fredag 30 juni 2017

Om nackdelen med fördomar och fördelen av att läsa medlemsförteckningar - Ett möre mellan Gustav V och Prins Lennart


Att göra bort sig är ingen konst: det händer hela tiden. Jag har tidigare hävdat att kungligheter har en speciell fallenhet att göra det om de måste träda utanför sin vanliga sfär utan något som helst skyddsnät. Sådana fadäser är naturligtvis särskilt vanliga i ett land där kungen(eller presidenten), regelmässigt hålls isolerad från folkets stora flertal och är alltså mindre vanliga i en demokratisk stat. En annan situation där kungligheter lätt gör bort sig är när fördomar grundade på ideologi kommer i konflikt med verkligheten. Den som håller sig med förutfattade meningar har överhuvudtaget lätt att ställa till det för sig: så om du uppskattar att folk gör sig lustiga på din bekostnad, skaffa dig ett knippe fördomar! Ett litet exempel på detta finns att hämta hos Gustav V av Sverige. Den episod som här ska berättas utspelades med bara två personer närvarande, varför möjligheten föreligger att allt kan ha gått annorlunda till än vad kungens ”motspelare” hävdar i sina minnen . Jag uppfattar dock källan som trovärdig och hur som helst är historien rolig att både höra om och läsa.

På vintern 1930 gick det vilda rykten i Stockholmssocieteten: Prins Lennart, sonson till kung Gustav, tänkte gifta sig med en flicka av borgerlig härkomst! Ryktena var sanna. Flickan hette Karin Nissvandt och var yngsta dotter till en av de första revisorerna I Sverige. Han hette Sven i förnamn och var känd som en duktig och samvetsgrann yrkesman. En styvdotter till Nissvandt, som vid moderns omgifte antagit sin nye faders namn, var gift med greve Birger Mörner, bekant med Lennarts far prins Wilhelm.[1] Ungdomarna träffades första gången sommaren 1924 på prinsens slott Stenhammar i Sörmland. Karin var tretton, Lennart femton år. Deras vänskap blev allt varmare och slutligen insåg de att de älskade varandra. Båda var medvetna om att ett giftermål skulle medföra svåra komplikationer. Liksom idag fordrades kungens samtycke och oavsett om Gustav V gav det eller inte skulle Lennart förlora sin titel och ställning om han gifte sig med Karin.[2] Vartefter tiden gick blev de allt säkrare: De var beredda att utstå vad som helst för att gifta sig. År 1930 innebar på flera sätt att Lennarts liv förändrades. För det första fyllde han 21, vilket enligt dåtida regler innebar att han blev myndig. För det andra dog Gustav V:s drottning Victoria i april. Denna åtminstone på ytan mycket strikta dam, som vördat Gud, plikten och konungadömet av Guds nåde och som i praktiken varit sonsonens förmyndare sedan tidiga år, skulle knappast ha tolererat sin skyddslings allt intimare umgänge med en flicka av icke kunglig börd: än mindre giftermål med en sådan person. Den respekt unge Lennart lärt sig hysa för farmodern satt dessutom djupt och skulle säkerligen ha hämmat hans beslutsamhet. Han själv konstaterade senare apropå drottningens död: ”En av de smärtsammaste svårigheterna på min framtida väg hade förflyktigats”.[3] Också rent praktiskt innebar Victorias död en fördel. Slottet Mainau vid Bodensjön i Tyskland, som under snart ett sekel tillhört storhertigarna av Baden, hade inte konfiskerats vid revolutionen 1918. Genom en uppgörelse med en bror till Victoria hade slottet övergått till drottningen vid dennes död 1928. När Victoria dog skulle Mainau i sin tur övergå till hennes yngre överlevande son, prins Wilhelm och hans efterkommande, dvs. Lennart.[4]  Även om de tilltänkta arvingarna mottagit beskedet med minst sagt blandade känslor vid godsherrens död 1928, hade Lennart med tiden blivit alltmer intresserad. Mainau var visserligen förfallet men det skulle nog gå att göra något av det. Hur som helst erbjöd det en fast punkt om alla skepp i Sverige skulle brännas på grund av giftermålet med Karin. Wilhelm hade för sin del deklarerat att han inte tänkte investera i Mainau. Det fick bli Lennarts sak. Sonen accepterade. Stunden för giftermål tycktes komma allt närmare. Hovet visste naturligtvis vad som var på gång. Karin och Lennart hade umgåtts sporadiskt i flera år och Lennart själv misstänkte efteråt att hans gamla barnsköterska, som fortfarande stod i hans tjänst och hade vissa tendenser till svartsjuka, på ett tidigt stadium skvallrat för några inom hovet som stod prins Wilhelm nära. Hur det än förhöll sig var Gustav V förberedd då sonen Wilhelm i början av december 1930 berättade för honom att Lennart stod i begrepp att förlova sig. Av vad som nådde brudgummen in spe verkade farfadern ta saken med fattning men Lennart var ändå orolig för vad som skulle hända under årets julfirande på Drottningholm. Memoarerna tyder på att kronprins Gustav Adolf(senare Gustav VI Adolf), eller ”Farbror Gusty”, som Lennart kallade honom, redan i förväg betraktades som den farligaste motståndaren i den kommande striden. Så blev också fallet. På annandagen kallade kronprinsen sin brorson till enskilt samtal inför lykta dörrar. Efter att ha frågat om det var sant att Lennart tänkte gifta sig med en flicka av icke kunglig börd och, sedan frågan bevarats med ja, framhållit de praktiska följderna av ett sådant handlingssätt, kom Gustav Adolf in på den tilltänkta brudens familj. Han påstod att de ”inte åtnjuter medborgligt anseende”. Detta var så absurt att brorsonen nästan brast i skratt, även om han naturligtvis blev djupt upprörd på sin fästmös vägnar. Karin reagerade med samma blandning av indignation och roat överseende då hon fick höra vad som hänt. Några dagar senare kom Gustav V med samma påstående som Gustav Adolf. Ingen av dem besvärade sig dock med att framlägga några konkreta bevis på familjen Nissvandts dålighet eller ens antyda vem som lämnat uppgifterna, endast att det rörde sig om ”vederhäftiga personer”. Det verkade dessutom närmast som om kronprinsen lagt orden i sin fars mun. Kungen hade hur som helst inget nytt att komma med.[5] Lennart fortsatte lugnt sina lantbruksstudier på ett gods i Västergötland. En dag i januari ställde husets herre till med fest och Lennart bjöd Karin dit. Festen blev lyckad men pressen slog upp saken på förstasidorna. Lennart avslöjade sina planer för journalisterna rakt på sak: Ja, han och Karin tänkte gifta sig. I känslan av vad som nu skulle följa reste paret till Stockholm. Vid ankomsten kallades prinsen omedelbart till konungen. Det var nu som kungen gjorde bort sig, eller snarare visade hur lite han haft på fötterna när det gällde Karins familj.

När Lennart kom in i kungens rum satt denne och broderade, vilket var vanligt då han förde pinsamma samtal. Gustav V upprepade vad han sagt tidigare: Han kunde inte godkänna giftermålet, familjen Nissvandt var dåliga osv. Samtalet verkade inte leda någonstans. Kungen broderade, Lennart lyssnade utan att svara och så småningom sänkte sig tystnaden i rummet. Vi låter greve Bernadotte själv berätta vad som nu följde.

-          Jag satt hövligt kvar. Bredvid mig på bordet låg ett grönt häfte: Stadgar och medlemsförteckning för Hans Majestät Konungens jaktklubb. Jag bläddrade förstrött i den Hjärtat gjorde en kullerbytta. Under revisionsberättelsen för det gångna årets räkenskaper stod namnet Sven Nissvandt. Jag visade sidan för farfar.

-          Det här är Karins pappa, sade jag.

Farfar tittade ganska länge. Lade ifrån sig arbetet.

-          Nej, nu måste jag gå och klä om mig. Adjö med dig.

Jag fick en vänlig puss på båda kinderna. Från farfar hörde jag aldrig mera ett ont ord om familjen Nissvandt.[6]        

Nog var det tur för Gustav V:s prestige att inga vittnen fanns till denna scen.      

               



[1]  Att Karins svåger tillhörde släkten Mörner borde, med tanke på ätten Bernadottes historia, i sig ha räckt som introduktion i kungafamiljen. Enligt Lennarts memoarer var Mörners hustru i själva verket Nissvandts biologiska dotter medan Wikipedia betecknar henne som hans styvdotter: Lennart Bernadotte, "Käre prins, god natt"(1977), s. 196 och https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Nissvandt. 
[2] § 5 i dåtida successionsordningen återges på s. 226 i memoarerna. För jämförelse med nutida bestämmelser se https://riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/successionsordning-18100926_sfs-1810-0926 §5..
[3] Bernadotte, s.218.
[4] Eftersom Wilhelm redan ägde Stenhammar och, i likhet med sin mor, ofta vistades på varmare breddgrader, bör Victoria och hennes bror i praktiken ha avsett Mainau som en gåva till Lennart. Åtminstone var det så han själv uppfattade saken. Att drottningen på detta sätt gav sonsonen en egendom utanför Sveriges gränser kan kanske tolkas som en (omedveten?), önskan att ge sin forne skyddsling en möjlighet till frigörelse.
[5] Varför Gustav Adolf var så hätsk mot brorsonen är svårt att säga. Det troligaste är enligt min åsikt att han fruktade ”ett dåligt exempel” för sina egna söner, av vilka två snart följde sin kusin i spåren. Den  ”förföljelse” som Lennart Bernadotte i många år säger sig ha utstått från farbroderns sida bottnade kanske i uppfattningen att sönerna ”förletts att svika sin pliikt” genom kusinens agerande.  
[6] Bernadotte s. 227.

torsdag 22 juni 2017

Misslyckandet i Varennes, bar hovetiketten skulden?


En kvart före tio på kvällen tjugonde juni 1791 stannade en mindre hyrvagn vid Cours des Prince på baksidan av Tuilerierna, det palats i Paris där kungafamiljen residerade sedan snart två år tillbaka. Det var inte ovanligt att en vagn stannade till just här. Hovmän som inte bodde i slottet eller personer som varit på besök brukade ta en vagn härifrån för att åka hem, besöka någon av stadens många politiska klubbar eller kanske i hemlighet avlägga visit hos sin käresta.  Mannen på kuskbocken tycktes som en av många med samma syssla. Han bar en sliten brun peruk och den svarta rock som var karaktäristisk för yrket. Alltemellanåt sparkade han på vagnshjulen för att kontrollera att de var ordentligt fästade och tog sig en pris ur dosan. När en yrkesbroder kom förbi nickade han vänligt och bjöd på snus. Om någon tittat närmare efter skulle han kanske ändå ha undrat om allt stod rätt till med kusken. Hans hållning var extremt förnäm och värdig, händerna var vita och smala som på en adelsman och han tycktes inte vilja prata med de andra kuskarna på platsen utan mumlade bara något ohörbart när han blev tilltalad. Han verkade också egendomligt spänd och kastade då och då blickar på en bakdörr till palatset, som om han väntat på någon särskild person. Plötsligt öppnades bakdörren och en grupp människor kom ut. Två av dem var kvinnor. Av de tre andra var en man och två barn, båda klädda i flickkläder. Den yngsta i sällskapet, som tycktes vara i sexårsåldern verkade glad och uppspelt, ungefär som om hon deltog i ett lustigt teaterstycke. Hennes syster, om de nu var syskon, verkade mer allvarlig, som om hon fruktade att något skulle hända. Den lilla gruppen gick fram till kusken som log ett snabbt leende och bjöd barnen och en av kvinnorna att stiga upp i vagnen. Han slog med piskan och det lilla ekipaget satte sig i rörelse. Kvinnan som lämnats kvar såg efter de bortfarande med en oroligt kärleksfull blick och torkade sig i ögonen. Därpå återvände hon och mannen som ledsagat henne hastigt in i slottet. Den första delen av planen hade lyckats. Barnen var i säkerhet. Nu återstod bara kvinnan själv, hennes man och hans syster.[1]
Detta var upptakten till den händelse som i historien kom att kallas ”flykten till Varennes”. Kusken som väntat utanför palatset var ingen mindre än den svenske adelsmannen Axel von Fersen. Barnen han fått hand om var Frankrikes kronprins, utklädd till flicka och pojkens äldre syster. Kvinnan som lämnats kvar var deras mor, drottning Marie Antoinette. Hon och kungen skulle snart ansluta sig till de andra. Kvinnan som stigit upp i vagnen var prinsens guvernant, som under resan skulle kallas Madame De Korfff, rysk baronessa. Den som intresserar sig för franska revolutionens historia vet att flykten misslyckades. Kungafamiljen hejdades i den lilla staden Varennes ett dygn efter avfärden och nästa dag fördes de tillbaka till Paris, närmast som fångar. Vi ska inte diskutera själva flykten närmare. Frågan är istället varför den misslyckades, eller snarare om kungafamiljen på något sätt bär skulden för misslyckandet. Kunde de ha handlat annorlunda?  

Det finns en tendens bland skribenter och historiker att skylla den misslyckade flykten på kungaparets, vanligen drottningens, oförmåga att ”inte vara kungliga”.[2]  Stefan Zweig radar i sin karaktärsstudie över drottningen upp de begångna felen på ett sådant sätt att en modern, oförberedd läsare frestas att undra om kungaparet med omgivning helt saknat omdöme.  Enbart författarens uttryckssätt är nog för att man nästan ska känna förakt för dem: ”Även på den farligaste av alla färder måste den odödliga etiketten med”, skriver han och ”om kungen och drottningen skall resa tjugofyra timmar måste de färdas bekvämt, om det också gällde att komma ut ur själva Gehenna”. Som slutkläm konstateras, apropå alla saker som togs med, hur stor vagnen var osv ”Det förvånar bara  att man inte också sätter upp liljevapnet(franske kungens vapen), fullt synligt på vagnsdörren”.[3] Herman Lindqvist konstaterar slutligen i sitt program om Axel von Fersen från 1992, ursäktande men ändå med en kritisk underton, att man ju inte hade någon erfarenhet av att låta Frankrikes kungapar rymma: ”De visste inte hur många eller hur få tjänare de kunde vara utan”. [4] Marie Antoinette och Ludvig XVI får med andra ord i stort sett skylla sig själva att det gick som det gick. Är då denna tillsynes allmänna förkastelsedom över ”flykten till Varennes” berättigad? Låt oss börja med att fråga oss vad det innebär ”att färdas enkelt”. Svaret blir, precis som när man definierar skönhet, en fråga om personliga värderingar och referenser. Att färdas i en enda vagn, med bara några få möbler och lite husgeråd, måste sannerligen framstå som enkelt, för att inte säga primitivt, om man till vardags är kung och drottning av Frankrike, en roll dessa människor normalt aldrig trädde ut ur.[5]  Madame de Tourzel, guvernanten som under flykten spelade rollen av baronnesa, påpekade senare att vagnen faktiskt inte var så märkvärdig med tanke på att den var avsedd för en längre resa på besvärliga vägar. En sådan vagn måste vara stadig och stark.[6] Att inte ta med matförråd, köksattiraljer och sängkläder skulle för övrigt ha inneburit att resenärerna tvingats förlita sig enbart på vad värdshusen efter vägen förmådde av mat och logi, vilket naturligtvis i sig måste öka risken för upptäckt då man lämnade vagnen. En annan omständighet som brukar väcka kritik är att några hovdamer sändes iväg för att vid resans mål ansluta sig till kungaparet, så att drottningen inte skulle vara utan tjänstefolk och att diverse dyrbarheter anförtrotts åt drottningens frisör, för naturligtvis måste majestäterna uppträda som sådana även om det var revolution!  Vi bör då komma ihåg att revolutionen vid denna tid ännu inte segrat. Den var fortfarande ett visserligen framgångsrikt men begränsat uppror; ”en inre fransk angelägenhet” skulle man säga idag. De flesta europeiska länder styrdes fortfarande av enväldiga, eller närapå enväldiga monarker. Det dröjde till efter första världskriget innan idén om monarken som envåldshärskare utsedd av Gud kunde anses helt avförd från agendan i Europa. Kung Ludvigs bröder och flera släktingar hade redan lämnat Frankrike. De hade på intet sätt gett upp tanken att kväsa dessa simpla upprorsmän som kallade sig ”revolutionärer”. Att i det läget framträda som fattiga flyktingar, fördrivna från sin huvudstad av de egna undersåtarna, gick inte ann. Det vore att sänka sin prestige i andra furstars ögon. Så snart resan var slut måste kungaparet åter bli kungligt och uppträda i enlighet därmed.[7]  Drottningen, som stod för flyktplanerna inom familjen, tycks också haft uppfattningen att revolutionen i stort sett var en angelägenhet för Paris. Till en av sina förtrogna skrev hon: ”Jag tror att landsbygden är mindre fördärvad än huvudstaden, men det är Paris som anger tonen för hela kungariket.  …Först när konungen kan visa sig fri i en befäst stad, skall man bli förvånad över att se hur många missnöjda(med revolutionen), som skall komma fram”. Att fly var följaktligen liktydigt med att komma bort från själva huvudstaden. Hade man väl hunnit så långt skulle säkert ingen stoppa Frankrikes kung, även om hans identitet avslöjades.[8]  Även om ett sådant synsätt kan förefalla naivt hade drottningen bara Paris att referera till. De få delegationer från riket hon sett, senast 14 juli 1790 då årsdagen av Bastiljens fall högtidlighölls, antydde snarast att lojaliteten mot kungamakten var långtifrån utslocknad i Frankrike i stort.

Om alltså flyktvagnen, för övrigt en så kallad ”Berlinare”, inte kan anses ha varit oproportionerligt tung och om de medförda möblerna och efterföljande dyrbarheter och tjänare kan förklaras och ursäktas, begick då kungafamiljen inget misstag som med rätta kan läggas dem till last och som avsevärt bidrog till flyktens misslyckande? Svaret på den frågan är dessvärre ”jo”. Det begångna felet uppmärksammas av Zweig men han fokuserar inte på det. Det sorgliga är att det ödesdigra misstaget inte alls hade med hovetikett att göra utan med en mänskligt sett fullt förstårlig önskan att hålla ihop. Sedan de skräckfyllda dagar i oktober 1789 då en folkmassa stormat in i Versallies, dödat flera av kungaparets livvakter och tvingat dem att flytta till Paris hade familjen lovat att aldrig skiljas åt så länge oroligheterna pågick. Redan kort tid efter ankomsten till Paris hade drottningens vänner föreslagit att hon själv och kronprinsen skulle lämna Frankrike i hemlighet. ”Vad säger ni”, utbrast Marie Antoinette. ”Skulle jag lämna kungen ensam?” Efter någon betänketid fastslog hon: ”Jag kommer inte att resa; Min plikt är att dö vid konungens fötter”.[9] I denna rörande önskan att hålla ihop ligger, som jag ser det, det avgörande misstaget i flyktplanen. Som bekant reser Sveriges kung och kronprinsessa i denna dag inte tillsammans för den händelse att någon olycka skulle ske. Hur mycket större skäl hade då inte Ludvig XVI och Marie Antoinette att med tanke på de oroliga tiderna färdas var för sig, låta någon pålitlig, exempelvis Fersen, föra bort kronprinsen och systern eller kanske endast låtit drottningen och prinsen fly, med tanke på att hon var hatad och han Frankrikes tronföljare. Genom att resa tillsammans maximerades risken för upptäckt och förutsattes i det närmaste alla de hämmande detaljerna; den tunga vagnen, de många möblerna osv. De i grund och botten demokratiskt, eller åtminstone republikanskt, sinnade författare som velat förklara det ödesdigra slutet på ”flykten till Varennes” med ett etikettsbundet, ståndsfixerat och högdraget hovs oförmåga att inse att det överlevt sig självt, bortser från att även kungligheter i första hand är människor med mänskliga behov av gemenskap och sammanhållning. Säkerligen gäller detta främst då en dödlig fara hotar.                                 



[1]] Denna smått dramatiserade beskrivning av flyktkvällen bygger på Margareta Beckmans bok Axel von Fersen och drottning Marie Antoinette från 2010, s. 143-44.
[2] Journalisten och författaren Lars Widding nämner i samband med en  kortfattad redogörelse för Fersenska kravallerna att flykten skulle ha lyckats om drottningen nöjt sig med en mindre vagn ”istället för den jättelika tunga vagn hon fordrade för sin bekvämlighet”. (Författarinläsning av talboken En historisk rundtur i Stockholm med Lars Widding, 1987).
[3] Stefan Zweig, Marie Antoinette, en olycklig drottnings historia (nyutgåva i snensk översättning 1989), s. 238-39.
[4] https://www.oppetarkiv.se/video/1366923/hermans-historia-sasong-1-avsnitt-3-av-4. Påståendet att flykten var unik i Frankrikes kungliga historia är emellertid felaktigt. Under Fronden på 1640-talet lämnade änkedrottning Anna av Österrike i hemlighet Paris med sina båda barn. Detta skedde dock före Solkungens dagar och hade förmodligen glömts bort under det följande seklet, då kungamakten framstod som gudomlig och osårbar. Det ironiska är att Ludvig XIV:s förflyttning av hovet till Versallies, som på ett farligt sätt isolerade  kungen i en egen liten värld och på sikt bidrog till revolutionen, skedde just på grund av hans upplevelser under Fronden.
[5] Möjligen med undantag för drottningen i slottet Petit Trianon.
[6]  Antonia Frasers biografi  över Marie Antoinette i svensk översättning 2002 s. 309.
[7] Kungafamiljen tycks förövrigt aldrig haft för avsikt att lämna själva Frankrike, bara att uppnå en plats som låg nära gränsen till Habsburgska Nederländerna och där invånarna kunde antas vara lojala mot kungamakten. Angående valet av destination och vikten av att uppträda kungligt, se Fraser s. 310 och 313.  
[8] Zweig, s.234. Denna föreställning om huvudstaden som mer eller mindre bestående av uppstudsiga förrädare, i kontrast till ”de trogna undersåtarna” på landsbygden, återkommer hos tsar Nikolaj II:s maka. Under oroligheterna 1905 skrev hon i ett brev ””Petersburg är en erbarmlig stad. Inte en atom av den är rysk. Ryska folket är djupt och sant hängivet sin härskare”. Greg Kings biografi Den sista kejsarinnan, i svensk översättning 1995 s. 170.
[9] Fraser s.297

torsdag 15 juni 2017

Två kvinnliga regenter




Rollen som drottning vid kungens sida är svår, särskilt om monarken har maktbefogenheter. Att vara regerande drottning är, eller snarare var, dubbelt så svårt. Länge betraktades kvinnliga regenter som ett undantag, något man helst borde undvika. I vår mer jämställda tid är förmodligen den svenska kronprinsessan och hennes familj de mest populära i hela kungahuset. I historiskt perspektiv är det ovanligt att en kvinna direkt ärver tronen av sin far på samma sätt som en man.[1]   Förutom vår egen Kristina är det bara Maria Stuart i Skottland och Englands nuvarande drottning som efterträtt sin far utan någon form av mellanled eller diskussion. Om man ber en genomsnittlig svensk uppge namnet på två kvinnliga europeiska regenter i historisk tid och räknar bort den nuvarande drottningen av England, blir svaret antagligen Kristina av Sverige och Elisabet I av England.[2] Dessa två kvinnor hör till de mest omskrivna regenterna i Europa, kanske världen i allmänhet. Elisabet står, tillsammans med Victoria, som något av symbol för England. Det är knappast överdrivet att påstå att Elisabet var det banbrytande exemplet på att en kvinna kunde härska likaväl som en man. Efter henne framstod tanken på en kvinnlig suverän inte längre som utesluten, åtminstone inte i Västeuropa.[3] Kristina å sin sida tog steget att frivilligt abdikera från sin tron, vilket är mycket ovanligt i historien.[4] Dessa båda regenter är på en gång mycket olika och mycket lika och sedda tillsammans ger deras respektive öden en bild av de svårigheter kvinnliga regenter haft att kämpa med nästan fram till våra dagar. Också deras respektive omgivning ger underlag för intressanta jämförelser och kan kanske delvis förklara varför deras liv i slutänden tog såpass olika riktning.
Både Elisabets och Kristinas födelse var en besvikelse för deras fäder. Henrik VIII av England och Gustav Adolf av Sverige väntade båda spänt på en son, en tronarvinge. Den engelske kungen var så säker på att få en son att han utfärdat kungörelsen av den glada nyheten i förväg. Så mycket större blev besvikelsen när barnet visade sig vara en flicka. Även om prinsessan, som fick namnet Elisabet, officiellt utropades till tronföljare var det självklart att drottningen snart skulle få en son. Knappt hundra år senare lär Gustav Adolf ha reagerat helt annorlunda. När han fick veta att den son han först trott sig få i själva verket var en dotter, sade han lugnt: ”Låtom oss tacka Gud. Jag hoppas att denna flicka ska bli mig lika god som en gosse. Jag ber Gud att han bevarar henne eftersom han har gett mig henne”.[5] Kristina förklarades för arvfurste och kungen tycks ha gett upp alla tankar på att försöka få en son, eller åtminstone inte sett det som en nödvändighet. Båda flickorna drabbades vid unga år av katastrof inom familjen. Elisabets mor avrättades då dottern bara var två och ett halvt år och Kristinas far stupade strax innan hon fyllde sex. I båda fallen innebar det omvälvningar som säkerligen var påtagligare än den rent personliga förlusten av en förälder som ingen av de båda prinsessorna kan ha känt närmare. Elisabet förklarades illegitim och uteslöts ur tronföljden. Å andra sidan fortsatte hon att vara kungadotter och tillbringade uppväxtåren i olika slott på landsbygden tillsammans med sin yngre halvbror och (de första åren), sin avsevärt äldre halvsyster. Flickan hade kloka lärare och sällskapsdamer och lärde sig bland annat flera språk som franska, grekiska latin. Att hon officiellt inte räknades som kunglig gav henne förmodligen en välkommen möjlighet att bedriva studier i lugn och ro utan att vara alltför påpassad. 1544, då hon var elva år, intogs Elisbet åter i tronföljden tillsammans med halvsystern Maria.  

För Kristina innebar Gustav Adolfs död 1632 att hennes barndom tog slut. Nu började studierna på allvar. Liksom Elisabet hade hon lätt att lära och hade också fått kloka och vidsynta lärare. Men ack, hur annorlunda var inte hennes tillvaro jämförd med den engelska prinsessan ett sekel tidigare. För det första var det nu en drottning man uppfostrade och en drottnings studier är en statsangelägenhet. Även om Kristina inte utövade makt var hon rikets regent och fick tidigt vänja sig att i officiella sammanhang uppträda som sådan. Därtill kom oenigheten mellan riksrådet och Kristinas mor hur flickan bäst skulle uppfostras. Rådsherrarna ansåg att änkedrottningen utövade dåligt inflytande på sin dotter, både vad gällde synen på rådet självt och den rent praktiska uppfostran.[6] Förmodligen kunde Kristina vid så unga år inte bedöma sin mor logiskt. Även om drottningen tycks ha varit betydligt mer omtänksam mot sin flicka än vad eftervärlden länge ansett, kan hennes djupa sorg efter maken ha irriterat Kristina och fått henne att senare i livet ta rådsherrarnas parti gentemot modern. Hur som helst måste oenigheten mellan moder och rådsherrar, de två viktigaste faktorerna i flickans liv, ha varit påfrestade för den lilla drottningen. Vid tio års ålder skildes hon helt från sin mor. En tredje besvärlig faktor utgjordes av den omyndiga regentens kön. Vare sig det berodde på negativa personliga erfarenheter av en obalanserad mor eller på indoktrinering av manliga lärare förstod Kristina uppenbarligen snart att hon tillhörde ”det svagare könet”. Trots detta skulle hon en dag bli rikets härskarinna och ledare. Det gällde för henne att på alla sätt bekämpa sin ”destruktiva” kvinnlighet och visa sig värdig den manliga härskarrollen. Om man därtill betänker att den unga furstinnan levde i en omgivning där hennes far ständigt framhölls som något av en svensk Alexander och eftersträvansvärd förebild inser man att den psykiska påfrestningen måste ha varit svår, för att inte säga fruktansvärd. Men Kristina var stark. Hon insåg att hon måste skapa sig en egen maktposition om hon ville härska själv, kanske hon rentav måste lämna sin tron för att bli helt självständig.

Också för Elisabet innebar faderns död 1547, då hon var drygt tretton år, en omvälvning med problem som följd. För kung Henriks dotter var dessa problem emellertid av annat slag än för olyckssystern Kristina. Både som kungadotter och som flicka, med den tidens sätt att se snarast en yngre kvinna, var Elisabet attraktiv och hon drogs snart in i intrigerna kring den omyndige halvbroderns tron. Unge kung Edvard VI:s morbror Thomas Seymour, som genom giftermål också kunde räknas som Elisabets styvfar, gjorde närmanden till henne.[7] Det hela tycks ha börjat som en oskyldig lek av det slag som lätt övergår i våldtäkt om den äldre parten inte hejdar sig i tid . Eftersom Seymour var känd kvinnokarl blev leken dubbelt farlig och det är möjligt att den någon gång gick över gränsen. Seymours hustru blev svartsjuk, skvallret flödade, Elisabet sändes bort och inom kort var den forna drottningen död i barnsäng. Änklingen fortsatte med sina intriger, som dels gick ut på att få makt över unge kung Edvard, dels gifta sig med Elisabet. Slutligen fängslades han av riksföreståndaren Sommerset, hans egen äldre bror. Thomas Seymour dömdes till döden för förräderi och prinsessan Elisabet förhördes om sina kontakter med honom.  Mestadels var hon ståndaktig men några gånger vacklade hon inför förhörsledarens hotelser och sin egen ängslan. Särskilt påfrestade var att hennes trogne guvernant och sällskapsdam satts i Towern. Vid ett tillfälle tycks man ha gjort anspelningar på hennes mors öde.[8]  För Elisabets del var saken snart utagerad men ärren läktes aldrig. Starkey menar att alla män Elisabet senare haft en närmare relation till liknat Seymour och att de puritanskt lagda personer hon under förhören omgivits av efterlämnat en avsky för ortodoxi, oavsett om det rört sig om katolsk eller protestantisk sådan.[9]  Ett århundrade senare uttryckte drottning Kristina exakt samma känslor för överdriven fromhetsnit av alla sorter. Man kan gissa att historien med Seymour också efterlämnat en visshet hos Elisabet: Bara som drottning kunde hon vara helt trygg. Så länge hon inte satt på tronen skulle hon vara ”kung Henriks bastard” med en misstanke svävande över sig men också ett redskap för missnöjda politiker, redo att utnyttja henne för sina egna syften. Dessutom väcktes säkert hennes ärelystnad. Man hade utnyttjat och skymfat henne, behandlat Henne, en kungadotter, som en brottsling. Något liknande fick aldrig ske igen.      
Som vi vet blev både Elisabet och Kristina med tiden regerande drottningar. Man kan fråga sig varför de båda aldrig gifte sig och varför den ena slutade som något av en engelsk nationalsymbol medan den andra övergav sitt land och till och med bytte religion. Ingen av dessa frågor går att besvara entydigt men när det gäller äktenskapsfrågan finns det en förklaring som kan passa in på båda drottningarna. I en kultur där mannen sågs som överlägsen kvinnan fanns det onekligen ett fullt logiskt skäl att undvika kvinnliga regenter: Vem skulle drottningen gifta sig med utan risk att landet blev ett redskap för en utländsk dynasti eller att regenten själv kom i händerna på en ärelysten inhemsk adelsman?  Om hon inte gifte sig, hur skulle det då gå med dynastin? Före franska revolutionen, som på sikt innebar att kungamaktens politiska betydelse minskade i Västeuropa, var det ganska ovanligt att kvinnliga regenter gifte sig efter att de bestigit tronen. Däremot kunde de åberopa ett tidigare äktenskap som skäl för sitt tronanspråk.[10]   Bortsett från sina personliga erfarenheter i ungdomen hade Henrik VIII:s yngsta dotter en del exempel i sin nära släkt på kvinnliga regenter som fått betala dyrt för förhastade äktenskap med olämpliga män och kände knappast någon iver att följa efter.[11] Vad Kristina beträffade var hon uppfostrad till att vara regent. Om hon gifte sig förväntades den rangen, liksom för Elisabet, gå henne förlustig. De båda kvinnorna hade säkert också andra skäl att inte gifta sig, som en förstålig rädsla för sex och barnafödande men tanken att förlora sin självständighet och makt var säkert viktigast för de stolta drottningarna. Istället valde de att ha nära och ofta stormiga relationer med adelsmän vid sina respektive hov.  I England var den viktigaste Dudley av Leicester, i Sverige Magnus Gabriel De la Gardie. De hade också nära kontakt med varsin kvinna, som av och till delade säng med dem för att hålla värmen. Lustigt nog var Elisabets favorit en svensk adelsflicka som kommit till England i sällskap med Gustav Vasas levnadsglada dotter Cecilia. Drottningen blev förtjust i flickan och gjorde henne till sin hovdam. Hon kom att gifta sig med flera engelska adelsmän, bland dem en gammal svåger till Henrik VIII.[12]  
Frågan varför Kristina abdikerade har debatterats sedan 1654. Delvis hänger svaret säkert ihop med motviljan att gifta sig. Men en kvinnlig regent kunde mycket väl förbli ogift, det visade Elisabets exempel. Bytet av religion var säkert viktigt men det kan finnas en subtilare, kanske avgörande förklaring, som blir tydligare om vi än en gång jämför Kristina med hennes engelska föregångare och fokuserar på under vilka omständigheter de båda fick tronen och på deras respektive omgivning. Elisabet blev drottning drygt tio år efter sin fars död. Hans gamla rådgivare var borta, ofta avrättade av honom själv och hans eget rykte var mångtydigt. Kung Henrik hade väl inte varit någon massmördare men framstod inte heller som någon renodlad hjälte. Man erkände säkerligen att han varit en ”stark” kung men de många äktenskapsäventyren kastade med visshet ett skimmer över hans minne i folkets ögon, halvt legendariskt, halvt löjeväckande. Åren närmast efter hans död hade varit oroliga, med intriger, religionsförföljelser och tendenser till inbördeskrig. Mycket få tänkte längre på att Elisabet var av ”oäkta börd. Man önskade sig en stark ledare, istånd att ena det splittrade riket och som helst var en verklig ättling av huset Tudor. Elisabets rådgivare tillhörde också hennes egen generation. Sir William Cecil. henne trognaste medarbetare genom alla år, var visserligen äldre än hon men kom ur samma gruppering av en ny tids intellektuella som hade format hennes egen världsbild. Han hade inlett sin karriär först efter hennes fars död och hade alltså ingen bindning till denne. Elisabet kunde kort sagt ”börja från början” med ”nya män som tillhörde henne”. För Kristina av Sverige var läget ett helt annat. Inte nog med att hennes far i det närmaste framställdes som en gudomlig krigare i propagandan hans, i alla avseenden gamla, rådgivare var i högsta grad fortfarande politiskt aktiva. Inte så att Axel Oxenstierna var opålitlig, tvärtom. Men hans långa politiska karriär och vana vid att styra måste ha varit påfrestande för en ung suverän som dessutom fått ärva tronen trots att hon var kvinna, vilket säkerligen markerades när så befanns lämpligt. Det står helt klart att rikskanslern, som var över 40 år äldre än drottningen, gärna använde hennes far som en måttstock att gå efter, både inför Kristina själv och inför andra. Om drottningen tog ett beslut som misshagade honom hette det genast ”Så skulle inte er far ha gjort” och diplomater fick höra att Gustav Adolf minsann aldrig varit lika självsvåldig som sin dotter.[13] Nu var Kristina inte den som lät sig hunsas. Även om hon aldrig slutade respektera den gamle, som hon prisar i sina minnen, lyckades hon på sikt skapa sig en oberoende maktställning, inte minst som vågmästare i politiskt känsliga lägen. Hennes ofta kritiserade godsdonationer och gunstlingssystem bottnade säkert också i en önskan att skaffa sig anhängare som helt var hennes egna. Att vara ”den store Gustav Adolfs dotter” tyngde lika fullt på Kristinas sinne. Visst ville hon gärna vara regerande drottning om det kunde ordnas, men då i ett rike där man inte ständigt kom stickande med denne gudomlige fader som det alltid gällde att efterlikna, naturligtvis genom att handla just så som den dödes trotjänare önskade. Ett land med lite högre kulturnivå än vad som bjöds i Sverige var också önskvärt, någonstans i Italien tillexempel.Alltså fattade Kristina det stora beslutet att abdikera från sin tron och börja om från början. Elisabet av England hade blivit en symbol för sitt land. Kristina Av Sverige ville endast symbolisera sig själv .



Elisabet och Kristina är, som konstateras ovan, på en gång lika och olika varandra. Men visst är båda fascinerande, intressant!     



                                  

                 



[1] Att en mor ger tronen i arv till sin dotter är ännu ovanligare. Det enda exempel jag kunnat hitta är Johanna den vansinniga som, i samregentskap med sin, make, ärvde Kastilien efter sin mor Isabella på 1500-ralet.
[2] Ett tänkbart alternativ kan vara Katarina den Stora av Ryssland och Victoria av Storbritannien .
[3] Det har naturligtvis funnits kvinnor som regerat före Elisabet, som Margareta i Norden på 1300-talet eller Elisabets egen halvsyster Maria. Men ingen av dessa har personifierat sitt land på det sätt hon kom att göra och ingen har fått ett sådant rykte för framgång som hon. Drottningen var naturligtvis inte ensam i sin gärning men det var hon som förkroppsligade den.
[4] Kejsar Karl V gjorde samma sak på 1500-talet men var då gammal och trött. Kristina  stod i blomman av sin ålder.
[5] Citatet återgivet efter Sven Stolpes inläsning av Kristina i ”Tre historiska kvinnoöden”.
[6] Maria Eleonora lär bland annat ha vägrat aga sin dotter. För oss är detta något positivt men vid denna tid ansågs prygel dana barnens karaktär.
[7] Seymour var gift med kung Henriks sista drottning Catherine Parr och samtidigt bror till hans tredje drottning, Jane
[8] I översättningen av David Starkeys populärt skrivna men dokumentära redogörelse för Elisabets väg till makten sägs att utfrågaren påpekat för prinsessan att hon ”bara var en undersåte”. I Susan Kays roman är tonen än hotfullare: ”Ni är bara en undersåte – precis som er mor före er”).. Med tanke på att formuleringarna är så pass lika och att en anspelning på Anne Boleyns avrättning måste ha legat nära tillhands som skrämseleffekt,finner jag det sannolikt att Kay återger vad som verkligen sagts vid utfrågningen av Elisabet. Citatet återges på s. 90n i Susan Kays roman Elisabet Anne Boleyns dotter,(översättning 1988).    
[9] Beträffande Elisabets relation till Thomas Seymour och den efterföljande processen, se David Starkey Elisabet, vägen till tronen kapitel 11, svensk översättning 2003. 
[10] Så var exempelvis fallet med drottning Margaretas anspråk på sin makes norska och svärfaderns svenska tron på 1300-talet och Katarina den Storas på Rysslands tron. Ingen av dessa kvinnor övertog dock makten utan kamp.
[11] Det ena var hennes egen halvsyster Marias giftermål med Filip II av Spanien. Det andra Maria Stuarts olika äktenskapliga äventyr.
[12] I sin populärbiografi över Helena Snakenborg från 1973 jämför Gunnar Sjögren uttryckligen Elisabet och Helena med drottning Kristina och hennes väninna Ebba Sparre. Helena Snakenborg, en svenska vid Elisabet I:s hov, s. 43-44. 
[13] Se Erik Petterson, Maktspelerskan, drottning Kristinas revolt,(2011),  s. 155 och 162.

tisdag 6 juni 2017

6 juni, ett ovanligt historiskt datum.


Att 6 juni är nationaldag vet väl de flesta svenskar. Varför det blivit så är en annan fråga. Under första världskriget blev 6 juni Svenska flaggans dag och bortåt 70 år senare upphöjdes dagen till nationaldag. Men varför just 6 juni? Det roliga är att man kan välja vilket svar man själv vill på den frågan. 6 juni är nämligen en ovanligt historisk dag i Sverige. De som först kom upp med idén om en svensk flaggdag associerade förmodligen i första hand till valet av Gustav Vasa till svensk kung 6 juni 1523, det som innebar slutet på Kalmarunionen och grundläggandet av det moderna Sverige. Som Lars Olof Larson påpekar i den senaste större biografin över kungen var det å andra sidan ganska få, förmodligen ingen, av dåtidens svenska ledarskikt som insåg att de grundat något av en ny stat och dessutom en ny kungadynasti genom att välja denne unge och politiskt oprövade man till härskare.[1] Om någon hade förutsagt att han skulle komma att regera i nära 40 år och under den tiden krossa kyrkans ekonomiska makt, ta de första stegen mot att införa en ny statsreligion, göra Sverige oberoende i förhållande till Hansan samt avrätta ett stort antal bråkiga bönder och självständiga bergsmän som vågade protestera mot hans politik, hade de nog tagit sig en extra funderare på om valet verkligen varit det rätta.

Det andra skälet att fira nationaldag 6 juni är att 1809-års regeringsform skrevs under den dagen. För att undvika den koncentration som under det senaste seklet inneburit att makten legat antingen hos kungen eller ständerna byggde den nya regeringsformen på en maktdelningsprincip mellan konung, ständer och högsta domstol. Det var kungen som utövade den verkställande makten medan den lagstiftande var delad mellan konung och ständer. Ständerna instiftade skatter medan kungen tog hand om frågor som berörde myndigheternas verksamhet och mer kortsiktig ekonomisk politik. Den dömande makten låg hos högsta domstolen, vars medlemmar utsågs av kungen.[2]  Den avsatte Gustav IV Adolf som vid denna tid fortfarande bodde i Sverige lär, enligt vad Mats Wickman skriver i sin biografi över kungen från 2016, ha reflekterat över det faktum att den nya regeringsformen signerades av den nye kungen just 6 juni.[3] Kanske de nya makthavarna gjorde samma reflektion och tog detta som ett gott omen för sitt verk.

Dessa två tilldragelser är vad som brukar anges som skäl att högtidlighålla 6 juni i Sverige och med tanke på att båda markerade stora förändringar kan det anses berättigat. Vad de flesta nog inte tänker på eller känner till är att ännu en händelse kan förknippas med 6 juni i svensk historia. Detta datum år 1654 abdikerade drottning Kristina från tronen vid en högtidlig ceremoni i Uppsala. Denna händelse väckte förmodligen mer allmänt uppseende då den ägde rum än vad som var fallet både 1523 och 1809. Ingen kunde ju veta hur länge den okände adelsmannen Gustav Erikson skulle sitta på tronen eller om inte den nya regeringsformen skulle vräkas över ända i en motrevolution. Vid dessa båda tillfällen var Sverige dessutom en obetydlig bricka i stormakternas spel. Vad som skedde där var i det långa loppet inte av så stor vikt för tyskromerska riket eller(1809), Frankrikes kejsare och engelska regeringen. 1654 var situationen en helt annan. Inte nog med att en ung, energisk regent på eget initiativ och i fredstid abdikerade från sin tron och övergav sitt land. Det rörde sig dessutom om arvtagaren till en av tidens stora krigare, ”Lejonet från Norden”, som besegrat kejsarens armé och gjort sig till protestanternas obestridde ledare. Nu lämnade hans dotter sitt rike. Varför abdikerade hon, vad ville hon, vem var hon, frågade man sig både i Sverige och vid de övriga europeiska hoven. [4] Den som är särskilt nationalistiskt lagd kan mycket väl se abdikationen 1654 som en högtidsdag. Den markerar det definitiva slutet på striden mellan katolskt och lutherskt i Sverige efter reformationen och under Karolinertiden som nu följde var Sverige och svenskarna förmodligen mer enade kring en viss livsåskådning, ett visst politiskt system och en viss bestämd ledare än de någonsin varit senare eller kommer att vara i framtiden. Vad Gud och Konungen beslutade gällde och vad därutöver var var av ondo.[5]   Ytterligare ett skäl, säkert mera godtagbart i vår tid, att högtidlighålla 6 juni är att vår nuvarande regeringsform klubbades av riksdagen 6 juni 1973, även om den inte trädde ikraft förrän 1974. Datumet var säkerligen ingen slump.[6]  Vilken politisk åskådning man än har bör således alla svenskar kunna enas om att 6 juni är ett särskilt datum i vår historia.               

   



[1]  Gustav Vasa, landsfader eller tyrann?, s. 73-75.
[2] Se https://sv.wikipedia.org/wiki/1809_%C3%A5rs_regeringsform.
[3] Då jag inte äger Wickmans bok och inte minns exakt var uppgiften står kan tyvärr ingen siduppgift lämnas.
[4] Vid tiden för abdikationen visste ingen, med några viktiga undantag att Kristina planerade att bli katolik
[5] Detta innebar naturligtvis inte att svenskarna ansåg sig tillhöra någon ”superras”, som nazisterna gjorde cirka tvåhundra år senare. Karl XII var tvärtom öppen för främmande kulturer  och värderingar, vilket han visade under sin långa vistelse i Turkiet.
[6] https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_nationaldag.