En vacker älsklig prinsessa, kronprins Oscars och Josephines giftermål 1823.

 

På sätt och vis var läget detsamma som 290 år tidigare, när Gustav Vasa sökte sig en hustru bland de tyska furstehusen. En svensk uppkomlingsdynasti behövde tryggas genom ett förnämligt äktenskap.[1] Sett till anorna kunde man hävda att chansen att lyckas var sämre denna gång eftersom Bernadotte var en ren borgarsläkt. Vasarna hade åtminstone varit adel. Men Sverige var inte längre ett okänt land i norr utan en före detta stormakt vid Östersjön och dess nye kung en känd krigare som kämpat både med och mot Napoleon. Revolutionen och upplysningen hade också haft effekt - börden var inte längre den allt avgörande meriten för en man att nå makt och inflytande, eller som kung Karl Johan uttryckt det i ett brev till sin hustru: nationerna ärvdes inte längre uteslutande av “vissa familjer, vilkas enda rätt till utövandet av makten äger sitt ursprung i svek eller våld”. Därför kunde Sveriges nye kronprins, den 22årige Oskar, dra ut på friarfärd våren 1822 med gott hopp att lyckas få en tillräckligt förnäm prinsessa till hustru.

Inför sonen hävdade Karl Johan att denne hade sitt fria val för giftermålet: Vem Oscar än valde skulle kungen ge sitt godkännande och bemöta henne “som min egen dotter”.  I ett annat brev upprepade han att Oscar hade sin fria vilja “men jag ber dig inte såra någon. Hela världen vet att du söker en prinsessa”. Samtidigt framhöll kungen att vissa kandidater vore att föredra. Allra helst borde Sveriges blivande drottning vara född i Danmark, som det var angeläget att komma på god fot med efter erövringen av Norge några år tidigare. Annars en tysk prinsessa - kanske någon av döttrarna till kurfursten av Hessen-Kassel eller, varför inte, Josephine av Leuchtenberg. Denna prinsessa hade särskilt stora fördelar, ansåg Karl Johan. I henne förenades den nya och den gamla tiden. Hon var äldsta dotter till ingen mindre än Napoleons styvson Eugene de Beauharnais, som i det längsta förblivit kejsaren trogen men till slut dragit sig undan och nu bodde med sin familj i staden Eichstätt i Bayern. Hans hustru Augusta av Bayern tillhörde det anrika huset Wittelsbach med band till flera av Europas furstesläkter, inberäknat Vasaätten.[2] Slutligen blev det så uppenbart att kungen önskade ett giftermål Bernadotte-Leuchtenberg att Oscar visade tecken att sätta sig på tvären - han hade ju fått lov att välja själv! Prinsen tog sig en tur till det nederländska hovet och inspekterade en prinsessa där, men hon var bara tio år. Alldeles för ung, deklarerade Oscars kammarherre som i praktiken förde faderns talan: den nya dynastin måste befästas snabbt! Inte heller Oscars mor Desirée, som alltjämt envist vägrade att återvända till Sverige, var helt förtjust i tanken på ett giftermål med den bayersk-franska prinsessan. (Kanske hon innerst inne tyckte att Oscar borde ge upp hela detta vansinniga projekt att vara tronföljare och blivande kung i ett mörkt ogästvänligt land långt borta i norr. Ville Jean kasta bort sig där var det hans sak – varför kunde inte Oscar komma hem till Frankrike och skaffa sig någon lämplig borgarflicka eller kanske en förnäm adelsdam).[3] Vad än Oscar eller hans mor tyckte hade Karl Johan bestämt sig – sonen skulle gifta sig med Josephine av Leuchtenberg, punkt! I ytterligare ett brev påpekade han hur bra det skulle passa ihop. Både han själv och Eugene de Beauharnais hade ju av i stort sett egen kraft kämpat sig till höga positioner i samhället – han själv helt på egen hand och Eugene ”uppfostrad av världens främste härförare”.[4] Moderns släktförbindelser gjorde att Josephines familj hade fortsatt goda utsikter till en framträdande position i Europa, inget parti att förakta med andra ord.

I augusti 1822 kom kronprinsen och hans följe fram till Eichstädt. Utöver flickans förnäma ursprung hade fadern framhållit att hon var vacker ”vackrare än den skönaste dam i Stockholm”. Nu visade det sig att han haft rätt. Den 15åriga prinsessan beskrevs av de svenska gästerna som vacker i både fysisk och andlig bemärkelse, i det att hon ”har vittgående kunskaper men för dem icke till torgs, om man icke driver henne därtill”. Josephine var alltså intelligent men inte framfusig. Därtill förde hon sig väl, neg behagfullt som en sann furstinna och var verkligen vacker med sina mörkblåa ögon och mörkbruna hår. En utmärkt representativ drottning för Sverige! Kronprinsen själv syntes också betagen. Bara efter någon dag konstaterade han att saken var klar – denna flicka skulle bli hans hustru och framtida drottning.

Josephine för sin del hade förvarnats om att prinsen skulle komma och att han troligen kom som friare. Hennes syskon hade småretats med henne om det kommande giftermålet redan innan prinsen anlände men hon hade påpekat att tidningarna som skrivit om saken mycket väl kunde ljuga. Det gjorde de ofta, menade hon.[5] De första dagarna var det blivande paret blyga för varandra men de gick på operaföreställningar och sjöng och spelade tillsammans. Mycket snart märktes det att de tyckte om varandra. Josephine berättar att hennes far en kväll strax före middagen sagt henne att Oscar anhållit om hennes hand i vederbörlig ordning. Eugene hade givit sitt samtycke men, fortsatte han, ”Vill du det. Det var villkoret jag ställde”. Dottern blev så rörd att hon endast kunde kyssa sin far och ge honom en kram. Enligt modern konstaterade flickan att hon i princip alltid lydde sina föräldrar men denna gång ”gör jag det med stor glädje”, Samma kväll gick de åter på opera och vid hemkomsten gav Oscar sin blivande brud en ring med en ensam sten, en gåva från Karl Johan och dessutom en mindre ring med tre stenar, symbol för tron, hoppet och kärleken. De var trolovade! Enligt det avtal som nu gjordes upp skulle Josephine få behålla sin katolska tro. Bara 25 år tidigare hade Gustav IV Adolf närmast vållat skandal då han vägrat sin tilltänkta ryska hustru att behålla sin religion, eller i alla fall utfärdat starka förbehåll. Nu tycks allt ha gått i lås utan problem Den nya kronprinsessan skulle till och med få ta med sig en egen biktfar.[6] Bröllopet skulle stå om ett drygt år, sommaren 1823.

13 juni 1823 var den stora dagen. Då landsteg Sveriges nya kronprinsessa vid Manilla på Djurgården. Under mellantiden hade fästmannen hunnit resa runt i Europa och också gjort ett nytt besök Eichstädt. Josephine eller Josefina, som hon nu officiellt skulle kallas, hade ägnat sig åt att studera svenska och gjort stora framsteg i ämnet. Som brukligt hade paret vigts genom ombud i brudens hem. Ceremonin hade följt katolsk ritual och med en av Josephines morbröder i Oscars roll. Av såväl kostnads- som bekvämlighetssjäl färdades prinsessan sjövägen till Sverige från Lübeck. I sitt sällskap hade hon svärmodern Desirée, som tillslut bestämt sig för att resa till Sverige och inta sin plats som drottning vid Karl Johans sida, åtminstone en tid.[7] Vid Vaxholm kom kronprins Oscar ombord helt oförhappandes tidigt på morgonen. Drottning och kronprinsessa fick i all hast göra morgontoalett varpå prinsen, som han skrev till sin far, ”hade lyckan att få omfamna en öm moder och en älskad maka”. På kvällen skedde landstigningen i strålande sommarväder och inför jublande åskådare. Ett ögonvittne skrev om den ståtliga kronprinsessan och hur glada alla verkade. Oscar och Josephine tycktes personifiera en ny tid av framsteg och lycka. Men det förgångnas representanter fick inte helt glömmas bort. De första dagarna bodde Josephine på Haga tillsammans med Sofia Albertina, Gustav III:s sjuttioåriga syster.[8] 19 juni 1823 stod så den slutgiltiga vigseln i Storkyrkan i Stockholm. Den nya dynastin var tryggad.[9]                        

 

---

[1] Gustav Vasas första gemål var Katarina av Sachsen-Lauenburg. De gifte sig 1531.

[2] Augusta av Bayern härstammade från Kristina Magdalena av Pfalz-Zweibrücken, dotterdotter till Karl IX och äldre syster till Karl X Gustav. Då Kristina även är anmoder till kung Adolf Fredrik blev huset Bernadotte i och med Oscars giftermål släkt med alla svenska kungafamiljer, från Gustav Vasa till Karl XIII. Med tanke på att den nya furstedynastin under följande sekel ivrigt fortsatte söka drottningar med svensk anknytning, kan det med fog sägas att Karl Johans ätt efter 200 år blivit ett helsvenskt kungahus. Angående Vasaättens släktband till senare svenska kungasläkter, se Kristina Magdalena av Pfalz-Zweibrücken – Wikipedia.    

[3] Detta är författarens högst personliga reflektioner över Desirées tankar.

[4] Med tanke på Karl Johans minst sagt komplisserade förhållande till Napoleon luktar detta superlativ onekligen en smula hyckleri. 

[5] Att tidningarna nämnde giftermålet redan innan det var beslutat visar vilka starka krafter som verkade för det.

 

[6] Pater Lorenz Studach skulle tillsammans med sin härskarinna utföra stora insatser för den katolska kyrkan i Sverige. Josephine blev därigenom, kanske utan att egentligen avse det, en förespråkare för svensk religionsfrihet i allmänhet.

[7] Hon kom att stanna livet ut. Vid hennes död 1860 var både Karl Johan och Oscar döda. Svärdottern Josephine. Stod troget vid hennes sida.

[8] Hon skulle leva ytterligare sex år. Det var Sofia Albertina som presenterade Josephines första barn, blivande Karl XV, för Karl Johan 1826.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Eva Helen Ulvros, Oscar I, en biografi(2007),s. 83-102. Se även Drottning av Sverige – Joséphine | SVT Play.

Anne Boleyns kröning.

6 maj 2023 kröntes Charles III till Storbritanniens nye kung. Efter 74 år är det nu tid för honom att inneha den brittiska tronen. Att hans hustru Camilla, i enlighet med god engelsk tradition, kröntes tillsammans med maken torde väl knappast ha undgått någon. Nu är jag inte särdeles bevandrad i våra dagars kungliga kärleksaffärer – mina kunskaper gäller främst medeltid och de tidigmoderna furstarnas snedsprång. Så mycket vet jag dock att Camillas plats vid Charles sida länge varit minst sagt kontroversiell, även om de flesta numera lär acceptera henne som sin drottning. Det ör inte heller första gången en omtvistad kvinna gifter sig med en engelsk kung och rentav kröns till drottning. Ett känt exempel är Anne Boleyns kröning I juni 1533.  

Den storslagna kröningen av Anne Boleyn och den mer diskreta vigseln mellan henne och Henrik VIII utgjorde kulmen på en process som pågått i sex år.[1]   Sedan slutet av 1520-talet hade kungen sökt skilja sig från sin drottning Katarina av Aragonien och äkta hovdamen Anne Boleyn, som kunde förväntas skänka landet den prins av Wales som den spanska prinsessan inte lyckats producera.[2] Som motivering för skilsmässan angavs att kungen skulle ha begått synd då han äktat sin brors änka 1509. Katarina hävdade emellertid envist att hon varit “orörd” vid sitt giftermål med Henrik och att hon således i lagens mening aldrig varit riktigt gift med sin förste man. Liksom Diana Spencer hade Katarina dessutom förstått att göra sig populär bland folket, varför kungens planer på giftermål med Anne väckte ovilja inom alla samhällsklasser - djärva undersåtar ropade rentav “Gå tillbaka till din hustru” då de mötte kungen och hans mätress.

I början av 1530-talet skedde emellertid flera viktiga förändringar för såväl kungen som England i stort. Henrik och Katarina separerade definitivt, dvs kungen beordrade henne att flytta från hovet. Därtill förmåddes flera biskopar och andra höga kyrkomän att acceptera kungen, inte påven, som sitt överhuvud med risk att annars hållas för förrädare.[3] Under ett besök i Frankrike hösten 1532 framträdde Anne som de facto drottning av England vid möten och ceremonier i det engelska Calais. Alla förstod vad det innebar: kung Henrik skulle snart få en ny hustru.  

Den definitiva bekräftelsen på vad som hänt kom i och med kröningen som förrättades i månadsskiftet maj-juni 1533. Ritualen, som omfattade flera dagar, inleddes med den nya drottningens färd till Towern på Themsen 29 maj och avslutades med själva ceremonin i Westminster Abbey tre dagar senare. [4] Inte ens de som var fientligt inställda till den nya tingens ordning i England kunde förneka det ståtliga intrycket då drottning Anne fördes över floden åtföljd av representanter för stadens skråväsen. Kanondundret var så kraftigt att samtliga fönsterrutor i trakten lär ha demolerats. Om man därtill lägger den (i och för sig vackra), musik som lär ha framförts av hugade musikanter, kan konstaterats att ljudnivån vid tillfället måste ha kommit upp i decibel som idag med säkerhet väckt ansvariga myndigheters ogillande.

Alltnog, vid ankomsten till Towern möttes drottning Anne av sin make, som offentligt välkomnade henne med en kyss. Två dagar senare, dagen före kröningen, fördes Anne i den sedvanliga processionen till Westminsterpalatset medan ett antal storslagna och till intet förpliktigande tablåer och sentenser, som alla prisade den nya drottningens dygd, storhet och (inte minst), kommande moderskap till en tronföljare, deklamerades och visades upp för folket. En iögonenfallande detalj var att drottningen bar sitt svarta hår utslaget och hängande ned över ryggen, “som en brud”, trots att alla kunde se att hon var gravid sedan flera månader.[5] Det gick heller inte att undvika att visst missljud uppstod i festglädjen. Kungen hade höjt ögonbrynen över sin hustrus envisa krav att använda den forna drottningens slup under färden till Towern: Det fanns ju andra båtar! Vidare uteslöts de spanska köpmännen i London från den gåva borgerskapet av tradition gav sin nya härskarinna och, istället för att gåvan som vanligt var spontan, gick nu åldermännen för de olika skråna runt och samlade in bidragen för att hindra att någon drog sig undan. En del kritiskt inställda och spirituella åskådare gjorde sig lustiga över initialerna “HA”, som förkom i olika former utefter kortegens väg: “HA, HA”, skrockade de elakt. Utåt visade sig drottningen glad och leende men när kungen efteråt frågade hur London tett sig för henne, lär Anne sötsurt ha påpekat att visst hade staden varit ståtlig “men jag såg många mössor på huvudet och bara några få tungor”.[6] Om Anne Boleyn verkligen givit uttryck för dylikt missnöje, tröstade kung Henrik henne säkert med att morgondagens kröning återstod. Kröningen, 1 juni 1533, blev också ståtlig, Akten förrättades av den nye ärkebiskopen av Canterbury Thomas Cranmer, som en gång tjänstgjort som huskaplan hos Boleyns. Ceremonielet var det traditionella katolska, ty även om Henrik VIII förnekade påvens auktoritet var han ingen bildstormare i religiöst avseende, åtminstone inte ännu. I enlighet med traditionen vid en drottnings kröning iakttog kungen vad som hände på avstånd från en läktare. Både för honom och Anne måste detta ha utgjort höjdpunkten på deras triumf och lycka. Nu återstod bara födelsen av den väntade prinsen av Wales, tronföljaren. Vi vet hur det slutade - “prinsen” visade sig vara en flicka och på sikt var detta bakslag ödesdigert. Knappt tre år efter kröningen var Anne Boleyn halshuggen och begravd i Towern. Med största säkerhet går drottning Camilla och kung Charles ett lyckligare öde till mötes.[7]

 

 

---

[1] Det tycks oklart exakt vid vilken tidpunkt Anne och Henrik gifte sig. En någorlunda säker uppgift från ärkebiskop Cranmer talar om en vigsel i januari 1533, medan krönikören Hall uppger att en ceremoni ägt rum redan i november föregående år. Det är rentav möjligt att två vigselakter ägt rum. Se January 25 - The marriage of Henry VIII and Anne Boleyn - YouTube  Oavsett vilket var paret således vigda sedan minst ett halvår då Anne kröntes. Det närmast hemliga tillvägagångssättet för en konungs giftermål kan förefalla eftervärlden egendomligt men var inte ovanligt på 1500-talet: Inget av Henrik VIII:s många giftermål gjordes till statsceremonier, om det nu var en kostnadsfråga eller en önskan att bevara en smula privatliv. I fallet Anne Boleyn motiverades den påvra vigselakten dessutom av att kungen i mångas ögon alltjämt var gift med Katarina av Aragonien.

[2] Språkbruket kan förefalla grovt men produktion av arvingar var vad kungliga äkrenskap huvudsakligen handlade om nästan in i vår egen tid.

[3] Modiga män, som biskop Fisher av Rochester, vägrade dock hårdnackat att böja sig. Flera av dem avrättades. Fisher kanoniserades av katolska kyrkan 1935, 400 år efter sin död i Towern. Hans dag är 22 juni enligt katolska kyrkan, 6 juli enligt den anglikanska.  

[4] Med andra ord söndagen 1 juni 1533. Det var pingstdag.

[5]  På liknande sätt bar Karin Månsdotter håret utslaget vid sin kröning i Stockholm 1568, trots att hon då var mor till två barn vilka dessutom deltog i ceremonin i Storkyrkan.

[6] Dvs många hade underlåtit att hurra för henne eller lyfta på hatten som bevis på underdånighet.

[7] Denna text bygger på Antonia Fraser. Henrik VIII:s sex hustrur (svensk översättning 1995), främst s. 209-13.. För fler detaljer om Anne Boleyns liv, se Dynastihistoria: En drottning i Towern (bosonshistoria.blogspot.com).