Riksbyggarens svartmålade drottning

Karin Tegenborg Falkdalen har nyligen givit ut en bok om Margareta Lejonhufvud, Gustav Vasas andra drottning. Förra året kom en bok om kungens tredje drottning, bägge lika läsvärda. I båda böckerna omnämner författaren i korthet kungens första gemål, Katarina av Sachsen-Lauenburg och hur hon bedömts av eftervärlden. Denna drottning är inte särskilt känd i historien: Vad man främst vet om henne är att hon var mor till den blivande Erik XIV. Falkdalens bild av hur Katarina bedömts av historiker och krönikörer genom tiderna är mörk. Drottningen framställs som missnöjd och svår att tillfredsställa. Ofta ställs hon i kontrast mot den varmhjärtade, kloka och duktiga drottning Margareta. Anstrykningar av vad vi skulle kalla främlingsfientlighet skymtar. Katarina var ”en kallsinnig maka och en missnöjd utländska”, konstateras det i verket Om svenska drottningar, utgivet 1797. Drottning Margareta var däremot, fortsätter verkets författare, en ömsint kvinna som ofta lyckades utverka nåd för dem som haft olyckan att råka i den stränge konung Gustavs onåd. Därför framstod hon snarare som en landsmoder än som upphöjd drottning inför folket. Falkdalen omnämner också att krönikörer och historiker gärna påpekat att blivande konung Erik fått sina dåliga egenskaper i arv från sin svaga och odugliga mor, inte från den tappre frihetskämpen Gustav Vasa.[1]   

Om den negativa bilden av drottning Katarina är korrekt eller inte får lämnas därhän. Som Falkdalen påpekar vet vi för lite om henne för att kunna göra en objektiv bedömning. Det intressanta är hur historiker och krönikörer genom tiderna uppenbart åsidosatt objektiva fakta beträffande Vasafamiljens övriga medlemmar i sin strävan att svärta ned den inflyttade drottningen. Det är i och för sig begripligt att Katarina av Sachsen fått ett dåligt eftermäle. Hennes son lät i hastigt mod mörda ett antal adelsmän, kanske delvis med egen hand. Därefter var han en längre tid sjuk och ingick slutligen ett kontroversiellt giftermål med en ung bondkvinna.. Sådant brukar inte göra statschefer populära. Efter kungens avsättning gällde det att på något sätt förklara vad som hänt och det låg då nära till hands att lägga en del av skulden på hans utländska mor. Liknande metoder har som bekant använts då andra kungafamiljer eller dynastier störtats. Ändå borde sansade skribenter relativt tidigt ha ifrågasatt om kung Eriks förmodat vansinniga beteende verkligen i huvudsak kunde avfärdas som ett modersarv.

Redan myterna kring drottning Katarinas död tycks peka i en annan riktning. Enligt en seglivad legend, som omnämns av Falkdalen och ursprungligen spreds av Gustav Vasas fiender, skulle kungen med berått mod ha slagit ihjäl sin hustru. Under ett besök i Stockholm av kung Kristian III av Danmark, som var Katarinas svåger, skall drottningen ha varnat honom för att hennes make smidde onda planer mot Danmark. När Gustav upptäckte detta slog han rasande Katarina i huvudet med en hammare, varvid hon genast avled. Varken samtida dokument eller sentida undersökningar av drottningens skelett tyder på att något sådant övervåld skulle ha förekommit men bara det faktum att ryktena uppkom antyder att kungen var känd för sitt häftiga humör. Av de tre fullvuxna söner kungen fick med Margareta Lejonhufvud var en periodvis mentalsjuk under stor del av sitt liv och de båda andra var minst sagt koleriska.

Hertig Magnus av Östergötland, Gustavs och Margaretas andre son, led från 1560-talet och framåt av återkommande depressioner som ofta urartade i våldshandlingar mot omgivningen och skadegörelse på möbler och böcker. Periodvis hölls han inlåst på sitt slott i Vadstena. Kungaparets äldste son Johan, senare Johan III, var den mest harmoniske eller snarare den minst koleriske i familjen. Han varken dödade någon för egen hand eller iscensatte massavrättningar. Icke desto mindre skällde han en gång ut en stackars gravid adelsdam, vars man råkat i onåd, så eftertryckligt att hon svimmade, samtidigt som han slog i rummets inredning med en hammare[2].  Hertig Karl (Karl IX), är omdebatterad av historiker och författare. Hur man än väljer att se på honom kvarstår som odiskutabla fakta att han intrigerade och manipulerade sig till makten och att han inte drog sig för att avrätta människor som var så orkeslösa att de måste bäras till stupstocken. En gång skrev han i sin dagbok ungefär: ”Skadade mig i ögat när jag skulle slå en drabant som väsnades utanför dörren”.[3]

Av dessa exempel torde framgå att Erik XIV inte var den ende av Gustav Vasas söner som hade ”dåliga egenskaper”, om man inte med detta ordval enbart avser giftermålet med en kvinna av folket. Om det häftiga lynnet och de brutala metoderna skall förklaras utifrån ett släktarv, är det sannerligen inte Katarina av Sachsen-Lauenburg som fört det vidare till sin egen och(allra minst), sin efterträderskas söner. I mitt inlägg 5/10 2015 tar jag upp drottningens utsatta roll då en monarki hamnar i ett krisläge. Det är nästan alltid hon som görs till syndabock för regimens misslyckanden, både av dess vänner och fiender. Eftervärldens diametralt motsatta syn på Katarina av Sachsen och Margareta Lejonhufvud visar att xenofobi spelar ett minst lika stor roll i dessa sammanhang som kvinnofientlighet.               

                   

---

[1] Det kanske bör förtydligas att Falkdalen själv inte uttrycker någon åsikt om Gustav Vasas första gemål i sina böcker. Angående eftervärldens syn på Katarina av Sachsen, se Margareta Regina vid Gustav Vasas sida (2016) s 105 f eller Vasadrottningen (2015) s. 20 f..  

[2] Lars-Olof Larsson, Arvet efter Gustav Vasa (2005). S.195 f och 293.

[3] Herman Lindqvist Gustav Vasa och hans söner och döttrar (1993) s. 409 och 433.

Varför "ståndsmässigt" giftermål?

Tycker du att svenska kungahuset blivit för folkligt, med alla ofrälse giften på senare tid. Att de på något sätt profanerar sig när prinsar och prinsessor gifter sig med ”vanliga svenskar”? Som ni förstår är frågan riktad till rojalister, sådana som tycker att vi ska behålla kungahuset. Republikanska läsare kan sluta här och vänta på nästa inlägg.

Är ni kvar? OK. Det är sant att kungligheter genom historien oftast gift sig med andra kungligheter men det ligger inget extremt i att en svensk kung äktar en person av lägre rang. Att gifta sig med en ren ofrälse är visserligen ovanligt historiskt sett. Medräknat vår nuvarande konungs giftermål 1976 har det inträffat tre gånger sedan 1523, vilket kan anses vara det årtal då det moderna Sverige grundas. I realiteten har det bara inträffat två gånger eftersom marskalk Bernadotte var gift när han valdes till svensk kronprins. Den ende svenske kung som äktat en kvinna på ren ”gräsrotsnivå” (Erik XIV), fick också mycket riktigt betala sitt vågade steg med en förlorad krona. Att gifta sig med en dam av icke furstlig börd är dock inte så ovanligt i Sverige. Av de åtta drottningarna under tidsperioden 1523-1611 var fyra icke kungliga eller furstliga. De första vasakungarna valde med förkärlek drottningar av relativt enkelt ursprung. Till viss del kan detta förklaras med att dynastin var ny. Sverige var ett litet obetydligt land och inget särskilt attraktivt ställe att skicka sina döttrar till för en mäktig kung eller kurfurste. Men det är samtidigt tydligt att 1500-talets kungar inte kände någon större tvekan att äkta tämligen obetydliga kvinnor. Gustav Vasa fick under de första regeringsåren erfara att Europas furstar såg honom som usurpator och inte värdig att vara ”en av dem”. Ändå tyder inget på att han känt sig besviken över att äkta två svenska adelsdamer i rad. Den första av dessa, Margareta Lejonhufvud, framstår som klok och godhjärtad och det är tydligt att kungen hade stort förtroende för henne. Bland annat betroddes hon i svåra lägen uppgiften att sända ut spioner för att utforska böndernas inställning till överheten men ledde även med fast hand de vardagliga göromålen vid hovet. Trots att hon inte var mor till den tilltänkte tronföljaren förklarade kungen att hon, i händelse han själv dog i förtid, skulle leda sonens förmyndarregering. I allmänhet tycks Margareta ha setts som den ideala drottningen, av såväl sin make som sin samtid och eftervärlden. Den 17-åriga Catharina Stenbock verkar främst ha utvalts för att hjälpa den gamle kung Gustav att ta hand om de många barnen från hans andra äktenskap, en uppgift som kanske är särskilt lämplig för en ung flicka i slutet av sin tonårstid.

 Erik XIV tog som sagt ett vågat steg när han äktade Karin Månsdotter men inget tyder på att han på allvar ångrade sin handling under de många åren i fångenskap. ”Jag har aldrig brutit mitt äktenskap och vill heller aldrig bryta det så länge jag lever”, skrev han en gång till sin maka. Även om de flesta i kungens omgivning ogillade själva giftermålet tycks de som kände Karin inte ha avvisat henne som person. Man märkte att hon var i stånd att dämpa kungens häftighet och hon tjänstgjorde som förbedjare för dem som fallit i onåd, Två av de uppgifter en god drottning förväntades fullgöra vid sin makes sida.

Johan III:s andra hustru var, i likhet med faderns två senare gemåler, av högadlig börd men saknade i motsats till dem en nära familj och var därför i viss mån av lägre status.  När Johans syskon kritiserade kungen för att han gift sig med en ”vanlig adelsflicka”, påpekade han att familjen Vasa inte var finare än Bielke. Han hänvisade också till faderns tidigare giftermål som ett efterföljansvärt exempel. Den tydliga slutsatsen av detta blir att svenska kungar vid denna tid inte såg det som självklart att äkta särskilt förnäma kvinnor och i de flesta fall fick de också tillslut sin vilja igenom även om det knotades, vare sig protesterna berodde på nära släktskap eller ”låg” härkomst hos den tillämnade bruden. Undantaget var kung Eriks ”extremfall”, som slutade med avsättning. Ännu i början på 1600-talet lär Gustav Adolf lekt med tanken att äkta den vackra adelsdamen Ebba Brahe, vilket främst skall ha stoppats av hans mor, den stolta furstedottern Kristina av Holstein-Gottorp.  

I och med detta sattes en trend som innebar att svenska furstar måste äkta en kvinna eller man av jämbördigt stånd. De som i slutet av 1800- och början av 1900-talet vågade tänja på regeln miste genast sin ställning. Som vi nämnt dröjde det till 1976 innan trenden vände med vår nuvarande kungs giftermål. Det är nog inte helt fel att anta att synen på kungliga giftermål hårdnade som en följd av de stigande ambitionerna hos statsledning och kungafamilj. Ett land med stormaktsdrömmar kunde rimligen inte ha en ledare som gifte sig med en undersåte. Från att först ha varit en sedvana inskrevs bestämmelsen om ”lämpliga giftermål” så småningom i grundlagen. Då Sverige sedan länge mist sin stormaktsställning borde det enligt min uppfattning i vår tid inte spela någon roll vilket ursprung en prinsessa eller prinsgemål har. Huvudsaken är att de fullgör sin representativa uppgift och är i stånd att göra sig själva och den kungliga gemålen lyckliga.

Leve monarkin!                

     

Ett ögonblick av glädje

Herrgårdsfrun hade just gått till sängs då kanonerna började dåna. I två timmar fick hon sitta och lyssna till det starka dundret. Först var det livgardets kanoniärer och sedan flottan som gav salut. Vad frun tänkte om detta framgår inte tydligt men hon blev nog lite irriterad att inte få sova ifred. Nästa morgon, eller kanske så fort kanonaden var slut, skrev hon i sin kära dagbok: ”Klockan två om natten vaknade jag som nyss lagt mig av en kanonad vilken varade tills mot klockan fyra och som förkunnade drottningens nedkomst med en kronprins”. 

Den stolta fru Reenstjerna von Schnell på Årsta gård utanför Stockholm var ingen vän av kung Gustav IV Adolf, som ständigt tvingade hennes son och hans kamrater vid livregementsbrigaden ut på meningslösa manövrer hur regnigt och kallt det än var. Eftersom hon inte heller var någon revolutionär i radikal fransk stil kände hon säkert ändå tacksamhet över att monarkin befästs med en tronföljare. Även om stockholmarna störts i sin sömn av kanonaden natten till 9 november 1799 fanns det de som haft det svårare. Den unga drottning Fredrika hade kämpat i nära ett dygn innan födslovåndorna var överståndna. Hennes ”faster” hertiginnan Elisabet Charlotta, lika noga med sin dagbok som Årstafrun, hade hållit om den stackars förstagångsföderskan hela tiden och kände sig nästan lika utpumpad som hon. Tillslut hade allt gått väl. Pojken var ”ovanligt stor och duktig”, noterade hertiginnan i ett brev. Hovets glädje kände inga gränser. Mitt i natten skyndade man till Storkyrkan att hålla Te Deum. Den tjänsteförrättande prästen var så till sig att han inte fann de vanliga stora orden vid en kunglig födsel. Han uttryckte helt enkelt vad de alla kände just då: ”Kungen är full, drottningen är full – hela nationen är full av glädje”. En åhörare som senare fick frågan om kyrkan varit full svarade sarkastiskt: ”Det var inget mot vad prästen var”. Om pojkens namn fanns inga tvivel; han skulle heta Gustav som sin far och farfar.

Att visa glädje då en prins föds är kutym vid hovet, särskilt om det gäller kungens första barn och visst fanns det sådana som låtsades gladare än de kanske var. Man märkte att hertig Karls glädje var en aning konstlad.  Att brorsonen fått en arvinge flyttade ned honom ett steg i tronföljden och dessutom hade han själv mist en son året innan. Egentligen hade hertigen hoppats slippa närvara vid förlossningen men eftersom den dragit ut på tiden så länge hade han och hustrun kommit fram i god tid. En som definitivt inte hycklade glädje var kungen själv. Gustav Adolf var gladare än någonsin och vid dopet en dryg vecka senare blev han så rörd att han brast i gråt. En del trodde att det berodde på det osäkra läget för kungar nere på kontinenten – tårar av lättnad att dynastin befästs eller tårar av oro för sonens framtid men hur underbart måste det inte ha varit för Gustav Adolf att få en egen son. När han själv föddes nästan på dagen 21 år tidigare hade stämningen vid hovet varit helt annorlunda. Misstankar att pojken inte var son till Gustav III hade spritts redan innan han föddes. Kungens egen mor och kanske också hans bröder antydde att hovstallmästare Munck lägrat drottningen för att skänka dynastin en arvinge. De uppslitande dispyterna ledde till en brytning mellan kungen och änkedrottningen, som inte möttes igen förrän den stolta kvinnan låg på dödsbädden. Den då treårige Gustav Adolf blev så tagen av mötet med farmodern att han brast i gråt efteråt Jag glömmer aldrig farmor, sade han.[1] Pojkens uppväxtår blev påfrestande. Föräldrarnas relation var ansträngd och pojken levde ensam, endast omgiven av hovmän och lärare. Till råga på allt blev Gustav III skjuten då prinsen var tretton år. Efter faderns död kom den omyndige kungen i kläm mellan de kotterier som kämpade om makten. Det var bara tre år sedan han blivit myndig och själv tagit regeringstyglarna i sin hand. Nu hade Gustav Adolf en vacker drottning och en egen son, det yttre beviset på att han blivit man och sin egen herre. Och all sympati hovet visade honom och hans lilla familj. Var det underligt om han grät av glädje? Han visste inget underbarare än att vara tillsammans med sonen och hustrun och den närmaste tiden efter födelsen och dopet var det nästan så att kungen försummade sina ämbetsplikter. Snart var Fredrika gravid igen. Hyllningarna strömmade in men som alltid fanns det folk som ironiserade över all panegyrik. Studenterna i Uppsala tog sig före att sjunga en parodi på en psalm om Jesu födelse, där de bland annat konstaterade

                       Vore inte det barnet i Sverige fött                 

                       så skulle monarkin evinnerligen dött.

Denna lilla satir renderade ynglingarna en avbasning från HM konungen personligen,

Till övervägande delen var reaktionerna på prins Gustavs födelse positiva och trots, eller kanske på grund av, att vi vet att kungen och hans familj så småningom förvisades ur landet är det rörande att 200 år efteråt läsa om den allmänna glädjen. En hyllning till prins Gustav från en finlandsvensk skald kan tjäna både som ett lämpligt slut på denna text och en passande hyllning till våra dagars alla nya kungligheter, manliga som kvinnliga.

                       Låt honom utan blod bli sina fäders like

                                Och Sverige genom dygd ett stort och lyckligt rike.[2]                      

     

---

[1] Jorden återges här ungefär som de skall ha yttrats. Det ordagranna citatet finns i Herman Lindqvists bok ”Gustavs dagar”.

[2] Beskrivningen av prinsens födelse och reaktionerna på den är hämtade ur första kapitlet avHarald Hultmans bok ”Prinsen av Vasa”.

Återuppståndna furstar

Det finns, som jag tidigare beskrivit, kungar som står uppförda i regentlängden utan att ha regerat. Ett annat fenomen i kungahusens historia är pretendenterna. Sådana kan vara av två kategorier; de legitima och de omtvistade. De legitima härstammar tveklöst från en kung: exempel på detta är Jacob II:s ättlingar i England eller Gustav IV Adolfs i Sverige. De skulle ha rätt till tronen än i dag om inte deras anfäder blivit avsatta. Detta inlägg skall emellertid handla om den andra kategorin pretendenter, sådana som säger sig vara av kunglig börd och berättigade till tronen i ett land men inte har klara bevis för det. Detta fenomen förekommer vanligen när en kung eller prins dött eller ”försvunnit” under mystiska omständigheter. Efter någon tid, oftast ett par år, dyker de oförmodat upp igen och ger anledning till mycket grubblande och olösta frågeställningar, ibland rentav till krig och revolter.

I Sverige är företeelsen ganska sällsynt, antagligen beroende på vår relativt lugna historia. Visst har några kungar avsatts under tidernas lopp men som regel har svenskarna hållit reda på dessa furstars avkomma. Det har inte funnits utrymme för tvivel om vad som hänt den efteråt. Två anmärkningsvärda undantag finns dock i sen medeltid. Olov Håkansson var son till Håkon VI av Norge och hans danskfödda drottning Margareta. Eftersom hans far också var svensk kungason hade pojken i utsikt att en dag ärva alla de tre nordiska rikena. Kung Håkon dog 1380, då sonen var tio år. I väntan på Olovs myndighet regerade Margareta i sonens ställe. I augusti 1387 avled Olov helt oväntat. I likhet med flera av sina förfäder begravdes han i Sorö på Själland. Rykten gick om vad som låg bakom, kunde modern ha… Några år senare dök i nuvarande norra Tyskland upp en man som påstod sig vara den avlidne kungen, vilket han nu skulle ha blivit om han fått leva. Den unge mannen förde sig väl, kunde redogöra för många detaljer ur Olovs liv och sades likna honom. Den föregivna modern förnekade honom och begärde honom utlämnad. Efter att ha erkänt att han inte var Margaretas son och ättling till de svenska folkungarna brändes han i Kalmar.[1]       

Efter riksföreståndaren Sten Stures död och Stockholms blodbad 1520 fördes hans änka och överlevande söner till Danmark. När Kristina Gyllenstjärna några år senare återkom till Sverige hade hon sin äldste son Nils med sig. Pojken ska då ha varit tolv år. Han placerades först hos en adelsman som oturligt nog föll i onåd hos Gustav Vasa. Ädlingens slott kapitulerade och unge Nils Sture kom under kungens uppsikt. Bevarade brev, vilkas datering dock är osäker, tyder på att han någon tid haft tjänst som page vid hovet men inte funnit sig tillrätta. Kungen tycks kring 1527 ha funderat på att skicka honom utomlands för vidare förkovran i sådana kunskaper som anstod en dåtida adelsman och riddare. På senvintern samma år dök det i Dalarna upp en yngling som manade bygdens folk att resa sig mot kungen. Han påstod sig vara den forne riksföreståndarens äldste son. Han förde sig som en adelsman, såg bra ut och lär ha talat medryckande. Människor som känt Sten Sture trodde på den unge mannens uppgifter. Inte ens kungen förnekade uttryckligen hans börd, eftersom han i sina brev till dalfolket lade dem på hjärtat att visa sin rättmätige herre trohet, även om ynglingen talade sanning. Enligt vad kungens krönikör senare skrev skulle Nils Sture i själva verket ha dött något år tidigare och fått statsbegravning i Uppsala. Ynglingen i Dalarna beskrevs som en stalldräng av låg härkomst som bestulit sina olika herrar på pengar och sedan rest upprorsfanan mot kung Gustav. Nutida historiker tror knappast på detta eftersom den unge mannen, som i historien vanligen kallas Daljunkern, uppenbarligen framstod som ädling också bland högt uppsatta personer och Stureanhängare, vilket en simpel dräng svårligen skulle ha klarat. Hur det än förhöll sig med allt detta lyckades Daljunkern samla anhängare kring sig i både Sverige och Norge men blev aldrig så stark att han utgjorde ett verkligt hot mot Gustav Vasa. Slutligen måste han fly till Rostock i Tyskland, där han greps och avrättades 1528. Innan dess hade Kristina Gyllenstjärna skrivit ett brev till myndigheterna i staden där hon, i likhet med drottning Margareta ett drygt sekel tidigare, förnekade att sonen var i livet.[2]   

I England är ”Prinsarna i Towern” ett välkänt och ännu omdiskuterat fenomen. Efter Edvard IV:s död 1483 fördes hans äldste son från Wales till London för att krönas till kung. På vägen arresterades plötsligt hans mors släktingar och farbrodern Rikard tog över ansvaret för pojken, som fördes till Towern i väntan på kröningen. hertig Ritchard av York, som hittills varit i sin moder änkedrottningens vård, fick göra brodern sällskap i den gamla borgen. Kort därefter förklarades gossarna illegitima och deras farbror utropades till kung Rikard III. Pojkarnas öde i Towern är sedan dess okänt. Kung Rikards fiender hävdade att han helt enkelt låtit mörda sina brorsöner. 1485 stupade Rikard i strid och efterträddes av Henrik VII av ätten Tudor. Under de närmaste åren dök det upp två unga pojkar vilka var och en i tur och ordning marknadsfördes som hertig Ritchard av York, Edvard IV:s yngste son. Den förste, Lambert Simnel, fick snart byta roll och påstods istället vara son till en bror till Edvard IV och Rikard III. Simnels anhängare besegrades men han själv benådades och fick anställning vid hovet. Näste pretendent, Perkin Warbeck, kom inte så lindrigt undan utan avrättades vid Tyburn 1499. [3]      

I Frankrike är Ludvig XVI:s son utan tvekan den mest kände återuppståndne fursten. Han torde i vilket fall som helst inneha världsrekord i antal reinkarnationer. Över 40 personer har genom åren påstått sig vara den giljotinerade monarkens rättmätige efterträdare, bland dem rentav en amerikansk indian. Modern forskning tycks bekräfta att pojken i verkligheten dog i le Temple under revolutionen. Ett mindre känt fall är Johan I av Frankrike. Denne kung var son till Ludvig X och hans andra hustru, en neapolitansk prinsessa. Eftersom Ludvig dog i juni 1316, Fem månade innan sonen föddes, blev gossen omedelbart kung men dog efter någon vecka. Liksom i fråga om Rikard III:s brorsöner uppstod rykten att Johans farbror Filip hade låtit mörda honom. Historikern Dick Harrisson betvivlar detta i sitt blogginlägg 14/2 2016 Vad vet vi om Johan I av Frankrike?  http://www.svd.se/om/harrisons-historia Vad varken Harrisson eller svenska Wikipedia nämner är att även Johan I uppenbarade sig på nytt. Av någon anledning finns denna uppgift hos norska Wikipedia, som kortfattat nämner att en man i Provence på 1350-talet påstått sig vara den döde kung Johan. Mannen skall ha satts i fängelse och avlidit där. Tyvärr anges ingen källa eller närmare detaljer.[4]      

Ryssland slutligen intar en särställning ifråga om personer som påstått sig vara officiellt döda furstar. Dels är mängden sådana fall genom århundradena ovanligt stor. Dels tycks Ryssland vara det enda land i Europa där dessa pretendenter periodvis utgjort ett reellt hot mot den etablerade statsmakten. Ibland har de rentav suttit vid makten för kortare perioder. Om vi bortser från alla dem som genom åren sagt sig tillhöra Nikolaj II:s familj är förmodligen de mest kända ryska pretendenterna ”de falska Dimitrij” på 1600-talet. Dimitrij var yngste son till Ivan den förskräcklige, som dog 1584 då pojken var knappt ett år. Tronen övertogs av hans äldre bror Fjodor II men makten låg i realiteten hos dennes svåger, Boris Godunov. Dimitrij sickades till sin förläningsstad Uglich vid Volga. Några år senare rapporterades att den då knappt nioårige fursten hittats död av en svår skärskada.[5] Rykten kom i omlopp att Godunov låtit mörda sin svågers unge bror för att på sikt själv komma över tronen. Vid sekelskiftet 1600 flydde en man från Ryssland till Litauern, där han utgav sig för att vara tsar Ivans yngste son. Mannen vann tilltro hos den polsk-litauiske kungen Sigismund(Vasa), som gav honom en stor armé med vilken han 1604 tågade in i Ryssland. Fälttåget blev en triumfmarsch och när Boris Godunov, som under tiden blivit tsar, avled 1605 efterträddes han av den föregivne Dimitrij. Den unge mannen regerade väl men hans beroende av utlänningar väckte ryssarnas ogillande och efter något år dödades han i ett upplopp. Det kan tilläggas att tsar Ivans änka erkänt honom som sin son men att hon efter pretendentens död tog tillbaka sitt påstående. Liksom ifråga om Daljunkern anses det inte uteslutet att mannen verkligen var den han utgav sig för. Under kommande år dök minst tre ytterligare Dimitrij upp på den politiska scenen.[6] Ofta erkändes de av anhängarna till sina företrädare. Den andre Dimitrij ”ärvde” rentav föregångarens gemål. Alla fick dock olyckliga och våldsamma slut.

Tsar Peter III avsattes av sin gemål Katarina år 1762. Han avsade sig tronen men dödades kort därefter, om på order eller i ett slagsmål är ovisst. Katarina besteg därefter tronen. Under kommande år påstod sig flera personer vara hennes döde make (24 enligt Nontefiore). Den framgångsrikaste var en kosackhövding vid namn Pugatjov, som 1773-74 drog runt med stora arméer i landet och ett tag troddes kunna hota själva Moskva. Han hade ett regelrätt hov omkring sig med sekreterare och flera anställda. Slutligen förråddes han dock av sina egna, utlämnades till Katarinas styrkor och avrättades i Moskva i början av 1775. Det väckte stor indignation bland åskådarna när bödeln högg av huvudet utan att först lemlästa kroppen.[7]

Visst är det frestande att försöka nå makt men det har sina risker, eller hur?                     

   

                                

---

[1] Jag har inte i skrivande stund kunnat hitta någon uppgift om när den förmente Olof avrättades. Många spekulationer har framlagts om denna historia. Åke Ohlmarks återger i sin krönika över svenska kungars slut; (Konungen är död 1983, s.50-52) en dunkelt formulerad teori att Margareta skulle ha smusslat undan sonen för att rädda honom från ett människooffer. En annan möjlighet vore att pojken på något sätt varit sjuk och därför hållits dold. Författaren konstaterar slutligen att allt detta endast är spekulationer och att vi troligen aldrig finner svaret på denna gåta. Herman Lindqvist berör ämnet i sitt program om Margareta men uppger i motsats till Ohlmarks att den föregivne Olof skall ha hängts, inte bränts på bål. https://www.oppetarkiv.se/video/1369112/hermans-historia-sasong-5-avsnitt-1-av-4

[2] Historikern Lars Olof- Larson utgår i sin biografi över Gustav Vasa från 2002 (Gustav Vasa, landsfader eller tyrann? S. 149-163), från att Daljunkern faktiskt var Sten Stures son och att hans mor pressats av kung Gustav att förneka honom. Peder Svarts krönika över Gustav Vasa finns utgiven i en upplaga på Natur och kultur 1964 under titeln ”Gustav Vasas krönika”.   Daljunkern behandlas på s. 122-129.

[3] Författaren och doktorn i engelsk litteratur Philippa Gregory låter i sin roman ”Den vita drottningen”, utgiven i svensk översättning 2010, prins Ritchard av York bytas ut mot en dubbelgångare. I en kommentar hävdar hon att det är osannolikt att Edvard IV:s änka, som hade mycket dåliga relationer med sin svåger, skulle ha lämnat ut sin yngste son till den man som berövat henne kontrollen över den äldre sonen och blivande kungen. Frågan om vad som egentligen hände med ”prinsarna i Towern” är med andra ord långt ifrån avgjord eller slutdiskuterad.  

[4] Författaren Maurice Druon bygger delar av sin romansvit om bakgrunden till hundraårskriget, ”Den dömda ätten”, som jag skriver om i ett inlägg 25/4 2015, på denna historia. Enligt honom var mannen verkligen Johan I och hade vuxit upp i Italien, efter ett ha bytts bort med sonen till en fransk adelsflicka och en italiensk köpman. Eftersom norska Wikipedias uppgifter är så knapphändiga går det inte att säga om det rör sig om samme man. Druon daterar tidpunkten då mannen får veta sitt sanna ursprung till 1354, vilket stämmer med uppgiften hos Wikipedia att ”kung Johan” dök upp på 1350-talet. Druons man dör i fängelse i Neapel 1362.

[5] Se ”Dimitry of Uglich” engelska Wikiipedia.

[6] Montefiore får det sammanlagda antalet Dimitrij till fyra. Svenska Wikipedia till fem. Se ”Falske Dimitrij”  

[7] Simon Montefore Potemkin och Katarina den stora – en kejserlig förbindelse (2005).  Särskilt kapitel 6 och 8.

Det odödliga mordoffret

”Vill man vara riktigt säker på att åka dit ska man ta livet av en polis”, skriver Sjöwall Wahlöö i en av sina böcker. Med en lite tillspetsad travistering kan man säga: ”Vill man vara riktigt säker på att en statsman blir odödlig ska man ta livet av honom… Detta slog mig 2/4 2016  när jag i Riddarholmskyrkan i Stockholm deltog i en gudstjänst till Gustav III:s minne. Att bli mördad eller åtminstone dö våldsamt är ett osvikligt sätt för kungar eller andra ledare att ihågkommas efter döden. Hur lite historisk kunskap en genomsnittlig svensk av idag än har finns det fyra kungar, bortsett från vår nuvarande, som alla svenskar hört talas om någon gång i livet: Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Karl XII och Gustav III. Av dessa fyra är det bara Gustav Vasa som dött en helt naturlig död och av de tre övriga har åtminstone en, kanske två, blivit mördade.

Som jag nämner i mitt inlägg 23/12 2015  är det dessutom ofta just hur eller var personen ifråga dött som folk i allmänhet känner till. De flesta vet nog inte mycket om Gustav II Adolf men att han dog vid Lützen en dimmig novemberdag vet i stort sett alla svenskar. Att Gustav III gjorde mycket för svenskt kulturliv känner antagligen de flesta till men de vet nästan säkert att han blev skjuten under en maskeradbal på operan och vad attentatsmannen hette.[1] Antagligen är det samma sak med vår tids ledare. Hur många svenskar som är 30 år och nedåt vet på rak arm vem Per Albin Hansson eller Tage Erlander var utan att vara specifikt intresserade av modernare svensk politikhistoria? Vem Olof Palme var vet däremot alla. Lincoln och Kennedy står förmodligen högt på listan över kända amerikanska presidenter genom tiderna i Europa.[2] Att mörda en politisk ledare är alltså nästan garanterat detsamma som att göra vederbörande odödlig, naturligtvis under förutsättning att det inte rör sig om ett land där mord på ledande statsmän kan sägas höra till ordningen för dagen.

Detta insåg jag som sagt i lördags under minnesgudstjänsten för Gustav III. Han är den ende svenske kung i modern tid, dvs. från 1523 och framåt, som med säkerhet blivit mördad. Attentatet utfördes dessutom på offentlig plats inför en stor samling människor. Till detta kom att kungen tvingades utstå knappa två veckors lidande, också det till stora delar offentligt, innan döden kom som en befriare. Det finns säkerligen svenska ledare som uträttat minst lika mycket som Gustav III, om nu sådant kan bedömas och definitivt ledare som varit politiskt mer återhållsamma än han. Gustav Vasa och Karl XI var noga med utgifterna och förde aldrig krig om det kunde undvikas, egenskaper som vi med bästa vilja i världen inte kan tillskriva Gustav III. Ändå hålls inga särskilda gudstjänster till dessa kungars minne i vår tid. Gustav III hade många goda egenskaper, både som statsman och människa: han var politiskt begåvad och behärskade konsten att handla snabbt i en kritisk situation. Han var trofast mot sina vänner och redo att försona sig med sina fiender. Ändå är det inte detta som i första hand gör att vi än idag minns och hedrar honom. Det är attentatet på maskeraden och, inte minst, hans tappert burna lidanden under en långdragen dödskamp. Anckarströms skott den där marsnatten 1792 ledde visserligen till kungens fysiska död men gjorde samtidigt Gustav odödlig och, som Leif Landen skriver, till ”den mest fängslande av de kungar som tryckt sin prägel på Sveriges historia".         

---

[1] Ett annat svenskt exempel som kanske inte gäller längre är att Erik XIV förgiftades med ärtsoppa.

[2] Om någon önskar motbevisa mina generaliserande påståenden är jag öppen för diskussion.