söndag 8 november 2020

Stockholms blodbad - Vem bar skulden?


Kungen böjde knä vid altaret. De många ljusen kastade reflexer på hans nakna överkropp. Oavsett gästernas personliga känslor inför vad som nu skedde erfor alla en bävande förnimmelse av det högtidliga i ceremonin. Kungen talade:

-          Jag svär vid heliga jungfru Maria, sankt Erik och sankt Knut att efter min yttersta makt förvara den heliga kyrkan, den kristna tron och evangelierna och alla dess tjänares frihet och rätt, att bekämpa orätt och stärka freden i mitt rike. Efter min bästa förmåga till Guds heder, så sant Gud hjälpe mig.[1]

Ärkebiskopen smorde nu kungens axlar och hjässa med den heliga oljan, han ifördes en kunglig mantel och sattes på tronen, varefter regalierna överlämnades av några av kungens trognaste män – de som till sist hjälpt honom att vinna detta rike åt sig. Norby lämnade över spiran och Krumpen räckte kronan till ärkebiskopen, som slutligen placerade den på konungens huvud. Kristian II var nu kung även i Sverige, liksom förut i Danmark och Norge. Därefter mottog han i gåva av sin svåger kejsaren det gyllene skinnets ordern, en verklig hedersutmärkelse, varpå kungen enligt gammal sed gav några förtjänta män riddarslaget. Han lät därvid meddela att han tyvärr icke kunde vederfara någon svensk man denna ynnest, ty de hade ju dock inte givit sig till honom utan strid. Detta väckte förmodligen viss förstämning bland de svenska gästerna men ingen tycks ha misstänkt något. Kungen hade ju lovat fri lejd för allt som hänt under krigsåren och säkert ville ingen förstöra den högtidliga stämningen. Nu väntade ett gästabud som skulle pågå i flera dagar.

Det var den 4 november 1520. Kristian II hade just krönts till konung i Storkyrkan i Stockholm. Inom tre dagar skulle feststämningen helt slå över i sin motsats då det som snart blev känt som Stockholms blodbad inleddes. Vad hade hänt eller snarare vem bar största skulden till det som hände? Även om ingen efter 500 år tar det vågade steget att framställa den legendariske ”Kristian Tyrann” som ett oskyldigt lamm eller riddare utan fruktan och tadel, har på senare år en ”ny skola” uppenbart framträtt som menar att den egentlige anstiftaren, eller kanske snarare initiativtagaren till ”kätteriprocessen” och blodbadet var Gustav Trolle, Sveriges ärkebiskop och Sten Sture den yngres oförsonlige fiende. Kristian drog förvisso fördel av den situation som uppkommit genom den klagoskrift som biskopen lagt fram mitt under festligheterna efter kröningen och passade på att avrätta personer, främst inom borgarståndet, han bedömde som potentiella motståndare i framtiden. Det ursprungliga initiativet togs dock av Trolle.[2] Andra ser alltämt kungen som främsta drivande kraft bakom blodbadet.[3]

I de skrivelser som kungen själv, med egen hand eller på diktamen, författade i anslutning till händelserna i Stockholm och som var avsedda för den svenska allmogen, hävdade Kristian att han handlat på uppmaning av flera kyrkomän med ärkebiskop Trolle i spetsen. Dessa hade påmint honom om den ed han svurit att skydda kyrkan och skildrat hur den forne riksföreståndaren Sten Sture och hans anhängare vid olika tillfällen fängslat och misshandlat dem samt bortfört eller skändat kyrklig egendom. De hade vidare satt sig över den bannbulla påven lyst över Sverige och sökt tvinga kyrkomän att förätta gudstjänst och andra kyrkliga ritualer, trots att sådana inte fick förekomma i riket så länge bannet inte var hävt. För att bespara sina undersåtar ytterligare lidanden hade kungen då strax låtit fängsla, döma samt avrätta de skyldiga. Från och med nu skulle ordning och lag gälla i riket, försäkrade han.[4] Det faktum att dessa skrivelser, av vilka endast en skall finnas bevarad, författats i så nära anslutning till själva händelseförloppet, närmare bestämt på kvällen 9 november 1520, är onekligen ett argument för autenticiteten, dvs. att beskrivningen av vad som hänt är någorlunda korrekt. Men var trots allt inte kungens berättelse ett spel för gallerierna, ett sätt att framställa ett i förväg planerat ”massmord” som en rättvis dom över begångna oförrätter?[5]

 

Den union som bildats i Kalmar 1397 och som enkelt uttryckt innebar att de tre rikena Danmark, Sverige och Norge fick gemensam kung med gemensam utrikes- och försvarspolitik men med separata riksråd, hade med tiden visat sig allt svårare att bevara. Det fanns helt enkelt för många särintressen inom de tre rikena: Stormannasläkter som Sture, Tott eller Bielke, Dalarnas självständiga bergsmän med egen ekonomisk och politisk agenda, missnöje med självsvåldiga fogdar, katolska kyrkan som, särskilt i Norge med Nidaros(Trondheim) som huvudsäte, ofta hävdade sin självständighet gentemot den världsliga makten, Hansans krav på handelsprivilegier inom unionen…, allt detta vållade centralmakten med huvudsakligt säte i Danmark ständigt huvudbry. Efter Kristoffer av Bayerns död 1448 hade ingen unionsmonark lyckats med konststycket att under hela sin regeringstid erkännas som härskare inom den östligaste av unionens tre komponenter. År 1471 led Kristian I, den förste kungen av huset Oldenburg, det förödmjukande nederlaget vid Brunkeberg i Stockholm som tycktes innebära Sveriges definitiva lösgörande från drottning Margaretas skapelse. Köpenhamn hade dock inte gett upp sina ambitioner och den omständigheten att Sten Sture betecknade sig som ”riksföreståndare”, inte kung, av Sverige visade att unionen fortfarande existerade, om än mera till namnet än i praktiken. Nästan 30 år senare, 1497, hade kung Hans(Johan II), lyckats utnyttja splittringen inom den svenska högadeln till att återta faderns svenska krona. I november nämnda år kröntes Hans till kung i storkyrkan i Stockholm och sonen Kristian erkändes som tronföljare. Detta bekräftades nära två år senare då representanter för alla Sveriges lagsagor förklarade Kristian vara ”utvald konung”, dvs. kronprins, av Sverige. Kung Hans hade visat sig gentil mot sina fiender. Vid kröningen upphöjdes flera svenska stormän till riddare.[6] Den gamle Sten Sture utsågs till rikshovmästare, vilket i praktiken innebar att han fortfarande var den förnämste stormannen i Sverige. Han tilldelades också flera inkomstbringande län. Dessa byttes visserligen ut i samband med att Kristians ställning som tronföljare bekräftades 1499, men de män som styrt Sverige under perioden 1471-97 satt fortfarande i orubbat bo. Deras ställning var på intet sätt hotad. Trots detta ädelmod från centralmaktens sida reste sig svenskarna på nytt år 1501. Kung Hans förklarades avsatt och Sten Sture den äldre utropades än en gång till svensk riksföreståndare. Så fortsatte maktkampen i Norden, med skärmytslingar och överenskommelser som inte ledde någonstans. Under tiden dog både kung Hans och hans svenska vedersakare. En ny generation tillträdde på båda sidor Hallandsåsen.

Det var i detta läge som tvisten mellan den nye riksföreståndaren Sten Sture den yngre och ärkebiskopen Gustav Trolle uppstod. Som vi vet stormades och förstördes biskopsborgen Stäket i Mälaren och Trolle fängslades på nyåret 1518. Kung Kristian utnyttjade detta till att samla en armé och tåga mot Sverige. Att påven bannlyst Trolles angripare ansågs stärka unionsvännernas sak ytterligare. Ändå måste kungen gå till anfall tre gånger innan den slutliga segern var vunnen. 5 september 1520 kapitulerade Sten Stures änka och Stockholms slott överlämnades.

Hur man än väljer att se på vad som sedan hände står en sak klar: Kristian II lovade amnesti för de brott som kunde ha begåtts under kriget. Det proklamerades uttryckligen att ”vad skada och fördärv som till denna dag skedd är i denna örlig(detta krig)”, ända sedan Kristian I:s dagar ett halvsekel tidigare skulle ”vara och bli en klar och avslutad sak i alla rätter, andliga och världsliga efter denna dag”. Den skada Gustav Trolle och andra prelater och deras underlydande lidit omfattades uttryckligen av denna amnesti, både vad gällde dem själva och deras och kyrkans egendom.[7] Enligt all logik fanns inga kryphål, alla möjligheter till efterräkningar var täckta. Ändå anklagades Sturarna och deras anhängare två månader senare för ”uppenbart kätteri” och ett stort antal människor - biskopar, adelsmän, borgare och tjänare till Sturarna avrättades på Stortorget i Stockholm.[8] Kristian motiverade det skedda med att Trolle och andra kyrkans män bett honom ingripa, i kraft av den ed han svurit vid kröningen. Eftersom inget av vad Trolle lade fram i sin klagoskrift var några nyheter, blir den logiska slutsatsen att kung Kristian antingen lovat amnesti för brott han inte hade kompetens att förlåta eller att han aldrig avsåg att förlåta dem: med andra ord att amnestin var ett falsarium avsedd att locka det svenska ledarskiktet i en fälla. Inget av detta ställer Kristian i vacker dager med vår tids mått, inte ens med dåtidens. Att kungen helt enkelt skulle handlat ”i god tro” och givit en amnesti som tyvärr, två månader senare, vid närmare eftertanke visade sig ogiltig verkar inte logiskt. Den enda rimliga slutsatsen blir att Stockholms blodbad var planerat i förväg. Den omständigheten att inga svenskar slogs till riddare vid kröningen pekar i samma riktning. Kung Hans hade dubbat svenskar till riddare vid sin kröning 23 år tidigare, varför inte Kristian? En annan och svårare fråga är hur planerat blodbadet var och när det första initiativet togs. Antingen var beslutet fattat redan före kapitulationen eller hände något under de följande månaderna som fick kungen att ändra åsikt om sina svenska motståndare. Kanske krävde biskop Trolle verkligen envist att få skadestånd för sina lidanden och Kristian insåg sin möjlighet att utnyttja detta till att likvidera ett antal potentiella fiender. Eller var allt beslutat redan innan fälltåget började på nyåret 1520, kanske på inrådan av ”mor Sigbritt”, Kristians närmaste förtrogne.[9] Hur som helst iscensattes det hela inte som en blixt från klar himmel mitt under kröningsfesten. Vad som än låg bakom måste ha varit uppgjort senast vid kröningsceremonin i Storkyrkan. Avsikten var säkerligen att passivisera de konstant opålitliga svenskarna. Kristians planer att göra Norden till ett maktblock baserat på handel var alltför storslagna för att ett latent hot från unionens östra del skulle kunna tolereras. Det tillsynes slumpartade avrättandet av stockholmsborgare som Lambert Bardskärare och Lasse Hass var säkert avsett som en varning: Detta var allvar! Ytterligare revolter skulle skoningslöst krossas. Vi bör samtidigt akta oss för att se ”Kristian Tyrann” som en massmördare i 1900-talsstil eller som särskilt brutal för sin tid.[10]  Sett ur hans synpunkt var det säkerligen inte han utan svenskarna som varit trolösa. Han hade själv varit med 1499, då representanter för alla Sveriges lagsagor erkänt honom som sin tronföljare. Ändå hade de två år senare brutit sina löften, avsatt fadern och utropat en egen riksföreståndare. Behövdes det fler bevis på svenskarnas opålitlighet? De måste kväsas! Efteråt kunde man på sin höjd anklaga honom för att ha förrått en samling förrädare.

 

Om detta resonemang är riktigt, tog Kristian fel på två väsentliga punkter. Motståndet mot honom var inte krossat i och med blodbadet i Stockholm. Hans befallning att bönderna inte skulle tillåtas ha egna vapen väckte redan missnöje i Småland. För det andra var hans namn fläckat av vad som hänt. Hur grymma renässansens furstar än kan tyckas i våra ögon följde de som regel något slags juridisk praxis. Kungar som Henrik VIII eller Karl IX dömde sina fiender i processer, även om det var skenprocesser. Att som kung begå regelrätta mord accepterades inte utan vidare. Erik XIV och Maria Stuart avsattes efter delaktighet i eller anstiftan av mord – i Marias fall på den egna gemålen. Katarina av Medici avsattes visserligen inte men Bartholomenatten chockerade Europa och kastar ännu sin skugga över hennes rykte. Vad som än ytterst orsakade Stockholms blodbad tydde allt på att Kristian II, under sken av allmän amnesti, lockat till sig det svenska ledarskiktet för att kallblodigt ta livet av dem. Det var mer än som behövdes för Gustav Vasas propaganda. Efter 8 november 1520 var Kalmarunionen i praktiken omöjlig att bevara och Kristian II:s status som ”Tyrann” för evigt etablerad i Sveriges historia. Det sägs att Talleyrand, apropå avrättningen av hertig Enghien, suckade: ”Det var värre än ett brott. Det var ett misstag”.[11] Den slipade statsmannen hade med säkerhet bedömt Stockholms blodbad på samma sätt.                     

                   

   



[1] Kristian II:s kungaed finns inte bevarad. Lindén återger den ed en riddare väntades svära vid sin dubbning, vilken jag i min tur moderniserat och förkortat något. 

[2] Erik Petersson, Furste av Norden, Kristian Tyrann(2017), s. 474. Samma uppfattning hävdas i någon mån av Hans Villius, ”Eders nåde have förlåtelse med mig. Stockholms blodbad 1520” i Det mest formidabla klot jag någonsin skådat. Om Den första månlandningen och andra dramatiska händelser i historien författarinläsning(1996).  

[3] Marie-Louise Flemberg, Kristina Gyllenstierna, kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann(2017).

[4] David Lindén. Stockholms blodbad(2020), s. 222-24.

[5] Med tanke på senare tiders grymheter av olika slag kan det förefalla övermaga att beteckna Stockholms blodbad som ett massmord, därav situationstecknet ovan. Vi måste samtidigt ha klart för oss att händelsen i sin tid var mycket uppskakande. 

[6] En av dem var den då bara 5årige Sten Svantesson, senare känd som Sten Sture den yngre.

[7] Lindén, s. 186.

[8] Mellan 82 och 120 personer tros ha avrättats.

[9] ”Mor Sigbritt” var mor till Kristians älskarinna Dyveke och fungerade i praktiken som hans finans- eller statsminister. I ungdomsromanen ”Riddar fredlös” av Astrid Estberg(1960 E bok 2018), återges en scen där Kristian besöker Sigbritt i hennes bostad vid återkomsten från 1518års fälltåg, då Gustav Vasa bortfördes som gisslan. Betecknande nog sitter Sigbritt och spinner då kungen kommer. Hon råder honom att med löften locka den  svenska gisslan över på sin sida och att utnyttja påvens bannbulla mot Sverige till sin fördel.  Då kungen gått spinner Sigbritt ”vidare på sin tråd” Underförstått framgår att hon ytterst är ansvarig för det kommande blodbadet "Riddar Fredlös" handlar till övervägande del om Gustav Vasas äventyr i Dalarna 1520-21.   

[10] Som bekant avrättade ”landsfadern” Gustav Vasa flera av sina vänner från befrielsekriget då han blivit kung. Karl IX lovade Sigismunds anhängare en rättvis rättegång efter slaget vid Stångebro, men ställde sedan till med blodbadet i Linköping. Henrik VIII av England sände både hustrur och ministrar i döden om de misshagade honom. Han förklarade självsäkert att ”Gud och mitt samvete står på god fot med varandra.”.