Vissa håller historien vid liv

 

I maj 2016 skrev jag en text med rubriken ”När historien hålls vid liv”. Den handlar om hur man i England 2002 högtidlighållit 500-årsminnet av prins Arthurs död. Prins Arthur var äldre bror till Henrik VIII och skulle ha blivit engelsk kung om han inte avlidit vid 15års ålder 1502, strax efter sitt giftermål med den spanska prinsessan Katarina. 500 år senare gjordes en ”repris” på pojkens begravning i Worcester, där man bland annat läste ett rekviem över prinsen. Under ”jubileumsåret” hölls också en konferens för att lyfta fram minnet av prinsen, trots att han egentligen inte haft någon större betydelse i historien. I min text undrade jag huruvida någon på motsvarande sätt kunde tänkas hylla minnet av exempelvis Johan III:s eller Karl IX:s yngre söner, som båda faktiskt vid den tiden stod i begrepp att ”fira sina 400-årsminnen som avlidna.[1] Så långt har naturligtvis ingen sträckt sig men ändå kan jag nu, drygt sju år senare, med glädje konstatera att det faktiskt finns svenska eldsjälar som strävar att likt engelsmännen bevara minnet av våra historiska kungligheter och de ceremonier som hållits till deras ära eller åminnelse. I maj 2022 hölls i Storkyrkan i Stockholm en konsert till 250-årsminnet av Gustav III:s kröning, där originalmusik från akten spelades upp och till och med vissa scener från kröningen återgavs(vi fick bland annat se kungen gå till sin kröningsstol, medan samma musik och församlingssång som den gången framfördes).[2] För en vecka sedan. 22 oktober 2023, kom turen till Adolf Fredriks begravning, dvs. vissa stycken av begravningsmusiken framfördes. Trots att konungen begravdes i Riddarholmskyrkan i juli 1771, hölls alltså konserten på hösten och dessutom i Katarina församlingskyrka på Söder.[3] Denna gång nöjde man sig också med att framföra musiken, någon katafalk eller liknande hade(vilket är förståligt), inte lånats in. En mer förarglig omständighet var att man denna gång, i motsats till kröningskonserten i maj 2022, inte tryckt av sångtexterna i programmet, vilket gjorde det närmast omöjligt att följa sången och ta till sig dess budskap. Uttinis musik var i sig underbar att lyssna på och fullt i klass med Kraus´ klassiska begravningsmässa över Gustav III men den som hoppats utläsa något ur konserten(beställarens eller kompositörens politiska åskådning och dylikt), undgick inte att lämna kyrkan med en viss besvikelse.[4]

Med detta må nu vara hur som helst: Det väsentliga är att sällskapet ”Gustafs skål”, som stått för båda dessa konserter och som, efter vad Skrivaren personligen fått veta, planerar fler evenemang av liknande slag, i en tid när våra politiker och ämbetsmän tycks fast beslutna att montera ned Sveriges förflutna – inte minst genom att, under sken av ”flyttning”, stänga Stockholms Medeltidsmuseum – oförtrutet kämpar att hålla det levande och samtidigt bjuda åskådaren en ståtlig och vacker musikalisk upplevelse. Jag kan inte annat än önska dem framgång!                       

---

[1] Hertig Johan av Östergötland avled 1618 och Karl Filip av Värmland och Närke 1621. Se Dynastihistoria: När historien hålls vid liv (bosonshistoria.blogspot.com).

[2] Konserten hölls dessutom 29 maj 2022, på dagen 250 år efter kröningen.

[3] En av arrangörerna upplyste om att detta berodde på att många i sällskapet hade anknytning till denna församling.

[4] Francesco Antonio Utini(1724-95), italiensk-svensk tonsättare, musiker och hovkapellmästare, Francesco Antonio Uttini – Wikipedia.

Barbarisk krigare besöker nedsläckt solkungshov - tsar Peter i Frankrike 1717

Vladimir Putin torde vara en av vår tids mest utfrusna ledare, åtminstone i väst. Tanken att exempelvis Frankrikes president Macron skulle bjuda in eller ta emot Rysslands ledare förefaller helt verklighetsfrämmande för överskådlig tid. Men ibland kan man se sig tvungen att acceptera även besvärliga gäster. Så var det när tsar Peter, vanligen kallad den store, besökte Frankrike våren och sommaren 1717.

1717 hade maktbalansen i Nordeuropa skiftat. Kriget mellan Karl XII och hans granländer pågick fortfarande men ingen kunde förneka att det nu var Ryssland som hade initiativet, även om den svenske kungen hallstarrigt vägrade ge upp. Detta gjorde å andra sidan tsarens allierade betänksamma. De hade gått samman i en koalition sjutton år tidigare för att beröva Sverige vad de såg som sina rättmätiga egendomar. Nu såg de till sin fasa Ryssland framträda som en ny övermäktig stormakt vid Östersjön medan de själva inte vunnit något på kriget.  Var den ryska björnen kanske lika farlig som det svenska lejonet en gång varit, eller ännu värre?[1] Trots sina många framgångar, eller paradoxalt nog på grund av dessa framgångar, började därför tsaren märka en smygande ovilja hos sina alliansbröder att fullt ut besegra Sverige. Peter förde själv diplomatiska förhandlingar med sin motståndare men de verkade inte leda någon vart. Samtidigt hade tsaren svåra problem hemma. Hans äldste son, tronföljaren Alexej, hade mer eller mindre rymt hemifrån och befann sig nu i tyskromerska riket. Så länge prinsen var på fri fot utgjorde han en farlig samlande symbol för dem som motsatte sig tsarens på en gång expansiva och västvänliga politik. Det gällde att så snabbt och smidigt som möjligt få hem pojkvaskern innan historien blev alltför pinsam för Ryssland och dess herre.[2] Framför allt gällde det emellertid att få ett slut på kriget med Sverige men hur i hela friden få Karl XII att äntligen ge med sig! Ett sätt kunde vara att få till stånd något slags förbund med Frankrike. Om Sveriges gamle allierade på kontinenten övergav sin vacklande bundsförvant, skulle de tvingas ut ur kriget. Sagt och gjort. Peter anhöll på diplomatisk väg att få besöka stormakten vars hjärta slog vid Seine och efter stor tvekan godtogs förslaget i Paris. I april 1717 landsteg tsaren med följe i Dunkerque vid franska kanalkusten.  

Frankrike, eller snarare franska hovet, våren 1717 var en planet utan sol.  Ludvig XIV hade avlidit nära två år tidigare efter att i över ett halvt sekel ha dominerat sitt hov, sitt land och Europa i allmänhet. Alla i hans nära familj hade dött före honom. På tronen satt nu sonsonsonen Ludvig XV, en pojke på sju år som nyligen mer eller mindre med våld förts bort från sin omtänksamma guvernant, den enda kvinna han någonsin kallat mamma. Hans uppfostran styrdes av äldre män, utan större förståelse vare sig för den nya tidens krav eller hur ett barn bäst bör växa upp. Trots att solkungen försvunnit från firmamentet var hans hov fortfarande stelt, polerat och etikettsbundet.[3] Till detta hov kom nu en impulsiv, högröstad, armstark, grym, nyfiken, levnadsglad och känslosam man på nära 2 m, som just grundat en huvudstad praktiskt taget i ett träsk, gjort en bondpiga till drottning samt sökte förvandla sitt ortodoxa medeltida rike till västinfluerad stormakt av tidigmodernt snitt, helst här och nu eller åtminstone imorgon. Upplagt för kulturkollision med andra ord.

Det började på en gång. Kungligheter som besökte främmande länder på 1700-talet(något som inte var särskilt vanligt), uppträdde gärna inkognito under antaget namn, dels för att undvika rangtvister, dels av kostnadsskäl. En tredje orsak kunde vara att det helt enkelt var en lättnad att någon gång inte vara den absoluta medelpunkten för omgivningens uppmärksamhet – även om alla naturligtvis visste vem man egentligen var. Vanligen antog kungligheter på resa något stiligt adligt namn, som ”greve von Falkenstein” eller liknande. En del, som exempelvis Gustav II Adolf då han reste på friarfärd till Brandenburg på 1610-talet, betecknade sig helt enkelt med sitt dopnamn och fadersnamn och låtsades vara en officer i sitt eget följe. Fransmännen utgick från att tsaren skulle följa denna oskrivna regel vid sitt besök – han var ju rentav känd för att ge sig själv ovanligt låg rang under sina resor.[4]  Men icke! Denna gång kom tsaren just som tsar. Alltså skulle det av krig svårt skuldsatta Frankrike bekosta en tsars underhåll, med tillhörande svit. Gräl uppstod genast om detta. Peter visade dessutom högdragna utlänningars tendens att klaga på förhållandena i värdlandet – ölet var dåligt, vagnarna av fel konstruktion osv. När en förnäm representant för Frankrikes ”alldrakristligaste konung” anlände för att hälsa den höge gästen, fann han denne halvt utslagen efter ett intensivt firande av den pågående ryska påsken. Dryckeslaget hade dessutom hållits på en vanlig krog, vilket ingen fransk kung skulle ha nedlåtit sig att göra. Peter å sin sida retade sig på franska aristokraters vana att byta kläder flera gånger om dagen: ”De har tydligen dåliga skräddare här”, konstaterade han ironiskt. Tsarens nyckfullhet och oförmåga att hålla schemat fick fransmännen att vrida sina händer – han kunde plötsligt bestämma sig för att besöka en stad eller plats som inte stod på programmet och när myndigheterna i trakten med mycket besvär lyckats ordna det mottagande som anstod en så förnäm gäst, åkte Peter bara förbi och tog in på någon landsvägskrog med sitt sällskap. Naturligtvis var det omöjligt att få denna oroliga ande att hålla samma fart som eskorten – han åkte alltid ett stycke i förväg och det fast han envisats med att välja en kasserad vagn som inte används på länge. ”Jag önskar att tsaren vore i Paris”, suckade markis de Nesle, som ledde den franska eskorten. ”Ja, att han redan åkt därifrån”. Han var säker på att de styrande i Paris skulle tycka detsamma när de väl lärt känna den nyckfulle barbaren och hans följe.

I Paris fick Peter naturligtvis träffa regenten, hertig Filip av Orléans.[5] Tsaren gjorde emellertid klart, om inte med ord så i alla fall med miner och gester, att han minsann var förnämare än en simpel hertig. Han krävde att få träffa kung Ludvig personligen. När detta efter några dagar skedde, behandlade Peter pojken med en blandning av vördnad, kärleksfullhet och överlägsenhet. Bland annat fick Ludvig en riktig kram i rysk stil. Den sortens bemötande stod definitivt inte upptaget i protokollet för Frankrikes kung men pojken tog det med fattning. (Förmodligen njöt han av att äntligen känna ömhet strömma emot sig, hur äkta den nu var).

Ändå var det inte någon renodlad barbar som kommit till Frankrikes huvudstad. Peter besökte industrier och vetenskapliga centra som Sorbonne, där han bland annat lyssnade på teologiska diskussioner om möjligheterna att förena de katolska och ortodoxa kyrkorna. Som alltid intresserad av människokroppens funktioner och omvårdnad bevittnade han både tandutdragningar och ögonoperationer. De som såg Peter sade att det, trots den råa framtoningen, fanns ett naturligt majestät över honom. Hur enkelt han än färdades gick det aldrig att tvivla på vem han var. Han såg bra ut med sin välproportionerade kropp, höga panna, uttrycksfulla svarta ögon och skarpa blick. Var ansiktet lugnt gjorde han som helhet ett gott intryck men då det överfors av de kramper som regelbundet ansatte honom blev blicken förvriden och skrämmande.[6]  Hans klädsel chockerade fransmännen. Tsaren gick ofta barhuvad och bar aldrig handskar, krås eller manschetter. Den peruk han trots allt hade var kort och absolut inte pudrad. Då man skickat honom en allongeperuk, à la Louis XIV, grep han egenhändigt saxen och klippte ned peruken till de mått han själv önskade.[7] En person Peter uppenbarligen sett fram emot att träffa var Madame de Maintenon, Ludvig XIV:s trogna väninna och rådgiverska som varit hans följeslagare i nära 40 år. Den gamla damen, drygt 80 år, levde nu ensam i Saint-Cyr, den skola för adliga flickor hon grundat med sin herres bistånd. Varken hennes ärbarhet eller höga ålder kunde hindra gästen från norr. Peter störtade in i Nadames mörklagda rum, slog upp fönstren och ryckte undan sängomhängarna. ”Hur är det med er”, frågade han. ”Är ni sjuk”? ”Jag lider av hög ålder”, svarade hon. Det verkade inte som tolken förstod eller lyssnade särskilt noga.

Besöket i Frankrike varade cirka två månader, räknat från landstigningen vid kanalkusten. Det gav inte särskilt stor utdelning politiskt men Peter hade åtminstone placerat sig och sitt land på karan his regeringen i Paris. Vid avfärden lär tsaren ha förutspått att Frankrike skulle bringas på fall av det lyxbegär man led av – en så småningom besannad spådom. Därmed reste han hem för att fortsätta utvecklingen av Ryssland till europeisk stormakt – en ställning det sedan dess med korta avbrott innehaft och som dagens ryska ledare tyvärr verkar offra allt för att bevara.[8]                         

---

[1] Vid stora nordiska krigets början, senvintern 1700, hade var och en av deltagarna i koalitionen mot Sverige haft olika syften med sin medverkan. Danmark bespetsade sig naturligtvis på att återta de tre Skånelandskapen, plus att återfå kontrollen av Holstein, som gått förlorad när hertigen där närmat sig Sverige vid mitten av 1600.talet. Polens kung, som även var Sachsisk kurfurste, hoppades återta Riga och säkert också andra svenska besittningar vid Östersjön och i Tyskland. Ryssarna drömde främst om baltiska hamnar. År 1717 var det i praktiken bara Ryssland som lyckats göra betydande vinster på Sveriges bekostnad.  

[2] Angående tsarens olycklige son, se Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del 1. Skuggan av en mäktig fader. (bosonshistoria.blogspot.com) och Dynastihistoria: Den olycklige tronföljaren, del II, "Nåd för din son, nåd för Ryssland". (bosonshistoria.blogspot.com).

[3] Angående Ludvig XV:s barndom, se Herman Lindqvist, Madame De  Pompadour – intelligens, skönhet, makt(2008), s. 38-42.

[4] Under ”stora ambassaden” 1697-98 hade tsaren officiellt framträtt som ”timmerman Peter Michajlov”.

[5] Brorson till Ludvig XIV.

[6] Dessa ansiktsryckningar antas ha uppkommit som följd av ett blodbad Peter bevittnade i barndomen.

[7] Det skall kanske tillfogas att tsaren själv beställt den franska peruken.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Henri Troyat, Peter den store(svensk översättning 1981 – nyutgåva 1983), kapitel 10.

Konsten att göra en vanbördig till riksråd.

Församlingen satt som förstelnad. De trodde inte sina öron. Det kunde bara inte vara sant. Rikskanslern hade bleknat och det var svårt att avgöra om han var på väg att få ett raseriutbrott eller svimma. Riksdrotsen satt med rynkad panna och händerna hårt knutna kring stolskarmen, trots att han bemödade sig att bevara sitt vanliga lugn. De andras ansikten var uttryckslösa. Den unga kvinnan såg på dem med en halvt spefull, halvt allvarlig blick:

-          Jag anser honom lämplig, sade hon med sin djupa röst som så ofta påminde om en mans. Han har tjänat riket väl sedan min fars tid och har redan adlats för sina förtjänster. Detta är inget annat än en rättvis belöning för gott arbete.

Rådsmedlemmarna förstod till slut att de hört rätt. Drottningen ämnade upphöja Johan Adler Salvius, en man född ofrälse, till riksråd.[1]     

Den till synes obetydliga episoden vid mötet i riksrådet på Stockholms slott Tre kronor 27 mars 1648 hade flera bottnar. Den var ett tecken i tiden på hur den borgerliga ämbetsmanna och köpmannaklassen börjat tränga ut, eller åtminstone tävla med, den gamla högadeln om de högsta ämbetena. Den var en markering av kungamaktens oberoende i förhållande till aristokratin. Sist men inte minst var den ett uttryck för självhävdelse av en ung regent, därtill en kvinna, som länge nog tvingats leva under sin faders gamla rådgivares förmynderskap. Drottning Kristina tänkte regera själv!

Sett med våra ögon fanns det inget anmärkningsvärt i Kristinas handlande. Ingen kunde vara mer förtjänt av en plats bland rikets främsta män än Johan Salvius, som han först hette. Han kom från en ångermanländsk bondesläkt men var född i Strängnäs, där fadern varit skrivare vid magistraten. Då föräldrarna dog tidigt togs pojken omhand av stadens biskop Petrus Jonae, som tydligen uppmärksammat Johans begåvning.[2] Efter några års studier i Uppsala och vid olika tyska och franska universitet återvände Salvius till Sverige med ett doktorat i juridik på fickan i början av 1620-talet.[3]  Förutom en tjänst som assessor i Svea hovrätt anlitades han snart för allehanda diplomatiska uppgifter, bland annat till Danmark och de protestantiska furstarna i dagens norra Tyskland. År 1629 adlades han och fick därefter tillnamnet Adler. Samma år deltog han som svensk delegat vid det möte i Lübeck där Danmark nödgades skriva under ett fredsfördrag med kejsaren efter sitt misslyckade deltagande i trettioåriga kriget.[4] När Sverige kort därefter ingrep i samma krig blev Salvius ambassadör(eller ”resident”, som det då hette), i Hamburg. Här blev hans huvudsakliga uppgift att se till att de svenska arméerna i Tyskland försågs med pengar och utrustning, en ofta närmast omöjlig uppgift som han dock uppenbart skötte till belåtenhet. I princip var han Sveriges utrikes- och finansminister i en person.

När fredsförhandlingarna i Osnabrück efter många om och men inleddes framåt mitten av 1640-talet utsågs Salvius till den ene av Sveriges två huvuddelegater. Den andre var rikskanslerns yngre son Johan Oxenstierna. På nutidssvenska skulle vi säga att deras personkemi inte stämde eller att de hade allvarliga samarbetssvårigheter.

De båda männen hade helt olika agendor vid förhandlingarna. För Oxenstierna gällde det att uppnå en fred som gav Sverige ”kompensation” för allt som offrats i det långa kriget. För Salvius var freden i sig det stora målet. Därtill var det naturligtvis påfrestande för Oxenstierna, sonen till en av Europas mäktigaste män och medlem av en av en av Sveriges äldsta ätter, att samverka med en uppkomling som nått sin ställning genom egna meriter och inte genom börd. Dessutom var båda, som de flesta högt uppsatta på 1600-talet, oerhört stingsliga i allt som gällde deras heder och ära, något som naturligtvis förvärrades av deras olika ursprung. ”Du har dina prövningar, jag mina”, tröstade rikskanslern sin son i ett brev. Salvius för sin del blev ”upppeppad” av den unga drottningen. Kristina var, om det nu främst berodde på längtan efter fred eller önskan att hävda sitt oberoende gentemot de forna förmyndarna i rådet, angelägen att få förhandlingarna i hamn.[5] Utåt låtsades hon vara otålig på båda sina representanter och skrev våren 1647 arga brev ner till Tyskland, där hon manade dem att skynda på med fredavtalet ”så kärt eder är min högsta onåd att undvika”. Men Salvius fick en personlig hälsning med posten, där drottningen klappade honom på axeln och försäkrade att egentligen var det bara Oxenstierna hon var sur på. Så fort allt det här trasslet med förhandlingarna var avklarat skulle Salvius bli riksråd, lovade Kristina. Förresten kunde han gärna berätta för henne ”vilka grimaser greve Johan gör vid läsningen av mitt brev till er bägge”.

Som nämnts ovan dröjde det till mars 1648 innan Kristina lät bomben springa i rådet. Även om medlemmarna måste ha vetat eller åtminstone anat vad hon planerade, blev de ändå chockerade: drottningen ville göra en ofrälse till riksråd, rikets främsta ämbete! Bortsett från den prestigeförlust aristokratin ansåg sig lida genom att någon som inte var ”en av dem” tog plats i rådskretsen, handlade det också om ren självbevarelsedrift. Under vasasönernas turbulenta regeringstid hade kungarnas lågbördiga sekreterare inte nöjt sig med att göra sig breda på adelns bekostnad – de hade dessutom visat en obehaglig tendens att i processer som mer eller mindre varit uppgjorda på förhand låta döma några av rikets främsta män till döden. Ett antal ädlingar hade tvingats gå den tunga vandringen till schavotten, om de inte rentav mördats utan dom och rannsakan. För att skydda sig mot dylika obehagligheter i framtiden hade adeln under Axel Oxenstiernas ledning i samband med Gustav Adolfs trontillträde 1611 förmått kungen att lova att inte ”draga adeln någon vanbörding(född ofrälse), över huvudet, honom och riket till spått och vanära”. Inga högre ämbeten borde tillsättas ”av utländske eller vabördingar eller ock utan riksens råds råde”. Kungen hade accepterat detta i de nya adelsprivilegier som utfärdats, men försiktigtvis undvikit att säga något om ”vanbördingar” i sin kungaförsäkran. Under de följande åren hade ett kompanjonskap utvecklats mellan kungen och hans kansler, som i stort sett givit kungen fria händer politiskt samtidigt som högadelns ställning och privilegier varit skyddade. Också Kristina hade vid sitt makttillträde lovat att ”hålla riksrådet i tillbörlig myndighet och ära”. Och att regera riket med dess hjälp utan att misstro dem, även om deras råd misshagade henne eller inte fick önskad effekt. Nu önskade hon alltså upphöja en ofrälse, en vanbördig till rikets högsta ämbete.[6]

Kristina besvarade rådets invändningar med att diskutera innebörden i själva begreppet ”vanbörding”. Syftade det på en människas ursprung eller handlingar? Enligt drottningen borde det vara en människas personlighet som avgjorde om han var värdig att bli riksråd: När man begär råd frågar man inte efter hur många anor någon har utan just vederbörandes kompetens att ge goda råd. Hon påpekade också att det inte vore första gången en ofrälse född blivit riksråd och att hennes far säkert för länge sedan givit Salvius detta ämbete, om han fått leva. ”Jag betygar inför Gud att det aldrig hade skett”, utropade kanslern. ”Vore Salvius här skulle jag säga honom det rätt i ansiktet”. Riksdrotsen Per Brahe påpekade saktmodigt att Salvius visserligen vore väl lämpad för ämbetet som riksråd, men att man inte visste vem hans far var.[7] ”Vem som var hans far”? genmälde drottningen vasst. ”Jo, det skall jag säga er, det var en karl; jag har aldrig hört talas om någon människa som kommit till världen utan far”. Förmodligen insåg församlingen nu att deras drottning menade allvar(kanske några till och med drog på munnen). Av nio riksråd röstade sju för Salvius kandidatur. Bara kanslern och en av hans brorsöner opponerade sig. Drottning Kristina hade segrat. Sju månader senare, 14 oktober 1648, undertecknades Vesfaliska freden. Trettioåriga kriget var slut och drottningens maktställning stärkt.[8]           

                   

---

[1] Ovanstående scen är fiktiv, såtillvida att jag inte funnit någon uppgift om riksrådets minspel vid nyheten om Salvius utnämning. Beträffande den negativa reaktionen finns däremot inget tvivel. De nedan återgivna replikerna från mötet återges på något moderniserad svenska.

[2] Petrus Jonae Helsingius(dvs från Hälsingland), hade på 1580-talet varit något av en ledargestalt i motståndet mot Johan III:s liturgi och allmänt katolskpräglade kyrkopolitik. I denna egenskap stod han under hertig Karls beskydd. Då Strängnäs tillhörde hertigens landamären faller det sig naturligt att misstänka att även hertig Karl(med tiden Karl IX), hört talas om biskopens begåvade skyddsling och kanske i någon mån bekostat hans studier. Det skulle delvis förklara Salvius anmärkningsvärt snabba avancemang efter studierna utomlands.

[3] Hur pass omfattande hans studier i praktiken varit är en annan fråga. Att ”studera utomlands” innebar på 1600-talet ofta att besöka de viktigaste rikena och träffa rätt sorts människor, snarare än att sitta fördjupad i facklitteratur om juridikens mysterier. Å andra sidan visar Salvius praktiska meritlista att han verkligen var lämpad för de uppgifter han tilldelades och uppskattad av sina höga uppdragsgivare, vilka knappast skulle ha gynnat en ofrälse om det inte funnits bevis för hans kreativitet. .

[4] Av allt att döma adlades han just för att kunna möta de övriga deltagarna vid ”konferensen” som jämlike.

[5] Drottning Kristina hade blivit myndig i december 1644.

[6] Det förtjänar att påpekas att varken Jöran Person, Erik XIV:s legendariske rådgivare, eller dennes son Erik Tegel var medlemmar av riksrådet.  

[7] Fadern uppges, som nämnts ovan, ha varit skrivare i Strängnäs. Kanske menade Brahe helt enkelt att Salviys släkt var omöjlig att följa i tillräckligt många led.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Petersson, Maktspelerskan, drottning Kristinas revolt(2011), främst s.161-64. Se även Gunnar Wetterberg, Kanslern, Axel Oxenstierna i sin tid del 1 (2002), s. 147. Angående Johan Adler Salvius liv och härkomst, se Adler Salvius nr 170 - Adelsvapen-Wiki.