Jul hos tenniskungen

Att fira jul innebär naturligtvis olika saker för olika människor. Även om vår tids kungabarn förhoppningsvis firar en glad, hemtrevlig, ”vanlig” jul, utan några ceremoniella inslag, blir dras fest mer storslagen än motsvarande fest för en familj med dålig ekonomi. För drygt 100 år sedan var det kungliga julfirandet visserligen spännande men ändå med ett tydligt drag av hovritual. Då man läser prinsarna Lennart och Sigvard Bernadottes hågkomster, förstår man att även om julen var något att se fram emot var det också något att bäva inför. Det gällde att uppföra sig väl och visa vederbörlig tacksamhet över gåvorna man fick. (Utbyte fanns inte på agendan).

Gustav V och drottning Victoria firade i regel jul på Drottningholms slott.[1] Kungaparet åkte ut några dagar i förväg, med barnbarnet Lennart i släptåg, medan de övriga gästerna kom i anslutning till julaftonen. Lennart berättar hur han i barndomen färdades med häst och vagn till Drottningholm.[2] Han betecknar stämningen som ”ett slags högtidlig hemtrevnad” men säger också att han aldrig ”förmådde lägga bort titlarna med det vackra slottet” Figurerna på Ehrenstrahls målningar avfärdas med omdömet: ”Somliga såg ut i ansiktet som om de just förlorat på lotteri". (Man märker reservationen). Bland det roligaste var att åka skridsko på de frusna dammarna eller kälke i parken. Mest kul var naturligtvis att göra något förbjudet, som att lära sig svära av kusin Sigvard.[3] Så anlände då de övriga gästerna för att fira julhelg med Deras majestäter. Ett familjenöje under dessa sammankomster var pusselläggning och då var det fråga om ordentliga pussel: Tvåtusen bitar var minimum. Vad det led blev det julaftonskväll. Alla som varit barn vet att tiden på något konstigt sätt saktar in de sista dagarna, det blir liksom aldrig 24 december och sedan tar det en evighet innan kvällen kommer och klapparna delas ut. Drottning Victoria älskade dessutom att göra folk nyfikna: Det var nämligen hon som organiserade inköpet av julklappar, så det gällde att i god tid under hösten skriva listan på önskade presenter. Jultomten var en okänd gäst på Drottningholm. Julklappsutdelningen skedde efter ett strikt ordnat system, hämtat från Baden i Tyskland. Gästerna ställdes upp i längdordning utanför det rum där klapparna placerats ut.[4] Den ordningsamma drottningen ringde sedan i en silverklocka till tecken att intåget kunde ske. I rummet stod tre granar, gissningsvis fem meter höga, som klätts av de yngre gästerna tidigare på dagen. Prydnaderna var alltid desamma, silverbollar och ljus. Framför granarna stod ett antal bord, vart och ett reserverat för en bestämd gäst och på dessa låg eller stod presenterna. Man såg alltså genast vad man hade fått. Paket förekom inte.[5]  Även om tacksamhet var obligatoriskt tycks gästerna sällan ha blivit besvikna. Varken Lennart eller Sigvard nämner något sådant tillfälle. Drottningen och hennes utskickade gjorde tydligen sitt bästa. Svårare var att stå ut med den långa middagen efteråt, när man hade en massa kul presenter man ville hålla på med. Gudstjänsten på juldagen var heller inte lätt, trött som man var efter spänningen dagen före. Så inträdde en paus i firandet mellan jul och nyår. Nyårsfirandet var inte särskilt roligt, alldeles för stelt och rutinmässigt men trettonhelgen var riktigt kul, för då fick man bjuda in kompisar också. Kanske var det under en trettonhelg som följande lilla episod, återgiven av Sigvard Bernadotte, utspelades. Barnen spelade Badminton i det rum på Drottningholm där porträtten över regenter samtida med Oscar I hänger på väggen. Då kom prins Eugen, Gustav V:s bror, in och ville vara med. Det är som bekant inte bara barn som älskar att leka och skoja, särskilt inte i juletid. Målarprinsen var dock alltför ivrig. Han var tung och dessutom iförd galoscher.[6] Hans häftiga anlopp fick golvet att skaka, varvid en prisma från kristallkronan i våningen under ramlade ned i en tekopp, under pågående tedrickning. Efter detta var spelet förbjudet. Man får hoppas att minnet av den lilla roligheten kompenserade ungdomarna.[7] Nog är det tur att julen finns. God jul, kära läsare!           

                        

---

[1] Jag har inte hittat någon uppgift om ett undantag från denna regel men sådana kan självklart ha förekommit.

[2] En tradition som enligt skrivarens åsikt borde uppmuntras i vår tid..

[3] I Sigvards memoarer finns ingen uppgift om detta.

[4]  Lennart Bernadotte betecknar rummet som ”Generalsalen”, medan Sigvard skriver ”Drabantsalen”. Beträffande ritualens utformning är de dock eniga.   

[5] Den omständigheten att inmarschen i rummet alltid gjordes i längdordning innebar att man lätt kunde se om man vuxit om någon under året. För barnen var det en prestation att komma så nära prins Wilhelm som nöjligt. Kungaparets andre son var oföränderligt längst och kom därför sist i tåget.

[6] För att inte halka på golvet.

[7] Texten bygger på Lennart Bernadotte, Käre prins, god natt/1977), kapitlet ”Julslottet” och Sigvard Bernadotte, Krona eller Klave(1975), kapitlet ”Drottningholm”.

Två tronföljare som aldrig möttes

De församlade såg oroligt på läkaren, som även var stjärntydare. Han verkade bekymrad.

-          Kära vänner, sade han. Bed till Gud att drottningen inte föder sitt barn i denna stund. Stjärnorna är ogynnsamma och om barnet föds nu, blir det riket till olycka”. I detta ögonblick hördes barnskrik från förlossningsrummet. Hovet bleknade. Barnet var fött. Vad ont kunde nu vänta Sverige? Det var på kvällen 13 december 1533 på slottet i Stockholm. Kung Gustav och hans gemål Katarina hade fått sitt första barn, sonen Erik.[1]

I verkligheten tycks det inte ha varit någon särskilt uppseendeväckande förlossning. Alla moderna biografier över Erik XIV , från Ingvar Andersson(1935), till Hernan Lindqvist(2014), lägger ner mer på att avfärda historien om de ”dåliga stjärnorna” som efterhandskonstruktion än på att berätta om vad som faktiskt hände. Sannolikt beror detta på att det inte hände särskilt mycket att berätta om. Kanske har materialet förstörts vid slottsbranden 1697 eller väckte händelsen inte så stort uppseende när den ägde rum. Det var visserligen den nye kungens första barn som föddes men Sverige var ett litet och obetydligt rike i Europas utkant, om än stort till ytan. Om någon hade förutspått att Gustav Vasa skulle regera i nästan 30 år till och lämna efter sig en stor skara prinsar och prinsessor, grunda en dynasti som regerade i över ett århundrade och vars ättlingar än idag sitter på Sveriges tron, så hade nog ingen trott det den där kvällen i december 1533. Kungens krönikör och propagandamakare, biskopen Peder Svart, beskrev senare tronföljarens födelse som något av en vändpunkt för Gustav Vasas kungagärning. Nu vågade ingen längre ifrågasätta hans regering, naturligtvis med undantag för den småländske skurken Nils Dacke knappt tio år senare. Inget nämns om några dåliga varsel vid pojkens födelse.[2] Knut Carlqvist påpekar i sin populärbiografi från 1996 att det knappast är troligt att en kunglig livmedikus och astrolog ”mån om jobbet”, skulle utbrista i jeremiader över det väntade barnets och rikets sorgliga framtid.[3]  Å andra sidan kom prinsen till världen vid en olämplig tid på året om man trodde på tecken och trolldom, vilket de flesta gjorde på 1500-talet. Just natten mellan 12 och 13 december var kuslig. Det var årets längsta natt och då var oknytt av alla slag i farten. Det var mycket man inte fick göra: ha för all del inte spinnrocken igång den natten, en vet aldrig vad som händer! Man kunde förstås utöva trolldom själv också, bland annat göra sig av med loppor och andra småkryp för ett helt år, men det var inte en natt då man var helt trygg.[4] Att Sveriges kung fick sin förste son just vid den tiden, dessutom kungen i en ny dynasti omgiven av fiender som Kristian Tyrann svåger till Kejsar Karl V, var inte idealiskt. Födelsen ägde visserligen rum på kvällen 13 december, alltså natten Efter den längsta natten men man kunde ju aldrig veta. Det kan mycket väl ha funnits en och annan klok och vis person, en av dem som ser bortom här och nu, som anade vad som komma skulle redan den där decembernatten. I alla händelser bör pojkens födelsedatum ha gjort det särskilt lätt att hitta varsel i efterhand, sådant man liksom kom ihåg när Erik XIV satt i sitt fängelse sjuk och vanärad. Så här i efterhand kan man jämföra Eriks födelse med en annan, den som skedde på Greenwich Palace i London 7 september samma år[5]. Då var förväntan stor, för kung Henriks nya drottning Anne väntade barn. Bara det blev en son skulle kungens dynasti befästas och hans religiösa reformer bekräftas. Kungörelsen att en son fötts var redan utfärdad. När barnet visade sig bli en flicka blev kungen chockerad och säkert rasande. Nu stod han med TVÅ odugliga döttrar på halsen, dessutom med var sin mor som båda var i livet. Vilket misslyckande! Om en stjärntydare i den stunden hade sagt Henrik VIII att flickan skulle komma att bli det tidigmoderna Englands mest berömda regent och lägga grunden till ett imperium, hade Henrik säkert låtit arrestera vederbörande som förrädare eller galning.[6] Likafullt erinrade sig säkert mången ”vis man och kvinna” i efterhand att många goda tecken förutspått flickans kommande upphöjelse just den dagen. De båda kungabarnen träffades aldrig men Erik friade till Elisabet i många år. Hon var hans huvudkandidat som framtida svensk drottning. Även om Erik inte var ”kronprins” i direkt bemärkelse eftersom Sverige fortfarande var valkungadöme, innebar hans födelse att dynastin satt säkrare på tronen. Sannolikheten att man skulle kunna behålla makten hade ökat. Drygt tio år senare fastställdes det att Erik skulle efterträda fadern. Hans väg till makten var förhållandevis enkel. Ändå slutade Erik sitt liv i ensamhet och fångenskap, kanske halvt sinnessjuk. För Elisabet var ingenting enkelt under uppväxtåren. Hon förklarades bastard och förde mestadels ett tillbakadraget liv på sina gods. Hela tiden fick hon akta sig för misstankar och konspirationer, mot henne själv eller där man önskade använda henne som redskap för egna syften. En period satt hon i Towern som politisk fånge. Hon slutade som den mest kända och legendariska engelska regenten, kanske den största av alla kvinnliga ledare genom tiderna.

Så olika faller ödets lotter.               

---

[1] För drottning Katarinas del blev det enda barnet.

[2] Peder Svart, Gustav Vasas krönika(1964 års utgåva), s. 187.

[3] Knut Carlqvist, Kung Erik av folket(1996), s. 32.

[4] https://www.youtube.com/watch?v=aZHN7mTew9w

[5] https://sv.wikipedia.org/wiki/Elisabet_I_av_England

[6] Angående Elisabet I:s födelse se bland annat Henrik VIII:S sex hustrur av Antonia Fraser.

Ödesdigra partys

Så börjar julen närma sig! Julen hör väl till de tider på året som oftast förknippas med fest och glädje. Men se upp! För mycket festande kan vara farligt. Jag tänker då inte på ett alltför ivrigt frossande eller drickande, fast det naturligtvis inte heller är att rekommendera. Förr i tiden var det vanligt att kungar men även upprorsmän som ville komma åt kungar, slog till just i samband med fester. På partys väntar man sig glädje inte överfall eller rannsakan. Den som deltar i en fest är förmodligen något av det mest försvarslösa som finns, både psykiskt och fysiskt. Ett skönlitterärt exempel på detta finns i Pehr Lagerqvists roman ”Dvärgen”, där den italienske fursten låter mörda sina gäster, officiellt inbjudna för att fira freden, mitt under gästabudet. För den som kan svensk medeltidshistoria är antagligen ”Nyköpings gästabud” det mest kända exemplet ur verkligheten, För 700 år sedan, 10 december 1317, var hertigarna Erik och Valdemar inbjudna till fest hos sin äldre bror kung Birger på Nyköpings hus. Syftet var att fira att den strid som pågått sedan 1306, då hertigarna fängslat sin bror på gården Håtuna och sökt att själva tillvälla sig makten, nu äntligen var slut. Gästabudet var storslaget men på natten väcktes hertigarna, fängslades och kastades i fängelse, där de småningom skall ha svultit ihjäl. Det är i det sammanhanget som kung Birger skall ha fällt den klassiska repliken: ”Minnes I den Håtunalek” Lika klassisk är sägnen om nyckeln som Birger skall ha kastat i ån för att hindra att bröderna befriades.[1]         

Nästan exakt 200 år senare, i november 1520, förvandlades en kröningsfest i Stockholm till blodbad, officiellt med motiveringen att det besegrade Sturepartiet förgripit sig på ärkebiskopen Trolle. Exakt hur planerat det hela var kan kanske diskuteras men det står bortom allt tvivel att kung Kristian först lovat amnesti åt alla som accepterade hans välde och sedan, med ytterst kort varsel och mitt under kröningsfesten, lät avrätta ett stort antal människor som gått över till hans sida, [2]  

I augusti 1572 rustades till bröllop i Paris. Änkedrottning Katarinas dotter Margareta gifte sig med den unge protestantiske fursten Henrik av Navarra, vilket avsågs bli ett slut på det långa inbördeskriget mellan franska protestanter och katoliker. Här var stämningen inte fullt så gemytlig som under kröningsfesten i Stockholm 1520. Brudparet ville knappast gifta sig och många protestanter(hugenotter), misstrodde katolikerna i allmänhet och änkedrottning Katarina i synnerhet. Ändå blev det en chock när kungens parti i samband med festligheterna lät mörda den framstående protestantledaren de Coligny och sedan inledde massaker på hans vänner för att undgå hämnd. Händelsen är känd som Bartolomeinatten.[3]  

I september 1573, planerade en grupp skotska legoknektar att mörda Johan III av Sverige under en bankett. Skälet var dels att de inte fått ut sin lön, dels att deras ledare, fransmannen de Mornay alltjämt stödde den avsatte Erik XIV. Enligt planen skulle Johan dödas under en svärdsdans, då knektarna helt öppet kunde uppträda beväpnade. I sista stund tappade Mornay modet och attentatet utfördes aldrig. Lars Ericson skriver i sin biografi över kungen från 2004 att Johans liv förmodligen aldrig varit i sådan fara efter tronbestigningen som vid detta tillfälle.[4]

Som ni ser av dessa exempel kan fester vara riskabla men sådant händer ju knappast i vår tid, eller hur?             

    

---

[1][1] Gustaf von Platen & Tecknar-Anders, ”På kungligt gästabud”, Svenska historier(Svenska dagbladet 1987).    

[2] Antalet möjliga källhänvisningar angående Stockholms blodbad och dess förspel är otaliga.  Jag följer här principen ”Ingen nämnd, ingen glömd”.

[3] För en beskrivning av Bartolomeinatten och dess bakgrund Se Leonie Freidas biografi över Katarina av Medici(svensk översättning 2005) kapitel 11-12..  

[4] Ericson, Johan III, en biografi, s. 106-07.  

Dop och släktband bland bernadotterna.

Då som idag hette modern Sofia eller Sofie- Annars är det inte mycket som stämmer.[1] Barnet var visserligen son till kungens andre son, som prins Gabriel är son till kung Karl Gustavs barn nummer 2. Men pojken som föddes i juni 1858 var tronföljare då han kom till världen, dvs. han tillhörde den släktgren som skulle föra arvsföljden vidare. Det enda som skulle kunna hindra detta var om prinsessan Lovisa dog och kronprinsregenten Carl, den nyföddes farbror, gifte om sig. Eftersom det stod klart att den stackars Lovisa, som fyra år tidigare mist sin lille son var ur stånd att få fler barn och hon dessutom drabbades av regelbundna nervanfall, trodde säkert många att hon skulle dö inom en inte alltför avlägsen framtid. I så fall stod det regenten fritt att gifta om sig och skaffa nya arvingar. I ett sådant läge skulle pojken som nyss sett dagens ljus degraderas till en prins bland andra. Även om Carl gratulerade sin bror Oscar, gossens far, till nedkomsten och sade att det viktiga var att riket fått en arvprins, likgiltigt vem av dem som var fadern, visste alla att han inte unnade broderns familj att ärva tronen.  Carl och Oscar drog aldrig jämt. Hur som helst var pojken, Oscar Gustav Adolf, tronföljare efter sin far då han föddes. Ödet ställde det också så att prinsen nästan 50 år senare besteg tronen. Han blev känd som Gustav V. Även om vår nuvarande kung redan lyckats spräcka hans rekord i regeringstid för svenska kungar, är det en bra bit kvar innan åldersrekordet tangeras: Gustav V blev 92 år. Det tycks inte ha hänt något anmärkningsvärt när prinsen föddes eller döptes. Stig Hadenius berör knappt ämnet i sin biografi från 2005. En omständighet som borde stämma författaren till eftertanke och åtminstone borde ha omnämnts i sammanhanget, är de kungligheter som närvarade då Gustav ”presenterades” för hovet. Den som visade upp honom var ingen annan än salig kung Karl Johans gamla hustru Desirée. Vad tänkte hon i denna stund, hon som upplevt revolutionens skräckvälde i tonåren och en gång varit förlovad med självaste Bonaparte. Reflekterade hon över sitt skickelsedigra öde? Hennes egen son, den sjuke kung Oscar I, var också på plats, liggande på bår. Han såg på den nyfödde och sade: ”Det är ju skönt att det är över”. Det var den längsta mening han sagt på länge. Det dröjde ännu något år innan hans lidande äntligen tog slut. Modern var segare. Hon överlevde sonen med ytterligare ett år och dog i december 1860. Då var prins Gustav 2 och ett halvt år. När han 90 år senare följde sin farfarsmor i graven, var sonsonsonen Karl Gustav 4 och ett halvt år. Han bör ha något dunkelt minne av farfarsfar, som visades upp av den första Bernadottedrottningen. I dag har kungen i sin tur deltagit i dopet av sin sonson nummer tre. Sannolikheten att prins Gabriel en dag blir kung tycks knappast stor. Han har en faster, två kusiner och en bror före sig i tronföljden. Som god rojalist avslutar jag ändå dagens text med ett leve för prins Gabriel och för den svenska monarkin. HURRA HURRA HURRA HURRA!                 

---

[1] Jag har hört båda namnformerna användas om Sofia av Nassau. Se  https://www.oppetarkiv.se/video/1336541/drottning-av-sverige-avsnitt-4-av-6  Historiska fakta är huvudsakligen hämtade ur programmet.