söndag 31 januari 2021

Dynastigrundaren som aldrig besteg tronen.


Det finns furstar som aldrig blivit kungar men som i praktiken haft lika mycket makt som någon suverän. En sådan man är den engelske medeltidsfursten John av Gaunt, tredje överlevande son till Edvard III. Tillnamnet Gaunt är en anglisering av den belgiska staden Gent där John föddes i början av 1340-talet. Det tycks som John varit något av favorit i familjen. Kung Edvard kallade honom ibland ”vår käraste son”. Den generation av ätten Plantagenet som härskade i England kring mitten av 1300-talet anses överhuvudtaget ha varit en mycket harmonisk och enhetlig familj.[1] Kung Edvard hade som ambition att gifta ihop sina barn med landets främsta adelssläkter för att knyta dessa närmare till kronan.[2] John vigdes vid 19 års ålder vid sin släkting Blanche av Lancaster, arvtagerska till stora jordegendomar och ättling till en sidolinje av den kungliga familjen. Han var då sedan späd ålder redan utnämnd till Earl av Richmond och något senare till earl av Lincoln. När kung Edvard år 1362 upphöjde Lancaster till hertigdöme blev sonen rikets mäktigaste man näst efter kungen. John kom att göra tjänst som befälhavare i hundraårskriget men gjorde sig också känd som diplomat. Under faderns skotska krig uttryckte John förståelse för grannrikets kamp och stod ett tag som kandidat till skotska kronan då kung David saknade tronföljare.[3] Så blev emellertid inte fallet. Istället hägrade andra kronor för den unge fursten, även om vägen dit gick genom död och sorg. Först dog hans älskade Blanche, som av Chauser framställs som något av ett kvinnoideal för sin tid. Tre av deras sju barn levde till vuxen åder, bland dem sonen Henrik som kallades Bolingbroke efter det slott i Lincholnshire där han föddes 1367. Ett år senare kom turen till Johns egen mor drottning Philipa, också hon en kvinna som närmade sig idealet för sin tid. Till råga på eländet hade kronprins Edvard, senare känd som ”svarte prinsen”, ådragit sig någon form av Malria eller difteri som han aldrig riktigt hämtade sig från. Detta innebar att John i praktiken var att se som presumtiv tronföljare, samtidigt som gan låtit sig dras in i maktspelet kring den kastilianska tronen. Några år tidigare hade de båda bröderna, Edvard och John, ingripit i inbördeskriget i Kastilien till förmån för kung Pedro den grymme, vars fiender stöddes av Frankrike. Sedan Pedro mördats flydde hans båda döttrar till det franska hertigdömet Akvitanien som vid denna tid stod under engelsk kontroll. Efter broderns insjuknande hade John utsetts till hertig av Akvitanien och äktade i denna egenskap kung Pedros dotter Constance. Därigenom öppnade sig möjligheten för England att få kontroll över stora delar av nuvarande Spanien liksom över södra Frankrike.[4] Äktenskapet med Constance var dock snarare politiskt betingat än baserat på kärlek. Ungefär samtidigt inledde hertigen, som nu också kallade sig konung av Kastilien, ett förhållande med Katherine Swyngford, en tidigare tjänarinna hos hans första hustru vars far ingått i det hov som följt Edvard III:s drottning till England på 1320-talet. Katherine hade till stor del växt upp i England och gift sig med Sir Hugh Swyngford, en av hertig Johns underlydande. Hugh dog kort efter hertiginnan Blanche, vilket gjorde det möjligt för hertigen att samtidigt agera generös herre, få hjälp med sitt eget sorgearbete samt skaffa sig en officiell mätress. Även om det av hertigens egen syndabekännelse framgår att han genom åren, i synnerhet efter Blanches död, haft åtskilliga ”affärer” med kvinnliga anställda är det tydligt att Catherine haft speciell betydelse. Hon fick hjälp både med pengar och hantverk till sina ganska förfallna egendomar. Förhållandet med Catherine var länge hemligt, men efter faderns död började John öppet visa sig med henne. När sedan Constance avled vid mitten av 1390-talet gifte sig hertigen med sin älskarinna.[5] Av allt att döma hade John av Gaunt ett gott förhållande till alla sina barn. Katherine Swynford hade tidigt anställning som guvernant för hertigens barn med Blanche av Lancaster och eftersom deras mor dog tidigt är det sannolikt att de sett på Katherine som en andra mamma. Av de tre familjer som John av Gaunt bildade kom två att bestiga Englands tron. Henrik Bolinbroke, Blanches son, störtade kusinen Rikard II 1399 och utropades till Henrik IV. Hans familj regerade i 70 år. Av Katherines fyra barn blev ingen kunglig, men en ättling i tredje led Margaret Beaufort var mor till Henry Tudor, senare Henrik VII. En dotterdotter till Katherine blev dessutom mor till Edvard IV av huset York. Man kan därför hävda att John av Gaunt var stamfar för både vita och röda rosen och dessutom för familjen Tudor. Hur många kungar har grundat tre dynastier?[6]          



[1] Detta är särskilt anmärkningsvärt med tanke på de inbördeskrig som Edvard III:s ättlingar kom att föra under det följande århundradet.

[2] Denna politik tycktes förmodligen logisk då den genomfördes, men fick senare till följd att de flesta av de större adelssläkterna kunde hävda tronanspråk baserat på släktskap med Edvard III.

[3] Kung David II var son till Robert Bruce, som i flera år lett kampen mot de edvardianska kungarnas försök att lägga under sig Skottland.

[4] Kastilien hade kvinnlig tronföljd. I äktenskapet med Cobstance föddes dottern Katarina som ärvde föräldrarnas anspråk på Kastiliens tron. Hennes ättling Katarina av Aragonien blev senare Henrik VIII:s första gemål.

[5] John av Gaunt och Katherine Swynford fick fyra barn.

[6] Denna text bygger på Allison Weir, Katherine Swynford, the story of John of Gaunt and his scandalous Duchess(2007).