet i Moskva 1913

 

Det är inte helt ovanligt att dynastier och monarkier som störtats i uppror eller revolutioner hållit någon form av större fester strax före sammanbrottet. Erik XIV avsattes några månader efter bröllopet med Karin Månsdotter och i januari 1808, någon månad före Rysslands anfall på Finland – det som ett år senare ledde till Gustav IV Adolfs fall och landsförvisning, invigdes Sergels staty över Gustav III vid Skeppsbron under storslagna högtidligheter. 1784 firades en lysande midsommarfest i Marie Antoinettes älskade Petit Trianon i närvaro av Gustav III och(inte minst), greve Axel von Fersen. Parken var upplyst och damerna klädda i vitt. Ingen tvivlade på vem som var den verklige hedersgästen! Bara ett år senare inträffade ”halsbandsaffären”, den skandal som ruinerade drottningens anseende och, mer eller mindre, bidrog till franska revolutionen fyra år senare. Ytterligare några år senare var de flesta gästerna från Trianon döda, fängslade eller drivna i exil.

I Ryssland var 1913 ett märkesår – dynastin Romanov hade då suttit på tronen i 300 år.[1] Detta firades med ett stort jubileum som bland annat innebar att tsarfamiljen reste genom det stora riket och visade upp sig för folket. De som var med berättade senare om hur åskådarna under våldsamt jubel hälsat sin tsar och hans maka. Under färden till gudstjänsten i Kazankatedralen i Petersburg(som officiellt inledde ”jubelåret”), bröt massan igenom spärrarna som satts upp för att skydda härskarparet från eventuella attentat. Katedralen var så fullsatt att flera gäster måste stå. Inget allvarligt tycks heller ha inträffat. Under en längre båtfärd på Volga vadade människor ut i vattnet och hurrade för tsaren. Hans yngre syster har berättat att hon såg vanliga, enkla människor falla på knä för att kyssa härskarens skugga – tsaren var, åtminstone till hälften, gudomlig i sina undersåtars ögon. Bara tanken att allt detta inom fyra år skulle upplösas i revolution, blodbad och inbördeskrig måste just då ha förefallit deltagarna helt otrolig.

En som var mer skeptiskt inställd till hela spektaklet(åtminstone i sina minnesteckningar nära 40 år senare.) var prins Wilhelm av Sverige, yngre son till Gustav V. Han deltog vid festligheterna i Moskva, när tsaren red i kortege från järnvägsstationen till Kreml. Wilhelm var inte bara med om jubileet som representant för Svenska kungahuset. Eftersom han var gift med en kusin till Nikolaj II räknades han som medlem av familjen Romanov. Han hade med sig sin hustru Maria(Marie), och deras lille son Lennart, som just hade fyllt fyra år och med tiden skulle bli den berömde ”Blomsterprinsen” på Mainau i Bodensjön.[2]

I sina minnen beskriver prins Wilhelm tsar Nikolaj som en välmenande, snäll och godhjärtad man som trivdes allra bäst med familjen. Han säger sig ha sett honom djupt försjunken i arbetet vid skrivbordet som den pliktmänniska han var men också som medverkande i ett intensivt kuddkrig eller med den sjuklige tronföljaren i sitt knä, läsande sagor. Det stora felet med Nikolaj II, skriver prinsen, var helt enkelt ”att han fötts till kejsare. Ödet hade satt honom på en plats han inte var vuxen och det rådde han inte för”. Den här dagen, i juni 1913, var det dock helt andra saker som stod på spel. Tsaren skulle rida i kortege genom Moskva och vad som helst kunde hända. Alla visste att revolutionärerna lurade ute i staden. Flera ministrar och till och med medlemmar av kejsarfamiljen hade redan mördats, både i Petersburg och Moskva. Storfurst Boris, en annan kusin till tsaren, hade varit helt tydlig med vad som gällde. Han förklarade för sin ingifta släkting: ”Du är visserligen utlänning men hör ändå till familjen. Vi två ska rida närmast Nicky(tsaren). Händer det något och vi klarar oss, rider du upp till vänster och jag till höger, redo att ta emot. Begrips”? I normala fall var prins Wilhelm inte särskild förtjust i stenhård polisbevakning och säkerhetsåtgärder, men just här och nu hoppades han faktiskt att ryska säkerhetspolisen hade skött sitt jobb ordentligt. Att tvingas hålla alla ryssars dödsskjutne självhärskare i famnen eller kanske själv sprängas i bitar verkade inte särskilt lockande.[3]        

Vägen mellan järnvägsstationen och Kreml var tre km lång. Här fanns inget av den översvallande, åtminstone tillsynes spontana dyrkan som tsarens syster återger i sina minnen. Prins Wilhelm förmedlar snarare bilden av ett kallt och spänt förhållande mellan kejsaren och hans undersåtar. Rädslan för attentat var så stor att man förbjudit åskådare i bostadshusen utefter vägen och polis och militär hade slagit en ring kring gatan. Ingen tilläts komma nära tsaren. Några gjorde korstecken eller knäföll men verkliga glädjeyttringar tycks inte ha förekommit. Tsaren för sin del satt stelt i sadeln och hälsade sitt folk utan verkligt engagemang. Prinsens beskrivning är talande: ”Mer vördnad och nyfikenhet än spontan värme, mer lydnadsplikt än förtroende. Kuschade undersåtar istället för fria medborgare”. Det enda mer uppseendeväckande som hände var då en kvinna försökte lämna en böneskrift till Nikolaj II. Hon ramlade eller knuffades ned på gatan av polismän som trodde hon var terrorist. Allt redde upp sig och kvinnan fördes undan. Suppliken togs om hand av en hovman som ”förmodligen stoppade den i en låda tillsammans med tusen andra”. Prinsen sammanfattar sina intryck: ”Mer än någonsin märktes den oöverstigliga klyftan mellan härskaren och folket”.

På Röda torget, framför Kreml, blev det lite mer uppsluppet – här hade folk tillåtelse att se tsaren rida in i sin borg. De stod och viftade med flaggor, hurrade och vinkade. Alla slappnade av en smula. Så red man in i Kreml, där tsaren gick i egen gudstjänst i Himmelsfärdskatedralen medan hans följe samlades i en mindre kyrka, där prakten enligt prinsen var så överväldigande att andakten helt sköts åt sidan för överdådet.[4] Senare på kvällen var det mottagning. Därmed var det officiella besöket avslutat. Men för prinsen återstod ännu en(vad huvudet beträffade), bokstavligt tyngande uppgift. Wilhelm bjöds nämligen på fest vid det regemente där hans svåger, storfurst Dimitri, tjänstgjorde.[5]  Alla som läst om hur det går till på ett party i Ryssland vet att spritkonsumtionen är(för svenska förhållanden), extremt hög. ”Att skåla” innebär i praktiken att tömma glaset eller flaskan i botten – inget löjligt smuttande här inte! Uttrycket ”Supa skallen av sig”, lär ligga ganska nära vad det är fråga om.[6] Nu var den svenske prinsen hedersgäst vid vad han själv kallar ”en äktrysk fest med kosackdans och zigenar(romsk) musik”, Naturligtvis skulle alla skåla med besökaren från Sverige, därtill värdens köttslige svåger. Det bjöds både champagne och vodka. Framåt natten lär i stort sett samtliga deltagare, återigen bokstavligt, ha legat under bordet. Wilhelm skriver att ”jag höll ut i det längsta för den nationella ärans skull. Sen vet jag inte hur det gick.” Han fick beröm av sin svåger nästa dag, så tydligen gjorde han inte bort sig. Däremot hade han ”sitt livs kopparslagare”. Med stort hattnummer men räddad ära – både i egenskap av kejserlig livvakt och som dryckeskämpe, kunde prins Wilhelm återvända till Sverige.[7]        

                            

---

[1] Frågan hur länge ”dynastin Romanov” suttit på ryska tronen kan med fog diskuteras. Den officiella versionen är att de innehade tronen 1613-1917. Med det synsättet kan ätten Vasa sägas ha regerat Sverige i stort sett oavbrutet 1523-1809. Den siste ”verklige” Romanov på ryska tronen var kejsarinnan Elisabet, Peter den stores dotter som regerade 1741-61. Hon efterträddes av systersonen Peter, vars far(Karl Fredrik av Holstein-Gottorp), var Karl XII:s skyddsling och pretendent till svenska tronen efter dennes död. Med tanke på att Peter III inom kort avsattes av sin hustru(född som tysk prinsessa från ett obetydligt furstendöme), är frågan om inte ryska kejsarfamiljen egentligen borde kallas Anhalt-Zerbst Vilken familj man tillhör är som bekant i grund och botten de enskilda furstarnas sak.        

[2] Trots att greve Lennart i sina memoarer bara säger sig ha några dunkla minnesbilder av tsarfamiljen förklarade han långt senare att han)om han fick chansen), kunde peka ut det rum i Kreml där han och föräldrarna bodde under besöket i Moskva.

[3] Dåtida ryska säkerhetspolisen(Ochranan), hade grundats som en följd av mordet på tsar Alexander II 1881 och var verksam fram till revolutionen.

[4] Himmelsfärdskatedralen var före revolutionen de ryska tsarernas kröningskyrka.

[5] Gissningsvis som överste.

[6] Skrivaren måste här påpeka att han inte själv haft ”nöjet”? Att deltaga vid en dylik sammankomst.

[7] Prins Wilhelm ger en utförlig beskrivning av sitt besök i det förrevolutionära Moskva i sin bok Episoder81951), kapitlet ”Ritt genom Moskva”. Man får en bild av en stad med stark medeltida prägel och en både beklämmande och fascinerande kontrast mellan rikedom och fattigdom. Andras minnen från det ryska "jubelåret" återges bland annat i Robert K. Massies bok Nikolaus och Alexandra, en intim skildring av de sista Romanovs och det tsaristiska Rysslands fall(svensk översättning 1969), kapitlet "Dynastin Romanov". 

"I sin nåd har Gud hjälpt mig genom många svåra prövningar och sorger", - drottning Victorias guldjubileum 1887

 

 

Att vi haft kungligt guldbröllop i dagarna har väl inte undgått någon. Det blev uppenbarligen en stor succé och att döma av bilderna från firandet i kungliga huvudstaden har Sveriges monarki alltjämt framtiden för sig. För några år sedan(2023) firades kungens 50års jubileum på tronen – en händelse som praktiskt nog råkade sammanfalla med 500årsminnet av Gustav Vasas tronbestigning. Båda begivenheterna högtidlighölls – även om de som organiserade festligheterna kring Gustav Vasa beklagade den dåliga sponsringen från myndigheternas sida. Detta att fira kungliga bemärkelsedagar och förvandla dem till på en gång en folkfest och PR för monarkin tycks ha lanserats först under 1800-talet. När Karl Johan firade sitt 25årsjubileum på svenska tronen 1843 var det som om all kritik mot hans trakasserier av pressen och intellektuella oppositionsmän glömdes bort – nu mindes man bara hans forna bragder och att han skänkt fred och lugn åt det en gång sargade och sönderslitna landet.

Rekordet i överdådigt firande av en äldre regent tog naturligtvis Storbritanniens drottning Victoria. Hon var förmodligen den mest motsägelsefulla regenten i Englands/ Storbritanniens, historia: pryd och misstänkt för att i hemlighet ha gift sig med en skotsk tjänare, hårdhjärtad och omtänksam, hysterisk i det privata och eftertänksam politiker, folkskygg i det offentliga men umgicks glatt med skotska bönder, djupt medveten om sitt ansvar men drog sig under långa perioder undan sina plikter, periodvis hatad men också oerhört älskad av sitt folk. Denna kvinna tillträdde tronen 1837, då hon var arton år och satt sedan som regent i 64 år tills hon avled vid 81 års ålder 1901.[1] Genom åren upplevde Victoria många problem och sorger, inte minst inom familjen med barn och barnbarn som antingen dog eller ställde till bekymmer på annat sätt, som barn och barnbarn brukar göra för strävsamma äldre släktingar – särskilt om dessa släktingar samtidigt härskar över imperier bortom haven och har ambitionen att vara något av världens ljus när det gäller politik och moral. Största sorgen var naturligtvis maken prins Alberts död 1861. Ett tag verkade det som om drottningen inte skulle komma över chocken utan närmast bokstavligt drunkna i sin sorg. För resten av livet var prinsgemålens minne heligt för henne. Då någon i familjen gifte sig var ett besök i Alberts mausoleum på Windsor obligatoriskt för att ”få kära pappas välsignelse”. Att drottningens manliga barnbarn skulle heta Albert var en självklarhet, gärna Albert Victor. Flickorna skulle lika självklart döpas till Victoria.[2]  Så konstitutionell monark hon än var hade drottning Victoria svårt att acceptera när politiker hon ogillade fick makten. När liberalen Gladstone blev premiärminister 1880 skrev drottningen(som alltid omtalade sig själv i tredje person då hon skrev om statsangelägenheter), att hon hellre skulle abdikera än ha något att göra med ”den där halvgalne fanatikern som snart kommer att förstöra allting och bli diktator” Gladstone var det stora irritationsmomentet i landet: ”Det är vad drottningen anser”. Ville andra samarbeta med liberala partiet fick de gärna göra det: Hon – Drottningen av England, tänkte minsann inte göra det oavsett vad några fåniga väljare hade kommit fram till! Drottningen fick naturligtvis finna sig i fakta, sådan var och är lagen i Storbritannien, men detta exempel visar att hon stod närmare tron på kungamakten av Guds nåde än tron på vad vi kallar demokrati och att hon kunde vara både envis och besvärlig när hennes åsikter träddes förnär. Allt sådant var emellertid glömt när Storbritannien och stora delar av den övriga världen i juni 1887 firade att drottning Victoria suttit på tronen i ett halvt sekel.    

Det engelska samhället fick ”Victoriafeber”: Allting var ”Allah Queen Victoria”! Det såldes byster, porträtt, minnesböcker, tekannor med drottningens profil och för tiden tekniskt avancerade peruker som underhöll sin bärare och omgivningen med att spela ”God Save the Queen” så fort damen satte sig.[3]  Detta var första gången på drygt 25 år som det hölls en större officiell tillställning i landet. Vilket förmodligen gjorde festligheterna extra spännande. Londons invånare lär ha stått posterade på strategiska platser i flera dagar och kikat på alla exotiska gäster från de brittiska kolonierna som kommit för att gratulera drottningen.. De inhemska politikerna fick knappt ett ögonkost – dem hade man ju sett massor av gånger! Den enda som verkade totalt ointresserad av hela jippot var drottningen själv. Allt glam och ståhej fick henne bara att känna sig gammal och ensam. 20 juni 1887 konstaterade hon melankoliskt i sin dagbok: ”Det är idag 50 år sedan jag besteg tronen! I sin nåd har Gud hjälpt mig genom många svåra prövningar och sorger”. Desto roligare hade hennes äldste son, prinsen av Wales – det var nämligen han som organiserade alltihop och tog emot de viktigaste gästerna. Att synas, slå runt och ha allmänt kul var det bästa han visste, vilket å andra sidan gjorde att hans skulder hade en irriterande tendens att överskrida tillgångarna. Men både folket och parlamentet förlät honom för det mesta – han var ju så charmig och nu när mamma drottningen firade guldjubileum var förstås festande och glädje bara på sin plats. ”Alla var där” – inte bara från kolonierna utan också från de europeiska furstehusen. En som hade vissa svårigheter var prins Vilhelm av Preussen, sonson till tyske kejsaren och snart själv känd som Vilhelm II. Denne olycklige osäkre unge man, som ständigt brottades med sin komplexa personlighet och inte riktigt visste var han hörde hemma(tysk eller engelsman?), kompenserade gärna sina svagheter under en tuff yta, vilket ofta ledde till att han kom i konflikt med sina engelska släktingar.[4] Sedan någon tid rådde oenighet angående lämpligheten av ett planerat giftermål, där Vilhelm och hans tyska omgivning hade helt annan åsikt än hans engelska mor och mormodern i Buckingham Palace. Det hela hade lett till uppslitande ordväxlingar och diskussioner, varvid prins Vilhelm bland annat (hemma i Berlin), betecknat drottning Victoria som ”den gamla haggan”). När han nu begärde att få närvara vid festligheterna i London – såsom representant för tyska kejsarfamiljen, vägrade mormodern att låta honom göra det. Han fick visserligen komma men inte i sin fars, den tyske kronprinsens, ställe. Vilhelm vände sig då till den gamle kejsaren, som glatt utsåg sin sonson till Tyska rikets representant vid engelska drottningens guldjubileum – vilket i sin tur gjorde drottningen rasande. Slutet på denna löjliga och olycksbådande historia blev att i kortegen till tacksägelsegudstjänsten i Westminster Abbey 20 juni 1887 satt drottningens favoritdotter vid hennes sida i vagnen, svärsonen red vid sidan av, klädd som en ståtlig riddare till åskådarnas jubel, medan deras son och sonson red långt bak i processionen, tillsammans med diverse exotiska kungligheter från kolonierna. Detta skulle vara frustrerande för vem som helst. För en ärelysten, osäker man på 28 år var det djupt förnedrande.[5] Vid gudstjänsten i kyrkan och den följande veckans nöjen var dock allt ståtligt och högtidligt eller fyllt av glam och glamour. Ingen kunde ana att Europa inom 30 år skulle skakas av ett fruktansvärt krig och att flera av de högheter som möttes den gången i London skulle förlora sina troner eller till och med sina liv.

Tur att vi trots allt lever i ett relativt lugnt land och att vårt kungapar fått leva 50 år tillsammans utan alltför många ”prövningar och sorger”. Hoppas att de får många fina år än![6]                                                          

---

[1] Detta var i och för sig långt ifrån unikt i sin tid. Frans Josef av Österrike blev kejsare 1848(vid 18 års ålder), och regerade sedan i 68 år tills han avled 86 år gammal 1916. Kristian IV av Danmark var visserligen över 40 år vid sin tronbestigning 1863, men fungerade därefter som regent i ytterligare dryga 40 år tills han avled 1906 vid 88 års ålder. Vår egen Gustav V blev kung 1907 vid nära 50årsålder och dog 92 år gammal 1950   

[2] Victorias barn löste problemet genom att lova att åtminstone ha Albert som andranamn på sina egna pojkar och Victoria för flickorna. Så länge drottningen levde var dessa namn också obligatoriska för barnbarnsbarnen. Även om det förekom att några av de kvinnliga barnbarnen hade Victoria som tilltalsnamn, kallades ingen av pojkarna Albert officiellt om det nu berodde på att namnet inte ansågs riktigt ”passande” för engelska eller tyska kungligheter eller en fullt begriplig önskan att distansera sig från minnet av den döde prinsgemålen, som aldrig fick glömmas bort hemma på Windsor eller Ball Moral,    

[3] Något liknande hade inträffat i Sverige ett par år tidigare då en annan Victoria(av Baden), kom hit för att gifta sig med dåvarande kronprins Gustav(senare Gustav V). Det blev på modet att ha samma frisyr som den nya kronprinsessan och hon fick till och med en egen punsch uppkallad efter sig.   

[4] Vilhelm II:s mor var drottning Victorias äldsta dotter, med samma namn som sin mor och av allt att döma hennes favorit bland syskonen. Hennes svärfar, kejsar Vilhelm 1, var 90 år gammal och hade deltagit i slutfasen av Napoleonkrigen. Han var i stort sett ett redskap i kanslern Bismarcks händer. Sonen Fredrik(prins Vilhelms far), var liberal och ansågs i sin tur vara beroende av sin engelskfödda hustru. Vid tiden för det engelska jubileet var Fredrik svårt sjuk i strupcancer. Han överlevde fadern med bara tre månader  och dog i juni 1888.

[5] Vilhelm II:s förhållande till sin engelska familj fortsatte att vara komplicerat. När drottning Victoria tio år senare(1897), firade diamantjubileum var relationerna så ansträngda att kejsaren överhuvudtaget inte kom till London, vilket däremot hans mor gjorde. Men när drottningen 1901 låg på sitt yttersta skyndade Vilhelm II till hennes sida och satt hos henne i dödsögonblicket. Han förklarade att han kommit som medlem av familjen, inte som Tysklands kejsare. Efteråt tog han hand om allt praktiskt kring den döda medan hennes äldste son(nu Edvard VII), åkte till London för att bestiga tronen. om detta, se Dynastihistoria: "England utan drottningen förefaller som en omöjlighet", drottning Victorias död 1901.

      

[6] Drottning Victorias guldjubileum berörs kortfattat i flera böcker. Här har jag främst använt mig av Catrine Clay, Kungen, kejsaren och tsaren, kusinerna som startade första världskriget(svensk översättning 2008), s. 121-23.

Kungligheter på sommarnöje

 

Så närmar sig sommaren, med sommarlov för barnen och semester för de vuxna! Alla svenskar som haft en ”normal lycklig uppväxt” det senaste dryga seklet har väl något minne av ett sommarnöje från barndomstiden – någon plats där man tillbringade sommaren, badade i havet, lekte eller kanske hjälpte till med lantbruket. För min del var det Halland som var sommarparadiset, med stort P! När jag var liten bodde vi i sommarstugan mellan Halmstad och Falkenberg fyra veckor årligen. Sedan blev det två veckor – numera blir det en dryg vecka på hotell, om man alls kommer iväg – det är så mycket som måste organiseras när man är rullstolsbunden och så blir man ju bekvämare av sig med åren. I år blir det i alla fall en liten tripp ner till släkten i augusti och vad som än händer längre fram i livet – Halland kommer alltid i mitt minne stå som en symbol för sommar och glädje.

Kungligheter har naturligtvis också sina sommaridyller – kanske företeelsen rentav började lite tidigare bland ”de upphöjda”, när Europa upplevde några årtionden av relativt lugn mot slutet av 1800-talet, samtidigt som infrastrukturen och framkomstmöjligheterna blev bättre. Det land som för många europeiska kungligheter(stora som små), årtiondena före förra sekelskiftet utgjorde sommarparadiset med stort P var – Danmark!

Kristian IX tillhörde en sidogren av huset Oldenburg med anor tillbaka till 1500-talet. Han var född i Schleswig-Holstein men hade delvis vuxit upp vid danska hovet. Genom sitt giftermål 1842 med en tysk prinsessa med nära kopplingar till danska kungahuset stärktes prinsens band till Danmark ytterligare – något som fick stor betydelse när det med åren blev allt tydligare att huvudgrenen av huset Oldenburg(som regerat Danmark i 400 år), var på väg att utslockna. Efter en minst sagt uppslitande period – som förutom tronföljarval och tronbestigning omfattade ett kort katastrofalt krig med Preussen, varvid i stort sett halva danska riket gick förlorat, stod den forne Kristian av Glücksburg vid mitten av 1860-talet där som Kristian IX av Danmark. Han och hans hustru hade sex barn, tre pojkar och tre flickor.  Två av sönerna, Fredrik och Vilhelm, blev kungar, men Vilhelm blev inte kung hemma i Danmark utan i det nya kungadömet Grekland. Två av flickorna blev drottningar – Alexandra i Storbritannien, Dagmar i Ryssland.[1] Yngsta dottern Tyra gifte sig med den landsflyktige hertig Ernst August av Hannover(sedermera känd som hertigen av Cumberland), medan Valdemar stannade i Danmark och gifte sig med en prinsessa från det avsatta franska kungahuset Orleans.

På detta sätt fick Kristian IX och hans drottning Louise en stor samling mågar, svärdöttrar och barnbarn utspridda över Europas troner.[2] Under en period på nära 40 år kom alla dessa släktingar i stort sett varje sommar på besök till Danmark. Oftast träffades man på slottet Fredriksborg på Själland. Alla kom naturligtvis inte alltid på en gång men det blev ändå som en samlingsplats för några av tidens ledande furstar. Här levde och förde man sig nästan som vanliga människor. Turister som ibland kom till Fredriksborg kunde plötsligt inse att den vänlige främlingen de frågat om vägen var Rysslands självhärskare, Greklands kung eller prinsen av Wales. Här ingicks giftermål som reglerade Europas politiska allianser och här slöts vänskapsband som indirekt kom att påverka ställningstagandena inför första världskriget.[3]  Särskilt ryska tsarfamiljen älskade sommarloven i Danmark – I Ryssland var stämningen så laddad årtiondena före revolutionen att man knappt vågade gå utanför palatsgrindarna. Minsta förflyttning förbereddes och övervakades noga. I ”Apappa” Kristians rike kunde man gå och handla i affärerna på Ströget i Köpenhamn eller ta ett härligt dopp med mamma i Öresund utan minsta rädsla för revolutionärernas attentat. Tsar Alexander III(pappa till siste tsaren Nikolaj II), hade särskilt skojigt. Han var 1,90 lång, stark som en björn och älskade Practical Jokes. Att hälsa på svärföräldrarna i Danmark var för honom som att få permission ur ett fängelse. Att han gärna demonstrerade sin styrka är kanske inte så konstigt – även om det förefaller ovanligt barnsligt av en självhärskare att riva sönder kortlekar eller böja silvertallrikar på mitten. En vana Alexander hade var att hälla vatten över förbipasserade gäster – särskilt om de var uppklädda i bästa finkostymen, vilket ungarna han var ”lekledare” för naturligtvis tyckte var oerhört kul. Den mycket formelle Oscar II av Sverige lär ha råkat ut för denna ”behandling” flera gånger, både på Fredriksborg och i Vinterpalatset i Petersburg.[4] När kung Kristian, som starkt misstänkte något av barnbarnen, frågade vem som bevattnat hans svenske kollega, frånsvor sig samtliga allt ansvar. Kung Oscar lär indignerat ha avlägsnat sig från Fredriksborg samma dag. Det fanns alltså de som inte passade in i ”gänget” av uppsluppna kungligheter. Prinsen av Wales trivdes egentligen inte med det, i hans ögon, alltför stillsamma enkla livet hos svärfadern utan brukade mest dyka upp för att hämta hem hustrun och barnen till England. Preussens kronprinsessa hörde i regel överhuvudtaget inte till cirkeln kring danska kungaparet. Hon var äldsta dotter till drottning Victoria och lyckligt gift med Vilhelm 1:s äldste son.[5] Trots att både hon och hennes man tog avstånd från Bismarcks expansiva politik sågs hon som representant för den makt som på 1860-talet berövat Danmark de tyska hertigdömena Slesvig-Holstein. Själv var hon van vid ett formellt, disciplinerat(om än kärleksfullt), liv hemma på moderns slott i Skottland eller på Isle of Wight Vad hon en sommar såg vid ett besök på Fredriksborg gjorde henne både chockerad och road: ”Ljudet som alla åstadkom och de vilda lekarna var obeskrivbara. En eller två gånger blev jag tvungen att gapskratta när alla bar runt på varandra, tumlade runt och kröp över varandra. Det var ett under att inga armar och ben blev brutna. Danmarks drottning måste ha särskilt slitstarka möbler, jag tror att en soffa fått fjädringen utbytt ett antal gånger”.

Kring sekelskiftet 1900 blev släktträffarna vid danska hovet mer sällsynta och mindre uppsluppna. En ny generation kungligheter trädde till och världens allvar trängde sig på alltmer inför det stundande stora kriget. Men minnet av de där underbara barndomssomrarna levde kvar hos dem som efter 1914 upplevde katastrofer, exil och kanske till och med död och förintelse. När det blev för svårt kunde man drömma sig tillbaka till dagarna på Fredriksborg och hämta kraft i det som varit.

Hoppas ni får en lika fin sommar som kungligheterna i Danmark för omkring 150 år sedan. Och skulle någon spruta ned finkläderna för er – Bli inte sura. Det är ju trots allt sommar![6]                               

---

[1] Vilhelm antog som grekisk kung namnet Georg I. Dagmar blev kejsarinnan Maria Fjodorovna

[2] Kristian IX var känd som ”Europas svärfar”, medan drottning Victoria i England, som inte var odelat förtjust i sin svärdotters fader, kallades ”Europas mormor”.

[3] Det var på Fredriksborg de två kusinerna Nikolaj II av Ryssland och Georg V av Storbritannien – som var så lika varandra, träffades första gången som lekande smågrabbar.

[4] Staffan Skott, Romanovs, vad blev det av dem kommer de tillbaka?(1989), och Tullberg. Att i stort sett samma episod sägs ha ägt rum vid två olika tillfällen, på olika platser men med samma aktörer gör det åtminstone tänkbart att det rör sig om en vandringssägen.   

[5] Mor till Kejsar Vilhelm II.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Tomas Tullberg, Monarkier i gungning, prinsessan Ingeborgs värld((2025), kapitlet ”Fredriksborgsdagarna”. Se även Catrine Clay, Kungen, kejsaren, tsaren, kusinerna som startade första världskriget(svensk översättning 2008), kapitel 2 och 3. 

Napoleons andra äktenskap

 

Allt var som förra gången, åtminstone på ytan. En fransk furste gifte sig med en österrikisk ärkehertiginna. Hon var visserligen omkring tre år äldre än hennes avlägsna släkting hade varit men en flicka i tonåren, som den gången 40 år tidigare. Hon fördes i en karavan av  vagnar från Wien mot Paris. Liksom förra gången skedde överlämnandet i ett särskilt för ändamålet uppbyggt hus nära gränsen. Hon fördes in som ärkehertiginna, kläddes i fransktillverkade kläder och mottogs av sin nya och mycket nyfikna franska svit. En skillnad var att denna prinsessa genast blev drottning(faktiskt kejsarinna, vilket väl får anses stå något högre i hierarkin). Förra gången hade flickan visserligen rangmässigt sett omedelbart blivit hovets första dam men ändå inte dess krönta härskarinna. Gamle kung Ludvigs mätress hade haft större inflytande, vilket hon bittert fått erfara, innan hon efter fyra år slutligen ernått den definitiva upphöjelsen vid sin makes sida. Åter mötte fästmannen i Compiégneskogen och på operan i Paris spelades samma teaterstycke som framförts i samband med vigseln fyra årtionden tidigare.[1] Det var som om kejsaren ville bekämpa alla omen om ett nytt olyckligt äktenskap Österrike-Frankrike genom att utmana oturen till batalj!

Ändå var det mycket som inte var sig likt i mars 1810 jämfört med april 1770. När blivande Ludvig XVI äktade Marie Antoinette innebar det visserligen att två arvfiender ingick en allians. Men de båda makterna spelade ändå ”i samma klubbliga”. Habsburg och Bourbon var två stolta släkter som ömsevis bekämpade eller förenade sig med varandra, allteftersom tiden och konjunkturerna fordrade. Att gifta bort två personer från varsitt fientligt furstehus var inget ovanligt – det ingick närmast i systemet för relationer mellan olika riken. Då kejsar Napoleon gifte sig med Marie-Louise var det ungefär som om en kristen kung under korstågstiden sänt sin dotter som hustru till en egyptisk sultan. Storbritanniens premiärminister jämförde med sagan om hur Atenarna tvingades offra flickor åt odjuret i labyrinten på Kreta för att bevara freden. Napoleon var uppkomlingen från Korsika som först med sin revolutionsarmé krossat österrikarna under fälttågen i Italien och vid Austerlitz, därefter upplöst det ärevördiga tyskromerska riket och slutligen ovanpå allt detta utropat sig till kejsare – till habsburgares och Caesarers like![2] En sådan fräckhet! Men det franska kejsardömet var i mars 1810 ovedersägligt Europas stormakt och Napoleon dess herre. Man måste ”gilla läget” och(åtminstone tillsvidare), acceptera fakta. Därför sände kejsar Frans I sin äldsta dotter att giftas bort med ”det korsikanska monstret”.

För Napoleon var situationen, paradoxalt nog men fullt logiskt, likartad. Det långa kriget, som mer eller mindre pågått i 18 år sedan skräckväldets dagar på 1790-talet, började tära på krafterna både materiellt och ekonomiskt. I Spanien vägrade folket att acceptera hans brors styre och trupperna led nederlag efter nederlag. Kontinenttalblockaden mot England tycktes inte fungera som avsett och tsar Alexander, som han lierat sig med tre år tidigare och bland annat låtit ockupera Svenska Finland, visade tecken att vilja dra sig ur alliansen. Och engelsmännen - som ständigt underblåste oroligheter i hans imperium, alltid redo att förskottera pengar till hans fiender! Värst av allt, han hade ingen arvinge. Vem skulle ta vid när hans krafter en dag sinade? Han måste få en arvtagare, helst avlad i förbund med något av Europas gamla furstehus. Efter att i december 1809 - med stor vånda men likväl beslutsamt - ha skilt sig från Josephine, beredde sig Napoleon således att äkta en verklig furstinna. Först var siktet inställt på Ryssland, men där kom man med så många undanflykter och förbehåll att han till slut harmset resignerade – det fick bli österrikiske Kejsar Frans äldsta dotter Maria Louisa, i Frankrike kallad Marie-Louise.    

Det var just vad den 18-åriga flickan fruktat. När hon nåddes av nyheten att Napoleon skilt sig från Josephine skrev hon till sin far: ”Det är inte omöjligt att han kan välja mig som sin nya hustru. Jag vill påminna att ni vid upprepade tillfällen försäkrat att jag inte kan tvingas gifta mig mot min vilja”.

Men naturligtvis var detta just vad hon tvingades göra – såsom prinsessor och andra förnäma damer gjort sedan antiken. Marie-Louises yngre syster definierade cyniskt men korrekt och klarsynt furstinnornas historiska öde: ”Vi är brickor i andras maktspel”. Napoleon hanterade giftermålet som det gällde att gå till blixtsnabbt anfall på en fiende. Österrikes Parisambassadör fick helt enkelt veta: ”Kejsaren friar till ärkehertiginnan Maria Louisa. Frieriet måste genast accepteras och kontraktet skrivas imorgon”.[3]  Det var bara att acceptera. På någon vecka var allt klart och 13 mars 1810- nästan på dagen 30 år efter att Marie Antoinette inlett motsvarande resa, lämnade Frankrikes nya kejsarinna sin födelsestad Wien.[4] Marie-Louise var både rädd och ledsen - Till och med på franska sidan tyckte man synd om den unga flickan som så uppenbart kände sig bortkommen och uppryckt med roten. Men som alltid fanns det också doktrinära formalister med i spelet. På Marie Antoinettes tid hade den stränga adelsdamen Madame de Noallies(av sin skyddsling kallad ”Madame Etikett”), utsetts till hovmästarinna. Nu var det Napoleons yngsta syster Caroline – inte bara drottning av Neapel, det rike Marie-Louise’ mor kom ifrån och som Napoleon erövrat av Habsburgarna, utan också(enligt Herman Lindqvist), ”iskall mot alla kvinnor som betydde mer för Napoleon än hon själv” Caroline befallde att alla österrikare, inklusive Marie-Louise hund, skulle sändas hem och påstod att det skedde på Napoleons befallning. Den 18-åriga flickan måste ha känt det som om allt hon hört om ”monstret från Korsika” bekräftades. Viken framtid väntade henne med en så elak gemål! Det visade sig snart att farhågorna var betydligt överdrivna.

Våren 1770 hade den 14-åriga Marie Antoinette gift sig med en pojke något år äldre än hon själv. Nu skulle den 18-åriga Marie-Louise giftas bort med en 22 år äldre man. En jämförelse mellan de båda fästmännen ger snarast intrycket att det förhöll sig tvärtom. Den blivande Ludvig XVI hade varit fullständigt ointresserad av sin tilltänkta gemål och det tog flera år innan de två ungdomarna lyckades uppnå något som påminde om ömsesidig tillgivenhet – än mindre fullborda äktenskapet. Napoleon var uppspelt och stolt som en nyförälskad yngling – Att Habsburgarna sände honom sin prinsessa var ju beviset på att han var accepterad som en bland andra europeiska furstar.[5] När Marie-Louise följe 27 mars 1810 närmade sig Compiégne, där en gång Marie Antoinette och Ludvig möttes, red Napoleon dem till mötes, steg genast upp i hennes vagn och hälsade glatt och vänligt – så olik den blyge, närmast halvsovande tonåring som knappt sagt ett ord till sin fästmö 40 år tidigare. Det tog inte lång stund innan Marie-Louise upptäckte att ”monstret” faktiskt var riktigt trevlig. När de kom fram till slottet i staden visade det sig att Napoleon skickat efter hennes broderier och kanariefågel från Wien – till och med hunden som Caroline sänt bort var tillbaka. Budskapet var tydligt – Marie-Louise skulle känna sig lika hemma som i Wien. Redan samma kväll ”fullbordade de äktenskapet”. Båda lär ha njutit lika mycket av akten.

Kejsarens omtänksamhet bör å andra sidan inte övertolkas. Morgonen efter ”den första natten”, sa Napoleon glatt och en aning överlägset till en av sina anställda: ”Gift dig med en tysk kvinna, min vän! De är milda, fogliga, naiva och fräscha som rosor”. Uppenbart betraktade han sin nya gemål som en snäll, lätthanterlig och en smula dum flicka som inte skulle förorsaka något besvär – i motsats till Josephine, som efter deras bröllop 14 år tidigare under fälttåget i Italien låtit honom sukta och skriva längtansfulla brev medan hon närmast öppet roat sig med sina kavaljerer i Paris’ salonger.[6] Några dagar senare fortsatte resan mot kejsarens ”privata huvudslott”, Saint-Cloud och sedan till Paris. Det officiella bröllopet hölls 2 april i Tuilerierna. Som ofta i dylika sammanhang hördes en del missljud i hyllningskören. Påven och andra dignitärer inom katolska kyrkan ansåg att Napoleon fortfarande var gift med Josephine och alltså begick bigami. Kejsarfamiljen såg Marie-Louise som en fullkomlig främling, vilken de inte hade något gemensamt med – ”Hon är inte en av oss”, avgjorde den manhaftiga kejsarmodern Letittzia korthugget. Att Napoleon äktat en ättling av samma dynasti som Marie Antoinette fick många att känna det som om han svek revolutionens ideal. Allt detta var detaljer som senare tolkades som symptom att Napoleons lycka närmade sig slutet. Men våren 1810 bådade allt gott. Fyrverkerier avbrändes och en oupphörlig serie festligheter hölls i Paris. Nästan på dagen ett år efter mötet i Compiégne, 20 mars 1811, födde Marie-Louise sonen Napoleon, som genast utropades till ”Kung av Rom”(en gammal titel på den tyskromerske kejsaren). Lyckan verkade kort sagt fullständig.[7]                     

         

 

                               

---

[1] Beklagligtvis har jag i skrivande stund icke lyckats utröna vilket detta teaterstycke var.

[2] Som den historiekunnige läsaren märker är kronologin här något förvanskad. Napoleon utropade sig till kejsare i december 1804 och upplöste tyskromerska riket kort efter segern vid Austerlitz på dagen ett år senare. Jag har dock valt att återge de förödmjukelser Habsburgarna utsattes för så att den värsta(att Napoleon gjorde sig till deras like), kommer sist – som extra tyngd ovanpå de andra.

[3] Kungliga giftermål förbereddes i regel i åratal – med långdragna förhandlingar, åtskilliga vigslar genom ombud, mutor i form av gåvor till ambassadörer, lusläsning av olika etikettsfrågor i samband med bröllopet osv. Marie Antoinettes giftermål med blivande Ludvig XVI tog 2-3 år att arrangera. 

[4] Marie Antoinette lämnade Wien 21 april 1770. För övrigt lämnade Marie-Louise Wien på dagen ett år efter statskuppen mot Sveriges kung Gustav IV Adolf-

[5] Vad detta var värt visade sig tre år senare, då österrikarna efter Napoleon nederlag i Ryssland åter slöt sig till hans fiender i ”sjätte koalitionen” mot Frankrike.

[6] Marie-Louises foglighet slog tillbaka fyra år senare, då hon efter Napoleons fall lät sig övertalas att överge honom och inleda ett förhållande med generalen Adalbert von Neipperg. Napoleon såg varken Marie-Louise eller deras son(”kungen av Rom”), igen. Det är en ödets ironi att Marie-Louise, som trots sin motvilja inför resan till Frankrike inom kort kom att älska Napoleon, senare svek honom medan Josephine de Beauharnais, som de första åren av deras äktenskap mest tycks ha sett den unge generalen som ett smålustigt irritationsmoment, med åren blev alltmer fäst vid Napoleon och gjorde vad hon kunde för att få stanna hos honom. Genom hennes två barn från första äktenskapet blev Josephine mormor till Napoleon III och morfars mor till svenske kungen Oscar I:s barn. Så blev Napoleons stora kärlek – så föraktad av hans släkt, anmoder både till en gren av huset Bonaparte och till svenska kungahuset Bernadotte!     

[7] Denna text bygger huvudsakligen på kapitel 18 av Herman Lindqvists Napoleonbiografi från 2004.

Kungens förbisedda svägerska valde kärleken - Mary Boleyn

 

                     

 

-          Herr Sekreterare!

Bortsett från mina välgångsönskningar, vilka knappast är värda att beakta – komna från mig, en förskjuten varelse, vänder jag mig nu till er med en bön att ni täckes visa godhet mot min olycklige make och mig. Ni torde inte vara okunnig om det höga missnöje vi ådragit oss – både av Hans Kunglig Majestät och Hennes Nåd Drottningen, med anledning av vårt äktenskap, ingånget utan deras medgivande och i full vetskap om deras ogillande av vårt vanhederliga uppförande. Betänk dock, gode herr sekreterare, hans ungdom och att kärleken övervann förnuftet. För min del förnam jag så mycken redbarhet hos honom, att jag blev lika kär i honom som han i mig - som levt i träldom och var glad att vara i frihet. Som jag såg att världen hyste föga intresse för mig medan han värderade mig högt, ansåg jag mig inte kunna göra bättre än att äkta honom, försaka alla andra möjligheter och leva ett enkelt, redbart liv med honom. Så gör vi nu och ni kan vara försäkrad att vi skall göra detsamma, om vi någonsin blir nog lyckliga att återvinna kungens och drottningens nåd. Förvisso kunde jag funnit en make av bättre härkomst eller högre rang men, det försäkrar jag er, aldrig någon som älskat mig mer eller är mer redbar. För övrigt kommer han av gammal ädel släkt och vore(om det behagade Konungen), lika värdig att stå i Hans tjänst som någon gentleman vid hovet.

 

Brevskrivaren fortsatte med att ödmjukt vädja till mottagaren att ”för den kärlek ni hyser till min familj – ehuru jag i anledning av mitt obetänksamma handlande inte förtjänar det minsta av den”, vädja till kungen att återge hennes make hans tidigare tjänst vid hovet och uttrycker därefter hoppet att kungen ”som alltid visat medlidande med oss”, också skall förmås att vädja till drottningen, vilken ”såvitt jag kan förstå, är så missnöjd med oss att det knappast vore möjligt att återvinna hennes nåd utan kungens förböner, då hennes misshag är alltför tungt att bära”. Efter att än en gång ha vädjat om hjälp, konstaterade brevskrivaren att eftersom paret varit gifta ”ett kvarts år”(alltså tre månader), var det försent att annullera äktenskapet – samtidigt som hon kraftigt markerade att ingen av dem ångrade sitt giftermål:

–        Om jag fortfarande hade min frihet, skulle jag hellre tigga mitt bröd med honom än vara kristenhetens förnämsta drottning och jag är sannerligen övertygad att han inte skulle överge mig för en kungakrona.

Därefter följde ytterligare vädjanden, med önskan inte bara om förböner hos kungen utan även hos brevskrivarens familj ”som är grymma mot oss”. Efter försäkringar om evig vänskap och hänvisningar till ”gamla skrifter”, där det berättades om hur både kungar och drottningar genom historien i liknande situationer svarat på förböner framlämnade ”av gott folk”, slutade brevet:

-          Skrivet med hennes ovärdiga hand, som är och alltid kommer att förbli eder svaga, ödmjuka tjänarinna

                Mary Stafford.[1]      

 

Detta brev skrevs någon gång på hösten 1534(troligen i november), och var ställt till engelske kungen Henrik VIII:s närmaste medarbetare och trognaste tjänare, statssekreteraren Thomas Cromwell. Brevskrivare var Mary Boleyn, syster till drottning Anne och av allt att döma omkring tio år tidigare en kort tid kungens älskarinna. Omkring tre månader innan brevet skrevs hade Mary på eget bevåg och mer eller mindre i hemlighet gift sig med William Stafford – en lågadelsman med kungliga anor men inte mycket av eget arv och definitivt inte lämplig som make till kungens svägerska.

 

Mary Boleyn hör till de mer skugglika gestalterna i kretsen kring den legendariske Henrik VIII. Vi vet inte mycket med säkerhet om hennes liv och öde. Trots att Anne Boleyn utan tvivel var den av de båda systrarna som familjen satsade mest på och trots att Anne var den som kom att prägla historiens förlopp, var Mary med största sannolikhet äldst av de båda flickorna.[2] Det är på samma sätt med flera viktiga detaljer i denna kvinnas liv – ”vi tror oss veta”, ”sannolikt var hon kung Henriks älskarinna”. ”Kanske bodde hon hos en fransk adelsfamilj några år”, osv.     

Vad vi med säkerhet vet är att Mary Boleyn – äldsta dotter till sir Thomas Boleyn och hans hustru Elisabeth(född Howard), och troligen född 1499, vid 15årsålder reste till Frankrike som hovjungfru åt kung Henriks yngsta syster vid dennas giftermål med Frankrikes kung hösten 1514.  Senare spreds historier om att Mary under tiden vid franska hovet skulle haft någon form av förhållande med Frans I, som långt senare uppges ha beskrivit henne som ”en infam hora”. Vilken sanning som ligger i detta är svårt att avgöra.[3]    

Mary återvände småningom till England och gifte sig år 1520 med William Carrey, en ung adelsman av gammal ätt men som yngre son utan eget arv. Carrey ingick i kung Henriks inre uppvaktning och hörde uppenbarligen till det ”gäng” av unga gunstlingar som vid hovet utgjorde ett eget maktcentra, oberoende av ”den allseende och allvetande” kardinal Wolsey.[4] Någon gång i det tidiga 1520-talet har Mary Boleyn uppenbarligen haft en ”affär” med Henrik VIII(eller snarare – kungen har ”lagt an” på henne). Det är annars svårt att förklara varför Henrik 1528 – då kungen beslutat gifta sig med Marys syster Anne, av påven begärde(och fick)! dispens att i framtiden äkta vem han önskade oberoende av eventuellt släktskap, ”även av första graden”.[5] Då Henrik dessutom senare anklagades för att ha haft förhållande inte bara med Anne Boleyns syster utan också med hennes mor, genmälde han kort: ”Aldrig med modern”, vilket indirekt bevisar att förhållandet med Mary Boleyn faktiskt ägt rum. Hur länge det pågått och ”hur intensivt” är en annan fråga. Weir förlägger det till tidsperioden 1522-24 och utgår även från att den dotter Mary födde sistnämnda år(hon fick namnet Katherine och gällde officiellt som Carreys barn), i själva verket var kungens dotter.. Andra, som Fraser, menar att ”affären” upphört före eller i samband med Marys giftermål med Carrey och att båda Marys barn också varit Carreys. Att Mary Boleyn för en tid varit Henrik VIII:s älskarinna tycks dock alla numera ense om, likaså att förhållandet upphört under 1520-talets senare del – då Henrik mötte Marys syster och inga andra kvinnor på lång tid fanns för honom.[6] 

William Carrey avled sommaren 1528 i den farsot som ibland kallas ”engelska svetten”, oftare svettsjukan. Mary var nu en kvinna på omkring 30 år och änka med två småbarn, oavsett faderskapet. Hon tycks i stort sett ha tillbringat de närmaste sex åren på familjens huvudegendom i Kent, Hever Castle, där livet inte verkar ha varit särskilt givande för henne. Vare sig det berodde på hennes påstått ”lösaktiga leverne”, familjens snålhet eller något annat – Mary Boleyn var uppenbart inte populär bland de sina. Kort efter William Carreys död berättade kungen för Anne Boleyn att han ämnade låta en av sina rådgivare skriva till sir Thomas för att påminna honom om hans plikter mot sin äldsta dotter, när hon nu blivit änka.[7] Av allt att döma har så också skett och Mary tillbringade några år på familjegodset – en period hon senare, som vi sett beskrev som att hon ”levt i träldom”. Systerns upphöjelse till drottning i början av 1530-talet gav ändå Mary tillfälle att åter visa sig vid hovet, nu som kungen svägerska. I det sammanhanget mötte hon sitt livs stora kärlek – Willlim Stafford.

Stafford var omkring tolv år yngre än Mary Boleyn. Precis som William Carrey var han av adlig börd men utan eget arv att räkna med. Han tjänstgjorde vid hovet och inom förvaltningen men på relativt obetydliga poster – som dörrvakt och andra sorters ”assistansuppdrag”, även om det finns indikationer på att hans nit och kompetens uppmärksammats på högsta ort redan före giftermålet med Mary. Vid tiden för Anne Boleyns upphöjelse till drottning sommaren 1533 tjänstgjorde Stafford i Calais, både som spjutbärare vid garnisonen och som tjänare åt stadens guvernör Arthur Plantaget, en utomäktenskaplig son till Edvard IV.[8] I den senare egenskapen hade han ofta skäl att resa över kanalen och vid Annes kröning i juni 1533 var Stafford närvarande. Någon gång under denna period måste han ha träffat Mary Boleyn. Som så ofta i Marys historia vet vi inte exakt vad som hände eller hur det hände, bara att något har hänt. Hur som helst gifte sig Mary Boleyn - kung Henriks forna älskarinna och dåvarande svägerska, utan vare sig kungens, drottningens eller övriga släktens samtycke,  sensommaren 1534 med en obetydlig lågadelsman. Troligtvis bodde de den första tiden på någon av Marys nye svärfars gårdar.

Det blev uppenbarligen skandal! Både kungaparet och Marys föräldrar vände sig från de nygifta. Både Marys underhåll som Carreys änka och Staffords tjänst vid hovet drogs in. Det var i det läget som Mary senhösten 1534 skrev det ovan återgivna brevet till Thomas Cromwell, Henrik VIII:s sekreterare och i praktiken försteminister.

Suppliken hade tydligen ingen effekt, men Anne verkar ha skickat lite pengar och gåvor till sin syster. Hon tog också hand om sin systerson Henry Carrey – Marys son i första äktenskapet och var mån om att ge honom goda lärare. År 1537 hittar vi än en gång William Stafford som medlem av guvernörens hushåll i Calais – kanske reste han och Mary dit redan medan Anne Boleyn fortfarande var drottning av England(hon avrättades 1536). Av allt att döma stannade paret Stafford i Calais till nyåret 1539-40, då de åtföljde kung Henriks fjärde drottning till England. Under deras ”exil” hade inte bara Anne Boleyn utan också en yngre bror till henne och Mary avrättats. Deras föräldrar hade avlidit något senare – åtminstone sir Thomas tydligen totalt oberörd av sina två barns slut på stupstocken, i alla fall om man ser till karriären. Inte heller Marys och svärsonens öden tycks ha intresserat honom. Han ville tvärtom göra sitt enda överlevande barn arvlöst till förmån för sin dotterdotter prinsessan Elisabet, blivande drottning av England men för tillfället klassad som bastard.[9] Lyckligtvis misslyckades detta men det skulle ta flera år innan tvisterna om arvet efter Thomas Boleyn var avgjorda. Dessutom avled hans senila mor(Marys farmor), kort efter sonens död, med nya arvstvister som följd.

Vid återkomsten till England väntade nya prestigefyllda uppgifter på William Stafford. Han blev medlem i kungens personliga vaktstyrka och så småningom också medlem av kungens inre uppvaktning, precis som Carrey före honom. Han och Mary tilldelades goda egendomar i bland annat Kent, Essex och Yorkshire, men det är svårt att veta exakt var Mary Boleyn uppehöll sig de sista åren av sitt liv. Slutligen avled hon i juli 1543, kanske på godset Rochford Essex som tillhört familjen Boleyn. Hon blev omkring 45 år gammal.[10]

Mystiken gäckar oss in i det sista – Vi vet inte var Mary Bpleyn begravdes men genom hennes första äktenskap(hennes barn med William Stafford dog alla i i unga år), levde släkten vidare in i modern tid. Så blev det ändå Mary, den av syskonen Boleyn som föräldrarna satsade minst på, som förde släkten vidare. I motsats till sin legendariska syster Anne och deras bror fick hon också en naturlig död i frihet. Så blev den förbisedda Mary Boleyn på sätt och vis den lyckligaste i familjen.[11]                                

                                              

---

[1] Ungefärlig översättning från Weir, s. 269-72. Översättningen är helt och hållet skrivarens egen, varför feltolkningar inte kan uteslutas.

[2] På 1590-talet hävdade Marys sonson sin rätt till titeln earl av Ormond(som en gång innehafts av flickorna Boleyns far), med hänvisning till att hans farmor var den äldre av systrarna. Deras föräldrar gifte sig 1498 och Mary föddes troligen följande år.

[3] Henrik VIII hade år 1514 gift bort sin yngsta syster(som för att komplicera saken bar samma namn som sin hovjungfru) med Ludvig XII av Frankrike. Vid sin död i januari 1515 efterträddes denne av sin släkting Frans I, känd för sina många älskarinnor, Om Mary Boleyn verkligen haft en kortare ”affär” med honom, har det enligt Weir sannolikt skett på Frans initiativ. Frans I var omkring fem år äldre än Mary Boleyn.

[4] Historikerna är oense om exakt när Marys äktenskap med Carrey ingicks, men enligt Weir visar hovets räkenskaper att vigseln ägde rum 4 februari 1520. I kungens närvaro.

[5]  ”Första graden” åsyftar släktskap mellan barn och föräldrar eller syskon Enligt kanoniska rätten uppstår släktskap genom samlag. Detta innebär bland annat att en man som haft samlag med en kvinna i fortsättningen räknas som bror till hennes syskon. Henrik VIII var alltså att se som Anne Boleyns bror efter förhållandet med Mary. Ironiskt nog använde kungen liknande argument för den annullering han 1528 försökte få av påven beträffande sitt äktenskap med Katarina av Aragonien – Der var olagligt eftersom Katarina tidigare varit gift med kungens äldre bror. Å andra sidan är det lika ironiskt att påven 1528 godkände ett eventuellt framtida äktenskap i förbjudna släktled, samtidigt som han vägrade acceptera en annullering av det äktenskap som officiellt ännu gällde. Historien om Henrik VIII:s kärleksliv är sannerligen tilltrasslad.

[6] Det enda utomäktenskapliga barn vi med säkerhet vet att kungen hade var Henry Fitzroy(son till hovdamen Elisabeth – Bessie Blount), som föddes 1519. Personligen tvivlar jag på att Henrik VIII accepterat att hans utomäktenskapliga dotter fått namnet Katherine efter hans dåvarande drottning(den son Mary och William Carrey fick 1526 döptes till Henry). Weirs åsikt att förhållandet med Mary skötts så diskret att Katarina av Aragonien överhuvudtaget inte vetat om det förefaller också totalt verklighetsfrämmande. Om det rört sig om ett något så när stadigvarande förhållande måste rimligen hovet(och därmed också drottningen), ha känt till det. I motsatt fall kan det på sin höjd ha rört sig om ett tillfälligt ”äventyr” som resulterat i samlag högst en eller två gånger. Henriks kortfattade uttalande angående hans relationer med kvinnorna i familjen Boleyn: ”aldrig med modern), kan också tyda på att ”affären” med Mary varit förhållandevis betydelselös och knappast resulterat i ett barn.   

[7] Kungen såg också till att Mary fick underhåll från några av de egendomar Willian Carrey disponerat.

[8] Calais tillhörde alltjämt England sedan hundraårskrigets dagar.

[9] Sir Thomas Boleyn avled 1539.

[10] William Stafford avled 1556 som protestantisk flykting i Genève under den katolska drottning Marias regering. Hans båda styvbarn, Marys barn i första äktenskapet som också gått i exil tillsammans med honom, återvände senare till England och gjorde strålande karriärer vid Elisabets hov.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Mary Boleyn – ”The great and infamous whore((2012). Se även Mary Boleyn – Wikipedia.