söndag 31 maj 2020

En flyktings hemkomst.



Vi vet inte mycket om vad som egentligen hände. Ingen tycks ha noterat eller fantiserat kring hur vädret var under resan eller då han landsteg på svensk mark. Allra minst vet vi vad han tänkte när han stod på udden och såg skutan segla bort. Han anförtrodde aldrig sina känslor i det ögonblicket åt sin sekreterare. Mindes han det inte så långt efteråt, eller tyckte han inte att eftervärlden hade med det att göra? Det viktiga var ju att han landstigit. Att han från och med det ögonblicket inlett sitt arbete för rikets bästa, vad än det oförståndiga, vanartiga folket kunde tänka om hans gärning. Han måste rimligen vid landstigningen ha dragit sig till minnes den dagen, två år tidigare, då han och de andra förts bort. De hade tagits ut som gisslan inför herr Stens möte med kung Kristian. Men den förrädiske mannen, den skälmen, den hundsvotten, hade bedragit dem och seglat till Danmark med sina fångar. Själv hade han suttit fången hos sin släkting Banér på Kaló men lyckats fly till Lübeck. Det hade varit nära att de utlämnat honom när Banér dykt upp i staden, men han hade bevisat att han fängslats mot lejd och loven och därför inte haft någon skyldighet att stanna i sitt förvar. Efter vad han hört hade de flesta av hans kamrater i gisslan kommit hem men gått över till Kristians sida! Var det verkligen möjligt att Heming Gadh, danskhataren, kunnat begå ett sådant skändligt förräderi? Nå, det ämnade då han inte göra. Ingen, varken kung eller bonde, bergsman eller biskop lurade Gustav Erikson två gånger och framför allt inte ostraffat! Herr Sten var död sedan snart fyra månader, men om ingen annan var redo att överta ledningen av kampen skulle Gustav, son av Erik Johanson av Vasarnas ätt, göra det. Nu gällde det först att ta sig in i staden.

Det var den 31 maj 1520. Mannen som skulle gå till historien som Gustav Vasa och som nyligen fyllt 24 år hade just landstigit vid Stensö udde utanför Kalmar. Då han tog de första stegen in mot staden gjorde han också sin entré på den historiska scenen. Nästan på dagen tre år senare skulle han utropas till kung av Sverige. 

Vi vet som sagt nästan inget om de närmare detaljerna kring Gustav Eriksons hemkomst. Peder Svart, som av allt att döma skrev sin krönika omkring 35 år efter händelserna 1520 och länge utgjort den främsta källan för forskningen kring Gustav Vasas ungdomstid och första år på tronen, uppger endast att ”Anno 1520 den yttersta dagen i maj kom Gustav Erikson till Kalmar, som då ännu inte fallit i konung Kristians händer”.[1] Icke desto mindre uppger både Lars-Olof Larson och Herman Lindqvist att Gustav fördes till Kalmar ombord på skutan ”Korpen”. Några närmare detaljer ges dock inte.[2]

Det kan noteras att Gustav Vasa inte är den ende kung i Europas medeltida historia som landstigit i sitt hemland som flykting. Närmast liggande exempel är Henry Tudor, som i augusti 1485 landsteg i Wales för att göra anspråk på den engelska tronen och som en kort tid senare blev kung Henrik VII. Det finns flera likheter mellan Henrik och Gustav. Båda var avlägset släkt med tidigare regenter men kunde knappast utan vidare göra anspråk på tronen. Båda skulle i egenskap av kung komma att föra en försiktig utrikespolitik och göra sig ett namn för girighet och snålhet, samtidigt som de var ytterst noga med den representativa, glansfulla sidan av sitt kall. Framför allt lyckades båda att grundligt svartmåla den kung de störtat från tronen. Rikard III har i den engelska historien samma rykte för tyranni och ondska som ”Kristian Tyrann” i Sverige. Både Gustav Vasa och Henrik VII har av eftervärlden ansetts som något av sitt lands förste ”moderne” härskare.

Ett annat engelskt exempel är Henrik Bolingbroke av Hearford, som efter att först ha landsförvisats av kusinen Rikard II och sedan sett sitt farsarv indraget till kronan, år 1399 återvände hem i spetsen för flera missnöjda, störtade Rikard och själv besteg tronen som Henrik IV. Liksom Gustav Vasa fick han uppleva att flera av dem som hjälpt honom till makten senare vände sig mot honom.[3]

Gustav Vasa skiljer sig emellertid från dessa föregångare på en väsentlig punkt: Han återkom inte som tronpretendent. Peder Svart förmedlar visserligen bilden av en ensam man som, efter att ha tagit sig in i staden, tappert men förgäves manar Kalmarborna och slottets manskap till fortsatt motstånd mot danskarna: ”Han sade till dem att inte låta staden falla i Kristians händer, utan de borde utgå ifrån att riket inom kort skulle komma till förlossning och frihet igen. Men de tyska knektarna tog så illa vid sig att de(om han inte hade varit under Guds beskydd), hade slagit ihjäl honom och borgarna ville knappt försvara honom”.

Outtalat framgår att Sveriges blivande befriare och konung kommit hem. Men så kan inte ha varit fallet. För det första hade Sverige på 50 år inte haft någon inhemsk ledare med titeln kung, bara riksföreståndare. Om någon svensk till äventyrs skulle koras till kung sommaren 1520 vore det rimligen någon av den nyligen avlidne Sten Stures båda söner. Deras mor Kristina Gyllenstierna var dessutom släkt med Sveriges senast infödde kung, Karl Knutson (Bonde), som avlidit 1470. För det andra stod Sverige senvåren 1520 på gränsen att falla i danskarnas händer. Även om slott som Kalmar och Stockholm ännu höll stånd låg nederlaget i luften. Efter Sten Stures död i februari saknades en verklig ledare, även om man mobiliserat manstarka fria styrkor.[4] Till detta kommer att Gustav Erikson, som vistats utomlands de senaste två åren, inte kan ha haft direkt kunskap om det aktuella läget. Att han genast vid sin ankomst till Kalmar skulle förklarat sig redo att överta ledningen av försvaret förefaller osannolikt. Att han tänkt sig som rikets blivande herre är uteslutet. Dessutom har forskningen kring Peder Svarts krönika visat att den har en förlaga, som visserligen är mindre detaljrik och skriven i mindre färgrik ton men i gengäld omfattar en längre tidsperiod. I denna version berättas att Gustav vid ankomsten till Kalmar varmt togs emot av såväl stadens borgerskap som av slottets husfru Anna Bielke, vilken övertagit förvaret efter sin makes död.[5] I den publicerade krönikan nämns som vi sett inget om något vänligt mottagande, tvärtom, och husfru Bielke nämns överhuvudtaget inte. Slutsatsen är tydlig: Gustav Vasa eller någon annan, kanske äldste sonen Erik, har velat framställa den blivande riksbyggaren som den enda verkligt kampberedde i kriget mot danskarna och därmed, underförstått, den ende arvsberättigade till svenska tronen. I verkligheten var Gustav Erikson i maj 1520 en ung okänd adelsjunker, visserligen med nära kontakter till Sturepartiet men utan praktiska möjligheter att själv ta ledningen i striden.

Ändå skall hans betydelse vid denna tid inte underskattas. Det är uppenbart att Gustav var en av de få, kanske rent av den ende, inom svensk aristokrati som aldrig vacklade i sin övertygelse att Kristian II inte var att lita på och att han måste bekämpas, om det nu var ”fosterlandskärlek”, fruktan att förlora gods och jord eller ren hämndlystnad som drev honom. Detta ledde till att han uteblev från kröningen i Stockholm 1520, vilket räddade hans liv. Efter Stockholms blodbad var Gustav Erikson den ende upprorsledare som både hade utstrålning och kontakter nog att samla män, vapen och pengar för att i juni 1523 framstå som den ende tänkbare kandidaten till en återuppstånden svensk tron. Därför är 500-årsminnet av hans landstigning vid Stensö udde utanför Kalmar 31 maj 1520 värt att ihågkommas.                                 



[1] Peder Svart, Gustav Vasas krönika, utgiven av Gunnar T. Westin(1964), s. 32. Citat ur krönikan återges denna text i något moderniserad form.
[2] Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa, landsfader eller tyrann?(2002), s. 45. Herman Lindqvist Historien om Sverige del II, ”Gustav Vasa och hans söner och döttrar”(1993), s. 46.
[3] Henrik IV grundade kungadynastin Lancaster, ”Röda rosen”, som regerade England under 1400-talets första hälft. Det antas att Strindberg i sin framställning av Gustav Vasa i pjäsen med samma namn i någon mån haft kungen i Shakespeares ”Henrik IV” som förebild, Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk no 41, Folkkungasagan, Gustav Vasa, Erik XIV(1992), s. 488.     
[4] Angående striderna mellan danska trupper och Sturarnas anhängare sommaren 1520, se Marie-Louise Flemberg, Kristina Gyllenstierna, kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann(2017), s. 65 ff.
[5] I inledningen till 1964 års utgåva av Peder Svarts krönika ges en noggrann och intressant redogörelse för dess tillkomsthistoria och forskningen kring denna. För övrigt kan noteras att försvaret av Sveriges två viktigaste fästen på sommaren 1520, Stockholm och Kalmar, leddes av kvinnor.  

måndag 25 maj 2020

tronföljarens mesallians.


Församlingen kände sig beklämd. Deras blickar flackade mellan de båda männen; den gamle kejsaren på sin tron med krona på huvudet, som med möda lyckades dölja sin vrede och den unge ärkehertigen i korpralsuniform, som inte gjorde något för att dölja sin. Hans ögon ljungade när han såg på farbrodern framför sig och ännu mer då han betraktade hovmännen och dignitärerna omkring sig. Det var de och deras fördömda ”etikett” som tvingade honom att genomgå detta förnedrande spektakel. Gudskelov att Sophie inte behövde delta. Kejsaren harklade sig lätt, kastade en snabb blick på ett papper som låg bredvid honom och började förestava eden. Rösten var dov och liksom pressad. Man anade att han fick lägga band på sina känslor. För varje sats som uttalades måste ärkehertigen upprepa det sagda:

”Och således lovar jag

  Franz Ferdinand av Österrike-Ungern

  Att aldrig någonsin för min makas räkning

  Eller för de barn Gud kan skänka oss

  göra anspråk på…”

De närvarande rörde oroligt på sig. Liksom alla pinsamma scener tycktes denna benägen att aldrig ta slut. De yngre åhörarna kände snarast sympati med ärkehertigen och önskade att han snart skulle få lämna detta rum och tillåtas viga sig vid den kvinna han så uppenbart älskade mer än allt annat. De äldre dignitärerna noterade istället kejsar Frans Josefs värdighet och majestät i kontrast mot det unga brushuvudet som tydligen glömt allt vad heder och familjekänsla hette.

Kejsaren hade slutat sin läsning och reste sig från tronen. Med ett sista föraktfullt ögonkast på församlingen lämnade ärkehertig Franz Ferdinand rummet. Han hade just för sin hustrus och sina kommande barns räkning avsagt alla anspråk på Österrike-Ungerns båda troner. Det var den 28 juni 1900.[1] 

Bakgrunden till denna tragikomiska scen var det oskick(friskhetstecken skulle nog många säga idag), som kring förra sekelskiftet insmugit sig i flera av Europas furstehus: Hur ivrigt än kungar och kejsare kämpade för att slå vakt om gamla traditioner krävde allt fler av en ny generation furstar att få gifta sig med en kvinna de älskade, oavsett av vilken börd hon var. Nu hade turen kommit till den man som i praktiken var Österrike-Ungerns tronföljare, ärkehertig Franz Ferdinand.

Franz Ferdinands far var ärkehertig Karl Ludvig, yngre bror till kejsar Frans Josef. I sitt äktenskap med en neapolitansk prinsessa fick han fyra barn, varav Franz Ferdinand var äldst. Gossen var sjuklig och tungsint och tycks länge ha nonchalerats av fadern, som föredrog den yngre sonen Otto. För att kompensera detta strävade äldste sonen att framhäva sig själv, vilket lätt tog sig uttryck i bufflighet och skygghet inför omgivningen. Resultatet blev att varken den formellt belevade Frans Josef eller folk i allmänhet egentligen uppskattade den unge Habsburgättlingen, som å andra sidan ansågs intelligent och kreativ. Som de flesta prinsar vid denna tid gjorde han karriär i det militära och var bland annat en tid högste chef för garnisonen i den böhmiska huvudstaden Prag. Sedan först hans kusin kronprins Rudolf och därefter hans egen far avlidit, båda för övrigt under ganska uppseendeväckande omständigheter, var Franz Ferdinand kring sekelskiftet 1900 de facto arvtagare till den österrikisk-ungerska tronen.[2] Då inträffade något som tycktes innebära politiskt självmord för ärkehertigen.
Under en bal i Prag vid mitten av 1890-talet mötte den drygt 30-årige Franz Ferdinand den några år yngre Sophie Chotek. Sophie tillhörde visserligen Böhmens förnämsta adel men var inte förnäm nog att äkta en medlem av huset Habsburg, allra minst en blivande kejsare av Österrike-Ungern. För Franz Ferdinand var emellertid saken klar: Sophie var den kvinna han älskade. Hon skulle bli hans hustru och framtida drottning! Tills vidare gällde det dock att vara försiktig. Vad som följde var närmast en blandning av klassisk kärleksintrig och tragikomisk fars.

För att lättare kunna träffa Sophie ordnade ärkehertigen anställning som hovdam åt henne i en avlägsen släktings hushåll. Husets härskarinna var en bildad, klok och socialt engagerad men samtidigt ärelysten och bördsstolt kvinna. Själv av kunglig ungersk härkomst och gift med en ättling till kejsarinnan Maria Teresia var hennes stora dröm att se en av sina döttrar som kejsarinna vid hovet i Wien. Att rikets tronföljare regelbundet kom på besök passade utmärkt: Självklart var han förälskad i familjens äldsta dotter! Vid en sådan visit råkade emellertid Franz Ferdinand glömma kvar sitt guldur. Ärkehertiginnan, som antingen var allmänt nyfiken eller också sett att det fanns ett foto i klockan och önskade få sina förhoppningar bekräftade, öppnade locket och såg till sin fasa hovdamen Sophie Choteks ansikte blicka emot sig! Den försmådda ”svärmodern” skyndade till hans majestät för att berätta vilken mesallians hans oförskämde brorson planerade att ingå, till råga på allt på hennes familjs bekostnad. Det ädla ungerska kungablodet åsidosatt för en simpel adelsdam från Böhmen![3]  Frans Josef lär i förstone ha tagit det lugnt, kanske han till och med drog på mun åt det absurda i episoden med klockan.  Att Franz Ferdinand blivit förtjust i en säkert charmig kvinna behövde inte betyda att han verkligen tänkte gifta sig med henne. Det skulle säkert ordna sig med tiden. Snart förstod emellertid kejsaren att han haft fel. Brorsonen tänkte verkligen ingå äktenskap med en icke kunglig dam och till råga på allt vägrade han att avstå från sitt arv som tronföljare.[4]  Exakt vad som sades mellan kejsaren och ärkehertigen vet vi inte. Vad som är säkert är att Franz Ferdinand stod på sig i sitt beslut, samt att de båda herrarnas relation inte blev bättre efter samtalet. Slutligen kom man överens om att giftermålet skulle godkännas men att Sophie inte skulle erkännas som en medlem av kejsarfamiljen. Det innebar att hon inte skulle räknas som drottning och att de barn som föddes i äktenskapet inte kunde ärva tronen. Dessutom skulle Sophie vid ceremonier och banketter komma efter alla ärkehertiginnor i rang och inte inta den plats vid sin makes sida som annars tillkom tronföljarens hustru, Såvida inte Frans Josef själv bjöd henne att göra det.[5]  För att ändå ge ärkehertigens ”dam” en något så när acceptabel ställning vid hovet tilldelades hon småningom titeln ”hertiginna av Hohenberg”. Så följde alltså den tragikomiska scen där Franz Ferdinand gick ed på att inte kräva kejsarinnas värdighet för sin hustru, ej heller tronen för deras barn. Man kan undra vad Franz Ferdinand tänkte. Hoppades han att, när stunden väl var inne, kunna göra sin hustru till riktig drottning och deras barn till tronarvingar, eller var han tvärtom trött på sin härkomst och funderade på att fly med sin käresta?

Trots alla förödmjukelser de måste utstå i hovets närvaro blev Franz Ferdinand och Sophie mycket lyckliga. De fick tre barn som överlevde spädbarnsåren och tycks ha varit exemplariska föräldrar. Eftersom de inte kunde bo i Wien utan att ta hänsyn till det förhatliga hovprotokollet höll de oftast till på slottet Konopischt i Böhmen. Som vi alla vet fick deras äktenskap ett sorgligt slut den där dagen i Sarajevo 1914. Ändå kan man nog säga att äktenskapet mellan ärkehertig Franz Ferdinand och Sophie Chotek var ett av de lyckligaste i kungahusens historia[6].                                       



[1] Den scen som återges ovan är till stora delar fiktiv. Jag har i skrivande stund inte funnit någon detaljerad redogörelse för den ceremoni där Franz Ferdinand avsade sig tronen för sin kommande familjs räkning. Att han verkligen gjorde detta är å andra sidan helt säkert. Tanken att han skulle ha burit korpralsuniform vid tillfället är helt gripen ur luften. Ändå kan jag tänka mig att det etikettsbundna hovet skulle ha yrkat på något liknande, för att markera att ärkehertigen ”förnedrade sig och huset Habsburg” genom sitt äktenskap. Beträffande datum för edsavläggelsen uppger Irheden 28 juni 1900, medan Fredric Morton, som kortfattat berör ämnet i sin bok om de viktigaste händelserna i Wien sista året före krigsutbrottet 1914, uppger att giftermålet med Sophie Chotek ägde rum denna dag.(Svenska Wikipedia anger 1 juli 1900 som vigseldag, vilket stämmer med Irhedens uppgift att edsavläggelsen skedde 28 juni och att ”de gifte sig kort därefter” https://sv.wikipedia.org/wiki/Franz_Ferdinand). Vare sig edsavläggelsen eller giftermålet ägde rum detta datum kvarstår att ärkehertig Franz Ferdinand upplevde en omvälvande händelse i sitt liv exakt 14 år före skotten i Sarajevo.      

[2] Frans Josefs son Rudolf begick självmord i slottet Mayerling i januari 1889, i sällskap med den unga Mary Vetsera. Ärkehertig Karl Ludvig, Franz Ferdinands far, avled 1896 efter att ha druckit ”heligt vatten” i Jordanfloden. Olyckligtvis var detta vatten förorenat av bakterier. Franz Ferdinand utsågs aldrig officiellt till tronarvinge, kanske som en markering av kejsarens allmänna ogillande av brorsonen, eller helt enkelt därför att det ansågs onödigt.  
[3] Böhmen motsvaras som bekant av dagens Tjeckien.
[4] En samtida svensk motsvarighet kan sägas vara prins Oscars giftermål med hovdamen Ebba Munck av Fulkila, (för övrigt en ätt som även tidigare förekommit i intima situationer vid svenska hovet). Oscar var yngre bror till Gustav V och bara fyra år äldre än Franz Ferdinand. Oscar och Ebba gifte sig i England 1888. Prinsen förlorade därmed sin arvsrätt till tronen och sin titel som hertig av Gotland. Han fick dock fortfarande kalla sig prins och använda efternamnet Bernadotte Genom sin mors släkt erhöll Oscar senare titeln Greve af Wisborg. Eftersom han inte var tronföljare och Gustav V redan hade flera söner, var dock den svenske prinsens handlande långt ifrån lika allvarligt som den österrikiske ärkehertigens. Som vi vet skulle flera medlemmar av huset Bernadotte följa i Oscars fotspår.
[5] Detta skedde faktiskt ibland. Hur mycket Frans Josef än ogillade sin brorsons ”felsteg”, var han noga med att uppträda artigt och vänligt mot Sophie när de träffades. Detta hindrade honom inte att efter deras ohyggliga död i Sarajevo 1914 konstatera att han ”befriats från ett stort bekymmer”. Vid begravningen lades ett par handskar och en solfjäder på Sophies kista, de attribut som tillkom en hovdam, medan ärkehertigen fick en soldathjälm.  
[6] Angående förhållandet och äktenskapet mellan Franz Ferdinand och Sophie, se Ulf Irheden, Frans Josef, kejsare i katastrofernas tid(2018), s. 214-217. Ämnet berörs också i Fredric Mortons bok Elfte timmen, Wien 1913 1914(svensk översättning 1993), främst kapitel 3.

söndag 17 maj 2020

Den bortglömde konungen.


Att kvinnor glöms bort i historien tycks vara en etablerad sanning inom genusforskningen. Det är av tradition männens bragder och felsteg som lyfts fram och debatteras. Detta har säkert varit fallet även ifråga om kungahusens historia, kanske i synnerhet just där. Såvida drottningar och prinsessor inte utmärkt sig på något särskilt sätt får de spela andra fiolen i förhållande till sina män, fäder och bröder. Gissningsvis är det flera svenskar som i vår tid vet namnet på åtminstone en eller två kungar ur historien än som kan namnge dessa kungars gemåler.[1] Ett undantag utgörs av Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika, som innehade Sveriges tron i 20 år, 1751-71. Här är det drottningen som står i rampljuset och kungen i skuggan. När jag nyligen, faktiskt för bara några dagar sedan, läste Claes Rainers biografi över drottningen från 2019 fann jag på s. 215 följande formulering: ”Lovisa Ulrikas regeringstid sammanföll med upplysningen, den filosofiska, vetenskapliga och politiska strömning som genomsyrade Europa från 1750-talet och framåt”.

Detta kan naturligtvis vara ett rent feltryck. Men ändå avslöjar det en tydlig tendens. Trots att Adolf Fredrik var regent var det i praktiken hans hustru som representerade den svenska kungamakten under 1750-talet och en stor del av 60-talet. Det är också hennes gärning som utgör det stora frågetecknet för eftervärlden. Var hon en upplyst kvinna i takt med sin tid, eller en maktgalen despot som hotade att störta den begynnande svenska demokratin? Adolf Fredrik får nöja sig med att vara den godmodige, tillbakadragne mannen som lugnt sitter och svarvar sina snusdosor puffande på pipan, egentligen rätt så nöjd med den obetydliga roll ständerna och rådet tilldelat honom, tills han slutligen en sen februariafton 1771 äter ihjäl sig på semlor.   

Att Adolf Fredrik inte var något lysande fursteämne är tydligt. Det fanns för övrigt inga incitament för det i hans bakgrund. Han var en av dessa otaliga småfurstar som det dåtida Tyskland vimlade av sedan medeltiden. Även om deras släktträd kunde vara nog så förnäma var de själva ofta inte särskilt vördnadsbjudande eller mäktiga. Adolf Fredrik hade titeln ”furstbiskop av Lübeck”, som lät bra men inte gav särskilt mycket inflytande.

Sedan denne man år 1743 valts till svensk tronföljare, för övrigt i ett läge då Sverige bokstavligt stod på gränsen till kollaps, gifte han sig följande år med prinsessan Lovisa Ulrika.  Med tidens måttstock är det svårt att tänka sig en hustru som stod högre över sin make i rang. Lovisa Ulrika kom från den uppstigande stormakten Preussen, som redan börjat utgöra ett hot mot den gamla Habsburgdynastin. Hon var syster till Fredrik den store, vars hov var en plats för upplysning och kultur. Voltaire tillhörde de regelbundna gästerna. De som såg Lovisa Ulrika betogs av hennes utstrålning och intelligens. I kontrast mot detta måste ”biskopen av Lübeck”, ha framstått som en lägre gradens officer vid sidan av en general. Skillnaden visade sig snart.    När kungafamiljen 1754 flyttade in i det nya slottet i Stockholm ville drottningen införa den franska seden med offentlig middag en gång i veckan, ”publik spisning”.[2] På så sätt skulle borgerskapet vederfaras nåden att se konungen inta sina måltider. Adolf Fredrik protesterade: ”Vore jag borgare, skulle jag aldrig lämna min soppa för att se någon kung äta”. Han gav snart med sig men fortsatte visa sitt ogillande: En gång då små taburetter utan ryggstöd ställdes fram till de förtjänta gästerna vid en sådan ceremoni, undrade kungen hur någon kunde vilja sitta så obekvämt när de säkert hade mycket skönare stolar hemma.[3] 
I det stora hela tycks Adolf Fredrik ha avstått från att blanda sig i politiken och varit mindre entusiastisk för de storstilade kupplaner som dväljdes av drottningen och hennes vänner i mitten av 1750-talet i syfte att stärka kungamakten.[4] När kontroverser uppstod med rådet brukade man antyda att kungen själv säkert inte var emot det i Sverige rådande ständerväldet, men att han nog leddes av ”objudna rådgivare”. Att indirekt få höra att han saknade ambitioner eller förmåga att göra sig gällande på egen hand kan knappast ha stärkt Adolf Fredriks självförtroende. Ändå är det fel att tro att han var helt menlös. Om rådet föreslog någon till ett visst ämbete och kungen hade en annan åsikt, kunde han fördröja utnämningen genom att helt enkelt låta bli att skriva under den.[5]  Det är också möjligt att den svaghet han ibland visade i kritiska lägen var ett spel för gallerierna. När ständerna vid riksdagen 1755-56 debatterade hur stora, eller snarare små, kungens maktbefogenheter borde vara i förhållande till rådet sökte en kväll några bönder, som ansåg sig ha blivit överkörda av sin talman, upp Adolf Fredrik på slottet. Kungen beklagade händelseutvecklingen och instämde i att bondeståndets talman överskridit sina befogenheter. Han berättade också att andra bonderiksdagsmän sagt sig vilja kasta ut sin högste representant: ”sådant är farligt” fortsatte kungen, men tillade snabbt: ”Jag råder inte någon, men nog har de orsak(att klaga på talmanen). Det grämer mig att lagarna inte efterlevs. Gud hjälpe mig”! Därmed brast Adolf Fredrik i gråt och också hans besökare började gråta. Nästa dag piskade de bönder som hälsat på kungen upp stämningen i ståndet så att slagsmål utbröt. Det hela verkade närmast uppgjort på förhand. Slutligen trängde adelsståndets talman på eget bevåg in i rummet och återställde ordningen. Samtidigt väntade kungen besök av ständernas representanter. När någon undrade var de blivit av, verkade Adolf Fredrik närmast glad: ”Ständerna har nog fått förhinder. De kommer kanske inte alls”. När riksdagsmännen sedan uppenbarade sig tycktes han påtagligt dyster. Kan Adolf Fredrik medvetet ha provocerat fram grälet i bondeståndet. Var han i själva verket förvarnad om vad som skulle hända?[6]

Det lär ha varit Adolf Fredrik som ytterst inspirerade till insamlandet av de ”naturalier” som kom att utgöra grunden till Riksmuseet. Slutligen skall nämnas att kungen följde det mönster som vid denna tid blivit högsta mode för suveräner och som, liksom det mesta, hade Versailles till förebild: att hålla sig med en officiell älskarinna. Eftersom Adolf Fredrik var över 30 då han kom till Sverige var det naturligt att han inte var något oskrivet blad vad gällde kvinnor. Hans utvalda i ungdomen, som man känner till, var Madame de Londel, en dam som drev eget teatersällskap. De två fick en son, Adolf, som så småningom blev stabskapten i Sverige.[7]  Så följde det svenska tronföljarvalet och giftermålet med Lovisa Ulrika. Adolf Fredrik blev familjefar och ”stadgad”. Åtminstone finns på många år inga uppgifter om något utomäktenskapligt förhållande. I början av 1760-talet inträdde emellertid en förändring. Adolf Fredrik var nu drygt 50 år. Med tre söner och en dotter var tronföljden väl tryggad och hustrun kanske mindre spännande än förr. Alla tankar på en mer aktiv politisk roll tycktes sedan länge överspelade. Tillvaron blev helt enkelt långtråkig. Alltså tog sig Adolf Fredrik efter 30 år en ny älskarinna. Valet av partner var kanske inte det lämpligaste konventionellt sett. Hon var nämligen svärdotter till kungens forna älskarinna Madame de Londel, som nu etablerat sin teatergrupp i Sverige.[8]  Kungens förhållande var väl känt vid hovet. Även denna gång fick paret en son, som dock avled i unga år. Därefter övergick Adolf Fredrik till att, mer efter regelboken för kungars snedsprång, uppvakta en av hustruns hovdamer. Resultatet blev en dotter, som med tiden blev sin halvsyster Sofia Albertinas skyddsling och gift med en medlem av familjen Stenbock.[9]   

Av allt detta torde framgå att kung Adolf Fredrik kanske var något mer än en fridsam småborgare med pipan i munnen och svarven till reds.                

                 



[1] Ändå blev jag positivt överraskad när jag inför författandet av denna text frågade följarna av min hemsida https://www.facebook.com/bosonshistoria/ vilka svenska drottningar, som inte varit regenter, de kände till. Flera namn på i vår tid förmodligen inte allmänt kända drottningar kom in. Det vanligast förekommande namnet var dock, föga förvånande, Karin Månsdotter, Erik XIV:s legendariska hustru av folket. De som svarade hade naturligtvis ett särskilt intresse för historia och är antagligen, tyvärr, inte representativa för svenska folket i allmänhet år 2020.    
[2] Hur en sådan tillställning kunde se ut visas på Pehr Hilleströms berömda målning från Gustav III:s tid https://sv.wikipedia.org/wiki/Publik_spisning#/media/Fil:Hilleström_slottsinteriör.jpg .
[3] Herman Lindqvist, Historien om Sverige del V ”Nyttan och nöjet”, s. 347. Ovanstående skall inte förstås så att det rådde någon sorts fiendskap mellan makarna. De tycks tvärtom ha trivts i varandras sällskap, i synnerhet de första åren. Enligt Lovisa Ulrika brukade de dricka kaffe tillsammans om morgnarna, ”som två turturduvor”. Hon beskrev också sin man som ”god och rättrådig”. 
[4] Efter Karl XII:s död 1718 hade den reella makten övergått till rådet och de fyra stånden i riksdagen. Det hette visserligen att kungen ”äger styra riket med råds råde”. I praktiken hade kungamakten närmast förvandlats till en symbol, nästan som i vår egen tid.  För den stolta Lovisa Ulrika var enbart detta obegripligt och de intrång och trakasserier hon fick utstå från hattpartiets sida stärkte hennes beslut att handla. Revolutionsförsöket 1756 blev dock ett fiasko, som kostade fyra adelsmän och fyra ofrälse livet genom halshuggning.
[5] Detta var anledningen till att den i historien så bekanta namnstämpeln togs fram.
[6] Grälet i bondeståndet och förspelet till detta skildras utförligt och populärt hållet i Gardar Sahlbergs bok Mera makt åt kungen, revolutionsförsöket 1756(1976), s. 48-53. Denna bok är överhuvudtaget att rekommendera för den som vill veta mer om den politiska stämningen i Sverige vid ”frihetstidens” mitt och naturligtvis särskilt om hovpartiets kuppförsök på sommaren 1756.
[7] Denne son avled vid knappa 40 års ålder 1771, samma år som Adolf Fredrik.
[8] För att göra historien än färgrikare kan tilläggas att Lovisa Ulrika själv bjudit in sin makes forna älskarinna och hennes sällskap till Sverige. Man kan undra vad den yngre Mousieu de Londel ansåg om att hans hustru inlett ett förhållande med en man som tidigare varit hans mors älskare     
[9] Rainer, s. 246-48.

fredag 8 maj 2020

"Det står er fritt att följa er böjelse för denna person" - Anne Boleyns brev till Henrik VIII från Towern 1536.

När man forskar kring omvälvande perioder och händelser i historien är efterlämnade brev av särskilt värde. De utgör rester från det förgångna. (Hur mycket material av det slaget blir för övrigt kvar efter vår digitaliserade tid)? Brev av historiens mera spännande personer får naturligtvis speciellt stort värde, i synnerhet när dessa brev skrivits i samband med dramatiska händelser, kanske rentav inför döden. Ett exempel är Marie Antoinettes brev till sin svägerska natten före drottningens avrättning. Ett annat det brev som Maria Stuart antas ha skrivit till lord Bothwell några dagar före Darnleys våldsamma död i februari 1567 och som, om det är äkta, visar att drottningen varit delaktig i mordet på sin make. Ett på sitt sätt lika gripande brev som de ovan nämnda är Anne Boleyns brev till Henrik VIII 6 maj 1536, nära två veckor innan drottningen avrättades i Towern.[1]

Anne Boleyn lever under en stormig tid i Englands historia, faktiskt bidrar hon själv till att göra den stormig. Hennes familj är ursprungligen av högborgerligt stånd men har genom åren lyckats gifta in sig i den engelska högadeln. Hennes far, en talangfull hovman och diplomat, sänder tidigt sin dotter till Europas hov för att utbilda sig till fulländad världsdam. Anne motsvarar förväntningarna i hög grad och när hon återvänder hem drar hon genast allas blickar till sig. En av dem som påverkas mest är Englands kung, Henrik VIII, som efter mer än tio år inte fått någon arvinge med sin hustru Katarina. Häftigt förälskad friar han och snart vet hela hovet att kungen ämnar förskjuta sin spanskfödda drottning till förmån för en av hennes hovdamer. Men processen tar lång tid. Påven vägrar godkänna det nya äktenskapet och slutligen utropar sig Henrik VIII till engelska kyrkans överhuvud för att lösa problemet. Paret gifter sig någon gång i slutet av 1532 eller början av 1533 och i juni 1533 kröns den nya drottningen i London under pomp och ståt. Men den äktenskapliga lyckan solkas snart i kanten. Drottningen får inte den son man räknat med utan en ”värdelös” dotter, Elisabet. Visserligen fastställs inom kort i lag att Anne Boleyns barn med Henrik skall ses som tronarvingar men det blir allt tydligare att kungen är irriterad på sitt nya fruktlösa äktenskap. Anne kommer också lätt i gräl med folk och ibland även med sin man. Därtill har, inte minst i och med kungens upphöjelse till kyrkans överhuvud, tidens protestantiska rörelser börjat få fäste i landet. Under hösten 1535 inleder kungens nye minister Thomas Cromwell nedmonteringen av det engelska klosterlivet. Anne har visserligen själv en dragning åt protestantismen men hon ogillar att intäkterna från klostren mest går till att berika kungen och adeln och mindre till att främja utbildning och kunskap. Drottningens förhållande till Cromwell blir allt sämre, samtidigt som alltjämt ingen tronarvinge kommer till världen vilket gör kungen allt otåligare. Rykten går redan att han förälskat sig i en ny hovdam, Jane Seymour.   I slutet av januari 1536 får Anne missfall och efter detta tycks en kedja av händelser sakta sättas i rörelse. I april tillsetts kommissioner för att utreda vissa icke närmare specificerade brott och vid månadsskiftet april-maj arresteras flera hovmän, däribland en av drottningens musiker och flera andra män ur kungaparets inre uppvaktning. 2 maj 1536 hämtas Anne Boleyn oförmodat i palatset i Greenwich. Hon ställs inför en samling av rikets främsta män under ledning av sin egen morbror hertigen av Norfolk, som hon länge varit i konflikt med. Drottningen anklagas för förräderi och otrohet med flera hovmän. Senare samma dag förs hon till Towern. Ytterligare fyra dagar senare, 6 maj 1536, skriver hon sitt brev till Henrik VIII.[2]

Även om brevet stundom verkar något förvirrat och ger intryck av att ha skrivits under stor nervpress, är innebörden klar: Drottningen uttrycker sin bestörtning över vad som hänt men säger sig samtidigt alltid ha räknat med en dylik utveckling: ”Ty eftersom min upphöjelse och drottningvärdighet endast berodde av ers nåds böjelse, visste jag att minsta förändring vore tillräcklig för att denna böjelse skulle riktas åt annat håll”.  Den omständigheten att en uttalad fiende(Norfolk), medverkat vid hennes fängslande har gjort drottningen helt på det klara med vad det egentliga syftet är och om det är sant att en ärlig och öppen bekännelse kan rädda henne ”skall jag med största beredvillighet och pliktkänsla villfara er begäran”. Å andra sidan kan kung Henrik inte vänta sig att ”er stackars hustru” skall erkänna förbrytelser som hon aldrig haft för avsikt att begå. Anne Boleyn hänvisar också till deras gemensamma dotter, den blivande drottning Elisabet, och besvär kungen att inte låta någon nyckfullhet eller förtal fläcka vare sig henne själv eller den lilla prinsessan.[3] Därefter begär drottningen en öppen och opartisk rättegång, så att antingen ”ni skall se min oskuld klart bevisad, era misstankar bemötta och världens förtal tystat, eller min skuld uppenbarad”. I det senare fallet skall kungen vara fri ”inte bara att döma mig som en trolös maka” utan också att ”följa eder redan etablerade böjelse för denna person, för vars skull jag nu befinner mig där jag är och vars namn jag redan länge kunnat nämna. Ers nåd har inte varit omedveten om mina misstankar beträffande detta”.

Om däremot kungen avgjort hennes öde på förhand ”och inte bara min död utan också ett gement förtal bringar er glädjen att få njuta av er lycka”, ber drottningen endast att Gud skall förlåta hennes man och inte döma honom alltför strängt vid sin domstol, dit de båda snart kommer att kallas och där drottningen säger sig vara övertygad om att hennes oskuld kommer att klarläggas, ”vad än världen tänker om mig”.  Slutligen ber hon att ingen annan än hon själv skall straffas för de brott hon påstås ha begått och att de män som hon hört sitter fängslade skall släppas: ”om namnet Anne Boleyn någonsin behagat era öron, uppfyll då denna önskan”.

Brevet är undertecknat:

”Er synnerligen lojala och alltid trofasta hustru Anne Bullen”. Därtill anges att brevet skrivits ”i mitt dystra fängelse i Towern 6 maj”.



Frågan är, som alltid när det gäller historiska dokument, om detta oerhört laddade brev, som trots den skenbart lugna tonen är så fullt av motstridiga känslor; vrede, sorg, beslutsamhet och rädsla, är äkta. Då det första gången publicerades, i en biografi över Henrik VIII från 1649, uttryckte författaren starka tvivel på äktheten och menade att det troligen skrivits på drottning Elisabets tid. Flera historiker och skribenter har sedan dess debatterat frågan. Originalet skall aldrig ha nått Henrik VIII utan blivit kvar bland de papper kungens förtrogne Cromwell mottagit från Towerns kommendant, sir William Kingston, och sedermera förstörts i en brand 1731. Ett viktigt argument för förfalskningsteorin anses vara att handstilen inte skulle stämma med den som återfinns i autentiska brev av drottningens hand. Eftersom originalet inte finns bevarat är detta numera omöjligt att bevisa. Ett annat är att den version som publicerats uppges vara försedd med anteckningen: ”Till kungen från Damen i Towern”. Anmärkningen skall ha gjorts av Cromwell, men varför uttryckte han sig på detta sätt? En förklaring kan vara att det brev som förstördes 1731 var en kopia gjord av Cromwell där denne, som väl visste att Annes öde var beseglat, roat sig med den cyniska kommentaren. Forskaren Claire Ridgway, som specialiserat sig på tudortiden i allmänhet och Anne Boleyn i synnerhet, går i sin bok om drottningens fall i korthet igenom de vanligaste argumenten för och emot brevets äkthet. Hon tycks själv benägen att tro på autenticiteten men tar inte upp vad som enligt all logik måste innebära att brevet är äkta.[4]  Det finns två bärande argument för äktheten.. De som tror att brevet är ett falsarium menar att det skrivits under drottningens dotters regeringstid. Frågan är varför någon vid den tiden skulle ha besvärat sig med att skriva ett sådant brev. En möjlighet är att man velat höja Elisabets status genom att visa att hennes mor varit oskyldig. Men varför publicerades i så fall brevet nästan ett sekel senare och av en historiker som ansåg det vara en förfalskning? Vidare är brevets ton oerhört personlig: Drottningen bedyrar helt enkelt sin oskuld och skyller sitt fall på Henrik VIII:s böjelse för en annan kvinna. Om brevet skrivits under Elisabets regering borde rimligen ett mer politiskt gångbart skäl till Annes fall ha anförts. Man kunde exempelvis låta antyda att katolikerna vid hovet, av vilka drottningens morbror Norfolk var en, önskat störta den på religiösa reformer inställda drottningen i fördärvet. Någon sådan antydan finns inte i brevet. Men det starkaste argumentet för äktheten är ett annat. Enligt Ridgway hävdas i brevet att Anne störtats därför att kungen önskar gifta sig med Jane Seymour. Detta är emellertid oriktigt. Jane Seymours namn nämns överhuvudtaget inte i brevet. Det görs bara en antydan. Drottningen skriver att kungen, om hennes skuld bevisas, inte bara är fri att döma henne för otrohet, utan också: ”to follow your affection alredy settled on that party…whose Name I could some good while since have pointed unto”(min kursivering).
 Det står klart att Anne Boleyn visste att Jane Seymour var hennes tilltänkta efterträderska. 11 maj 1536, några dagar efter att brevet skall ha skrivits, fick drottningen besök av ärkebiskop Thomas Cranmer, som kände henne väl. Han sökte få henne att bekänna sina brott, men drottningen  skrek att hon mycket väl visste att kungen tröttnat på henne och planerade gifta sig med Seymour. Vad än andra kunde ha påstått var anklagelserna mot Anne oriktiga.[5] 

Det kan kanske vid första ögonkastet förefalla underligt att drottningen inte nämner Jane Seymour vid namn i sitt brev. Flera anledningar är dock tänkbara: Anne kan ha funnit det överflödigt att nämna namnet helt enkelt därför att både kungen och hon själv väl visste vem Englands tilltänkta nya drottning var. Hon kan också ha önskat genera eller rentav skrämma kungen genom att enbart göra en hänsyftning på sin rivals identitet, eller bara velat markera sitt förakt för "denna person".Om man utgår från att brevet är en förfalskning blir saken å andra sidan fullständigt obegriplig: Varför skulle en sentida skribent låta Anne Boleyn avstå från att nämna namnet på den kvinna som kort efter hennes död upphöjdes till kung Henriks tredje drottning, en kvinna hon själv pekade ut inför biskop Cranmer och som, till priset av sitt eget liv, i oktober 1537 födde Henrik VIII den son han så intensivt längtat efter? Att brevet inte uttalat nämner Jane Seymours namn är i själva verket ett utomordentligt starkt indicium på att det är äkta.

Den scen som framträder för det inre ögat är i högsta grad fängslande. Anne Boleyn sitter i arrest i sina rum i Towern. Hennes vänner och släktingar bävar för sitt öde och flera av dem har redan fängslats. I ett desperat försök att rädda deras och kanske också sitt eget liv och ära eller kanske för att helt enkelt påminna kungen om sin existens och sitt egenvärde, skriver drottningen till sin man. För att visa att hon mycket väl förstår det egentliga motivet till vad som skett och göra piken så mycket skarpare väljer hon att endast antyda namnet på sin rival om kungens gunst. Kanske skall det få honom att besinna sig, eller åtminstone att skämmas. Brevet nådde som sagt av allt att döma aldrig fram till kungen och skulle högst sannolikt inte ha påverkat hans beslut. Annes öde var avgjort.  Hennes önskan om en öppen rättegång uppfylls såtillvida att processen görs offentlig. Men den är i realiteten ett skådespel. Redan efter en dag, 15 maj 1536, döms drottningen till döden, bland annat för otrohet och förräderi. Fyra dagar senare, 19 maj 1536, hallshuggs Anne Boleyn på stupstocken i Towern.[6]                                      

                           



[1] Den engelske forskaren och författaren Claire Ridgway återger brevets innehåll i sin bok The Fall of Anne Boleyn a countdown (andra utgåvan 2015), s. 131-33. En svensk översättning i något förkortad version återfinns i tidningen Världens historia – Historiens största dramer i fokus(nr 9 2018), s. 80-81. Brevet återges också i Margaret Georges´ roman Henrik VIII:s självbiografi del II, ”Söndra och härska”(svensk översättning 1989), s. 83-84. Denna senare version skiljer sig dock från de båda andra på vissa väsentliga punkter.
[2] Anne Boleyn hölls inte i regelrätt fängelse utan förvarades i en svit bostadsrum i Towern, antagligen de rum där hon vistades före sin kröning nära tre år tidigare. Drottningen uppvaktades av sex kvinnor, vilka dock snarare var att betrakta som vakter än hovdamer.
[3] Elisabet var vid moderns fängslande drygt 2 och ett halvt år gammal.
[4] Detta är helt och hållet min egen uppfattning.
[5] Ridgway, s. 159.
[6] Två dagar före Annes avrättning halshögs fem män som påstods ha varit hennes älskare, bland dem hennes egen bror George. För en uppläsning av drottningens brev till Henrik VIII, se https://www.youtube.com/watch?v=ilY6SLkKzlM.