måndag 28 december 2020

Tyrann predikar fred till jul - Henrik VIII:s trontal 1545.

 

Gamle kung Henrik reste sig långsamt och med möda. Församlingen såg förvånat på honom. Vanligen brukade lordkanslern föra kungens talan när parlamentets sessioner avslutades, men detta år ämnade majestätet uppenbarligen själv hålla trontalet. Efter att ha gått igenom vilka beslut man fattat och tackat de båda husen för deras samarbetsvillighet kom han in på sina känslor för folket och folkets känslor för honom:

-          Ingen furste håller mer av sina undersåtar än jag och ingenstans i världen finns det undersåtar som älskar och lyder sin härskande konung mer än jag ser er göra. Han försäkrade att både hans skattkammare och han själv i gengäld var redo att försvara folket om så erfordrades, men hur var det i allmänhet med folkets inbördes relationer:

-          Minns Pauli ord till korintierna, förmanade han. Kärleken är mild, kärleken avundas icke och den söker heller icke sitt. Men hur såg det ut i England därvidlag. Vad fanns kärleken när ett parti kallade sina motståndare vederdöpare och det andra kontrade med att skälla sina vedersakare för papister, hycklare och fariséer?  Om detta sår inte helades, varnade kungen, ”kommer det en dag att göra slut på kärleken mellan oss alla”.  Kungen måste till sin sorg konstatera att den största skulden för denna oenighet låg hos prästerskapet: ”Ni män av det andliga ståndet! Jag ser och hör dagligen hur ni träter med varandra, den ene mot den andra, den ena läran mot den andra, utan kärlek eller finkänslighet”. Hur skulle vanliga människor kunna hålla ihop när prästerskapet gav ett så dåligt exempel, undrade kungen retoriskt. Istället för att predika Guds ord i sina församlingar okvädade de varandra och förde regelrätta teologiska debatter utan att bry sig om hur folket påverkades: De söker ljus från er och ni bringar dem mörker”. Om detta oskick inte snart stävjades vore det kungens plikt, såsom ”Guds ställföreträdare och sändebud i detta land”, att ingripa och bringa dessa tvistigheter till ett slut. ”I annat fall vore jag en dålig tjänare och en falsk ledare”. Han manade dem alla att hålla samman och älska varandra som bröder - eljest skulle allt arbete som lagts ned på att införa nya och bättre lagar vara förgäves.[1]  

Detta tal hölls av kung Henrik VIII på julafton 1545. Ett ögonvittne berättade senare att många åhörare gråtit över de storvulna orden och den känsla med vilken de uttalats. Kanske anade de deputerade och alla övriga åskådare att detta var den gamle kungens sista parlament.[2]           

Efter nära 500 år, med en annan syn på förhållandet mellan överhet och undersåte, en mer skeptisk inställning till politisk retorik och kanske framför allt med historisk överblick och distans, kan detta tal framstå som rent hyckleri. Det var nämligen ingen annan än kung Henrik själv som ytterst bar ansvar för den splittring inom engelska kyrkan han nu så högljutt beklagade. När han cirka 15 år tidigare självsvåldigt sköt påven åt sidan och utropade sig till andligt överhuvud i England öppnade han oundvikligen vägen för den reformrörelse som redan gjort vissa framstötar i landet och vars anhängare snart började betecknas under samlingsnamnet protestanter. Att han å andra sidan aldrig själv anslöt sig till den nya trosriktningen utan tvärtom konsekvent uttryckte avsky för Luther, så att både protestanter och ”papister” riskerade dödsstraff, gjorde knappast saken begripligare för folk i allmänhet – Vad gällde egentligen i religiöst avseende?[3] Kungens eget kaotiska privatliv, där drottningar blev förrädare och kungabarn bastarder från en dag till nästa, var ytterligare en faktor i problemet. Henrik VIII fick uppleva vad mången enväldig despot tvingats inse – det är lättare att starta en stor omvälvning än att styra eller förutse följderna. Ändå finns ingen anledning att förutsätta att kungen hycklade när han i sitt ”jultal” uttryckte oro över splittringen i England i allmänhet och bland prästerskapet i synnerhet. Som hos de flesta kungar i äldre tid var Henriks stora önskan och därtill oavvisliga plikt att skydda sitt rike och befästa sin dynasti. Det enda verkligt säkra sättet att göra detta var att skaffa en tronarvinge. Mycket av det som kom att prägla Henriks regering, etablerandet av en ny engelsk kyrka och kungens många äktenskap, hade i grund och botten ingen annan drivfjäder än säkrandet av arvsföljden. Vad som skiljer Englands mest legendariske kung från de flesta andra, i samtiden och senare, är hans iver att bemästra ödet, att forma verkligheten efter sin vilja. Julen 1545 kunde han se tillbaka på en drygt 35årig regeringstid. Utan tvivel var han rikets mäktigaste man; ingen kunde tävla med honom. Men han var gammal och sjuklig. Hans dåliga ben gjorde det svårt att träna och motionera som förr och han var grovt överviktig. Ofta drabbades han av häftiga feberattacker som tvingade honom att ligga till sängs i veckor. Det var tydligt för alla och säkert också för honom själv att han inte hade långt kvar. Den son han längtat så efter hade till slut infunnit sig 1537 och var nu just fyllda åtta år. Med all sannolikhet skulle en förmyndarregering snart styra England. Tanken på en sådan måste ha fått varje omtänksam kunglig fader att darra, ty spåren förskräckte onekligen. Senast en engelsk kung hade styrts av förmyndare var drygt 60 år tidigare, då Edvard IV givit sin bror Rikard förmynderskap över sin äldste son Edvard(V). Kort därefter hade förmyndaren förklarat sina brorsöner illegitima och utropat sig själv till kung. Gossarna blev de legendariska ”prinsarna i Towern”. Inte heller Rikard II:s eller Henrik VI:s öden var uppmuntrande för en furste som kunde räkna med att efterträdas av en omyndig son.[4] I det testamente han skrivit året innan hade Henrik VIII utsett alla sina tre barn, födda i var sitt äktenskap, till tronarvingar i turordning, först Edvard och hans eventuella ättlingar, sedan Maria med familj och slutligen Elisabet. Ingen behövde känna sig förskjuten och ingen stormannafraktion skulle kunna utnyttja något av barnen till sin fördel.[5] Det kvarvarande problemet var den religiösa splittringen. Vid mitten av 1540-talet gick klyftan rakt igenom kungens hov och råd. Äldre ämbetsmän som lordkanslern Thomas Wriothesley eller högadelsmän som Thomas Howard, hertig av Norfolk och hans familj var konservativa katoliker, medan kungens nye gunstling sir Anthony Denny och andra ur lågadeln eller borgarståndet som regel var protestanter eller åtminstone verkade för religiösa reformer. Trots att kungen i princip ansåg att präster borde leva i celibat höll han konsekvent ärkebiskop Cranmer av Canterbury, vars hustru en period levde dold på kontinenten, om ryggen och avstyrde hans fängslande för kätteri. Biskop Gardiner av Winchester var däremot katolik och besluten att bekämpa det radikala partiet.[6] Allt detta var tillräckligt för att en gammal patriark som Henrik VIII skulle gripas av oro för framtiden – hur skulle hans son och efterträdare klara de politiska stormar som säkert var att vänta? Det är mot denna bakgrund man skall se trontalet julafton 1545. Kanske kände envåldshärskaren också ett behov att inför det väntade slutet mana sitt folk till sammanhållning. Hans krafter var på upphällningen och snart skulle hans hand inte längre orka hålla i statsrodret. Det återstod bara att ta farväl av folket och mana dem att gemensamt fortsätta hans verk. Även om varken kungens sista år i livet eller de närmaste åren efter hans död skulle präglas av någon uttalat politisk stabilitet gjorde talet som sagt stort intryck då det hölls. Säkert erinrade sig åhörarna att de innerst inne alltid älskat denne våldsamme, brutale, passionerade och levnadsglade man. När han dog skulle en epok i engelsk historia vara över.[7]                      



[1] Översättningen är i huvudsak min egen, även om delar av talet återges i David Starkeys bok Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2001), s. 59-60. Se även December 24 - Henry VIII, mumpsimus and sumpsimus - YouTube.

[2] Henrik VIII avled nästan på dagen 13 månader senare, 28 januari 1547.

[3] Henrik hade år 1517 av dåvarande påven förlänats titeln ”trons försvarare” som tack för den skrift riktad mot Luther han i stor utsträckning själv författat, om än med viss hjälp av Thomas More. Denne avrättades senare för sin vägran att erkänna Henrik VIII som den engelska kyrkans överhuvud. Radikala protestanter som Anne Askew brändes i sin tur som kättare. Det är sannolikt att Johan III, som i sin ungdom vistades ett år i England, inspirerats av Henrik VIII:s anglikanska kyrka vid skapandet av sitt eget kyrkopolitiska program, i vår tid särskilt förknippat med ”Röda boken”.   

[4] Båda dessa kungar besteg tronen i späd ålder och blev i sinom tid avsatta av släktingar. Henrik VI var knappt ett år vid sitt trontillträde, Rikard II tio år. Båda avled i fångenskap under inte fullt klarlagda omständigheter  

[5] Icke desto mindre lanserade sir Thomas Wyatt den yngre i sitt uppror 1553 den protestantiska Elisabet som tronpretendent gentemot den katolska Maria. Prinsessan var dock ytterst försiktig och än i dag är det osäkert om hon själv hade någon kontakt med rebellerna. Det är möjligt att Henrik VIII inför döden ville visa sig rättvis mot alla sina barn men tanken kan också ha varit att minska risken att de lät sig utnyttjas i stormännens politiska intriger.  

[6] Först i och med Edvard VI:s trontillträde 1547 är det berättigat att tala om protestanter och katoliker i England. Tidigare teologiska riktningar var mer eller mindre konservativa eller radikala. Beträffande den religiösa splittringen under Henrik VIII:s sista år, se Alison Weir, Henry VIII, king & court(2001), kapitel 58.   

[7] Man kan jämföra med det tal som Gustav Vasa höll vid midsommartid 1560, 37 år efter sin tronbestigning och tre månader före sin död. Också han oroade sig för folkets framtid och manade dem och sina barn att hålla samman. Också detta tal gjorde starkt intryck på åhörarna och liksom i England följdes kungens död av en politiskt instabil period. I det svenska fallet urartade situationen flera gånger till inbördeskrig, vilket engelsmännen trots allt besparades, även om det vid flera tillfällen var nära.

söndag 20 december 2020

Den förste eminensen

 


Hampton Court Palace är ett slott som de flesta engelsmän känner till. Det symboliserar Tudortiden och förknippas med några av epokens viktigaste gestalter och händelser. En genomsnittlig svensk vet förmodligen inte vad Hampton Court är men en specialist, eller nörd som det ibland kallas, på Vasatiden har antagligen hört namnet. En av tidens mer färgstarka kvinnor – Gustav Vasas levnadsglada dotter Cecilia, bodde på slottet en tid som drottning Elisabets gäst. Hennes äldste son, som fick det engelskklingande namnet Edvard, föddes här dagen efter hennes ankomst i september 1565. Slottet är idag ett stort turistmål med en högst levande kulturhistoria.[1] Kungliga residens brukar uppföras av kungar eller framstående adelsmän men så är inte fallet med Hampton Court. Det ursprungliga tudorslottet byggdes på initiativ av en man ur borgarklassen – Henrik VIII:s mäktigaste och kanske också trognaste medarbetare Thomas Wolsey.

Wolsey var unik i sin samtid. Visserligen finns det flera exempel på män och ibland rentav kvinnor av enkelt ursprung som fått politiskt inflytande under renässansen, men ingen av dessa hade så mycket världslig och kyrklig makt koncentrerad i sina händer och ingen av dem representerade sin konung i relation till andra länder på samma sätt som Wolsey. Han kom från Ipswich i Suffolk i sydöstra England. Hans fiender brukade påstå att han var son till en slaktare men numera anser man sig veta att fadern, Robert Wolsey, födde upp boskap och hade intressen i ullhandel, en av Englands viktigaste handelsvaror dåförtiden.[2] Vilket yrke fadern än hade kan man dra slutsatsen att han måste ha varit framgångsrik och lyckats skaffa sig både pengar och kontakter. Dessutom var unge Thomas uppenbart ovanligt begåvad. Vid 15 års ålder, jo, ni läste rätt, avlade han teologisk examen i Oxford och gjorde sedan snabb karriär inom kyrkan, bland annat som kaplan hos dåvarande ärkebiskopen av Canterbury 1502-03.  År 1507 gjorde biskopen av Winchester, som var lordsigillbevarare hos kungen, Wolsey till sin sekreterare och kunglig kaplan. I denna egenskap sändes han på sitt första diplomatiska uppdrag, som sändebud till det skotska hovet. I april 1509 avled Henrik VII och efterträddes av sin son, den knappt 18årige Henrik VIII. Wolsey var då 36 år.

 Hela England, åtminstone de intellektuella, tycks ha dragit en suck av befrielse då gamle kung Henrik dog. Han hade framstått som otillgänglig, dyster och snål. Den nye kungen var en ståtlig, levnadsglad yngling som älskade sport, fester och musik. Han tycktes nästan gudomlig. Länge hade han hållits isolerad av sin fader – nu tog han ett språng ut i friheten. Inom någon månad efter faderns död äktade han den spanska prinsessan Katarina, broderns änka som så länge väntat på denna dag. Världen tycktes ligga för hans fötter. I all sin längtan efter glans och fest glömde dock inte kungen att landet måste regeras och att han behövde rådgivare. Här stod nu faderns kaplan, som förenade administrativ begåvning och förmåga att utföra det rutinarbete, särskilt skrivande, som Henrik VIII avskydde med en egen lystnad efter prakt och ståt som gjorde att han förstod kungens dragning till sådana ting. Hans borgliga bakgrund innebar å andra sidan att han inte själv kunde ta makten, som en man ur högadeln lätt kunde göra om han fick stort inflytande. Trots att Wolsey var dubbelt så gammal som kungen tillhörde han en yngre generation än faderns ministrar och var inte alltför nära knuten till denne. Kort sagt, han var som sänd från skyn. Han blev först högste allmoseutdelare med uppdrag att organisera kungens välgörenhet. Inom två år fick han en plats i kungens inre råd och blev i praktiken sin herres sekreterare. När Henrik VIII 1513 beredde sig att i förfädernas anda dra i krig mot Frankrike, var det Wolsey som organiserade det trista men nödvändiga administrativa arbete som ligger bakom en framgångsrik krigsexpedition. En venetiansk diplomat konstaterade i sammanhanget, kanske något överdrivet, att de uppgifter denne man ensam tog på sig i hans hemland hade krävt hela magistratens samlade insatser. Det var också Wolsey som följande år ledde fredsförhandlingarna med Frankrike. Hans nit gav utdelning inom såväl den andliga som världsliga sfären: 1511 blev han kanik i Windsor, 1512 först biskop av Lincoln och sedan ärkebiskop av York. Tre år senare utsågs han av påven till kardinalpräst vid sankta Cecilias kyrka i Trastevere i Rom och därmed också till kardinal. Senare samma år blev han engelsk lordkansler, alltså stats- eller premiärminister. När påvestolen 1518 eftersträvade fred mellan Europas kristna nationer i syfte att samla dem för ett korståg mot turkarna, utsågs Wolsey till permanent påvligt sändebud, legat i England. I den egenskapen ratificerade han i oktober samma år ”Londonfördraget”, som var tänkt som en evig fredspakt mellan Europas kristna nationer, även om det tycks ha signerats enbart av dåtidens större makter, såsom Habsburg, Frankrike och Spanien. Borgarsonen från Ipswich utgjorde nu en maktfaktor i Europa.[3] Höjdpunkten På Wolseys karriär som Englands de facto utrikesminister var utan tvivel ”mötet på Gyllenduksfältet” sommaren 1520.[4] Under dryga två veckor möttes Englands och Frankrikes kungar för att förhandla, umgås och, inte minst, imponera på varandra och övriga Europa. Wolseys huvuduppgift var att organisera hela tillställningen och se till att alla presumtiva fallgropar undveks. Även om mötet inte fick några positiva effekter på lång sikt blev själva sammankomsten lyckad, bara det en prestation. Under en resa till Nederländerna följande år mötte kardinalen den nordiske unionskungen Kristian II. Av allt att döma var sammanträffandet rent slumpartat: De båda männen råkade helt enkelt ha ärende till kejsaren vid samma tid. Kardinalen beskrev Kristian som ”förståndig, allvarlig och betänksam” och intresserad av att ”befästa ett gott samförstånd mellan kristenhetens furstar”, även om hans utseende kunde ge intryck av häftighet och hänsynslöshet.[5]

Inrikespolitiskt tycktes Wolseys välde i början av 1520-talet lika orubbligt som någonsin, både inom kyrkan och på det världsliga planet I praktiken hade kardinalen nu större inflytande över kyrkan än ärkebiskopen av Canterbury, trots att denne rent formellt var den engelska kyrkans överhuvud. I förvaltningen var Wolsey utan tvivel den ledande maktfaktorn. Kung Henrik hade visserligen den yttersta makten och följde noga med vad som hände men det obegränsade förtroende han hyste för sin minister gjorde att inget av vikt kunde ske utan dennes medverkan.[6] Det var mot den bakgrunden som kardinalen redan i mitten av 1510-talet började bygga Hampton Court på mark han arrenderat av johanniterna. Det röda tegelpalatset var magnifikt med sina tinnar och torn, borggårdar, trädgårdar, gotiska fönster, höga spisar, utrymme för nära 300 gäster och ett för tiden modernt avloppssystem. I motsats till Ludvig XIV, som 150 år senare lär ha sänt sin finansminister i fängelse på grund av dennes fräckhet att äga ett förnämligare residens än sin herre, lät Henrik VIII udda vara jämnt, även om det sägs att han höjde på ögonbrynen vid upptäckten att hans personliga våning i kardinalens palats var förnämligare än i någon av hans egna bostäder. Det var inte underligt att Wolseys fiender, och de var många vid det här laget, började tycka att det gått för långt. En satiriker undrade spefullt vilket hov(Court), som egentligen var det förnämsta, kungens eller kardinalens. Kungen var nu också äldre och säkrare på sig själv. Wolsey var inte längre ensam om sin herres förtroende i politiska frågor. Ingenting tydde dock på att kardinalens ställning som rikets andre man var hotad vid mitten av 1520-talet. Vid denna tid gick Hampton Court också över i kungens ägo i utbyte mot ett av de förnämare kungliga residensen vid Themsen.    

Enligt ett mönster som snart skulle bli välbekant för tidens engelska politiker var det Henrik VIII:s privata problem som blev den trogne kardinalens öde. På våren 1527 lade kungen in om skilsmässa från Katarina av Aragonien med motiveringen att hon tidigare varit gift med hans äldre bror. Efter många om och men kom det till domstolsförhandlingar sommaren 1529. Wolsey deltog i sin egenskap av påvlig legat. Säkert trodde Henrik att hans minister som så många gånger förr skulle lösa alla svårigheter. Men nu visade sig svagheten i hans många skiftande befattningar – Wolsey satt på för många grenar. Som lordkansler var han kung Henriks rådgivare och närmaste man som legat representerade han påven, som enligt katolska kyrkan står över kungarna i auktoritet. Påven var för ögonblicket helt i händerna på kejsar Karl V, som var nära släkt med drottning Katarina och han försökte därför vinna tid. När utslaget i domstolen inte blev annat än att frågan om kungens äktenskap återfördes till Rom gick kungens vrede ut över Wolsey. Han fråntogs sin ställning som lordkansler och anklagades för att ha försökt tillämpa främmande rättsregler, dvs. påvens bestämmelser, på engelsk mark.[7] Ändå vägrade kungen, förmodligen i en känsla av tacksamhetsskuld, inledningsvis att föra talan mot sin trotjänare i parlamentet. Han blev helt enkelt tillsagd att resa till York för att tillträda sin post som ärkebiskop där. De båda männen lär ha skilts åt i all vänskaplighet vid sitt sista möte. Det måste ha varit fruktansvärt för Wolsey att efter 20 år i maktens korridorer finna sig skild från allt inflytande och all glans. Kanske det rentav var en lättnad när han ett år senare, i november 1530 hämtades i sitt residens Cawood Castle, anklagad för högförräderi. På vägen till London, där stupstocken med säkerhet väntade, avled kardinalen hastigt i klostret Leicester Abbey 29 november. Hans sista ord lär ha varit: ”Om jag hade tjänat Gud hälften så väl som jag tjänat kungen, hade Gud inte lämnat mig i detta elände”.[8]                                             

       



[1] Hermans historia - Avsnitt 2 | SVT Play. En svensk motsvarighet till Hampton Court kan sägas vara Gripsholm. Det är visserligen, enligt skrivarens personliga preferenser, inte lika ståtligt och hade inte samma representativa betydelse för vasaridens kungar, men det byggdes vid ungefär samma tid och var ett av Gustav Vasas viktigare slott. 

[2] Att vara son till en slaktare ansågs tydligen särskilt förnedrande för en kunglig favorit. I Marlowes pjäs ”Edvard II” påstås att Piers Gaveston är son till en slaktare, trots att gunstlingen i själva verket kom ur sydfransk lågadel.

[3] Naturligtvis höll ”den eviga freden” inte särskilt länge, men enbart det faktum att fördraget kommit till stånd anses ha utgjort ett efterföljansvärt exempel under kommande århundradens fredsförhandlingar Treaty of London (1518) - Wikipedia.

[4] ”Field on the Clof of gold”.

[5] Mötet ägde rum på sommaren 1521, något halvår efter blodbadet i Stockholm. Vad det säger om ”Kristian Tyranns” karaktär är en annan fråga. Kristian kunde säkert skifta attityd och tänkesätt lika bra som någon annan av tidens furstar. Å andra sidan bör Henrik VIII:s högra hand efter dryga tio år i tjänsten skaffat sig vana att bedöma kungligheter. Erik Petersson, Furste av Norden, Kristian Tyrann)2017), s. 315-16.. Två år senare, ungefär samtidigt som Gustav Vasa utropades till kung, besökte Kristian sin hustrus släktingar i England och måste då ha träffat Wolsey på nytt. Ingen nämner dock mer om besöket i England än att det ägt rum. Det vore onekligen intressant att veta hur kardinalen ställt sig till regimförändringen i Sverige på sommaren 1523.    

[6] Under 1600-talets första hälft skulle kardinalerna Richelieu och Mazarin inta motsvarande ställning i Frankrike och i praktiken också i Europa. Därför kan Wolsey med rätta betecknas som den förste eminensen i sitt slag. En svensk motsvarighet från 1600-talet är självklart Oxenstierna, som dock i motsats till Wolsey och de andra tillhörde sitt lands högadel. Gustav Adolf var för övrigt knappt 17 år vid sin tronbestigning 1611, ett år yngre än Henrik VIII.

[7] Termen för detta brott var ”Praemunire”.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Henry VIII, king & Court(2001, nyutgåva 2008).


torsdag 10 december 2020

Strindberg, Sten Sture och Gustav Vasa - Siste riddaren och Riksföreståndaren

Att det i november 2020 är 500 år sedan Stockholms blodbad torde väl knappast ha undgått någon svensk med intresse för sin historia. Ett sätt att högtidlighålla detta har varit planerna att sätta upp Strindbergs Gustav Vasa och andra pjäser med motiv från Vasatiden på författarens egen intima teater i Stockholm. Jag vet inte i hur stor utsträckning detta blivit verklighet, med tanke på pandemin och dess följder för kulturlivet. Vad jag däremot med säkerhet vet är att planerna inte omfattade de två pjäser av författaren som har motiv från åren kring blodbadet och Gustav Vasas uppror mot danskarna – Siste riddaren och Riksföreståndaren. Delvis är detta begripligt eftersom de båda dramerna inte hör till Strindbergs mera kända verk. De skrevs mot slutet av hans liv och har aldrig blivit lika kända som exempelvis Mäster Olof eller Karl XII.[1] Ändå är det underligt att man, samtidigt som man säger sig vilja erinra om tragedin på Stortorget för 500 år sedan, bortser från de Strindbergsdramer som verkligen handlar om just denna tid.

Tidsmässigt sträcker sig de båda pjäserna från juli 1512 till juni 1523. Siste riddaren inleds med valet av Sten Sture den yngre till riksföreståndare, Riksföreståndaren slutar med Gustav Vasas intåg i Stockholm midsommaren 1523 efter kungavalet i Strängnäs. Den som läst författarens mera kända verk av olika kategorier slås av att en del beståndsdelar som av tradition förknippas med en Strindbergpjäs saknas, medan andra i sammanhanget mer ovanliga drag fått stor plats. Här finns således ingen antydan om besvärliga relationer mellan dramats figurer: Kristina Gyllenstierna är inte ottrogen eller på något sätt falsk mot sin make, ingen antydan om kvinnors allmänna opålitlighet kan spåras. Damerna är tvärtom till 100 procent lojala och dessutom både kloka och tappra i motgången. De traditionella manliga hjältarna i dramat, sådana som Sten Sture och Gustav Erikson Vasa, behåller på motsvarande sätt sin gloria, medan å andra sidan Gustav Trolle(särskilt i Siste riddaren), framstår som en kallhamrad förrädare och brottsling. Sammantaget finns här ett drag av historieromantik som normalt inte förknippas med Strindberg. Som alltid när det gäller historiska pjäser är tidsförskjutningen påtaglig. För den som läser eller ser de båda pjäserna i följd tycks det gå ca 2-3 år mellan valen av Sten Sture och Gustav Vasa. I verkligheten låg det som vi vet 11 år mellan de båda händelserna.

Siste riddaren, ett drama i fem akter, har striden mellan Sten Sture den yngre och Ärkebiskop Gustav Trolle till huvudtema.[2] För en sentida betraktare med kunskap om 1900-talets historia framstår den ridderlige Sture närmast som en Chamberlain, ivrigt angelägen att skapa fred i sin tid och Trolle som en samvetslös Hitlerfigur. [3] I själva verket är Trolle mer brutalt rakt på sak än Hitler men å andra sidan just därför ärligare, ty Trolle påstår sig aldrig önska fred med Sture: När riksföreståndaren vid deras möte i tredje akten sorgset konstaterar att ärkebiskopen talar ”som till en fiende”, är Trolles svar kategoriskt:

-          Ja, vi äro fiender.

 

Liksom Chamberlain tvingas Sten Sture tillslut förklara krig och går inom kort under, visserligen saknad av både åskådarna och sina vänner men ändå med en stämpel som svag politiker, ur stånd att förstå eller bära världens ondska. När Kristian Tyrann seglar bort med den gisslan som utsetts att garantera kungens säkerhet vid förhandlingarna efter slaget vid Brännkyrka 1518, utbrister Sture förtvivlat:

-          Jag vill inte se mera. Jag gitter aldrig se något mer av denna världen och dess arghet(falskhet).

På motsvarande sätt är Gustav Erikson en Churchill som ivrigt manar sin herre och vän riksföreståndaren att göra upp med sina fiender. Då Sture skonar Trolles liv efter Stäkets fall utbrister Gustav frustrerat att det närmast kan ses som en synd mot Gud att släppa lös ”den draken som ingen sankt Göran kan dräpa”.

Den bild dramat ger av Sten Stures taktik gentemot Trolle är i flera avseenden historiskt korrekt. Även om den unge riksföreståndaren(i slutet av 20årsåldern vid sin död på Åsundens is), långt ifrån var den ädelmodige riddare ur stånd att se, än mindre göra orätt eller spela dubbelspel som Strindberg tecknat, sökte han uppenbarligen komma överens med sin motståndare.[4] När Trolles val till ärkebiskop godkänts av påven 1515 betalade Sten Sture pallium, den avgift som en ny biskop förväntades erlägga till påvestolen, för Trolles räkning. Efter detta bjöd han honom till sig för att försäkra sig om hans lojalitet, men Trolle reste direkt till Uppsala efter att först ha besökt Kristian II i Köpenhamn. Andra akten av Siste riddaren upptas av detta skede. Där skildras både hur Kristina Gyllenstierna i onödan gör i ordning Stockholms slott för den väntade gästen och hur Sture förödmjukar sig genom att låna pengar av Hansan för att betala Trolles avgift. Den scen som sedan följer i akt III, med det laddade mötet mellan ärkebiskopen och riksföreståndaren i Uppsala domkyrka, är också historiskt riktig såtillvida att ett dylikt möte ägde rum på denna plats i februari 1516. Riksföreståndaren konstaterade senare att hans bemödanden bemötts med förolämpningar och så är också fallet i Strindbergs drama. I en scen tydligt influerad av Shakespeare kastar den frustrerade riksföreståndaren slutligen sin Handske mot Trolle som en utmaning. De följande replikerna är storslagna i sin enkelhet:

Trolle

  ”Jag tar upp den(handsken), men ni kan hämta den innanför Stäkets slottsmurar”.

Sture

”Jag skall hämta den”, går.

 

Även om det verkliga mötet i domkyrkan säkert inte skedde under så utstuderat ridderliga former tycks det ha klargjort för Sture att uppgörelse i godo var omöjlig. Han måste inrikta sig på krig. Efter mötet i domkyrkan följer de två sista akterna, där Sten Sture skonar Trolles liv efter Stäkets fall för att sedan grymt förrådas av kung Kristian och se sina bästa män föras bort i fångenskap. I sista scenen har Sture stupat och Stockholm är inringat av Kristians trupper. Slottets fall kan snart väntas. Den sörjande änkan och hennes vänner vakar utanför det stängda likrummet, där den döde står obegravd eftersom påven bannlyst honom. Ändå vägrar Kristina Gyllenstierna envist att ge upp och avvisar med förakt Heming Gad, som hittills alltid stött Sturarna men kommit hem från fångenskapen som en omvänd hand och predikar fred med danskarna. Då han vill ta farväl av den döde hindrar hon honom att gå in i likrummet: ”Den dörren är som stängd för er, men den andra är öppen för er, ända ut i förstugan, utför trapporna, ända ner i rännstenen”. Förkrossad måste Gad ge sig av.

Om de mer kända historiska gestalterna i dramat framstår som något enkelspåriga och stereotypa – Sten Sture god, Trolle ond, är så långt ifrån fallet med en i våra dagar närmast bortglömd kvinna från unionstiden som Strindberg ger en viktig och hemlighetsfull roll i båda pjäserna och särskilt i Siste riddaren, Mette(i dramat kallad Mätta), Dyre. Denna uppenbarligen självsäkra och maktmedvetna dam var dotter till en dansk adelsman och gifte sig i tur och ordning med två norska och en svensk storman, ingen mindre än riksföreståndaren Svante Nilsson(Sture). Hon var följaktligen styvmor till Sten Sture den yngre.[5] Sedan Sten tagit makten uppstod snart tvister mellan styvson och styvmor angående kvarlåtenskapen efter Svante Nilsson varvid båda parter anklagade varandra för egenmäktigt förfarande. Fru Mette flydde slutligen till Danmark, där hon lät kapa fartyg som tillhörde styvsonen med motiveringen att denne lagt beslag på hennes rättmätiga egendom. Hennes fiender anklagade henne för att ha mördat både Sten Sture den äldre och sin egen make herr Svante. Deras bevarade korrespondens tyder emellertid på att parets relationer varit mycket goda. I Siste riddaren intar fru Mätta en minst sagt dunkel roll. Ena stunden framstår hon som klok politiker, i nästa som sömngångare eller sierska. Det råder inget tvivel om att hon älskar sin styvson, men i en monolog med en osynlig i femte akten beskriver hon sig själv som ond: ”Det är så med mig att jag måste fram och göra människor ont, fastän jag icke vill det ”. Hon säger sig ha svikit styvsonen eftersom hon ”aldrig kunde upphöra vara danska”. I nästa stund förutspår hon Gustav Vasas uppstigande på svenska tronen. I Riksföreståndaren försöker hon hjälpa sin styvsvärdotter Kristina att fly från Stockholms slott efter blodbadet. Sedan tycks hon beredd att tända eld på det då Gustav Vasa gör sitt intåg. Åskådaren blir kort sagt inte klok på var hon står men själv tycks hon veta allt.

En påfallande detalj är att ”Kristian Tyrann” inte ingår i rollistan. Han framstår som en visserligen grym men ändå skugglik figur i kulissen. Vid flera tillfällen framförs tanken att Kristians seger och det följande blodbadet är ett straff för svenskarnas oförmåga att hålla samman inbördes. I den ovan nämnda monologen förutspår Mätta Dyre det kommande blodbadet och konstaterar: ”Så fort Folkkungarna blevo osams, så lupo de till Norge och Danmark för att resa fienden till hämnd mot egna landsmän – Nu får de njuta’t”. I Riksföreståndarens tredje akt ger biskop Brask uttryck åt samma åsikt då han förmanar Gustav Vasa: ”Din lagvigde konung är Kristian, som Gud givit landet till straff för vårt småsinne, vår avund, vår trolöshet mot varandra, och Blodbadet var en domedag över hundraårigt inbördes förräderi”. Budskapet är tydligt. Stockholms blodbad var i första hand slutfasen i ett svenskt inbördeskrig, inte en massaker på svenskar utförd av en utländsk inkräktare.

Trots sorgen över Sten Stures död slutar Siste riddaren med en underton av hopp. Samtidigt som en präst, en ung man vid namn Olaus Petri, erbjudit sig att äntligen jordfästa den bannlyste Sten Sture kommer bud att Gustav Eriksson Vasa lyckats fly ur sin fångenskap och tagit sig till Dalarna. Befrielsen närmar sig. Med hänförelse utropar Kristina Gyllenstierna: ”Gud skall avtorka alla tårar, ty det förra är förgånget”.[6]

 

När ridån går upp för Riksföreståndaren har Stockholms blodbad nyligen ägt rum. Flera av de dödades hustrur, bland dem Kristina Gyllenstierna och Gustav Vasas mor Cecilia, hålls fångna på slottet i Stockholm, där Gustav Trolle spelar rollen av slottsherre. Gustav Vasas här av bönder står vid Uppsala.

Om Siste riddaren kan ses som en klassisk skildring av kampen mellan ont och gott, utgör Riksföreståndaren snarast en åskådning av skuld och offer. Gustav Trolle är lika fientlig mot sturarna som någonsin men påminns ständigt om den blodskuld han ådragit sig genom blodbadet, både av dem som drabbats och av sitt eget samvete. Åter går tankarna till Shakespeare, som så mästerligt skildrat mördarens ånger både hos lady Macbeth och Rikard III. Då Trolle i tredje aktens andra scen ser ett porträtt av sig själv i sakristian i Uppsala domkyrka, samma plats där mötet med Sten Sture ägde rum i Siste riddaren, slås han av bildens vedervärdighet:

-          Icke är jag sådan! – han tar en spegel från väggen och betraktar sig – Jo, det är! Det här är ändå värre… Fly? – Sig själv? – Huru?[7]

 

Samtidigt ifrågasätts huruvida Trolle verkligen varit den högste ansvarige för blodbadet i Stockholm. På ett tidigt stadium förklarar han, apropå händelserna 1520:

-…jag begärde ingens liv, utan endast skadestånd… Då hotade Slagheck Mig med bödeln om jag icke begärde deras huvuden. Nåväl! Jag var nödd och tvungen som Hans Brask.[8]

Det är emellertid inte bara ”de onda som får sina samveten prövade i Riksföreståndaren. Att Gustav Vasas mor och syster sitter fängslade innebär att hans motståndare har en hållhake på honom som de inte försummar att utnyttja. i inledningen till pjäsen förmår Trolle Gustavs mor att skriva till honom och be honom lägga ned vapnen.[9] Senare hotar biskop Brask uttryckligen att släktingarna skall dödas om inte Gustav kapitulerar. Båda gångerna förhärdar upprorsledaren sitt hjärta och fortsätter kampen. På motsvarande sätt tvingas hans närmaste man döma sin egen bror till döden sedan denne gått över till danskarnas sida. Samtidigt går rykten att Kristina Gyllenstierna förälskat sig i chefen för kung Kristians flotta, äventyraren Severin(Sören) Norrby. Då Gustav Vasa hör detta blir han mycket upprörd men hans mor, som han möter helt hastigt i andra akten innan hon för alltid förs bort i fångenskap, försvarar Kristina och berättar hur modig Norrby varit då han vågat protestera mot kung Kristians handlande i Stockholm. Hon poängterar också Vasarnas traditionella förbindelser med Danmark och släktskap med flera ätter ur den danska högadeln. Modern framstår för övrigt inte som någon överspänd eller ”falsk” kvinna i klassisk Strindbergstil utan tvärtom som en varm, jordnära och realistisk människa. Åter antyder författaren att historien om händelserna under Kalmarunionens sista år var mer komplicerad än den klassiska bilden av ”den onde dansken” och den ”gode svensken.[10]  

 

Trots sin redbarhet och ståndaktighet är det inte Gustav Vasa som är den verklige hjälten i Riksföreståndaren, om man med ”hjälte” menar en riddare utan tadel och fruktan. Denna roll, som i Siste riddaren spelades av Sten Sture den yngre, övertas här av dennes yngre son Svante. I första scenen framträder han oväntat som page på det av faderns fiender besatta Stockholms slott    . (Han betecknas också som page i rollistan). Hur han kunnat uppnå denna befattning förklaras inte och inledningsvis vet ingen vem han är. När Gustav Trolle, som tydligen fattat misstankar, frågar efter hans namn svarar han effektfullt med att uppge dem i tur och ordning: Svante, Stenson och så ”djärvt, med ett steg framåt”: ”Sture”. Utan att darra erbjuder han Trolle att ta hans liv, eftersom det efter faderns död ”är mig en börda bara”. Strax därefter lyckas hans styvfarmor Mätta Dyre föra pojken ut ur slottet och han blir Gustav Vasas trogne väpnare. Då biskop Brask och Gustav Trolles far Erik mot slutet av befrielsekriget vill göra Svante till svensk kung förklarar han stolt sin trohet till den nye kung Gustav: ”Han är min herre, jag är hans tjänare”. Faktum är att pojken har en mer framträdande roll i dramat än själve Gustav Vasa, som bara är med i tre av dramats sju scener medan Svante deltar i sex. Hur gammal han anses vara framgår inte, men man kan gissa på tio-femton år.[11] I dramats sista scen reds allt upp. Även om antydningar om kommande stridigheter kan märkas, bland annat i förhållande till Hansan, är det ändå ett lyckligt slut vi ser. I valven till Stockholms rådhuskällare, där Siste riddaren inleddes, hyllas Gustav Vasa som Sveriges kung och befriare. Kristina Gyllenstierna, som återvänt ur fångenskapen, hyllas för sin tapperhet sedan hon offrat sin kärlek till Severin Norby ”åt Stures minne, åt Sverige och åt Gustav Vasa”. I nästa ögonblick kommer nyheten att Gustavs mor och syster avlidit i Danmark.  

Kungen utropar storvulet:

-          Tag då mitt offer fosterland! Mor och syster!

I nästa minut kommer fler nyheter: De sista fästena har fallit och kung Kristian avsatts i Danmark. Kung Gustav konstater lika högtydligt:

-          Så är Sveriges rike ett och svensken är vorden sin egen.

Varpå alla går att prisa Gud i Storkyrkan.

Visst vore dessa pjäser värda en uppsättning till 500-årsminnet av Stockholms blodbad och Gustav Vasas befrielsekrig?  

 

                                    

                   

 

  

                             



[1] Siste riddaren och Riksföreståndaren skrevs på sommaren 1908 och kom i tryck följande år.

[2] Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk no 61, ”Siste riddaren, Riksföreståndaren, Bjälbojarlen”(1988).

[3] Med tanke på att pjäsen skrivits 30 år före andra världskrigets utbrott är detta särskilt fascinerande.

[4] För fakta om den historiska bakgrunden till Siste riddaren och Riksföreståndaren, se exempelvis Marie-Louise Flemberg, Kristina Gyllenstierna – Kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann(2017), David Lindén, Stockholms blodbad(2020), och Erik Pettersson, Furste av Norden – Kristian Tyrann(2017).   

[5] Den yngre Sten Sture(Sten Svanteson), var inte direkt släkt med den Sten Sture som segrade vid Brunkeberg 1471 utan tillhörde egentligen släkten Natt och Dag. Namnet Sture kom från Sten Svantesons farfarsmors släkt och tycks inte ha begagnats av vare sig Svante Nilson eller dennes far, trots att det senare lagts till deras namn inom parentes. Då Sten vid 20 års ålder utropades till riksföreståndare 1512 tog han sig namnet Sture för att anknyta till sin redan legendariske föregångare. Detta var helt i överensstämmelse med tidens sed, då en aldrig så svag koppling kunde användas för att rättfärdiga anspråk på makt och territorier. Henry Tudor(Henrik VII). byggde sitt anspråk på den engelska tronen på att hans mor härstammade från en yngre gren av ätten Lancaster(röda rosen), medan fadern var halvbror till Henrik VI genom deras gemensamma mor, den franska prinsessan Katarina. Storbritanniens kung betecknade sig för övrigt som ”kung av Frankrike” fram till Napoleonkrigen med hänvisning till ett släktband från 1300-talet. Mette Dyre dog ca 1533.   

[6] I verkligheten anlände Gustav till Dalarna först efter Stockholms blodbad. Däremot stämmer det att han anlände till Sverige före Stockholms fall i september 1520 och att man där visste detta. Hans namn finns på listan över dem som fått amnesti i kapitulationsavtalet med Kristian II.

[7] Jämför med den skuldtyngde kungens monolog inför slutet i Shakespeares ”Rikard III”.

-          Vad fruktar jag? Mig själv? – Jag är ju ensam… mördare här? Åh nej – Jo jag är här – Så fly! Vad? Från mig själv – javisst, men varför? (Översättning C.A Hagberg).   

[8]  Didrik Slagheck brukar av tradition utmålas som en av de huvudansvariga för Stockholms blodbad. Några av de präster som förklarade dem som angripit Trolle för kättare uppgav senare att Slagheck hotat dem med avrättning då de begärde nåd för biskoparna i Strängnäs och Skara. Olaus Petri nämner i sin berättelse att kung Kristian blivit missnöjd då Trolle begärt skadestånd snarare än avrättning. Anspelningen på biskop Brask syftar naturligtvis på den berömda ”Brasklappen”: Trolle anser sig 1520 ha varit lika pressad som Brask år 1517, då beslutet fattades att avsätta Trolle,     

[9] Sådana brev skrevs i verkligheten.

[10] Gustav Vasas mor var själv av danskt ursprung.

[11] I verkligheten var Svante Sture bara tre år vid sin fars död 1520. Han delade, åtminstone tidvis, sin moders fångenskap i Danmark. Senare blev han Sveriges första greve men dödades vid Sturemorden 1567.