Napoleons födelse

Det började dramatiskt, som man har rätt att vänta sig när det gäller en framtida härskare, om inte över världen så i alla fall över Europa. Dramatik hörde för övrigt närmast till vardagen på Korsika, denna ö där de olika klanerna ständigt låg i vendetta med varandra och där den vilda terrängen med sina berg och skogar utgjorde ett utmärkt tillhåll för stråtrövare. Därför hade den unga Letizia Ramolino omgivits av en eskort av bastanta manliga släktingar då hon en dag i juni 1764 trädde in i katedralen i Ajaccio för att äkta den några år äldre juris studerande Carlo Buonaparte.[1] Äktenskapet blev lyckligt, åtminstone ansåg Letizia det under sitt långa, växlingsrika liv.[2] Det dramatiska inslaget höll sig dock kvar och skulle som bekant på intet sätt upphöra när Carlo avlidit och Letizias näst äldste son blivit stor och tagit världen med storm. Förutom de mer ordinära stridigheterna mellan inhemska klaner rasade under 1760-talet kampen mellan korsikanska patrioter som drömde om självständighet och Genua, som önskade bevara republikens överhöghet över de genstörtiga öborna. Till detta kom att Frankrike på senare tid alltmer blandat sig i spelet genom att bistå genueserna med soldater. På våren 1768 tröttnade slutligen republiken på de besvärliga korsikanerna och sålde helt sonika ön till Frankrike. Detta väckte ingalunda patrioternas sympati. Under sin ledare, den beundrade Pasquale Paoli, fortsatte de sin frihetskamp. Carlo Buonaparte var en av Paolis närmaste män. Frihetsledaren imponerades av den unge mannens talekonst och hade dessutom behov av duktiga jurister i arbetet att utforma en korsikansk författning. Också Carlos vackra hustru väckte generalens beundran, även om hon senare på direkt fråga av sin berömde son lär ha förnekat att Paoli någonsin lagt ann på henne.[3] Vid tiden för Korsikas överlåtande till Frankrike hade makarna Buonaparte redan varit vid Paolis sida i fält en tid. Carlo hade till och med skickats som sändebud till Rom för partisanernas räkning och gjort gott intryck vid den heliga stolen. Dessvärre visade han samtidigt en benägenhet att göra av med pengar och måste därför låna till hemfärden av en landsman som stod påven nära.[4] Trots att Letizia sommaren 1769 hade en årsgammal son att ta hand om och dessutom åter var gravid, följde hon striderna mot fransmännen på så nära håll som möjligt. Efter några inledande framgångar måste kvinnorna, barnen och en del män fly till otillgängliga grottor, där de så småningom fick veta att fransmännen segrat men var beredda till förhandlingar. Carlo Buonaparte lämpade sig utmärkt att ingå i en sådan delegation, dels tack vare sina tidigare erfarenheter som diplomat, dels därför att han talade franska. Efter en kort tvekan accepterade han inte bara rollen som förhandlare utan valde också att stanna på Korsika, medan general Paoli reste till England. Efter en resa som inte var utan äventyr kom makarna Buonaparte slutligen hem till Ajaccio i juni 1769. Nu återstod bara för Letizia att hämta krafter inför den kommande förlossningen av ett nytt barn.

15 augusti 1769 firades Marie himmelsfärd. Den fromma fru Buonaparte befann sig i katedralen och åhörde med djup vördnad den vackra psalmsången, då hon plötsligt kände värkarna komma. Det var inget tvivel, barnet var på väg.[5] Letizia skyndade hem men hann inte upp i sitt rum i en av de övre våningarna i familjens residens. På en soffa i sin svärmors vardagsrum medkom hon med en pojke. Förlossningen lär ha varit ovanligt lätt. Modern födde utan vånda. Gossen fick namnet Nabulione - Napoleon.[6]                    

---

[1] Det tycks råda oenighet om exakt hur gammal Letizia var då hennes andre son föddes. Stirling säger 19 år så när som på några dagar, Lindqvist nära 20. 1764 var hon alltså 13-14 år gammal, för övrigt den vanliga giftasåldern för en europeisk prinsessa under medeltiden och tidigmodern tid.

[2] Paret fick 8 barn under perioden 1768-1784, plus två tidigare barn som dog i späd ålder. Även om det uppstod rykten kring både Napoleon och en av hans yngre bröder, anser Stirling tanken att Letizia skulle bedragit sin man som utesluten. Hennes djupa religiositet likaväl som hennes varma känslor för maken gjorde ett sådant handlingssätt främmande för henne. 

[3] Letizia skall rent ut ha sagt att Paoli ”var ur stånd att uträtta något i det avseendet”, vilket ”alla kvinnor visste”.

[4] Det är inte uteslutet att Carlo i detta sammanhang träffade en man som då hette Angelico Braschi och som 1755 utsetts till påvlig skattmästare och kanik vid Peterskyrkan. Knappt 30 år senare skulle Braschi som påve Pius VI tvingas kapitulera för den unge Napoleon Bonapartes armé https://sv.wikipedia.org/wiki/Pius_VI.

[5] En anmärkningsvärd omständighet är att firandet av den heliga jungfruns himmelsfärd i Frankrike, som ju Korsika nu tillhörde, fick sitt verkliga genombrott i samband med den väntade nedkomsten av den blivande Ludvig XIV. Marie himmelsfärd firades visserligen av tradition på Korsika men det är fascinerande att Napoleon föddes på en dag som indirekt förknippades med Frankrikes störste ledare före revolutionen. Slaget vid Waterloo utkämpades dessutom 18 juni 1815, nästan exakt 100 år efter solkungens död.  

[6] Denna text bygger främst på första kapitlet av Monica Stirlings bok Letizia, Napoleons moder(svensk översättning 1962) och första kapitlet av Herman Lindqvists biografi över Napoleon82004).

Den "dålige konungen" - Edvard II, Robin Hood och Gustav IV Adolf.

Vad innebär det att vara en dålig konung? Hur avgör man om en kung eller annan typ av statsman varit bra eller dålig för sitt land. Om en viss ledare enligt sunda förnuftet måste betraktas som dålig eller rentav ond, innebär det att personen ifråga inte kan ha agerat positivt vid vissa tillfällen? Häromdagen fick jag anledning att fundera över detta.

I sin bok Mannen från Barnsdale, historien om Robin Hood och hans legend(2006), diskuterar historikern Dick Harrison hur legenden om den tappre mannen från Sherwoodskogen utvecklats genom tiderna, från de första medeltidsballaderna, genom 1500-talets folkliga skådespel, till våra dagars filmer. Frågan om verkligheten bakom legenden diskuteras också. En detalj som sticker den ordinäre Robinälskaren i ögonen är att den tidigast kända balladen talar om ”kung Edvard”, inte Rikard Lejonhjärta eller prins John. Det finns också indicier på att den ”verklige” Robin Hood levde kring ett sekel senare än vad vi vanligen utgår ifrån, då England under lång tid oavbrutet regerades av en kung med namnet Edvard. I ovannämnda ballad berättas hur ”kung Edvard”, som beslutat söka upp den fredlöse för att få till stånd någon form av uppgörelse, imponeras så av hans ädelmod, trohet mot konungen och kunnighet i bågskytte att han benådar honom och bjuder honom tjänst vid hovet. Robin tjänar också kungen en tid men återvänder sedan till sitt fria liv i skogarna. Ett historiskt faktum är att en man vid namn Robin Hood haft tjänst som kammartjänare hos kung Edvard II under en stor del av år 1324. Året innan vistades kungen bevisligen i Nottingham vid flera tillfällen. Under ett tidigare skede av kungens regering omtalas i rättegångsprotokoll från Wakefield i Yorkshire en man vid namn Robert Hood som stått anklagad för en del mindre förbrytelser och vid ett tillfälle ålagts böter för vägran att göra krigstjänst. Det är tänkbart, om än inte odiskutabelt, att det rör sig om samme man. Ett problem med att placera verklighetens Robin Hood under Edvard II:s regering kan vara att denne kung av tradition inte förknippas med ädelmod eller eftertanke, tvärtom. Berättelserna om kungens ”lösaktiga”, homosexuella böjelser och förföljelser av sina fiender är otaliga, liksom hans beroende av tvivelaktiga gunstlingar. Slutligen avsattes han år 1326 och avled följande år, troligen mördad. ”Det är något här som inte stämmer”, konstaterar Dick Harrison och förklarar diskrepansen mellan balladens ädle ”kung Edvard” och verklighetens Edvard II med folkets föreställningar om ”den gode konungen” i kontrast mot de förtryckande fogdarna och adelsmännen i lokalsamhället. Även om den ”verklige” Robin Hood levt under en omoralisk kung, kan folkfantasin mycket väl ha försett balladens furste med de goda egenskaper man under medeltiden föreställde sig att konungen ägde. Vem ”kung Edvard” i verkligheten varit spelade säkert mindre roll för de som skrev, återgav eller lyssnade till berättelserna om sin mystiske hjälte från skogen.[1]    Harrisons uppläggning tycks utgå från att Edvard II med hänsyn till sitt skamfilade rykte inte kan tänkas ha visat barmhärtighet och ädelmod vid åtminstone något enstaka tillfälle, exempelvis i förhållande till Robin Hood. Enligt min åsikt är det tvärtom så att vad vi vet om kungens vanor och karaktär närmast talar för just ett sådant agerande som tillskrivs balladens gode konung.

Som ung hade prins Edvard berett sin fader många bekymmer.[2] Han omgav sig med ett gäng ungdomar under ledning av den lågadlige gascognaren Piers Gaveston. De visade en för kungen minst sagt irriterande tendens att hellre ägna sig åt torneringar och andra nöjen än de krig fadern var engagerad i. Vid ett tillfälle orsakade de skadegörelse på biskop Walter Langtons ägor, trots att denne var en av kungens närmaste förtrogna. Bland annat dödade de hans hjortar. När prinsen ställdes till svars för sitt tilltag, svarade han högdraget och arrogant och kom för en tid i onåd hos fadern. Vännen Gaveston förvisades men återkallades genast av den nye kungen som överöste honom med titlar och ömhetsbevis. Under sitt fortsatta liv visade kung Edvard II, förutom sin sannolika homosexualitet, böjelse för sysselsättningar som traditionellt inte förknippades med kunglig värdighet, som trädgårdsarbete och murning. Överhuvudtaget allt som hade med hantverk eller fysiskt arbete utomhus att göra roade honom i hög grad.  Då högadeln efter några år avrättat Gaveston sörjde kungen häftigt och de svåra repressalier som tio år senare drabbade ledarna för ett krossat uppror bör rimligen, åtminstone vad gäller earlen av Lancaster, ses som en försenad hämnd. Vi ser här ett dystert exempel på en furste som inte finner sig tillrätta i sin roll och därför för en i grunden destruktiv politik till sin egen och rikets olycka. Med tanke på Edvards egna eskapader i ungdomen, kärleken till friluftsliv och hans fortsatta beroende av en klick gunstlingar är det inte underligt om han kände en viss dragning till folk som Robin Hood och hans män. Kanske önskade han innerst inne att han själv vore fribrytare i skogarna snarare än innehavare av Englands tron. Skall Edvard II kallas en dålig konung, beklagansvärd eller rentav beundransvärd, med tanke på att han kanske skonade den man som genom seklernas lopp utvecklats till en av mänsklighetens eviga idoler?[3]

Det finns många liknande exempel i historien. Ett utgörs av de båda antagonisterna Sigismund och Karl IX i tur och ordning kung av Sverige. Med vår tids mått är det Sigismund som är ”den gode” medan Karl IX får spela rollen av tyrannisk bödel. Sigismund var fridsam, godhjärtad, i allmänhet beredd till kompromisser och i det stora hela en blyg och osäker man. Det är knappast troligt att han med sin bakgrund i det allmänt toleranta Polen planerade att med våld återinföra den katolska tron i Sverige, även om han själv definitivt var katolik. Farbrodern Karl var hänsynslös i sin politik och har många människors blod på sina händer. Hans under stundom okontrollerbara raseriutbrott är omvittnade. Men vilka hade följderna blivit om Sigismund segrat i inbördeskriget på 1590-talet? Med största sannolikhet hade adelns makt stärkts ytterligare, med kungen under långa perioder boende i Polen. Redan under Johan III:s tid hade tendenser i denna riktning kunnat skönjas – adeln behövde inte längre göra rusttjänst, antalet ärftliga förläningar ökades, adelns rättsliga immunitet hade, åtminstone på papperet, stärkts. De adelsmän som på 1590-talet stred för Sigismund var ofta minst lika angelägna att behålla sina privilegier som att kämpa för ”den laglige kungen”. Den adelsman som var kungen mest hängiven, finländaren Claes Fleming, var minst lika grym mot bönderna i sitt fögderi som hertig Karl mot sina adliga motståndare, vilket ledde till ”Klubbekrigets” utbrott 1597 och det grymma krossandet av revolten följande år. Hur blodig Karl IX än må ha varit ledde hans seger trots allt till att statens maktmonopol garanterades i Sverige. Han var också en duktig och målmedveten administratör. Var han en ”dålig konung” eller rätt man för sin tid?[4]

En monark som fått nästan lika dåligt anseende i Sverige som Edvard II i England är Gustav IV Adolf, som avsattes 1809. Att han var osmidig i politiken och i synnerhet när hans principer var med i spelet står klart. Men kan han därför helt kort avfärdas som ”dålig konung”? Hans principfasthet ledde ju ändå till att man kunde lita på hans ord, ja var ja och nej var nej som Skriften lärde. Att han vägrade förhandla med Napoleon blev ödesdigert för honom själv och också för riket på kort sikt, men i vår tid är det å andra sidan på modet att kritisera krigsårens samlingsregering för eftergivenhet mot Hitler.[5]

Vad avgör om en ledare bör definieras som bra eller dålig – framgångar/motgångar, värderingar, konjunkturer?           

                          

---

[1] Dick Harrison, Mannen från Barnsdale, historien om Robin Hood och hans legend(2006), ljudbok.

[2] Edvard var son till Edvard I och blev den förste engelske prinsen av Wales 1301. Fadern dog 1307.

[3] För studium av Edvard II och hans motsägelsefulla karaktär kan hänvisas till Alison Weir, Isabella she – wolf of France, queen of England(2005), särskilt sid. 37-39.

[4] Jag har här främst använt mig av Herman Lindqvists inläsning av sin egen bok När Finland var Sverige.

[5] Se Mats Wikmans biografi över Gustav IV Adolf.