tisdag 22 juni 2021

"Skona den tappre riddaren", Roger Mortimers uppgång och fall.

Att kungar historiskt sett inte ofta blir avsatta har här redan konstaterat flera gånger. Ändå är det inte riktigt så ovanligt som man skulle tro. Från början av 13- till slutet av 1700-talet, då kungamakten förlorade alltmer av sin gudomliga aura och därför lättare kunde ifrågasättas, hände det i genomsnitt en gång per sekel att en europeisk kung tvingades avgå på grund av kraftig opposition mot den förda politiken, i regel utlöst genom uppror av aristokratin och)eller), borgerskapet. Avsättningen har senare bekräftats av landets folkförsamling i form av parlament eller ståndsriksdag. Detta är särskilt frekvent på brittiska öarna med betoning på England men även det självständiga Skottland, vars sista regent avsattes 1567.[1] Även den svenska vasatiden uppvisar som bekant exempel på avsatta regenter. Normalt ersattes inte bara regenten utan också den regerande familjen, med en annan gren ur samma släkt. Efter Karl I:s fall gick man I England så långt att republik infördes för en kortare period. Den förste kung i det moderna Europa som avsattes av sitt parlament, Edvard II av England 1327, efterträddes dock av sin son Edvard III.[2] Då han ännu var i sina tidigaste tonår övertogs makten de första åren officiellt av ett regentråd bestående av de ledande aristokraterna och prästerna i riket. Den egentliga makten visade sig dock snart ligga i händerna på kungens mor drottning Isabella och, än mer chockerande, dennas älskare baron Roger Mortimer av Wigmore.

Först hade de hyllats som hjältar. Både drottningen och Mortimer hade tvingats fly ur landet till följd av det vanstyre som utövades av kungens gunstlingar med Hugh de Spenser den yngre i spetsen. Att de inledde ett kärleksförhållande under sin exil var visserligen emot alla regler, såväl andliga som världsliga, men kungens öppet visade dragning till sin favorit gjorde att man över lag var beredd att överse med detta. Då de landsteg i Essex i september 1326 i spetsen för en armé av inhyrda soldater och med den unge prinsen av Wales vid sin sida hälsades drottningen och Mortimer av de flesta som befriare. Sedan kungen väl fängslats och avsatts började dock problemen rada upp sig. Som så ofta visade det sig svårt att stilla den storm man väckt till liv. Under flera månader efter segern förekom oroligheter i London, vars borgerskap var angeläget att bevaka sina intressen. Hovet vistades därför mest i norr med York som huvudsakligt residens. Man var dessutom tvungen att hålla ett öga på skottarna, som utnyttjat sin grannes svaghetstillstånd för att sända en utmaning våren 1327. Efter en kampanj som för engelsmännens del mest bestått i att springa runt på skotsk mark och leta efter en försvunnen fiende och där fientligheter inom de egna leden orsakat större förluster än skottarnas gerillataktik, undertecknades slutligen fördraget i Northhampton i maj 1328. Detta innebar att England helt uppgav de anspråk på överhöghet över Skottland man så länge hävdat och som i synnerhet Edvard I men också hans son ägnat 30 år av mer eller mindre permanent krig åt att uppnå. Med 700 års distans kan man konstatera att beslutet var mycket förnuftigt. Men för dåtidens engelsmän framstod det närmast som landsförräderi – alla uppoffringar omintetgjorda av en utländsk drottning och hennes älskare! Fördraget i Northampton dikterades inte heller an någon överdriven fredslängtan från Mortimers eller Isabellas sida utan snarare av bristande intresse för den skotska frågan. Kungamodern siktade högre och drömde om att se sin son och kanske sig själv som regent i Frankrike, där den gamla dynastin just utslocknat.[3] Kung Edvard III själv var dock inte heller nöjd med Northamptonfördraget och visade tydligt sitt misshag. Därtill kom att Roger Mortimer alltmer tycktes spela rollen av regent. Trots att han officiellt inte ingick i riksrådet och föredrog att verka bakom kulisserna förde han sig offentligt med later som om han varit rikets härskare. Genom en rad fördelaktiga äktenskap, av vilka några ingåtts redan före Edvard II:s avsättning, hade han lyckats gifta in sina släktingar i rikets förnämsta familjer. Han försummade inte heller att framhålla sitt släktskap med såväl ätten Platagenet som med den mytiske kungen Brutus av Troja, som sades en gång ha grundat England och gett Britannien sitt namn. De prinsar av blodet som gjort uppror mot Edvard II:s gunstlingar började fråga sig om inte deras forne vapenbroder var en farligare motståndare. Kungens kusin earl Henrik av Lancaster sökte upprepade gånger under 1328 göra sin stämma hörd. Genom offentliga proklamationer och militära styrkedemonstrationer krävde han ökat inflytande för sig och sina vänner och att Isabellas och Mortimers politik granskades. Enda följden blev att tyglarna stramades åt ytterligare och att Mortimer lät utropa sig till earl av March, en tidigare okänd titel.[4] Han omgav sig dessutom med ett stort följe livvakter från Wales som snart fick rykte för brutalitet. Den drygt 15årige kungen tycks i detta skede ha förhållit sig tämligen neutral. Å ena sidan ogillade han Mortimers politik, inte minst visavi Skottland men Lancasters krav på inflytande sårade hans stolthet lika mycket. Dessutom respekterade han uppriktigt sin mor. Kungen läxade därför eftertryckligt upp sin främste storbaron och fordrade hans underkastelse. Vid årsskiftet 1329 inledde hovpartiet ett regelrätt fälltåg mot Lancaster och ett nytt inbördeskrig tycktes nära förestående. Sedan man intagit Lancasters viktigaste stad kapitulerade denne emellertid och tilläts mot ett stort skadestånd oskadd dra sig tillbaka från politiken. En process inleddes mot earlens anhängare men de flesta var snart åter tagna till nåder. Övriga gick i fransk exil. Kungens farbror earlen av Kent grubblade för sin del över vad som egentligen hänt hans bror. Officiellt hade Edvard II avlidit natten till 21 september 1327 men hur hade han dött och var han rent av fortfarande i livet? På hösten 1329 ansåg sig Kent ha fått bevis på att så var fallet och tog kontakt med likasinnade som ogillade det nya styret. Han sökte också komma i förbindelse med den avsatte kungen, som sades hållas i förvar på slottet Corfe i Dorset i sydvästra England. Hans brev till fången kom emellertid i händerna på Mortimers folk och i början av mars 1330 häktades Kent, anklagad för högförräderi.  Efter en summarisk och lagstridig rättegång, eftersom en så högt uppsatt man endast kunde dömas av den högadliga pärdomstolen, dömdes kungens farbror till döden. Nu hade man emellertid spänt bågen för högt. Ingen skarprättare vågade ta på sig ansvaret att avrätta en medlem av den kungliga familjen. Man tvingades leja en dömd mördare som i utbyte mot sitt liv åtog sig justitiemordet.[5]

Efter Kents död tycktes Mortimers makt obegränsad. Ingen vågade längre öppet kritisera rikets de facto lordprotektor. [6] Om en förändring skulle genomföras måste det ske genom en kupp. Efter drygt ett halvt årtusende är det svårt att förstå vad Mortimer och i synnerhet änkedrottning Isabella i slutänden var ute efter. Det är möjligt att den högmodige baronen såg för sig en framtid där en tillsynes försagd och i sin unga hustru uppenbart förälskad Edvard III skulle lämna det politiska ansvaret åt moderns älskare också sedan han uppnått myndig ålder.[7] Kanske drömde han om att spela samma roll som ”kungamakaren” earl Warwick kom att inta drygt hundra år senare. De många äktenskapen inom Englands högsta aristokrati(en av Mortimers döttrar hade exempelvis gifts bort med kungens minderårige kusin Edward av Norfolk i juli 1329), har sin motsvarighet i de äktenskap familjen Neville ingick under följande århundrade. Att Mortimer tänkt sig en framtid där hans släkts maktposition i England vore oomkullrunklig tycks klart, även om de inte skulle bestiga själva tronen. Kanske räknade han rentav med att i en inte alltför avlägsen framtid likt Hamlets farbroder äkta den drottning vars make han bragt om livet. Änkedrottningar hade gift om sig tidigare: Det mest närliggande exemplet var Isabella av Angouléme som äktat greve Hugo de Lusignan efter Johans utan land död 1216, trots att greven egentligen skulle ha ingått äktenskap med hennes dotter. En änkedrottnings maka med stora markområden i sin ägo borde kunna göra anspråk på politiskt inflytande. Isabellas förhållningssätt är svårare att begripa. Som dotter till en av sin tids mäktigaste furstar och med tjugo års erfarenhet av engelsk politik bakom sig borde hon ha insett att hennes förhållande med Mortimer en dag måste få ett slut. Förr eller senare skulle sonen fordra räkenskap av henne och kräva makten i det rike som var hans genom arv. Hatet mot hennes vän borde ha påmint Isabella om det hat hon själv och andra så länge hyst mot hennes makes gunstlingar. Om hon ville behålla Mortimer vore det bästa att avstå från makten och dra sig tillbaka. Litade hon så fullständigt på sitt inflytande över sonen att hon räknade med att han skulle låta henne hållas eller var hon helt enkelt förblindad av en kärlek som väckts efter många års frustration och ensamhet så att hon ansåg sig ha rätt att njuta av livet den tid hon hade kvar[8]? Evad planer Isabella och Mortimer hade, började tiden rinna ut för dem under sommaren och tidiga hösten 1330. I juni hade unga drottning Filippa nedkommit med sitt första barn sonen Edvard, ”Svarte prinsen”. Därmed hade Edvard III bevisat att han var en man. Han skulle fylla 18 under hösten och hade redan anmält sin kanditur till den franska tronen, trots att släktingarna och lagvrängarna vid Seine vägrat lyssna. Ändå behandlades han fortfarande som en skolpojke under förmyndarskap av den där uppkomlingen Mortimer och av sin mor, som knappt velat ge hans hustru det underhåll hon som drottning hade rätt till. Detta kunde inte fortgå. Något måste göras! 

På hösten 1330 anlände hovet till Nottingham i norra England. Man hade kallat till ett större rådsmöte för att diskutera de tendenser till revolt som alltjämt förekom i riket.[9] Ingen som var på plats tvivlade på att Englands kung för ögonblicket hette Roger Mortimer. Baronen medförde ett följe på 180 beväpnade livvakter. En järnring av soldater slogs kring slottet, vars portar och mindre ingångar låstes varje afton. Änkedrottningen förvarade personligen alla husets nycklar under huvudkudden på nätterna. Mortimer lär ha uppfört sig som en militärdiktator och gått så långt att han frågat ut kungen om denne kände till någon sammansvärjning mot honom. Huruvida detta är bokstavligt sant är svårt att avgöra. Hursomhelst lämnade ett antal av kungens närmaste vänner slottet under förevändning att de inte kände sig trygga där. I själva verket ville de inget hellre än lämna slottet och det inte främst av rädsla. Kungen hade sedan något år tillbaka ett eget litet garde på omkring tjugo unga män som var honom obrottsligt trogna. Deras ledare, William Montagu, hade av den tjänstgörande slottskommendanten fått veta att en hemlig tunnel ledde från ett ställe utanför staden till slottsköket, alldeles under de kungliga våningarna. Natten mot 20 oktober 1330 slog de sammansvurna till. Kung Edvard hade tillbringat den gångna dagen på sitt rum under sken av opasslighet, som kanske bottnade i en nog så äkta nervositet. När alla dragit sig tillbaka för natten och allt verkade lugnt gick kungen ner i köket eller stora salen alldeles intill, möjligen förklädd till sin egen läkare och väntade på sina medhjälpare. Sedan dessa tagit sig igenom tunneln och kungen anslutit sig gick de tillsammans upp för trappan till kungamoderns våning. Här hejdades de av några vakter som stod på Mortimers sida. En av dem ropade: ”Förrädare! Ni kommer alla att dö en fasansfull död”. Han höggs dock själv ned och kuppmännen gick in i änkedrottningens rum, där de fann Mortimer i möte med några av sina medarbetare, diskuterande de arresteringar han planerade nästa morgon av sin konungs närmaste män. Kung Edvard själv hade dock stannat utanför sviten, kanske av blygsel för vad han möjligen skulle finna där. Isabella förstod ändå vem som låg bakom och vad detta innebar: ”Käre son, käre son”, ropade den olyckliga kvinnan, ”skona den tappre riddar Mortimer. Gör honom inte illa”. Utan att lyssna förde soldaterna ut hennes älskare och lämnade henne ensam.[10] 

Nästa dag fördes Mortimer mot London slagen i kedjor, åtföljd av en jublande folkmassa. Exakt när han kom fram är oklart men 28 november stod han inför rätta i parlamentet. Det var naturligtvis en djupt orättvis rättegång – den anklagade fick inte möjlighet att försvara sig. Men så hade Mortimer själv gjort med sina fiender fyra år tidigare och så gjorde man på medeltiden och långt senare i Europa. Den som anklagades för högförräderi var i princip dömd på förhand, såvida inte rollerna plötsligt skiftade och ”förrädaren” från igår blev hjälte och befriare. Mortimer anklagades för maktmissbruk och korruption men också för att ha låtit mörda Edvard II. Dessutom hävdade man att han hade sått split mellan Edvard och drottning Isabella och övertalat henne att göra uppror mot sin make. Detta om något var djupt orättvist, vilket samtliga närvarande måste ha vetat. Mortimer kan möjligen med eftertryck ha poängterat för drottningen att en uppgörelse i godo med kungen var otänkbar, men inget av allt som hänt de senaste åren skulle ha inträffat om inte Edvard II låtit sina favoriter plundra drottningen på hennes tillhörigheter, beröva henne hennes egendomar och låta fängsla hennes anställda. När Isabella och Mortimer träffades 1325 var drottningen praktiskt taget politisk flykting i Frankrike. Mortimer hade bistått henne och hjälpt henne att samla en armé för att återta sin ställning. I det avseendet var han verkligen en tapper riddare.

Domen var som sagt uppgjord på förhand. Efter en rättegångsdag dömdes Mortimer att hängas på galgbacken vid Tyburn i London. Han berövades alla sina titlar. Nästa dag(29 november 1330), fördes han till avrättningsplatsen, liggande bunden på en oxkärra. Innan han hängdes bekände han att kungens(Edvard III), farbror Kent fallit offer för en lömsk konspiration. Så slutade den man som i fyra år styrt England och varit älskare till dess drottning. Men ätten Mortimers historiska roll var långt ifrån slut. 70 År senare skulle en annan Mortimer en tid stå som engelsk tronarvinge och även om han aldrig blev kung skulle två av hans systersöner en dag i tur och ordning bestiga tronen som medlemmar av den vita sidan i rosornas krig. Men den historien får vänta till en annan gång.[11]              

 

                                                    



[1] Liksom Edvard II efterträddes Maria Stuart av sin son, Jakob VI(I av England). De ryska tsarerna Peter III och Paul I efterträddes också av sina söner, även om Peter närmast följdes av sin hustru Katarina. Under tsartiden avsattes dock inte misshagliga härskare i formell mening: de dödades eller fängslades av upproriska officerare.  

[2] Termen ”det moderna Europa” kan vara svår att definiera. Den tidigmoderna epoken brukar anses börja kring år 1500. Det är samtidigt ett faktum att statsöverhuvuden i länder som England och Frankrike redan 200 år tidigare strävat att skapa ett styre med statligt våldsmonopol och oberoende för staten i förhållande till de kyrkliga institutionerna och påven. I England fanns sedan 1200-talet ett parlament med under- och överhus, som dock i princip måste kallas av kungen. I Frankrike hade senmedeltidens kungar för vana att i krislägen sammankalla representanter för borgerskapet för att förklara den förda politiken. Så småningom skapades också en ständerförsamling med tre stånd, som dock inte kallades in alltför ofta. Vid avsättningen av Edvard II begärdes uttryckligen folkets samtycke i parlamentet, även om man knappast väntat annat än bifall. I vissa avseenden kan England därmed sägas ha inträtt i den tidigmoderna epoken redan på 1320-talet, trots att det dröjde ytterligare 200 år innan statsmakten utövades av begåvade ämbetsmän ur borgarklassen snarare än av högadeln.     

[3] Isabellas far kung Filip IV(den sköne), av Frankrike hade avlidit 1314. Därefter regerade hans tre söner i rad utan att lyckas få en manlig arvinge. Genom den så kallade saliska lagen, som nyligen införts, uteslöts kvinnor från den franska tronföljden. Frågan var om denna lag var giltig och om den i så fall innebar att kvinnor varken kunde regera eller överföra sina anspråk till sönerna. Vid Karl IV:s död 1328 valdes, trots engelska protester, den dödes kusin greven av Valois till kung under namnet Filip VI. Tio år senare ledde dessa tvistigheter till hundraårskrigets utbrott.  

[4] De Walesiska gränsområdena.  

[5] Vad som egentligen låg bakom denna egendomliga historia är osäkert. Det tycks klart att Kent, åtminstone i slutskedet av sina efterforskningar kring broderns öde, utsattes för provokationer från Mortimers sida i syfte att undanröja en tänkbar motståndare. Forskningen är emellertid i våra dagar osäker på vad som verkligen hänt Edvard II. Indicier kan tyda på att den avsatte kungen faktiskt undkom sina tilltänkta mördare i september 1327 och sedan levde i exil i dryga tio år innan han slutligen anses ha avlidit i Italien. Sådana historier uppstår dock som bekant ofta kring avsatta kungars och andra kända fångars öden. På denna blogg gäller därför tillsvidare den officiella versionen, att Edvard II natten till 21 september 1327, ovisst på vilket sätt, mötte döden.    

[6] Enligt Weir hade Mortimer ingen officiell position inom Edvard III:s förmyndarregering 1327-30. Maurice Druon tillskriver dock i romanen Varginnan från Frankrike” honom titeln lordprotektor, en titel som Oliver Cromwell och andra engelska politiker senare haft för längre eller kortare perioder. Att Mortimer i praktiken, om också inte till namnet, varit lordprotektor för den omyndige kungen tycks utom tvivel.

[7] Henrik III som regerat under en stor del av 1200-talet, hade förklarats myndig vid 20års ålder.

 

[8] Liksom i fråga om Edvard II:s öde vilar något dunkelt över Isabellas relation till Mortimer. Ingen, varken i samtiden eller bland senare tiders historiker, tycks tvivla på att de verkligen haft ett sexuellt förhållande. Paradoxalt nog beror detta kanske just på den diskretion Alison Weir i sin biografi över drottningen säger sig finna både hos dem själva och de krönikörer som under de närmaste årtiondena efter händelserna(då Edvard III fortfarande var kung), skildrat tidsperioden 1325-30. Att de stod varandra nära är säkert. Änkedrottningen och Mortimer såg noga till att berika både varandra och sina närmaste anhängare, ofta på bekostnad av såväl statskassan som den kungliga familjens övriga medlemmar med Isabellas svärdotter i spetsen. Isabellas starka reaktion på Mortimers fall visar också att hon känt sig hårt träffad. Det finns rentav tecken på att hon varit havande och i sin sorg förlorat barnet.      

[9] Edvard III tycks ha anlänt till staden en dryg månad själva mötet inleddes.

[10] Som om denna scen inre vore tillräckligt dramatisk låter Maurice Druon i sin roman Liljan och Lejonet(svensk översättning 1966), de sammansvurna överraska Mortimer och Isabella i sängen. Där är också kungen själv med. Som svar på moderns böner att skona hennes vän replikerar kungen kallt: ”Har han skonat er heder”? Drottning Isabella skulle komma att leva i nära 30 år till. Efter några år av husarrest blev hennes tillvaro lättare och restriktionerna släppte. Under hundraårskriget fick hon besök av franska ädlingar som blivit krigsfångar, bland andra kung Johan II. Edvard II:s änka avled i augusti 1358.  

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok Isabella, she-wolf of France, Queen of England(2005), kapitel 10-11. 

fredag 11 juni 2021

Den stammande kejsaren

Att en handikappad blir kung är inte så vanligt i historien och när det händer brukar det poängteras på något sätt. ”Erik den läspe och halte” är en kung rätt många hört namnet på även om man nog inte vet när han regerade. I vår tid är han mest känd för att ha grundat den relativt obefintliga staden Grönköping.[1] En handikappad kung med dåligt rykte kan räkna med att få sitt lyte utställt till beskådan för eftervärlden. Att den onde Rikard III är puckelrygg och haltar vet alla som kan Shakespeare. Den verklige kung Rikard hade mycket riktigt skolios. Om någon på hans egen tid anförde detta som en diskvalificerande svaghet hos en kung kunde han mycket väl försvara sig med att Englands förste verkligt europeiske härskare och erövrare faktiskt var handikappad. Länge trodde ingen att den romerske kejsaren Claudius någonsin skulle bli imperiets härskare, frågan var om han skulle ”bli något” överhuvudtaget.      

Claudius, som föddes år 10 f Kr, var styvsonson till kejsar Augustus genom dennes hustrus första äktenskap. Vissa påstod att hans far faktiskt var kejsarens biologiske son, avlad före giftermålet. Om det var så är det tveksamt om Augustus någonsin kände sig stolt över sin yngste sonson. Claudius hade svår hälta, munnen dreglade ofta okontrollerat och hans tal var sluddrigt och stammande. I en kultur där ”storhet” i stort sett var synonymt med en framgångsrik militär karriär och där endast den begåvade retorikern hade någon chans att mäta sig med officeren var dessa lyten katastrofala för en man av förnäm släkt. Till råga på allt dog fadern då pojken bara var ett år. Claudius blev familjens fula ankunge. Modern betecknade honom rent ut som ”ett ofullgånget missfoster” och då hon uttryckte sig nedsättande om någon kunde hon säga att han var dummare än sonen Claudius. Att han av och till mobbades av syskonen kan man nog förutsätta och då en spåman förutsade att hennes yngre bror en gång skulle bli Roms härskare, lär hans syster ha beklagat folkets kommande öde.[2] Ändå tycktes det finnas en låga hos den unge mannen. Samtidigt som Augustus tvekade inför tanken att låta honom delta vid offentliga ceremonier eller evenemang medgav han att Claudius hade en ädel karaktär, om man bara tog sig tid att se efter lite närmare. Då han en gång hört honom läsa upp en text blev han positivt överraskad att denne yngling, som annars mest hävde ur sig dumheter, så tydligt fick fram sitt budskap. Åren gick. Claudius gjorde vad begåvade personer gör då de inte kan hävda sig som talare eller krigare – han läste. Den föraktade kejsarättlingen studerade matematik, retorik, grammatik, grekiska, historia osv och skrev med tiden själv flera historieverk, både om den egna släkten och om andra folkslags historia och seder.[3] Därutöver älskade han tärningsspel. Eftersom den egna släkten var nedlåtande mot honom trivdes han bäst med folk av lägre status, vilket i sin tur fick familjen att skaka på huvudet ännu mer. I imperiet och själva Rom rasade de politiska stormarna. Kejsare dog, tillträdde och lät undersåtarna, inte minst aristokratin, känna slagen från sitt styres piska. Flera av Claudius’ anhöriga drogs in i intrigerna och avled på ett mer eller mindre våldsamt sätt. Själv lyckades han i stort sett klara sig oskadd, bortsett från att Caligula en gång under ett fälttåg lär ha kastat sin farbror i en flod i vrede över att senaten utsett en sådan man till sitt sändebud. När denne slutligen mördades år 41 efter Kristus stod Claudius där som potentiell efterträdare på tronen. Han var drygt 50 år.

Den som läst Graves’ romaner eller sett tv-serien från 1976 med Derek Jacobi i huvudrollen har fått lära sig att Claudius blev kejsare av en ren tillfällighet och att han inte ens ville bli det. Liksom sin far Drusius hade han sitt ideal i republikens dagar och önskade dess återskapande. Det var det germanska pretoriangardets mannar som fann hans gömställe bakom ett draperi, förde honom till sin förläggning och på eget bevåg utropade honom till ”Caesar”. Även om historieskrivaren Suetonius i sin biografi inte direkt påstår att Claudius var motståndare till kejsardömet hävdar också han att det hela skedde av en ren tillfällighet. Tom Holland menar istället att det var fråga om en smart kupp. Vare sig Claudius ”lät sig hittas” eller själv sökte upp soldaterna påstod han att dessa höll honom kvar med våld och ville tvinga honom att acceptera sin upphöjelse, ungefär som när nutida politiker upprepade gånger bedyrar för journalisterna att de absolut inte kandiderar till partiledarposten och inte tänker acceptera ett erbjudande, för att sedan efter valet glatt ”i partiets” eller ”landets intresse” motta ämbetet som partiledare. Kanske fanns det hos Claudius, liksom hos Shakespeares ”kung Rikard” en hemlig eller rentav omedveten ambition att visa dem som så länge sett honom över axeln vad han var mäktig. Efter mordet på Caligula såg han sin chans och tog den: (eller, visste han vad som skulle hända och höll sig beredd? Sådant har hänt i historien, inte minst inom furstedynastier). Hur som helst, de senatorer som ett ögonblick drömt om att återfå sin makt från republikens dagar fick ge upp. Det fanns ingen möjlighet att med så kort varsel få till ett statsskick med utsikt att hålla någon längre tid. Dessutom gav folket ute på Forum högljutt tillkänna sin önskan om att få en kejsare. Ingen visste vad som kunde hända om man nekade dem det.

Med tanke på Claudius livserfarenheter är det kanske inte så konstigt att han i sin styrelse i ovanligt stor utsträckning förlitade sig på slavar. En frigiven slav räknades i fortsättningen till sin forne herres klienter och var skyldig att visa honom lojalitet. Av dessa behövde Claudius inte frukta det förakt som en senator eller general kunde befaras hysa mot sin stammande och haltande härskare. Söner till frigivna slavar hade redan förut kunnat uppnå framstående ställning i Rom – nu blev före detta slavar kejserliga rådgivare. En av dem var ”finansministern” Calistus, som frigivits redan under Caligula och lyckats med konststycket att överleva både honom själv och hans död. En annan bar det mytologiska namnet Narcissus och tycks ha gjort tjänst som ett slags polisminister. Han hade frigivits av Claudius själv och var obrottsligt lojal mot sin herre.[4]  I motsats till Caligula, som främst sökt vinna folkets popularitet genom storslagna skådespel och penninggåvor, satsade Claudius på byggprojekt till gagn för sin stad och sitt folk. Två nya akvedukter byggdes, vilket avsevärt förbättrade de sanitära förhållandena för Roms fattiga majoritetsbefolkning. Hamnen i Ostia byggdes ut så att dess kapacitet ökade. En ny fyr byggdes med den berömda Farosfyren som förebild. Levnadsstandarden i staden höjdes. Överhuvudtaget satsade Claudius mer på att vinna plebejernas och folkmajoritetens hjärtan än senatorernas.[5] För att uppnå verkligt erkännande som härskare måste en romersk kejsare dock fortfarande ha vunnit sina sporrar i krig. Claudius valde att anfalla Britannien, den mystiska ön bortom Gallien som redan Julius Caesar givit sig på men där han för en gångs skull misslyckats. Som så ofta utnyttjade inkräktarna splittringen inom det folk man ville underkuva och anföll den mäktiga catuvelanstammen vars fiender bett Rom om understöd. Kejsaren anlände till Britannien sedan legionerna etablerat ett brohuvud och deltog i erövringen av stammens huvudfäste Camelodunum.[6] Sedan också folket på Orkneyöarna genom sändebud meddelat sin underkastelse kunde kejsaren lugnt återvända hem. Kriget var visserligen inte slut men en gammal sanning i krigets och propagandans historia är att intagandet av en större stad eller seger i ett enskilt fältslag slår an mer hos undersåtarna en undertecknandet av en slutgiltig fred. Nu kunde kejsaren framträda som segrare för romerska folket. Robert Graves fångar säkert sin hjältes verkliga känslor då han återger Claudius stämning vid triumffärden genom sin huvudstad:

-          I vagnen satt inte Clau- Clau- Claudius eller Claudius idioten, ja inte ens ´stackars farbror Claudius´ utan den segrande och triumferande Tiberius Claudius Drusus Nero Caesar Augustus Germanicus Britannicus, Imperator, fäderneslandets fader, Pontifex Maximus[7], folktribun för fjärde åtet i följd, konsul tre gånger… Denna exalterade och lyckliga personlighet var skrudad i gulbroderad toga och blomstersmyckad vapenrock och bar en lagerkvist i sin högra hand som darrade en smula.[8]

Den av alla föraktade släktingen hade blivit världens herre! Det är obekant om Claudius i denna stund hade en slav bakom sig som påminde om döden. I alla händelser skulle han snart tillfogas ett slag som inte riktades mot hans liv utan mot hans manlighet och ära som härskare.

I Tv-dramatiseringen av Claudius´ liv framstår äktenskapet med Messalina som resultatet av en ren nyck från Caligulas sida. Denne skall i arla morgonstund ha kallat sin farbror och några andra till palatset utan att de fått veta vad saken gällde. Då de darrande väntade sin avrättning uppenbarade sig kejsaren klädd som solens gud och i sällskap med några unga, vackra flickor vilka tjänstgjorde som danserskor. När spektaklet var slut förklarade han att hans farbror, ”den haltande idioten Claudius”, följande dag skulle gifta sig med en av dem, den brunhåriga Messalina. Claudius tackade naturligtvis ja, dock mindre av rädsla än av äkta nyväckt kärlek till den unga flickan som han träffade för första gången. Var hon kom ifrån utreds aldrig, men med tanke på Caligulas vanor och hur deras äktenskap slutade kan man gissa att kejsaren plockat upp henne på någon av världsstadens bordeller. I själva verket var Claudius och Messalina nära släkt med varandra. Messalinas mor var Claudius´ halvsyster genom hans mor Antonias tidigare äktenskap.[9] Under vilka omständigheter deras förening än genomfördes gifte de sig mycket riktigt under Caligulas regeringstid och fick två barn, dottern Octavia och sonen Tiberius, som efter faderns fälttåg gavs tillnamnet Britannicus. Utåt tycktes de mycket lyckliga, kanske därför att Claudius var mycket förtjust i sin hustru och hade svårt att säga emot henne. Kejsaren var dock uppåt 30 år äldre än sin maka och det är sannolikt att hon inte fann större tillfredsställelse i hans säng men däremot gärna drog nytta av sin ställning som imperiets första dam. Då Claudius en dag cirka 4 år efter sin hemkomst från Britannien övervakade arbetet med hamnen i Ostia fick han veta att hans drottning gift sig med en senator och att de just höll stor bankett i Rom. Den som kom med budskapet var pikant nog en väninna från tiden före tronbestigningen, en kvinna vars rykte inte var tadelfritt men i gengäld obrottsligt lojal mot kejsaren. Hon bar dessutom namnet Calpurnia.[10] Den som skickat henne var ”polisministern” Narcissus. I första häpenheten vägrade Claudius att tro sina öron. Så greps han av panik – Var det statskupp på gång? Han fördes raskt mot Rom och mötte på vägen sin hustru som kommit att försvara sig. Han ignorerade både henne och deras barn. Trots detta försökte Claudius senare få kontakt med Messalina men ministrarna, som fruktade hennes förmåga att påverka sin man, hindrade detta. Några dagar senare halshöggs hon. Efter nära 2 000 år debatteras fortfarande vad som låg bakom – var Messalina en sedeslös nymf utan moral, en härsklysten kvinna eller ett oskyldigt offer för samvetslösa män? Hur det än förhöll sig stod Claudius nu ensam och vanärad.[11]

Något år senare gifte sig kejsaren med sin köttslige brorsdotter Agripina. Varför han gjorde detta är nästan lika omdebatterat som Nessalinas öde. Suetonius menade att hon förfört honom, Graves framställer det som att Claudius, desillusionerad och trött efter skandalen med sin förra hustru, förutsett sin blivande styvson Neros storhetsvansinne och genom att ”skänka” dem en sådan härskare velat få romarna att i sinom tid självant återskapa republiken. Tom Holland menar tvärtom att det nu gällde att stärka kejsardömet. Genom att äkta en begåvad kvinna ur Augustus´ nära familj vars son närmade sig tonåren försåg Claudius riket med en tronföljare av obefläckad härkomst medan dyningarna efter Messalinaaffären fick tid att lägga sig.

Åter förgick några år utan att något särskilt hände. Med tiden märktes dock vissa tecken på att Britannicus, som efter moderns död levt avskilt från sin far, åter började komma i gunst. Han var snart 14 år och det var dags att förklara honom myndig, något Claudius tycktes de fram emot. Just då, i oktober 54 efter Kristus, avled kejsaren oväntat vid nära 65 års ålder – naturlig död eller mord? Några månader senare följdes han av Britannicus, som uppges ha blivit förgiftad av sin styvmor.

Av de fem första romerska kejsarna kan tre sägas ingå i det allmänna historiemedvetandet – Augustus, Caligula och Nero. Sorgligt nog är det uppenbart lättare att ihågkommas för storhetsvansinne och despoti än för träget arbete i statens tjänst. I det avseendet är den handikappade Claudius väl värd en hedrande andraplats efter sin store anfader, som så länge tvekade om hans duglighet.[12]                                       

     

             



[1] Första hälften av 1200-talet.

[2] Claudius äldre bror, den store krigaren Germanicus, var far till kejsar Caligula, Claudius’ företrädare på tronen.

[3] Förmodligen var det detta som inspirerade Robert Graves att skriva sin ”självbiografi” över kejsaren, Jag, Claudius, som senare blev tv-serie. 

[4] Huruvida han, liksom sin mytologiske namne, var ovanligt vacker eller kanske tvärtom ovanligt ful är en öppen fråga. I Simon Scarrows romaner framstår Narcissus som något av en romersk Richelieu, lika fruktad och hatad av adeln som den allsmäktige kardinalen i Dummats’ romaner om musketörerna. Även om Narcissus säkert hade stort inflytande var han som vi sett inte den ende före detta slav som tilldelades en viktig post under Claudius.  

[5] Det bör dock påpekas att detta ofta skedde på provinsernas bekostnad. Det var provinserna som producerade den säd som fraktades till Ostia.

[6] Colchester idag.

[7] Överstepräst.

[8] Se Robert Graves, CLAUDIUS – GUDEN och hans hustru Messalina del II(svensk översättning 1965), s. 80.

[9] Den förfäran som sägs ha uppstått då Claudius senare kungjorde sin avsikt att äkta brorsdottern Agripina kan alltså i bästa fall betecknas som rent hyckleri. Vi ser att inte heller de förment dygdiga romerska kejsarna avstod från kungahusens ovana att äkta nära anförvanter.

[10] Samma namn som Caesars hustru, vilken varnade sin man att besöka senaten dagen för attentatet 44 före Kristus.    

[11] Den som läst engelsk historia kommer osökt att tänka på uppläsningen av Henrik VIII:s femte äktenskap. Liksom Messalina var Katherine Howard omkring 30 år äldre än sin man och liksom Claudius var Henrik mycket fäst vid sin unga hustru. Liksom i Rom fick kungen besked om hustruns leverne på omvägar och liksom kejsaren vägrade Henrik först att tro vad han hörde. Med hänsyn till kung Henriks äktenskapliga karriär är det dock svårt att uppbåda samma sympati för honom som för Claudius.

[12] Denna text bygger huvudsakligen på Tom Holland, Dynastin, den första romerska kejsarätten(svensk översättning 2017), kapitel 6. Se även biografin över kejsar Claudius i  Suetonius kejsarbiografier i översättning av Ingmar Lagerström från 2001 och Messalina - Wikipedia.