En konungs födelse och en konungs död

En spännande om än i sig fullkomligt naturlig faktor i historien är händelser som inträffar på samma datum. För några år sedan skrev jag en text om den betydelse 26 januari haft i familjen Bernadottes historia. Varje år brukar en liten notis göras om att prins Gustav Adolf, kung Karl XVI Gustavs far, avled i en flygolycka den dagen år 1947. Vad man däremot sällan nämner är att ättens stamfader Jean Baptiste Bernadotte(Karl XIV Johan), föddes 26 januari 1763.[1] Ibland blir överensstämmelsen riktigt kuslig; det verkar nästan som vore vissa dagar förbannade eller ödesmättade för vissa släkter och personer. Att Gustav III blev skjuten 16 mars 1792 och dog 29 mars samma år, det vet alla verkliga gustavianer. Men har ni tänkt på att sonen, Gustav IV Adolf, faktiskt tvingades abdikera 29 mars 1809? Statskuppen ägde förresten rum 13 mars 1809, nästan på dagen 17 år efter maskeraden. Gustav III:s yngre son Carl Gustav dog dessutom 16 mars 1783. Ganska många vet att Axel von Fersen lynchades i Stockholm 20 juni 1810. Men visste ni att ”flykten till Varennes” Fersens försök att rädda det franska kungaparet undan revolutionen, iscensattes på kvällen 20 juni 1791?

För kungaätten Tudor i England verkar 28 januari ha varit ett skickelsedigert datum, åtminstone för de två första regenterna i familjen.  28 januari 1457 föddes ett barn på Pembroke Castle i Wales. Det var inte någon särskilt skickelsediger händelse just då. Familjen Tudor var relativt obetydlig, även om pojkens far och farbror faktiskt var halvbröder till kung Henrik VI genom änkedrottning Katarinas andra äktenskap.[2] Barnets mor tillhörde visserligen huset Lancaster, men också det på en sidolinje. Det fanns ingenting som tydde på att pojken någonsin skulle bli kung. Frågan var om huset Lancaster ens hade någon framtid på tronen, med en svag regelbundet sjuk kung och den allt mäktigare ätten York hotfullt i bakgrunden. De första striderna i ”rosornas krig” hade ägt rum bara något år tidigare.[3] Kanske hoppades modern och farbrodern Jasper, fadern Edmund hade dött före sonens födelse, verkligen att den lilla varelsen som just kommit till världen en vacker dag skulle bestiga Englands tron. Den 13-åriga Margaret Beaufort hade kämpat fruktansvärt för att få ut barnet och trots att hon hade över ett halvt sekel kvar att leva och skulle ingå två ytterligare äktenskap fick hon inga fler barn. Pojken fick namnet Henrik, efter faderns halvbror Henrik VI.[4]     

Nittio år senare, 28 januari 1547, låg kung Henrik VIII, son till den pojke som fötts i Pembroke, döende i sitt slott Whitehall Palace i London. Detta var sannerligen en skickelsediger händelse för hela det engelska riket. Den gamle jätten, i så väl fysisk som andlig bemärkelse, hade steg för steg gjort sig till Englands oinskränkte härskare. Parlamentet och kyrkan var hans verktyg och ingen, protestant eller katolik, drottning eller hertig, gick någonsin helt säker för hans vrede. Trots att benen blivit allt sämre med åren och han knappt längre kunde gå, så att han måste köras runt i en stol och vinschas mellan slottets våningar i en speciell anordning fortsatte han oförtrutet att utföra sina plikter.[5] En dryg vecka tidigare hade han mottagit ambassadörer i audiens, diskuterat utrikespolitik med sina ministrar och sänt Henry Howard, earl av Surrey och kusin till de två drottningar han låtit avrätta, till stupstocken för förräderi. Surreys far, hertigen av Norfolk, väntade i denna stund i Towern på att få dela sonens öde. På kvällen 27 januari stod emellertid klart att det led mot slutet. Ett problem i sådana lägen var vem som skulle mana fursten att vända sina tankar mot det himmelska och bereda sig på döden. Detta var naturligtvis särskilt vanskligt med en så renodlad despot som kung Henrik. Det blev sir Anthony Denny, en av kungens närmaste förtrogna, som tog det oundvikliga steget:

-          Sire, mänskligt att döma har ni inte långt kvar. Ni måste dö.

-          Kristi nåd är stor nog att förlåta mina synder, även om de vore större än de är, muttrade kungen buttert.[6]

Det var den engelska kyrkans överhuvud som talade, mannen som hela sitt liv haft devisen Gud är min rätt. som valspråk.[7]

Då Denny frågade sin herre om denne ändå inte önskade en präst vid sin sida svarade kungen att han gärna såg biskop Cranmer, hans trognaste prelat och ärkebiskop av Canterbury, vid sin bädd: ”Men först vill jag vila en stund”.

Då kungen efter några timmar vaknade kände han själv att slutet var nära och bad om biskopens närvaro. Men då prästen omsider anlände var kungen inte längre i stånd att tala. Biskopen bad sin herre att förlita sig på Kristus och Gud, samt ge ett tecken ”Med ögon eller hand” att han så gjorde. Fursten grep sin trogne själasörjares hand i ett fast grepp. Strax därefter var Henrik VIII död.[8]   







        

---

[1] https://bosonshistoria.blogspot.com/2017/01/26-januari-en-sorgens-och-gladjens-dag.html

[2] Efter Henrik V:s död 1422 hade drottning Katarina gift sig med sin kammarherre Owen Tudor. Trots att förmyndarregeringen lät gripa Owen legitimerade Henrik VI senare parets båda söner som sina bröder. Den blivande Henrik VII var alltså på sin fars sida snarare en medlem av det franska än  engelska kungahuset.

[3] Första slaget vid ST Albans i maj 1455, där York besegrade Lancaster.  

[4] I Philippa Gregorys roman Den röda drottningen(svensk översättning 2011), skildras en svår förlossning, där den tonåriga Margaret Beaufort kastas upp i luften för att få barnet att komma ut. Hennes anhöriga skall också ha befallt barnmorskorna att i första hand rädda barnets liv. Förhoppningsvis är detta inte sant, men det tycks klart att Margarets framtida sterilitet ansågs bero på de svåra förhållanden under vilka Henrik VII kommit till världen.    

[5] Förmodligen är Henrik VIII den förste europeiske kung som på detta sätt fått sitt slott handikappanpassat.

[6] Suannah Lipscomb, The Kng is dead, the last Will and testament of Henry VIII(2015), s.22-24. Översättningen från engelska av kungens ord är min egen. Angående Henrik VIII:s död och sista tid, se även Antonia Fraser Henrik VIII:s sex hustrur i översättning 1995, kapitel 18 och David Starkey Elisabet vägen till tronen i översättning 2003, kapitel 7. 

[7] "Dieu et Mon Droit". Dessa ord finns exempelvis återgivna på en klocka.som kungen sannolikt skänkt Anne Boleyn och som visas på bild i Frasers bok. Henrik kunde också självsäkert förklara: "Gud och mitt samvete står på god fot med varandra".

8] Lustigt nog utspelades nästan samma scen vid Gustav Vasas dödsläger 14 år senare. Där bad prästen kungen att ge tecken på sin tro, trots att alla ansåg honom vara död. Till allmän förvåning yttrade kungen ”Ja" med hög röst, varpå han avled.

"Jag skulle väl mera skriva", Erik XIV:s och Karin Månsdotters fångenskap.

Att bli avsatt är det värsta en verklig härskare kan tänka sig. Också för någon som ärvt sin makt men i grunden saknar ambitioner är det påfrestande att förlora sin ställning. Denna senare kategori har dock i regel drömmar om ett annat liv att falla tillbaka på. De kan glädjas åt att få mer tid med familjen, att slippa fatta svåra beslut eller vad som helst. För en ”sann konung”, som vet sig vara född till makt och rikedom, är avsättningen en katastrof. Hela tillvaron faller samman. Kanske är de födda drottningarnas lott att föredra i sådana lägen. En drottning står som oftast under sin man och är van att aldrig spela första fiolen. I gengäld vet hon att hon är av ett förnämt hus och kan konsten att föra sig också i motgången. Att däremot som enkel kvinna först genom en serie omständigheter upphöjas till rikets högsta rang och sedan plötsligt degraderas till fånge, till på köpet i sällskap med en lynnig äkta man och två minderåriga barn, kan få vem som helst ur balans. Alltså var det inte underligt att komplikationer uppstod mellan Erik XIV och Karin Månsdotter efter avsättningen i september 1568.

De som ansvarade för den närmaste bevakningen första tiden, mest polacker som garanterat stödde den nye kung Johan och hans drottning, berättade senare att Erik förbannat sitt giftermål med Karin. Det fanns folk som ansåg att han var galen, sade han. Personligen ansåg han sig på sin höjd ha varit rubbad vid tre tillfällen: Då han inte tog chansen att göra slut på hela högadeln, då brodern Johan släpptes fri på sommaren 1567 och då han låtit kröna Karin till drottning, vilket inte varit påkallat.[1] Förmodligen insåg kungen att giftermålet och kröningen av en kvinna av folket skänkt hans fiender mycket av den ammunition de behövde för sin propaganda. Äktenskapet ingick också som en av punkterna i den amklagelseskrift som upprättats i samband med hans formella avsättning i januari 1569. Där hette det att Erik ”bespottat sin familjs härkomst” genom att gifta sig med ”en stockeknekts dotter”. I normala fall skulle kungen helhjärtat ha instämt i denna uppfattning. Att han gift sig med Karin var en följd av Sturemorden, som av naturliga skäl öppnat en avgrund mellan kungen och aristokratin. De många frierierna utomlands hade inte gett något positivt resultat. Å andra sidan var det nu mer brådskande än någonsin att skaffa en gemål, om Erik ville bevara tronen för sin familj eller sin egen släktgren. När Karin på sommaren 1567 visade sig vara gravid ingicks en inofficiell vigsel, som innebar att barnet var att se som legitimt.[2] Sommaren 1568 återstod endast den officiella vigseln och kröningen. Nu hade detta aktivt bidragit till kung Eriks fall.

Vad Karin beträffade var hon en ung levnadsglad flicka. Genom en rad delvis oklara omständigheter hade hon förts från en strävsam obetydlig men ändå relativt fri ställning som krogpiga till kungens slott; först även här som piga men snart kungens älskarinna med allt större makt. Rikets främste vände sig till henne för att få nåd för sina kära, precis som om hon varit drottning och plötsligt var hon verkligen rikets första dam! Även om hon ofta längtat hem, till en normal tillvaro där man inte ständigt var påpassad, hade hon säkert varit smickrad över all ära och uppmärksamhet som tillkon henne. Men inte hade hon räknat med att sitta som statsfånge med två minderåriga barn, det yngsta bara några månader gammalt och en man som inte gjorde annat än klagade över sin förgångna storhet. Vad var han för sorts man, denne kung som låtit mörda fängslade människor utan rättegång och utsatt henne för allt detta elände. Även om Karin kanske inte, som det senare påstods, klassade Erik som ”den slemmaste tyrann” som någonsin funnits eller önskade att någon skulle döda honom hade båda säkert anledning att gräla på den andre, som ofta händer i vilken familj som helst i pressade situationer. Samtidigt inbjuder sådana situationer till närhet. Kungaparet hade bara varandra att ty sig till och hur brutala många vasar än var är de samtidigt kända för att ha älskat sina anhöriga. Det är bevisat att två söner föddes i fångenskapen, även om deras liv blev korta.[3] Troligen var det detta umgänge mellan makarna som gjorde att kung Johan beslöt separera dem från varandra. Det fick inte uppstå en samling tronpretendenter i fångenskapen. De exakta omständigheterna kring hur de skildes åt är dunkla. På senare tid har historiker velat tona ner den klassiskt romantiska bilden av den renhjärtade Karin Månsdotter och påpekar att det är möjligt att hon varit otrogen. En del anteckningar av Eriks hand kan tyda på det. Av brev han senare skrev framgår att han fruktade att bli bedragen: ”Om onda människor säger att du skall älska andra än mig, så lyssna icke på dem”.[4] Hur än stämningen mellan makarna var under fångenskapen kan den inte ha varit helt nattsvart. Erik skriver själv om ”välgärningar från min maka” i dagboken från juni 1572. Och även om Erik anade äktenskapsbrott, nog saknade han sin Karin av fullt hjärta. Det ser man av meningar som, då han i januari 1574 berättar hur han fått ett bättre rum på Västerås slott: ”Och hörde du väl i morgens(i morse), den tid jag uppfördes hur jag uppenbarligen ropade och gav dig det tillkänna”. Och ”så vart mig tillsagt att jag aldrig skulle få se dig igen”. Kanske anade kungen att så skulle bli fallet. I slutet av detta brev från januari 1574 suckar han sorgset: ”Jag skulle väl mera skriva, men jag har så onda redskap därtill.[5] Det är dock likväl min hand. Förglöm icke att skriva mig svar igen, om du någonledes får tillfälle därtill. Härmed dig Gud befallandes.

Din alldra käraste man Erik XIV.[6]    

Makarna återsåg aldrig varandra.

              

---

[1] Lindén förutsätter att vittnesmålet är författat av någon som ingått i Katarina Jagellonicas uppvaktning, eftersom det skrivits på polska. Att Erik betraktar frigivningen av Johan som utslag av galenskap ger onekligen berättelsen en prägel av autenticitet. Det är också anmärkningsvärt att kungen vid denna tid tydligen inte ansett Sturemorden vare sig som brottsliga eller utslag av sinnessjukdom. Snarare borde fler ha röjts ur vägen.

[2] I händelse Karin Månsdotter förlösts med en flicka istället för sonen Gustav i januari 1568 kan man misstänka att fadern raskt låtit annullera eller helt enkelt förnekat vigseln. Henrik VIII av England hade trettiofem år tidigare låtit kröna sin gravida andra hustru efter alla konstens regler bara för att, förmodligen till sin oerhörda harm, begåvas med ännu en ”värdelös dotter, prinsessan Elisabet..

[3] Henrik och Arnold.

[4] Kanske försökte(och lyckades?), man förmå Karin att intressera sig för andra män. Liknande händelser är kända i historien.  När Napoleon avsatts 1814 ville kejsarinnan Marie-Louise först inget hellre än förena sig med honom, men genom sin far och furst Metternich försorg sammanfördes hon istället med officeren greve Neipperg, som hon senare gifte sig med. Napoleon var snart glömd . För en diskussion kring Karin Månsdotters eventuella otrohet, se Knut Carlqvist, Kung Erik av folket(1996), kapitel 34-35.  David Lindén ger i sin biografi över drottningen ingen antydan om osämja mellan Erik och Karin vid tidpunkten för separationen. 1573, däremot under den första tiden i fångenskap. David Lindén, Karin Månsdotter, drottningens revansch(2019), kapitlet ”mänsklig”.      

[5] Erik hade fråntagits bläck och pennor och måste använda en trästicka som doppats i sot för att kunna skriva.

[6] Sex dagböcker av Hans Villius, ”Min maka med våld ryckt ifrån mig”, Erik XIIII:s dagbok från 1566-67 och från fängelseåren(Stockholm 1991), författarinläsning.

"Mina ögon åtrår er mer än allt annat", Katarinas av Aragonien död

”En drottning som blir fången – vilken lott! Hon har det värre än en usel slav. Hon borde leva fri”.

       Margareta av Aniou i Shakespeares Henrik VI del I, översättning Ca Hagberg



Att en kunglighet hålls fången är historiskt sett ganska ovanligt. I regel sker det bara i samband med revolutioner då monarkin avskaffats. För att en regent i en fungerande monarki skall avsättas och fängslas fordras oftast att en haft otur i krig eller kommit på kant med makteliten i sitt rike, så var exempelvis fallet med Erik XIV. Att en drottning, hustru till en regent, avsätts från sin post medan hennes man fortsätter regera är mycket ovanligt. Visserligen har många drottningar periodvis haft svårigheter i sina äktenskap men det enda som i praktiken kan leda till avsättning och skilsmässa är uppenbar otrohet. Ett av de ytterst få exemplen är den danske kungen Kristian VII:s hustru på 1700-talet. Att tänka sig en drottning som i praktiken förskjuts av sin man därför att hon varit ”för trogen” verkar otroligt. Ändå var det tillspetsat situationen för Katarina av Aragonien, Henrik VIII:s första hustru, de första dagarna i januari 1536.

För drottning Katarina måste de senaste nära 9 årens händelser i grund och botten ha förefallit helt overkliga.[1] Hon hade alltid strävat att vara en god maka för sin man och en fulländad drottning i hans rike. Då Henrik var i krig hade hon företrätt honom i England och hennes trupper hade besegrat invaderande fiender. Hon hade ömmat för sin man och påmint honom att vårda både sin lekamen och sin själ. En gång, just som hon börjat tvivla att hon någonsin skulle få gifta sig med den engelske tronföljaren hade denne kommit, likt en ståtlig riddare i sagan, och satt henne vid sin sida på tronen. Deras långa väntan var över, hans snåle far var död och äntligen kunde de vigas till ett par och krönas till kung och drottning. De hade skrattat, gråtit, dansat och älskat tillsammans. Delat glädjen då deras barn föddes och sorgen då de flesta av dem avlidit. Hon hade försökt påminna honom om allt detta den där dagen i domstolen 1529, då hon bett honom att visa barmhärtighet och återigen (för vilken gång i ordningen)? tagit Gud till vittne på att hans bror aldrig rört henne den korta tid de varit gifta.[2] Hur kunde Henrik så skoningslöst förneka det som varit och förskjuta henne. Hon var kungadotter, dotter till två av de största regenter världen skådat, morernas besegrare, av påven korade till ”deras katolska majestäter”.[3] Hennes systerson var det tyskromerska rikets kejsare. Hur kunde någon med ett sådant ursprung förskjutas till förmån för en hovdam med uttrycksfulla svarta ögon, för en Anne Bullen?[4] Nej, det var omöjligt att fatta det. När hon signerade brev hände det att hon skrev sig "Skild från min make utan att någonsin förorättat honom, den olyckliga drottning Katarina[5]. Att vara fånge har olika innebörd för olika människor och även om drottningen aldrig hållits i regelrätt fängelse mätt med en senare tids mått hade hennes tillvaro blivit alltmer kringskuren, i synnerhet sedan kung Henrik gift sig med sin nya hustru drygt två år tidigare. Det slott hon bodde på sedan ½ år, Kimbolton Castle nära Huntigdon i östra England, var förfallet och obekvämt. De flesta av hennes tjänare hade gett sig av, eftersom de inte kunde acceptera att se henne som något annat än drottning.[6] I hennes närmaste uppvaktning ingick nu bara tre hovdamer. Hennes smycken hade övergått till den nya drottningen och de flesta andra dyrbarheter hade också försvunnit. Allt detta skulle Katarina säkert kunnat uthärda, betydligt värre var att man inte låtit henne träffa sin dotter på ett drygt år. Så länge de inte erkänt de nya bestämmelserna angående kyrkan och tronföljden utgjorde mor och dotter ett potentiellt hot mot staten. För den fromma katoliken Katarina var just de nya reformer som genomförts det fruktansvärdaste av allt: Kungen hade förnekat påvens makt och gjort sig till den engelska kyrkans överhuvud. De som vägrade acceptera detta, som den fromme biskop Fisher av Rochester, han som både Katarina själv och kungens farmor uppskattat så mycket, hade avrättats som förrädare. Det måste verkligen ha förefallit drottningen som stode världen inför sin undergång.[7] Även någon med bergfast hälsa, vilket Katarina inte hade, skulle ha tagit skada av allt detta. Mot slutet av 1535 var drottningen mycket sjuk. Hon kunde varken behålla maten eller sova för sina plågor. På nyårsafton kom beskedet från Kimbolton: Katarina låg på sitt yttersta. Det kunde på sin höjd vara några dagar kvar. Den kejserlige ambassadören Chapuys, som varit hennes trognaste stöd de senaste åren, skyndade genast iväg med stort följe. Han hade försökt träffa henne tidigare på Kimbolton men blivit hejdad. Också Maria de Salinas, drottningens forna hovdam som gift sig i England och närmast var att se som en trogen vän, skyndade till Katarinas sida. Hon blev glad åt deras ankomst och sade att det var en tröst att se vänner omkring sig då slutet närmade sig. Chapuys, som stannade några dagar, berättade senare att drottningen verkligen tycktes må bättre av deras närvaro. Hon hade dock uttryckt oro för vad som hände i omvärlden: Borde hon kanske ändå ha accepterat kungens krav på skilsmässa så att förändringarna av kyrkan och de många avrättningarna inte behövt ske? Ambassadören lugnade henne. Hon hade inget att förebrå sig. Han antydde också att kungen blivit orolig för henne och lovat att hon skulle flyttas till något trevligare, bekvämare slott varhelst hon önskade(sanning eller försök att lugna en döende)?[8] Som den sanna drottning hon var beredde sig Katarina till döden som om det hade gällt en vanlig ritual. I sitt sista brev till Henrik VIII, som hon dikterade för en av sina tjänare, bad hon honom ta hand om hennes damer, de hade ju ingen som kunde försörja dem. Hon bad honom också vara god mot deras dotter Maria och, framför allt, att tänka mer på sin andliga välfärd än på den kroppsliga: Att han hittills gjort motsatsen hade ”orsakat mig många kalamiteter och er själv många bekymmer”. Slutligen försäkrade hon att ”mina ögon åtrår er mer än något annat”. 
Några timmar efter att Capuys givit sig av, natten till 7 januari 1536, blev Katarina åter sämre. Hennes läkare var ärlig: ”Madame, ni måste dö”. ”Jag vet”, svarade hon lugnt. Principfast som alltid vägrade hon att ta nattvarden innan morgonen randats. Vid tvåtiden på dagen 7 januari 1536 avled Katarina av Aragonien, förskjuten drottning av England, vid 50 års ålder. Den trogna Maria de Salinas stod vid hennes sida. Naturligtvis spreds genast rykten att kungen låtit förgifta sin förra hustru men vilket rykte  Henrik VIII än fått som hustruplågare av historien och hur välförtjänt det än kan synas, någon regelrätt mördare var han aldrig. Han föredrog skenprocesser framför gift. Senare forskning har kommit fram till att drottningen i själva verket avlidit av sarkom cancer.

Drottning Katarina begravdes i katedralen i Peterborough, cirka tre mil från Kimbolton. Drygt 20 år senare stadgade hennes dotter drottning Maria att modern skulle föras till Westminster Abbey och begravas på nytt vid hennes sida. "Hedervärda gravar eller monument" skulle resas över dem. Elisabet uppfyllde dock inte sin halvsysters önskan. I februari 1587, 51 år efter Katarinas död, begravdes en annan olycklig drottning i Peterborough, Maria Stuart drottning av Skottland, avrättad på befallning av Anne Boleyns dotter. Liksom Katarina var Maria Stuart en trogen katolik med starka känslor, både i religiöst och världsligt avseende. De båda furstinnornas öden var på ett olyckligt sätt sammanlänkade, eftersom Maria Stuarts anspråk på Englands tron aldrig skulle ha utgjort ett hot och sannolikt heller aldrig framförts utan Henrik VIII:s tilltrasslade äktenskapsliv.  Man kan undra om någon reflekterade över detta då den skotska drottningen begravdes. Maria Stuarts kista flyttades senare till Westminster Abbey, men Katarina ligger kvar i Peterborough. Frågan är om inte dessa båda kvinnor åter borde vila på samma plats.[9]                

---

[1] Det var på sommaren 1527 som Henrik VIII först begärde annullering av sitt äktenskap hos påven i Rom.

[2] https://bosonshistoria.blogspot.com/2018/05/sire-ge-mig-rattvisa.html

[3] Ferdinand av Aragonien och Isabella av Kastilien, som samtidigt varit kungapar och var för sig regerat sina respektive riken.

[4] Anne Boleyns namn har stavats olika genom tiderna. På hennes egen tid hände det att namnet stavades som jag gjort ovan. Mitt syfte är att markera det förakt den stolta spanska prinsessan måste ha känt för sin rival

[5] Fraser, s. 197-98. Ovanstående är naturligtvis skrivet ur Katarinas av Aragonien synvinkel.

[6] Officiellt var Katarina de sista åren walesisk änkeprinsessa 

[7] Fisher blev, liksom sin olycksbroder Thomas More, senare helgonförklarad inom katolska kyrkan.

[8] Författaren Claire Ridgway, som på senare år forskat mycket kring Tudortiden om än med betoning på Anne Boleyns öde snarare än Katarinas, återger via länk på you tube Chapuys brev till Karl V om Katarinas sista dagar https://www.youtube.com/watch?v=XptvWNA3RBo&feature=youtu.be&fbclid=IwAR0Qub8LqP8YumxPoohtrf7h-BgebjnbL-Ahr2lfvedakNX9hYa7aeIgsdo.   

[9] Min text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers bok om Henrik VIII:s hustrur(svensk översättning 1995), kapitel 10-11 samt s. 458. se även Claire Ridgway, The fall of Anne Boleyn a countdown(andra upplagan 2015), s. 9-12.

Nyårshälsning

Så har ett nytt år och ett årtionde börjat. God fortsättning, kära läsare! Det är nog många som funderar lite på vad som skall hända under det nya året och kanske med en känsla av oro. Det är så mycket som verkar upp och ner i vår tid, klimatkris och populistiska partier och allt möjligt. Vi kan trösta oss med att det inte var bättre förr. Tänk på nyårsdagen för 500 år sedan, 1520! I Sverige stod vi inför ett krig med Danmark, ett av många de senaste åren, för Sveriges riksföreståndare Sten Sture den yngre strävade efter, om inte självständighet så i alla fall större oberoende både i förhållande till Danmark och den svenska rådsadeln med biskop Trolle som en av de ledande gestalterna. Just i de här dagarna för 500 år sedan gick trupper under ledning av Otto Krumpen över gränsen till Sverige och Sten Sture gjorde sig redo att försvara sina domäner. Som ni vet så gick det inte så bra. Riksföreståndaren sårades svårt på sjön Åsunden i Västergötland och avled två veckor senare. Svenskarna hade förmodligen inte tackat nej till isfria sjöar den vintern eller oroat sig över larmrapporter om vad detta fenomen kunde tänkas bero på. De hade antagligen sett det som ett tecken på Guds bistånd. Nå, tiderna förändras och som det nu var hade svenskarna andra problem att hantera. Det följande året blev dystert, med ett stort blodbad i Stockholm som final i november. Men Sverige överlevde och en ny tid började.

I England, ni vet där de håller på och bryta sig ut ur EU i våra dagar, var det väl inte lika oroligt men hektiskt, för där började man förbereda ett toppmöte mellan kung Henrik och Frankrikes kung Frans I. Flera tusen personer samlades på gränsen mellan de båda länderna i juni samma år.[1] Rent konkret gav sammankomsten inte så mycket men som det ofta tycks vara i sådana fall var syftet minst lika mycket att visa upp sig som att fatta konstruktiva beslut.

Tiden kring decennieskiftet 1520 var överhuvudtaget en orolig tid, precis som nu. Nya upptäckter gjordes, både tekniska och i form av nya kontinenter. Nya tankar tänktes inom religionen och gamla auktoriteter ifrågasattes. Ingenting var riktigt som förr längre. En hel del människor, särskilt äldre, kliade sig oroligt i huvudet: Vad stod på! Var världens undergång nära? Det var den som bekant inte och det är den förmodligen inte nu heller.

Ett gott 2020 önskas oss alla!

---

[1] Eftersom Calais med omnejd hörde till England fanns det en landgräns mellan de båda länderna.