Brittisk tronpretendent föds på nyårsafton

Vi avslutar året med en gratulation. 31 december 2023 är det nämligen 303 år sedan Karl Edvard Stuart föddes: Karl Edvard Stuart? Ja, engelsk tronpretendent och lite vanvördigt känd som ”Bonnie Prince Charlie”. Karl Edvard föddes inte i England, inte ens i Skottland eller på Irland. Han föddes i Rom, i ett palats som påven låtit familjen disponera. Han var sonson till kung Jakob II av det som nu är Storbritannien men som på farfaderns tid fortfarande var två separata riken i personalunion med Irland och Wales som vidhängande provinser. Indirekt var det Karl Edvards far, James Edvards födelse, som berövat farfadern tronen. Misstänksamheten mot den mer eller mindre katolske kungen och inte minst mot hans drottning, en italiensk hertigdotter, var stor i England och när en son föddes i juni 1688, fruktade man en ny katolsk dynasti Av huset Stuart. Kung Jakobs svärson Vilhelm av Oranien och hans hustru förmåddes att invadera över kanalen och på hösten 1688 tvingades kungaparet fly till Frankrike med sin nästan nyfödde son. Av och till hade både Jakob II och hans son sökt återta sitt fäderneärvda rike men ständigt misslyckats.[1] Nu bodde man alltså i den eviga staden.

Om Karl Edvard på fädernet kunde skryta med att härstamma från en familj som härskat i Skottland sedan medeltiden och som, låt vara med minst sagt skiftande framgång, sökt hålla sig kvar på engelska tronen sedan ett sekel, var moderns stamtavla inte mindre förnäm. Hennes farfar, alltså Karl Edvards morfarsfar, var ingen annan än Johan Sobieski: ”Kristenhetens räddare”, mannen som 1683 i egenskap av Polens konung hävt turkarnas belägring av Wien. Familjen hade dock inte lyckats hålla sig kvar på Polens tron och detta rike gick nu sakta men säkert mot ett allt större beroende av Ryssland. Kung Johans sondotter, Maria Klementina, var dock både rik och vacker och kanske var det i förhoppning om att i sinom tid förena Polens och Englands(Storbritanniens), tron under en och samma släkt som hon i september 1719 giftes bort med Jakobiternas tronpretendent.[2]          

Det blev stormigt redan från början. Englands nya dynasti och deras vänner försökte aktivt hindra giftermålet och först efter en minst sagt äventyrlig resa nådde prinsessan Italien och fick snabbvigas genom ombud innan nya problem kom i vägen. Fortsättningen blev inte bättre – äktenskapliga gräl, misstankar om otrohet och separation var vad som väntade det nygifta paret. Sonen Karl Edvards liv blev inte mindre dramatiskt eller olyckligt, men 31 december 1720 får man ändå hoppas att de nyblivna föräldrarna var lyckliga över sitt första barn och med tillförsikt såg fram mot det nya året och framtiden.[3]    

Med förhoppning att vi alla 303 år senare gör detsamma tillönskas härmed denna bloggs läsare ett Gott nytt år 2024.

---

[1] Jakob II avled i Frankrike 1701.

[2] Jakobiter var den vedertagna beteckningen på den som verkade för Stuartarnas återkomst till Englands tron.

[3] Angående Karl Edvard Stuart och hans föräldrar, se Karl Edvard Stuart – Wikipedia och där gjorda anvisningar.

Avsatt korsfararkung firar jul i London

 

Så står julen för dörren och vi bereder oss alla, förhoppningsvis, att njuta av en avkopplande, stämningsfull men också rolig högtid tillsammans med nära och kära. Julen anses ju vara den stora besökshelgen, då man träffar vänner och släktingar som kanske inte hälsar på så ofta eller som man själv inte har tid att träffa i vardagslag. Ibland händer det kanske till och med att någon avlägsen släkting från ett annat land dimper ner till jul helt oförhappandes. Ett sådant välkommet och en aning exotiskt besök fick Rikard II motta till jul 1385, då kung Leo V av Armenien gästade det engelska hovet.

Detta med ”kung av Armenien” lät ju pampigt men innehöll inte så mycket substans. Leo(eller Levon), V hade en kort tid varit härskare över det armeniska kungariket Kilikien- Cilicia, i nuvarande södra Turkiet på gränsen till Syrien. Landet hade på 1370-talet invaderats av mamluk-sultanens trupper och den olycklige kungen och hans hov förts till Kairo som fångar. Leo hade dock efter några år blivit utlöst av Kastiliens kung Johan I och någon tid vistats i hans rike. Nu for han runt som flykting i Europa men höll mest till i Frankrike där hans öde tydligen väckt särskild uppmärksamhet, antagligen tack vare hans ursprung. Leo var medlem av familjen Lusignan, en ursprungligen fransk ätt som på korstågstiden tillhört högadeln inom det kristna kungariket Jerusalem i mellanöstern. En av dess medlemmar, Guy de Lusignan, hade under senare delen av 1100-talet rentav innehaft titeln ”Konung av Jerusalem”.[1]  Det fanns också kopplingar till huset Plantaget eftersom Johan utan lands(prins Johns), änka gift om sig med en Lusignan efter kungens död 1216. Vid tiden för besöket i England var exkung Leo en drygt 40års man, som sades ha till syfte att försona de franska och engelska kungahusen, i förhoppning att med deras hjälp återfå sitt österländska rike. Hans värd i London, kung Rikard II, var en ståtlig, ung spensligt byggd man på snart 19 år med högt utvecklat estetiskt sinne, både vad gällde skönheten i de pallats han låtit bygga eller renovera och konst och litteratur i allmänhet. Hans ojämna humör och beroende av icke adliga favoriter hade dock redan kommit oro åstad i förhållande till den engelska aristokratin och skulle i sinom tid leda till hans fall och sorgliga slut.[2]  Nu, vid jul 1385, beredde han sig med glatt hjärta att mottaga sin förnämlige gäst med smak av korsriddare.[3]

Trots att de båda furstarna knappast kunde kommunicera utan hjälp av tolk blev samvaron av allt att döma angenäm för båda parter De konkreta uppgifterna är dock fåtaliga. Det mest spännande som hände tycks ha varit ett nattligt besök i Westminster Abbey, där kung Rikard vid skenet av vaxljus visade sin gäst de regalier med vika han krönts nästan tio år tidigare. Julen firades på ett av det engelska kungaparets favoritslott, Eltham Palace i Kent(nu i sydöstra London), där det bland annat fanns badhus med anordningar för varmt och kallt vatten. Kungen gav Leo en årlig pension om 1 000 pund att utbetalas vid påsk och Mickelsmäss, tills han med Guds hjälp blivit i stånd att återtaga sitt rike ”vilket berövats honom av Guds fiender och egna lättledda undersåtar”, som Rikard uttryckte det.[4]  Även värdfolket och deras släktingar fick presenter – hertiginnan av York(född kastiliansk prinsessa), förärades en skiva eller platta av jaspis, kanske avsedd att placera tallrikar på. De mer praktiskt lagda engelska adelsmännen och krönikeskrivarna såg med viss misstänksamhet på kung Leo – denne furste utan krona som främst verkade syssla med att berika sig själv på andras bekostnad: ”Han blev rikare som flykting än som härskare i sitt eget rike”, konstaterade munken Thomas Walsingham torrt. Kanske var han rent av spion i Frankrikes tjänst? Kung Rikard besvärades inte av sådana funderingar. Han fann säkerligen behag i att umgås med en furste som rangmässigt var på samma nivå som han själv och samtidigt mer eller mindre beroende av hans välvilja – från denne man fanns inget att frukta i motsats till Rikards egna släktingar. Då de slutligen tog avsked i februari 1386 utsåg Leo Rikard II till sin testamentsexekutor.

Den engelske kungen försökte snart bjuda in sin nyfunne vän till sitt hov på nytt, men nu stoppades planerna av riksrådet. De båda männen träffades aldrig mer men höll brevkontakt några år, varvid Rikard titulerade Leo med det kungliga tilltalet ”käre kusin”.[5]

Med denna lilla berättelse om ett medeltida julfirande tillönskas läsarna en God Jul.[6]                                         

---

[1] Hans upphöjelse bidrog i själva verket till stadens fall 1187. Guy förekommer för övrigt i Jan Guillous böcker om Arn.

[2] Rikard hade blivit kung vid 10års ålder efter farfaderns död 1377. Han övertog inte makten fullt ut förrän 1389, 22 år gammal. Redan vid mitten av 1380-talet var han dock uppenbart fri(åtminstone enligt sin egen åsikt), att själv förära hederstitlar och andra förmåner och att sända förtrogna på diplomatiska uppdrag.

[3] Kung Leo hade aviserat sitt besök redan i oktober.

[4] Halva summan utbetalades alltså omkring helige Mikaels dag 29 september. Ovanstående översättning ur Rikard II:s överlåtelsebrev , liksom andra översättningar i texten från engelska till svenska, är min egen.

[5] Leo V av Armenien avled i Paris 1393 och har sitt gravmonument i den kungliga begravningskyrkan Saint Denis. Warner ger intrycket att han begravdes där omedelbart efter sin död medan wikipedia hävdar att han begravdes i Celestinernas kloster i Paris(den näst förnämsta kyrkan i landet ), och att monumentet i Saint Denis uppfördes först efter revolutionen. Artikeln om Celestinerna visar dessutom det ursprungliga monumentet på bild. Couvent des Célestins - Wikipedia.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Kathryn Warner, Richard II – a true kings fall)2017), s. 148-50.

Halkolycka med dödlig utgång - Karl Ludvig av Badens död 1801

”Tänk på halkan om ni skall ut på vägarna”, den maningen hörs ofta i radio denna tid på åtet. Säkert var den än viktigare förr i världen – med tunga otympliga vagnar, dålligt(om överhuvudtaget), underhållna vägar, utslitna bondhästar och berusade kuskar. På den tiden fanns det som bekant inte någon trafiksäkerhet att tala om. Visst var man medveten om riskerna men måste man ut så måste man och ytterst fick man förlita sig på Gud eller ett gunstigt öde. Någon trafikinformation fanns ju inte. För det mesta har det gått bra för våra kungligheter på vägarna genom historien, även om det lär ha inträffat en del incidenter under det senaste seklet(ingen nämnd, ingen glömd). En enda verkligt tragisk olycka med kunglig eller furstlig anknytning tycks ha inträffat på svenska vägar före bilismens tid, arvfursten Karl Ludvigs död 1801.

Karl Ludvig var far till svenska drottningen Fredrika av Baden, Gustav IV Adolfs gemål. Familjen hade tidigare varit en bland många badensiska markgrevesläkter men kring sekelskiftet 1800 hade man genom att utnyttja tidens konjunkturer rätt lyckats göra Baden till ett enat furstendöme, vars härskare snart skulle uppnå status av storhertig.[1] Arvfurst Karl Ludvig och hans hustru fördelade sina många barn, av vilka de flesta var flickor, klokt bland de europeiska dynastierna, både de gamla och de nya: Karolina var kurfurstinna i Bayern, Elisabet hade just blivit tsaritsa av Ryssland, Wilhelmine skulle snart bli storhertiginna av Hessen-Darmstadt medan Karl fick äkta en släkting till kejsarinnan Josephine, den vördade och fruktade korsikanens maka. Fredrika, nummer fyra bland döttrarna, hade som sagt 1797 gifts bort med Sveriges unge konung Gustav IV Adolf. Nu, senhösten 1801, befann man sig på resa bland sin talrika avkomma och i oktober 1801 anlände fursteparet till Sverige från ett besök i Petersburg. Färden gick genom svenska Finland till Åbo och därifrån med båt till Stockholm.[2] Efter en inte helt odramatisk resa över Ålands hav, med blåst och höga vågor för de höga gästerna med talrik uppvaktning och bagage, landsteg man slutligen lyckligt vid Skeppsholmen till dundrande kanonsaluter om 128 skott. Nu följde en tid av ceremonier, fester och konserter – för en gångs skull var det lite glädje i den allvarlige, sparsamme och formelle Gustav IV Adolfs hov. Kanske smittades han av sin unga hustrus glädje att träffa sin familj eller var han själv glad att möta släktingar som varken törstade efter hans krona eller var anfäktade av tidens revolutionära idéer. Säkert kändes det underbart för dottern och svärsonen att få visa upp den lille kronprins Gustav för morfar och mormor från Baden.[3] Men glädjen vändes snart i tragedi. Efter att ha tillbringat två glada veckor på Gripsholm anträdde gästerna färden mot Göteborg för att fortsätta till Danmark, varvid arvfursten färdades för sig i sin personliga vagn. I närheten av Arboga välte det tunga fordonet i en hal backe. Karl Ludvig tycktes först ha klarat sig oskadd men blev efter en stund illamående och förlorade medvetandet. Han fördes till Arboga där han avled följande dag, den 16 december 1801. Den officiella berättelsen i staden Arboga räkenskaper, som i viss mån tycks bygga på Aristoteles´ lära om kroppsvätskorna, skyllde prinsens död på att han vid olyckstillfället redan var ”mycket rörd öfver det så nyss tagna afskedet ifrån deres Kongl Majestäter tillika svärson och dotter, bägge av honom högt älskade”.[4] Detta skall ha gjort honom extra sårbar för de fysiska påfrestningarna då vagnen stjälpte.[5]

Det blev naturligtvis en fruktansvärd chock för de anhöriga. Värst reagerade kungen, Gustav Adolf. Sedan den där hemska kvällen nästan tio år tidigare då fadern sköts på maskeraden, tycktes han förföljd av ett ont öde. Det var som om död och olycka följde i hans spår. Vad väntade mer! Hans hustru och svärmor tog det inträffade med större fattning, även om de självklart sörjde sin gemensamma förlust djupt. Men en furste måste hedras på vederbörligt sätt oavsett personliga känslor. Liket fördes till Stockholm, där det lades på lit de parade i Tessinska palatset vid Slottsbacken till allmän beskådan. En av dem som tog sig dit var, naturligtvis är man frestad säga, Märta Helena Reenstierna, Årstafrun, tidens store hovreporter så snart något spännande var å färde. 8 januari 1802 berättar hennes dagbok om en ”hiskelig trängsel” kring den döde. Hon hade dock lyckats komma in med bekantas hjälp:

-          Det fursterliga liket var svept uti uniform, grön rock med breda guldgaloner, samt vita underkläder, stöfhlor och hatt med plumer. Kistan var mörkblå.[6]       

 

Gästerna blev kvar i Stockholm nära ett halvår, innan man i maj 1802 slutligen avreste från Helsingborg. Som om det inte räckte med vad som redan hänt var båten med den döde Karl Ludvig nära att förlisa på havet men som tur var lyckades man avvärja den katastrofen.

En händelse som denna är kanske inte den lämpligaste att erinra sig i julens förhoppningsvis lyckliga och förväntansfulla tid men det är trots allt sådant som händer och visar att livet kan vara nog så omskakande och sorgligt även för furstligheter. Hoppas att läsarna inte blivit alltför nedslagna och än en gång, se upp för halkan![7]                        

 

---

[1] Detta skedde dock först 1806, alltså efter Karl Ludvigs död, Det var hans far Karl Fredrik som åstadkom det. Han överlevde sin äldste son med tio år. Bland förfäderna fanns en syster till Karl X Gustav, varför släkten räknar ursprung till Gustav Vasa. I de följande generationerna kommer Victoria av Baden och därmed dagens medlemmar av Huset Bernadotte ur samma familj.  

[2] Det rörde sig då naturligtvis varken om någon modern färja eller dåtida segelskuta. Man färdades med två kungliga jakter skickade från huvudstaden.

[3] Prins Gustav var då 2 år gammal, född i november 1799.

[4] Karl Ludvig av Baden – Wikipedia

[5] Idag beskrivs dödsorsaken som hjärnblödning eller stroke. Dåförtiden använde beteckningen slaganfall eller ”slaget”, ett uttryck som i förbigående sagt behagar skrivaren mer än de sentida benämningarna. Wickman uppger egendomligt nog att arvfursten färdades från Gripsholm ”mot Stockholm” då olyckan skedde, men eftersom det är svårt att förstå varför han i så fall fördes till Arboga, väljer jag att förlita mig på nätets uppgift – att färden gick västerut, mot Göteborg .

[6] Lars Widding, På Årstafruns tid, författaruppläsning originalinspelning 1987(2009), cd 4. Då jag inte kunnat hitta denna anteckning på nådig fruns egen hemsida återges här citatet så som jag  föreställt mig att det skrivits, baserat på daglig läsning av dagboken de senaste åren på denna sida.

.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Mats Wikman, En kunglig tragedi - en biografi om Gustav IV Adolf((2016), s. 82-84.

"Jag skall segra eller dö", natten före slaget vid Lund 4 december 1676

 

Det finns avgörande ögonblick i varje människas liv. Ögonblick då allt förändras eller snart kommer att förändras. Ofta inträffar detta utan att vi är medvetna om det och ibland dröjer det länge innan man själv inser vad som hänt. Men andra gånger inser man vad man står inför. Man vet att denna händelse, denna eller kanske följande dag kommer att få en avgörande betydelse för ens fortsatta liv, kanske till och med innebära dess slut. Kungligheter eller motsvarande råkar ofta i sådana situationer, helt enkelt därför att deras yrke förutsätter att de skall ta det högsta ansvaret för vad som händer. Även den personliga ärelystnaden, jakten efter berömmelse och storhet, kan driva en människa in i sådana situationer. För eftervärlden är det spännande att föreställa sig vad kända historiska gestalter tänkt och känt natten före en särskild viktig eller ödesdiger händelse i deras liv. Vad tänkte Maria Stuart natten före avrättningen på Fotheringhay Castle i februari 1587 – var hon bitter, vred, sorgsen eller ångerfull. Var Marie Antoinette så lugn som hon framstår i sista brevet till svägerskan från fängelset i Paris eller fruktade hon för döden. Vad tänkte Napoleon och Gustav III natten innan de, med nära 30 års mellanrum, gick att utföra de kupper som antingen skulle ge dem makten eller beröva dem allt – kanske även livet. Vilka tankar jagade genom Karl X Gustavs huvud då han stod i begrepp att tåga över Bälten och vad tänkte Karl XI natten före slaget vid Lund, natten till 4 december 1676?

Situationen för den svenska armén i lägret vid Kävlingeån nordväst om Lund var inte komplicerad eller allvarlig – den var katastrofal. Ända sedan krigets början 15 månader tidigare hade motgångarna hopat sig. Två flotteskadrar hade mer eller mindre slagits ut i stort sett därför att ledningen varit inkompetent. Skåne och Blekinge hade invaderats av en överlägsen dansk armé som kunnat husera nästan helt efter eget gottfinnande i trakten. Visserligen hade Svenskarna lyckats hindra fienden att fortsätta in i Halland och övriga Västsverige och nyligen hade Helsingborg återtagits. Malmö hade förblivit svenskt under det hittillsvarande kriget men Skåne i stort var och förblev i dansk hand. Nu stod man på Kävlingeåns norra strand med danskarna på motsatta sidan. Svenskarnas läge var minst sagt pressat men inte på grund av fiendens numerära överlägsenhet(även om den också var ett problem), utan av matbrist och sjukdomar. Folk dog simpelt uttryckt som flugor. Deras kroppar lades var man kunde, i kyrkor, på vindar och liknande. Det kalla och regniga vädret gjorde det omöjligt att gräva gravar och inga tecken på bättring syntes. Att en stor del av de skånska bönderna dessutom slöt sig samman i irreguljära gerillaförband(av svenskarna betecknade som ”snapphanar”), och gjorde vad de kunde för att störa den svenska krigföringen, förbättrade knappast situationen. Som kungens fältpräst Spegel surt konstaterade: ”Det är lätt att föra krig när man har motståndarens undersåtar till vänner”.[1] Kort sagt, något måste hända. Att retirera ut ur Skåne skulle med säkerhet innebära att man förlorade landskapet, vilket vore en prestigeförlust både för Sverige och för unge kung Karl XI själv. Överhuvudtaget var reträtt inget kungarna av ätten Pfaltz uppskattade: seger eller död var vad som gällde.[2]

Därför beredde sig nu, natten till 4 december 1676, den nyligen 22 år fyllde kungen att tåga över Kävlingeån för att uppsöka fienden. Sedan några dagar hade kölden slagit till och fått isen att lägga sig. Även om syftet initialt kan ha varit att skaffa sig en bättre position inför ett kommande slag och inte att genast söka batalj, visste kungen att ett avgörande var nära förestående och att det måste bli definitivt. I det brev kungen skrev till sin mor konstaterade han att han nu antingen gick mot seger eller död. Om han dog ville han begravas i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Vad tänkte kungen i det ögonblick han skrev dessa ord: Var han resignerad och ledsen, rädd, full av kämpaglöd och segervisshet, bistert beslutsam eller överlämnade han lugnt allt i den Allsmäktiges händer?[3]

Vi vet hur det gick. Sammanlagt uppåt 9 000 man antas ha stupat i slaget vid Lund, som är det blodigaste i Nordens historia och säges vara ett av de blodigaste i världshistorien, sett till antalet stupade på en enda dag.[4] I slutänden blev det svenskarna som vann, trots att det lika gärna kunde ha slutat med dansk seger och trots att båda sidor tillfogade varandra fruktansvärda förluster där vissa förband nästan helt förintades. I vår tid finns en tendens att dra alla krig över en kam och att framställa 1600-talets ”krigsherrar” som vore de alla totalitära ledare av modernt snitt. Hur man än väljer att se på drabbningen vid Lund, kan vi efter nära 350 år konstatera att vi nog skall vara glada att svenskarna gick segrande ur striden och att kungen överlevde. När Gustav Adolf stupade vid Lützen 44 år tidigare var detta visserligen en tragedi för dem som drabbades, liksom det alltid är då en anhörig dör i krig. Det var dock en tragedi av övergående slag. Hemma i Sverige fanns en visserligen minderårig men dock tronföljare och, inte minst, en ledare som var i stånd att ta ett allsidigt grepp på problematiken och lotsa landet genom de svåra år som följde. I december 1676 fanns varken en självklar tronföljare eller annan ledargestalt i ett brydsamt läge. Frågan är om Sverige överlevt som självständig nation om svenskarna förlorat och Karl XI stupat. Låt oss därför trots allt vara tacksamma att segern utföll som den gjorde den där decemberdagen för 347 år sedan, även om en del skåningar kanske har en annan uppfattning.[5]

.                    

         

---

[1] Att svenskarna under de två senaste krigen med Danmark invaderat och plundrat Skåne och att(sedan landskapet blivit svenskt 1658), en del av de soldater som förlagts där trakasserat civilbefolkningen med övergrepp, mord och stölder var tydligen inte något som behövde tas med i beräkningen.

[2] Under 64 år, 1654-1718, styrdes Sverige av tre kungar som i grund och botten var yrkessoldater, med den världsbild man kan förvänta av en sådan. Därmed inte sagt att dessa kungar utan vidare kan avfärdas som notoriskt stridsgalna – av de tre var Karl X Gustav den ende som själv förklarade krig och under Karl XI upplevde Sverige nära tjugo års fred(den längsta fredsperioden under hela 1600-talet). Alla ”de tre Karlarna” såg dock kriget som en naturlig företeelse i tillvaron och även om det kanske var värt att söka undvika, var det inget man fruktade. När kriget väl börjat förde man det tills segern var vunnen eller man själv stupat. Reträtt och, ännu värre, kapitulation fanns inte på agendan för dessa män. 

[3] Det sistnämnda är kanske det troligaste för den djupt religiöse och bibelsprängde ”Gråkappan”.

[4] Det sorgliga ”rekordet” i antal stupade på en enda dag i en förmodern  europeisk drabbning torde dock innehas av Towton 1461 Slaget vid Towton – Wikipedia.

[5] Denna text bygger huvudsakligen på Göran Rystads biografi över Karl XI(2001), främst s. 83-97.

"Jag överlämnar denne man i er vård", avrättningen av markis Monaldesco

 

Fader Le Bel var nöjd. Han var prior i det kloster som låg i nära anslutning till slottet Fontainbleau söder om Paris – kungafamiljens sommarslott där unge Ludvig XIV älskade att jaga. Men nu var det november och fader Le Bel stod och betraktade böndernas trägna arbete med att bärga höstskörden innan vintern och kölden fick trakten i sitt grepp. Plötsligt kom en man klädd i en hovlakejs ståtliga dräkt vandrande. Han bugade sig vördnadsfullt för prästen och sade:

-          Vördade fader, vill ni ha godheten att följa mig till slottet. Min härskarinna önskar tala med er i en viktig angelägenhet.

Priorn blev förvånad. Han visste att Kristina, den svenska drottningen som för tre år sedan övergett sitt rike, konverterat till katolicismen och bosatt sig i Rom, sedan någon månad bodde som gäst i Fontainbleau. Hon hade besökt Paris hösten innan och då mottagits som en verklig härskarinna. Nu tycktes hon leva på mer diskret fot och denna gång hade hon inte träffat vare sig kung Ludvig eller kardinal Mazarin. Det sades att kardinalen var sjuk. Allt detta angick knappast den gode klosterpriorn men vad önskade den främmande drottningen av honom? Han ställde emellertid inga frågor utan följde stillsamt budbäraren mot slottet. Då de kom fram fördes han efter en stund inför Kristina, som emellertid förklarade att hon önskade ett samtal i Galerie de Cerfs eftersom de kunde mötas mer enskilt där.[1]

-          Er munkdräkt borgar för er tystnad, sade drottningen sedan de kommit in i det ståtliga galleriet. Men jag måste be er om ett muntligt löfte. Ni får inte för någon yppa vad som sägs eller görs här i er närvaro. Kan jag lita på ert ord?

-          Jag är, stum, döv, och blind för allt hemligt som yppas mig, svarade prästen. Det gäller alla människor och i synnerhet furstars hemligheter.

Drottningen gav nu priorn ett litet paket som var väl förseglat.

-          Förvara dessa dokument noga, fader, sade hon. Jag kommer snart att återfordra dem och till dess måste de hållas väl dolda. Kom väl ihåg var, hur och när ni fått hand om dem och låt ingen veta att de är i er ägo.

Sedan han åter lovat att hålla tyst, återvände priorn till sitt kloster. Det sällsamma mötet hade tagit mindre än en timme.[2]

Fyra dagar senare, 10 november 1657, kallades munken åter till slottet och Hjortgalleriet.[3] Det blev ett möte han aldrig skulle glömma. Då priorn kommit in i salen låstes dörren bakom honom och han såg drottningen stå och tala med en man som titulerades ”markis”. Ytterligare några män, beväpnade med värjor, stod i bakgrunden. Le Bel hälsade drottningen, som begärde att återfå paketet hon givit honom i förvar. Sigillen bröts och innehållet visade sig vara några brev. Drottningen räckte dokumenten till mannen hon talat med då priorn kommit in i galleriet:

-          Känner markisen till dessa brev, frågade hon skarpt.

Mannen svarade nej, men hans röst skälvde.

-          Ni ljuger, Förrädare! Här finns både original och avskrifter. Det är er handstil och namnteckning. Ni har svikit mig!

Den olycklige mannen försökte skylla ifrån sig och bad om nåd. Drottningen vände sig åter till priorn:

Fader! Ni kan vittna att jag på intet sätt förhastar mig mot denne man. Att jag ger denne förrädare god tid, mer tid än han kan begära av den han förbrutit sig emot, att rättfärdiga sig, om han kan göra det.

Le Bel stod förmodligen som fallen från skyarna. Vad i Guds namn hade han trasslat in sig i?

Bakom denna upprörda scen låg ett intrigspel som pågått sedan föregående höst. Den svenska drottningen Kristina hade efter sin abdikation i juni 1654 och sin konvertering till katolicismen följande år vistats i Rom under periodvis ganska stormiga omständigheter. Hon hade alltid varit en självständig kvinna och tänkte fortsätta att vara det även i främmande land. Att hon avsagt sig sina fäders tron berodde nog mindre på leda vid makten än på svårigheten att vara regerande drottning i ett arvrike där hon förväntades gifta sig för att föra dynastin vidare. Därtill var det säkert tungt att vara ”den store Gustav Adolfs dotter”, med alla de andliga och praktiska krav detta medförde. Att däremot härska i ett rike där hon inte själv behövde sörja för tronföljden var säkert mer lockande.[4] Hursomhelst drogs hon hösten 1656 in i intrigspelet kring Neapels tron. Detta rike hade sedan sen medeltid dominerat södra Italien och, liksom de flesta småriken på halvön, slitits mellan den franska och den habsburgska intressesfären, med betoning på denna dynastis spanska gren. Sedan början av 1500-talet ingick Neapel i spanska väldet, men fransmännen hade inte givit upp sina anspråk. Kardinal Mazarin, som styrde landet under Ludvig XIV:s omyndighet, hade själv initierat anfall på staden men tvingats dra tillbaka sina styrkor. Nu kom Kristina in i bilden. Exakt hur kardinalen resonerade och hur tidigt den svenska drottningen kopplades in i saken tycks osäkert men under en resa genom Frankrike, officiellt företagen för att ordna upp Kristinas svenska affärer, möttes hon och Mazarin i Paris. Man kom överens om att drottningen i spetsen för en större styrka bestående av franska och italienska trupper skulle erövra Neapel och göra sig till dess härskare på livstid. Därefter skulle riket övergå till den franke kungens yngre bror och alltså i praktiken bli fransk besittning.[5] Kristina blev också lovad ett större belopp som ersättning för det svenska underhåll hon lovats vid abdikationen men som inte betalats ut. Med dessa löften lämnade hon Frankrike och reste till en mindre stad vid adriatiska havet i väntan på besked att fälttåget kunde börja.

Den som efter besöket i Frankrike fått hand om de löpande kontakterna mellan drottningen och Paris var hennes nye hovstallmästare, markisen Rinaldo Monaldesco.[6] Denne hade varit inblandad i de tidigare franska försöken att erövra Neapel, vilket förmodligen aktivt bidrog till hans anställning. Under vistelsen i den lilla staden vid havet kunde Kristina emellertid alltmer otåligt konstatera att inget verkade hända. Rykten gick att Frankrike sökte fred med Spanien och kardinal Mazarin var sjuk. Tillslut tappade drottningen tålamodet. Hon måste återvända till Frankrike och få reda på hur landet låg. I oktober 1657 kom hon till Fontainbleau, franska kungafamiljens sommarslott. Här fick hon bo eftersom hovet ”tyvärr” inte kunde ta emot henne just nu. Kristina märkte säkert att något inte stämde. Så kom dråpslaget. Planerna på Neapel var avslöjade! Någon hade skvallrat för spanjorerna. Kristina uppdagade snart vem denne ”någon” var, hennes stallmästare markisen Monaldesco. Detta var bakgrunden till den randsakning som nu, 10 november 1657, ägde rum i ”Hjortgalleriet” och som den stackars prior Le Bel oförskyllt blivit indragen i.

 

Drottningen förhörde själv markisen i två timmars tid utan att endera parten ändrade ståndpunkt. Slutligen vände sig Kristina till prästen:

-          Vördade fader. Jag drar mig tillbaka och överlämnar denne man i er vård. Bered honom till döden. Ha omsorg om hans själ.

De män som stått i bakgrunden hade nu dragit sina värjor. Priorn, som ju inte visste något om bakgrunden, följde drottningen till hennes bostad och försökte få henne att benåda den anklagade: ”Det gör mig ont”, genmälde drottningen lugnt, ”men jag har sänt många till stegel och hjul som inte förtjänat det på samma sätt som denne förrädare”. Le Bell varnade för följderna. Kristina befann sig trots allt i ett av den franske kungens viktigaste slott. Vad skulle folk säga! Hennes anseende kunde ta skada. Drottningen förlorade tålamodet:

-          Skall jag, som själv har makt att skipa rätt över mina undersåtar, underkasta mig rättegång mot en förrädare i mitt hus(hov). En man på vars brott jag har bevis, skrivna med hans egen hand!

Inget mer fanns att göra.[7]

 Dödscenen i galleriet blev långdragen. Både priorn och Kristinas egen kaplan talade med markisen om hans synder, om förlåtelsen och livet efter detta medan hennes gardister gjorde sitt bästa för att hugga ihjäl honom, vilket var svårt eftersom han bar harnesk under kläderna. När slutligen den makabra uppgiften var utförd tog priorn hand om liket, som fördes till en närbelägen kyrka. Kristina bekostade begravningen, som det anstår en furste att göra då en tjänare mist livet i dess tjänst. Men Le Bell fick rätt i sin förutsägelse – hennes anseende var skadat. Många trodde att en kärleksaffär låg bakom avrättningen. I och för sig hade Kristina ingenting att förebrå sig. Hon hade visserligen abdikerat från Sveriges tron men var fortfarande att betrakta som suverän furste, med full rätt att döma över sina anställda. Hennes hushåll var som ett kringresande Sverige i miniatyr, vars undersåtar kunde dömas efter svensk lag men där man också kunde söka asyl som ”politisk flykting”, utan att myndigheterna på platsen hade rätt att lägga sig i saken.[8]  Monaldesco hade dömts i enlighet med vad som på 1600-talet stadgades om straff för förräderi och högmålsbrott i gällande svensk lag – om man bortser från att han stuckits ihjäl med värja.[9] När Kristina fick besked att Monaldesco var död konstaterade hon lugnt att rättvisa därmed skipats.

För kardinal Mazarin låg saken annorlunda till. Han hade invecklat sig i samarbete med en utländsk furstinna för att erövra Neapel och när planen avslöjats hade hon låtit avrätta förrädaren på franske kungens eget slott. Om sanningen bakom historien kom ut, skulle både Frankrike och han själv komma i tvivelaktig dager. Kardinalen sökte därför ge intrycket att det hela varit en intern uppgörelse i Kristinas eget hushåll, något Kristina inte accepterade: Hon hade handlat i enlighet med sin rätt som suverän mot en förrädare och detta var ingenting som borde eller skulle döljas. När den förre franske ambassadören i Stockholm, som hon alltid varit god vän med, varnade drottningen för de följder hennes envishet kunde få, skrev Kristina till kardinalen och meddelade att ”vi människor från Norden är en smula vilda och orädda”. Hon var inte rädd för rykten och hade överhuvudtaget lättare att strypa människor än att frukta dem. Vad beträffade markisens öde hade hon gjort helt rätt och om det inte redan hade gjorts, skulle hon ”icke gå till sängs denna kväll utan att göra det”. Hon hade inget att skämmas för, ångra eller dölja!       

Man får förmoda att Mazarin nu bittert ångrade att han någonsin gett sig i lag med Kristina och tackade Himmelen att han inte var hennes förste minister.[10] Hursomhelst redde alt upp sig. Kristina träffade både kardinalen och Ludvig XIV igen och fick ett franskt lån. Därmed var deras affärer avslutade men det skulle dröja innan historien med Nonaldesco glömdes bort. I någon mening har den hängt kvar in i modern tid och utgjort det stora frågetecknet i Kristinas historia – ungefär som Sturemorden ifråga om Erik XIV. Gör man den jämförelsen måste man dock konstatera att Kristina skötte sig exemplariskt. Hon dödade eller skadade inte Monaldesco personligen och under hela processen var hon lugn och sansad. Hon gav aldrig uttryck för en senkommen ånger eller försökte släta över vad som hänt. Allt tyder på en samlad, stolt karaktär som utövat sin av Gud givna rätt att avrätta förrädare. Kristina skötte denna historia med den värdighet och upphöjdhet man på den tiden hade rätt att vänta sig av en furste, när hen ansåg sig föranlåten att avrätta eller rentav mörda någon besvärlig aristokrat.

En fråga är varför Nonaldesco förrådde planen att erövra Neapel. Sven Stolpe säger sig inte alls förstå det och Petersson diskuterar inte ens frågan. Stolpe gissar på att Mazarin fått kalla fötter och velat dra sig ur hela projektet, ”rädd att Spanien var för starkt”, men betonar att detta är en gissning. I sammanhanget bör inte glömmas bort de rykten som Kristina under tiden vid Adriatiska havet hört om förestående fred mellan Frankrike och Spanien. Avtalet mellan henne och kardinalen innehöll en brasklapp: Det gällde bara under förutsättning att Frankrike och Spanien inte kunde uppnå fred. Vid tiden för markisens död arbetade kardinalen och den franska änkedrottningen dels med att få fred med Spanien, dels med att få den unge Ludvig XIV bortgift. Favoritkandidat var spanske kung Filips dotter Maria Teresia, ett giftermål som mycket riktigt kom till stånd två år senare. Kan Mazarin ha använt Kristina och Neapel som påtryckningsmedel för att få spanjorerna mer samarbetsvilliga? När tecknen visade att de var benägna att ge efter lät kardinalen sin kontaktman med Kristina förråda planen. Ett sådant agerade vore fullt i klass Med Kristinas eget handlande i Sverige några år tidigare, då hon understött de ofrälses krav på reduktion av adelns gods för att förmå dessa att godkänna valet av kusinen Karl Gustav till tronföljare. När adeln böjt sig för hennes vilja svek hon böndernas och borgarnas förhoppningar. Var Monaldesco ett, i praktiken, oskyldigt offer för kardinal Mazarins och sin egen härskarinnas politiska spel? Om Kristina å andra sidan blev förrådd av kardinalen fick hon sin hämnd. Man snuvade inte ostraffat en Vasa på hennes byte![11]          

                 

        

---

[1] Hjortgalleriet.

[2] Ovanstående scen är delvis fiktiv. Ingen av de böcker jag haft tillgång till återger exakt vad som sagts mellan budbäraren och priorn eller mellan denne och drottningen vid deras första möte. Innebörden av vad som sagts är dock autentisk. Inget sägs heller om inom vilken orden Le Bell tjänstgjorde eller om hans exakta rang – om han var abbotens närmaste man eller föreståndare för ett kloster som saknade abbot.   

[3] Det första mötet ägde alltså rum 6 november 1657, 25 år efter Lützen. Det framgår inte vilken kalender Petterson gått efter, den i Sverige då fortfarande gällande julianska eller den gregorianska. Oavsett vilket är datumet för det första mötet slående.

[4] Angående skrivarens personliga tankar om motiven bakom Kristinas abdikation, se Dynastihistoria: Två kvinnliga regenter (bosonshistoria.blogspot.com).

[5] Det förtjänar kanske att ytterligare poängteras att ”kungariket Neapel” inte var någon statsstat, utan omfattade stora delar av dagens Syditalien med staden Neapel som huvudstad. 

[6] ”Hovstallmästare” betecknar i det här fallet högste chef för hovet. Även om stallmästaren hade det yttersta ansvaret för hästarna, var hans ställning framför allt administrativ och minst av allt någon drängtillvaro. En hovstallmästare hörde till sin herres inre och nära uppvaktning. Monaldescos bakgrund tycks något dunkel. Att han var adelsman är säkert, men var kom han ifrån? Petterson betecknar honom helt enkelt som ”italiensk adelsman på obestånd”, medan Stolpe definierar honom som ”Neapolitanare” och till och med ”syditaliensk patriot”.  

[7] Detta samtal i Kristinas rum återges utförligt av Stolpe men nämns överhuvudtaget inte av Petersson.

[8] Stolpe nämner på ett ställe en annan italienare vilken skall ha sökt tjänst hos drottningen ”för att undgå straff för en del smärre mord som han råkat göra sig skyldig till”.

[9] Enligt landslagen borde markisen ha halshuggits ned svärd. Ett bevis så gott som något på Kristinas rang som ”regerande svensk drottning i exil” är att Monaldesco på svenska Wikipedia står upptagen under rubriken svenska hovstallmästare för övrigt omedelbart före Adolf Fredrik Munck, en annan hovstallmästare med exklusiva och ödesdigra förbindelser med svenska kungligheter Kategori:Svenska hovstallmästare – Wikipedia.

[10] Mazarin och änkedrottning Anna av Österrike styrde Frankrike i ”kompanjonskap” under Ludvig XIV:s omyndighet. Anna var lika bördsstolt och maktfullkomlig som Kristina men spelade på sin kvinnliga charm på ett helt annat sätt, från det bländande leendet till de vackra vita händerna.. I vilket förhållande hon stod till kardinalen är osäkert men det var nära och förtroendefullt. Bland annat kommunicerade de på spanska, änkedrottningens modersmål.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Erik Petersson, Drottning utan land, Kristina i Rom(2013), s. 80-93 och Sven Stolpe, Jeanne d'Arc, den heliga Birgitta och drottning Kristina, tre historiska kvinnoöden(1987), författarinläsning, kassett IV.