torsdag 27 juni 2019

Henrik III, Westminster Abbey och Fritiof Nilsson Piraten.


Det finns kungar man vet väldigt mycket om och det finns kungar som i det närmaste verkar vara helt bortglömda. En intressant fråga i sammanhanget är: Vad krävs för att en kung, eller vilken annan typ av politisk ledare som helst, skall bli ihågkommen av eftervärlden? Vad som framför allt fordras är att man är med om någonting spektakulärt. Man kan ha blivit kung genom ett framgångsrikt krig, avrättat ett ovanligt stort antal människor och då gärna under lite speciella former, som Kristian Tyrann gjorde efter sin kröning i Stockholm 1520. Att bli avrättad själv är också ett bra tips, eller kanske mördad. Det senare är dock ingen garanti i sig. Mordet måste ha skett under spektakulära former, precis som avrättningarna vi talade om nyss. Vår egen Gustav III blev ju exempelvis skjuten på en maskeradbal. Blir man däremot störtad i en revolution och sedan avrättad så är platsen i historieboken säker. En metod kan vara att vara kvinna och bli regerande drottning. Också då krävs emellertid en viss särprägel och framför allt att man inte kommer i skuggan av andra kvinnliga regenter: Katarina den stora av Ryssland har nog de flesta svenskar hört talas om men hennes ”moster” Elisabet? Ändå var Elisabets liv nästan lika dramatiskt som Katarinas och hon regerade Ryssland i tjugo år.[1] Har man nu inte vunnit kronan på slagfältet, varit ovanligt blodtörstig eller liknande, så måste man ha präglat sin tid, visat att man är ”herre i huset” och helst fått en epok uppkallad efter sig eller kanske byggt sig ett magnifikt residens, som Ludvig XIV:s Versailles. Kravet på att ha stuckigt ut hakan blir naturligtvis ännu viktigare när det gäller kungar från ett annat land. De flesta svenskar har förmodligen någon gång i livet hört namnen på våra egna regenter från Gustav Vasa till vår tid, även om de kanske inte på rak arm vet exakt när en viss enskild regent suttit på tronen.  Att den engelske kungen Henrik VIII avrättade ett antal hustrur vet förmodligen de flesta, men hur många svenskar kan rakt upp och ner namnge regenterna i familjen Tudor?

Att inte vara allmänt ihågkommen behöver inte betyda att man inte skulle vara minnesvärd. En epok kan tvärtom ha lämnat outplånliga spår efter sig, fast ingen tänker på eller kommer ihåg sambandet. Ett tydligt exempel på detta är den engelske medeltidskungen Henrik III, som regerade under en stor del av 1200-talet. Enligt svenska wikipedias artikel är han idag en av Englands minst kända monarker, med hänsyn till hur länge han satt på tronen, 56 år. Rekordet är spräckt sedan länge men med tanke på under vilka turbulenta tider han regerade, är det närmast ett under att Henrik varken avsattes eller mördades utan faktiskt dog lugnt och stilla på sin tron. Det finns påtagliga skäl att minnas honom. Henriks far var ”Johan utan land”, en kung vi svenskar känner som ”prins John”, i Disneys ”Robin Hood” på julafton eller i ”Ivanhoe” på nyårsdagen. John blev så småningom kung och även om hans regering inte fått det bästa rykte i historien, var det han och inte den äldre brodern Rikard Lejonhjärta som förde dynastin vidare. Tyvärr dog Johan när den äldste sonen bara var nio år och modern lämnade England och gifte om sig i Frankrike. Efter dryga tio års förmyndarregering förklarades Henrik myndig och övertog makten 1227, vid 20 års ålder.  

Henrik III framstår som en i grund och botten snäll och varmhjärtad men samtidigt osäker och lite stingslig monark. Om han upplevde sig kränkt i sin värdighet kunde han, för att uttrycka sig i moderna termer, agera mycket opsykologiskt. När hans äldste son föddes och Londons skrån och enskilda borgare skickade presenter för att gratulera, sände kungen tillbaka gåvor han inte tyckte var nog fina och fordrade dessutom nya i ersättning. Kanske inte den bästa PR man kan tänka sig för en monark. Borgerskapet lär lite sötsurt ha konstaterat att ”Gud gav oss detta barn, kungen säljer honom till oss”.[2] Henrik var särskilt förtjust i arkitektur och, kan man kanske säga, design, Han satsade mycket på att göra sina slott färggranna och hemtrevliga. Tidigare har engelske kungens residens mest varit fort och befästningar. Nu blir de bostäder med större möjligheter till hemliv. Arkitekturhistorikern John Goodall menar att ingen engelsk kung engagerat sig i konst och arkitektur så lidelsefullt som Henrik III.[3] Ett av de viktigaste slotten var Windsor, där Henriks familj oftast bodde. Men också Westminsterpalatset i London fick särskild betydelse vid denna tid. Sedan början av 1000-talet hade det funnits någon form av kungligt residens på platsen och Edvard Bekännaren lät bygga ett palats här under årtiondena före normandernas invasion. Han byggde också en kyrka i anslutning till residenset, Westminster Abbey.[4] Bekännaren var Henriks stora idol och under honom inleddes en storrenovering och ombyggnad av den gamla kyrkan. Kungahelgonet fick också en ny, storslagen viloplats. Henriks äldste son döptes naturligtvis till Edvard och blev den förste kungasonen som döptes i Westminster.[5] Henrik III vistades så ofta han kunde i närheten av sitt kära helgon. London hade varit en viktig plats sedan romartiden men i och med att kungen nu mer permanent uppehöll sig där, fick staden ett särskilt symbolvärde. London började anta karaktären av huvudstad            

En av Henriks vackraste egenskaper mänskligt sett, även om följderna inte alltid blev så positiva i praktiken, var hans släktkärlek. Den omfattade inte bara den närmaste familjen utan även kungens halvbröder, ”Lusignanerna”, som de kallades och drottningens släktingar. Henriks drottning hette Eleonora av Provence. Hon hade kommit till England som ung flicka men fick inom några år stort inflytande över sin man. Eleonoras mor kom från Savojen i norra Italien.  När Eleonora reste till England ingick ett antal morbröder i hennes följe, eller kom efter senare. De fick alla inflytelserika poster vid hovet och inom administrationen: En blev till och med ärkebiskop av Canterbury, redan då Englands förnämsta kyrkliga ämbete. Den viktigaste av bröderna var Peter, som blev en av kung Henriks närmaste medarbetare. Bland ”Savoyarderna”, som drottningens fränder lite nedlåtande kallades i England, verkar Peter ha haft det bästa anseendet för begåvning och diskretion. Kung Henrik skänkte sin hustrus onkel mark vid the Strand i London och bostaden Peter lät bygga blev känd som ”the Savoy Palace”. Huset förstördes under senmedeltidens inbördeskrig men ”Savoy” blev kvar som beteckning för de olika verksamheter som genom tiderna bedrevs på platsen, oftast kyrklig verksamhet. När man i slutet av 1800-talet byggde ett lyxhotell här, föll det sig naturligt att kalla det Savoy Hotel.[6] Idag finns det som bekant hotell med detta namn lite varstans i världen. I Sverige är förmodligen Hotell Savoy i Malmö det mest kända. För den som inte är så hemma på lyxhotell eller inte själv är från trakten, är detta hotell kanske ändå ganska känt genom litteraturen. Det var här som en rik affärsman en sen afton i slutet av 1960-talet blev nedskjuten i en Sjövall-Wahlöö roman, vilket beredde Martin Beck och hans män många svårigheter. Här har fabrikör Höglund, den onde mannen från Hans Alfredsons film ”Den enfaldige mördaren” och huvudperson i boken ”En ond man”, ätit brakmiddagar många gånger. Och det var på Savoy, som på den tiden hette Hotell Horn, kreaturshandlaren Jon Esping i ”Bock i Örtagård” ingick vadet om att bli kyrkvärd i sin hemsocken, vilket skakade om lokalsamhället ordentligt. Piraten hade själv stambord på Savoy, vilket nämns i andra versen av Arne Ericksons fina ”Kivikspolka”, som Östen Warnebring sjöng in och som ännu hörs i radio av och till efter nära 50 år. Visste någon av alla dessa författare att hotellets namn hänsyftar på morbrodern till en engelsk medeltidsdrottning?[7]

Det var också under Henrik III som de första ”moderna” engelska parlamenten hölls. För att få större gensvar för de skatter som krävdes till finansieringen av kungens ibland ganska vidlyftiga politik, kallade Henrik in representanter från olika delar av landet, både adelsmän och borgare, i syfte att så att säga marknadsföra sina idéer. Som engelska stadsmän av båda könen erfarit in i vår tid, kan parlament vara tämligen besvärliga när det gäller att acceptera den så kallade överhetens olika hugskott. Så var fallet även i mitten av 1200-talet och ett tag var kungen i praktiken berövad all politisk makt. Det varade inte länge men historiker i vår tid hävdar att denna period gav de första konturerna till en modern engelsk stat. Kanske kan man på gott och ont se Henrik III som något av Englands förste moderne kung. Visst är han i alla händelser värd att minnas?                   

                      



[1] Elisabet av Ryssland var moster till Katarinas man och regerade 1741-61. 
[2] Marc Morris ger i sin bok om Henriks son Edvard I, som utgör huvudkälla för denna text, en ganska negativ bild av faderns okloka beteende i allmänhet och vågade politiska projekt i synnerhet. Samtidigt erkänner han Henriks starka familjekärlek, vilken å andra sidan avsevärt bidrog till kungens många problem  Marc Morris,  Great and terrible King, Edward I and the Forging of Brittain(2008), s. 2. De uppgifter ur Morris bok som återges är hämtade ur kapitel 1/4 med betoning på första kapitlet.     
[4] Det var i egenskap av Edvards arvtagare som Vilhelm Erövraren tagit sig rätten att invadera Britannien 1066.  Edvard Bekännaren helgonförklarades av påve Alexander III 1161.
[5] Westminster Abbey har naturligtvis förändrats sedan Henrik III:s dagar men dagens kyrka vilar på hans skapelse. Edvard var ett anglosaxiskt namn och hade inte används i kungafamiljen sedan Edvard bekännarens dagar. Idag är det, i konkurens med George det vanligaste kunganamnet i England, näst efter Henrik, som visserligen har burits av lika många kungar som Edvard(8), men som inte används för kronprinsar sedan början av 1600-talet. (Senaste gången Edvard användes var för nuvarande drottningens farbror, Edvard VIII, som abdikerade 1936). När Henrik III gav sin äldste son namnet Edvard markerade han således sin samhörighet med de gamla anglosaxiska kungarna.     
[7] För uppgifter om Savoy i Malmö, se https://sv.wikipedia.org/wiki/Hotell_Savoy.

tisdag 18 juni 2019

Hertig Buckingham del II - "Farväl, min älskade".




                      George Villiers, hertig av Buckingham, målning av Rubens.

Efter gamle kung Jakobs död i mars 1625 fanns ytligt sett inga tecken på att hertig Buckinghams ställning var hotad. Efter att under sina första år vid hovet ha varit ganska illa tåld av dåvarande kronprinsen blev han framåt mitten av 1620-talet, inte minst genom deras gemensamma resa till Spanien, dennes närmaste förtrogne. Sedan hertigen efter sina äventyr i Frankrike fört hem den nya drottningen, en yngre syster till Ludvig XIII, fortsatte de maktpåliggande uppgifterna att regna över honom men bristen på framgångar skulle stå både Buckingham och den nye kung Karl I dyrt. Återigen kom hotet mot deras rykte, åtminstone indirekt, från Frankrike.

Henrik IV hade genom ediktet i Nantes 1598, samtidigt som han fastslog att katolicismen var att betrakta som fransk statsreligion, givit sina forna trosbröder hugenotterna kontroll över ett antal orter och städer. En av de viktigaste var La Rochelle vid franska atlantkusten. Trettio år senare betraktade centralregeringen i Paris, under ledning av Ludvig XIII och hans minister Richelieu, dessa protestantiska enklaver som potentiella säkerhetsrisker, vilka måste elimineras fortast möjligt. De användes i praktiken som baser för oppositionella inom högadeln. Särskilt La Rochelle med sitt läge vid kusten var lämplig för införandet av främmande trupper eller kontakter mellan franska dissidenter och deras potentiella allierade, som England eller Medelländerna. När franska centralmaktens trupper 1627 började belägra La Rochelle vände sig stadens borgare till England efter hjälp. En flotteskader utrustades och satte kurs mot staden under ledning av Buckingham i dennes egenskap av lordamiral. Planen var att besätta ön Ré utanför La Rochelle för att därifrån kunna bistå stadsborna och störa belägrarna. Buckingham tycks inte ha visat sig inkompetent men moralen hos hans män var ändå dålig. Engelsmännen landsteg visserligen på Ré men lyckades inte erövra öns befästningar, som också snart fick förstärkning av franske kungens trupper. Buckingham tvingades retirera och återvända till England med, som man sade, ”landet vanärat, statskassan länsad och soldaterna slaktade”.[1] Olyckligtvis hade England nyligen, huvudsakligen som en följd av dåvarande kronprinsens misslyckade frieri till en spansk prinsessa, legat i ett misslyckat krig med Spanien. Giftermålsförhandlingarna hade skötts av Buckingham, som därför förknippades med det efterföljande kriget. Vid hemkomsten från Madrid hade både hertigen och kronprinsen hälsats som hjältar av Londonborna för att de försvarat rikets heder. Nu, efter två på varandra följande krigsnederlag, var stämningen i huvudstaden och särskilt i parlamentet närmast upprorisk. Parlamentet hade de senaste åren upprepade gånger högljutt kritiserat Buckingham, som framställdes som något av kungens onda ande. Man hade krävt hans fängslande eller åtminstone avlägsnande från allt politiskt inflytande. Ett illavarslande tecken var att dessa stämningar inte bara funnit fäste i under- utan också i överhuset. Kungens opsykologiska sätt att besvara kritiken med arrestering eller hot om arrestering av gunstlingens kritiker eller rentav med att upplösa parlamentet, gjorde att frågan om Buckinghams inflytande och vad det innebar för riket utvecklades till en fråga om kungens kontra parlamentets makt. Det blev också i praktiken omöjligt för Karl I att på laglig väg, dvs. genom parlamentet, införa de skatter som behövdes för att hans politik skulle kunna genomföras. När parlamentet satte sig på tvären, sökte kungen i sin tur ta ut skatter på eget bevåg. Folkförsamlingar, hur representativa de nu varit genom tiderna, ogillar naturligt nog att känna sig toppstyrda eller förbigångna av regeringen. Särskilt i England, med dess tradition av att avsätta inkompetenta eller svaga monarker, var detta fallet redan på 1600-talet. Genom sitt på samma gång stenhårda och räddhågsna sätt att bemöta kritiken försvagade Karl I i själva verket både sin egen och Buckinghams ställning.

När parlamentet samlades efter hertigens hemkomst från La Rochelle i november 1627 begärde man att kungen skulle skriva under en försäkran som garanterade församlingens rättigheter. Kungen vägrade och nöjde sig med att ge ”sitt furstliga ord” på att godta skrivelsen. Ledamöterna uttryckte sitt missnöje med detta och lade skulden på Buckingham. Förmodligen i en önskan att skydda sin vän från alltför häftig kritik gav då Karl I efter och signerade dokumentet. Därefter förklarade han: ”Detta ger inga garantier utöver dem jag lämnat i mitt tidigare svar. Det är min övertygelse att konungens prerogativ stärks av folkets rättigheter och att konungen har prerogativ att försvara folkets rättigheter. Jag har nu utfört min del. Om parlamentet sedan får en olycklig utgång, är felet ert”.[2] Trots detta tvetydiga yttrande, som knappast kunde tolkas som bekännelse till tron på parlamentets självständighet, valde ledamöterna att se det skedda som en seger. Man jublade för kungen och föll på knä. Även Londonborna uttryckte sin stora glädje och stadens kyrkklockor ringde. Om kungens anseende tillsvidare var räddat, var fallet inte detsamma med hans gunstling. Pamfletter om Buckingham spreds bland folket och kritiken, eller snarare hatet mot honom, tilltog hela tiden. En dag på våren 1628 lynchades en av hertigens närmaste förtrogna på öppen gata.

Det är förstårligt om Buckingham under denna press övervägde att lämna England. Han var i grund och botten en äventyrare av musketörtyp och inte en Richelieu eller Oxenstierna. Någon gång under denna tid tog han kontakt med Sverige och lade fram planen att erövra den spanska ön Jamaica i Karibien. Ön skulle sedan övergå till Sverige, mot att hertigen garanterades 10 % av det guld som kunde utvinnas där. Kung Gustav Adolf(säkert också kansler Oxenstierna), godkände förslaget och ett kontrakt skrevs under.[3] Samtidigt arbetade hertigen på uppbyggandet av en ny flotteskader för La Rochelles befrielse. Wikberg säger om detta att Buckingham engagerade sig i projektet ”med en iver och en målmedvetenhet som var ganska ovanliga för honom” och menar att den häftiga inhemska kritiken mot ministern åtminstone delvis varit orättvis.[4]  Det tycks med andra ord som Buckingham haft flera bollar i luften mot slutet av sitt liv. Hans första ambition var att rädda sin ära genom att på nytt undsätta La Rochelle. Om detta misslyckades kunde han lämna England och försöka sig som kolonierövrare i svensk tjänst. Händelserna kom dock att ta en annan riktning.                            

På morgonen 23 augusti 1628 befann sig Buckingham i hamnstaden Portsmouth, där den nya expeditionen till La Rochelles undsättning gjordes i ordning. Innan sin avresa från London hade han skrivit testamente och anbefallt sin familj i kungens beskydd om något skulle hända och natten till 23 augusti hade han sovit dåligt. Efter att ha stigit upp åt han frukost. Det var alltid mycket folk på besök hos denne man, som på dryga tio år stigit från lågadel till Englands näst mäktigaste. I realiteten var Buckingham vid denna tid kanske mäktigare än kungen själv, eftersom denne var så beroende av honom. Det var därför lätt att obemärkt ta sig in i hertigens kvarter, särskilt under de sena morgontimmarna då folkströmmen var stor. Medan han satt i frukostrummet fick Buckingham nyheten att belägringen av La Rochelle hävts. Trots att flera omkring honom betvivlade riktigheten i påståendet steg hertigen upp och gick mot hallen, kanske för att få flera detaljer om vad som hänt.[5] Plötsligt hoppade en man fram bakom ett draperi och stötte med all kraft en dolk i vänstra sidan av bröstet på ministern. Denne ryckte själv ut vapnet och sträckte sig efter sitt svärd, samt fortsatte stapplande mot hallen ropande: ”Galningen har dödat mig”. Han föll mot ett bord med blod forsande ur munnen. Attentatsmannen var en officer som tidigare haft tjänst hos Buckingham. Han var frustrerad över att inte ha blivit befordrad och beskrivs som något av en religiös svärmare av det puritanska slaget. Han hette John Felton. På ett papper han hade instucket i hatten stod ungefär: ”Den som ej är redo att offra sitt liv för Gud, konungen och fosterlandet förtjänar varken att kallas soldat eller gentleman”. Meddelandet var undertecknat med hans namn. Trots att man innan han avrättades försökte få reda på om Felton haft några uppdragsgivare, försäkrade han in i det sista att han varit ensam om dådet och handlat av kärlek till sitt land. Folk i allmänhet, särskilt i London, hyllade honom som hjälte.

Alexandre Dumas skulle senare göra scenen i Portsmouth ännu ner dramatisk än den i verkligheten var. I ”De tre musketörerna” har Felton lejts av ”Mylady”, som i sin tur agerar på kardinal Richelieus uppdrag. De två männen för också en hetsig dialog innan mördaren sticker kniven i sitt offer. I sista ögonblicket kommer bud från franska drottningen, som varnar sin hemliga kärlek för det attentat som just ägt rum. Buckingham hinner få veta att drottningen älskar honom och dör därmed lycklig. Som ett minne skänker han Anna av Österrike den kniv som tagit hans liv. En svensk radiodramatisering från 1966 spär på dramatiken och romantiken ytterligare. När hertigen, spelad av Bengt Eklund, ryckt kniven ur sitt bröst, viskar han:

-          Kniven hejdade ett hjärtas slag. Ett hjärta som slog bara för henne. Farväl, Anna min älskade. Farväl![6]

Vilka känslor Anna av Österrike än kan ha erfarit vid nyheten om sin presumtive älskares död, står det klart att Buckinghams lagvigda hustru sörjde honom med all den lidelse som kan tänkas anstå en maka. Senaste tiden hade hon, just med tanke den allt häftigare opinionen mot hennes man, vägrat att vika från hans sida. Vid nyheten om vad som hänt sprang hon ut på en balkong eller avsats i våningen ovanför hallen och skrek och grät på gränsen till hysteri. Ett vittne sade senare att han aldrig hört eller önskade höra något liknande igen.[7] Också kungen sörjde sin favorit djupt. Han förrättade andakt i sitt kapell då nyheten slog ned. Trots att han bleknade märkbart fortsatte ritualen. Sedan stängde Karl in sig på sitt rum och grät. Men nästa dag begravde han sig i arbete. Det sades att han uträttat mer den dagen än vad Buckingham klarat på tre månader. Karl ville ge sin vän och minister en statsbegravning med pomp och ståt. Enligt Hibbert blev det inte så. Man vågade inte hylla den dödes minne offentligt med tanke på folkopinionen.[8] Men ett magnifikt monument i Westminster Abbey blev det i alla fall, där man ser Buckingham klädd som krigare, omgiven av antika gudomligheter.[9]



Hertigen av Buckingham var död. Men det som hänt satte outplånliga spår hos de drabbade. Karl I kunde inte förlåta londonborna deras glädje över hans väns död och parlamentet glömde inte kungens förföljelse av de ledamöter som lett opinionen mot hans gunstlig. Det första steget mot inbördeskriget var taget.    





                  

             



[1] Fri översättning från Christopher Hibbert, Charles I(1968), s. 97-98. Även följande översättningar från engelskan är mina egna och hämtade ur Hibbets bok.
[2] Hibbert, s. 102.
[3] Herman Lindqvist. Våra kolonier, de vi hade och de som inte blev av(2015), författarinläsning.
[4] Sven Wikberg, Den store kardinalen, Armand de Richelieus levnad(1958), s. 81.
[5] La Rochelle föll i själva verket för de kungliga franska trupperna mot slutet av 1628.
[6] Denna replik återfinns inte i 1983års svenska utgåva av musketörerna, i översättning av Håkan Bergstedt, som enligt försättsbladet återger originalets text ”oförkortat och utan sammandrag”. Alltså bör det vara radioregissören(Johan Bergenstråhle), som lagt till den ovan citerade repliken. Radiouppsättningen bygger dock på Birgit och Mårten Edlunds översättning.      
[7] Buckinghams änka gifte så småningom om sig med en adelsman av irländsktskotskt ursprung. Genom arv var hon den rikaste kvinnan i England, utanför kungafamiljen. Det sägs att hon på sin tid var den enda vid hovet som hade helt fläckfritt rykte. Familjen fortsatte att tjäna kungahuset. Buckinghams äldste överlevande son tilldelades faderns hertigtitel och dog 1687. https://en.wikipedia.org/wiki/Katherine_Villiers,_Duchess_of_Buckingham https://en.wikipedia.org/wiki/George_Villiers,_2nd_Duke_of_Buckingham.    
[8] Huvudkällan för denna text är kapitel V av Hibberts bok.
[9] Inget sägs om att monumentet skall ha skadats eller förstörts under Cromwell, vilket man ju kunde befara med tanke på allmänna inställningen till hertigen https://en.wikipedia.org/wiki/George_Villiers,_1st_Duke_of_Buckingham.

söndag 9 juni 2019

Hertig Buckingham del I - Mötet i trädgården.






                         George Villiers, hertig av Buckingham, målning av Rubens.

Det är svårt att veta vilka böcker som ingår i en litterär kanon för en genomsnittlig svensk i våra dagar. Mina föräldrars generation läste Selma Lagerlöf, Daniel Defoe och Mark Twain som unga och de var bland de första att sluka Astrid Lindgrens böcker. Lindgren läser folk i allmänhet säkert än idag. Men de andra? Läser vår tids ungdom om Robinson Crouses ensamma men kreativa liv på sin ö, Tom Soyers rackartyg eller Nils Holgersons underbara flygfärd med vildgässen? Läser ungdomar ens böcker längre, eller har surfplattan tagit över helt? En bok som ingick i kanon förr i världen var Alexandre Dumas äventyrsberättelser om de tappra musketörerna. Säkert har många killar genom åren ställt upp till duell efter högsta förebild, kanske i kamp om en tjej som båda beundrat. I senare, mer jämlika generationer har tjejer antagligen lekt musketörer med minst lika stor inlevelse. Gör man det i vår tid?

För oss som följt de tappra krigarnas öden är första boken, som gett namn åt hela serien, säkert den mest kända. Handlingen kan i stort indelas i tre avdelningar: d’Artagnans ankomst till Paris och hans första äventyr med sina nya vänner, ritten efter drottningens diamanter och, sist men inte minst, jakten på ”Mylaydy”, kardinalens vackra men farliga agent. Det är äventyret med diamanterna som är av intresse här. Bakgrunden är att den franska drottningen givit bort några av sina diamanter till sin eldige tillbedjare, den engelske hertigen av Buckingham. Hertigen lever endast för sin hopplösa lidelse och är redo att utstå vilka risker som helst för en blick från sitt hjärtas dam. Vid ett hemligt möte i kungapalatset i Paris påminner han drottningen om hur de båda några år tidigare mötts i en park:

-          Minns ni vilken underbar natt det var, Hur luften doftade. Himlen var klar och full av stjärnor. Den kvällen fick jag ett ögonblick vara ensam med er. O drottning, drottning! Ni vet inte vilken paradisisk salighet ett sådant ögonblick kan rymma! Den natten älskade ni mig, det svär jag på![1]



Det är i denna upphetsade situation som Anna av Österrike, Ludvig XIII:s gemål närmast för att bli av med hertigen som hon å andra sidan innerst inne älskar, ger bort sina diamanter, som musketörerna sedan med stor fara skaffar tillbaka för att rädda henne från kardinalens intriger. Denna historia har verklighetsbakgrund även om verkligheten, åtminstone i vissa stycken, lär ha varit mindre romantisk än i romanen. Både drottningen och hertigen har existerat och deras eventuella förhållande var på sin tid ett hett politiskt ämne. Här skall vi främst ägna oss åt riddaren i historien. Vem var denne hertig av Buckingham?

Den man som Dumas den äldre kom att införa i världslitteraturen var en av dessa personer av relativt blygsamt ursprung som mer eller mindre av en slump får tillträde till maktens högsta kretsar och blir en av landets mäktigaste. Sådana män, för det är oftast män det handlar om, utmärker sig som regel i något avseende som skiljer dem från omgivningen.[2] Deras snabba, ofta närmast kometartade, karriär skapar naturligtvis avund både inom den etablerade makteliten, som ser sig förbigången av en outsider och bland dem av ”det lägre folket” som själva önskar nå lika högt. Avunden tar sig i ett första skede vanligen uttryck i beundran men övergår snart i hat. George Villiers hörde till dem som inte bara kommit långt på kort tid utan också tycks förtjäna sin framgång. Hans far, som också hette George, var en relativt välbärgad man som uppnått lågadlig status och i samband därmed tagit plats i det engelska underhuset. Familjen var stor, tillkommen genom två äktenskap och unge George var mellanson i det andra. Tydligen hade pojken goda anlag, för hans mor skickade honom till Frankrike i avsikt att göra en verklig riddersman av honom. Planen lyckades. Den unge man på drygt 20 år som vid mitten av 1610-talet kom till engelska hovet var en grandseigneur av högsta klass. Inte nog med att han var god fäktare, svärdsman, dansör och ryttare, besatt konsten att konversera och underhålla och, vilket följer av det ovan sagda, hade charm. Dessutom såg han nästan oförskämt bra ut: djupa blå ögon, mörkt, lockigt hår, välformat ansikte, breda axlar, smidig hållning, lång till kroppsbyggnaden. Här stod kort sagt en man som gjord för att blända en drottning.[3] Vid det engelska hovet var det dock inte drottningen utan konungen som bländades av nykomlingen. Jakob I av den nya kungaätten Stuart var en visserligen begåvad men osäker man med åtminstone bisexuell läggning.[4] Han föll pladask för den unge mannen och kallade honom ”Stenie”, efter helgonet sankt Stefan som han ansåg att hans nye vän liknade. Också hovet i stort var till en början förtjusta i den nye gunstlingen, kanske mest beroende på att den förre lyckats råka in i en minst sagt pinsam härva som innefattade mord på en av hans anställda. Till och med drottningen tyckte om George och skrev brev där hon tackade sin ”kära hund” för att han ”höll suggan i örat”.[5] Unge Villiers blev uppriktigt sagt oerhört bortskämd, både med tjänster och titlar. Under loppet av tre år, 1614-17, utnämndes han till kunglig munskänk, kammarherre, hovstallmästare, samt riddare av Strumpebandsorden, det sistnämnda vid 24-års ålder. Efter ytterligare något år var han både baron och Earl och satt i riksrådet, allt detta naturligtvis åtföljt av pengar och landområden. 1617 blev han Earl och sedan, två år senare, markis av Buckingham.[6] De som inför kungen uttryckte oro över gunstlingens allt större makt och därav stegrande ambitioner, fick till svar: ”Kristus hade sin Johannes, jag har min George”. Regnet av titlar och befogenheter fortsatte. Efter drottningens död ärvde Buckingham det mesta av hennes kvarlåtenskap och dyrbarheter. Så småningom ingick han ett fördelaktigt äktenskap med en arvtagerska som dyrkade honom och som han, trots sitt intresse för andra kvinnor, älskade tillbaka.[7]  Ju mer gunstlingens makt ökade, desto mer ovilja väckte han. Det skall inte ha varit hans inkompetens som var problemet. Han var begåvad och läraktig. Men just mängden av uppgifter gjorde att han aldrig hade tid att fördjupa sig i något av sina många ämbeten. Som de flesta som kommit sig upp kunde han inte heller låta bli att göra sig bred på andras bekostnad. Även om detta är helt normalt för en framgångsrik hovman, oavsett bakgrund, är det särskilt riskabelt för någon som inte är uppfödd vid hovet, inte är ”en av oss”. Att Jakob I dessutom hade svårt att hantera sina opponenter i parlamentet gjorde inte saken bättre.[8]  

År 1623 var det tid för prinsen av Wales, blivande Karl I, att tänka på äktenskap. Förstahandsval var en spansk prinsessa och både Buckingham och kronprinsen själv reste till Madrid för förhandlingar.  I samband med detta upphöjdes markisen till hertig av Buckingham. Diskussionerna körde fast, vilket kanske var lika bra. Tanken på en allians med landets gamle fiende Spanien var inte populär i England och när prinsen och hertigen väl var hemma igen mottogs de som hjältar som försvarat rikets färger. [9]  Det föll sig förmodligen naturligt att nu vända sig till den andra stormakten på kontinenten, Frankrike, för att skaffa en drottning. Medan förhandlingarna pågick blev kung Jakob allt svagare och 27 mars 1625 avled han, 58 år gammal. Nästan exakt en månad senare, 1 maj 1625, stod bröllopet genom ombud i Paris mellan kung Karl I av England och kung Ludvigs syster Henrietta Maria. Hertig Buckingham sändes att hämta Englands nya drottning.

Det var nu som det ödesdigra mötet mellan Buckingham och Anna av Österrike skedde.[10] Exakt vad som hände vet man inte men något dramatiskt måste ha inträffat. Då drottningen och sändebudet en afton vandrade i slottsträdgården i Amiens hörde uppvaktningen Anna ropa högt. De skyndade fram och fann, enligt Hibbert, drottningen skälvande och hertigen med rynkad panna.[11] Von Platen citerar memoarer från tiden som tycks tyda på att Buckingham helt sonika försökt våldta Anna men att hon haft sinnesnärvaro att slå larm. Fraser säger att hertigen ”kurtiserade” drottningen och att hon ”förskräckt drog sig undan”. Wikberg slutligen nämner inte incidenten i trädgården direkt men säger i sin biografi över kardinal Richelieu att hertigen var nära att ”ställa till offentlig skandal” med drottningen. Å andra sidan antyds att Anna och Buckingham haft en mer djupgående relation: Mellanhänder skall ha används för deras kontakt men med kardinalens hjälp har kung Ludvig fått möjlighet att ingripa ”mot det värda paret”.[12]

Att Buckingham, som vid denna tid vistats i hovkretsar i dryga tio år, utan vidare skulle ha försökt överfalla Frankrikes drottning, dessutom nu svägerska till hans egen nyblivna härskarinna, är knappast troligt. I sin egenskap av kungligt sändebud representerade han för tillfället både sin kung och sitt land. Om han helt oprovocerat utsatt Anna för handgripligheter måste han i praktiken ha varit sinnesförvirrad, ”lidit av en allvarlig psykisk störning”, som expertisen säger numera i liknande situationer. Det är möjligt att både Buckingham och drottning Anna ryckts med av omgivningens atmosfär. Anna var vacker med sin vita hy, välformade händer och mörka ögon med gröna stänk. Hennes leende var underbart och lär, enligt Fraser, ofelbart ha vunnit omgivningens kärlek. De senaste tio åren hade hon varit gift med en man som knappast var intresserad av sin hustru. Han var ofta sjuk och mellankolisk. Den beundran hans sköna drottning väckte försvagade hans redan förut inte särskilt utvecklade självförtroende. Dessutom var hon från Spanien, Frankrikes gamla konkurrent och vad anor beträffade av långt finare familj än Ludvig XIII. Buckingham å sin sida var som sagt en fulländad och ståtlig kavaljer. Här stod två vackra människor ansikte mot ansikte. Kanske är Dumas beskrivning i Musketörerna långt sannare än vi anar. Kanske stjärnorna verkligen lyste på himlen i den ljumma vårkvällen. För ett ögonblick glömde drottningen och hertigen båda vilka de var och var endast två människor som funnit varandra… Så plötsligt vaknade furstinnan till liv hos Anna av Österrike. Med fasa insåg hon att detta skulle sluta i katastrof, skilsmässa och evig vanära. Som hon själv säger i Musketörerna apropå denna händelse: ”Drottningen kom den svaga kvinnan till hjälp”. Hon ropade på uppvaktningen och bröt därmed förtrollningen. Detta antagande stärks indirekt av Hibbert, som nämner ytterligare ett möte några dagar senare. Sedan Buckingham, som det tycktes påtagligt skakad, givit sig av med sitt följe och Englands nya drottning, återvände han plötsligt till det franska hovet. I en scen som hämtad ur Dumas tog han sig in i Annas av Österrike sovrum, lade sig på knä vid hennes säng och ”viskade i hennes öra”.[13] Drottningen skall ha protesterat mot detta flagranta intrång men utan någon större iver. Därmed var, som det verkar, förbindelsen mellan drottningen och sändebudet avslutad. Inte kunde de ana att deras flyktiga passion i sinom tid skulle göras odödlig i ett litterärt mästerverk. Nu väntade nya prövningar för både den franska drottningen och den engelske kungens gunstling.

                                                 

       



[1] De tre musketörerna(svensk översättning från 1983), s. 124-25. Min återgivning av citatet är inte exakt.
[2] Detta säger sig nästan självt, eftersom de från början inte tillhör det högsta skiktet i samhället.
[3] Christopher Hibbert, Charles I(1968), s. 29. Följande beskrivning av Jakob I:s hov är hämtad ur kapitel 2 av Hibberts bok. Översättningarna till svenska är mina egna. 
[4] Henrik IV av Frankrike lär på sin tid ha beskrivit sin engelske kollega som ”den klokaste dåren i kristenheten”.
[5] Det vill säga höll efter kungen. Jakob I:s drottning hette Anna och var syster till Kristian IV av Danmark.
[6] Detta är egendomligt eftersom Buckingham av tradition var ett hertigdöme. Under medeltiden hade det tillhört en sidogren av kungaätten Plantagenet. Flera av dessa äldre hertigar av Buckingham mötte ett brutalt slut, i krig eller på stupstocken.
[7] Detta är långt ifrån ovanligt för äventyrare av Buckinghams kaliber. Ett svenskt exempel är Gustav Mauritz Armfelt, ännu en kungagunstling med kvinnotycke, som trots sina många kärleksaffärer uppriktigt älskade sin ”Hedda”(Hedvig De la Gardie). Hedvig i sin tur dyrkade sin make.
[8] Med sin bakgrund i Skottland, där ”parlament” i stort sett var detsamma som adelsförsamling, betraktade kungen med säkerhet all kritik från underhuset som potentiellt eller uppenbart förräderi.
[10] Ludvig XIII:s gemål betecknades som ”österrikiska” därför att hon var en Habsburg. Hon var dotter till Filip III av Spanien och syster till den prinsessa som först varit på tal som hustru åt Karl I.
[11] Hibbert, s. 87.
[12] Gustav von Platen och Tecknar-Anders, Vår ungdoms hjältar(1990 på SVD:s förlag), s.14. Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008), s. 26 och Sven Wikberg Den store kardinalen)Armand de Richelieus levnad1958), s. 60-61. Von Platen är den ende som uttryckligen anger Amiens som plats för mötet, såsom sägs i Musketörerna.
[13] Hibbert, s. 88. Det är knappast möjligt att se detta senare möte som annat än ett försök från hertigens sida att be om ursäkt för sitt oförsiktiga beteende i slottsträdgården.. Med tanke på formerna var det  säkerligen George Villiers inte den engelske kungens sändebud, som på detta okonventionella sätt tog sig in till Anna av Österrike.