måndag 30 mars 2020

Kulturkollision i Qurinalen


Som konstitutionell monark har man rent representativa plikter. Även om dessa plikter som regel är mindre betungande än de uppgifter forna tiders furstar hade, kan de vara nog så påfrestande. En sådan uppgift är att ta emot andra statsöverhuvuden på officiellt besök. Om gästen kommer från en annan kultur med andra värderingar uppstår lätt pinsamma situationer. Ibland kan det räcka med att besökaren kommer från ett grannland för att smärre katastrofer ska äga rum. Ett roligt exempel på detta är Hitlers besök i Italien i maj 1938.

Hitlers och Mussolinis relation var problematisk. Det fanns mycket hos den tyske diktatorn som hans italienske kollega i grund och botten ogillade, inte minst antisemitismen. Hitlers ambition att införliva Österrike med Tyskland var inte heller i Il Duces smak. Mussolini hade i själva verket år 1934 stoppat Fúhrerns första försök att invadera deras gemensamma grannland.[1] Mussolinis egna imperialistiska ambitioner och diktatoriska välde hade emellertid i allt högre grad skilt Italien från det demokratiska Europa och närmast av nödvändighet drivit det allt närmare Nazityskland. I september 1937 hade Mussolini besökt Tyskland och i praktiken förklarat sig lojal med Hitler.[2] I mars följande år genomfördes Österrikes ”Anschluss” utan några protester från italiensk sida. Nu två månader senare, i maj  1938, var det dags för Führern att återgällda artigheten med ett besök i Italien. Mussolini var oerhört uppskruvad och inställd på att verkligen imponera på sin nye partner. Mycket pengar lades ned på meningslösa effekter. Eftersom det rörde sig om ett regelrätt statsbesök måste Hitler bo hos Italiens kung i Quirinalpalatset i Rom. Varken kungen eller hedersgästen gladde sig åt tanken.

Kung Viktor Emanuel III tillhörde huset Savojen, en av Europas äldsta kungliga familjer. Savojen ligger på gränsen mellan Frankrike och Italien. Familjen blev grevlig på 1000-talet, gjordes till hertigar under 1400-talets första hälft för att slutligen uppnå kunglig status då Viktor Amadeus II i början av 1700-talet blev kung färst av Sicilien och sedan Sardinien. Då den nya italienska staten började ta form under 1860-talet utsågs Viktor Emanuel II till rikets förste kung, mest därför att det inte ansågs finnas bättre kandidater på nära håll.[3] Under århundradenas lopp hade många stora släkter blandat blod med savojarderna. Både Plantagenet och Bourbon hade förgreningar till familjen. Tendenser till inavel gjorde emellertid att släktens överhuvud av år 1938 inte kunde anses särskilt respektingivande. Viktor Emanuel III var en osäker, kortvävt man, 1 50 lång. Han ansågs gnällig och snål och mest intresserad av jakt och friluftsliv. Som kung hade han inte mycket att säga till om, även om det var han som formellt utsåg eller avsatte regeringen.[4]  I familjen dominerades han först av sin mor, sedan av sin hustru. Som många svaga människor var han envis och fåfäng och som kung oerhört bördsstolt.[5] Han höll strikt på etikett och former och avskydde Mussolinis sätt att alltmer ställa honom i skuggan. Att han en gång gått med på att utse fascistledaren till premiärminister berodde på att han avskydde svartskjortorna något mindre än han avskydde kommunister och socialister. Man kan föreställa sig denne mans känslor inför tanken att i sitt slott ta emot en oborstad uppkomling, son till en österrikisk ämbetsman av lägre grad och som kommit sig upp genom att hålla skräniga tal till folket. Å andra sidan är det lätt att förstå Hitlers blandade känslor vid mötet med en man av anrik familj och samtidigt en så till utseende och utstrålning obetydlig människa som Viktor Emanuel III. Kort sagt: Det blev kulturkollision.[6]

Eländet började redan vid ankomsten till Rom. Naturligtvis måste hedersgästen åka till Qurinalpalatset tillsammans med kungen. De färdades i galavagn dragen av sex hästar och med paradeskort av harneskklädda soldater. Hitler, som när det gällde fortskaffningsmedel helt var ett barn av den moderna tiden, ansåg det djupt förnedrande att han, hederskorpral i Il Duces milis och allting, måste åka i vagn och med en sådan liten knatte som Viktor Emanuel till sällskap. Icke desto mindre begick han taktlösheten att sätta sig i vagnen före majestätet, vilket naturligtvis i sin tur gjorde kungen rasande. På slottet blev det värre. Vid middagen gjorde Führern som vid luncherna hemma på rikskansliet eller i Berchtesgaden, kastade sig in i en lång monolog: Denna gång som det verkar över ämnet ”Il Duces storhet och betydelse för Tyskland”. Kungen blev så utled på det ohämmade berömmet över sin premiärminister att han kastade i sig maten, med påföljd att gästerna knappt hann äta något.[7]  Den italienske kronprinsen hade tvingats upplåta sin våning åt Hitler, vilket inte roade honom. Täcket med den tyska örnen som gästerna hade med sig uppskattades lika lite. När allt var över befallde prinsen: ”Bränn upp eländet. Jag vill aldrig se det igen”. Livvakten ur SS, som stod nere i hallen med fingrarna på pistolerna, väckte också ont blod hos värdfolket: ”Vad gör de här”, sporde drottning Elena skarpt. ”Se genast till att de försvinner”.[8]  Hitlers följe var lika taktlöst som sin herre. När propagandaminister Goebbels såg kungens tronstol lär han ha sagt att det borde vara Mussolini som satt på den: ”Den andre är för liten”.[9]  Men i Neapel fick kungen sin revansch. Efter en operaföreställning var schemat så tätt att Hitler inte hann byta om till nästa punkt på programmet. Han måste därför närvara vid en truppinspektion iförd frack och hög hatt: ”Inser ni vad ni ställt till med”, skrek diktatorn till en stackars funktionär. ”Jag tvingas åka genom Neapel utstyrd som en fransk konseljpresident”.

Efter sex dagars martyrium suckade Führern till kabinettssekreteraren i tyska utrikesdepartementet: ”Ni kan inte ana hur glad jag är att få åka hem till Tyskland”. Man får förmoda att den italienska kungafamiljen fullkomligt delade dessa känslor.                     

    



[1] 25 juli 1934 hade den österrikiske förbundskanslern Dollfuss mördats i sitt ämbetsrum av österrikiska nazister. Vid nyheten om detta hade Mussolini, som var personlig vän med Dollfuss, skickat trupper till den österrikiska gränsen, vilket korsade Hitlers planer att annektera Österrike för den gången.
[2] Det kom dock att dröja till maj 1939 innan diktatorernas allians officiellt bekräftades genom undertecknandet av ”Stålpakten” https://sv.wikipedia.org/wiki/Stålpakten. 
[3] https://sv.wikipedia.org/wiki/Huset_Savojen. se även Göran Hägg, Mussolini, en studie i makt(2008), s. 21.
[4] Detta visade sig med tiden ändå ha sitt värde, då kungen i juli 1943 förklarade Mussolini avsatt. Då den forne diktatorn lämnade kungens villa greps han och sattes i husarrest.
[5] Colier skriver i sin populärhistoriska biografi över Mussolini att kungen huvudsakligen brydde sig om tre saker i livet: hustrun, myntsamlingen och tronen.
[6] Följande skildring är hämtad ur Richard Coliers bok Duce, Benito Mussolinis uppgång och fall(svensk översättning 1972), s. 132-37.
[7] Som bekant får man inte äta av en rätt som kungen blivit klar med.
[8] Kung Viktor Emanuels hustru var dotter till kung Nicola av Montenegro https://sv.wikipedia.org/wiki/Elena_av_Montenegro
[9] Man får hoppas att ”den lille doktorn” var så pass anständig att han inte yttrade detta inom hörhåll för kungen.

onsdag 18 mars 2020

"Jag kallar er inför Guds domstol", bålbräningen av tempelherrarnas stormästare 1314.


”Kungens och stormästarens blickar korsades, mätte sig med varandra, hakade sig fast i varandra, höll kvar varandra. Massan förstod instinktivt att något grandiost, något förfärligt, något övermänskligt utspelades i denna stumma konfrontation mellan den allsmäktige fursten, omgiven av verkställarna av hans vilja, och ridderskapets stormästare, bunden vid vanärans påle, mellan de båda män som börden och historiens skickelser hade placerat ovan alla andra människor. Kungen gjorde en rörelse med handen och man såg en smaragd glimma till på hans finger. Bödeln körde in drevfacklan under bålets risknippor och kvistar”.

Så skildrar författaren Maurice Druon i sin roman Tornet och elden(svensk översättning 1955), ögonblicket innan tempelherrarnas stormästare Jaques de Molay och dennes närmaste man skall brännas på bål kvällen 18 mars 1314. Processen blir långdragen och plågsam, både för de dömda och åskådarna. Just innan stormästaren nås av elden utropar han:

-          Påven Clemens, riddaren Guillaume de Nogaret, konung Filip, Jag kallar er att inom ett år träda inför Guds domstol. Varen förbannade intill era släktens trettonde led.


Kanske gick det till så den där kvällen i Paris. I historiska verk brukar man dock uppge att endast påven och kungen förbannades. Nogaret, den ämbetsman som på fransk sida i stort administrerat den långdragna processen mot tempelherrarna, tycks i själva verket ha avlidit i nära anslutning till bålbränningen i Paris.[1] Vad som än sades i samband med stormästarens fruktansvärda död är det ett faktum att inom kort både påve Clemens V och kung Filip IV(den sköne), var döda och som vi skall se kastade Jacques de Molays ord på bålet långa skuggor över den franska monarkin.

Den riddarorden vars historia(åtminstone officiellt), slutade på kättarbålet i Paris hade grundats omkring 200 år tidigare i Jerusalem. Dess uppgift var att agera skyddskår åt kristna pilgrimer i Heliga landet. Medlemmarna förväntades leva i ”fattigdom, kyskhet och lydnad” under former som hade klosterlivet som förebild. Samtidigt skulle de vara tappra krigare, redo att dö i kampen mot de otrogna Saracenerna.[2]  Ordensbröderna var indelade i grupper, vilkas åtskillnad markerades av de olika dräkterna; en fullvärdig riddare bar vit dräkt, servienter och präster svart, en väpnare brun. Orden var strängt maskulin. Den som blivit fullvärdig riddare måste avsäga sig all förbindelse med kvinnor, även eventuella hustrur. Gifta män kunde visserligen inträda i orden, men om de inte avlade kyskhetslöftet var de hänvisade till den svarta dräkten. Riddarnas familjer fick dock underhåll, oftast i utbyte mot någon förläning som donerats till bröderna. Det fanns också särskilda kloster där kvinnliga anhöriga, om de så önskade, kunde inträda. Tempelherrarna var en exklusiv grupp. Bara män av adlig börd kunde hoppas på att bli riktiga riddare. Män av lägre stånd var för alltid hänvisade till de lägre graderna och att bära svart eller brun dräkt. Den som aspirerade på att bli riddare började vanligen som servient(tjänare), åt en fullvärdig ordensbroder.  Allteftersom organisationen byggdes ut och tillgångarna ökade blev de rent administrativa uppgifterna fler. Snart fanns det riddare som sällan eller aldrig hållit i ett svärd utan förde en bekväm tillvaro som förvaltare eller annan typ av administratör på något av de gods som donerats till orden. Även om bröderna förväntades leva enkelt och fattigt blev deras sammanslutning med tiden allt rikare. De kunde bistå furstar med pengar eller ställa borgen då någon potentat tog lån hos en tredje part. Det var ofta till tempelherrarna man vände sig då någon blivit fånge hos Saracenerna och måste lösas med pengar. Bröderna hade också otaliga privilegier: De åtnjöt juridisk immunitet och kunde endast dömas av påven. De behövde varken betala tionde eller andra former av skatter och de hade förtur vid infarten till städerna. Å andra sidan förväntades en riddare våga en strid en mot tre på slagfältet, de gick först vid alla anfall och sist vid alla reträtter, vilket gjorde att åtskilliga av dessa munksoldater mötte döden i strid. Orden var centraleuropeisk till sin sammansättning. Utanför Heliga landet hade de sina flesta ordenshus i Frankrike, England(medräknat dagens Storbritannien), Italien och på iberiska halvön. Korsfarare från norden sökte sig i regel till Tyska orden, som grundats något halvsekel senare men i huvudsak hade Tempelherrarna som förebild.[3] Att orden med tiden blev så exklusiv och tillsluten gentemot omvärlden gav upphov till många legender och rykten om vad som försiggick bakom dess murar. Det talades om ofantliga rikedomar och mystiska ceremonier. Det säger naturligtvis sig självt att inte alla bröder var riddare utan tadel och den eniga fasad man var angelägen att visa upp utåt spädde på berättelserna och skvallret utanför ordenshusen, i såväl positiv som negativ bemärkelse. Detta blev ödesdigert den dag tempelriddarnas anseende och värde inte längre stod lika högt som förr.



På våren 1291 föll de sista större kristna städerna och borgarna i Heliga landet för saracenerna och de kristna tvingades med tiden inse att de förlorat sina besittningar i öst. Detta kunde inte undgå att ”spilla över” på riddarordnarna, som av många ansågs ha svikit sin plikt som väktare av det land där en gång Frälsaren verkat. I motsats till de andra stora ordnarna, johanniterna och tyska orden, försökte tempelherrarna efter nederlaget inte etablera sig i områden där bristen på enhetlig statlig förvaltning kanske givit dem möjlighet att på egen hand bygga upp en ny struktur med nya mål och syften. Istället fortsatte man envist att verka för en återerövring av Österlandet. Ordens beskyddare blev dock allt svagare. I Frankrike, som alltid varit tempelherrarnas centrum i väst, hade nyligen en ung furste, kung Filip IV(den sköne), bestigit tronen. Trots att denne var djupt from och anses ha hyst stor vördnad för korstågstidens furstar, förlitade han sig i sin maktutövning på män som både i fråga om börd och ambitioner stod mycket långt från tempelherrarna. De såg som sin uppgift att stärka den franska centralmakten, snarare än att återtaga Jerusalem. Inte heller kunde kungen acceptera påvens krav på absolut överhöghet över de världsliga furstarna. Därför lät Filip år 1303 genom sin rådgivare Guillaume de Nogaret helt sonika gripa påve Bonifatius i dennes hem i närheten av Rom.[4] Påven blev visserligen snart befriad men hans psyke var knäckt och inom kort var han död.

I romanen Requem(2013), framställer författaren Robyn Young gripandet av Bonifatius som det första steget i en plan(närmast initierad av Nogaret), att fälla tempelherreordern och konfiskera dess rikedomar. Facklitteraturen komplicerar bilden något. I själva verket tycks Filip den sköne något år efter påveaffären ha varit inställd på att låta slå samman johanniter och tempelherrar till en enda orden under hans egen personliga ledning. Tillsammans skulle de sedan dra på ett nytt korståg för att återta det Heliga landet. Såväl den nye påve Clemens som flera av tidens tänkare ansåg att en omstrukturering av riddarordnarna var nödvändig, om det stora målet skulle kunna uppnås. Tempelherrarnas stormästare, Jaques de Molay, avvisade dock förslaget. Saken hade diskuterats förr utan att leda till något konkret, menade han, och det räckte om hans riddare fick det bistånd de behövde från väst för att ett korståg skulle kunna genomföras. Om Molay följde sin innersta övertygelse, var mån om egen makt, eller kanske rädd att franske kungen ämnade ”sluka” hans ärevördiga, fristående brödraskap är omtvistat. Kort efter detta uttalade påven en önskan att få undersöka ”vissa rykten” kring tempelherreorden. Stormästaren, som nyligen anlänt till Frankrike, accepterade. Några månader senare, 13 oktober 1307, arresterades plötsligt och på en enda dag alla Frankrikes tempelherrar, inberäknat stormästaren, anklagade för olika former av kätteri och andra vederstyggligheter; alltifrån förnekande av Kristus till homosexualitet.  Detta skedde på kung Filips uttryckliga befallning, utan sanktion från påven. Högste ansvarig för aktionen i Paris var Guillaume de Nogaret. Det har tvistats om huruvida Filip den sköne handlade av egen drift eller om han styrdes av sin minister. Det är som alltid svårt att avgöra exakt hur en despot resonerar. Erfarenheter från 1900-talet visar att totalitära ledare gärna håller en viss distans till de förföljelser, eller i värsta fall utrotningar, de sätter i rörelse. Å andra sidan är eftervärlden ense om att dessa ledare personligen initierat den förda politiken. Det förefaller omöjligt att Nogaret eller någon annan av kung Filips ministrar skulle ha vågat arrestera tempelherrarna om de inte varit säkra på sin herres oreserverade gillande. Att det hela kunde genomföras på en enda dag, i ett samhälle där infrastruktur och kommunikationer var långt mindre utvecklade än i vår digitaliserade tid och dessutom helt utan medverkan av påven, visar hur noga planlagt allt måste ha varit.[5]  Filip den sköne hade år 1305 förlorat sin hustru, drottning Jeanne av Navarra som han sörjde djupt. Det är möjligt att den fromme men samtidigt kallhamrade Filip såg detta som Guds straff för vad som hänt påve Bonifatius. Kanske önskade han sona sin förbrytelse genom att dra ut i spetsen för ett korståg. När stormästare de Molay avslog tanken på sammanslagning av riddarordnarna  fattade kungen emellertid beslutet, som han en tid övervägt med sina ministrar, att krossa orden och konfiskera dess tillgångar.  

Gripandet av tempelherrarna, sammanlagt arresterades nära 15 000 personer, blev inledningen på en process som kom att vara i sju år. Påven protesterade mot att Filip agerat helt på eget bevåg och fordrade att själv få överta saken. Som flera av de gripna, bland dem stormästaren själv, redan bekänt flera svåra förbrytelser kunde man inte utan vidare avskriva ärendet.[6] Kung Filip tvingades ge sig men visade tydligt sitt missnöje med Clemens V. Efter många om och men förklarade påven på våren 1312 tempelherreorden upplöst. Det förklarades att detta skedde mindre på grund av de brott som förmodades ha begåtts än därför att orden blivit så skandaliserad att den inte längre kunde förväntas fylla något praktiskt syfte.[7] Efter ytterligare två år, 18 mars 1314, var det dags för en andlig domstol att fälla domen över ordens främsta medlemmar, bland dem stormästare de Molay och hans vän Charney, ordens högste styresman i Normandie. De anklagade dömdes till livstids fängelse. Stormästaren och Charney ropade då att deras bekännelser var oriktiga och avgivna under tortyr. Tempelherrarna var oskyldiga! Därmed betraktades de som tredskande och deras sak överlämnades åt konungen. Vid ett hastigt rådsmöte dömdes de båda riddarna till bålet och domen verkställdes samma kväll på en liten ö i Seine.[8]



Vi vet inte med säkerhet om Jaques de Molay verkligen förbannade Filip den sköne och hans ätt när han stod bunden på toppen av bålet. Vad vi otvivelaktigt vet är att denne man tidigare samma dag, efter många år av tortyr och lidande, med klar och fast stämma hävdade sin och sina bröders oskuld. Det sägs också att hans och hans kamrats ståndaktighet på bålet väckte åskådarnas beundran. Det ligger onekligen nära till hands att tro att han skulle ha nedkallat Guds förbannelse över sina vedersakare. Det kan inte heller förnekas att franska kungahuset efter 18 mars 1314 genomled flera stora katastrofer. Inom ett år var, som stormästaren förutspått, både kung Filip och Clemens V döda. Inom 15 år var också kungens tre söner döda utan att ha efterlämnat några arvtagare. Detta ledde i förlängningen fram till hundraårskriget mellan England och Frankrike. Även de sidogrenar av huset Capet som därefter besteg tronen tycktes följda av ett mörkt öde. År 1406 mördades en yngre bror till Karl VI på öppen gata i Paris, alldeles nära tempelherrarnas forna borg,[9] och år 1792 placerades Ludvig XVI och hans familj just här av revolutionärerna. Kungen lämnade det för att föras till giljotinen. Tempelherrarna kastade sannerligen en lång skugga över den franska monarkin.                                              



[1] https://sv.wikipedia.org/wiki/Guillaume_de_Nogaret https://en.wikipedia.org/wiki/Guillaume_de_Nogaret
Det franska kalenderåret började vid denna tid på påskdagen. Detta innebär att tempelherrarna enligt dåtida tidräkning brändes 1313, eftersom det nya året inleddes först 7 april. Nogaret uppges ha avlidit i "april 1313", vilket alltså kan betyda antingen att han dött ett år före tempelherrarna eller kort efter att de bränts. I Druons roman är han dock närvarande vid bålbränningen och avlider först två månader senare, i maj 1314. Angående medeltida tidräkning i olika länder, se not 5 till Tornet och elden
[2] Muslimerna.
[3] Jan Guillous hjälte är alltså troligen fiktiv i dubbel bemärkelse. 
[4] Detta blev på sikt upptakten till påvarnas ”babyloniska fångenskap” i Avignon. Filip den sköne kan med fördel ses som föregångare till de europeiska furstar, bland dem Sveriges Gustav Vasa, som på 1500-talet genom att i olika grad anamma protestantismen lösgjorde sig från katolska kyrkan. Den splitring inom denna som Filips agerande ledde till måste också i det långa loppet ha bidragit till det tvivel på katolska lärans praktik som 200 år senare beredde marken för Luther och hans efterföljare.  
[5] Vad beträffar Nogarets eller andra ministrars förmodade inflytande över Filip den sköne då det gällde processen mot tempelherrarna, kan med stor sannolikhet sägas detsamma som sagts om Thomas Cromwells inflytande då Henrik VIII 200 år senare utropade sig till kyrkans överhuvud och lät stänga de engelska klostren: ”Han(Cromwell), ledde på sin höjd kungen i den riktning denne själv önskade gå”.
[6] Dessa bekännelser hade till övervägande delen avgivits under svår tortyr och togs senare tillbaka av de anklagade.
[7] Flera riddare hade då redan bränts på bål som kättare.
[8] Denna ö, som inte längre finns kvar, hade på svenska namnet ”Judeön” eftersom man brukade bränna judar där. Enligt Druon bytte platsen efter händelserna 1314 namn till Tempelherreön. För ytterligare fakta om tempelherrarna, se Piers Paul Read, Tempelriddarna och korstågen till det heliga landet(svensk översättning 2003), och Malcolm Barber, Det nya ridderskapet, tempelherreordens historia(svensk översättning 1997).
[9] Se Michel Nordberg, Maktkamp och mord (1990), kapittel1. 

måndag 9 mars 2020

Kungasonen som dog av glädje.


Towern är en av de mest berömda anläggningarna i Storbritannien, en plats omvärvd av mystik och legender. Grunden lades av romarna som byggde det första fortet. Den förste byggherren i modern tid var Vilhelm Erövraren, vars borg utgör den egentliga grunden för dagens komplex. Towern har genom tiderna gjort tjänst som kunglig bostad, försvarsborg, kungligt menageri, skattkammare och fängelse. Idag torde det främst associeras med de två sista egenskaperna: Vem har inte hört talas om ”kronjuvelerna i Towern”? Det är ändå som fängelse Towern blivit verkligt legendariskt. Det framstår närmast som en motsvarighet till Bastiljen i Paris. Främst anses det förmodligen vara ett fängelse för politiska fångar av hög börd. Otaliga är de kungligheter, medlemmar ur högadeln och en gång fruktade ministrar som mött sitt öde bak den mäktiga borgens normandiska murar och stenväggar eller på Tower Hill utanför själva fästningen. Det kändaste exemplet, det grymmaste, sorgligaste och samtidigt det mest spännande och legendariska, är utan tvivel ”prinsarna i Towern”, Edvard IV:s båda söner som försvann 1483 och troligen mördades av sin farbror Rikard III. Ett mindre bekant öde utgörs av pojkarnas halvbror Arthur Plantagenet, som efter ett för tiden långt liv avled här i mars 1542. Det ligger otvivelaktigt något tragikomiskt över denne mans öde. Man skulle kunna hävda att han dog av glädje.    


Som redan framgått var Arthur son till Edvard IV utom äktenskapet. Denne konungs minst sagt vidlyftiga kärleksliv gör historikerna osäkra på inte bara när pojken föddes utan också vem som var hans mor och överhuvudtaget hur många älskarinnor kungen hade. I själva verket anges det tänkbara födelseåret inom en period på hela 14 år, 1461-1475.[1] Det synes dock utom allt tvivel att pojken föddes i Calais, som vid denna tid fortfarande tillhörde England sedan hundraårskrigets dagar. Arthur skall, åtminstone periodvis, ha vistats vid faderns hov men det finns inga uppgifter om att han spelat någon särskilt framträdande roll där. Vid Edvard IV:s död 1483 var sonen omkring 10 år. Hur han tillbringade de närmaste turbulenta åren, med formliga statskupper, uppror och ett eventuellt mord på sina halvbröder, vet vi inte. Kanske flydde han till sin födelsestad Calais för att återvända då den nya tudordynastin etablerat sig i England.

Bastardsonen av huset York tycks ha funnit sig väl till rätta inom det nya kungahuset, kanske beroende på att hans erkänt illegitima börd effektivt hindrade honom att själv göra anspråk på tronen. År 1501, samma år som hans systerson och namne prinsen av Wales gifte sig med Katarina av Aragonien, utsågs Arthur till munskänk/ cupbearer, hos sin halvsyster drottning Elisabeth av York. I en tid då uppror och sammansvärjningar hörde till vanligheten och Rosornas krig långt ifrån var glömda var detta ett säkert tecken på tillit från härskarens sida. Också halvsvågern Henrik VII och den nye tronföljaren, unge prins Henrik, visade med tiden honom stor tillit. Den blivande Henrik VIII betecknade sin morbror som ”det trognaste hjärta”.  Efter gamle kung Henriks död 1509 började nådens sol att lysa på allvar. Arthur ingick äktenskap med den rika arvtagerskan Elisabeth Grey, dotter till Edvard Grey, förste Viscount Lisle och änka efter Edmund Dudley, Henrik VII:s ”finansminister”.[2]  Detta innebar att han kunde räkna med att i framtiden komma i besittning av stora egendomar. I väntan därpå ingick Arthur i kung Henriks inre uppvaktning, mottog riddarslaget 1513 och deltog i kungens krigståg mot Frankrike i egenskap av kapten på fartyget the Trinyte sovereigne.[3] Trots skeppets upphöjda namn utföll företaget inte särskilt lyckligt men Arthur klarade sig och åtnjöt också i fortsättningen sin frände kungens nåd. Han deltog i det storstilade toppmötet på Gyllenduksfältet sommaren 1520. Ungefär samtidigt tillföll det väntade arvet äntligen hans hustru och några år senare övertog han svärfaderns titel, Viscouent Lisle. Dessutom blev han riddare av Strumpebandsordern. Vid mitten av 1520-talet utsågs Arthur till Englands viceamiral, vilket i praktiken innebar att han skulle administrera uppbyggandet av en ny engelsk flotta. I mars 1533 blev han guvernör i sin födelsestad Calais.[4]


Vid denna tid hade Henrik VIII nyligen låtit utropa sig till den engelska kyrkans överhuvud. Kring honom fanns nya män som statssekreteraren Cromwell och ärkebiskopen Cranmer, vilka drömde om att ”rusta upp” den i deras ögon korrumperade och omoraliska katolska kyrkan. Kungen själv var mest intresserad av kyrkan som maktcentrum och skattkammare, vars rikedomar ofördröjligen borde komma i hans händer. Folket och många inom högadeln var dock fortfarande lojala mot den gamla ordningen och avskydde de nya rådgivarna. Att i det läget vara guvernör i Englands sista utpost på det europeiska fastlandet kan inte ha varit en lätt uppgift. Arthur Platagenet var nu omkring 60 år, en hög ålder på 1500-talet och i sitt hjärta förmodligen ganska konservativ i religiösa frågor. Av den brevsamling som finns bevarad från guvernörstiden framgår att regeringen i London började misstro honom. Man ansåg att han slösade tid på oväsentliga frågor i sina brev hem och att han var alldeles för mottaglig för smicker från supplikanter. Cromwell menade att Arthurs nya hustru, en adelsdam från Cornwall som han gift sig med några år innan han blev guvernör, hade förvandlat honom till en driftkucku. Hans vänner hemma manade honom att se upp: Folk som inte godtog de nya kyrkliga reglerna betraktades som förrädare och måste behandlas så även i Calais, annars skulle misstankarna falla på Arthur. Livet som guvernör bjöd ändå på smålustiga uppgifter. På hösten 1537 kom larm från London. Drottningen, Jane Seymour, var gravid och som det ofta händer i sådana lägen hade hon gripits av lust efter en viss sorts mat. I Janes fall var det vaktlar och sådana fanns det gott om i området runt Calais: Alltså fann sig Arthur Plantagenet, son till kung Edvard IV av huset York, utsedd till kunglig vaktelleverantör. (Man får hoppas att leveranserna var till hennes majestäts belåtenhet). En annan, på sikt kanske farligare uppgift, var att ta emot nästa drottning, Anna av Kleve, då hon anlände till Calais på resan till England i slutet av 1539. Det blev det kortaste av Henrik VIII:s många äktenskap, för paret passade inte alls ihop. Kungen ansåg att han blivit ”lurad” av sina rådgivare, även om det främst gick ut över Cromwell. Dessutom hade Henrik just inlett en våg av utrensningar inom högadeln. Adliga av kunglig härkomst som kunde tänkas vara förrädare eller hade förrädare i sin närmaste släkt arresterades och avrättades, även om det kunde dröja.[5] Också Arthur drabbades på sikt. På våren 1540 misstänktes flera medlemmar i hans hushåll för delaktighet i en konspiration i syfte att överlämna Calais till fransmännen eller till representanter för den engelska oppositionen. Guvernörens kaplan och flera andra arresterades och han själv kallades hem och sattes i Towern. Detta var i maj 1540.  Arthur blev dock inte avrättad. Som alltid när det gäller despoter är det svårt att avgöra hur Henrik VIII resonerade. En del av förklaringen kan ligga i att Thomas Cromwell, som i praktiken fungerat som Englands premiär- och polisminister, själv greps och avrättades kort efter Arthurs fängslande. Kanske kände kungen alltjämt sympati för sin gamle vän från ungdomen, det ”trognaste hjärtat”. Hur som helst satt kungasonen där han satt. I början av 1542 drabbades Henrik VIII av nya personliga sorger. Hans femte gemål visade sig otrogen och flera av hennes släktingar fördes, i likhet med henne själv, till Towern. Kanske var det helt enkelt på grund av utrymmesbrist som kungen vid månadsskiftet februari-mars 1542 beslöt att låta morbrodern återfå friheten.[6] Denne blev emellertid så överväldigad av nyheten att han drabbades av en hjärtattack och avled två dagar senare, 3 mars 1542, minst 67 år gammal. En engelsk 1700-tals historiker konstaterar ironiskt apropå denna händelse att kung Henriks barmhärtighet var lika ödesdiger som hans stränghet.


Arthur Plantagenet, illegitim son till Edvard IV, begravdes i kapellet st Peter ad vincula, som så många andra av Englands politiska fångar. Visst ligger det något av tragikomedi över hans öde?[7]                   

            



[1] Kung Edvard besteg tronen 1461 och gifte sig med Elisabeth Woodville 1464. Om Arthur fötts så tidigt som 1461 borde fadern gott och väl hunnit ge honom något ämbete eller position vid hovet. Han tycks dock inte ha gjort något större väsen av sig förrän under tudortiden. Med utgångspunkt från den tillit Henrik VIII först visade sin morbror kan man, med tanke på åldersskillnad, gissa att han föddes vid mitten av 1470-talet. Arthur skulle alltså vara omkring 15 år äldre än Henrik VIII och ungefär jämngammal med Thomas More, som ju också stod kungen nära Å andra sidan finns uppgifter att Arthur deltagit i nedkämpandet av Lambert Simnels uppror på 1480-talet, viket gör det osannolikt att han skulle vara född så sent som 1475. Kanske är tidsperioden 1469-75 mest trolig för Arthurs födelse. Henrik VII:s och Elisabeth av Yorks äldste son, som avled 1502 vid 15 års ålder, hette för övrigt Arthur, kanske uppkallad efter morbrodern.    
[2] Arthur Plantagenet blev därigenom styvfar till den John Dudley som vid slutet av Edvard VI:s: regering i praktiken var Englands härskare men som senare avrättades. Det kan nämnas att Henrik VIII så att säga berett vägen för sin morbrors äktenskap genom att i början av sin regering låta avrätta Edmund Dudley, troligen i syfte att vinna folkets sympati.  
[3] Kan förmodligen översättas ungefär med ”Den upphöjda treenigheten”.
[4] Jag har här endast nämnt hans viktigaste titlar.
[5] Så var fallet med Margaret Pole av salisbury, som satt i Towern i två år innan hon halshöggs.
[6] Ett faktum är att Towerns fångutrymmen vid denna tid var så fulla av misstänkta brottslingar att de kungliga våningarna måste tas i anspråk som celler.