söndag 25 juli 2021

Eleonora av Akvitanien del II - Drottningen som rymde med hemgiften

 

25 juli 1137 stod bröllopet mellan Eleonora, hertiginna av Akvitanien och Ludvig, Frankrikes tronföljare. Det hade tagit nästan en månad för prinsen att komma till Bordeaux, där ärkebiskopen förrättade vigseln. Efteråt sades det att en Cicero skulle ha krävts för att beskriva all ståt och prakt och de festliga banketterna. Den nya alliansen mellan hertigdöme och kungamakt sågs dock inte med blida ögon av alla och några vasaller hade uteblivit. Den unge Ludvig visade sig emellertid fullt kapabel att försvara sig mot en upprorisk adelsman, som vid ett försök att kidnappa prinsen fick sina händer avhuggna av fursten själv. Sedan man mottagit vasalleden i territoriets viktigaste städer färdades de nygifta mot Paris.[1] Det var visserligen ännu inte rikets huvudstad i egentlig mening men ändå den franske kungens viktigaste bas, dessutom ett säte för flera lärda skolor drivna i kyrklig regi. Under färden nåddes man av beskedet att kung Ludvig VI avlidit. Det unga paret var nu kung och drottning av Frankrike.

En drottnings roll är sällan avundsvärd, särskilt inte i början då hon i regel kommer till en ny omgivning där de infödda betraktar nykomlingen med kritiska blickar. Eleonora fann dessutom att hon i kulturellt avseende gått bakåt i tiden då hon reste till kungariket Frankrike. Här fanns inga trubadurer eller ståtliga slott, det rörde sig snarare om befästningar. Man hade fyrfat istället för eldstäder att värma sig vid och ”fönstren” var skottgluggar. Detta kunde drottningen ändra på; de första eldstäderna vid ett franskt hov inrättades, mattor lades på golven, fönstren förstorades, trubadurer från drottningens hemtrakter kallades till Paris. Svårare var att göra något åt familjen hon hamnat i. Kung Ludvig var 16 år gammal, alltså något år äldre än sin maka. I egenskap av yngre son hade han länge varit bestämd för kyrkan och fått sin huvudsakliga uppfostran av abboten i Saint-Denis, som fortfarande var hans främste rådgivare. Sedan hans äldre bror omkommit i en ridolycka kröntes pojken till tronföljare men fortsatte att huvudsakligen ägna sig åt fromma studier i kyrkans hägn.[2] För honom framstod Eleonora av allt att döma som ett främmande exotiskt väsen, dyrkansvärt men säkert också en smula skrämmande. Eftersom hans fromhet kombinerades med en stark medvetenhet om den egna äran kunde han visa prov på hämndlystnad om han ansåg sig skymfad, vilket sedan kunde vändas i djupaste ånger då följderna av hans befallningar uppenbarades. I förhållande till hustrun tog sig detta uttryck i svartsjuka mot alla som tog sig för att i all ärbarhet uppvakta den unga drottningen med poesi eller gåvor. Därtill kom den i kungliga familjer vanliga tvisten mellan svärmor och svärdotter, där den äldre vägrar släppa greppet om makt och inflytande till förmån för den yngre. I detta fall slutade det med att kungamodern(en prinsessa från Savojen), lämnade hovet och ingick nytt äktenskap. Trots dessa initialsvårigheter lyckades Eleonora inom kort skaffa sig ett visst inflytande i politiska frågor, vilket ibland fick oönskade följder.[3] Tidens patriarkala samhälle såg inte med blida ögon att en kvinna, som ju dessutom fortfarande var ganska ung, utnämnde sig själv till kungens rådgivare. Abbot Bernard av Clairvaux, som ansåg kvinnan vara ett hot mot mannens chanser att leva ett anständigt liv samtidigt med att han erkände äktenskapets sakrament, tog sig en gång före att mana drottningen att icke befatta sig med statsangelägenheter.[4] Den frustrerade Eleonora, som nu var drygt 20 år, undrade vad hon annars skulle fördriva tiden med, utan barn som hon var. Abboten lovade att be vår Herre om hjälp för den olyckliga drottningen, under förutsättning att hon i fortsättningen levde mer tillbakadraget. Vare sig Gud hörde denna bön eller, vilket kanske är troligare, den blyge kungen äntligen lyckades fullgöra sin plikt som äkta man, födde drottningen 1145 dottern Marie. Löftet att inte syssla med politik var dock snart glömt.

Sommaren 1147 hade kung Ludvig och drottning Eleonora varit gifta i tio år men hade fortfarande ingen son som kunde ärva tronen. Trots detta drog kungaparet nu på kortåg till Heliga Landet, den ädlaste gärning en kristen riddare kunde företa sig under medeltiden. Avfärden skedde med pomp och ståt i juni ovannämnda år, med syfte, som det sades, att återta de delar av det kristna väldet i Outremer som nyligen erövrats av muslimerna[5]. Kung Ludvigs högsta önskan var dock att besöka den Heliga graven i Jerusalem, som alltjämt var i de kristnas händer. Som alltid under korstågstiden var arméerna stora och ofta ohanterliga. Förutom soldater av olika slag ingick vanligen ett stort följe av präster, varmt troende bönder, hustrur, horor, äventyrare, tjänare mm. Det andra korståget stod under befäl av två kristna furstar, kung Ludvig av Frankrike och Konrad III av tyskromerska riket. Konrad gick först, Ludvig efter. Enligt planerna skulle man mötas i Konstantinopel, men då fransmännen nådde dit i oktober hade Konrad redan passerat. Hans mannars uppförande hade dessutom lämnat en del i övrigt att önska. Icke desto mindre mottog kejsar Manuel Komnenos sina franska gäster med all heder. Drottning Eleonora lär ha gjort ett sådant intryck där hon satt till häst att hon påminde om Amazonernas mytiska härskarinna. Efter två veckors respit fortsatte färden, men nu blev det besvärligare. Området man färdades genom var svårframkomligt och av och till anfölls korsfararna av saracenernas gerillaförband till häst. Kejsar Konrad skadades svårt och en stor del av hans här förintades. Vid ett annat tillfälle var kung Ludvig nära att tas till fånga. Dubbelt olyckligt var att drottningen ansågs bära ansvaret för detta eftersom hon manat ledaren för förtruppen(en av hennes egna vasaller), att påskynda marschen, vilket skapat en lucka för fiendens anfall. Den olycklige mannen sändes hem i vanära.  I mars 1148 nådde fransmännen staden Antiokia(dagens Antakya i södra Turkiet), som vid denna tid utgjorde centrum för ett eget kristet furstendöme. Stadens herre var drottning Eleonoras farbror Raymond, obetydligt äldre än hon själv. Antiokia var som en smältdegel där öst och väst förenades. Här fanns breda gator, hus med vackra trädgårdar, en blomstrande handel och kultur. Det var här som Eleonoras farfar en gång fått inspiration till sin berömda poesi. De styrande talade la Lanque d’oc, precis som Eleonora. Antiokia var som Akvitanien, fast bättre. Kort sagt, här ville drottningen stanna! Hennes farbror menade att man nu borde gå till anfall mot det närbelägna Aleppo för att stoppa saracenernas expansion. Kung Ludvigs stora mål var å andra sidan att så fort som möjligt nå Jerusalem för att be vid Kristi grav. När de båda männen kom i gräl om saken ställde sig Eleonora på farbroderns sida och förklarade kategoriskt att varken hon eller hennes vasaller skulle följa kungen om han envisades med att fortsätta till Jerusalem. Ludvig blev rasande över detta uppror mot hans auktoritet som äkta man, varpå drottningen kontrade med att äktenskapet lätt kunde annulleras: De var ju nära släkt.[6] Kungen lär ha blivit både häpen och ledsen. Kanske hans fromma själ också började fundera på om det kunde ligga något i hustruns ord. För ögonblicket var han dock besluten att visa vem som bestämde. Några dagar efter det upprörda samtalet väcktes drottningen mitt i natten och fördes mer eller mindre med våld i bärstol från Antiokia mot Jerusalem. Den kuppen blev på sikt dödstöten för äktenskapet. Både kungen och drottningen kände sig skymfade, den ene i sin egenskap av äkta man, den andra som furstinna i sin egen rätt. Från denna dag minskade Eleonoras inflytande påtagligt. Drottningens öden och äventyr det närmaste året är i stort okända. Ludvig gick helt upp i sitt liv som pilgrim i den heliga staden och någon gång under denna tid sägs drottningen ha yttrat att hon snarare var gift med en munk än med en furste. Korstågsdrömmen var dock över. Efter ett halvhjärtat försök att erövra Damaskus återvände de flesta korsfararna hem, djupt desillusionerade. Ludvig och Eleonora stannade dock kvar i Mellanöstern till efter påsk 1149. Hemresan blev besvärlig, i synnerhet för drottningen. Efter att först ha varit nära att kidnappas av den bysantinske kejsaren råkade fartygen in i en storm och kom ifrån varandra. Det sägs att Eleonoras fartyg hamnat ända borta i Nordafrika innan man tillslut lyckades ta sig till Palermo på Sicilien, där öns kung Roger tog hand om sina omskakade gäster. Kung Ludvig hade lyckats ta sig till Calabrien, som avsett var men fick vänta i två månader innan några nyheter om hustrun nådde honom. Slutligen återförenades paret och kunde börja hemfärden över land mot Frankrike. Tanken på skilsmässa hade dock inte släppt sitt grepp och under ett besök på påvens ”sommarställe” i Tusculum,(dagens Frescati sydost om Rom), som redan under Romarriket varit en rekreationsplats för republikens ledande män, diskuterades frågan. Den helige fadern kunde emellertid inte finna något fel på kungaparets äktenskap och tog sig före att agera familjerådgivare.[7] Efter att strängeligen ha förbjudit sina ”barn” att vidare tänka på separation bjöd han dem ett angenämt sovgemak och lämnade dem så att försonas i Afrodites tecken. Detta var tydligen verkningsfullt på kort sikt, ty inom nio månader föddes parets andra dotter, prinsessan Alix. I november 1149 var man tillbaka i Paris.[8]

Inte bara påven utan också kungens gamle mentor i Saint-Denis varnade för följderna om kungaparet separerade. Det handlade både om strategi och om arvsfrågor. När Eleonora gifte om sig, att hon skulle göra det var en självklarhet, skulle hennes landområden i sydväst gå till en potentat som riskerade att bli mäktigare än sin länsherre, kungen av Frankrike. Dessutom var frågan hur de små döttrarna skulle försörjas när kungen i sin tur gifte om sig och, förhoppningsvis, fick barn med sin nya hustru. Ludvig tycks dock ha blivit alltmer övertygad om att äktenskapet med Eleonora på något sätt stred mot Guds vilja, vare sig det bottnade i längtan efter en son, irritation över en självsvåldig hustru, manlig svartsjuka på förmodade – eller verkliga kavaljerer, eller slutligen en kombination av allt detta. Sedan abboten i Saint-Denis avlidit fanns det ingen som på allvar talade för äktenskapets bevarande och i september 1151 reste Ludvig VII och hans drottning för sista gången till Akvitanien för att administrera övergången av hertigdömets slott och förvaltning från kungadömets till de lokala styresmännens vård. I slutet av februari följande år tog paret avsked och 4 mars 1152 förklarades äktenskapet upplöst – Eleonora var fri! Vad ingen, utom möjligen några få förtrogna, visste var att den före detta drottningen redan utkorat sin nye make. Den lycklige var Henrik av Anjou och Normandie som nyligen ärvt sin fars domäner.[9] Om Ludvig annat deras planer hade Eleonora förmodligen spärrats in i ett kloster.

Grevskapet Anjou hade ett relativt gott strategiskt läge vid Loire och dess bifloder, med gränser mot Normandie, Bretagne, Champagne, den franske kungens personliga domäner och Akvianien. Angers var grevskapets viktigaste stad. Liksom Akvitanien styrdes Anjou av en stolt familj, känd för sin ärelystnad och våldsamhet men också för mod, elegans och bildning. ”En furste utan bildning är inget annat än ett krönt kreatur”, förklarade en gång greve Fulk den gode för Ludvig VI av Frankrike. Ryktet för brutalitet var ändå så pass etablerat att det påstods att grevarna av Anjou härstammade från en häxa vars samma natur avslöjats då hon skådat hostian i kyrkan. De var också kända för sina många kvinnohistorier och för kontroverser med kyrkan.[10] Unge greve Henriks farfar, greve Fulk den gode, hade dock år 1128 genom äktenskap utsetts till konung av Jerusalem. Före sin avfärd till Outremer utsåg han sonen Geoffroy till sin arvinge i Anjou och gifte samtidigt bort honom med den engelska prinsessan Matilda, dotter till kung Henrik I och änka efter kejsar Henrik V av tyskromerska riket. Detta öppnade spännande perspektiv på framtiden, ty några år tidigare hade Matildas bröder omkommit i ett skeppsbrott, vilket gjorde att den engelska tronen saknade arvingar. Greve Geoffroy hade för övrigt vanan att bära en ginstkvist i hatten, vilket förskaffade honom smeknamnet Plantagenet efter latinets planta genista. Även om äktenskapet mellan Geoffroy och Matilda blev långt ifrån harmoniskt fick paret ändå tre söner – den äldste, Henrik, föddes 1133. Två år senare dog hans morfar kung Henrik I av England, alltjämt utan manlig arvinge och överlämnade tronen till sin dotter i Anjou. De engelska baronerna valde dock hennes kusin Stefan till kung och trots att Matilda en kort tid faktiskt lyckades bemäktiga sig tronen blev hon snart tvungen att lämna England. Greve Geoffroy gjorde samtidigt anspråk på hertigdömet Normandie med hänvisning till hustruns arv.[11] Detta projekt var mer framgångsrikt och i januari 1144 mottog han Normandies hertigkrona. Följande år avlades den obligatoriska vasalleden till kungen av Frankrike. Ändå oroades Ludvig VII av utvecklingen i väster. Alla visste att vare sig Matilda eller hennes äldste son givit upp anspråken på den engelska tronen. Utsikten att få en vasall som härskade över stora områden i hans eget rike och samtidigt var kung av England var skrämmande och när greve Geoffroy i januari 1150 utsåg Henrik till sin efterträdare i Normandie verkade krig nära förestående. Efter många om och men överenskoms att unge Henrik skulle erkännas som hertig av Normandie, mot att han avlade den obligatoriska vasalleden inför kung Ludvig. Det var i detta sammanhang som Henrik av Anjou och Eleonora av Akvitanien möttes i Paris på sensommaren 1151. Efteråt gick många rykten om vad som hänt. Det sades till och med att Eleonora under tiden i Mellanöstern skulle ha haft ett förhållande med greve Geoffroy, vilket skulle medföra att ett äktenskap med hans son vore incest enligt kanoniska rätten. Hur som helst var hon släkt med Henrik på ungefär samma sätt som med kung Ludvig. Dessutom var hon tio år äldre än sin blivande nye make. Varken Eleonora eller Henrik tycks ha grubblat över dessa frågor då de möttes i Paris. För Eleonora var Anjou en utmärkt ersättare för den godhjärtade men veke Ludvig, både på ett personligt plan och som förvaltare av hennes egna områden. Dessutom hade han anspråk på Englands tron. Om dessa kunde förverkligas och de finge barn tillsammans skulle Eleonora bli stammoder till en ny kungaätt. För Henrik framstod å andra sidan Eleonora som ett utmärkt medel att nå just detta mål. Med både nord- och sydvästra Frankrike i sina händer skulle han bli rikets mäktigaste feodalherre med större potential att värva anhängare för sin sak. Dessutom var Eleonora alltjämt vacker och fysiskt attraktiv och därtill långt mera mogen än tonåringen som femton år tidigare äktat Frankrikes tronföljare. Utan att någon anade vad som var på färde gifte sig den 19-årige Henrik av Anjou och Normandie och 30-åriga Eleonora av Akvitaien i katedralen i Poitiers 18 maj 1152. Mot all sed hade de underlåtit att be om samtycke hos sin gemensamme länsherre, Kung Ludvig av Frankrike som dessutom var brudens nyligen ”avskedade” make. Utan att inse det hade kung Ludvig låtit sin hustru rymma med nära halva Frankrike i hemgift. Henrik av Anjou var nu i praktiken Frankrikes mäktigaste jordägare och samtidigt mycket nära att ärva Englands tron. Därmed inleddes en ny stormig period i både Europas och drottning Eleonoras av Akvitanien historia.[12]                                                                                                                                    



[1] Det förtjänar att upprepas att hertigen av Akvitanien vid denna tid styrde över flera separata områden, bland annat grevskapet Poitiers. I denna text används beteckningen ”Akvitanien” om alla dessa områden. se även Dynastihistoria: Eleonora av Akvitanien del 1 - bakgrunden (bosonshistoria.blogspot.com)  

[2] Ända till det tidiga 1200-talet hade de franska kungarna för sed att kröna den äldste sonen medan fadern ännu var i livet. Avsikten var att trygga kungafamiljens ställning gentemot maktsugna vasaller. Systemet kunde dock få oönskade bieffekter, något som visade sig när den engelske kungen Henrik II, Eleonoras andre make, sökte tillämpa det i sitt rike.

[3] Ett exempel är tvisten mellan kung Ludvig och greve Tibault av Champagne. Dennes syster var gift med greve Raoul av Vermandois, seneskalk(vid denna tid ungefär detsamma som rikshovmästare eller riksdrots i Norden), av Frankrike. Raoul hade i samband med Ludvigs och Eleonoras bröllop lärt känna brudens yngre syster Petronille och blivit förälskad. Efter några år lyckades seneskalken få sitt äktenskap upphävt med hänvisning till alltför nära släktskap med sin hustru, varpå han gifte sig med Petronille. Den rasande greve Tibault vände sig till påven å sin försmådda systers vägnar och hävdade att de biskopar som bistått vid såväl upphävandet som vigseln handlat olagligt, därtill mutade av kungen som underförstått övertalats av sin hustru. Både prelaterna och greve Raoul förklarades bannlysta med kungen ingrep till deras försvar och förklarade att detta var ett angrepp mot hans kungliga auktoritet. År 1143 ryckte Ludvigs armé in i Champagne, varvid bland annat staden Vitry ödelades. Vid denna förfärliga syn blev kungen bokstavligen slagen av fasa och var i flera dagar onåbar för omgivningen.      

[4] Bernard av Clairvaux hade i sin ungdom kastat sig i en bassäng med kallt vatten för att tygla sina begär till en vacker kvinna. I de ordensregler han utformat för tempelherrarna manades bröderna att ”inte alltför mycket betrakta en kvinnas ansikte” eller ”kyssa en kvinnlig varelse”, även om kvinnan ifråga var en släkting. En fullvärdig ordensbroder kunde inte heller, i motsats till de tjänande bröderna, leva i äktenskap, även om han tidigare vigts av kyrkan. Citatet ur tempelherrarnas ordensregel är hämtat från Maurice Druons roman Tornet och elden(svensk översättning1963), not 4  

[5] Landet på andra sidan havet eller kungariket Jerusalem, korsfararnas rike i Mellanöstern, grundades 1099 och gick under vid Akkos fall 1291.

[6] Eleonoras farfars morfar och Ludvigs farfarsfar var syskon, vilket enligt kanoniska lagen gjorde dem till ”kusiner av fjärde och femte graden”. Ytterligare släktband hade på sin tid varit nära att göra Eleonoras farfar illegitim, då hans föräldrar sågs som alltför nära släkt. Faran avvärjdes den gången genom löftet att uppföra ett kloster. Det är fascinerande att katolska kyrkan tidigt utfärdat förbud mot giftermål mellan nära släktingar samtidigt som kungahusen ofta i praktiken tillåtits bedriva ren inavel och närapå blodskam.   

[7] Enligt kyrkans lagar var skilsmässa förbjuden, såvida man inte kunde bevisa att äktenskapet av något skäl var olagligt, till exempel genom parternas nära släktskap eller en tidigare trolovning. Om paret aldrig haft samlag betraktades föreningen som ofullbordad och möjlig att upplösa.

[8] Den exakta tidpunkten för den nya prinsessans födelse tycks oklar. Weir talar om ”The latter half of 1150”, vilket kan stämma med att mötet med påven ägde rum i oktober föregående år. Nedkomsten bör då ha skett i juli. Wikipedia anger omväxlande 1150 och 1151 som födelseår för Alix.  

[9] Greve Geoffroy av Anjou avled i september 1151, kort efter att sonen avlagt den vasalled som omtalas nedan-

[10] Allt detta skulle i varierande grad avspegla sig hos den gren av ätten som genom Henrik II besteg den engelska tronen och som, genom diverse sidogrenar, kom att regera landet till 1485.

[11] Matilda varsondotter till Vilhelm Erövraren.

[12] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok Elranor of Aquitaine(andra utgåvan 2001), kapitel 2-5.

torsdag 15 juli 2021

Eleonora av Akvitanien del 1 - bakgrunden

 

I Sverige anses demokratin fylla hundra år 2021 därför att kvinnorna fick rösträtt ett sekel tidigare. Med det synsättet var franska revolutionen ett misslyckande, franska kvinnor fick vänta till efter andra världskriget innan deras stämma lät höra sig ”på laglig väg” i politiken. Kvinnor med egen vilja och ambitioner har det dock alltid funnits och många av dem har spelat en nog så viktig politisk roll. Ett medeltida exempel på detta är Eleonora av Akvitanien, som i tur och ordning var gift med en fransk och engelsk kung.[1] Hon är idag stammoder till alla Englands och Storbritanniens kungar sedan slutet av 1100-talet.

Eleonora kom från en familj som styrt hertigdömet Akvitanien sedan 900-talet. På den tiden var Europas gränser långt mera oklara än idag. De olika rikena var uppdelade i flera kunga- furste, hertigdömen och andra former av sammanslutningar. På kontinenten var så gott som alla människor underställda någon högre upp i hierarkin. Det var långt viktigare att hålla reda på vilken eller vilka potentater man närmast hade över sig och vilka skyldigheter detta medförde än exakt vilket land man bodde i. En genomsnittlig europé på medeltiden definierade sig snarare som kristen än som medborgare i ett visst rike. Nationalstaterna fanns ännu inte. Hertigen av Akvitanien hade Frankrikes kung till länsherre men hertigdömet självt var långt rikare och mer välmående än kungens egna domäner, som i stort sett omfattade områdena kring själva Paris. Akvitanien, som i sig inneslöt flera grevskap och furstendömen omfattade stora delar av dagens sydvästra Frankrike, från floden Loire i norr till Pyrenéerna i söder, från Rhônedalen i öster till Atlanten i väster. En annan viktig potentat på nuvarande Frankrikes mark var kungen av England, som efter normandernas invasion 1066 hade stora delar av Normandie under sin krona. Också Englands kung hade kungen i Paris till länsherre, men inkomsterna från besittningarna vid franska kanalkusten gjorde också Englands kung till en materiellt rikare man än hans kollega i Paris. Det viktigaste ur ”fransknationell” synpunkt var att de underlydande feodalherrarna inte slöt alltför nära vänskapsband med varandra så att staden vid Seine helt tappade sitt inflytande. En listig metod att undvika detta var att i sin tur uppmuntra lågadeln i dessa områden till uppror mot sina närmaste överherrar, något som oftast var ganska lätt.

Hertigdömet Akvitanien var som sagt mycket rikt och välmående med städer som Poitiers och Bordeaux inom sina domäner. Ett utmärkande drag för hertigfamiljen var kvinnornas framträdande roll: de hade ofta tjänstgjort som regenter. I Parisområdet i norr(la Langue d’oil), betraktades folket i söder(la Langue d’oc), som ganska lösaktigt och omoraliskt med en betydligt friare syn på förhållandet mellan man och kvinna än vad som gällde vid hovet i Paris. En av de mer framträdande gestalterna i hertigsläkten var vår huvudpersons farfar, hertig Vilhelm IX som regerade i slutet av 1000-och början av 1100-talet. Efter en krisartad inledning, då han hotats med bannlysning för att ha sökt erövra sin svågers grevskap medan denne befann sig på korståg, hade han själv dragit till det Heliga Landet och fört ett växlingsrikt krig där. Även om hans militära begåvning kanske inte var lika stor som han själv ansåg kunde ingen ändå förneka hans mod, för att inte säga dumdristighet. Då hertigen åter hotades med bannlysning, denna gång för att ha använt de skatter han kunnat utkräva av kyrkan på fel sätt, trängde han med beväpnat följe in i katedralen i Poitiers och hotade att sticka ned biskopen om denne fullbordade sitt Anatema. Den tappre prelaten stod emellertid på sig och väntade bävande att få betala med sitt liv. Hertigen såg tyst på honom en stund och tillkännagav slutligen: ”Jag älskar dig inte tillräckligt för att sända dig till Paradiset”, varpå han avlägsnade sig. Det är dock inte som krigare utan som poet hertig Vilhelm blivit känd i historien. I Heliga Landet hade han kommit i kontakt med en poetisk tradition med rötter både i den romerskantika och arabiska kulturen som han förde hem och gjorde till sin egen. Elva av hans sånger finns bevarade, även om autenticiteten hos några verk har ifrågasatts. Genom att nedteckna sina verk på folkspråket bidrog hertigen aktivt till att skapa en europeisk riddarkultur med sånger om stolta kvinnor och tappra krigare. Även om Arthurlegenden hade sitt ursprung bland de keltiska folken i dagens Storbritannien bidrog den sydfranske hertigen avsevärt till dess spridning på kontinenten. Hans son Vilhelm(X), fullföljde inte själv sin faders poetiska verk men välkomnade icke desto mindre skalder vid sitt hov. Liksom många av sina förfäder råkade han i konflikt med kyrkan och begav sig våren 1137 på pilgrimsfärd till aposteln Jakobs grav i Compostela för att sona sina brott. Hans hustru och son hade nyligen avlidit och endast två döttrar var i livet. Den äldsta, Eleonora, var cirka 15 år. Inför sin avfärd tog hertigen kontakt med sin länsherre konung Ludvig VI av Frankrike för att diskutera möjligheten av ett äktenskap mellan dennes son och tronföljare och hans dotter Eleonora, presumtiv arvtagerska till det rika hertigdömet. Hertigen planerade visserligen att gifta sig på nytt men en klok man förberedde sig för alla eventualiteter då han stod i begrepp att ge sig ut på resa. Kung Ludvig lär ha blivit överlycklig inför utsikten till ett sådant äktenskap: Vilken chans att stärka Frankrikes positioner. Den sjuke kungen, som antagligen kände slutet nalkas, ålade sonen att snarast äkta den akvitanska furstinnan, vilket den tonårige prinsen lydigt lovade göra. Strax därefter kom beskedet att hertig Vilhelm avlidit under sin resa. Eleonora var nu Akvitaniens härskarinna.

Vi vet inte mycket om Eleonoras barndom. Hon levde helt enkelt vid farfaderns och faderns hov. Vi vet att hon kunde läsa men förmodligen inte skriva. De brev som finns bevarade har antagligen författats av drottningens sekreterare. Inte heller vet vi hur hon såg ut. Det var först 300 år senare som porträttmålningar av kungligheter började komma på modet. De avbildningar och skulpturer som finns bevarade, exempelvis på hennes sigill och i vissa kyrkor, kan misstänkas vara standardiserade. Vi vet dock att hon ansågs vacker eller åtminstone attraktiv. Skalder som träffade henne eller kanske bara hört talas om henne skrev om hur hon lockade människor till sig. En skald som bevisligen träffade henne beskriver hur hon med klar röst sagt honom att hans sång behagar henne. Poeten fortsätter:

                 Jag önskar att var själ

                 Min hänryckning då sett

                 Ty all min skaldekonst    

                 är gjord till hennes fröjd.[2]

 

Den svartsjuka hennes misstänksamme make senare visade tyder också på en stark dragningskraft hos Eleonora. Här stod alltså en ung attraktiv flicka från ett rikt och bildat hov med utsikt att bli drottning och av en släkt där många kvinnor haft betydande ställning, detta i en tid när kvinnor överlag ansågs vara skapade till att underdånigt tjäna sina äkta män. Man kan redan ana att Eleonora av Akvitanien skulle få ett stormigt liv. Om någon spåkunnig förutsåg detta på sommaren 1137 skulle den få mer än rätt.[3]                                  



[1] Namnet på området stavas ibland Aquitanien och drottningens flicknamn Aliénor. Jag har dock valt att använda Wikipedias stavning. För enkelhetens skull används också beteckningen ”Akvitanien” om hela det område som tillhörde hertigens domäner trots att det omfattade flera territorier, som grevskapet Poitiers där Eleonora delvis växte upp.

[2] Dikten återges på engelska på s. 79 i Weirs biografi över drottningen. Översättningen till svenska är min egen.

[3] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Alison Weirs bok Eleanor of Aquitaine(andra utgåvan 2001). Se även William IX, Duke of Aquitaine - Wikipedia.

fredag 2 juli 2021

Gustav Vasa - Sveriges Kim Jung-Il?

 

I söndagsmorse låg jag och lyssnade på radio med ett halvt öra. Jag hade slagit på utan att veta vad man sände och hamnade mitt i en beskrivning av Nordkorea. Utgångspunkten var landets förre president, Kim Jong-Ils påstått överväldigande prestationer som nybörjare i golf. Han hade lyckats få bollen i hålet med ett slag osv. Det talades också om den dyrkan som visas Nordkoreas grundare, kim il-Sung. Hans kvarlevor förevisas för allmänheten i en glasburk, upplystes det och vår förre statsminister Göran Person betecknade Nordkorea som ”en religiös sekt”, helt fokuserad på dyrkan av levande och, inte minst, döda härskare. Jag lyssnade vidare, halvt intresserad, halvt på slentrian.

Då kom chockbeskedet! Det är minsann inte bara i Nordkorea som statsöverhuvudens idrottsprestationer överdrivs, meddelade speakern anklagande. Sådant förekommer även i Sverige! Som exempel drogs det i våra dagar dubbelt jubilerande Vasaloppet fram.[1]

Egentligen sades inget chockerande eller felaktigt. Det påpekades helt enkelt att mycket av berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna är myter och legender som på 500 år blivit allt färgrikare och som för 70-80 år sedan ingick i skolundervisningen, särskilt naturligtvis i Dalarna. Exempel gavs på hur lärare förr med regelrätta frågesporter lärde barnen vad de behövde veta om ”den store landsfadern”. Den underförstådda meningen blev att de oskyldiga barnen fått lära sig en massa propaganda, till sitt ursprung byggande på vad ”PR-geniet” Gustav Vasa låtit sina skrivare pränta ned i sin krönika i syfte att ”hålla sig kvar vid makten”. För att underbygga framställningen återgavs ett kort avsnitt av populärhistorikern Herman Lindqvists SVT-program om Gustav Vasa i serien ”Hermans historia” från 1992. Denne man, vilken så kallade ”fackhistoriker” så gärna kastar sig över i jakt på minsta felaktighet – trots att han i vår tid gjort mer än de flesta för att intressera svenskarna för deras förflutna och se dess samband med vår egen tid, användes nu som slagträ för att bevisa riktigheten i programledarens egna påståenden. Vad som återgavs var i stort sett Hermans uppgift att den äldsta berättelsen om Gustav Vasas äventyr i Dalarna kommer från kungens egen ”propagandamakare”, biskop Peder Svart i Västerås. När denne fick i uppdrag att skildra sin herres ungdomsäventyr satte han, säger Lindqvist ”ihop ett antal äventyr som cirkulerat i många länder ända sedan antiken och som berättats om gudar, kungar och hjältar i motsvarande situationer”.  I avannonseringen av programmet meddelades att titeln var ”Radiosporten dokumentär”.[2] Som sagt – i princip är allt detta korrekt men kombinationen Nordkorea- Gustav Vasa blir fruktansvärd och felaktig.      

För att börja med frågan om propaganda – naturligtvis bedrev Gustav Vasa propaganda, inte minst i sin krönika. Detta är något alla politiker gör. I motsats till Herman Lindqvist har jag ingen bred erfarenhet av olika kulturer men åtminstone hos svenskarna tycks det finnas en oerhört naiv tro att ”propaganda” bara bedrivs av totalitära diktatorer. De associerar förmodligen till Hitler som hade en särskild propagandaminister, Joseph Goebbels. Hans namn hör med rätta till det historiska allmängodset i vår tid. Att propagera för något innebär ju egentligen att tala för något, att sprida ett visst budskap. Det kan naturligtvis gälla politik men lika gärna att få folk att köpa en ny bil, titta på en film, läsa en viss bok osv. Så fort man försöker inge någon en viss uppfattning uteslutande baserad på vad man själv tycker har det bedrivits en form av propaganda. Självklart vill politiker av alla slag sprida sitt budskap till opinionen, det utgör en del av deras uppgift. Ingen politiker med ambitionerna i behåll skulle i talarstolen rätt ut erkänna att partiets politik varit ett stort misslyckande, särskilt inte en partiledare. Naturligtvis framhålls den egna politikens förtjänster på bekostnad av de andra partierna. Det är sedan åhörarnas sak att bedöma sanningshalten i vad som sagts. Den kan vara större eller mindre hos olika partier men en totalt opartisk politiker har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas någonstans eller i någon tid. Propagandan i politiken är evig och outrotlig. Skillnaden mellan vår tids demokratiska och totalitära ledare i detta avseende är att de senare lägger särskild vikt just vid den propagandistiska delen av sitt arbete. Vad som hos en demokratisk ledare är ett hjälpmedel inför nästa val eller något att ta till i ett mer pressat läge är för den totalitäre närmast ett mål i sig.

Att Gustav Vasa bedrev propaganda då han skrev sin krönika var alltså i praktiken oundvikligt. Denna propaganda var dock inte så mycket riktad mot undersåtarna som mot utlandet. ”Peder Svarts krönika”, som den populärt brukar kallas, skrevs av allt att döma delvis som ett svar på en dansk krönika som framhöll den nordiska unionens positiva sidor. Dessutom skrevs den på 1550-talet, då Sverige blivit vasarnas arvrike och de upproriska dalkarlarna och smålänningarna sedan länge kuvats. Det fanns inte längre något verkligt hot mot Gustav Vasas styre. Däremot började kungen själv bli gammal och trött och måste de sista åren ha funderat mycket på sitt växlingsrika liv och hur han nått den position han nu hade. Kanske tänkte han i likhet med sin sentida efterträdare Karl Johan av ätten Bernadotte att ingen följt en bana liknande hans. Att kungen i det läget ville skriva en glorifierade krönika över sin bakgrund och sina första år vid makten är mänskligt sätt fullt logiskt. Det var också viktigt att hylla grundaren av den dynasti som Gustav, i viss mån kanske till sin egen förvåning, lyckats grunda: Den förste kejsaren är alltid gudomlig.[3]

För att övergå från krönikan till Gustav Vasa själv var han naturligtvis envåldshärskare, en av de mest fulländade i Sveriges historia, endast överträffad av Karl XII som styrde helt utan riksdagens bistånd. Det finns dock en påtaglig skillnad mellan de totalitära styrelseskicken i exempelvis Sovjetunionen och Nordkorea under det senaste seklet och de europeiska furstarna under medeltiden och tidigmodern tid. De senare krävde lydnad av sina undersåtar, inte dyrkan. Hur mäktig en furste i vasastil en kunde förefalla måste han en gång dö, något dessa kungar var fullt medvetna om. Gustav Vasa själv lär på sitt yttersta ha spått att folket, som han så länge tuktat med hårda nypor men på patriarkers vis säkert uppriktigt kommit att älska, en dag skulle vilja riva upp honom ur jorden för att åter härska över dem. Den dyrkan med hyllningssånger och ständigt prisande av ”den store ledaren” som i våra dagar ägnas Nordkoreas ledare skulle med visshet varit den praktiskt lagde Gustav främmande och förmodligen frånstötande. Folket tjänade honom bäst genom sin lydnad och sitt arbete, inte genom att upphöja honom till något slags sekulärt helgon. Vid begravningen i Uppsala domkyrka vände riksdrotsen sitt ceremoniella svärd ned mot golvet och ropade tre gånger med hög röst: ”Konung Gustav är död”. Därefter vändes svärdet uppåt och överlämnades till tronföljaren Erik med uppmaning att fortsätta faderns verk: En ny tid var inne. Något eget mausoleum eller försök att bevara den döda kroppen var inte på tal, lika mycket på grund av världssyn som av bristande faktiska möjligheter. När Karl XII uppmanades att tillkännage en tronföljare, sade han att det var svårt nog att få folk att lyda medan han levde: ”Hur vill jag vänta att man skall lyda mig efter min död”. Självaste Ludvig XIV konstaterade lugnt på sitt yttersta att han aldrig trott sig vara odödlig. Anhöriga tyckte att han liknade en man som beredde sig för en vanlig resa. Den mäktigaste kung i det tidigmoderna Europa accepterade sitt med alla människor gemensamma slutgiltiga öde, den jordiska döden och att deras makt därmed upphörde. De första ansatserna till den moderna formen av politisk propaganda, där undersåtarna utsätts för en medveten och systematisk ”marknadsföring” av sin ledare, hans personlighet och gärning kommer i Europa på 1700-talet. Det var en tid av stora förändringar. Nya medier, nya tekniker och nya tankar gjorde sig gällande i samhället. Föreställningen att en kung fått sin makt av en allsmäktig Gud och därför var okränkbar blev allt svårare att hålla vid makt. Man började kräva konkreta resultat, medbestämmande och räkenskap av sin överhet. Det egna förnuftet ersatte prästen som främsta auktoritet. Det blev därför nödvändigt för kungarna att pressentera sig på ett nytt sätt: Villiga poeter författade dikter där deras storhet framhölls. Statyer och andra typer av minnesmärken uppfördes som poängterade den regerande furstens speciella plats i historien. Deras porträtt ställdes i butikernas fönster. Kanske utgör Sverige ett av de tidigaste exemplen på denna nya trend, som skulle fira sina största triumfer under 18och inte minst 1900-talet. Gustav III ärvde visserligen tronen på vanligt sätt, men erövrade den egentliga makten genom en statskupp och lyckades både behålla och stärka den genom fortsatta politiska finter. Det var under hans tid som minnet av ”frihetshjälten Gustav Vasa” började saluföras på allvar, bortom dalfolkets egna lokalt förankrade berättelser. Minnesmedaljer utdelades, minnesstenar restes och en särskild Vasaorder inrättades som äretecken för ickeadliga vilka på ett förtjänstfullt sätt tjänat riket. Som bekant började Gustav III också uppföra ett nytt slott ute på Haga. Planer på en paradväg från det gamla till det nya slottet(det som senare blev Sveavägen), tog form. Budskapet var tydligt: Gustav III var ättling till stora konungar och ämnade själv bli minst lika stor. Inte ens denne mästare i propaganda krävde dock att få sin kropp bevarad och skyddad mot tidens härjningar i ett eget för allmänheten öppet Mausoleum där ”den stores” kvarlevor skulle kunna beskådas för evig tid. Visserligen lär många ha gråtit vid nyheten om kungens död efter skottet på maskeraden men detta var inte sanktionerat av myndigheterna, snarare tvärtom.

Det dröjde till 1900-talet och de totalitära regimerna i Tyskland och Sovjetunionen innan ledarna började dyrkas som gudar. Hitlers regim gick gudskelov under inom relativt kort tid, men man kan nästan förutsätta att om den överlevt sin grundare, Hitler efter sin död skulle ha dyrkats på samma sätt som Lenin eller Kim il-Sung i Nordkorea. Rent allmänt kan konstateras att ju mer sekulariserad en totalitär regim påstår sig vara, desto större behov har man att upphöja sina ledare till gudar då de avlidit. Att på något sätt jämställa Gustav Vasa(eller andra furstar från äldre tid), med detta vansinne är en skymf som, om den uppdagats för konungen, i yngre dagar säkerligen lett till en utmaning på envig och på senare år till minst ett rasande och bitande ironiskt brev i klasisk stil. Frågan är om det inte rentav slutat med en söndersteglad kropp och ett avhugget huvud prytt med kopparkrona. I vår humanare tid utgör det ytterligare ett exempel på eftervärldens oförmåga att betrakta historiska skeenden utan nutida glasögon. Det riskerar dessutom att misstänkliggöra en man som otvivelaktigt är en av Sveriges viktigaste ledare genom tiderna, oavsett hans maktmetoder och eventuella historieförfalskning. Skulle Sverige som vi känner det ha funnits utan Gustav Vasas och hans ättlingars styre? Som den ovan nämnde Herman Lindqvist brukar påpeka har Gud inte pekat ut Sveriges plats på jorden och sagt att detta skall vara vårt hem.

Som avslutning kan konstateras att inte ens radiosportens dokumentärprogram om Nordkorea och Gustav Vasa är helt fritt från propaganda. Citatet om Peder Svarts krönika ur Herman Lindqvists program är nämligen ofullständigt. Efter att, som ovan omnämnts, ha konstaterat att berättelserna om dalaäventyren har äldre förlagor tillägger Herman, vilket lyssnarna i söndags inte fick höra: ”De kan ju vara sanna för det”.[4]                                          

        



[1] Gustav Vasas färd Mora-Sälen och tillbaka ägde rum på nyåret 1521. Den första skidtävlingen hölls 1922.

[2] https://sverigesradio.se/avsnitt/1667513 Sedermera har framkommit att programmet ursprungligen sändes 11/3 2021.

[3] Angående Peder Svarts krönika och dess tillkomsthistoria, se Gustav Vasas krönika utgiven i Natur och kulturs klassikerserie 1964.

[4] Hermans historia – 1. Gustav Vasa | SVT Play. Citatet kommer 12 minuter in i programmet.