torsdag 30 maj 2019

Konsten att betvinga en kristallkrona, eller Hur blomsterprinsen började tvivla på Gud


Man lär av livet, brukar det sägas. Det gäller naturligtvis alla människor oberoende av bakgrund. Men vad man lär sig samt när och hur man gör sina viktigaste erfarenheter kan variera oerhört beroende på vem man är, var man kommer ifrån och under vilka omständigheter man lever. Följande berättelse ur livet låter kanske absurd i vår allmänt sekulariserade tid men enligt den som först nedtecknat den har händelsen verkligen ägt rum och kom att på sikt spela en viss roll i vederbörandes personliga syn på religiösa frågor och indirekt också på världen i allmänhet. Vi måste komma ihåg att episoden inträffade för omkring ett sekel sedan, då religionen fortfarande spelade stor roll för de flesta i samhället. Med tanke på hur allt slutade valde berättaren på sin tid att inte avslöja för omgivningen vad som förevarit. Eftersom han kring sextio år senare återgav förloppet i sina memoarer får väl brottet, eller snarare försyndelsen, betraktas som preskriberad, varför den här återges efter vederbörandes egen berättelse.

Victoria av Baden, Gustav V:s gemål, kan med fog kallas den sista(?), svenska kungligheten av den gamla skolan: En furstinna som obetingat trodde på Guds allmakt över människorna och konungens makt över sina undersåtar. Författaren Agneta Ulfsäter-Troell säger om Victoria att hon uppfostrades i ”sträng gammalluthersk anda”.[1] Hennes mor, storhertiginnan Louise, kallades ”tant Gud befaller” i familjen, vilket antyder hur dottern såg på tillvaron. När Victoria fick egen familj sökte hon naturligtvis överföra sin tro till barn och barnbarn. En av dem som fick del av drottningens djupa tro var sonsonen Lennart, son till kungaparets näst äldste son Wilhelm, som under några år bodde hos farmor och farfar på slottet i Stockholm. Lennart berättar i sina memoarer att det för drottningen inte var fråga om att tro på Gud: Hon visste att Gud existerade. Det handlade snarare om att underkasta sig Gud.[2] Också för sonsonen utgjorde Gud en realitet och en ständig komponent i det dagliga schemat: Bibelläsning och bön varje morgon, med särskilt inlagda böner för familjens och andra närståendes hälsa och välbefinnande, samt en önskan att Vår Herre måtte stärka den egna moralen. En av de maximer gossen lärde sig var att den som förlitade sig på Gud kunde åstadkomma i stort sett vad man än önskade sig: Bed till Gud om något och visa honom samtidigt att du verkligen tror på honom och han uppfyller din önskan, försäkrades det. Den unge prinsen fann detta vara mycket praktiskt men som den realistiska yngling han i grund och botten var ville han så att säga testa tekniken. I Lennarts rum på Drottningholm hängde en kristallkrona i barockstil som han inte var särskilt förtjust i. Den kastade så hemska skuggor på väggarna. Om man kunde få den att falla i golvet…[3]   

Sagt och gjort. Prinsen ställde sig i position framför kristallkronan och koncentrerade sig på två tankar: 1. Jag tror helhjärtat på dig, o Gud! 2. Fall ned på golvet, kristallkrona! Med stor förtjusning föreställde sig gossen barnsköterskans förfärade uppsyn då hon kom inspringande vid ljudet av krossat glas och hur han överlägset skulle rycka på axlarna och befalla henne att kasta bort skräpet. Koncentrationen påverkade pojken i hög grad: ”Kroppen värkte, det pirrade i alla leder, håret reste sig på huvudet, det brusade förhoppningsfullt i skallen och bultade och hade sig, Nu, nu hände det, nu måste Gud låta det ske…”  

Av någon oförklarlig anledning inträffade ingenting. Den jädrans kronan rörde inte ens på sig! Lennart försökte en gång till, samma brist på resultat. Mission incompleted! Djupt besviken på Herrens påstådda allmakt tänkte prinsen över saken. Att hans gudstro skulle vara svag ansåg han uteslutet. Alltså måste det vara något fundamentalt fel med det omgivningen lärt honom om Gud, människan och tron. Å andra sidan var det kanske oklokt att helt avskriva Gud. Som greve Bernadotte senare uttryckte det ”var det nog bäst att upprätthålla de diplomatiska förbindelserna. Att han(Gud), misslyckats på ett håll behövde inte nödvändigtvis betyda, att han inte kunde uträtta nyttiga ting på annat håll”. Lennart beslöt att ”hålla ett välvilligt granskande öga på Gud och hans förehavanden i fortsättningen”. Som nämnts tidigare avstod han försiktigtvis från att berätta för de vuxna vad som hänt, eller snarare inte hänt, mellan honom och Gud.[4]

Denna händelse gjorde inte Lennart Bernadotte till ateist, men det sådde ett första tvivel på religionens värde hos pojken som senare, i takt med nya erfarenheter, utvecklades till gudsförnekelse. Så kan en i sig obetydlig händelse få stora följder.                         



[1] För vidare uppgifter om Gustav V:s maka kan hänvisas till https://www.oppetarkiv.se/video/1336564/drottning-av-sverige-avsnitt-5-av-6.  
[2] Överhuvudtaget bör nog ordet ”tro” som beteckning för en äldre tids förhållande till kristendomen snarare tolkas som underkastelse än som tro i vår nutida bemärkelse, som ju anses bygga på att synen på en eventuell Gud är vars och ens ensak. Ur denna synvinkel kan bara den som erkänner flera möjliga trouppfattningar utöver sin egen anses som ”troende” i vår västerländska mening av ordet    
[3] Det framgår inte av berättelsen exakt hur gammal Mainaus blivande herre var vid tillfället. Med tanke på omständigheterna är mellan sex och to år en kvalificerad gissning.
[4] Lennart Bernadotte, ”käre prins, god natt”,(1977), s. 51-52.

torsdag 23 maj 2019

Var fången kungens halvbror?


Nästan alla länders politiska historia och i synnerhet monarkiernas, bjuder på ett eller flera mysterier som gäckat forskarna genom århundraden eller rentav årtusenden. Med tiden får själva gåtan ett egenvärde: Det viktiga är inte längre att avslöja sanningen utan att hitta på nya spännande teorier som nästa forskare gör sitt bästa för att gendriva. I monarkier uppkommer den här typen av legender oftast då någon, en regent eller tronarvinge, avlidit eller försvunnit på ett uppseendeväckande sätt. I Sverige diskuterar fackmän än idag om den unge ”daljunkern”, som gjorde uppror mot Gustav Vasa på 1520-talet, var son till riksföreståndaren Sten Sture, som han själv hävdade eller en simpel bedragare. Vem som höll i vapnet som dödade Karl XII har debatterats i 300,5 år och om inget mirakel inträffar torde Olof Palmes död i framtiden ge upphov till lika många böcker som krigarkungens. England har sina ”prinsar i Towern”, Ryssland sina ”falska Dimitri", sin tsarfamilj från 1918 och frågan huruvida Alexander I verkligen avled 1825 eller flydde från ämbetet och blev kringvandrande munk. 

I Frankrike utgör hertigen av Normandie motsvarigheten till de engelska prinsarna i Towern. Frågan, som nu anses löst, är huruvida Ludvig XVI:s son dog i fängelse under revolutionen eller lyckades undkomma. Prinsens öde är av särskilt intresse för svenska historiker genom moderns förhållande till Axel von Fersen och misstanken att han i själva verket var den svenske grevens son.[1] Frankrike har ytterligare ett historiskt mysterium med fängelseanknytning som kanske inte är lika känt i Sverige men som lockat både historiker och dramatiker i drygt 300 år – Mannen med järnmasken. Gåtan gäller den fånge som i många år, enligt vad det sägs drygt 20, satt isolerad i flera franska fängelser och som alltid bar en mask av järn, i själva verket sannolikt sammet. Bortsett från detta, som man får förmoda, ganska irriterande och långtråkiga tillstånd, skall mannen ha behandlats väl, fått god mat, fina kläder och sina sanitära behov tillfredställda. Slutligen avled han på Bastiljen i Paris år 1703. Men vem var han? I sin biografi över Ludvig XIV från 2011 återger populärhistorikern Herman Lindqvist några klassiska teorier om mannens identitet. Han kan ha varit en tvilling till Ludvig XIV som försökt tillskansa sig tronen och som brodern valt att internera. Kanske var han älskare till kungens hustru eller en utländsk diplomat som fått reda på eller förrått farliga hemligheter.[2]

Alexandre Dumas lanserar teorin om en kunglig tvillingbror i sista delen av romansviten om De tre musketörerna. Där berättas att Anna av Österrike, Ludvig XIII:s gemål, några timmar efter sonen Ludvigs, blivande Ludvig XIV, födelse i september 1638, helt oväntat givit livet åt ännu en son, Av rädsla för kommande trassel med tronföljden bestämmer sig föräldrarna omedelbart att smuggla undan pojken, som slutligen hamnar på Bastiljen. Några av de gamla vännerna – musketörerna släpper honom fri, försöker störta Ludvig XIV och sätta tvillingbrodern på tronen. Till en början ser allt ut att gå väl men planen misslyckas och Ludvig låter deportera och maskera brodern.[3] Historien ät fascinerande men totalt ologisk. Tanken att Ludvig XIII, efter att i tjugotre år förgäves önskat sig en tronarvinge, då hustrun fått tvillingar genast beslutat sig att smussla undan den ene faller på sin egen orimlighet. Med tanke på tidens höga barnadödlighet borde han snarare varit överlycklig att få två pojkar på en gång. Om det däremot uppstått komplikationer längre fram, kanske gräl om vem av bröderna som borde ärva tronen, vore en sådan lösning begriplig.

Att drottning Maria Teresia skulle haft en älskare är onekligen en lockande tanke, så goda skäl som hon hade att vara svartsjuk på sin mans älskarinnor. Tyvärr finns det inget som tyder på att denna konventionellt uppfostrade spanska prinsessa någonsin vågat ta ett sådant steg. En nunna, som tydligen inte saknade intresse för det världsliga livet, lär under hennes ungdom ha frågat infantan om hon aldrig känt sig dragen till någon herre vid faderns hov. Maria Teresia utbrast förundrat: ”Inte alls, min moder. Ingen av dem var ju kung”. Dessutom är det knappast troligt att en så stolt och bördsmedveten man som Frankrikes Solkonung skulle behandla en man som ”satt horn på hans krona”[4] som en visserligen fängslad men ändå väl omhändertagen gäst med fina kläder och god mat. Den teori som nu tycks vara på modet är att fången var en diplomat eller tjänare som förrått politiska hemligheter och därför arresterats och hållits internerad.[5] Vad man möjligen kan undra är varför mannen i så fall hölls vid liv så länge men å andra sidan hölls dold för omvärlden. Varför inte tysta honom på ett mer effektivt sätt och producera någon logisk förklaring till hans ”försvinnande”?

En intressant teori som Voltaire på sin tid lanserade är att mannen var en illegitim son till Anna av Österrike och alltså Ludvig XIV:s halvbror. Det kan förklara varför han å ena sidan hölls dold med mask för ansiktet men å andra sidan behandlades så väl och fick sina grundläggande materiella behov tillfredställda. Personligen anser jag tanken vara om inte sannolik så åtminstone hållbar

Om teorin om en halvbror till Solkungen är riktig kan barnafadern knappast vara någon annan än kardinal Mazarin, mannen som tillsammans med änkedrottningen styrde Frankrike under Ludvig XIV:s omyndighet sedan fadern avlidit 1643. När det begav sig trodde naturligtvis alla, i alla fall de som skrev pamfletter, att Anna hade ett förhållande med kardinalen. Det var ett kärt ämne för oppositionen under Fronden på 1640-50 talet. Numera finns en tendens att avvisa tanken. Man påpekar att Anna var en djupt troende katolik som aldrig skulle inleda ett förhållande med en man hon inte var gift med. I synnerhet som hon regelbundet tog nattvarden, vilket skulle innebära en dödssynd om det kombinerades med ett utomäktenskapligt förhållande. I så fall måste Anna och Mazarin ha ingått ett så kallat morganatiskt äktenskap, dvs. gift sig i hemlighet inför en präst. Det lär dock finnas skäl som talar emot att en sådan vigsel ägt rum.[6] Å andra sidan står det klart att drottningen och ministern var nära vänner. De talade spanska med varandra, vilket bör ha inneburit att inte alla hovmän förstod vad de sade. När de var skilda åt skrev Anna halvt kodade brev till kardinalen. Om han skrev några har de troligen förstörts. De bevarade breven visar hur som helst att de två stod varandra nära. Historikern Antonia Fraser menar att änkedrottningen främst behövde goda råd och stöd, inte sex.[7] Argumentet om Annas religiösa tro saknar långt ifrån värde men är heller inte oöverkomligt. Det vore inte första gången i historien och med säkerhet inte den sista som en furstlig person kombinerat utomäktenskapliga relationer med stark religiös tro.[8] Anna var dessutom mycket vacker och stolt över sin skönhet, liksom över sitt habsburgska ursprung. Hon var inte heller likgiltig för jordiska böjelser, trots fromheten. När hon efter många år återsåg sin bror kungen av Spanien, sprang hon fram för att krama om honom. Han böjde bara stelt på huvudet.   

För att med säkerhet veta vilken moraluppfattning änkedrottning Anna hade måste man veta vilken ”relation” hon hade till Gud. Gud fördömer visserligen utomäktenskapliga relationer enligt katolska kyrkan, men gäller detta alla katoliker och i alla situationer? Anna hade genomlidit en svår tid under sitt äktenskap med Ludvig XIII, klämd mellan makens misstänksamhet, som antagligen byggde på mindervärdeskomplex och kardinal Richelieus, som betingades av hennes habsburgska ursprung. Efter deras död var hon fri, samtidigt som hon hade den tunga men också glädjande uppgiften att styra riket åt sin son, han som Gud hade sänt som ett mirakel just då allt hopp om en arvinge verkade vara ute. Mazarin var en man hon uppenbarligen litade på. Om Anna hade ett sexuellt förhållande med honom, skulle Gud då verkligen betrakta det som syndigt. Måste han inte veta hur hon lidit under sitt äktenskap och att Mazarin var hennes stöd i kampen för den älskade sonen Ludvigs framtid, denne son som HAN sänt henne. Om vi trots allt förutsätter att Anna av Österrike av principfasthet eller, vilket kanske är troligare, för att undvika skandal inte hade ett fast sexuellt förhållande med sin rådgivare, finns det ingenting som säger att deras vänskap vid något eller några enstaka tillfällen inte kan ha tagit sig uttryck i ett fullbordat fysiskt samlag. Var går gränsen mellan stor inbördes tillgivenhet och fysisk kärlek. Är det alltid möjligt att hålla dem isär, i synnerhet i ett påfrestande läge som under Fronden i Paris på 1640-talet?   

Om detta hypotetiska förhållande oförhappandes resulterade i en son, måste situationen ha varit penibel för föräldrarna. Eftersom de för tillfället styrde Frankrike fanns å andra sidan goda möjligheter att smussla undan barnet. Kungligheter finner alltid på råd om de råkat förbryta sig mot sjätte budet, i synnerhet om de sitter vid makten. Unge kung Ludvig XIV måste i så fall ha känt till vad som hände, åtminstone anat något. Han stod sin mor alltför nära för att saken skulle kunna döljas. Det kan förklara varför han senare relativt ogenerat höll sig med en älskarinna inför ögonen på den djupt sårade modern: Han visste att hon själv inte var helt oskyldig.[9] Den utomäktenskaplige sonen har under tiden uppfostrats i något avskilt hus på landet, ungefär som Dumas låter det gå till i sin ovan nämnda roman. Med åren har den unge mannen lagt sig till med utomäktenskapliga barns otrevliga vana att genom sitt utseende avslöja sitt ursprung. Ludvig XIV blir alltmer orolig: Om saken kommer ut kan den nu döda moderns och hans eget rykte ta skada. Kanske ifrågasätter man rentav hans egen rätt till tronen.[10] Att döda sin halvbror vore å andra sidan otänkbart. Ludvig XIV kunde vara hänsynslös i politiska frågor, vilket också gick ut över familjen. Men i grund och botten var han en omtänksam Caput familie, som bland annat skyddade sin yngre helbror Filip av Orleans från följderna av hans homosexuella läggning.[11] Medelvägen i detta svåra fall blir att sätta den besvärlige halvbrodern i förhållandevis bekvämt fängelse med sammetsmask för ansiktet.

Allt detta är som sagt spekulationer med visst är tanken spännande? Som avslutning kan man citera Herman Lindqvists ord om den mystiske fången på Bastiljen: ”Sista versionen av berättelsen om Mannen med järnmasken är nog ännu inte skriven”.                                                    



[1] Den som vill veta mer om forskningen och myterna kring ”Ludvig XVII” rekommenderas Deborah Cadburys bok Den försvunne prinsen(svensk översättning 2004). 
[2][  Ludvig XIV skall på sin dödsbädd år 1715 ha avslöjat fångens verkliga identitet för sin brorson hertigen av Orléans. Därefter fördes kunskapen vidare till alla franska kungar fram till revolutionen, ungefär som alla ryska tsarer under 1800-talet läste Katarina den storas memoarer.inför  sin tronbestigning  Om det är sant visar det att gåtan måste ha dolt en farlig hemlighet. Herman Lindqvist, Ludvig XIV, Solkungen(2011), s.155-56 och 276.
[3] Det spännande händelseförloppet skildras i Dumas roman Vicomte de Bragelonne, senare delen(svensk översättning 1882).
[4] Dvs. haft ett förhållande med drottningen.
[6] Inte desto mindre framställs vigseln som ett faktum i Dumas roman Myladys son, vilket naturligtvis i sig inte behöver betyda något. 
[7] För en diskussion om relationen mellan Anna av Österrike och kardinal Mazarin, se Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008), s. 40-42.
[8] Anna av Österrike har flera subtila likheter med den sentida svenska drottningen Victoria av Baden, Gustav V:s gemål. Båda kom från anrika furstehus och var stolta över sin börd och sitt ursprung. Båda förenade stark gudstro med övertygelsen om kungarnas överhöghet i förhållande till undersåtarna och med ett äkta kulturintresse. De var dessutom gifta med män som åtminstone var bisexuella och som i intellektuellt avseende långt ifrån stod på deras nivå. De rent personliga relationerna blev också i båda fallen tämligen ansträngda. I Victorias fall vet vi att hon stod Axel Munthe nära och Gustav tycks ha varit säker på att hans drottning haft minst en ytterligare älskare. Victoria var dessutom, i motsats till Anna av Österrike, gift under hela sin tid i Sverige. Anna och Mazarin började umgås närmare först efter Ludvig XIII:s död    
[9] Om änkedrottning Annas vänskap för sin svärdotter och hennes reaktion på sonens kärleksliv utanför äktenskapet, se Fraser kapitel 4-5 och Lindqvist, s. 93. Änkedrottningen hade arrangerat sonens äktenskap med hennes egen brorsdotter, den spanska prinsessan Maria Teresia, som hon genast blev god vän med. Hennes reaktion behöver därför inte tolkas vare sig som tecken på egen ”oskuld” eller skenhelighet. Hon kan helt enkelt ha blivit förbannad på Ludvig i egenskap av mor och faster och kanske också som spanjorska i förhållande till sin franske son.    
[10] Anna av Österrike avled 1666 och Mazarin 1661. Med tanke på de många år som Ludvig XIII och Anna varit gifta innan hon blev gravid i början av 1638, väcktes misstankar om att kungen inte var barnets far.
[11] En ”vanlig” homosexuell man hade dömts till fängelse eller tvångsarbete på en galär.

lördag 18 maj 2019

Marie Antoinette besökte aldrig Malmö


När jag i morse(18/5 19(, slog upp dagens exemplar av SVD, fångades mitt intresse genast av en ledare med rubriken: ”Vad hade Marie Antoinette sagt om Malmö”. Som historisk skribent med särskilt intresse för 1700-talet började jag omedelbart läsa artikeln, nyfiken på innehållet. Det visade sig vara ett inlägg från en malmöbo som slog larm om den tilltagande våldsspiralen i staden, sorgligt nog ett välbekant ämne för den dagspolitiskt medvetne. Skribenten skildrar hur sprängattentat nästan blivit en del av vardagen, man reagerar knappast längre på explosionerna, utom då man själv påverkas mer direkt. Företagare som uttrycker oro uppmanas att flytta från staden. Polisen tycks med andra ord helt tappat greppet om situationen. Artikelförfattaren påpekar att politiker och andra ansvariga måste ta problemet på allvar, annars kommer allmänhetens förtroende för staten helt att upphöra. Detta kan i sin tur ”öppna dörren för en verkligt auktoritär regim”.

Vad har nu allt detta med den franska 1700-talsdrottningen Marie Antoinette att göra? Mot slutet av artikeln hävdas att man ”från olika håll” alltför länge avfärdat malmöbornas oro över utvecklingen som ”högerpopulism och ”okunskap”. Risken är stor, fortsätter författaren, ”att detta uppfattas som ett tondövt svek av Marie Antoinette-karaktär”. För att ingen skall tvivla på innebörden illustreras artikeln med en bild från försäljningen av drottningens smycken på Sotheby’s 2018. Med andra ord: Våra dagars politiker och andra myndighetspersoner sviker folket på samma sätt som Marie Antoinette gjorde före franska revolutionen.

Utan att på något sätt avfärda artikelförfattarens oro över situationen i Malmö, vilken jag som stockholmare inte kan uttala mig om, är det beklämmande att se hur den olyckliga drottningen drygt 200 år efter sin död används som politiskt slagträ och som symbol för ignorans och oansvar. Det var för det första inte Marie Antoinette som utformade det system efter vilket Frankrike och Versailles styrdes de sista tjugo åren före 1789. Kritik mot de styrande hade för övrigt förekommit långt tidigare i Frankrike, ibland så häftig att krisen nästan urartade till revolution. Marie Antoinette råkade helt enkelt vara drottning i en tid då detta latenta missnöje smälte samman med nya idéer om människans förnuft, rätt till frihet och självbestämmande och då kungamakt och prästerskap i allt högre grad förlorade sin gamla auktoritet. Olyckan ville dessutom att hon vistades vid ett hov där kungen och flera av de ledande ministrarna, om man såg till utstrålning, var bleka och färglösa karaktärer i kontrast mot Marie Antoinettes sprudlande glättighet och ungdomliga lättsinne. Alltså blev det drottningens göranden och låtanden som märktes utåt och ryktena om vad som troddes försiggå i Versailles och Petit Trianon gjorde inte bilden mindre färgstark. Drottningen var dessutom, som så ofta i kungliga äktenskap, en representant för en gammal politisk motståndare(Habsburg), även det ett negativt drag i allmänhetens och inte minst hovets ögon. För det andra beskrivs Marie Antoinette själv inte som någon sedeslös tyrann, utom naturligtvis i fiendernas och revolutionärernas pamfletter. Snarare framstår hon som en ung, glad flickkvinna, som främst tänkte på att sätta guldkant på sin tillvaro vid ett främmande, etikettsbundet hov och på att hjälpa sina vänner och bekanta, som det anstod en drottning av Frankrike. Sin representativa roll skötte hon från början fulländat och då hon blev äldre och fick egna barn utvecklades hon till en omtänksam och när så behövdes sträng mor, som inte tolererade några översittarfasoner från sin avkomma. Hennes lugna, värdiga försvar mot revolutionärernas anklagelser vid rättegången(särskilt då hon beskylldes för incest med sin son) är omvittnat liksom också att åskådarna, kvinnor av folket, uttryckte stark sympati med henne. Drottningens utgifter för Trianon och andra nöjen är välbekanta(och antagligen överdrivna), men i detta avseende följde hon samma spår som tidigare franska kungar och drottningar. En drottning förväntades inte intressera sig i detalj för folkets situation och hade för övrigt inte möjlighet att utan vidare bryta den mur som hovet och etiketten utgjorde mellan kung/drottning och folk, samtidigt som Versailles paradoxalt nog var öppet för alla. Det är därför både historielöst och orättvist att, så som är fallet i SVD:s ledarartikel, använda Marie Antoinette som något slags avskräckande exempel för vår tids politiker och ämbetsmän, vilka tillkortakommanden de sedan kan ha gjort sig skyldiga till när det gäller att upprätthålla ordningen i Malmö och andra svenska städer. Som landsman till en av drottningens trognaste vänner uttrycker jag en önskan att Marie Antoinette måtte få vila i frid eller åtminstone besparas att utan analys bli uttagen ur sitt sammanhang 200 år efter att bilan fallit.                   

             

fredag 10 maj 2019

Den lyckligaste i familjen? - Lennart Bernadotte och spådomen.


 8 maj 1909, föddes prins, senare greve, Lennart Bernadotte, en av skrivarens favoriter i den moderna kungliga historien. I upptakten till första delen av sina memoarer berättar Lennart att hans sköterska uppsökt en klok kvinna för att få reda på hur lille prinsens liv skulle gestalta sig. Gumman förklarade att gossen skulle bli den lyckligaste i hela kungafamiljen.[1]  Nu är folk som ställer horoskop som bekant kända för att uttrycka sig positivt om sina kunders framtid, i synnerhet om det gäller kungliga barn. Det är först efteråt, när allt gått åt skogen, som de negativa profetiorna på något mystiskt sätt dyker upp i folks medvetande – Då minns man hur en klok stjärn- eller annan teckentydare redan när barnet föddes slog fast att just så här galet skulle det sluta.[2] Det framgår inte av berättelsen exakt när den gamla sköterskan, som stannade i sin skyddslings tjänst i över 30 år, berättade om gummans förutsägelse. Det enda som sägs är att det skedde ”långt senare”. Kanske var det efter giftermålet 1932, när Lennart tillslut fått sin älskade Karin Nissvandt, som den gamla trotjänarinnan avslöjade hemligheten. Låt oss för nöjes skull som hastigast ställa frågan: Gick spådomen i uppfyllelse? För att få ett någorlunda rättvist svar på frågan håller vi oss till grevens egen generation och för enkelhets skull nöjer vi oss med att jämföra hans öde med kusinernas, den blivande Gustav VI Adolfs barn. Liksom Lennart själv var de barnbarn till dåvarande kung Gustav V.     

Att definiera lycka är svårt. I praktiken är det oftast bara den enskilde individen som kan avgöra huruvida den varit lycklig eller inte. Extremt otursförföljda personer kam naturligtvis ganska lätt beskrivas som olyckliga men även där finns gradskillnader. Granskar man Gustav V:s barnbarn, kan man gå så långt som att påstå att Lennart hade en sorglig barndom. Hans föräldrar hade gifts bort med varandra då de var mycket unga och absolut inte inställda på att leva tillsammans. Äktenskapet sprack ganska snart och modern, en rysk storfurstinna återvände hem.  Lennart hade inga syskon och det inom kort utbrutna första världskriget gjorde att fadern, prins Wilhelm, inte hade möjlighet att ta hand om pojken. Därför uppfostrades han av sin farmor, den visserligen kärleksfulla men också oerhört stränga drottning Victoria av Baden. Visst hade Lennart det bra materiellt sätt och när farmor berättade sagor kunde de ha riktigt trevligt ihop. Men man måste alltid vara försiktig med vad man sade och gjorde. Det svåraste var ändå ensamheten.  Även efter kriget var fadern ofta borta och det var fortfarande sköterskan och den personlige informatorn som stod pojken närmast i livet. Lennart berättar i memoarerna om sin tid i en vanlig allmän skola och hur det kändes att vid terminssluten inför loven se de andra barnen hämtas av sina föräldrar, medan han själv bara möttes av sköterskan och informatorn: ”Det var inte så kul”. I tonåren träffade Lennart Karin Nissvandt och blev förälskad. Som så ofta gjorde kärleken pojken lycklig och mellankolisk på samma gång. Men hos Lennart tycks ändå mellankolin ha övervägt. Han kände sig fortfarande otrygg i tillvaron: ”Jag längtar efter ett hem”, skrev han i sin dagbok 1927, 18 år gammal: ”Jag vill ha ett ställe dit jag alltid kunde komma; som vore mitt eget och som jag kunde tänka på och veta vara en tillflykt och ett hem. Visst hade han vänner men ändå ingen riktigt fast punkt och ingen familj, utom fadern som sällan var i Sverige mer än tre månader om året: ”Nio månader är jag alldeles ensam, alldeles hemlös”.[3]    

Några år senare antyddes en ljusning i mörkret. Drottning Victorias bror överlät slottet Mainau vid Bodensjön i Tyskland till sin syster. Efter hennes död skulle det övergå till prins Wilhelm och hans son, dvs. Lennart. Det var inte med någon överdriven entusiasm de presumtiva arvtagarna mottog nyheten. Sedan storhertig Fredriks död på Mainau drygt tjugo år tidigare hade slottet fått förfalla därför att hertiginnan Louise velat ha allt, boktavligt talat, likadant som då mannen avlidit. Ingenting fick förändras.[4]  Prins Wilhelm gjorde klart för sonen att han inte tänkte engagera sig i ”eländet”, som han sa. Det fick bli Lennarts ansvar. Lennart kände sig minst sagt tveksam men med tanke på att han planerade att gifta sig och, på grund av flickans ”låga börd”, kunde räkna med att förlora sin prinstitel, fanns här ändå en möjlighet att skapa sig en tillvaro utanför Sverige. Han gick in på förslaget att ta hand om Mainau. Några rader ur memoarernas andra del får räcka som beskrivning av hur det såg ut när den nyblivne Lennart Bernadotte, nyss berövad sin prinstitel, kom dit i början av 1930-talet: ”En djungel, minst sagt. Ett gytter av blandad vegetation, där exotiska inslag kippade efter andan. En ö som lika väl kunnat ligga på landbacken, eftersom man nästan ingenstans kunde se sjön. Träden hängde ut över stenmurarna och skymde all utsikt”.[5] Nära 90 år senare har Mainau blivit ett blomsterparadis med tillhörande vackert slott, som årligen lär ha över 2 miljoner besökare.[6] Dess betydelse för byggherren under hans långa liv på ön illustreras bäst av följande citat ur memoarerna, som beskriver känslan vid inträdet på slottsgården en morgon efter en biltur i skogen: ”Där ligger det gamla ordensslottet och räcker välkomnande båda flyglarna mot mig, precis som om det ville famna mig, trycka mig till sitt hjärta. …Jag förnimmer tacksamt och högtidligt att jag hör hit”.[7]

När man läser Sigvard Bernadottes memoarer märks en påtaglig skillnad mot kusinen Lennarts. Sigvard var näst äldste son till Gustav VI Adolf och två år äldre än kusinen. Gustav Adolf fick fem barn i äktenskapet med den engelska prinsessan Margareta. Även om familjen var kunglig, med alla de restriktioner, plikter och privilegier sådant för med sig än idag och i betydligt större utsträckning för ett sekel sedan, fanns det uppenbart en intim atmosfär i hemmet som helt saknas i kusinens beskrivning av barndomen. Sigvard beskriver hur syskonen brukade gå från sin egen våning på slottet i Stockholm för att dricka te med föräldrarna en trappa ned.[8] Det gällde förstås att uppföra sig väl och ha snygga kläder när man kom in i salongen och stämningen vid bordet var formell: ”Trots detta fanns det en varm och trygg atmosfär omkring mor som gjorde att vi såg fram mot tetiden”.[9] Då Sigvard var tolv inträffade en stor tragedi, modern prinsessan Margareta avled hastigt. De två äldsta pojkarna, som gick på internatet Lundsberg, fick veta att deras mor var mycket sjuk och att de genast måste åka hem. De anade att det var allvarligt men kunde inte riktigt förstå vad som höll på att hända. Då de kom fram fick de veta att modern var död. Sigvard beskriver stämningen i hemmet: ”Far(kronprinsen blivande Gustav VI Adolf), samlade oss barn omkring sig i blå salongen, höll armarna om de två minsta och sa att nu var han ensam och att nu gällde det att hålla ihop och hjälpa varandra.[10] Också här lägger man märke till en familjekänsla som kusinen Lennart aldrig fick uppleva under uppväxttiden.

Av Gustav VI Adolfs fem barn kom två att följa kusinens exempel, gifta sig med kvinnor av ”låg” börd, förlora sina titlar och skapa sig egna karriärer utanför kungafamiljen. Dottern Ingrid blev dansk drottning, Arvprinsen Gustav Adolf avled i en flygolycka och Bertil gifte sig först efter brorsonens giftermål 1976 med sin Liljan och behöll prinstiteln. Av de som förlorade sin kungliga status är förmodligen Sigvard mest känd idag, för sitt arbete inom designkonsten.

För att återgå till frågan vi började med: Blev Lennart Bernadotte den lyckligaste i sin generation av familjen Bernadotte som en ”klok gumma” förutspådde i hans tidiga barndom? Som vi redan konstaterat är det praktiskt taget omöjligt att svara på en sådan fråga – Vad innebär det överhuvudtaget att ”vara lycklig”, vem avgör det utöver den enskilde individen? Ser man till barndomen är det uppenbart att kusinerna åtnjöt mer av den värme och trygghet som normalt förknippas med uttrycket ”en lycklig barndom”. Lennart utsattes visserligen inte för trakasserier eller liknande och medger själv i memoarerna att han materiellt sätt var rätt bortskämd, men det är tydligt att han led av en känsla av ensamhet och rotlöshet som kusinerna besparades. Just detta innebar å andra sidan att han kom att omfatta slottet Mainau med en tillgivenhet och kärlek som förmodligen är svårslagen för de flesta, oavsett ursprung. Resultatet blev ett verk som är i hög grad bestående än idag, 15 år efter hans död och som beskådas av turister från hela världen. Om vi översätter begreppet lycklig med det mer definierbara ”framgångsrik” och tar hänsyn till de svårigheter greve Lennart genomled i barndomen, det oerhörda arbetet med att rusta upp Mainau och resultatet av detta, är det kanske berättigat att säga att ingen i den generation av familjen Bernadotte som föddes kring sekelskiftet 1900 haft ett så framgångsrikt liv som prins Wilhelms son Lennart. I det avseendet gick spåkvinnans förutsägelse i uppfyllelse.        



                  



[1] Lennart Bernadotte, ”Käre prins, god natt”(1977), s. 16.  
[2] Erik XIV är ett känt exempel.
[3] Bernadotte(1977), s. 204.
[4] Storhertigparet Fredrik 1 av Baden och hans hustru Louise, dotter till kejsar Vilhelm I av Tyskland, var föräldrar till den svenska drottning Victoria, Gustav V:s gemål.
[5] Lennart Bernadotte, Mainau, min medelpunkt(1995), s. 157.
[7] Bernadotte(1995), s. 270.
[8] Troligtvis det klassiska engelska ”Afternoon tea”.
[9] Sigvard Bernadotte, Krona eller klave(1975), s. 11.  
[10] Sigvard Bernadotte, s. 49. ”De två minsta” var pojkarna Bertil och Carl Johan, åtta och tre år vid moderns död.

måndag 6 maj 2019

Äktenskap, fred och krig


Processionen var storslagen. Där kom rikets höga prästerskap och munkar och nunnor från stadens kloster, där var rikets främsta dignitärer och prinsarna av blodet. För några av dem var detta den slutliga bekräftelsen på att de fått förlåtelse för sin medverkan i Fronden, det stora upproret som försatt landet i kaos omkring 10 år tidigare. Och där var framför allt det nya kungaparet, kung Ludvig XIV på en brun häst med remmar av silver och diamanter och hans drottning Maria Teresia av Spanien, så glänsande av ädelstenar att åskådarna bländades. De enda som inte deltog var kungens mor, änkedrottning Anna och hennes förtrogne kardinal Mazarin, de som stått i spetsen för regeringen under kungens omyndighet. Idag nöjde de sig med att beskåda kortegen från ett hus utefter vägen. Även om det skulle dröja ett drygt halvår, till kardinalens död i mars 1661, var detta på sätt och vis en markering av att en ny epok inletts: Från och med nu var det kung Ludvig, snart känd som Kung Sol, och ingen annan som härskade i Frankrike. Vad man framför allt avsåg att fira var dock den efterlängtade freden med Spanien, som bekräftats genom kungens äktenskap med sin kusin. Det nya härskarparet framställdes som symboler för freden och kungen betecknades rentav som ”Ludvig den fredlige” på några av de äreportar man passerade igenom. Ingen tycks ha reflekterat över den omständigheten att Frankrike redan haft en spanskfödd drottning i nära 50 år, vilket på intet sätt hindrat de båda länderna från att föra krig mot varandra.[1] I själva verket skulle detta nya äktenskap mellan en fransk kung och en spansk prinsessa på sikt leda till ännu ett långt krig.[2]  Redan några år efter bröllopet skulle kungen dessutom i sin hustrus namn kräva områden i dagens Belgien, som då lydde under Spanien. Och när hans bror Filip gifte sig med en tysk prinsessa skulle Ludvig på motsvarande sätt begagna detta till att söka stärka Frankrikes inflytande i Tyskland, vilket resulterade i ytterligare ett blodigt krig.[3]

Före franska revolutionen och Napoleonkrigen och i minskande grad ända fram till krigsslutet 1918, ingicks nästan alla kungliga äktenskap i Europa med syfte att förvärva landområden eller bekräfta allianser. Ett giftermål var, som i Frankrike 1660, ett vedertaget sätt att bekräfta att ett fredsfördrag slutits mellan två fiender. I praktiken hamnade prinsessan ofta i en omgivning som var henne främmande och där stämningen inte sällan var fientlig mot henne. Även om det är svårt att fastställa exakt hur många drottningar som genom tiderna tvingats uppleva att deras nya och gamla hemland kommit i krig på nytt, medan de själva suttit på tronen som garant för freden, kan man nog våga hävda att det snarare är regel än undantag. Minst två av de större krig som rasat på den europeiska kontinenten under medeltiden och tidigmodern tid, hundraårskriget på 13-1400-talet och det ovan nämnda spanska tronföljdskriget på 1700-talet, har som officiell grund haft tronanspråk som den ena parten ansett sig ha rätt att ställa  till följd av ett ingånget äktenskap mellan medlemmar från respektive furstehus. En av få europeiska ledare genom tiderna som verkligen tycks ha trott på äktenskapets förmåga att skapa bryggor mellan forna fiender var Napoleon. Kejsaren, vars korsikanska bakgrund fick honom att sätta släktband högt, blev uppriktigt indignerad då han vid ett möte med furst Metternich 1813 insåg att Österrike verkligen hotade att gå i krig mot honom, trots att han några år tidigare gift med kejsar Frans’ dotter Marie-Louise: ”Tänk att min svärfar sänder er med dessa förslag till mig”, utropade Napoleon. ”Jag gjorde ett oförlåtligt misstag då jag gifte mig med en österrikisk ärkehertiginna”. ”Österrikes kejsare”, genmälde Metternich stillsamt, ”är framförallt härskare och tvekar inte att offra sin familjs lycka för rikets bästa”.[4]  Även furstliga äktenskap som ingåtts på helt fredlig grund och under de vänskapligaste betingelser kunde med tiden bidra till att skapa långdragna krigiska konflikter. Det förhållandet att Ivan den förskräcklige friat till den polska kungadottern Katarina men fått korgen till förmån för den svenske kungasonen hertig Johan av Finland, var en viktig beståndsdel i det krig mellan Ryssland och Sverige som utbröt sedan hertigen blivit kung Johan III.[5]       

Med tanke på att så få, om ens några, av de äktenskap som ingicks som fredspant mellan olika riken verkligen bidrog till önskat resultat, rådde humanisten Erasmus redan på 1500-talet furstarna att hellre äkta någon av sina undersåtar.[6] Även om detta kunde anses för en relativt framkomlig väg i mindre riken och stater, som Sverige på 1500-talet, var det långt ifrån någon garanti för inbördesfred. För det första gav sådana äktenskap inga fördelar i form av allianser med andra riken och kunde uppfattas som brist på ambition att stärka det egna territoriet och den egna familjen, militärt, ekonomiskt eller i form av prestige. För det andra ledde äktenskap med en inhemsk adelsdam, eller man om regenten råkade vara kvinnlig, nästan alltid till någon form av kritiskt mummel från omgivningen, som kunde se sin ställning hotad om en ny släkt trängde sig på vid hovet. Så skedde i England när Edvard IV under senare delen av 1400-talet äktade adelsdamen Elisabet Woodwille vilket ledde till sporadiskt uppblossande oroligheter, varvid kungen under en period satt fängslad och senare kortvarigt tvingades i exil. Efter hans död förklarades det kontroversiella äktenskapet ogiltigt, vilket ledde till nya krigiska förvecklingar.[7] Att å andra sidan göra något så vågat som att äkta en kvinna av borgar- eller, än värre, bondesläkt kunde få rent katastrofala följder, vilket Erik XIV av Sverige fick erfara 1568. Det var bara tsar Peter den store som efter sitt framgångsrikt avslutade krig mot Sverige tryggt kunde upphöja sin kära Katarina till drottning i början av 1720-talet.[8]  

Med tanke på dessa exempel ur historien bör vi kanske vara tacksamma att kungliga äktenskap, i takt med furstarnas minskade makt, förlorat sin politiska betydelse. Möjligen är detta rentav den verkliga vinsten med införandet av politisk demokrati, eftersom folkvalda politiker likaväl som kungar uppvisat svåra brister i sin styrelse genom tiderna.      



[1] Ludvig XIV:s mor, Anna av Österrike, var dotter till den spanske kungen Filip III och faster till sin nyblivna svärdotter Maria Teresia. Angående intåget i Paris i augusti 1660, se Herman Lindqvist, Ludvig XIV, solkungen(2011), s. 66-68 och Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken(svensk översättning 2008), s. 78.
[2] Spanska tronföljdskriget 1701-1714.
[3] Pfalziska tronföljdskriget 1688-97.
[4] Att Napoleon under sin karriär upprepade gånger bekrigat kejsar Frans och hotat hans tron, före äktenskapet med hans dotter, var uppenbarligen inget som i Napoleons ögon behövde tas med i beräkningen. Angående Napoleons och furst Metternich´ möte i Dresden 1813, se Herman Lindqvist, Napoleon(2004), s. 467-68  och Eduard V. Wertheimer, Napoleons son, en lifsbild efter nya källor(svensk översättning 1915), s. 45-46.      
[5] Den välkända, minst sagt upprörda brevväxlingen mellan Johan III och tsaren ger kriget en anstrykning av personlig duell, förd genom åtskilliga oskyldiga ombud.  
[6] Fraser, s. 27.
[7] Angående Edvard IV:s äktenskap och dess följder, se https://bosonshistoria.blogspot.com/2016/07/rickard-iii-vem-ar-ond.html och de anvisningar som ges i noterna 1, 2 och 6.  
[8] Se exempelvis Henri Troyats och Robert K Massies biografier över Peter den store.