De såg på
varandra - kvinnan i sitt änkedok och mannen i sitt bröstharnesk. Deras blickar
höll fast varandra och båda utstrålade trots och beslutsamhet. Ingen visade
tecken på att vika för den andre. Men det var han som hade segrat, åtminstone
för tillfället. Hon måste släppa in honom i slottet. Sedan hon överlämnat
nycklarna talade han. Rösten var klar och befallande som alltid men ändå en
smula besvärad, som hos den som vet sig ha vunnit men samtidigt är medveten om
att han kommer som inträngling och att den han står inför ändå kan fordra viss
respekt:
-
Om
ni inte varit så envisa hade detta inte behövt ödsla min tid, men ni hade väl
er så kallade ”heder” att tänka på, som upprorsmän alltid säger när de bekämpar
sin överhet. Nu är fru Ebba så god och går före mig. Är här minerat med krut
skall ni själv drabbas. För mig till kapellet. Jag vill se liket.
-
Inget
är minerat, ers nåde, svarade hon med lugn och en smula försmädlig röst; men
som ni önskar.
De gick över borggården mot kapellet under tystnad. Hertigens män följde
på avstånd.
Det stora rummet var kallt, mörkt och saknade utsmyckningar. På en
upphöjning vid altaret stod kistan. Hertigen vände sig till sina män:
-
Lyft
av locket. Jag vill se den hundsfotten med egna ögon.
Männen tvekade. Fru Ebba bleknade och tog ett steg framåt.
-
Ers
Nåde…
-
För
Djävulen, utbrast hertigen rasande. Få av locket. Skulle inte förvåna mig om den
sotnäsan flytt och de påstår att han är död. Men ingen bedrar eller leker
ostraffat med mig. NÅ! Blir det något av eller måste jag själv slita av det
fördömda täckelset?
Männen skyndade sig fram och började skruva av locket. Efter några
minuter var kistans inre blottat. Där låg amiralen i sin björnskinnspälls och
mössa, så som han legat ett halvår i väntan på begravning. Hertigen såg ner på
sin fiende, sträckte ut handen och tog tag i den dödes skägg:
-
Var
viss att om du nu levat hade ditt huvud inte suttit mycket säkert, sade han
bistert. Ebba Stenbock ställde sig vid hertig Karls sida:
-
Var
viss att om min herre nu levat hade ers nåde aldrig kommit in här, genmälde hon
stolt.
Det var den sista september 1597 på Åbo slott i Finland. Amiralen och
friherren Claes Fleming var död och hans fäste överlämnat åt hertig Karl. I en
sista gest visade den kvarblivna änkan att hon inte förlorat sin värdighet i
nederlaget.
Kanske gick det till ungefär så här. Även om nutida forskare tillåter sig
tvivla på den exakta ordväxlingen mellan den triumferande hertigen och den stolta
änkan vid liket av den döde Fleming, står så mycket klart att Ebba Stenbock var på slottet, att hennes
motståndsvilja åtminstone en tid inspirerade
manskapet att fortsätta kampen och att hertigen besökte slottet sedan det fallit.
Anu Labtinen poängterar i sin minibiografi över Ebba Stenbock att
belägringen av Åbo slott 1597 var något av den sista i sitt slag. Efter Karl
IX:s seger och det följande århundradets centralisering av den svenska
statsmakten förlorade de medeltida stenslotten sin betydelse och användes inte
längre som försvarsverk. Ebba Stenbock jämförs också uttryckligen med Kristina
Gyllenstierna, som försvarade Stockholm mot danskarna 1520. Labtinen menar att
Ebba mycket väl kan ha sett sin anmoder som en förebild under försvaret av Åbo. Vad som inte nämns är att adelsdamer och
drottningar som i kritiska lägen företrädde sina män ingalunda var något
specifikt svenskt eller ens nordiskt fenomen under senmedeltiden. Under den
strid om Englands tron som populärt kallas ”Rosornas krig” och som har vissa
likheter med vasasönernas kamp ett sekel senare, spelade kvinnor påtagligt ofta
en avgörande roll. Då Henrik VI periodvis drabbades av sjukdom var det hans
hustru Margareta av Anjou som försvarade huset Lancasters(röda rosen),
intressen. Hon samlade arméer mot sina motståndare och tvekade inte att själv
leda dessa när så krävdes. Efter tio års exil var hon redo att återta sitt rike
och sonens rättmätiga arv.
Huset York(vita rosen), ståtade med motsvarade matriarkgestalt i Cecily Neville,
hustru till hertig Richard av York. I oktober 1459 tvingades York och hans
närmaste män överge sitt huvudresidens, Ludlow Castle vid gränsen mot Wales, medan
familjen blev kvar. När kungens trupper ryckte in i staden inväntade hertiginnan
dem: ”rak och stolt” och omgiven av sina yngre barn.
I nästa generation företrädde Elisabeth Woodville och Margaret Beaufort på
liknande sätt sina släkters och närmaste familjers intressen.
Under Henrik VIII, då fokus gradvis skiftade från vem som hade rätt att vara
Englands kung till vem som egentligen var dess drottning och striderna snarare
fördes inför domarskranket än på slottsvallen, kämpade både Katarina av
Aragonien och Anne Boleyn värdigt för sina rättigheter och drog sig inte för
att i tur och ordning konfrontera sin make, vilka följderna än månde bliva.
Tyvärr ledde denna strid ofrånkomligen till att de båda kvinnorna blev
dödsfiender.
Hur bör eftervärlden lämpligen se på dessa kvinnor i skuggan av det
senmedeltida maktspelet, där enligt praxis endast männen hade att kämpa?
Labtinen menar att man genom att prisa deras styrka riskerar glömma bort att de
egentligen var djupt olyckliga människor. Deras namn har bevarats till
eftervärlden därför att de hamnat i svårigheter, vilka de själva med säkerhet
avstått från om de haft möjlighet. Efter Åbos fall fördes Ebba Stenbock i
husarrest och var periodvis mycket svag. Två år efter nederlaget fick hon
uppleva hur ende sonen Johan avrättades i ”Åbo blodbad”, främst därför att han
var son till hertig Karls dödsfiende. Ynglingen blev drygt 20 år.
Under många år tvingades Ebba och hennes döttrar kämpa för att få tillbaka
egendomar som tagits från dem av de nya makthavarna. Långt ifrån att framstå
som något slags sentida amasoner, beskrev sig dessa kvinnor ofta i sina
suppliker som ensamma och värnlösa. Förvisso drabbades också ”de starka”
kvinnorna under ”Rosornas krig” av bittra öden: Margareta av Anjou dog i fransk
exil, ensam och övergiven. Hennes man och son var döda och åtminstone maken
hade mördats. Hennes kamp hade varit förgäves. Elisabeth Woodville dog som
nunna i ett kloster 1492. Hennes dotter satt visserligen på tronen som maka
till den nye kungen men hennes två söner med Edvard IV var försvunna, sannolikt
mördade på anstiftan av sin farbror. Cecily Neville dog ett par år senare,
också hon en relikt från en förgången tid. Hennes man, andre son och en bror
hade stupat i striderna mot Lancaster och de övriga sönerna hade fört
inbördeskrig mot varandra. Hennes brorson, den ryktbare ”kungamakaren” earl
Warwick, slutade som förrädare mot hennes äldste son kung Edvard, en tredje son
dog i fängelse under dunkla omständigheter och yngste sonen utmålades redan som
tyrann och skulle snart bli odödlig i Shakespeares mästerverk om maktlystnad
och ondska. Katarina
av Aragonien dog mer eller mindre i fångenskap, övergiven av alla utom några få
trogna och Anne Boleyn halshöggs på stupstocken i Londons Tower.
Endast Margaret Beaufort dog som segrare
1509. Hon var den nya kungaättens ”grand old Lady” och hade några veckor
tidigare sett sitt barnbarn krönas till kung Henrik VIII. Hon avled i
förvissningen inte endast om sin saks rättfärdighet utan också att Gud krönt
hennes ansträngningar med framgång. Ovetande om de omvälvningar sonsonen snart
skulle sätta igång, inte minst inom kyrkan, gick hon hädan i vetskap om Vår
Herres nåd och familjen Tudors lycka.
Även om de flesta av dessa kvinnoöden i vår tid kanske väcker mer
medlidande och sympati än beundran, vore det enligt min uppfattning ändå fel
att enbart se på dem med beklagande. Deras kamp visade sig visserligen ofta
vara förgäves i en värld där män sådana som hertig Karl av Södermanland och
Henrik VIII av England satt vid makten. Men bara det att de vågat höja sina
röster mot övermakten måste ha varit befriande för dem och skänkte dem i flera
fall både respekt och sympati från omvärlden.
Deras värdiga beteende i pressade situationer bidrog också till att göra dem
och deras kamp för sin egen rätt odödliga inför eftervärlden. Om det är missvisande att beteckna dessa
kvinnor som ”starka”, vilket Labtinen tycks anse, är kanske epitet som ”stolta”
eller ”tappra” mer passande. Dessa kvinnor kom alla ur framstående släkter. Om
de inte själva var av kunglig börd, hade de alla förnäma släktingar med
kopplingar till tidens furstehus. Medvetandet om detta i kombination med starka
psyken gav dem kraft att i mörka tider stå upp mot sina motståndare, även om
det rörde sig om rikets mäktigaste man och(eller) deras äkta make. De var
sällan vad vi idag skulle kalla feminister, de krävde bara att respekteras som
de kvinnor av förnäm börd de var och, när så fordrades, att få behålla sina och
sin makes gods i familjen. Att de i sina
tal eller böneskrifter ofta betecknade sig som ”en stackars kvinna” kan ha
varit uppriktigt menat men lika gärna avsett att tjäna som ett vapen i striden
med de män de vände sig till. Dessa kvinnor förtjänar både sympati för sina lidanden och beundran för sin stolthet och själsstyrka.
Medan de flesta kvinnor som spelat ledande roller i ”Rosornas krig” mer
eller mindre slutade som förlorare, hann Ebba Stenbock se en förändring till
det bättre. Hennes man och son var döda och det tog många år att få tillbaka
något av vad som gått förlorat. I början av 1610-talet blåste dock nya vindar.
Karl IX(tidigare hertig Karl), var död och sonen Gustav Adolf besteg tronen.
Söner och döttrar till dem som avrättats under de senaste årtiondenas
inbördeskrig togs till nåder och gifte sig ofta med varandra.
Flera av männen skulle göra storslagna karriärer i den förvaltning och
krigsmakt som Gustav Adolf och Oxenstierna höll på att bygga upp. Det innebar
inte fred, tvärtom, men krigen hade flyttat utomlands. Adelsfruar och
drottningar behövde inte längre frukta att se sig själva, sina män och söner
falla offer för en misstänksam kung eller hans maktlystna bröder. De svenska Inbördeskrigens
tid var över. 1600-talets adelsdamer levde i regel mer tillbakadragna liv än
sina anmödrar under senmedeltiden men deras liv var otvivelaktigt tryggare.