De två tronföljarna - maktspelet kring Englands tron 1470-71-

 

En av de första dagarna i oktober månad anno domeni 1470 kom en kvinna i 30årsåldern skyddande över kyrkogården till Westminster Abbey i London. Av hennes oroliga ansiktsuttryck och sätt att hela tiden se sig över axeln kunde man tro att någon förföljde henne. Men ingen tycktes följa efter, utom några få kvinnor och två små flickor som tydligen hörde till hennes följe. På armen bar hon ytterligare en liten flicka som verkade vara årsgammal. Också barnen såg oroliga ut men mera av undran än verklig rädsla. Den äldsta, som redan lovade bli lång och slank som sin mor, förde sig med värdighet som en förnäm dam men också hon såg sig skyggt över axeln, som anade hon moderns oro och vad den berodde på. Hennes syster snörvlade och gjorde motstånd som ville hon gå hem, men sköterskan manade henne bestämt vidare. Sällskapet bar på några få bylten och säckar som de verkade ha fört med sig i hast – kanske innehöll dessa deras ända ägodelar i världen. Kvinnan som ledde den lilla gruppen hade en svällande buk, så att en iakttagare kunde misstänka att hon var gravid. Det var inte ovanligt att kvinnor som råkat i olycka med någon man sökte sig till Guds hus för att föda sitt barn i skydd för världens blickar, men sådana kvinnor kom knappast i större sällskap och med tre andra barn i släptåg. Inte heller förde de sig med värdighet eller betraktade sin omgivning med fast och stadig blick. Den långa kvinnan med det ljusa håret verkade rädd men inte skuldmedveten. Nu hade de kommit fram till kyrkporten. Den öppnades genast och abbot Thomas kom ut. Han bugade sig artigt och kastade en både bekymrad och vördnadsfull blick på sina gäster.

-          God afton, ers nåd, hälsade han kvinnan med det blonda håret. Kom in, kom in. Här skall ingen ofreda er.

-          Tack, fader, svarade kvinnan lugnt. Jag hoppas att vi inte besvärar er.

-          Naturligtvis inte, ers nåd, genmälde abboten. Vi är skyldiga att bistå de nödlidande och allra mest de som är förföljda. Vad som än sker i staden är kyrkan säker. Kung Henrik är en from och ädel man. Kung Edvard däremot,,,, Han hejdade sig, som om han varit på väg att säga för mycket. Med ett tecken kallade han på sin subprior och tillsammans gick de över inre gården mot abbotens egen bostad.

-          Ni skall få en fristad som anstår er rang, försäkrade prästen. Mitt hus är rymligt och har plats för både barnen och de andra. När den stunden kommer - han såg förstulet på hennes mage, skall vi ge er all den vård vi kan.

-          Gud välsigne er, fader, sade kvinnan lågt. Jag hoppas snart vara i stånd att löna er bättre än jag kan just nu.

Därmed fortsatte följet in i abbotens bostad. En månad senare skulle den vackra kvinnan som denna kväll sökt kyrkans skydd föda sitt barn därinne. Det blev inte en så ståtlig ceremoni som det borde ha varit – Thomas More, som inte var född vid denna tid, hävdade senare att det kunde ha varit vilken pojke som helst som sett dagens ljus i abbotens svit i Westminster Abbey 2 november 1470. Ty en son blev det. Han fick namnet Edward efter sin far.[1] Kvinnan som sökt fristad för sig och sin familj var ingen annan än Elisabet Woodville, drottning av England och kung Edvard IV:s maka.[2]

Samtidigt rådde stor uppståndelse och närmast feststämning på det kungliga slottet Amboise  i Loiredalen i Frankrike. Där vistades just då två förnäma gäster, en kvinna och hennes son. Kvinnan var omkring 7 år äldre än drottningen i Westminster Abbey och, i motsats till henne, av rent kunglig härkomst. En gång i tiden hade Elisabet Woodwille faktiskt varit tjänarinna vid denna kvinnas hov. Hennes son var en ståtlig yngling som nyligen fyllt 17 år och som enligt vissa vittnesmål redan visade tecken på arrogans, ytterst medveten om sitt höga ursprung och sin förutbestämda uppgift i livet. De hade tillbringat de senaste åren i exil i det lilla hertigdömet Bar, som ägdes av pojkens morfar.[3] I själva verket fanns det flera likheter mellan tonåringen i Amboise och den nyfödde pojken i Westminster – de hade i stort sett samma ursprung, deras fäder var eller hade varit(beroende på hur man såg det), kungar av England. De delade till och med samma dopnamn, Edward. Eftersom tonåringen i Amboise var född i Westminsterpalatset i London kallades han ibland Edward av Westminster, det namn han också är känd under i historien. Som vi har sett kunde hans namne mycket väl ha fått samma tillnamn.

Av de olika skedena i den politiska konflikt som gått till historien som ”Rosornas krig” är inget så förvirrande och tragikomiskt som perioden oktober 1470-maj 1471, med betoning på hösten 1470. England hade då två kungar av vilka ingen i praktiken satt vid makten, två kontroversiella drottningar som båda befann sig i exil och två tronföljare med samma namn som båda med lika stor rätt(eller orätt), kunde göra anspråk på att kallas prins av Wales. Att kungar avsattes var inte helt ovanligt under medeltiden, inte heller var det unikt att de återtog sin tron: I Sverige hade Karl Knutson(Bonde), nyligen avlidit efter att år 1467 för tredje gången ha utropats till landets konung. Danske kung Kristian(I), skulle snart samla sin här för att söka återta vad han såg som sitt rättmätiga svenska rike.[4] Dessa kungar och riksföreståndare var emellertid alla verkliga ledare och statsmän i sin tid och om de avsattes var de verkligen avsatta, för kortare eller längre perioder, ibland för livet. Edvard IV av England var i oktober 1470 inte officiellt avsatt från sin tron och skulle aldrig erkänna sig besegrad, varken på papperet eller i praktiken, vare sig för kortare eller längre tid. Han var en lång och ståtlig man som redan i tonåren skaffat sig ett rykte som oövervinnerlig på slagfältet och som var känd för sin förmåga att förföra alla kvinnor han önskade, utan att någonsin våldföra sig på dem och utan att förskjuta sin lagvigda hustru, som han av allt att döma avgudade. Samtidigt som han strävade att upprätthålla lag och rättvisa i riket kunde han vara skoningslös mot sina fiender och hade i sin tjänst minst en uttrycklig sadist, som tycktes njuta av sin grymhet och inte tvekade att låta halshugga barn om det ansågs gagna staten eller hans herre.[5] Men nu, på hösten 1470, var kung Edvard fördriven från sitt rike och frågan var om han någonsin skulle återvända. Hans ersättare på tronen, den gamle kung Henrik VI, var i kontrast till sin släkting en både fysiskt och psykiskt bräcklig man som under sin långa föregående regeringstid sällan kunnat upprätthålla sin auktoritet långa stunder.[6] De senaste årens isolering i Towern hade helt knäckt honom. Han var trött och tyngd av kval över allt blod som utgjutits i hans namn. Nu önskade han bara ett fridsamt liv i biktstolen eller inför altarkrucifixet, säkert helst i något lantligt kloster. De som såg honom, åter iförd krona och spira på sin tron, tyckte att han liknade en tung ullsäck, en skugga av kunglighet.  Det var helt tack vare andras intriger han nu åter hyllades som rikets herre. För att göra allting ännu sorglustigare var det i stort sett samma människor, eller snarare samme man, som en gång avsatt honom som nu högtidligt bjöd honom sin vördnad. De båda kvinnorna i sammanhanget gjorde inte situationen enklare. Både Edvard IV och Henrik VI var gifta med självmedvetna, starka kvinnor som visste vad de ville. I vår tid hade de säkert gått med i en metoorörelse eller något diskussionsforum på nätet för kvinnans rätt till integritet och med visshet gjort sina stämmor hörda. Som det var fick de nöja sig med de möjligheter en kvinna under medeltiden hade att agera självständigt och de var inte så få, om man var rikets första dam och hade egen politisk agenda.

Margareta av Anjou tillhörde en sidogren av det franska kungahuset. Hon hade gifts bort med Henrik VI vid 15 års ålder och mycket snart efter ankomsten till England blivit den dominerande gestalten vid hovet. På ett olyckligt sätt kom hennes namn att förknippas med de nederlag England led under de sista åren av hundraårskriget, samtidigt som hon i praktiken blev ”Englands kung” i takt med att hennes makes psyke försämrades alltmer. Att en kvinna, därtill från ärkefienden Frankrike, så självklart tog över statsrodret både förargade och skrämde omgivningen. Drottningen och hennes man hade dessutom en tendens att förlita sig på sidogrenarna av kungafamiljen, släkter som Beaufort eller Tudor, på bekostnad av den ”egentliga” högadeln, i vars spets stod hertig Richard av York, en man av otvivelaktigt kunglig härkomst. Detta ökade spänningen ytterligare och när drottningen i oktober 1453 efter åtta års barnlöshet fick sonen Edward, samtidigt som York utnämnts till rikets protektor under kungens första sjukdomsanfall, utbröt närmast krig mellan dem båda: Båda betraktade den andre som det främsta hotet mot sin familjs intressen. Under kommande år blossade regelbundna småstrider upp mellan fraktionerna, ibland i regelrätta fältslag. Hösten 1460 förklarade sig York officiellt för Englands rättmätige kung men stupade själv några månader senare i slaget vid Wackefield. Hans äldste son övertog då faderns tronanspråk och kunde efter det blodiga slaget vid Towton i mars 1461 inta tronen som Englands odiskutable suverän. Befolkningen, främst borgarna och det kotteri adelsmän som stött Edvard IV:s kandidatur, andades ut. Äntligen hade man en verklig kung, en härskare på tronen. Nu skulle bättre tider komma och riket inte längre styras av en kvinna. Det visade sig snart att man misstagit sig grundligt.

Hösten 1464, just som kungens närmaste rådgivare med ”kungamakaren” Warwick i spetsen förhandlade om ett passande giftermål för sin herre, meddelade denne plötsligt att han redan ingått äktenskap med adelsdamen Elisabet Woodwille. Hon var omkring fem år äldre än Edvard IV och hade redan två barn från ett tidigare äktenskap. Det är möjligt att hon först sökt upp kungen för att få sina egendomar återlämnade.[7] Hur som helst – Edvard IV blev blixtförälskad och gifte sig i hemlighet med Elisabet. Först några månader senare avslöjade han sanningen för rådet. Det blev skandal! Utan att rådgöra med någon hade kungen gift sig med en engelska utan några som helst värdefulla politiska förbindelser utomlands, dessutom en kvinna vars familj i det längsta stött morståndssidan i inbördeskriget. Kungens gamla anhängare kände sig både svikna och oroliga: Hur skulle det gå med deras makt och ambitioner om nu en ny stor släkt trängde sig in vid hovet? De visade sig få rätt. Inom kort var det den nya drottningens familj som styrde och ställde i förvaltningen. Ingenting gick längre som kungamakaren Warwick önskade, varken i fråga om inrikes- eller utrikespolitik. Den desperate mannen försökte en tid hålla kung Edvard fången och styra i hans namn, vilket i stort sett ledde till anarki. Efter en kort tid av påklistrad försoning flydde Warwick till Frankrike där han genomgick en politisk metamorfos och sökte kontakt med sin forne dödsfiende, Henrik VI:s drottning Margareta. Sedan de båda misstänksamt bevakat varandra en tid lyckades de bilda en allians, där Waricks yngsta dotter Anne giftes bort med Edward av Westminster, Lancasters kronprins. Med förhoppningen att en dag se sin dotter som drottning reste Warwick tillbaka till England i spetsen för en armé och tvingade kung Edvard att fly till Burgund, varefter Henrik VI återinsattes på tronen i oktober 1470. Margareta och hennes son stannade dock tillsvidare kvar i Frankrike. Så uppstod den situation som ovan skildrats: Ett land med två kungar, två drottningar och två tronföljare, vilkas respektive anhängare anklagade varandra för att vara förrädare.

Omsider kollapsade Warwicks planer. Hans ställning var nu så underminerad av alla politiska vindkast att han inte förmådde trollbinda sin omgivning som förr. Våren 1471 kunde kung Edvard återvända i triumf och glädjestrålande ta sin förstfödde son i sina armar. Gamle kung Henrik avsattes på nytt och mördades kort därefter medan hans drottning, som just landstigit i England, för alltid drevs i exil, förkrossad och övergiven. De båda tronföljarnas öde blev emellertid lika bittert: den äldre prins Edward stupade redan i maj 1471 i slaget vid Tewkesbury, mer eller mindre slaktad av Edvard IV och hans bröder, 17 år gammal. Pojken som födds under så torftiga omständigheter i Westminster Abbey slutade som den äldste av de legendariska ”prinsarna i Towern”, sannolikt mördad på order av sin farbror, den usurperande kung Rikard III. Han blev 12 år  

De båda Edwards öde kan stå som något av symbol för människans grymhet då makt och inflytande är med i spelet – två pojkar med samma bakgrund och samma namn som oförskyllt blev till brickor i de vuxnas intriger och båda dömdes till en tidig död. ”Prinsen i Towern” är legendarisk men Henrik VI:s son är idag närmast bortglömd. Ändå förtjänar de båda eftervärldens medlidande och hågkomst.[8]                                                           

---

[1  Kungar, deras drottningar och blivande kungar återges här ned försvenskad namnform medan övrigas namn återges med engelsk.

[2] Drottningens ankomst till Westminster återges här enligt min fantasi. Det är knappast troligt att abbot Thomas skulle ha dristat sig att inför Edvard IV:s höggravida hustru anspela på hans sedeslöshet och sätta den i kontrast till Henrik VI:s lika bekanta fromhet. Men jag kunde inte neka mig det nöjet. Drottningens familjenamn stavas här enligt nutida bruk. Enligt Alison Weir stavades det under medeltiden oftast ”Wydville” eller liknande.    

[3] En del av dagens Lorraine i Frankrike.

[4] Karl Knutson avled i maj 1470. Slaget vid Brunkeberg stod i oktober följande år och slutade som bekant med seger för Sten Sture den äldre. 

[5]  John Tiptoft, earl av Worcester, lärd hovman, jurist och ämbetsman, räknas som en av de tidiga engelska humanisterna. Var känd för sin imponerande manuskriptsamling och översatte bland annat Cicero till engelska. Dessa översättningar var bland de första tryckta böckerna i England. Trots detta förskaffade honom hans skoningslösa förföljelse av Lacasterpartiets anhängare epitetet ”Englands slaktare”. Avrättades för förräderi under Henrik VI:s korta återkomst till tronen 1470-71.

[6] Henrik VI blev kung redan vid knappt 1årsålder 1422. Han övertog makten 16 år gammal 1437 och regerade sedan till 1461, då han avsattes av sin släkting Edward av York(Edvard IV). Under sin regering led han av återkommande psykiska besvär som gjorde honom oförmögen att själv styra riket. 

[7] Elisabets familj hade tidigare stött huset Lancaster.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok Lancaster and York, the Wars of the Roses(1995/2009), främst kapitel 24-26.

Karl XII - Tyrann eller kämpe? Reflektioner kring Magnus Västerbros bok "Tyrannens tid.

 

Att Karl XII är en av Sveriges mest omdebatterade kungar är ett faktum som berörts på denna blogg många gånger. Sommaren 2021 kom det senaste inlägget i diskussionen – Magnus Västerbros bok Tyrannens tid, om Sverige under Karl XII. Det är ett försök att genom ett antal människors enskilda öden åskådliggöra hur det var att leva i Sverige under Stora nordiska kriget, det krig som innebar slutet för den svenska stormakten. Författaren beskriver sin bok som den tredje(och sista?) i en serie avsedd att utforska hur människor agerar inför en allvarlig krissituation, eller som han uttrycker det ”apokalyptiska händelser” – en farsot, en svältkatastrof eller ett långt krig – vad förenar, vad skiljer osv. De två tidigare böckerna är Pestens år(2016), som handlar om pestutbrottet i Stockholm 1710 och alltså delvis överlappar innehållet i den nya boken, och svälten, hungersnöden som formade Sverige(2018), som redogör för svältkatastrofen vid slutet av 1860-talet. Nu har turen alltså kommit till det stora krig som innebar slutet på det svenska stormaktsväldet, inget dåligt val ty detta krig påverkade verkligen hela samhället. Alla resurser mobiliserades och alla landets invånare, utom möjligen de alldra minsta under de sista åren, påverkades på något sätt av vad som hände. Västerbro säger sig inte ha skrivit dessa böcker som inlägg i dagsaktuella debatter utan helt enkelt för att han känt en personlig drift att göra det: Detta är ”djupt personliga böcker som utgår från vad som intensivt fascinerar och skrämmer mig”.

Vad specifikt gäller Tyrannens tid har syftet enligt författaren varit att skriva en bok om Stora nordiska kriget som inte har fokus på Karl XII utan på hans undersåtar. Västerbro menar och kanske med rätta att det hittills saknats en sådan bok i faktalitteraturen om detta krig. Ändå lyckas han redan i titeln delvis underminera sitt syfte med boken, ty genom att kalla den just Tyrannens tid och inte tillexempel Krigets år eller Kriget som förändrade Sverige, vilket vore i överensstämmelse med de tidigare böckernas ”neutralt” utformade titlar, sätts läsarens fokus med nödvändighet just på den man som under detta krig var Sveriges enväldige och obestridde härskare: Hans Majestät konung Karl XII. Trots alla de fängslande och gripande öden som presenteras i berättelsen - alltifrån den tappre jätten från Medelpad som efter tjugo år av krig och fångenskap en sen kväll återvänder hem, städar upp på tomten utanför huset och stegar in till sin åldriga mamma, lugnt konstaterande att ”det är gjort nu, mor”, till den olycklige smålänning som 1716 i frustration över att ha tagits ut i kriget tar livet av både sig själv och sin hustru(en väl drastisk metod att slippa krig kan man tycka), så kan denna bok inte ses som något annat än en betygssättning av Karl XII:s sätt att leda sitt land. Att betyget blir lågt framgår redan av titeln. Eftersom jag tagit till uppgift att skildra de kungliga dynastiernas historia ur olika perspektiv kommer denna text inte att recensera boken i sin helhet, utan just hur kungen framställs.

Bokens tendens visar sig tydligt i upptakten, när Västerbro kortfattat redogör för hur Sveriges stormaktsställning en gång uppstod:

”Under 1600-talet växte Sverige hastigt, vilket innebar att riket erövrade territorier från många grannländer. Särskilt blev hela Baltikum – provinserna Estland, Lettland och Livland – svenskt i samband med att Ryssland besegrades i grunden. En svensk armé tågade till och med in i Moskva, och för en stund tycktes en svensk kungason på väg att väljas till tsar. Så blev det inte, men svenskarna lade ändå beslag på hela den tidigare ryska östersjökusten. De tog också ett antal rika furstendömen som tidigare varit fristående tyska stater. … Sedan besegrades även Danmark, vilket gav kontroll över Skåne, Blekinge, Gotland, Halland och flera andra landskap”.[1]

Det låter som om svenskarna, likt forna tiders vikingar eller österns mongoler, störtat ned över sina fredliga grannar och på rekordtid förslavat dem. Just Ryssland tycks ha drabbats särskilt hårt och tydligen berövats sina rättmätigt innehavda baltiska områden. Förhoppningsvis är detta en feltolkning som uppstått hos läsaren när författaren på några rader önskat skildra bakgrunden till ett krig där Sverige spelat en roll vederbörande personligen ogillar. I annat fall vore det fråga om en vinkling av historien som gränsar till förfalskning. Det var när den tyska Ordensstaten i Baltikum vid mitten av 1500-talet visade tecken på att falla samman som flera länder, främst Polen och Ryssland men också Danmark och Sverige, blev intresserade av att kapa åt sig så mycket de kunde av det snart herrelösa området. Sveriges första steg på andra sidan Östersjön togs i själva verket när staden Revals(idag Tallin), borgare, som fruktade att komma under rysk överhöghet, bad om svenskt beskydd omkring 1560. Resultatet blev att delar av dagens norra Estland, med Reval, tillföll Sverige. De offensiva striderna om herraväldet i Baltikum fortsatte sedan fram till år 1621, då den polska staden Riga föll för svenskarna. Ryssarna hade vid freden i Stollbova 1617 tvingats avstå sina baltiska anspråk och därvid också förlorat Kexholms län och Ingermanland med fästningarna Ivangororod  och Narva, av vilka den senare dock erövrats redan 1581. Det är dessutom fel att påstå att Ryssland ”besegrats i grunden”. De höll snarast på att falla sönder inifrån under trycket av partistrider och en fruktansvärd hungersnöd. Både Polen och Sverige engagerade sig i saken och sökte få någon av sina prinsar utsedd till tsar:(Detta var i sin tur sammankopplat med de inre striderna inom familjen Vasa). Initiativet att utse en svensk furste till tsar kom från Jakob De la Gardie, som närmast agerat på egen hand, utan konsultation med överheten därhemma. Deltagandet i ”trettioåriga kriget” skedde visserligen med baktanken att utvidga riket men också till skydd mot ett potentiellt katolskt hot. Erövringen av de danska landskapen skedde i omgångar och åtminstone ett av krigen(1657-58), hade förklarats av danskarna. Att Sverige blev så framgångsrikt i denna tävlan om inflytande och territorier berodde säkert på att det var det mest enhetligt styrda, med makten koncentrerad hos en ledare och med en välövad och disciplinerad armé. Hela denna process, från Revals överlämnande till erövrandet av Skånelandskapen, tog dock hundra år och skedde under stor möda och ibland säkert även tvekan från svenskarnas sida. Det var i stort sett de makter som förlorat kapplöpningen om inflytandet i Baltikum som år 1700 kände sig starka nog att utmana uppkomlingsstormakten Sverige och dess unge, oerfarne konung.

Med den syn på svenska stormaktens uppgång som antyds i boken är det hursomhelst knappast förvånande att dess siste kung får så lågt betyg av författaren.

Att ogilla Karl XII är naturligtvis inte förbjudet(och tur är väl det). Om det funnes ”heliga kor” inom historieforskningen, vilka lärdomar kunde vi då dra av det förgångna och vad nöje och njutning skulle vi ha av att studera historia? Att mer eller mindre direkt jämföra de tidigmoderna kungarnas styre med 1900-talets totalitära styre eller våra dagars Nordkorea, vilket Västerbro gör på ett par ställen i boken, är dock orättvist av flera skäl. Bland annat krävde kungarna framför allt lydnad, inte dyrkan. Karl XII var mot slutet av sitt liv, vilket både Västerbro själv och andra konstaterat, medveten om att många ogillade hans politik. ”Om alla som säger något negativt om mig skulle dömas till döden, fanns det snart inte många människor kvar i det här landet”, konstaterade han torrt i samband med åtalet mot generalen Georg Lybecker. Han begärde inte att bli älskad, bara åtlydd. De långa hymner som lär sjungas till ”den store ledarens” ära i Nordkorea skulle med visshet ha äcklat kungen. Karl XII var en praktisk man som ville få saker uträttade när han befallde, inte en fåfäng narr som man berusade med smicker. Att han hyllades i propagandadikter är en sak men sådant hör till i krigstider, särskilt när allt tycks gå bra som efter Narva. Det innebär inte av nödvändighet att kungen själv beställde dessa dikter, än mindre att de hade till syfte att ”söva det förtryckta folket”. Vidare var dåtidens härskare medvetna om döden på ett helt annat sätt än vad som tycks vara fallet i sentida totalitära regimer, där man lägger an på att bevara och visa upp de döda ledarna som om deras andar fortfarande styrde över landet. När Karl XII en gång ombads att utse en tronföljare, en klok försiktighetsåtgärd med tanke på hans vana att blottställa sig i stridsvimlet, lär han ha svarat: ”Här finns alltid ett huvud som kronan passar åt. Jag har svårt nog att få folk att lyda medan jag lever, hur kan jag då vänta att man skall lyda mig efter min död”.[2] Underförstått var kungen medveten om att han en gång skulle dö och att hans makt att styra andra därmed upphörde. Alltså ansåg han sig inte ha ingått en fullständig symbios med riket på samma sätt som exempelvis Hitler, som mot slutet syniskt konstaterade att om tyskarna inte kunde vinna kriget åt honom var de heller inte värdiga att existera. Karl XII:s vilja gällde obetingat, men bara till graven.[3]

För att övergå till Karl XII som person och hans gärning synes Västerbro noga med att skilja myter från verklighet: Han avfärdar exempelvis historien att kungen efter återkomsten till Sverige 1715 skall ha låtit avrätta en skeppare som inte ansågs ha utfört sin uppgift på vederbörligt sätt. Ändå märks en klar tendens att tolka nästan allt vad kungen gör på värsta tänkbara sätt. Apropå avrättningen av livländaren Johan Reinhold Patkul 1707 beskrivs hur Karl XII, som en del av fredsslutet med August av Sachsen, ”fått Patkul i sitt våld”. Det medges visserligen att Patkul spelat en viktig roll för att bilda koalitionen mot Sverige några år tidigare, men så omnämns hur kungen vägrat att godta hans immunitet som diplomat i rysk tjänst varpå följer en kortfattad beskrivning av den grymma avrättningen och hur likdelarna fått hänga kvar på stegel och hjul i flera år ”som en påminnelse om vad som kan hända om man drabbas av den svenske kungens vrede”.[4] Att Patkul dömts till döden redan under karl XI:s tid, som en följd av sina manipulationer för att hetsa upp den livländska adeln mot svenskarna, nämns inte.[5] Patkul hade nu till sitt syndaregister även lagt brottet att ha initierat anfallskrig på Sverige. Han fick det straff en dåtida förrädare måste räkna med, låt vara att en del förfasade sig över att en adelsman av hög status blev så grymt behandlad. Det är fråga om ens våra dagars stormakter med konstitutionellt styre skulle handla mycket mer humant i motsvarande situation, även om de knappast skulle låta stycka brottslingens kropp. I samband med att general Magnus Stenbocks fångenskap i Danmark omtalas hävdar, eller snarare antyder, Västerbro att kungen skulle ha förhållit sig likgiltig till sin gamle vapenbroders situation därför att denne inte i allo följt hans order under sitt sista fälltåg 1713. Vad denna uppgift grundar sig på är oklart - Något uttalande av kungen som pekar åt det hållet återges inte. Historikern Andreas Marklund ger i sin biografi över generalen från 2008 intrycket att det snarare var rådet som saboterade försöken att få hem Stenbock och hans män, dels på grund av penningbrist(vilket Västerbro också nämner), dels därför att generalen betraktades som alltför kungatrogen. Man fruktade att han skulle understödja kungens planer på nya fälttåg.[6] Den deprimerade och misstänksamme Stenbock kan i och för sig mycket väl ha känt sig sviken av sin herre. Brev från tiden tycks dock tyda på att hans fruktan var obefogad.[7] Att generalen alltjämt hölls i fångenskap ännu ett år efter Karls hemkomst kan helt enkelt bero på att kungen inte hade tid, ork eller möjlighet att engagera sig för enskilda krigsfångar även om det gällde en gammal vapenbroder, en trots allt ganska förklarlig inställning med tanke på det allmänna läget.  När fälttåget mot Norge 1716 diskuteras, nämns visserligen att soldaterna fått order om att inte plundra på egen hand eller mera än nödvändigt men författaren fortsätter med bitande underton: ”På så vis kan man hävda att man ändå följer krigets regler, insistera på att man är än i grunden civiliserad nation”.[8] Samtidigt framkastas tanken att svenskarna kan ha hoppats få med sig normännen mot danskarna.(Sådana försök hade gjorts från svensk sida sedan Erik XIV:s dagar på 1560-talet). Kungen kan alltså mycket väl ha hyst en uppriktig önskan att vinna norrmännen för sin sak och därför av naturliga skäl sökt begränsa härens skadeverkningar på lokalbefolkningens egendom så mycket det bara var möjligt.

  Karl XII framställs kort sagt av Västerbro som en kall, otillgänglig, grym och envis despot utan många försonande drag, om ens några     

Ändå medger författaren själv att kungens handlande i någon mån var betingat av det krig han utkämpade. Om kriget inte hade kommit, skriver han, hade Karl XII kanske blivit en duglig fredsfurste ”vilket hans far Karl XI på många sätt var”. Men kriget kom ”och den envisa krigspolitik kungen förde ledde till att de tyranniska inslag som ända från början var en del av enväldet förstärktes alltmer”.[9] Detta sätt att resonera bottnar naturligtvis i att vi har svårt att förstå Karl XII eller sätta oss in i hans tankevärld. Sverige har inte haft krig på de senaste två århundradena, en närmast unik situation i Europa vilket nog har gjort oss lite bortskämda, detta samtidigt som kriget i sig blivit alltmer destruktivt. Ett fullskaligt krig med dagens vapenteknik skulle leda till långt större förödelse för oss alla än någonsin det stora nordiska kriget. Mot denna bakgrund kan det vara svårt att förstå hur en enskild svensk man för 300 år sedan faktiskt kunde leda sitt folk i krig i nära tjugo år enbart för att bevara några landområden, som ändå tycktes förlorade efter halva krigsperioden, utan att någon stoppade ”detta vanvett”. Det är dock inte svårt att vända på perspektivet för att få en helt annan bild.

När tyskarna på våren 1940 tycktes nära en seger i det krig som skulle komma att kallas andra världskriget var Winston Churchill en av de få som konsekvent manade demokratierna till fortsatt kamp. Inför sina franska kolleger målade han upp ett scenario där han såg sig själv sitta i Kanada och leda striden mot bakgrund av ett förhärjat Europa, med både Frankrike och England(Storbritannien), förhärjade av högexplosiva bomber.[10] Att ge sig kunde det inte bli tal om. Detta kan naturligtvis ha varit överdrifter i avsikt att mana på vapenbröderna, men en ”vanlig människa”, som hört dessa ord våren 1940 skulle förmodligen hållit dem för ren galenskap och kanske rent av krävt att denne man skulle stoppas innan hela Europa jämnades med marken bara därför att de västallierade ”vägrade inse fakta”, att tyskarna redan vunnit kriget. Churchill var inte någon alltigenom lätthanterlig person eller ens(i början), någon sann demokrat. Under första världskriget gav han order om eller initierade operationer som fick katastrofala följder och ledde till många människors död. Men skulle någon annan än han ha varit i stånd att leda Storbritannien och därmed i praktiken den demokratiska världen i kampen mot Hitler under krigets svåraste dagar. Om han å andra sidan förlorat hade han med visshet utmålats som en galning av eftervärlden och kanske ansetts så än idag. År 1700 blev Sverige angripet av tre makter i stort sett samtidigt. Skulle någon annan än en sann krigare, en ledare fullt och fast övertygad om det riktiga i sitt kall, ha varit i stånd att hantera detta och leda landet med så pass fast hand som Karl XII ändå gjorde i ett svårt läge? Visst kan man hävda att en mer eftergiven ledare kanske besparat sitt folk onödigt lidande, men skulle fienden i så fall ha nöjt sig med de områden de från början önskade lägga beslag på?[11] En ledare som varit mer eftergiven gentemot sina rådgivare hade kanske också fått flera motstridiga råd att förhålla sig till, med allt vad det inneburit av splittring, oenighet och käbblande, med ytterligare faror som följd. Som det blev höll den svenska sidan en orubblig kamplinje och överlevde trots allt som enhetlig och självständig nation, det är mer än vad exempelvis Polen kan säga om sin historia från slutet av 1700-talet och nästan in i vår egen tid.[12] Låt oss heller inte glömma att det inte var en frihetsrörelse som Karl XII bekämpade. Folken i Baltikum reste sig inte mot ”det svenska oket”. I själva verket lär esterna än idag tala om ”den goda svensktiden”, och då syfta på Karl XII. Stora nordiska kriget var tillspetsat uttryckt ett krig mellan ”kolonialmakter” om herraväldet över vissa landområden, inte ett krig mellan erövrare och underkuvade(om man inte räknar Skånelandskapen som svenskarna fick behålla). Den makt som till slut tog hem den verkliga segern, Ryssland, var dessutom minst lika despotiskt styrd som Sverige. Dess ledare var en man som med intresse bevittnade tortyr, lär ha utfört experiment på fångar för att lära sig mer om människokroppen, lät slavar bygga sig en ny huvudstad ur sumpmarker och nästan med egen hand piskade sin son till döds. Om Karl XII var en tyrann var också Peter den store det och frågan är om inte den svenske kungen vid en sådan jämförelse framstår som närmast human.                

Alla dessa invändningar mot Magnus Västerbros framställning av Karl XII i Tyrannens tid låter säkert övertygande för kungens sentida sympatisörer men knappast för hans belackare. Karl XII har varit omdebatterad sedan sin egen tid och kommer säkert att vara så länge än, vilket i sig är ett bevis på denne mans originalitet. Man kan hävda att kriget trots allt pågick onödigt länge, att kungen var onödigt envis och att detta kostade många människor livet. Det går inte att helt bortse från dessa argument. Karl XII:s största svaghet var att han, som den äkta medlem av huset Pfalz han var, i grund och botten var krigare och inget annat. Han förstod inte konsten att föra krig utanför slagfältet, en ödesdiger brist hos den som samtidigt skall vara sitt lands högste militäre och civile ledare. Det enda logiska angreppssättet för att få ett något så när objektivt svar på frågan huruvida Karl XII är mer värd beundran eller kritik måste vara att ställa frågan: Krävde Karl XII mer av sina män än av sig själv? Ett utmärkande drag för senare tiders despotiska ledare tycks vara att de gärna håller sig borta i kristider. Hitler dog i sin bunker i Berlin medan människor stupade i gatustrider ovanför honom och han besökte aldrig de människor som fått sina hem förstörda av bombningar. Stalin gav order om Stalingrads försvar in i det sista men besökte själv aldrig sina män vid fronten. Saddam Husein hittades under en matta då han greps, som ett djur i sin håla. Det är svårt att tänka sig en större kontrast till detta fega beteende än just Karl XII: Han var alltid med i stridens hetta. Om han av någon anledning inte själv ledde sina trupper så var han i alla fall aldrig långt borta. Han delade sina mäns umbäranden; upplevde kylan i Ukraina, drabbades av sjukdomar, blev själv skadad av kulor och lär aldrig ha klagat över de plågor som behandlingen av dessa skador orsakade. Det enda han inte delade med soldaterna var fångenskap i Sibirien eller Danmark, men det hade å andra sidan varit att begära för mycket. En fången kung vore det slutliga nederlaget, både för kungens och för hans rikes ära.[13] Slutligen fick Karl XII den krigardöd som var honom värdigast: ett enda skott för pannan och ett slut utan plågor i en skyttegrav, omgiven av den soldathop han så länge varit ”gift med”. Hans tid i striden var över.

Läs Tyrannens tid inte som ett vittnesbörd om sanningen utan just som ett inlägg i den eviga debatten om karolinerna och deras ledare. Kanske kan denna bok väcka ett nytt allmänt intresse för en av de mest fängslande och kontroversiella ledarna i Sveriges historia.                                                

---

[1] Västerbro, s. 25.

[2] Repliken återges bland annat av Peter From i Katastrofen vid Poltava – Karl XII:s ryska fälltåg 1707-1709(2007), uppläsare Kenneth Milldoff. Orden har här återgivits i något annorlunda form än i boken, men innebörden är densamma.

[3] För ytterligare diskussioner om jämförelser mellan ledare inom olika system, se Dynastihistoria: Gustav Vasa - Sveriges Kim Jung-Il? (bosonshistoria.blogspot.com).

[4] Västerbro 177-78.

[5] Angående Patkulls förflutna, se bland annat Hans Villius, ”Konspiratör emot kung och krona, kring Johan Reinhold Patkulls stämplingar mot Sverige” i Hans Villius, Skrivet i lönndom, konspirationer, hemliga handlingar och annat ur historiens arkiv(1999), författaruppläsning.

[6] Om Stenbocks tid i fångenskap och försöken att få hem generalen och hans män, se Andreas Marklund, Stenbock, ära och ensamhet i Karl XII:s tid(2008), särskilt kapitlet ”I arvfiendens våld”.

[7] Bengt Nilsson, bibliotekarie vid Linköpings universitetsbibliotek och en av dem som Västerbro i slutet av boken tackar för hjälp med sin research, citerar i ett inlägg på FB-gruppen Karl XII:s hemsida 18/9 2021 ett brev från kungens sekreterare Feif till general Stenbock i juli 1714 med hälsning från kungen. Generalen uppmanas att inte tro på vad som eventuellt sägs om att han skulle vara i onåd och framför allt tänka på att bevara sin hälsa ”på det hans majestät ännu en gång må få se ers excellens förnöjd och lustig efter gamla vanan”(något moderniserad stavning).

[8] Västerbro, s. 328.

[9] Västerbro, s. 455.

[10] Om detta, se bland annat Ian Kershaw, Ödesdigra val – tio beslut som förändrade världen 1940 till 1941 (svensk översättning 2009), s. 47.

[11] Enligt Liljegren skall tsar Peter vid sitt första ”planeringsmöte” med August av Sachsen inför kriget ha diskuterat möjligheten att ändra det svenska styrelseskicket, eftersom republiker var mindre farliga för grannarna än monarkier, Bengt Liljegren, Karl XII, en biografi(2000-2004), s. 72.   

[12] Man kan spekulera över vad som hänt om fler polacker eller kanske snarare polska adelsmän ställt upp bakom Karl XII:s ”marionettkung” Stanislaw och gått samman med svenskarna mot Ryssland. Hade landets öde under kommande århundraden då blivit bättre eller sämre? Stanislaw var förövrigt polack, vilket August inte var.   

[13] Se Dynastihistoria: Flykten över Dnepr (bosonshistoria.blogspot.com).

Hertigen av York del II - tronpretendenten.

 

När hertig Rikard av York anlände till London 29 september 1450 kom han inte som en underdånig undersåte att betyga sin vördnad för sin kung utan som en missnöjets talesman besluten att göra sin stämma hörd och få överheten att lyssna. Exakt hur stort följe han medförde är osäkert – en del hävdar att hertigen kom med en armé på hela 50 000 man. Så många kan det knappast ha rört sig om men även om man minskar antalet med 50 % är det en imponerande siffra. I alla fall speglar uppgifterna det missnöje folket vid denna tid uppenbarligen hyste mot Henrik VI:s styre, eller snarare svaghet. De senaste månaderna hade varit omskakande för regeringen i London. I mars hade kungen tvingats avskeda sin närmaste rådgivare, hertig William av Sufolk. Han beskylldes för nederlagen i Normandie, de hemliga avtalen om återlämnandet av Maine och Anjou i samband med kungens giftermål, korruption osv. För att rädda honom från att bokstavligt talat slitas i stycken av mobben hade kungen sänt honom i exil till Calais men på vägen dit uppbringades hans fartyg under dunkla omständigheter av någon som uppenbarligen arbetade för den engelska oppositionen. Hertigen utsattes för en olaglig och summarisk rättegång. Han halshöggs och kroppen dumpades vid Dover, där den lär ha legat någon månad innan den togs om hand för begravning. Till pingst bröt plötsligt uppror ut i Kent i sydöstra England. Här fanns viktiga städer som Dover och Canterbury och avståndet till London var inte stort. Det var också här de hemkomna soldaterna från Frankrike landsteg – de som kunde berätta om nederlagen i kriget. Dessutom utsattes kuststäderna i grevskapet regelbundet för strandhugg från franska pirater. En stor del av provinsen satte sig nu på marsch mot London. I två dagar var rebellerna Londons herrar. Mot löfte om amnesti drog man sig tillbaka men ett antal personer hade avrättats och hus plundrats.[1]

Det var alltså till en stad som nyligen upplevt inbördeskrig och en kung och hans rådgivare med nerverna utanpå som hertig Rikard av York anlände i slutet av september 1450. Henrik VI hade stängt in sig i sin privata svit i Westminsterpalatset men hertigen bankade på dörren och krävde högljutt att omedelbart bli insläppt. Samtidigt som han försäkrade kungen om sin lojalitet skrädde han inte orden angående det vanstyre han ansåg hade förts de senaste åren. Man måste få bukt med korruptionen och laglösheten inom förvaltningen.[2] De som var ansvariga för nederlagen i kriget borde straffas och dessutom krävde York att i fortsättningen erkännas som kungens främste rådgivare och även tronföljare, eftersom Henrik efter fem års äktenskap ännu inte hade några barn. Hertigen ville också ha betalt för sina utgifter under åren som ståthållare i det ockuperade Frankrike och på Irland. En plats i rådet kunde man inte gärna neka York i det läge som rådde men så mycket mer hände egentligen inte. De gamla rådgivarna med hertigen av Somerset i spetsen satt kvar och York lyckades inte få något egentligt inflytande över politiken, inte ännu. Adeln tycks ha misstrott hans ambitioner, om det nu berodde på faderns förräderi mot gamle kung Henrik eller misstanken att den stele, formelle och stolte York inte skulle vara lika lätthanterlig som den i grunden godhjärtade och osäkre Henrik VI. Weir gör en poäng av att York inte gjorde anspråk på tronen vid mötet i Westminster: Han försäkrade ju tvärtom kungen sin lojalitet. Med facit i hand kan man säga att det nästan varit bättre om hertigen genast och oförblommerat förklarat sig vara Englands rättmätige härskare. Det är tydligt att han på sikt hade sådana drömmar, om inte för sig själv så i alla fall för sin familj - han fordrade trots allt att erkännas som tronföljare under sammanträffandet med kungen.[3] Genom att å ena sidan under de närmaste åren upprepade gånger bedyra sin lojalitet och samtidigt regelbundet uppbåda privatarméer för att få kungen att dansa efter hans pipa kunde York, med eller mot sin vilja, inte annat än underblåsa den misstro och infekterade stämning som redan rådde i England. Ett tydligt tillkännagivande av parternas respektive ambitioner skulle ha lett till ett inbördeskrig som förhoppningsvis slutat i någorlunda rimlig tid, fört med sig ett begränsat antal stupade och där segraren skulle ha tagit hem spelet med den rätt vinnaren alltid har. Under de närmaste tio åren efter mötet i Westminster kom nu istället två fraktioner att slåss om makten, medan de var och en betygade sig inte vilja något annat än kung Henriks och rikets bästa, i motsats till ”förrädarna” på andra sidan. En del av dem som deltog i striderna de första åren av ”rosornas krig”, särskilt på ”den vita sidan”, måste ha undrat vem de egentligen stred för eller emot. Först 1460 klarnade läget i och med att hertigen äntligen vid en ceremoni i London förklarade sig vara Englands rättmätige kung, i motsats till ”usurpatorn” Henrik VI. Kriget skulle vara i dryga tre decennier.[4]

I det virrvarr av mindre skärmytslingar, överenskommelser, lojalitetsförklaringar, fängslande av påstådda ”förrädare” som sedan släpps av motsidan, ryktesspridning och förtal som präglade politiken i England 1450-60 är några hållpunkter av betydelse värda att notera. På sensommaren 1453 blev kung Henrik oväntat sjuk. Han förlorade kontakten med omvärlden och varken talade eller förflyttade sig utan hjälp. Han tycktes totalt omedveten om vad som skedde omkring honom. Tidigare på sommaren hade engelsmännen förlorat sin bäste general i hundraårskriget och det stod i praktiken klart att hertigdömet Akvitanien i sydvästra Frankrike(som engelsmännen ägt sedan det sena 1100-talet) skulle gå förlorat.[5] Det är möjligt att den emotionella stress detta innebar åtminstone bidragit till kungens sjukdom. I oktober samma år födde drottningen en välskapt son, Edward av Westminster. Då inga tecken tydde på att Henrik skulle tillfriskna utsågs York till rikets protektor i mars 1454. Tydligen misstrodde hans ståndsbröder fortfarande hans ambitioner eftersom utnämningen skedde först sju månader efter kungens insjuknande. Eftervärlden tycks enig om att York i egenskap av riksföreståndare utfört ett gott arbete. Han sökte ena de olika fraktionerna och riket upplevde en period av lugn och stabilitet. En man som inte kunde räkna med förståelse och kompromiss var hertigen av Somerset, som York försökt få avlägsnad flera gånger tidigare. Somerset sattes i Towern men blev inte avrättad eftersom dödsdomen mot en så förnäm person måste godkännas av kungen själv.[6]  Trots hans framgångar förvisades York åter ut i kylan sedan kungen vid jultid 1454 vaknat upp och för en tid tycktes helt återställd. York hade emellertid nu lyckats skaffa sig en grupp trogna anhängare under ledning av sin hustrus släktingar i familjen Neville. Då kungen i maj 1455 drog ut på rundtur genom landet hejdades han av yorkisternas trupper vid den lilla staden ST Albans, cirka tre mil nordnordväst om London. Strid utbröt, flera av hovpartiets ledare, bland dem Somerset, stupade och kungen återvände till London, i Yorks förvar men alltjämt erkänd som Englands kung av båda sidor i inbördeskriget. Kort därefter blev kungen åter sjuk och York tillträdde åter som riksföreståndare, för att åter avskedas sedan kungen blivit piggare. Den som alltmer framstod som ledare för hovpartiet var drottning Margareta av Anjou. Ända sedan sin ankomst till England hade hon betraktat högadeln och i synnerhet hertigen av York med misstro. Efter prins Edwards födelse stegrades förståeligt nog avogheten, allrahelst som hertigen hade deklarerat sin kandidatur till tronen när kungen väl var död. För Margareta var saken klar: Hertigen måste bort! Yorkisterna å sin sida betraktade drottningen som sin farligaste fiende och hade dessutom djärvheten(fräckheten skulle drottningen ha sagt), att antyda att kung Henrik inte var far till prins Edward. Då London blev alltmer fientligt mot ätten Lancaster drog sig kungaparet tillbaka till staden Coventry och den närliggande borgen Kenilworth i mellersta England, där de kom att ha sin huvudsakliga bas de närmaste åren. Yorks parti för sin del hade en mycket viktig stödjepunkt i Calais, Englands sista besittning i Frankrike efter hundraårskriget. Här hade kungen, oklart varför, till kommendant utsett sir Ritchard Neville, earl av Warwick, en begåvad krigare men framför allt en mästare på propaganda och obrottsligt trogen hertigen av York, som var gift med hans faster Cecilly. Warwick skulle snart bli känd som ”Kungamakaren”.

Hösten 1459 tycktes dock vinden tydligt blåsa till Lancasters förmån. I juni samma år hade ett möte hållits i Coventry där något slags beslut tycks ha fattats om att förklara hertigen av York och hans närmaste män vanhederliga, vilket betydde att deras egendom och titlar kunde tas ifrån dem.[7] Som följd av detta blåste det upp till nya stormar men allt verkade gå York emot. I oktober 1459 satt han och hans folk närmast instängda på slottet Ludlow Castle vid gränsen mot Wales och tycktes enbart ha slutet att se fram emot. Det visade sig svårt att förmå soldaterna att stanna på sin post när de visste att kung Henrik befann sig på motsatta sidan. En av de ledande ”vita” officerarna gav sig helt enkelt av med sina män och gick över till kungens sida. Kungen sades befinna sig väl och skall ha hållit ett medryckande tal till sina män som eldade deras mod. Slutligen insåg York att situationen var hopplös. Natten till 13 oktober flydde York, hans son Earl Edward av March, hans svåger Richard Neville, earl av Salisbury och dennes son earlen av Warwick i tysthet från Ludlow och begav sig till Irland respektive Calais. Nästa dag kapitulerade fästet för de kungliga trupperna varpå det plundrades. Hertiginnan Cecily och hennes tre yngre barn sattes i husarrest. Någon månad senare förklarades de landsflyktiga förlustiga liv ära och gods av parlamentet. Det visade sig emellertid att Lancaster närmast vunnit en Pyrrhusseger. Warrick och hans folk hade fortfarande kontroll över Calais och störde på alla upptänkliga sätt handeln på England. Man gjorde också strandhugg vid kusten och förde bort ledande personer ur kungens parti. Vad London beträffade visade ledningen där med all önskvärd tydlighet att man stod på Yorks sida. Försöken att uppbåda folket mot den väntade invasionen hade föga framgång, särskilt i Kent, det område där Jack Cades resning inletts tio år tidigare och som låg närmast Calais. Det var också i Kent som invasionen kom sommaren 1460. Efter att ha upprättat ett brohuvud i Sandwich avancerade man mot London och efter en knapp vecka, 2 juli, red Warwick och hans män in i huvudstaden. Hur stor styrkan var är osäkert, siffrorna pendlar mellan 20 och 60 000 man. Sannolikt var de kring 40 000, varav 500 till häst: en imponerande syn! Trots att man envist fortsatte att hävda sin trohet mot kung Henrik var det för klarsynta iakttagare tydligt att dessa män inte hade kommit för att förhandla utan för att ta makten. Den överväldigande majoriteten av Londons befolkning lär ha hälsat ockupanterna med stort jubel. Åtta dagar senare, 10 juni 1460, stod slaget vid Northhampton. Det blev en övertygande seger för yorkisterna. Henrik VI, som suttit lugnt i sitt tält under slaget, omhändertogs av segrarna, nu i praktiken deras fånge, trots att man fortfarande sade sig erkänna honom som kung. Dagen efter slaget kapitulerade Towern, som hittills hållit stånd mot yorkisterna.  Tre månader senare, 8 september, landsteg hertig Rikard av York i England. Efter att ha besökt sina plundrade egendomar reste han till London, dit han kom i början av oktober. Parlamentet hade just sammankallats.

Det var nu som York för första gången öppet gjorde anspråk på tronen. Vid sitt intåg i London kom han med stort följe och företrädd av trumpetare som en konung. I parlamentet gick han majestätiskt fram mot tronen, lade sina händer på den och krävde att bli krönt följande månad. York byggde sitt anspråk dels på att han härstammade från hertig Lionel av Clarance, Edvard III:s andre överlevande son, dels på att hans morbror en gång varit Englands tronföljare. Både Weir och Ross menar att Yorks anspråk verkligen var starkare än Henrik VI:s ur dynastisk synpunkt, ett argument som knappast håller för närmare granskning.[8] Bortsett från de trassliga trådarna mellan olika släkter hade huset Lancaster nu regerat i sextio år, vilket i sig borde räcka som legitimering. Ett mer bärande argument för Yorks ståndpunkt skulle med nutida ögon vara att Henrik VI helt enkelt inte var någon lämplig kung för sin tid. Under de senaste 15 åren hade England upplevt ständiga resningar, laglöshet och partistrider. Henrik var uppenbart inte i stånd att hantera dessa problem och York hade under sina perioder som riksföreståndare visat sig som en kapabel ledare. En sådan argumentering skulle dock ha stridit mot tidens uppfattning att en kung ytterst fick sin makt av Gud och därför inte kunde avsättas.[9] Det fanns visserligen prejudikat i historien – två engelska kungar hade avsatts de senaste dryga 100 åren men de hade förföljt rikets stormän och betett sig tyranniskt eller på annat sätt olämpligt. Henrik VI var kanske vek men en godhjärtad och fridsam man, mer värd medlidande än hat. Förmodligen var det därför som den övervägande delen av församlingen i Westminster Hall reagerade med förvåning och rentav fruktan på Yorks anspråk. Till och med hans närmaste män tyckte att hertigen gått för långt. Efter två veckor av närmast farsartade debatter fram och tillbaka, varunder bland annat underhusets talman avsattes därför att han förnekade Yorks anspråk, kom man fram till kompromissen att kung Henrik skulle få behålla sin tron livet ut varefter kronan skulle övergå till hertigen av York. Därmed hade en regerande konung under press givit bort sin familjs rättigheter och berövat sin egen son hans arv utan att själv ha blivit avsatt. Åter kunde striden tyckas avgjord, men på samma sätt som erövringen av Ludlow året innan inte gagnat Lancaster visade sig parlamentsbeslutet om successionen i praktiken sakna värde. Många lorder kände vrede över Yorks självsvåldiga beteende och drottning Margareta fanns fortfarande kvar. Medan hennes man fängslats vid Northampton hade hon i allt tysthet begivit sig till Skottland, där hon lyckats samla en armé. Flera potentater i norra England anslöt sig till henne, vare sig det berodde på lojalitet, avund mot York eller en önskan att få plundra den rikare södern. Vintern 1460 tågade de in i England. Hertig Rikard fick snart höra vad som hänt och drog mot norr i spetsen för en här på 5-6 000 man i sällskap med svågern lord Salisbury. Styrkan tycks dock ha utökats på vägen så att man tillslut hade någonstans mellan 9-12 000 man. Det var ändå en liten styrka med tanke på att drottningens armé lär ha uppgått till cirka 18 000 man. York drog sig mot Sandal Castle i västra delen av sitt eget hertigdöme, inte långt från den lilla staden Wakefield vid floden Calder. I denna borg ämnade han vänta på förstärkning och samtidigt passa på att fira jul. Stridsmoralen tycks dock ha varit dålig. En av hertigens män rådde honom att inte låta mannarna gå ut på jakt, eftersom en del utnyttjade tillfället att desertera. York brusade upp: ”Skulle jag visa mig feg inför en kvinna som bara har sina tänder och sina naglar till vapen”, fräste han. Under oklara omständigheter lockades York att lämna sitt fäste på morgonen 30 december 1460, ovetande om att fienden väntade i närheten. Då man kommit ut på en slätmark som kallades Wakefield Green fann sig Yorkisterna plötsligt på tre sidor omringade av överlägsna styrkor. I den häftiga strid som följde rycktes York ned från hästen och stacks ihjäl. Hans näst äldste son Edmund, en pojke på 17 år, stacks ned av en officer som hade hämnd att utkräva för sin fars död vid ST Albans fem och ett halvt år tidigare. Earl Salisbury kom undan i striden men greps följande natt och fördes till slottet Pontefract. Då han försökte fly fasttogs han, släpades ut ur slottet och halshöggs. Hans son Warwick blev därmed Englands förnämste och rikaste adelsman. Salisburys, Yorks och hans son Edmunds huvuden fördes till staden York, där de sattes på pikar över stadsporten. Hertigens huvud pryddes med en papperskrona, av liknande slag som de mitror kättare fick bära som tecken på sin skam. Detta skall enligt Weir inte, som vanligen hävdas, ha skett på drottning Margaretas order utan på initiativ av samme hämndlystne officer som stuckit ned Yorks son. Som ofta är det svårt att bedöma hur många som stupade vid Wakefield – siffror på mellan 900 och 2 500 har nämnts, med de överlägset största förlusterna på Yorkisternas sida.

Hertig Rikard av York var död – ännu en gång hade pendeln svängt i inbördeskriget. Så skulle det fortsätta i ytterligare 25 år. Kungar skulle av- och tillsättas och striden skulle övergå från en kamp mellan två släkter till en strid inom släkten York. Slutligen skulle husen York och Lancaster ha förgjort varandra och en ny dynasti, Tudor, skulle ta över tronen men dit var vägen ännu lång.[10]                                   

                         

                                     

---

[1] För fler detaljer om Jack Cades uppror och ledarens grymma slut, se kapitel 10 av Weirs bok.

[2] Ett exempel på tidens ”rättsröta” som brukar anföras är hur talmannen i underhuset vid denna tid blivit mördad av rövare, vilka sedan skrämde domstolen till att fria dem för deras brott.

[3] Hertigen hade dessutom nyligen börjat kalla sig ”Plantagenet”, därmed anspelande på sin härstamning från Henrik II vars far, greve Geoffroy av Anjou, fått detta smeknamn efter den ginstkvist(på latin planta genista), som han brukade bära i hatten. Sonen Henrik hade sedermera erövrat England vid mitten av 1100-talet och grundat den nuvarande kungaätten. Henrik VI hade visserligen exakt samma ursprung men det faktum att York lagt sig till med det traditionsbundna namnet antyder att han hade höga ambitioner för egen del. ”Plantagenet” har sedermera i historien blivit det vedertagna namnet för den dynasti som, med förgreningar, regerade England 1154-1485. Enligt Weir finns dock inga tecken på att någon inom familjen före hertig Rikard av York skulle ha använt förfaderns smeknamn.     

[4] Det kan finnas flera förklaringar till att York dröjde tio år , räknat från mötet i Westminster, med att öppet förklara sig som Englands rättmätige kung(alltså inte bara tronpretendent efter kung Henriks död, vilket han hävdade redan 1450). Han kan ha hyst äkta lojalitet mot Henrik VI, som tycks ha varit en godhjärtad och välmenande man, även om han ibland kunde visa en viss stolthet och envishet då hans auktoritet hotades. Det är också möjligt att York tvivlat på sin förmåga att värva trofasta anhängare inom högadeln, ett tvivel som visade sig berättigat 1460. Kanske mindes han de svårigheter Henrik IV haft med upproriska adelsmän efter sin tronbestigning 1399, trots att han tillskansat sig tronen med ett överväldigande stöd från såväl folket som adeln. Att York i grund och botten en längre tid uppfattat sig som berättigad till tronen tycks under alla omständigheter klart. Vad som ovan sägs om fördelarna med ett på tidigt stadium startat inbördeskrig är skrivarens personliga uppfattning.   

[5] Så skedde i och med Bordeauxs fall i oktober samma år. Detta innebar också slutet på det krig om rätten till Frankrikes tron som varat sedan förra hälften av 1300-talet. Icke desto mindre fortsatte de engelska kungarna att beteckna sig ”kung av Frankrike” ända fram till 1802, då den franska monarkin sedan tio år var avskaffad. 

[6] Somerset var kusinbarn till Henrik VI och härstammade från John av Gaunts tredje äktenskap. Henrik VI härstammade från det första. 

[7] Conn Iggulden ger beslutet denna innebörd i sin roman Solvarg(2014). Weir nämner bara helt kort att ett möte hållits och att York och några till kallats dit men inte infunnit sig, De skall ha varnat Warwick i Calais att drottningen ”intended their ruin” och bett om hans stöd. Ross skriver att hertigen och hans närmaste vid mötet i Coventry i sin frånvaro ”were accussed of treason”.    

[8] Vid Edvard III:s död 1377 var tre av hans fem vuxna söner i livet. Den äldste av dessa var John av Gaunt, hertig av Lancaster, far till den blivande Henrik IV och farfarsfar till Henrik VI. De två äldre sönerna(Edward ”Svarte prinsen” och Lionel, hertig av Clarence, som avlidit 1376 respektive 1368), efterlämnade varsitt barn, sonen Richard respektive dottern Philippa, gift med Edmund Mortimer tredje earl av March. Richard, Svarte prinsens son, efterträdde sin farfar som Rikard II. Det är knappast troligt att Edvard III, i händelse Svarte prinsen dött barnlös, skulle ha utsett Lionels dotter till tronarvinge. Det hade både inneburit att en annan släkt tagit över tronen och att en kvinna potentiellt blivit regent, vilket inte ansågs passande under medeltiden. Sannolikt hade istället John av Gaunt efterträtt sin far och Lancaster kommit på tronen tjugo år tidigare än vad som skedde. Rikard av Yorks morbror, Edmund Mortimer femte earl av March, hade visserligen varit tronarvinge en kortare tid men aldrig själv gjort anspråk på tronen efter Rikard II:s avsättning 1399.     

[9] Teoretiskt sett innebar detta att det under medeltiden var enklare att mörda en misshaglig regent än att avsätta denne. De regenter som ändå blev officiellt avsatta hade i regel på något sätt kränkt sin kungliga värdighet – ofta fanns sexualitet med i bilden, homosexualitet som hos Edvard II av England, eller ett vågat giftermål(Erik XIV av Sverige). Dessa regenter blev vanligen mördade kort efter sin avsättning och i något enstaka fall avrättade.

[10] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Lancaster and York, The Wars of the Roses(2009/1995), kapitel 11-16. Se även James Ross, Henry VI - a goos, simple and innocent man(2016).