Hertigen som försvann - Arthur av Bretagne

 

Kungahusens historia ger flera exempel på furstar som dött eller ”försvunnit” i unga år. Oftast inträffar det i samband med revolutioner eller släktfejder. I Sverige händer det visserligen att kungar avsetts och prinsar förlorar sina rättigheter men de ”försvinner” inte. Vi vet i stort sett vilket öde de fått, kanske därför att Sveriges dynastiska historia med europeiska mått är ovanligt lugn. De mest kända och mystiska fallen med ”försvunna” prinsar i Europa är troligen Frankrikes ”Ludvig XVII” och Englands ”prinsarna i Towern”. Ett drygt 800 år gammalt öde av liknande slag utgörs av den normandiske prinsen Arthur av Bretagne.

Arthurs far var Geoffery(Gottfrid på svenska), av Bretagne, tredje överlevande son till Henrik II av England och Eleonora av Akvitanien. Geoffery var mellanbror till de två i historien betydligt mer omnämnda Rikard Lejonhjärta och ”Johan utan land”(”prins John”), vilka båda efter varandra blev kungar av England men också hertigar av Normandie.[1] Enda sedan hertig Vilhelm genomfört sin invasion 1066, hade Englands kung enligt feodal rättsordning innehaft Normandie som vasall åt kungen av Frankrike. Det normandiska väldet på kontinenten hade utvidgats väsentligt omkring nittio år senare, då greve Henrik av Anjou med hänvisning till sin härstamning från Vilhelm övertagit den engelska tronen. Att hans hustru dessutom var hertiginna av Akvitanien i sydvästra Frankrike(med flera tillhörande furstendömen av varierade storlek och betydelse), innebar att släkten Platagenet under senare delen av 1100-talet sammantaget besatt landområden betydligt rikare och blomstrande än vad Paris herre i realiteten hade tillgång till. Även om Frankrikes kung på papperet var härskare över alla dessa grevskap och hertigdömen, utgjorde de i praktiken ett fristående mindre imperium. Det stora målet för administrationen i Paris var att få direkt kontroll över detta ”rike”.

Inte heller den engelske kungen kunde å andra sidan i lugn och ro njuta av sina kontinentala besittningar. De många småvassallerna på andra sidan kanalen strävade ständigt att vinna fördelar på sina grannars och överherrars bekostnad. I realiteten pågick ett latent inbördeskrig mellan de mindre feodalherrarna, som kungarna i Paris och London omväxlande utnyttjade till sin fördel i det latenta krig de i sin tur förde mot varandra angående kontrollen över Normandie, Akvitanien och Anjou. Att såväl kung Henrik av England som hans sydfranska gemål var mycket stolta och temperamentsfulla naturer – egenskaper de i hög grad överfört till i synnerhet sina söner, gjorde inte situationen mindre komplicerad. Den anglonormandiska kungafamiljen under 1100-talets senare del utgjorde en allt annat än harmonisk samling personligheter.

Prins Geoffery, född i september 1158, beskrivs som en visserligen begåvad men opålitlig och självisk man. I motsats till sin äldre bror Rikard ägde han inte någon naturlig ridderlig charm, vilket inte lär ha hindrat honom att, då det passade sig, tala väl för sin sak inför omgivningen. Då han ofta var avundsjuk på sin far och äldre bror hade han en benägenhet att söka stöd hos Frankrikes kung, som gladeligen utnyttjade varje spricka i huset Plantagenet till egen fördel. Trots detta tilldelades han hertigdömet Bretagne som egen domän under sin far och vigdes 1181 vid en bretagnisk prinsessa, Constance. De fick tre barn, två döttrar och en son – Arthur, född i mars 1187. Sorgligt nog avled Geoffery redan i augusti 1186, sju månader före sonens födelse, under ett besök i Paris.[2] I juli 1189, då prins Arthur var drygt två år, avled också hans farfar, Henrik II av England – utsliten efter att i nära 40 år ha farit som en skottspole mellan de olika delarna av sitt imperium för att skydda det mot franska kungar, upproriska vasaller, självsvåldiga biskopar och förrädiska familjemedlemmar. Han blev 56 år. Kronan övergick nu till Rikard, tidigare hertig av Akvitanien. Han inledde nästan genast förberedelserna för det korståg till Heliga Landet som hans far sedan en tid planerat. I samband med sin avresa på förvåren 1191 proklamerade han brorsonen Arthur som tronföljare i stället för sin yngre bror John, tidigare lordlöjtnant av Irland. Denna ”successionsordning” proklamerades på nytt vid flera tillfällen efter Rikards återkomst till Kristenheten och friheten 1194.[3] Prinsen hade emellertid i praktiken blivit en lekboll för mäktigare potentater. Kung Filip av Frankrike motsåg med fasa en situation där normandernas imperium stod starkt och enat och då Rikard önskade få brorsonen till sitt hov, lät rivalen mer eller mindre enlevera pojken för att istället uppfostras vid franska hovet. Arthur var nu nio år gammal.

Periodvis måste ändå prinsen ha vistats i Bretagne, ty när kung Rikard i april 1199 avled till följd av en pilskada, mottog prins John nyheten under ett besök vid brorsonens hov. Rikard Lejonhjärta hade strax före sin död ändrat sig i fråga om tronföljden och utsett brodern John till sin efterträdare – om det berodde på att 12årige Arthur ansågs för ung eller att Rikard nu såg honom som ett verktyg i franske kungens händer. John proklamerade sig som engelsk kung och normandisk hertig, varpå kung Filip självklart förklarade Arthur som rättmätig arvtagare till Plantagenets kontinentala besittningar.[4] Under de närmaste åren fortsatte Arthur att leva vid franska hovet, men prinsen och hans anhängare intog trots detta en avvaktade hållning i dragkampen mellan den nye kung  Johan(John), av England och kung Filip. Vad de eftersträvade var i första hand ett oberoende Bretagne och starkare politisk ställning för den unge hertigen – kanske blivande konung av England.

År 1202 togs det avgörande steget. Johan av England hade något år tidigare ingått äktenskap med arvtagerskan till det franska grevskapet Angouléme, trots att flickan redan var förlovad med en annan storvasall. Filip August tog detta som förevändning att, i egenskap av fransk överherre, börja krig mot Johan och i juli 1202 dubbades Arthur av Bretagne till riddare med löfte att, i egenskap av fransk vasall, behålla de områden han lyckades erövra från sin farbror. Han blev dessutom förlovad med en av Filips döttrar. Nu fanns inte längre någon återvändo. Arthur var femton år.

Hertigen drog in i Anjou med en styrka på 200 riddare, som naturligtvis medförde ett stort antal underlydande krigare. De nådde snart slottet Mirebeau där Englands änkedrottning Eleonora, en visserligen sjuklig men alltjämt manhaftig dam på dryga åttio år, just då sökt logi – på väg att ta kommandot i sitt hertigdöme Akvitanien. Hon vägrade ståndaktigt att ge vika för sin sonson och undrade ironiskt hur ”riddersmän”, som skulle föreställa vara hennes vasaller, kunde understå sig att överfalla det hus där hon vistades. Drottningen lyckades i hemlighet underrätta kung Johan om sin prekära belägenhet och kungen med sina trupper satte av i sporrsträck för att rädda hans vördnadsvärda moder.  De red omkring 13 svenska mil på två dagar och nådde Mirebeau på morgonen 1 augusti 1202.[5] Belägrarna togs med överraskning, mitt i frukosten och morgontoaletten. De som inte höggs ned genast fängslades och fördes under förödmjukade former till fångenskap i Normandie eller England. Några få, däribland FD fästmannen till Englands nya drottning, släpptes efter en tid men de flesta gick hårda öden till mötes. En grupp om 22 adelsmän fördes till borgen Corfe i Dorset i sydvästra England, där de bokstavligen skall ha svultit ihjäl. Men vad hände med Arthur av Bretagne - kung Johans brorson, Henrik II:s sonson och ättling till Vilhelm Erövraren? Änkedrottning Eleonora lär, ”vid risk av sin förbannelse”, ha ålagt sin son att inte kröka ett hår på unge hertigens huvud, vilket kungen också lovat. Adelsmän i hans följe fick samma löfte. Kungen skall också vid ett tillfälle ha försökt förmå sin höge fånge att ge upp de besittningar han fått av franske kungen och svära honom(Johan), sin trohet. Hertigen svarade uppstudsigt(och något övermodigt med tanke på omständigheterna), att han var Englands rättmätige konung. Johan har sedan fått skiftande råd från personer i sin omgivning – några har förordat barmhärtighet, andra döden. Vad vi med säkerhet vet är att hertig Arthur ett drygt halvår suttit fängslad på olika fästen i Normandie – först Falaise, sedan Rouen. Någon gång i början av april 1203 ”försvinner” han ur historien. Flera versioner går ut på att kung Johan skall ha kastat pojken i Seinefloden – levande eller död, för egen hand eller med hjälp av andra. Liket skall sedan ha hittats av fiskare som begravt det i en närbelägen kyrka. Arthur av Bretagne blev 16 år.  

Vilket öde Bretagnes unge hertig än fick blev de politiska följderna ödesdigra. Den yngste av Henrik II:s söner hade aldrig varit speciellt populär – först sedd som den obetydlige ”minstingen” i en grupp av utåtriktade, levnadsglada prinsar, sedan ansedd som falsk och brutal då han sökt ta makten under kung Rikards vistelse i Heliga Landet. Det förmodade mordet på Arthur väckte anstöt bland de normandernas franska vasaller. Allt fler visade sig benägna att svära kung Filip sin trohet. Inom två år efter Arthurs död var Normandie och Anjou förlorade, liksom delar av Akvitanien. Även om städer som Bordeaux och La Rochelle fortfarande var i normandernas ägo, spelade de kontinentala besittningarna allt mindre roll. Trots att franskan ännu i nära 200 år skulle förbli det allmänna språket vid engelska hovet och trots att striderna om det kvarvarande ”hertigdömet” Akvitanien” skulle fortsätta och så småningom övergå i hundraårskriget, blev kungafamiljen från och med nu alltmer engelsk. Liksom ryktena om vad som hänt ”prinsarna i Towern” 280 år senare bidrog till att ge England en ny kungadynasti, bidrog hertig Arthurs öde på sitt vis till att göra normanderna till engelsmän. Erövrarna hade växt samman med sitt rike.[6]              

 

                          

               

---

[1] Det fanns också en äldre bror – Henry, som kröntes till kung 1170, medan fadern fortfarande var livet i avsikt att ytterligare stärka familjens tronanspråk. Henry, som efter detta betecknades ”the young King”, visade sig vara en playboy och odåga som helst ägnade sig åt torneringar på kontinenten, när han inte revolterade mot sin far. han avled slutligen i dysenteri sommaren 1183 vid 28 års ålder. Hans äktenskap med en fransk prinsessa var barnlöst. (Henrik II och Eleonora av Akvitanien hade också tre döttrar, som alla gifte sig med framstående kungligheter och furstar. Mest framgångsrik var mellandottern Eleonora, gift med Alfons VIII av Kastilien och stammoder till flera sentida europeiska kungar).     

[2] Hur Geoffery av Bretagne dog är omtvistat. Officiellt avled han i en olycka under en tornering, medan andra hävdar att han dött i en magsjukdom. Enligt denna version kan historien om torneringsolyckan ha uppdiktats för att förklara hertigens vistelse i Paris. Besöket skall i själva verket ha haft till syfte att inleda nya konspirationer mot Henrik II, hertigens far. Geoffery av Bretagne blev 27 år gammal.

[3] Vid denna tid fanns ännu inga tydliga regler för hur den engelska Successionen skulle överföras, vilket närmast regelmässigt ledde till smärre panik varje gång en konung avled. Först under följande århundrade fastslogs definitivt att kungens äldste son skulle ärva tronen. (Eftersom Rikard Lejonhjärta inte hade någon son inom äktenskapet var problematiken i i detta fall dubbelt svårhanterlig). Rikard hade under återfärden från Heliga Landet 1193 råkat i fångenskap hos kejsar Henrik VI. Först ett år senare(efter ett intensivt lobbyarbete av änkedrottning Eleonora och erläggande av en dyr lösen) sattes kungen på fri fot i februari 1194.

[4] Filip II August av Frankrike, regent 1180-1223, strävade målmedvetet att stärka kronans makt i förhållande till adeln, familjen Plantagenet inberäknad. Hans son och efterträdare Ludvig(VIII), var den förste franske kung som kröntes först efter faderns död, vilket är en indikation på att Filip ansett sitt arbete som framgångsrikt.

[5] Weir och Vincent anger diametralt olika längd på härens ritt till Mirebeau Enligt Weir färdades de ”a distance of over Eigthy miles”(knappt 13 svenska mil), medan Wincent anger sträckan till l”more than two hundred miles”(drygt 30 svenska mil). Eftersom Weir anger att kung Johan befann sig i närheten av Chinon då han fick budskap om belägringen, medan Wincent enbart konstaterar att kungen ”Made a lightning raid south from Normandie”, har jag här valt att hålla mig till Weirs uppgifter då de förefaller mer exakta. (Weir s. 333, Wincent, s. 31.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Eleanor of Aquitaine(1999), kapitel20-22 och Nicholas Vincent, John, An evil King?(nyutgåva 2021), kapitel 2 främst s. 29-32.    

Bedräglig kungaättling skandaliserar fransk drottning - Halsbandsaffären 1785-86

 

Versaliles   var fullt av folk - det var det förstås alltid eftersom kungen och rikets administration höll till där. Men idag var Marie himmelfärds dag. Eftersom det också var drottningens namnsdag var helgen dubbelt viktig.[1] I vaktrummet utanför Konungens våning stod, bland många andra, hans Eminens Louis de Rohan - biskop av Strasbourg, kardinal och medlem av en av Frankrikes äldsta och inflytelserikaste familjer, redo att läsa mässan i slottskyrkan inför kungligheterna. Plötsligt hände något. En lakej visade sig och bad kardinalen stiga in till kungen, som önskade träffa honom genast. Den värde kyrkofursten lydde befallningen och fann sig plötsligt stå inför Ludvig XVI, drottning Marie Antoinette, samt baron de Breteuil, tidigare fransk diplomat med tjänstgöring i bland annat Stockholm och numera hovminister.[2] Alla tre såg på honom med bistra blickar – drottningen gjorde inte ens det. Hon stod med bortvänt ansikte och hopknipna läppar.

Kungen började:

-          Ni har köpt ett diamanthalsband i drottningens namn.

Kardinalen ryckte till.

-          Sire – Jag förstår att jag blivit lurad men själv är jag oskyldig.

-          Om så är har ni inget att oroa er för, min kusin, genmälde kungen, men detta måste redas ut.[3]

Kardinalen berättade nu, först skriftligt sedan muntligt, att en kvinna som kallade sig ”grevinnan de Lamotte Valois” hade bett honom att på drottningens vägnar köpa ett visst diamanthalsband, som hovets ledande juvelerare redan flera gånger erbjudit henne men som hon lika envist nekat ta emot. Rohan visade också upp ett brev som sades vara signerat av drottningen, men så iögonfallande klumpigt att ingen(vid det här laget inte ens kardinalen), kunde fatta att han någonsin gått på knepet. Drottningen utbrast:

-          Hur kan ni tro att jag bakom kungens rygg skulle låna mig till sådana bedrägerier och dessutom använda ER av alla som mitt ombud – jag har inte sagt er ett ord sedan ni kom hit från Wien för åtta år sedan.

Kardinalen stod förstummad.

Kungen konstaterade, strängt men behärskat:

-          Min herre: I denna situation kan jag inte underlåta att göra rannsakan i ert hem och försäkra mig om er person. Drottningens namn är mig dyrbart och det har vanhedrats. Jag hoppas att ni kan rättfärdiga er men måste göra min plikt som konung och make.

Rohan försökte få kungen att vänta med häktningen, åtminstone tills efter mässan men inget hjälpte. Kardinalen gick ut åtföljd av hovministern, som då de kom ut i vaktrummet högt förkunnade:

-          Kardinalen skall häktas på konungens befallning!

En chockad tystnad, eller kanske ett upprört sorl, följde dessa ord. Det var den 15 augusti 1785 och denna scen blev upptakten till en av de största hovskandalerna i Frankrikes historia. På sitt sätt bidrog den till franska revolutionens utbrott fyra år senare.[4]   

Vid tiden för detta upprörda samtal var Marie Antoinette nära 30 år och hade bott i Frankrike halva sitt liv. Hennes giftermål med dåvarande franske kronprinsen, som innebar en tydlig markering av Ludvig XV:s nya förbund med de österrikiska habsburgarna, hade aldrig varit populärt i hovkretsarna. Trots att många beundrade nykomlingens charm och grace framstod hon fortfarande som representant för en fientlig makt. Detta, kombinerat med de rykten som snart började gå om kronprinsens(senare Ludvig XVI:s), oförmåga att ”göra sin plikt i sängkammaren” utgjorde utmärkt grogrund för bilden av Marie Antoinette som sedeslös, slösaktig och utan moral. Att hon dessutom föredrog att umgås i en intim inre krets, där flera av de enligt hierarkin ledande hovherrarna och damerna var uteslutna gjorde inte saken bättre.[5]  Den övriga kungafamiljens maktambitioner, adelns önskan att utöka sin makt på kungamaktens bekostnad, borgerskapets hat mot privilegiesamhället - som uteslöt dem från all verklig makt trots att de oftast var rikare än aristokratin, ett ansträngt ekonomiskt läge, de nya idéer upplysningen och amerikanska frihetskriget skapat – allt detta tillsammans gav vid mitten av 1780-talet grogrund för en stämning där Frankrikes godhjärtade, vänfasta om också en smula lättsinniga drottning, av smädeskrivarna framställdes som personifikationen av i stort sett alla rikets olyckor. Detta hindrade dock inte att många inom adeln fortfarande drömde om att bli hennes förtrogna. En av dessa adliga lycksökare var kardinal Louis de Rohan, kungens förste allmoseutdelare och biskop av Strassbourg .

 

Som redan nämnts tillhörde kardinalen en av Frankrikes förnämsta och äldsta släkter, med ursprung i Bretagne från tidig medeltid. I familjen, eller snarare bland släktgrenarna, fanns såväl biskopar som krigare och ämbetsmän. Louis föddes hösten 1734 och var alltså drygt 20 år äldre än den drottning han så olyckligt kom att förknippas med. Eftersom han var en yngre son i familjen stod det snart klart att den prästerliga banan skulle utgöra hans kall. Vid tjugofem års ålder utsågs han till koadjutor, dvs. en sorts medhjälpare eller assistent, åt sin farbror den dåvarande ärkebiskopen av Strasbourg. I denna egenskap kom han ironiskt nog att bli den förste högre dignitär som mottog Marie Antoinette vid hennes ankomst till Frankrike våren 1770. Det visade sig emellertid snart att den unge mannen hade större läggning för ett bohemiskt liv i Paris salonger än som värdig prelat. Strax efter kronprinsens giftermål med den habsburgska prinsessan sändes han som ambassadör till hennes födelsestad Wien, där han förde ett sådant leverne med både överdåd och kvinnor att den värda kejsarinnan Maria Teresia indignerat avfärdade honom som: ”en förskräcklig typ, helt utan moral”. Hon fordrade att denna förtappade varelse omedelbart måtte sändas hem till Frankrike, vilket också skedde. Detta missöde hindrade på intet sätt hans karriär därhemma. Med tiden blev han både förste allmoseutdelare och kardinal och så småningom var det dags att överta farbroderns biskopsstol. Sedan tidigare var han medlem av Franska akademien, trots att hans meriter för denna ställning är mycket oklara. Ändå var Rohan inte nöjd. En underbar dröm hägrade för honom – att bli erkänd som medlem i drottningens vänkrets i Petit Trianon. Men ack! Hennes Majestät var kallsinnig. Hur än Louis kämpade för att ställa sig in ignorerade hon honom med den stolthet som endast en sann habsburgare kan visa. Den stackars mannen suktade. Vad skulle han göra! Då dök plötsligt en mystisk dam upp i hans väg – ”grevinnan de Lamotte Valois”. Var hon måhända den som kunde öppna vägen till drottningens gunst?

 

”Grevinnan de Lamotte Valois” är en av dessa bedragare som inte undgår att väcka viss beundran, just tack vare storslagenheten och djärvheten i deras bedräglighet. Hon måste onekligen haft en viss charm. Hon hette Jeanne de Saint-Remy och var vid tiden för den process som för alltid förknippas med hennes namn 29 år. Trots att hon vuxit upp som en fattig tiggerska rann förnämligaste blod i hennes ådror. Hennes far härstammade från en utomäktenskaplig son till kung Henrik II av dynastin Valois, som regerade Frankrike vid mitten av 1500-talet.[6]  Som så mången utfattig man av förnämt ursprung var han oerhört stolt över sin härstamning och manade sin dotter att minnas att hon var av kungligt blod – en maning Jeanne var fast besluten att följa. Genom att be om allmosor hos de rätta personerna lyckades hon med tiden bli omhändertagen i en klosterpension, som hon senare rymde från. Vid tjugofyra års ålder gifte sig Jeanne med en lågadlig gardesofficer vid namn dr Lamotte, som snart började kalla sig ”greve de Lamotte Valois”. Med hjälp av lån och krediter lyckades de leva på relativt stor fot i Paris – blev fordringsägarna för svåra var det bara att återigen visa sig på offentlig plats, beklagande hur skamligt det var att en så förnäm person som en grevinna Valois hade det så knapert. Genast kom det nya bidrag från godtrogna aristokrater. Så långt som att presenteras för Marie Antoinette nådde Jeanne emellertid aldrig. Risken att bli avslöjad var kanske för stor.[7] Äventyrerskan kom dock i kontakt med andra förnäma personer – med tiden även kardinal de Rohan. Jeanne insåg snart att denne mans högsta önskan var att komma i Marie Antoinettes nåd och lät honom förstå hur nära hon själv – en ättling av huset Valois! stod sin ”kära kusin” drottningen. Jeanne inledde nu ett minst sagt vågat spel – där falska brev i drottningens namn sändes till kardinalen, i vilka Hennes Majestät lovade honom sin vänskap fast hon ännu inte kunde visa det öppet. Vid ett tillfälle anordnades till och med ett möte i Versailles  trädgårdar, där en ung flicka från Paris som officiellt försörjde sig som modist men åtminstone till hälften lär ha varit prostituerad, visades upp för kardinalen iförd en vit klänning av det slag som Marie Antoinette brukade bära. Eftersom hon var mycket lik drottningen till ansiktsdragen var det lätt att dra den stackars fursten vid näsan. Flickan viskade till honom att han nu kunde ”hoppas att allt det gamla är förlåtet”, och avlägsnade sig sedan hastigt efter att ha stuckit en ros(en av drottningens favoritblommor), i hans hand. Nu var Rohans eventuella misstankar stillade. Från och med detta ögonblick fanns det ingenting han nekade Madame de Lamotte. Jeanne fick råd att köpa en lantegendom i Bar-sur Aube i Champagne och levde nu verkligen som en aristokrat ur högsta klassen. Att detta fräcka bedrägeri kunde pågå i omkring två år utan att avslöjas måste ha berott på dels att kardinalen ville tro på det, dels att han sällan var i Paris eller vid hovet. Oftast vistades han i sitt biskopsdöme i Elsass. Han var fullt nöjd med att då och då få ett brev från ”drottningen”, där denna betygade honom sin vänskap och utbad sig små tjänster(oftast pengar), åt sin ”väninna, grevinnan de Valois”.[8] Så följde det sista bedrägeriet, det som slutligen bragte skandalen till offentlighet och gav den dess historiska namn – Halsbandsaffären.

Den främste juveleraren i Paris åren före revolutionen hette Auguste Bohemer. Bland hans förnämligaste kunder ingick naturligtvis Frankrikes drottning men även andra kungligheter, både i Frankrike och andra länder. Trots sin ickekristna börd hade han gott rykte bland sina klienter, om det nu berodde på att hans yrke och religion av tradition förknippades med varandra eller att ”börden” inte ansågs spela någon roll. Vid mitten av 1780-talet kämpade Bohemer och hans medhjälpare med ett svårt problem. Drygt tio år tidigare hade de lagt ned stora investeringar i ett halsband med diamanter, avsett för Madame du Barry, Ludvig XV:s sista mätress. Kungen hade emellertid dött innan collien var klar att levereras och där stod juvelerarna med sin dyrbara klenod, som ingen verkade intresserad av längre. De hade försökt sälja den till Marie Antoinette flera gånger men hon sade hela tiden nej, om det berodde på priset eller att hon faktiskt inte ville ha halsbandet.[9] Juvelerarna försökte sälja dyrbarheten till sänkt pris hos någon annan kunglighet – ingen nappade. Fick de inte snart ut sina pengar skulle de göra konkurs. De vände sig åter till Versalies – samma nekande svar. Då dök ”grevinnan Valois” och kardinal Rohan upp på scenen. Grevinnan såg sin chans att komma över ett dyrbart smycke och lyckades övertala kardinalen att köpa det på avbetalning löpande på två år fördelat på fyra terminer(naturligtvis för ”drottningens” räkning).[10] Rohan fick också en fullmakt på saken, signerad ”Marie Antoinette de France”.[11] Avtalet gjordes upp 29 januari 1785 och tre dagar senare överlämnades halsbandet till grevinnan. Enligt planerna skulle första avbetalningen ske sex månader därefter men nu visade sig ”grevinnan” ha gått för långt. Hennes man gardesofficeren och sekreteraren Vilette försökte skaffa pengarna genom att bryta ut några av stenarna och sälja dem både i Paris och London. De var så desperata att myndigheterna förstod att här måste en hund ligga begraven. Inga pengar kom in och både juvelerarna och kardinalen undrade varför drottningen ännu inte burit halsbandet. Grevinnan försökte rädda situationen genom att ändra villkoren, åter på ”drottningens” önskan. Juvelerarna gick med på saken men skrev för säkerhets skull till Marie Antoinette och berättade vad de hade gjort. De nämnde också hur glada de var att ”världens vackraste diamantsmycke skulle komma att stå till tjänst hos den största och bästa av drottningar”.

Marie Antoinette mottog detta brev 12/7 1785 och förstod naturligtvis ingenting. Vad var det nu för ett smycke Bohemer talade om. Var det samma diamanthalsband igen? Tänk att den där karlen aldrig gav upp! Hon sade till Madame Campan, sin första kammarfru som stod henne nära, att hon hade fått nog av diamanter. Det skulle hon säga nästa gång Bohemer dök upp. Så brände hon brevet – det gjorde drottningen för det mesta med sin korrespondens och sådana här dumheter var då ingenting att spara!

3 augusti 1785, två dagar efter att första avbetalningen för halsbandet skulle göras, sökte juveleraren upp Madame Campan och frågade varför drottningen inte svarat på hans brev.

-          Hon brände det, svarade kammarfrun.

-          Det är omöjligt, skrek den stackars juveleraren. Drottningen är skyldig mig pengar!

Så berättade han om halsbandet som kardinal de Rohan köpt i drottningens namn.

-          Det kan inte stämma, hon har ju inte sagt ett ord till honom de senaste åren!

Nu var förvirringen total. Frågan överlämnades till hovminister Breteuil och några till i drottningens närhet. Tråkigt nog tänkte dessa herrar, som ofta är fallet då en högt uppsatt hovman råkat i blåsväder, mera på att komma åt Rohan än på att försöka reda ut vad som faktiskt hade hänt och hur det bäst borde hanteras, För drottningen var det mest upprörande att någon tydligen förfalskat hennes namn. Efter en tid var hon säker – det måste vara den där förfärlige Rohan, han som betett sig så illa hos hennes mor i Wien, som låg bakom! Han hade antagligen försökt utnyttja hennes namn för att komma över pengar eller liknande! Att hon skulle ha undertecknat en fullmakt med ”Marie Antoinette de France” var så ”uppåt väggarna” att ingen vettig människa kunde ha gått på det – särskilt inte en medlem ur franska högadeln.[12] Alltså måste kardinalen själv ligga bakom förfalskningen, Följden blev det upprörda mötet i kungens våning på Marie himmelfärds dag och kardinalens efterföljande arrestering. 

När rättegången upptogs i Parisparlamentet(den domstol där mål mot rikets högre dignitärer brukade avgöras och där också alla lagar måste registreras för att bli giltiga), var parternas syfte åter snarare att komma åt varandra än att klargöra fakta. Trots att kardinalen hunnit bränna en del papper innan hans hus i Paris rannsakades hade tillräckligt av bakgrunden kommit fram för att flera inblandade skulle gripas – utom Madame de Lamotte och hennes sekreterare också den stackars flickan som spelat drottningens roll vid mötet i Versalliesparken. Marie Antoinette försökte få den delen av materialet struken, ty hon visste hur pamflettskrivarna skulle tolka den pikanta episoden. Så skedde olyckligtvis inte. Drottningen framträdde inte själv i domstolen men opinionens ljus var fokuserat på henne och de olika parternas berättelser om vad son hänt var rena bestsellers i Frankrike i allmänhet och Paris i synnerhet. De flesta trodde att drottningen hade bett kardinalen köpa halsbandet i hemlighet, att hon inte kunnat betala och nu sökte skydda sitt rykte bakom sin ”väninnas” och kardinalens ryggar. ”Grevinnan” dömdes till livstids fängelse och till brännmärkning, ett straff hon mottog under starkt fysiskt motstånd. Efter några veckor lyckades hon(inte helt klart med vems hjälp), fly till England, där hon tillbringade de närmaste åren med att sprida giftdrypande historier om Marie Antoinette och kardinal Rohan. Om hon inte begått självmord under ett anfall av psykisk sjukdom hade hon troligen blivit ett vittne i tribunalets rättegång mot drottningen under revolutionen.  Flickan som spelat Marie Antoinette i parken frikändes. Det allmänna intresset riktades dock mot kardinalens dom – hur brottslig ansågs han vara? Att han trott sig ha ett hemligt rendeveous med Frankrikes drottning och sedan agerat som hennes hemliga verktyg bakom kungens rygg borde klassas som majestätsbrott. I anat fall blev domen en underförstådd kritik av drottningens ”omoraliska leverne”. Bilden av vad som nu hände skiljer sig mellan sekundärkällorna. Enligt Zweig frikändes Rohan ”utan varje tadel” av parlamentet i maj 1786 – han kunde inte lastas för sin uppfattning om drottningens vanor och seder. Att kungen senare förvisade honom från Paris var ett lamt försök att släta över hovets moraliska nederlag. Enligt Fraser ådömdes kardinalen å andra sidan att be om ursäkt för sin förmätenhet att tro sig ha ”lustvandrat” med Marie Antoinette i en park. Han var förvisad från hovet, skulle nedlägga sina franska ämbeten och ge en summa till de fattiga. Däremot var han inte juridiskt brottslig och försattes således på fri fot. (Med Zweigs synsätt skulle en sådan dom närmast ha varit att se som en seger för drottningen och hennes sak).[13] Båda är dock ense om att Marie Antoinette var djupt upprörd över att Rohan kommit så lindrigt undan. ”Det finns ingen rättvisa i Frankrike”, utbrast hon till kammarfrun Madame Campan. ”Om en drottning inte har lagens skydd, vad kan då en vanlig undersåte vänta sig”! Rohan kom att ingå i nationalförsamlingen under revolutionens tidiga år men kom i onåd då han vägrade svära trohet mot de nya lagarna om franska prästers oberoende av Rom och påvestolen. Han slog sig ner inom sina domäner på tysk mark och avled i staden Ettenheim i nuvarande Baden-Würtemberg 1803, 68 år gammal. Den stackars Bohemer och hans medhjälpare gjorde konkurs. Långt in på 1800-talet försökte deras efterlevande få kardinalens arvingar att betala hans ”skuld” för halsbandet, vilket slutligen lyckades.

Den som verkligen förlorade på affären var drottning Marie Antoinette. Efter processen i parlamentet var hon lovligt villebråd för smädeskrivarna. Ingen brydde sig längre om att iaktta diskretion i hatkampanjen mot ”Österrikiskan”. De närmaste årens dåliga skördar och skenande statsskuld gjorde stämningen alltmer upphetsad och när ständerförsamlingen möttes i Versallies i maj 1789 för att försöka reda ut problemen, gick revolutionen inte längre att hejda. Efter tre år var monarkin avskaffad och ytterligare några månader senare var Ludvig XVI avrättad. Marie Antoinette själv dömdes till döden och giljotinerades i oktober 1793. Rättegången hölls i Justitiepalatset i Paris, samma byggnad där Parisparlamentet fällt sin dom nära sju och ett halvt år tidigare.[14]                                               

  

                

                

 

          

---

[1] Marie himmelsfärd är fortfarande en av Frankrikes stora helgdagar och firas 15 augusti varje år. Populärhistorikern och författaren Herman Lindqvist berättar i en av sina kåserisamlingar hur han en morgon vaknade full av energi redo att göra allt man aldrig hinner, bara för att till sin blygsel upptäcka att det var Marie himmelsfärd. Det var varken möjligt att ringa veterinären eller storhandla. Dagen gjordes till helgdag i samband med att Ludvig XIII:s drottning väntade sitt första barn. Genom att ära Maria hoppades man försäkra sig om en son, vilket också blev fallet. Det postrevolutionära Frankrike firar således än idag indirekt ”Solkungens” födelse med en särskild helgdag.

[2] Breteuils officiella titel var(på svenska), ”minister för de kungliga husen”, vilket i praktiken innebar att han var fransk inrikesminister.

[3] Att Ludvig XVI betecknade kardinalen som ”kusin” är ett bevis på familjen Rohans höga status och den sensation, för att inte säga chock, det måste ha inneburit att en av dem häktades – därtill i samband med en offentlig ceremoni där han själv spelade en ledande roll.   

[4] Replikerna i scenen ovan återges huvudsakligen efter Zweig, s. 138-40. Uppgiften att kardinalen vid mötet visat kungen brevet med den fatala signaturen finns dock bara hos Fraser. Vissa ord och formuleringar har av skrivaren bytts ut och förändrats, utan att innebörden påverkats.

[5] Det bör noteras att samtiden i det närmaste förutsatte att en otillfredsställd drottning skulle ta sig en älskare och kanske rentav försöka ta makten i makens rike. Både Rysslands kejsarinna och Danmarks drottning levde under sena 1700-talet öppet med en eller flera älskare. Katarina den stora hade dessutom avsatt sin gemål. Gustav III:s fysiska och psykiska svårigheter i sitt äktenskap med en dansk prinsessa och hovstallmästare Muncks(föreställda och verkliga), insats i sammanhanget var kanske inte allmänt kända i Europa men en visa vid svenska hovet. Spanske kungen Karl IV, vars regering inleddes strax före franska revolutionen, styrdes av sin hustru(en dotterdotter till Ludvig XV), och hennes älskare, gardesofficeren och premiärministern Godoy. Det var helt enkelt ”på modet” med otrogna drottningar vid Europas hov mot slutet av 1700-talet.  Med tanke på de många år som gått innan Ludvig XVI(om av fysiska eller psykiska skäl kan diskuteras), lyckats avla barn, är det begripligt att pamflettskrivarna frågade sig varför Marie Antoinette skulle vara annorlunda.  

[6] Valois utgjorde liksom Bourbon en förgrening av den franska Kungadynastin Capet. Valois regerade Frankrike 1328-1589, då de ersattes av Henrik IV av huset Bourbon. Liksom de flesta kungadynastier efterlämnade Valois många utomäktenskapliga barn, med  efterföljande ättlingar.

[7] När Halsbandsaffären blev var mans egendom och Jeannes porträtt spreds i massupplaga i Paris, bad Marie Antoinette att få ett exemplar för att se om hon kände igen kvinnan. Inför revolutionsdomstolen några dagar före sin avrättning hävdade drottningen bestämt att hon aldrig träffat Madame de Lamotte.  

[8] Dessa brev, eller ”biljetter” var i själva verket skrivna av en viss Rétaux de Vilette, som ingick i Jeannes hushåll som hennes ”förstesekreterare” Han anses också ha varit hennes älskare.   

[9] Zweig ger intrycket att drottningen mycket väl kunde tänkas ha önskat köpa halsbandet, om inte kungen - för en gångs skull, sagt ifrån att det kostade för mycket, medan Fraser menar att det helt enkelt var urmodigt och att halsband över huvud taget inte var i drottningens smak. ”Vi har större behov av fartyg än av diamanter”, skall hon ha sagt sedan juveleraren än en gång hört av sig med böner att hon skulle köpa halsbandet. För egen del ville hon hellre investera i de egendomar hon nyligen förvärvat för sin och barnens räkning. 

[10] Priset var 1 600 000 livres

[11] Det är detta brev som åsyftas i början av denna text – vid skildringen av mötet mellan kungen och kardinalen.

[12] Kungligheter skriver sig än idag enbart med förnamn. Vår nuvarande kung skriver sig ”Carl Gustaf” inte ”Carl Gustaf av Sverige”. Lika lite gjorde 1700-talets kungligheter det.. Om Marie Antoinette alls undertecknade sina brev var det med enbart ”Antoinette”, eller möjligen ”Marie Antoinette”, inte ”Marie Antoinette av Frankrike”, något hon också påpekade i brev till släkten när ”Halsbandsaffären” kom i dagern.

[13] Överhuvudtaget finns en påtaglig skillnad mellan Zweigs och Frasers syn på Marie Antoinette. Zweig, som verkar se historien enbart ur sitt hemlands synpunkt, framställer Maria Teresia som den kloka, eftertänksamma modern och Marie Antoinette som den visserligen godhjärtade men ack så obetänksamma flickan, som varken förstår sitt eget kall eller vad tiden kräver och som, styrd av nycker, ”gör den viljelöse kungen till sin slav”. Först de sista svåra åren visar hon verklig kraft ”och blir lika stor som sitt eget öde”. (En sak i drottningens liv som väcker författarens fulla gillande är å andra sidan kärlekshistorien med Axel von Fersen). Hos Fraser är drottningen istället ett offer för habsburgarnas politiska ränker och Versalies fientlighet. För sin familj var hon främst ett redskap för Habsburgs intressen och just detta vållade henne svårigheter i Frankrike. Att hon skulle ha lett kungen ”som en slav” är helt fel. Han gav henne Petit Trianon och andra dyrbara presenter, men var alltför misstänksam mot hennes habsburgska ursprung för att ge henne verklig politisk makt. Inte förrän de sista åren(efter Halsbandsaffären), kom de varandra verkligt nära. Även Fraser är övertygad om drottningens kärlek till Fersen. 

[14] Denna text bygger huvudsakligen på Stefan Zweigs och Antonia Frasers biografier över Marie Antoinette(svensk översättning i nyutgåva 1989 respektive 2002). Zweig ägnar tre kapitel åt Halbandsaffärens olika stadier(s. 130-165), medan Fraser i huvudsak upplåter kapitel 15 i sin biografi åt skandalen(s.220-237). Se även Louis de Rohan – Wikipedia.  

Despotisk frihetshjälte - tsar Alexander I, hans liv och död

 

 

Det är inte alltid den rent fysiska åldern som avgör hur gammal man i realiteten är. Hösten 1825 var tsar Alexander I av Ryssland ännu till synes en lång och ståtlig man i sena 40årsåldern men andligt och i realiteten också fysiskt var han en bruten åldring.  Det har sagts att hans regering var fylld av motsatser men så var också tiden och frågan är om inte Alexander I i vissa avseenden var den mest splittrade av det sena 17- och tidiga 1800-talets europeiska furstar.

Hans far, Paul I, var en häftig, våldsam, obalanserad och psykiskt instabil man, ständigt rädd för konspirationer och maniskt fixerad vid soldatexercis. Mest fruktade han sin mor kejsarinnan Katarina, som avsatt(kanske mördat) sin make och sedan tillskansat sig tronen i sonens ställe – om nu Paul verkligen var son till Peter III.[1] Snart uppstod en rent hatisk stämning mellan mor och son. Även om mycket var fernissa och teater för att stänga ute den verkliga världen, var ändå Katarinas hov en plats där upplysningstidens tankar diskuterades lika fritt som i Paris salonger eller vid något hov i Västeuropa. Sonens ”hov” var en kasern där allt var disciplin och exercis. Pauls äldste son Alexander uppfostrades främst av farmodern men besökte ändå regelbundet sin far och sökte, så gott möjligt var, anpassa sig till de olika atmosfärerna.[2] Som så många andra furstar i sin tid(inte minst Sveriges Gustav III), fascinerades Alexander länge av upplysningstidens idéer om förnuft och mänskliga rättigheter. Den unge Schweizaren La Harpe, som Katarina anställt som sonsonens lärare i franska, blev snart pojkens favorit och lärde honom allt om sitt hemlands demokratiska styre. ”Allt jag måhända inom mig har av värde är jag skyldig herr de La Harpe”, skulle Alexander en dag säga om sin forne läromästare. En frisinnat uppfostrad yngling, blivande tronföljare i ett av världens mest auktoritära riken där de flesta bönder fortfarande var livegna. En farmor uppfödd i Västeuropa som på lediga stunder flirtade med upplysta filosofer, en kolerisk far maniskt fixerad vid preusseri och ständigt rädd för konspirationer – Redan detta vore nog att irritera nerverna på en ung man och värre skulle det bli.

Katarina den stora, som aldrig kunnat dra jämnt med sin son, planerade länge att åsidosätta denne som tronföljare till förmån för sonsonen Alexander. Ett manifest med denna innebörd skall också ha upprättats, men innan det hann offentliggöras avled kejsarinnan i november 1796. Hon efterträddes av Paul. Efter fyra år av misstänksamhet och tyranni hade en grupp officerare fått nog. De bröt sig in i tsarens rum och anmodade honom att abdikera. Han vägrade och försökte fly men blev då strypt till döds. Alexander var inte direkt inblandad i överfaller på fadern men kände flera av anstiftarna och var, åtminstone delvis införstådd med deras planer. Till sin gamle lärare La Harpe hade han framkastat tanken att helt sonika överge Ryssland och emigrera till Västeuropa. Nu tvingades han efterträda en far som blivit mördad av hans egna vänner. Oavsett hans känslor för Paul var detta ovedersägligen ett brott mot både Guds och människors lagar. Varje kommande motgång tolkades av Alexander som ett straff för faderns öde.[3]  Som kejsare drömde Alexander länge om reformer för att liberalisera Ryssland men hans egen, liksom en del rådgivares, ovilja att på allvar genomföra de förändringar i styrelseskicket som i så fall vore oundgängliga, gjorde dessa drömmar till föga mer än vackra hugskott framförda i envåldshärskarens privata ”diskussionsklubbbb” över en kopp kaffe eller ett glas vin. Mycket få, om några, konkreta politiska reformer genomfördes i själva Ryssland under Alexanders regering.[4]          

Alexanders förhållande till Napoleon var komplicerat. Samtidigt som han upprördes över korsikanens förmätenhet att utropa sig till fransk kejsare och chockerades av hertigens av Enghien öde, kunde han inte undgå att fascineras av denne mans framgångar på slagfältet och hans förmåga att i det närmaste samla ett helt folk kring sig. Alliansen med Frankrike efter nederlagen vid Austerlitz och Friedland väckte å andra sidan ont blod hos ryska adeln, som hotfullt mumlade att Alexander ”borde minnas sin fars öde”.

Sedan Napoleon invaderat Ryssland 1812 och Tillsitalliansen därmed brutit samman, tog Alexander, med visst understöd av den före detta franske marskalken Bernadotte(numera Sveriges kronprins Karl Johan), ledningen i kampen mot ”det korsikanska vidundret”. Efter Paris fall våren 1814 visade sig emellertid de allierade misstänksamma mot tsaren, som upplevde sig bli orättvist och otacksamt behandlad, inte minst av den nye franske kungen Ludvig XVIII. Inte heller vid kongressen i Wien lyckades Alexander få gehör för sina planer för Europa – Österrike under furst Metternich ledning tog över rollen som Europas ledande makt.[5]

Att Alexander under sådana förhållanden kände sig sviken och bitter är inte märkligt. De sista åren for han nästan oavbrutet runt i sitt stora rike, utan att stanna för att fördjupa sig i några lokala angelägenheter. Gärna vistades han i något kloster, där han aktivt deltog i munkarnas andliga liv. Hans tidigare umgänge med attraktiva damer ersattes med samtal med munkar och ”heliga gudsmän” av det slag som är så typiska för det förrevolutionära Ryssland. Han talade ofta om att abdikera och dra sig undan som eremit eller att gå i kloster.  Hans svärmeri för upplysningens idéer tycktes som bortblåst och ändå låg det något vacklande i hans förhållningssätt. Då hösten 1820 ett antal soldater i ett av tsarens elitregementen protesterade mot en sadistisk överstes metoder – något som inte alls hade med revolutionära idéer att göra, dömdes flera av dem till prygelstraff som i praktiken innebar döden. Övriga inblandade sändes till slavarbete i Sibiriens gruvor. De återstående bataljonerna av regementet sändes bort från Petersburg. När å andra sidan verkligt revolutionära strömningar uppdagades inom officerskåren – särskilt bland yngre som under kriget i väst kommit i kontakt med idéerna från Frankrike, suckade Alexander resignerat: ”Jag har en gång själv delat, till och med uppmuntrat dessa förvillelser. Det är inte min sak att döma någon”. Inga åtgärder vidtogs mot radikalerna.[6] Faderns vålnad förföljde ständigt Alexander. När Petersburg i november 1824 drabbades Petersburg av en fruktansvärd översvämningskatastrof. När tsaren hörde folket säga att detta var straffet för deras synder, genmälde han: ”Nej, det är straffet för mina synder”.

I denna stämning av depression och dysterhet reste tsaren hösten 1825 till Taganrog vid Svarta havet för att, efter vad som sades, vårda sin och hustruns hälsa. Han verkade trött och helt ointresserad av statsangelägenheterna.[7] Väl framme vid målet bodde de två i ett enkelt borgarhus och förde till synes en idyllisk tillvaro men stämningen var dov. Tsaren fick rapporter om nya revolter och misstänkte också att någon försökte mörda honom. Under en resa till Krim för att inspektera befästningsverk blev tsaren förkyld och återvände till Taganrog i ett försvagat tillstånd. Senare sades det att han fått både malaria och infektion i gallblåsan. Några dagar höll han sig uppe och arbetade vid skivbordet men efter att en morgon ha svimmat vid uppstigningen låg han mestadels medvetslös. Han hann dock bikta sig inför Taganrogs ärkebiskop. Tsar Alexander I avled vid 48 års ålder, enligt dåvarande rysk datering 19 november, enligt västeuropeisk 1 december 1825.[8] Svårigheten att genomföra en regelrätt balsamering gjorde att kroppen snabbt ruttnade och inte, som traditionen bjöd, kunde visas upp för folket under färden hem. Detta ledde till envisa rykten att tsaren i själva verket rymt och levde som kringvandrande munk i Sibirien.[9] Alexanders mor, Paul I:s änka, var dock säker på sin sak: ”Visst är det Alexander. Ack, så mager han blivit! Tsaritsan Elisabet avled några månader senare, i maj 1826.[10]          

---

[1] Länge ansågs det att officeren Sergej Saltykov, Katarinas förste officielle älskare, var tsar Pauls biologiske far. Dagens historiker tycks dock benägna att erkänna Peter III som barnafadern. Man påpekar bland annat att han och Paul hade flera karaktärsdrag gemensamma inte minst det obalanserade psyket och den både maniska och barnsliga förtjusningen i soldatlivet. Det är naturligtvis också möjligt att den osunda omgivningen vid ryska hovet med intriger, supande och misstänksamhet, alstrat likartade karaktärer, oberoende av den rent biologiska släktskapen.  

[2] Paul I fick tio barn i sitt andra äktenskap, av vilka nio levde till vuxen ålder. Av de fyra sönerna blev två ryska tsarer. Pauls dotter Maria var mormor till kejsar Vilhelm I:s dotter Louise av Baden, som i sin tur var mor till Gustav V:s drottning Victoria. Carl XVI Gustaf är således ättling i sjunde led till Paul I.

[3] Paul I mördades i mars 1801.

[4] I kejsardömets gränsområden fördes å andra sidan en delvis annorlunda politik. Detta gäller inte minst Finland, som efter erövringen 1809 i det stora hela fick behålla sina svenska lagar och privilegier. Herman Lindqvist kallar det dåtida Finland för ”tsarens experimentlabboratorium  i reformpolitik” Å andra sidan fick  inget tvivel råda om att Finland nu var en del av det ryska imperiet, Den åtstramning av politiken som kännetecknade Alexanders styre mot slutet av hans liv drabbade även storfurstendömet, vilket(enligt Ekman), inte tycks ha rubbat den övervägande ljusa bilden av Alexander I i finsk historieskrivning.

[5] Den ironiska följden av detta blev att Alexander efter Napoleonkrigen hade bättre kontakt med Napoleons gamla medarbetare och kejsarinnan Josephines familj än med Talleyrand eller Metternich. Maximilian av Leuchtenberg, yngste son till Napoleons styvson Eugëne(och yngre bror till drottning Josephine av Sverige), gifte sig 1839 med Alexanders brorsdotter Maria.  

[6] De revolutionära drömmarna fick sedermera sin urladdning i den kända ”dekabristrevolten” efter Alexanders död 1825. Ett antal officerare och soldater reste sig, skenbart till stöd för storfurst Konstantins kandidatur till tronen, men i realiteten i förhoppning om att starta en revolution och avskaffa eller begränsa tsarmakten. Revolten slogs ned efter några timmar och flera inblandade dödades eller förvisades till Sibirien.      

[7] Alexander I var gift med prinsessan Louise av Baden(i Ryssland Elisabet), en äldre syster till Gustav IV Adolfs hustru Fredrika. Paret hade länge i praktiken levt separata liv men försonades under den sista tiden. De fick endast döttrar av vilka ingen uppnådde vuxen ålder.

[8] Ryssland följde den julianska kalendern fram till revolutionen.

[9] En eremit med ovanlig språkbegåvning och älskvärt sätt som dök upp några år senare har länge misstänkts vara identisk med den ”förrymde Alexander I.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Torsten Ekmans bok Alexander I, kejsare och fosterland(2011). Främst kapitel 2, 15 och 16.