måndag 29 mars 2021

"Jag känner mig sömnig och ett ögonblicks vila skulle göra mig gott" - Gustav III:s död 29 mars 1792.

 

Att bekänna för en kung eller annan mäktig ledare att han bara har några timmar kvar att leva har i alla tider varit en svår uppgift för den ansvarige. Så var också fallet för livmedikus Dahlberg som tidigt på morgonen eller snarare på småtimmarna 29 mars 1792 kallades till Sveriges konung Gustav III, som sedan 13 dagar låg sjuk av den skottskada Anckarströms pistol tillfogat honom. De senaste dagarna hade plågorna ökat, andningen blivit tyngre och den gångna natten hade varit förfärlig. Läkaren undersökte såret och såg att det gått kallbrand i det. Patientens puls var ojämn. Saken var klar: allt hopp var ute. Den lojale gunstlingen Armfelt berättar att läkaren diplomatiskt konstaterade att majestätets tillstånd ”inte alls är tillfredställande”, varpå kungen frågade:

-          Är det farligt?

-          Ja, mitt samvete och min heder tillåter mig inte att dölja det”.

-          Hur många timmar kan återstå mig?

-          Fem eller sex.

 

Detta intryck av en stoisk furste som lugnt mottar beskedet om sin snara hädanfärd motsägs av en annan version, vikens författare icke angivits. Enligt denna berättelse skall Dahlberg efter att ha undersökt såret börjat gråta och bett kungen att ta emot sina bröder, som stod i förrummet. ”Va”, utbrast kungen med skräckslagna ögon. ”Finns det ingen hjälp mer? Ska jag dö”?[1]

Men hur kungen än reagerade inför läkarens besked hade han inte tid att vara rädd. En konungs död är en statsangelägenhet och måste ske efter en viss ritual, på samma sätt som hans morgonuppstigning eller middagar. Detta gäller i synnerhet om kungen är enväldig och har en son på tretton år som inte kan väntas regera ännu på fyra-fem år. Anhöriga och ministrar måste underrättas, en förmyndarregering måste organiseras och den döende måste få vederbörligt andligt stöd av högvördiga prästerskapet. Även om kungen, som i det här fallet, närmast är att se som ateist, passar det sig inte att han anträder den sista resan utan att ha mottagit nattvarden. Det är kort sagt mycket som skall ordnas innan en kung kan dö med gott samvete.

Av naturliga skäl gick kungens tankar till sonen – arvtagaren. Främst gällde det förstås hur riket skulle styras de närmaste åren. Kungen tycks ha varit angelägen att så länge som möjligt hålla kronprinsen, den blivande omyndige kungen, utanför politiken. Då det omedelbart efter attentatet varit tal om en tillförordnad regering förklarade han att Gustav Adolf måste besparas ett så ”ohyggligt och blodigt skådespel” som regeringssammanträdena skulle komma att utgöra.[2]  Han vägrade också att sänka sonens myndighetsålder så att denne kunde börja regera tidigare, vilket Armfelt föreslagit. Gustav Adolf skulle tillträda regeringen först vid 18 års ålder i november 1796. Å andra sidan var det viktigt att riksstyrelsen fortsatte i samma banor som förr och med män som kungen litade på. Efter lång tvekan och med stor motvilja hade Gustav III accepterat att hans bror Karl skulle bli ordförande i förmyndarregeringen. Hertigen av Södermanland hade visserligen i slutänden alltid visat sig trogen när det gällde, men alla visste att han haft kontakt med kungens motståndare och att hans lojalitet snarare bottnat i svaghet och kungligt understöd av en dålig ekonomi än i verklig broderskärlek. Det var inte uteslutet att han haft ett finger med i spelet vid mordkomplotten. Kungens rådgivare, ironiskt nog några av dem som hertigen senare skulle förfölja, fängsla eller tvinga i exil, övertalade dock kungen att utse brodern till riksföreståndare under sonens omyndighet. Hertigen skulle dock inte styra enväldigt och i regeringen omges av några av den dödes trognaste medarbetare.[3]  Dokument med denna innebörd författades men blev senare lätta att förbigå eftersom texten ansågs oklar och den döende kungen darrat på handen då aktstyckena signerades. Statssekreterare Schröderheim tycks dessutom, av misstag eller med avsikt, ha spillt bläck över det viktigaste dokumentet.

Också på ett mer personligt plan gick den döendes tankar till sonens kommande öde. Att samtidigt vara pappa och kung, i detta fall närmast en solkung, har aldrig varit någon lätt uppgift. De flesta kungar genom tiderna har inte haft vad vi skulle kalla ”en normal relation ” med sina barn. I fallet Gustav III- Gustav Adolf fanns dessutom särskilda omständigheter som kan ha försvårat en varmt personlig kontakt. Även om kungen kanske inte visade sig så hårdhjärtad mot sonen som exempelvis Delblanc antyder i sin tv-pjäs maskeraden från 1992 kan hans känslor för pojken mycket väl ha varit komplicerade. Några av Gustavs mest uppslitande upplevelser var på ett olyckligt sätt knutna till sonen och hur han en gång kommit till världen. Det är psykologiskt förstårligt om han, hur osanna ryktena om prinsens börd än var, hade svårt att känna sig obesvärad i hans sällskap. Om så var fallet var emellertid allt detta glömt inför döden. Här låg en döende fader som med oro och kanske rent av skräck tänkte på vad som väntade hans stackars pojke. Gustav mindes alltför väl sin egen svåra barndom. Vid tio års ålder hade han sett sina lärare bytas ut och några av familjens trognaste vänner mista huvudet på schavotten. Han och föräldrarna hade bevakats av hattpartiets spioner och det hade varit tal om att skilja honom från familjen. Gustav hade visserligen uthärdat krisen och kommit igenom den med ett starkt utvecklat politiskt väderkorn och en närmast oslagbar förmåga att hantera svåra situationer i rollen som monark. Men han hade trots allt bara varit kronprins under de svåra händelserna på 1750-talet. Gustav Adolf skulle i egenskap av kung genast få allas blickar på sig. Varje misstag och oförsiktighet han begick skulle iakttagas, registreras och läggas honom till last. Och vilka vid hovet kunde man lita på? Attentatet på makeraden hade gjort det smärtsamt tydligt hur långt deras fiender var beredda att gå. Och de tider man levde i, med Frankrike i upplösning och dess kungapar fängslat… Det fanns sannerligen alla skäl att känna oro för framtiden. Gustav III vände sig till en av sina bästa vänner, Gustav Mauritz Armfelt, den temperamentsfulle hovmannen med det heta hjärtat och de understundom alltför utstuderade maneren, mannen som med sin humor alltid förstod att lätta upp en tryckt stämning, som inte drog sig för att kritisera kungen då han ansåg det lämpligt men som heller aldrig svek när det gällde, mannen som så ofta lekt och skojat med kronprinsen och som denne tycktes vara så förtjust i. Efter att ha bett honom komma ihåg sin ”gode vän när han inte längre är till” lade han honom särskilt på hjärtat att vaka över sonen: ”Överge honom aldrig”, sade han, ”Han behöver vänner”. Den trogne gunstlingen svarade sorgset att han skulle göra vad han kunde men han fruktade att hans tid vid hovet snart var över. Om hertigen fick makten var hans ställning inte säker: Kanske skulle han avlägsnas från Gustav Adolf ”av omständigheter som ej beror på mig”.[4] Trots att kungen uppenbart ömmade för familjen och särskilt sonen i sin sista stund är det samtidigt tydligt att han inte varit alltför angelägen att ha sina närmaste vid sin sida de sista dagarna. Både drottningen och kronprinsen har visserligen besökt honom någorlunda regelbundet men de tycks inte ha stannat längre stunder. Inget sägs heller om att kungen skall ha givit sin son några goda råd på vägen.[5] Det var framför allt sina ministrar, gunstlingen Armfelt och statssekreteraren Schröderheim, kungen önskade vid sin sida inför slutet. Hänsynsfullhet eller distansering – vem kan veta när det gäller den främste skådespelaren i Sveriges kungalängd.

Så var stunden inne för den andliga beredelsen till döden. Biskop Wallqvist stod i dörren. Kungen, som hittills suttit i en stol, lades nu för sista gången i sängen. De världsliga ministrarna drog sig tillbaka. Prelaten steg fram, kysste kungens hand och lyckönskade vår Herre att snart få sådan gäst vid sitt bord. Gustav III lär sedan ha slumrat till, varpå Wallqvist läste Fader vår och bönen O Guds lamm som borttager världens synder. Då han kommit till orden Giv oss Din frid viskade kungen: ”Tag om den bönen. Den är så vacker”. Wallqvist uppfyllde hans önskan.[6] Därmed var allt över. Nu återstod bara att invänta slutet. Rådgivarna kom åter in. Armfelt berättar:

-          Biskopen avlägsnade sig och vi närmade oss konungens säng. Han betraktade oss med ett uttryck av godhet och mildhet men utan att säga något. Jag tog hans hand och kysste den flera gånger. Konungen tryckte svagt min hand och frågade Dahlberg, som höll hans andra hand och kände på pulsen: ”Hur tycker ni det är”? Jag minns inte vad han svarade, men jag frågade just då om hans majestät inte tillät mig att hämta drottningen, hans son och hans anhöriga. Han sade först ja men ändrade sig genast och sade sedan: ”Det är i alla fall bäst att vänta. Jag känner mig sömnig och ett ögonblicks villa skulle göra mig gott”. Jag drog mig tillbaka för att sätta mig i en länstol vid brasan. Knappt hade jag hunnit dit förrän Dahlberg kallade på mig och sade: ”Det är slut”. Alla störtade fram. Vi såg ingen förändring i konungens anlete, utom att hans ögon voro slutna. Då sade jag till Dahlberg: ”Han sover”. ”Ja”, svarade denne, ”den eviga sömnen”.

Därpå lyfte läkaren det ena ögonlocket och visade församlingen ögat, det var redan brustet. Allt var slut. Klockan var strax före 11 på förmiddagen 29 mars 1792. Gustav III, den siste svenske kung som verkligen lyckats göra sig till landets mittpunkt i såväl politiskt som kulturellt avseende, var död.[7]                                              

    



[1] Olle Häger och Hans Villius, Sammansvärjningen – dokument kring mordet på Gustav III(1986), s. 72, Åke Ohlmarks, Konungen är död – en tusenårskrönika om svenska monarkers slut)1983), s.100. Egendomligt nog finns motsägande uppgifter också angående Gustav III:s inställning till livmedikus Dahlberg. Enligt Armfelt tyckte kungen inte om honom, därför att doktorns ovarsamhet ansågs ha vållat hans yngste sons död 1783 och utom denna sista dag hade Dahlberg inte tillåtits befatta sig med skottskadan. Enligt Ohlmarks var Dahlberg tvärtom ”den läkare kungen litade mest på”.  

[2] Vad kan Gustav III ha menat med detta? Kanske syftar talet om ”ett blodigt skådespel” på de gräl och tvistigheter som i det uppkomna läget efter attentatet kunde befaras inom den tillförordnade regeringen.

[3] Det fanns i och för sig inget prejudikat som tvingade Gustav III att låta hertig Karl bli riksföreståndare under sonens omyndighet. Vid Karl X Gustavs död 1660 lyckades adeln manövrera ut dennes yngre bror Adolf Johan från allt politiskt inflytande inom Karl XI:s förmyndarregering Riksamiralen Gyllenhielm, Gustav II Adolfs halvbror, spelade med nödvändighet en viss politisk roll efter kungens död, vanligen som något av oppositionsledare. Den verkliga makten låg hos kansler Oxenstierna och dennes vänner och anhängare. Problemet 1792 var troligen att varken Armfelt, Taube eller Håkanson ägde en Oxenstiernas, en De la Gardies eller en Pehr Brahe den yngres förmåga att göra sin vilja gällande och med fast hand övertaga riksstyrelsen i den omyndige konungens namn.    

[4] Armfelt skulle få rätt i sin förutsägelse och inte heller efter sin återkomst till Sverige fick han någon riktigt nära relation till Gustav IV Adolf. Löftet att ära Gustav III:s minne skulle dock hållas obrottsligt. Tsar Alexander I rördes senare av den pietet Armfelt visade den dödes minne. 19 augusti, årsdagen av statsvälvningen 1772, var för honom alltid en bemärkelsedag.  Det är förstås möjligt att den gode gunstlingen i någon mån överdrivit sin roll vid kungens död och att vissa detaljer, som orden om att han kanske skulle avlägsnas från Gustav Adolf, lagts till i efterhand. Men då ingen betvivlar Armfelts livslånga lojalitet mot Gustav III anser skrivaren säg utan alltför stor risk kunna stödja sig på hans berättelse

[5] Man kan tänka på Ludvig XIV:s klassiska ord till den femårige tronföljaren, blivande Ludvig XV: ”Sträva att lindra folkets nöd, vilket jag olyckligtvis aldrig förmått göra. Tag inte efter min smak för krig, försök leva i fred med era grannar”.

[6] Uppgiften att kungen önskat höra bönen två gånger kommer från hovpredikant Erland Ros, som berättat detta vid de minnesstunder som årligen plägar hållas till Gustav III:s ära i Riddarholmskyrkan sista helgen i mars. Av skäl som torde vara alltför bekanta har denna ceremoni såväl föregående som innevarande år inställts  

[7] Otaliga sekundärförfattare har i sina böcker berört Gustav III:s sista timmar. Eftersom de vanligen anlitar Samma källor, Armfelts och Schröderheims berättelser, är de i regel beroende av varandra. Som nämns i not 1 skiljer Ohlmarks skildring på ett par punkter och det finns också flera exempel som inte berörts här. Å andra sidan framgår det inte var Ohlmarks fått sina uppgifter ifrån. De böcker jag främst använt för denna text är: Åke Ohlmarks, Konungen är död, en tusenårskrönika om svenska monarkers slut(1983), kapitlet om Gustav III s. 99-101, Christopher O’ Regan, Ett märkvärdigt barn, Gustaf III:s son(2007), s. 182-83, Stig Ramel, Gustaf Mauritz Armfelt 1757-1814, dödsdömd kungagunstling i Sverige ärad statsgrundare i Finland)1997), s.135-39 och Olle Häger och Hans Villius, Sammansvärjningen, dokument krig mordet på Gustav III(1986), kapitlet ”Han sover den eviga sömnen”. Villius- Hägers bok finns både som pappersbok och inläst med Villius som uppläsare.                

söndag 21 mars 2021

Ett ödesdigert slott - Vincennes

Det finns byggnader och platser i historien som förknippas med dramatik, mystik tragik eller olycka. Det är som om ödet utsett dessa platser att spela en dramatisk roll. Ett tänkbart svenskt exempel är Gripsholms slott utanför Mariefred, där så många kungligheter suttit fängslade eller isolerade. I Ukraina tycks Poltava särskilt ödesmättat för inkräktande arméer. Det var inte bara här Karl XII led sitt avgörande nederlag: här drog Hitler och hans generaler under vintern och våren 1942 upp linjerna för den offensiv som slutade i Stalingrad. I Frankrike verkar slottet i Vincennes, idag en förort öster om Paris, vara bestämt att spela en dramatisk och ofta tragisk roll i landets historia. I juni 1316 låg den unge Ludvig X döende här. Hans andra hustru var gravid och ingen självklar tronarvinge fanns.[1] Det var första gången på drygt 300 år en fransk kung avled utan tronföljare. De tvister och manipulationer med diverse lagtexter som följde på kungens död skulle på sikt öppna vägen för de engelska kungarnas anspråk på den franska tronen och leda till det fruktansvärda Hundraårskriget. Att Ludvig X avled just på Vincennes var i och för sig inte så konstigt. De Kapetingska kungarna använde under hela medeltiden slottet som sommarbostad. Det låg på behagligt avstånd från Paris och lämpade sig väl för stimulerande jaktpartier. Minst en av Ludvigs yngre bröder skulle möta slutet på samma slott. Men detta var bara början på Vincennes märka roll i historien. På sensommaren 1422 kom den engelske krigarkungen Henrik V till Vincennes. Han hade nyligen utropats till fransk tronföljare och stod nära det stora målet som redan hans förfader Edvard III hade haft, att förena Englands och Frankrikes tron och därigenom göra sitt rike till en europeisk stormakt. Men den omkring 35 år gamle mannen var trött och sliten av de senaste årens intensiva krigande och dessutom sjuk i dysenteri. För att göra sin ankomst ståndsmässig försökte han rida in i slottet, men plågorna blev honom övermäktiga och han bars in på bår. Någon dag senare dog han efter att som en god kristen ha anbefallt sin själ i Herrens händer.[2] Detta innebar vändningen i Hundraårskriget. Även om engelsmännen ännu besatt stora delar av Frankrike förmådde de i längden inte motstå det växande motståndet mot ockupanterna. 30 år efter kung Henriks död var alla engelska besittningar utom Calais åter i franska händer och strax därefter inleddes det engelska inbördeskrig som populärt kallas ”Rosornas krig”. Om Ludvig X:s död 1316 öppnat för engelsmännens tronanspråk hade i gengäld konung Henrik V:s död på samma slott ett sekel senare räddat Frankrikes självständighet.

Under Hundraårskriget antog det forna sommarslottet alltmera karaktären av befästning med höga torn och murar. I tidigmodern tid tjänade det mest som förvaringsplats för prominenta politiska fångar. Både Henrik av Navarra, blivande Henrik IV av Frankrike och dennes sonson utom äktenskapet hertigen av Beaufort satt på Vincennes kortare eller längre perioder. Beaufort, som räknat med att vid sin farbror Ludvig XIII:s död få en framskjuten ställning inom regentskapsrådet för unge Ludvig XIV, blev så vred över att manövreras ut av ”uppkomlingen” kardinal Mazarin att han inte förmådde lägga band på sig. Han fängslades och sattes på Vincennes. Efter fem år rymde han lagom för att ansluta sig till den nyligen utbrutna Fronden. Revoltledarna insåg dock snart att den bålde riddaren knappast lämpade sig som politiker. Han manövrerades åter ut och slutade sina dagar som chef för franska medelhavsflottan.[3]

Napoleons första år vid makten var förhållandevis stabila men hotet om ett uppror för att återinsätta bourbonerna på tronen var hela tiden närvarande. Attentatsmän och agenter sändes regelbundet ut från London för att underminera förste konsulns styre. Rykten gick att motståndsrörelsen väntade på att en medlem av det gamla kungahuset, ”en prins av Bourbon” skulle anlända, sedan skulle kontrarevolutionen genomföras. Regeringen i Paris riktade snart sina blickar på hertigen av Enghien, prins av Condé och släkt med den store generalen Condé från 1600-talet. Den 30-årige hertigen hade tidigt tagit del i kampen mot revolutionen ända sedan familjen i hans ungdom lyckats fly från Frankrike. Nu bodde han i storhertigdömet Baden, där det var lätt att ta sig över gränsen till Frankrike. 15 mars(ett ödesdigert datum i historien), 1804 slog Napoleon till. En fransk soldatstyrka trängde helt sonika in i hertigens slott och kidnappade honom. Han fördes till Vincennes, där han vid en summarisk rättegång dömdes till döden som förrädare och avrättades, sex dagar efter sitt fängslande efter att förgäves begärt att få träffa Napoleon. Hela tiden förde han sig som den riddersman han var. Nyheten om vad som hänt blev en chock i Europa. Till och med en del fransmän ansåg att man handlat ohederligt genom att gripa hertigen på neutral mark. Europas ledande statsmän såg det skedda närmast som ett mord. En av de mest upprörda var Sveriges kung Gustav IV Adolf, Även om han alltid ogillat revolutionen hade han hittills intagit en avvaktande hållning mot Napoleon. Nu fanns det inga tvivel längre: Denne man måste krossas! Flera andra kände på samma sätt. Hertigens öde satte ett outplånlig fläck på Napoleons rykte och omöjliggjorde i stort sett alla möjligheter till fredlig uppgörelse med Europas övriga stormakter. Den listige Talleyrand sade senare att Enghiens död var ”värre än ett brott. Det var ett misstag”.[4]  

Den mest berömda europeiska spionen genom tiderna torde vara den holländska kvinna som gjorde sig känd under artistnamnet Mata Hari. Även om hennes roll och betydelse numera är omtvistad, det är troligt att hon snarare arbetat för Frankrike än Tyskland och att hon inte insett vilket farligt spel hon råkat in i, står hur som helst klart att hon avrättades 15 oktober 1917, på slottet i Vincennes.[5] Som om inte allt detta räckte var slottet också högkvarter för general Maurice Gamelin under det olyckliga krigsåret 1940, detta trots att det saknade direkta kommunikationer med fronten. Mot slutet av ockupationen avrättades ett antal motståndsmän på Vincennes.

I våra dagar bedrivs, åtminstone delvis museiverksamhet i det forna kungaresidensset. Man kan undra om besökarna haft några sällsamma upplevelser på platsen.  

                

             



[1] Kungen hade visserligen en dotter i sitt första äktenskap, men på grund av moderns otrohet misstänktes hon vara illegitim. Johanna II av Navarra – Wikipedia.

[2] Alison Weir, Lancaster and York, the Wars of the Roses(1995 – 2009), s. 69.       

[3] Alexandre Dumas den äldre skildrar Beauforts flykt i sin romansvit om musketörerna, där Athos organiserat rymningen. Hur flykten verkligen gick till har jag inte hittat någon uppgift om, men den måste ha organiserats utifrån och rimligen av högt uppsatta furstar eller djärva adelsmän, som Dumas´ musketörer. För fler detaljer kring Beauforts liv, se François de Vendôme, duc de Beaufort - Wikipedia

[4] Angående hertigens fängslande och avrättning, se Herman Lindqvist, Napoleon(2004), s. 272-77. Angående Gustav IV Adolfs inställning till Napoleon och det revolutionära Frankrike före och efter hertigens död, se även Sten Carlsson. Gustav IV Adolfs fall – missnöjet med riksstyrelsen, konspirationerna och statsvälvningen 1807-09,(1944), s. 45-47.

[5] Mata Hari – Wikipedia

fredag 12 mars 2021

500 år sedan första loppet!

Vilken är den historiskt sett mest berömda och betydelsefullaste sportprestationen i Sverige? Alltså inte rent idrottsligt utan i historiskt ljus? Svaret är kanske svårt i förstone men om vi istället frågar: ”Vilken idrottsprestation i Sverige genom tiderna har haft störst betydelse för vår kultur och historia”, så ligger nog Gustav Vasas ”skidtur” från Mora till Sälen och tillbaka bra till för en förstaplats. Ja, jag vet att många numera ifrågasätter detaljerna, vilken väg han tog, hur han tog sig fram osv men händelserna de där vinterdagarna 1521 påverkade otvivelaktigt Sveriges utveckling för all framtid och har i modern tid gett upphov till en skidtävling som fått avknoppningar ända borta i Kina. Förmodligen var det inte många som i söndags reflekterade över att det faktiskt gått precis 500 år sedan ”det verkliga loppet” skall ha gått av stapeln. Att den blivande kungen faktiskt var i Mora och sedan tog sig mot norska gränsen, samt att han i Sälen eller någonstans i närheten upphanns av några män som sänts ut för att be honom återvända finns det i våra dagar ingen som betvivlar. Man är numera också ense om att Gustav inte åkte skidor, varken från eller till Mora. Ändå lade han och de män som hämtade honom tillbaka grunden till världens mest berömda skidtävling. Alltså kan man säga att Gustavs första stora insats för Sverige, utan att han någonsin visste det, var att grunda Vasaloppet. De flesta som gått i mål i Mora brukar känna sig lyckliga att ha utfört loppet. För Gustav var det tvärtom. Det var i och med återkomsten till Mora som kampen började på allvar. Den skulle vara i nära 40 år innan hans svåra lopp slutligen var över. För Gustav själv verkar färden Mora-Sälen och tillbaka inte ha varit av större betydelse. När biskop Peder i Västerås, av allt att döma delvis på sin herres diktamen, långt senare nedtecknade sin krönika över kungens öden nämnde han knappt vandringen från Mora. Det enda som berättas är att Gustav, efter att ha misslyckats att värva morabönderna, dragit vidare mot Norge. Det väsentliga är att folket i Mora kort efteråt fått nya underrättelser om ”Kristian Tyranns” framfart och skickat bud för att förmå den unge adelsmannen att återvända. En av dessa kurirer skall ha burit det legendariska namnet Engelbrekt. Jämte honom sändes även ”någre andre skidekarlar” ut.[1] Krönikören berättar att de färdades ”genom natt och dag” i skogarna för att söka efter flyktingen innan de slutligen fann honom i Lima socken nära gränsen till Norge.[2] Den underliggande meningen är tydlig: Vad hade hänt om de senfärdiga bönderna inte ändrat sig i tid och hunnit upp sin blivande härskare. Hur hade det då gått med svenskarna! Vad beträffar själva mötet sägs endast att dalkarlarna bett Gustav ”för Guds skull att han nu ville vända om igen och komma dem till hjälp och undsättning”, varpå Gustav följt dem tillbaka till Mora. Senare tiders barn har velat göra scenen mer färgstark. August Strindberg, som annars gärna förminskade historiens traditionella hjältar, låter i slutscenen av sitt drama ”Gustav Vasa”(1899), den forne skidlöparen Engelbrekt påminna kung Gustav om hur denne vid deras möte vid norska gränsen i gåva givit honom en dolk och sagt: ”Om du behöver mig en gång, så kom bara”.[3]  Om denna romantiska scen verkligen inträffat kan man förmoda att majestätet på äldre dagar låtit Peder Svart ingående beskriva händelseförloppet, vilket icke är fallet. Det är likaledes att anta att konungen, om han varit i stånd att åhöra Strindbergs drama, i hög grad uppskattat scenen med dolken och beklagat att han inte själv kommit på att nedteckna en dylik episod. Sanning eller saga, legend eller fakta, kvar står ändå att Gustav Vasas äventyr i Dalarna och den lyckliga upplösningen i trakten av Sälen format Sverige för alltid. Om inte kurirerna från Mora hunnit upp Gustav i tid är frågan om Sverige överlevt som självständig stat eller, liksom Norge, för flera århundraden blivit en del av Danmark. Händelserna för 500 år sedan kring årsskiftet 1520-21 är väl värda att ihågkommas med världens mest kända skidtävling.                      



[1] Det är med andra ord möjligt att de som sänts att hämta Gustav Eriksson åkt skidor även om han själv inte gjorde det. Vad beträffar det redan 1521 legendariska namnet Engelbrekt kan Peder Svart eller kungen själv ha hittat på detta namn för att förstärka dramatiken och storslagenheten kring mötet i trakten av Sälen. Frågan är å andra sidan om den allt annat än historieromantiskt lagde Gustav Vasa verkligen varit mäktig den sortens förslagenhet. Det är alltså tänkbart att skidlöparen verkligen delade namn med upprorsledaren från 1400-talet. Gustav Vasas krönika av Peder Svart, utgiven av Gunnar T. Westin 1964, s. 39.

[2] Sälen hörde vid denna tid till Lima socken.

[3] Enligt en berättelse som Strindberg uppenbarligen studerar i samband med författandet av sitt drama skall scenen med dolken i själva verket ha utspelats under ett tidigare skede av äventyren i Dalarna, August Strindbergs samlade verk no 41 ”Folkungasagan, Gustav Vasa Erik XIV”.(1992), s. 318 och 502.