På morgonen
den 8 september 1631 kunde de svenska soldaterna(i synnerhet generalerna), när de
såg ut över de blodbestänkta fälten kring byn Breitenfeld utanför Leipzig, med
glädje och kanske också med viss ödmjuk förvåning konstatera att segern var
deras. Den kejserliga armén var i praktiken krossad. I tretton år hade de tyska
protestanterna pressats tillbaka av en kraft som verkade oövervinnerlig. Delar
av Danmark hade ockuperats av Wallenstein och Tilly efter kung Kristians
misslyckade försök att blanda sig i konflikten. Varför Sverige år 1630 valde
att följa danskarnas exempel och bli en del av vad som senare kom att kallas
trettioåriga kriget har debatterats i stort sett sedan dess. Kung Gustav Adolf
själv valde att framhålla behovet av att skydda protestanterna mot ”det
katolska oket”, liksom risken för en möjlig invasion om Habsburgs kejsare vann
kriget – Som en medlem i bondeståndet sade efter att ha hört argumentationen:
”Det är bättre att vi binder våra hästar vid fiendens gärdsgårdar än att han
binder sina vid våra”.
Sagt och
gjort. Vid midsommartid 1630 landsteg svenskarna i Pommern, vilket ledde till
att det tyska kriget ingick i en ny fas. Det första året var motigt för Gustav
Adolf. Även om städer som Stettin och Frankfurt an der Oder intogs, var de
protestantiska furstarna obenägna att sluta förbund med Sverige – vem visste
hur detta äventyr skulle sluta! Men så stod slaget vid Breitenfeld och allt
förändrades. Över hälften av den kejserliga armén förintades eller togs till
fånga och den ”oövervinnerlige” Tilly fick närmast fly från slagfältet, sårad i
bröstet. Därmed var de mål Gustav Adolf sagt sig ha med sitt ingripande i
Tyskland uppnådda – de tyska protestanternas religionsfrihet var garanterad och
de katolska habsburgarnas möjligheter att hota Sverige tycktes utraderade. Ändå
fortsatte kriget ytterligare 17 år, till stort lidande för Tyskland och alla de
människor i Europa som på olika sätt påverkades av striderna. Borde Sverige ha
dragit sig ur kriget efter segern vid Breitenfeld och kanske därigenom bidragit
till ett tidigare fredsslut?
För
historikern Peter Englund finns inget tvivel om svaret. Utan att på något sätt
fördöma 1600-talets politiska ledare som utpräglat tyranniska eller krigsgalna,
är saken ändå klar – Sverige borde (och kunde)? ha dragit sig ur kriget efter
Breitenfeld. Uttryckssättet för att illustrera hur framtiden kunde ha gestaltat
sig och vad som i realiteten hände är synnerligen uttrycksfullt och målande:
”De svenska
knektarna hade kunnat resa hem igen för att gråna bak plog och årder allt medan
de berättade historier för barn och barnbarn om det vidunderliga äventyr de
tagit del av. … Här hade allt kunnat ta slut”. Istället fortsatte kriget:
”… krukan
bars på nytt till vattnet och skulle snart brista. Och knektarna skulle aldrig
komma hem igen utan skulle sluta med ögonen brustna, håret i lorten och
inälvorna ute i det fria. Och barnen och barnbarnen skulle aldrig födas och den
vidunderliga äventyrsberättelsen skulle mörkna till en skräcksaga. För Gustav
Adolf fattade nu ett beslut som skulle få ohyggliga konsekvenser både för
tyskarna och för svenskarna, både för det Tyska riket och för Sverige”.[1]
Populärhistorikern
Herman Lindqvist menar att detta sätt att resonera i stor utsträckning bygger
på efterklokhet av människor som vet hur allt slutade. Gustav Adolf och hans
generaler hade varken ett facit att titta i eller ens full kunskap om sin
motståndares ställningar - Att de segrat här och nu, det visste de, men hur
pass besegrad var fienden och vad skulle denne nu göra. Om drabbningen
utkämpats i vår tid, skriver Lindqvist, ”hade slaget förmodligen direktsänts i
TV med omedelbara kommentarer efteråt från Wien och Stockholm”. Nu dröjde det
länge innan de styrande i huvudstäderna fick veta vad som hänt.[2]
Dessutom var det angeläget att beröva kejsaren hans möjligheter att återställa
sin skadskjutna här, vilket man bäst gjorde genom att hemsöka hans arvländer
och de rika katolska områdena i Bayern. Därtill kom att svenskarna själva måste
söka kvarter inför den stundande vintern: Alltså fortsatte marschen genom
Tyskland och kriget tog ny fart.[3]
Vilket av
dessa synsätt ligger närmast den faktisktpraktiska verkligheten, såsom den bör
ha gestaltat sig för Sveriges kung och hans män(med betoning på
krigsledningen), i september 1631? Englunds resonemang bygger på vad man skulle
kunna kalla ”fredens logik”, tanken att freden är det normala och logiska
tillståndet medan kriget är abnormt och destruktivt. Enligt denna logik söker
den som av någon anledning ”tvingats” börja krig alla tänkbara möjligheter att
återvända till freden. Att ha förmånen att tänka så bygger i sin tur på den
200-åriga fred som Sverige haft lyxen att åtnjuta efter förlusten av Finland och
napoleonkrigens slut 1814-15. Samtidigt har kriget i sig blivit alltmer
destruktivt. Dess potential att åstadkomma obotlig ödeläggelse är nu, nära 400
år efter Breitenfeld, flera tusen gånger kraftigare än vad någonsin Gustav
Adolfs lättrörliga kanoner var i stånd att göra. Att mot denna dubbla bakgrund
framhålla freden som det allt överskuggande idealet är i sig fullt logiskt.
Lindqvist å
andra sidan bygger sitt resonemang på krigets faktiska logik, en enskild seger
utgör ingen garanti för hållbar fred, hur stor den än må vara. Man måste skaffa
sig en så stark position som möjligt innan det är tid att förhandla om fred.
Detta synsätt är sannolikt framsprunget ur författarens personliga
erfarenheter. Vi bör minnas att Lindqvist levt i skuggan av kriget nästan från
sitt första andetag, först i det krigshärjade Finland åren efter stilleståndet,
sedan som journalist i många länder, ofta bokstavligen med döden för ögonen.
Med en sådan bakgrund är kriget i sig säkert lika destruktivt som för vem som
helst annan men därför inte nödvändigtvis onaturligt eller värt att undfly till
varje pris.
För Gustav
Adolf och hans män var det otvivelaktigt krigets logik som gällde. Englund
skriver själv att 1600-talets politiska ledare i allmänhet betraktade krig som
en ofrånkomlig del av tillvaron – det kunde finnas krig som var mer eller
mindre rättfärdiga men kriget i sig kom man inte ifrån. (Kanske bottnade detta synsätt, som Englund
menar, åtminstone delvis i det faktum att de styrande tillhörde adeln, vilken
betraktade kriget som sin naturliga sysselsättning. Några fasta institutioner
med uppgift att lösa tvister på fredlig väg fanns ju heller inte).[4]
Med en sådan grundsyn är det hur som helst knappast förvånande att Gustav Adolf
valde, (om det är rätt ord), att fortsätta kriget efter segern vid Breitenfeld.
Både säkerheten och äran fordrade det. Ännu 400 år efteråt är det dessutom
berättigat att fråga sig huruvida kejsar Ferdinand II utan vidare funnit sig i
att en utländsk, ”kättersk” kung besegrat hans elitarmé i ett enda slag, för
att sedan helt sonika ”gå hem” med rikt krigsbyte på fickan. Kanske det varit
möjligt att avpressa kejsaren en för Sverige fördelaktig fred i ögonblickets
nederlag. Allt talar dock för att man i en inte alltför avlägsen framtid
avkrävt svenskarna revansch – den avtvingade freden hade följts av nya krig.[5]
Det var
beslutet att gå med i kriget i Tyskland som var ödesdigert och kan diskuteras
och bedömas, positivt eller negativt allt efter forskarens personliga
bedömning. Sedan man väl inträtt i spelet fanns knappast möjlighet att dra sig
ur innan en allmän fred slutits.
[1] Peter Englund, Ofredsår, om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt(1993), s. 114.
[2] I skrivande stund, maj 2023, då ytterligare nära tretio år förflutit, hade slaget säkert följts på sociala medier.
[3] Herman Lindqvist, Historien om Sverige del III, ”När Sverige blev stormakt”(1994), s. 264-66.
[4] De första ansatserna att skapa sådana i Europa uppkom i själva verket till följd av trettioåriga kriget. Angående tidens syn på krig, se Englund, s. 69-71.
[5] Om Ferdinand II som person, se Ferdinand II (tysk-romersk kejsare) – Wikipedia.
