Kulturkollisioner på diplomatisk nivå - svensk stormaktstid och sent 1900-tal.

 

Som diplomat får man ibland uppgifter man helst skulle avstått från. Det kan handla om att träffa någon obehaglig men politiskt viktig person eller ge sig ut på ett uppdrag som inte är helt utan risker, kanske rentav livsfarligt. Andra gånger kanske man sett fram emot att gå på ett party eller hälsa på hos någon av det främmande landets verkliga pampar, för att efteråt ställa sig frågan: Vad i helsicke hade jag där att göra! Sådana situationer har uppstått inom diplomatin sedan antiken och gör det än idag. Här skall nu berättas dels om en fransk UD-tjänstemans upplevelse av en svensk ”sommarvilla” och dess ägare från förra delen av 1600-talet, dels om något jag själv upplevde för omkring tjugofem år sedan, när jag i min mors sällskap besökte en marockansk parlamentsledamot i Marrakech.

Våren 1635 vistades Claude de Mesme, greve d’Avaux i Sverige. Greven var både jurist och diplomat och befann sig vid mitten av 1630-talet på en längre resa i de nordiska länderna och Polen. Detta var mitt under trettioåriga kriget. Sverige hade inträtt i konflikten fem år tidigare men efter de inledande stora framgångarna råkat ut för flera svåra bakslag – först stupade kungen vid Lützen, knappt två år senare led svenskarna nederlaget vid Nördlingen. Det låg nu i det katolska Frankrikes intresse att Sverige fortsatte kampen mot Habsburgkejsaren i Wien och att man inte stördes i detta av sina fientliga grannar, Danmark och Polen. Ambassadör d’Avaux var alltså i Sverige för att skapa goda relationer med landets ledande män(kanske också kvinnor).[1] I ambassadörens följe ingick sekreteraren Charles Ogier . Precis som sin chef hade han studerat och praktiserat juridik. De båda männen var dessutom lika gamla, omkring fyrtio år och man kan gissa att de känt varandra ganska väl och till och med varit goda vänner. Ogiers dagbok från vistelsen i Sverige används ofta som källa av forskare kring tidig svensk stormaktstid.

Nu, en vårvinterdag 1635, var den franska delegationen på besök hos en av tidens ledande män, greven och riksmarsken Jakob De la Gardie. Den drygt femtioårige generalen hade vid det här laget sin verkliga storhetstid som krigare bakom sig och hans syn blev allt sämre. Han användes dock fortfarande för smärre uppdrag och ingick i drottning Kristinas förmyndarregering vid Axel Oxenstiernas sida. Framför allt följde han noga sitt stora byggprojekt i Stockholm – uppförandet av ett ståtligt residens vid Strömmen. Ute på landet bodde han än så länge på Järva gård med sin familj. Det var där han denna vårvinterdag tog emot de franska diplomaterna.

Redan resan ut till godset var uppskakande. Följet färdades i slädar över så svag is att vattnet i Brunnsviken stod upp till benen på hästarna. Anblicken av den svenske aristokratens lantställe höjde knappast stämningen: Här bodde en man som tjugo år tidigare intagit Moskva och nästan lyckats göra sin konungs yngre bror till rysk tsar. Han var dessutom av kungligt blod, om än på sidolinjen.[2]  Fransmännen hade förmodligen tänkt sig att De la Gardie skulle leva och bo som en av deras hertigar eller kungligheter även ”semestertid”, i ett ståtligt jaktslott med tillhörande vinodling och många tjänare – De trodde inte sina ögon. Järva såg ut som helgstugan för någon enklare hantverkare eller köpman utanför Paris. Naturen verkade totalt otämjd, inga trädgårdsgångar eller vackra rabatter och bara sten, klippor och berg överallt. Dessutom rann det smältvatten på grund av snösmältningen. Inomhus var stolarna av trä och väggarna utan tapeter eller bonader. Den enda lite ståtligare utsmyckningen var porträttet av en polsk adelsman som greve De la Gardie en gång i tiden fört krig mot och lärt sig respektera. Förfriskningar i form av konfekt och vin bars in på ett vackert fat men ställdes sedan på ett bord utan duk! Till råga på eländet visade det sig att grevens hustru och närvarande dotter inte kunde (kanske inte vågade), tala franska och naturligtvis inte heller latin. Lika självklart talade ambassadören och hans följe inte svenska - Konversationen blev med andra ord inte särskilt spirituell. Som tur var ingick en musiker bland gästerna, varför såväl värdfolk som delegation fick avnjuta en stunds välljudande underhållning. Det enda på platsen som fick verkligt högt betyg av fransmännen var husets herre, greve De la Gardie själv: ”Under ett lågt och enkelt tak”, skrev sekreterare Ogier, ”mötte vi en storsint ande, en övermåttan tapper man och en älskvärd människa, en man som i historien ingalunda förvärvat sig ett mindre rum än de som bott i palats av purpur och guld”. Hela felet var naturligtvis att den nya uppkomlingsstormakten Sverige ännu inte riktigt hunnit ikapp sig själv. Vi hade vunnit stora framgångar på slagfälten men de manifesterade sig än så länge inte i några ståtliga gods eller värdefulla krigsbyten.[3]  Bara några år efter fransmännens besök på den ”primitiva” lantgården skulle i närheten stå det ståtliga slottet Jakobsdal, numera Ulriksdal. Grevens hustru poängterade då i ett brev att man var särskilt angelägen att visa utländska besökare att ”vi bo som folk även här i landet”.[4] Förmodligen skulle Ogier och d’Avaux ha känt sig helt tillfreds om de skådat detta nya slott. Kanske fick de höra om dess magnificens av någon landsman som avlagt visit.[5]

 

 

När jag läser de franska 1600-tals diplomaternas skildring av primitiviteten på ett dåtida svenskt ”sommarställe”, minns jag mitt eget besök hos en marockansk parlamentsledamot i Marrakech 1997. Min mor tjänstgjorde då som svensk ambassadör i Marocko och vi var på besök i Marrakech både för nöjes skull och å tjänstens vägnar. Landet hade just fått sina två första kvinnliga ledamöter i parlamentet och min mor skulle som hastigast besöka en av dem för att markera Sveriges uppskattning av Marockos nya steg på vägen mot ökad jämställdhet. Jag och min assistent medföljde som excellensens inofficiella sällskap, mest för rent nöje men kanske också i någon mån för att det ”ser bra ut” att en ambassadör har någon med sig då den besöker en representant för värdlandet. Damen bodde i eget hus med tillhörande trädgård i utkanten av staden. Eftersom jag är rullstolsbunden hade vi hört oss för om eventuella svårigheter att komma in: ”Inga problem”, försäkrade personalen. Vad vi kanske borde ha tagit med i beräkningen var dels att dessa människor inte hade någon som helst erfarenhet av rullstolsbundna besökare, dels att man i afrikanska kulturer aldrig skulle drömma om att öppet medge eventuella svårigheter att ta emot gäster – särskilt inte sonen till en utländsk diplomat: Det vore ju att förolämpa en högt uppsatt gäst och kunde tolkas som en provokation mot Sverige!

Följaktligen beredde vi oss att besöka den kvinnliga parlamentsledamoten. Det var någon gång vid fyra-femtiden på eftermiddagen och varmt och stillastående luft som det ofta är i Marocko under torrtiden. Tidiga eftermiddagen hade ägnats åt promenad i Marrakech och så hem till hotellet för en kort andningspaus innan det var dags för vår halvofficiella visit. Som ni kan förstå var vi alla tre, min mor, assistenten och jag, ganska trötta och kanske inte på vårt piggaste och mest uppspelta humör men vad gör man inte för Sverige! Vi satte oss i den buss som vi under dessa år disponerade för längre resor och som införskaffats särskilt för min räkning innan vi lämnade Sverige.[6]  Redan anblicken av huset gjorde oss minst sagt betänksamma. Det var ungefär femton ganska branta trappsteg att ta sig uppför för att komma in. Nu var det vår tur att visa god ton: man inhiberar inte ett planerat besök ute på förstutrappan till en marockansk parlamentsledamots bostad på grund av svårigheter att få in en rullstol. Jag minns faktiskt inte hur min hjälpare lyckades med konststycket att transportera både mig och stolen utan att vare sig stjälpa mig i backen, själv bryta ryggen eller på annat sätt skada sig. Men det lyckades!

Därinne var en sorts kombination av vardagsrum och hall med två soffgrupper med bord framför. I den ena satt några släktingar till värdinnan och talade med varandra på arabiska, förmodligen om personliga angelägenheter och hur som helst inget vi tre gäster från fjärran land hade möjlighet att ta del i, såväl av språkliga som rent praktiska skäl – vi hade ju ingen aning om vad de talade om. Betjäning kom ut med förfriskningar i form av vatten och, om jag minns rätt, lite smågodis. Det var för all del småtrevligt men problemet var att värdinnan lyste med sin frånvaro. Marockanska kvinnor visar sig sällan för främmande gäster utan står kvar i köket och hjälper till, även om de är parlamentsledamöter och kämpar för jämlikhet mellan könen. Där satt alltså vi; tre svenskar trötta av flera timmars promenerande, på besök i ett främmande hus med människor vi inte kunde konversera för att träffa en kvinna som tydligen inte tänkte visa sig. Vi kunde naturligtvis prata med varandra men det kunde vi ju lika gärna göra på hotellet, förslagsvis liggande på sängen med en god bok. Dessutom måste vi tänka på att få ner rullstolen för de många trappstegen när det väl var tid att bryta upp. Det hela var lite pinsamt men roligt på samma gång. Smått absurda situationer får ofta något humoristiskt över sig. När vi efter någon timme bedömde att artighetens krav var uppfyllda kom värdinnan faktiskt ut och hälsade. Uppriktigt sagt minns jag inte hur hon såg ut eller vad hon och min mor sade till varandra, antagligen några konventionella fraser av den typ diplomater slänger sig med när de helt kort träffar politiker från värdlandet. Så tog vi oss nedför trappan utan missöden och åkte tillbaka till vårt hotell. Mitt besök hos en marockansk parlamentsledamot var avslutat. Jag kan inte påstå att jag upplevde mig ha träffat någon särskilt ”storsint ande” eller ”älskvärd människa” men ett litet minne för livet fick vi trots allt alla tre.[7]

Undrar hur pass jämställda kvinnliga parlamentsledamöter är idag i Marocko och vad sade de franska diplomaterna egentligen till varandra efter besöket hos Jakob De la Gardie?                                                    

---

[1] D’Avaux skulle senare medverka både till förlängningen av det svenska stilleståndet med Polen och till skapandet av Westfaliska freden. 

[2] De la Gardie var utomäktenskaplig dotterson till Johan III och hade periodvis uppfostrats vid hans hov.

[3] Ett knappt år före de franska diplomaternas besök hos De la Gardie hade svenska riksrådet beslutat att inte bjuda in utländska gäster till kung Gustav Adolfs begravning. Ty ”komma dessa hit, se de vårt armod”. 

[4] Jakob De la Gardie var gift med Ebba Brahe, Gustav II Adolfs ungdomskärlek.

[5] Ogiers berättelse omnämns i Svante Norrhem, Ebba Brahe, makt och kärlek under stormaktstiden(2007), s. 91-93 och Peter Ullgren, En makalös historia, Magnus Gabriel De la Gardies uppgång och fall(2015), s. 36-38.   

[6] Min mor, Cecilia Malmsten, tjänstgjorde som ambassadör i Marocko 1996-2000.

[7] Det bör påpekas att denna händelse ägde rum för över tjugo år sedan. Vissa detaljer kan alltså vara felaktigt återgivna. Den exakta tidpunkten är också osäker men det måste ha varit 1997, eftersom vi senare bara hade marockanska assistenter.

kungasonen och grevedottern - Gustav Adolf och Ebba Brahe

 

Kärlekshistorien mellan konung Gustav II Adolf och adelsdamen Ebba Brahe hör till de mest omtalade händelserna av detta slag i Sveriges historia. Ändå var det som hände vid svenska hovet i början av 1610-talet, som Zweig skriver apropå en likande händelse i äldre historia: ”egentligen något av det mest naturliga man kan tänka sig” – två unga människor förälskade sig i varandra. Det blev ingen offentlig skandal – ingen enlevering eller något hemligt bröllop, ingen tog sitt liv eller gjorde något annat dramatiskt. De båda ungdomarna tvingades efter några år helt enkelt acceptera att de inte hade någon framtid tillsammans och levde vidare på skilda håll. Arne Losman framkastar i sin Brahekrönika(I grevarnas tid 1994), att episoden då det begav sig knappast varit allmänt känd. Det var först 150 år senare, då ett skimmer låg över Gustav Adolfs dagar, som hjältekungens hopplösa kärlek väckte dramatikers och historikers intresse, inte minst den konungs som bar det ena av hans dubbelnamn och som aldrig glömde att understryka sitt släktskap med vasakungarna.

Ebba Brahe tillhörde den gren av släkten som valt att ställa sig på hertig Karls sida i inbördeskriget mellan denne och brorsonen Sigismund. Till tack för detta fick hennes far överta grevskapet Visingsborg efter en äldre bror som gått i exil. Det nya kungaparet gynnade på olika sätt de medlemmar av familjen som stannat i hemlandet och eftersom Brahe även rent rangmässigt tillhörde de förnämsta släkterna i riket kom de att stå hovet nära. Det var alltså fullt naturligt att greve Magnus enda dotter vid 15 års ålder sändes att uppvakta den för sin manhaftighet och viljestyrka redan omtalade drottning Kristina av Holstein-Gottorp.[1]

Det hov Ebba kom till våren 1611 måste ha präglats av osäkerhet och sorg. Dels hade danskarna nyligen förklarat krig och hotade Kalmar slott, ett av våra viktigaste fästen mot den store grannen i söder. Dels låg Karl IX närmast för döden. Den gamle kämpen som så länge satt fruktan och skräck i adeln, gjort så många av dess kvinnor till änkor och dess barn faderlösa men också kommit sitt hertigdöme att blomstra genom grundande av nya städer, satsningar på bergsbruk och arbetskraftsinvandring från både dagens Belgien och den östra rikshalvan Finland, var nu trött och slagrörd. Hans försök att utmana danske kungen på duell bemöttes med öppet hån och förakt. Äldste sonen Gustav Adolf var knappt sjutton år. Hur skulle det gå med Sverige?  I oktober 1611 avled kungen och efter några månader av förmyndarregering tillträdde sonen som regent.

Enligt en ofta återgiven vers var Ebba Brahe mycket vacker: ”Gud målade en himmel under himlen, pannan var som kristall, kinderna skära av morgonrodnad, läpparna som rosor”... Ett visserligen sentida men ändå samtida porträtt visar mycket riktigt en kvinna med vackert, välformat ansikte och ett lockigt ljusbrunt hår med påtaglig lyster.[2]  Den drygt ett år äldre Gustav Adolf lär ha sett ut som något av en viking – blond, ljus hy, hög panna, smalt ansikte, ett litet ljust skägg, blå ögon.[3]   

Detaljerna kring Ebbas och kungens förhållande är höljda i dunkel. Vad vi har kvar är ett antal brev från Gustav Adolf till Ebba och ett från Ebba till kungen. Gissningsvis har Gustav förstört hennes övriga brev, kanske sedan förhållandet tagit slut eller redan medan det pågick för att skydda sitt hjärtas hemligheter för hovets och(inte minst), kungamoderns blickar. Ebba och Gustav bör ha träffats under barndomen och kanske också lekt med varandra. Deras mer passionerade känslor bör, efter dateringen på bevarade brev, ha uppstått någon gång under 1612 eller något tidigare. En kvalificerad gissning är att det skett i samband med den nye kungens sorgearbete efter Karl IX:s död. Ebbas mor hade dött på våren 1611. Här stod två jämnåriga, vackra ungdomar som båda just förlorat en förälder och var på väg mot en ny fas i livet, han dessutom i egenskap av kung av en visserligen fortfarande svag men ambitiös östersjömakt - för närvarande invecklad i krig med Danmark, Polen och Ryssland.  Att Gustav Adolf i det läget förälskat sig i en av moderns vackraste(den vackraste)? hovjungfrur är psykologisk sett fullt naturligt. Ebba var säkert både rörd och smickrad och tvekade inte att besvara hans känslor.[4]   De som i vår tid citerat eller givit ut ett urval av de bevarade breven har antingen, i sin strävan att i möjligaste mån återge originalen, gjort breven svårlästa för en sentida läsekrets eller tvärtom, berövat dem all känsla av tidsfärg och autenticitet.[5] Att Gustav Adolf älskat sin ”hjärtans alldrakäraste fränka” står i viket fall bortom allt tvivel.

Att göra Ebba Brahe till drottning var i princip ingen omöjlighet. Hon var varken av bondesläkt som Karin Månsdotter, eller en adelsflicka utan arv att medföra i hemgift som Johan III:s andra hustru Gunilla Bielke. Hennes far var av den förnämsta grevliga ätten i landet, herre till Visingsborg och president i den nygrundade Svea hovrätt. Blev Ebba drottning fanns det en möjlighet att ett av rikets grevskap skulle återgå till kronan. Kvinnor ärvde visserligen inte jord av sina fäder, men sådant kan en kung alltid lösa om han önskar. Paret var dessutom nästan jämnårigt, i motsats till vad som varit fallet både i Erik XIV:s och Johan III:s äktenskap, för att inte tala om Gustav Vasas tredje. Det är inte uteslutet att Karl IX rentav skulle understött sonens äktenskapsplaner om han hört talas om dem, eller blivit rosenrasande vid blotta tanken. Ett äktenskap inom Sveriges förnämsta adel borde garantera aristokratins lojalitet med den regerande grenen av huset Vasa och kanske förmå några av dissidenterna i Polen att återvända hem. Å andra sidan skulle det av nödvändighet samtidigt ha stärkt inflytandet hos de släkter den gamle kungen så länge bekämpat och kanske riskerat att göra hans son till ett verktyg i deras händer - Allt är möjligt inom kontrafaktisk historieskrivning. Som det var blev det änkedrottning Kristina av Holstein-Gottorp som hade avgörandet i sina händer och om eftervärlden är ense om något, är det att hon i högsta grad motarbetade sonens planer på äktenskap med en inhemsk adelsdam.

Karl IX:s änka brukar framställas som sträng och elak därför att hon hindrade sonen att gifta sig med den kvinna han älskade. Svante Norrhem påpekar i sin biografi om Ebba Brahe från 2007 att drottningens agerande även kan ses med andra ögon: Det var hennes uppgift att hjälpa Gustav Adolf att ingå en allians som kunde gagna riket – att inte göra det vore att brista i ansvar för familjen och landet. En konungs giftermål var en angelägenhet för staten, inte en fråga om privata känslor. Om kungen till äventyrs glömde detta var det omgivningens plikt att påminna honom. En mor hade här vissa företräden eftersom hon fortfarande kunde göra anspråk på att bli åtlydd, även om sonen råkade vara kung. Detta må vara riktigt och logiskt resonerat men drottning Kristinas handlande får ändå något grymt över sig, då man märker att hon agerade olika i förhållande till sin son och hans älskade. Gustav Adolf fick inte direkt avslag på sin önskan att gifta sig med Ebba. Istället manade modern honom att vänta några år för att ”pröva kärleken”. Om han efter denna tid fortfarande var kär i flickan skulle de få gifta sig, lovade Kristina. Rådet i sig verkar klokt ur vår moderna, rent mänskliga synpunkt: Hur många förälskelser inledda i tonåren håller ett helt liv? Men Ebba utsattes tydligen för en stark press att ge upp tanken på sin kunglige tillbedjare. I januari 1615, då deras kärlek pågått omkring 3 år, bad hon Gustav Adolf att sluta verka för ett framtida giftermål, eftersom hon fick lida för hans envishet. I synnerhet riskerade hon änkedrottningens onåd. I sitt svarsbrev manade kungen Ebba att hålla ut: Han var säker på förklarade han, att om de båda visade sig ståndaktiga kunde änkedrottningens vrede ”vändas med tiden till dess större kärlek”. Att änkedrottningen å ena sidan gav sin son halva löften om ett framtida äktenskap med Ebba, å andra sidan pressade flickan att bryta med honom luktar onekligen en aning hyckleri och grymhet. Å andra sidan antyder kungens trosvissa övertygelse att det vore möjligt att övertala änkedrottningen att mor och son uppriktigt älskat varandra. Hennes strävan var i första hand att ge sonen ”ett värdigt” äktenskap, inte att trakassera hans ungdomsförälskelse.  Man bör även hålla i minnet att andra kvinnor genom tiderna motarbetat sina söners äktenskapsplaner, inte minst i furstedynastier.[6]

Under loppet av 1615 tycks det ha blivit allt tydligare, åtminstone för Ebba, att de älskandes giftermålsplaner höll på att rinna ut i sanden. På hösten föregående år hade hon flyttats från kungamoderns hov till Strömsholm, där den nu snart 80-åriga Katarina Stenbock residerade. De flesta menar att Kristina flyttat Ebba från sitt hushåll för att öka avståndet till Gustav Adolf och därigenom göra slut på romansen.[7] Det måste ha varit med minst sagt blandade känslor Gustav Vasas änka tog emot sin unga släkting i huset. Omkring sextio år tidigare hade hon själv varit i Ebbas situation, fast tvärtom. Trots att hon varit trolovad med en man hon älskade hade hon vid 17 års ålder mer eller mindre tvingats gifta sig med en 40 år äldre man med tandvärk, dåliga ben och hetsigt humör bara därför att han råkade vara kung. Nu stod hon inför en ung kvinna, av allt att döma djupt förälskad i en ung monark som älskade henne tillbaka men de tu fick inte bli till ett eftersom föräldrarna vägrade ge sitt tillstånd. Mannen ifråga var dessutom Katarinas styvsonson. Ingen tycks ha intresserat sig för Ebbas mera personliga relationer till sin nya härskarinna men kanske var förflyttningen till Strömsholm verkligen positiv för henne. Katarina Stenbock visste vad Ebba gick igenom och kunde säga de rätta tröstande orden. Hon hade dessutom personlig erfarenhet av familjen Vasa. Kanske hjälpte hon Ebba Brahe att förstå att(för att citera hennes egen make), ”det bär mer galla än honung”, att vara drottning vid deras hov, hur förälskad hon än var just nu. Vore det inte bättre att ta sig en man ett snäpp ned på samhällsstegen, en man som vore henne värdig även fast han inte var kung. En sådan man uppenbarade sig snart nog, greven och generalen Jakob De la Gardie.

Deras bröllop stod vid midsommartid 1618 med kungahusets främsta medlemmar närvarande, alla utom Gustav Adolf som förstårligt nog höll sig borta denna dag med motiveringen att han hade mycket att göra. Kanske var det trots allt en lättnad för alla att han inte deltog i bröllopet. Vad kungen och Ebba innerst inne kände vet vi inte men tiden läker alla sår. Åren gick. Ebba och Jakob fick många barn och började etablera sig som den främsta högreståndsfamiljen i landet, åtminstone vad magnificens beträffade. Gustav Adolf fann sin furstliga brud, gifte sig och drog ut i nya krig. Så kom drabbningen vid Lützen i november 1632 – Kungen var död. Efter flera månader fördes liket hem till Sverige. Änkedrottning Maria Eleonoras ”oresonliga” sorg och fiendskapen mellan henne och rådet är välbekant. En av de få inom adeln som ägde hennes förtroende var, enligt Norrhem, gripande nog ingen annan än Ebba Brahe. Hon skall bland annat ha tjänstgjort som budbärare mellan änkedrottningen och rådet vid de segslitna förhandlingarna om kungens begravning.[8] Jag har inte hittat någon som bekräftar eller styrker denna uppgift men om det stämmer måste Maria Eleonora verkligen ha litat på Ebba Brahe – de måste ha varit goda vänner. Scenen som framträder är rörande efter nära 400 år - Två kvinnor som borde varit bittra rivaler sörjer tillsammans den man de båda älskat. Kanske gav det drottningen stöd och tröst att tala med den kvinna som i ungdomen älskat hennes make och på sätt och vis delade hennes förlust. Kanske rördes Ebba av mötet med den kvinna som vigts vid den man hon en gång drömt att dela livet med. Man kan anta att en sådan syn skulle ha glatt Gustav Adolf.

Ebba Brahe avled vid 78 års ålder 1674.     

 

         

                             

---

[1] Enligt en historia skall Ebbas mor på dödsbädden ha bett sin väninna drottningen att ta hand om hennes dotter. Det finns i sig inget ologiskt i detta men familjens rang förutsatte närmast en tjänst i drottningens hushåll för flickan, oavsett föräldrarnas personliga relationer.

[2] Kusinen Per Brahe den yngre har samma vackert glänsande ljusbruna hår på ett porträtt från ungdomstiden. Det är dock kortare än Ebbas.

[3] Som bekant blev han med tiden tämligen fet. Ovanstående beskrivning är hämtad ur Gustav II Adolf, tal & skrifter(2013) redaktion och urval Mikael Mosesson, s. 44. Urval av kungens och Ebbas kärleksbrev återges på s. 44-55

[4] Det är naturligtvis fullt möjligt att Ebba varit den som tagit initiativet till ett varmare förhållande men jag betvivlar detta. Om Ebba varit djärv nog att förklara kungen sin kärlek, borde hon också varit stark nog att uthärda änkedrottningens pikar och snubbor. Gustav Adolfs brev tyder snarast på att han oroat sig för hur hans käresta skulle klara påfrestningarna.   

[5] Mosesson återger breven med moderniserad stavning men med dåtida språkbruk. Även om vissa ord förklaras i noter gör detta texten onödigt svårläst. Detta gäller i synnerhet Ebbas enda bevarade brev till kungen(19 oktober 1614), där den ursprungliga stavningen bevarats intakt.  Norrhem å sin sida återger korta ”citat” ur kungens brev, där denne tilltalar Ebba med ”du”, betecknar änkedrottningen som ”min mamma” och talar om Ebbas ”pappa”. Naturligtvis använde Gustav II Adolf aldrig så moderna uttryckssätt om sin mor, vare sig i brev eller dagligt tal: Han sade ”Hennes Majestät, min Frumoder”. Ebbas far var ”Er herrfader”. (Frågan är om någon svensk tonåring överhuvudtaget betecknade sina föräldrar ”mamma” eller pappa” på 1600-talet). Historikern Hans Villius behärskade på sin tid konsten att göra äldre texter begripliga för lekmän utan att därför förstöra tidsfärgen, en konst väl värd att bevara.     

[6] Det är ett historiskt faktum att flera ”stora kungar” haft dominanta mödrar som sökt styra sina söners äktenskap och i högsta grad visat sitt ogillande i de fall där pojkarna trotsat deras vilja. Franska änkedrottning Anna(Ludvig XIV:s mor), avstyrde på det bestämdaste sonens planer(hur allvarligt menade de nu var), att gifta sig med en systerdotter till kardinal Mazarin. Napoleons dominanta mor tålde inte den frånskilda Josephine som svärdotter, trots att hon tvingades acceptera fakta i tretton år. Lovisa Ulrika såg Gustav III:s giftermål med en dansk prinsessa närmast som en personlig förolämpning. Såväl Gustav III som Napoleon hade förövrigt Gustav Adolf som idol.

[7] Anders Fryxell hävdar i sina Berättelser ur svenska historien, andra bandet(nyutgåva 1982), att det var Gustav Adolf som ville skydda sin älskade från moderns trakasserier och därför ombesörjde flyttningen. Ebbas farmor var syster till Katarina Stenbock.

[8] Svante Norrhem, Ebba Brahe, makt och kärlek under stormaktstiden(2007).

Kungadottern och grevesonen - Anna Vasa och Gustav Brahe

Historier om kändisars kärleksliv i allmänhet och kungligheters i synnerhet hör väl till det mest kittlande att fantisera kring och skvallra om för allmänheten. Kungligheter som av kärlek gifter sig med en enkel undersåte är ett klassiskt sagotema och verkliga kungligheters kärleksliv utgör ofta ett kärt tema för historiker. Särskilt spännande blir det om det verkligen handlar om kärlek – inte tillfällighetsaffärer av det slag som 16-1700-talets enväldiga kungar brukar förknippas med, utan verklig lidelse där allt vad kunglighet och värdighet heter plötsligt förlorar sin betydelse för de inblandade. Ju hopplösare kärleken är, desto mer fängslande blir egentligen historien. Ett känt exempel med svenska förtecken är förhållandet mellan Axel von Fersen och Marie Antoinette – Inte nog med att hon var drottning, gift med kungen av Frankrike och därför oåtkomlig för en simpel adelsman. Deras relation utspelades också mot bakgrund av en revolutionär tid som tillslut krossade dem båda. Deras brev till varandra och om varandra förmedlar minnet av en både vacker och sorglig kärlekssaga.

Kärleken mellan Gustav II Adolf och Ebba Brahe är idag kanske mindre allmänt känd men brukar nämnas i böcker om tiden. På 1700-talet, inte minst under Gustav III, var det ett kärt ämne inom svensk dramatik. Bilden av hjälten som räddade Sverige från det katolska hotet men inte lyckades övertala sin mor att få gifta sig med kvinnan han älskade var (och är väl ännu i viss mån), gripande att föreställa sig. En tredje, som det verkar halvt mytisk, kärleksrelation är den mellan Johan III:s dotter prinsessan Anna och Gustav Brahe.

Gustav Brahe var andre överlevande son till greve Per Brahe den äldre och alltså kusinbarn till Gustav Vasas söner.[1] Trots att han var omkring tio år äldre uppfostrades han vid Johan III:s hov tillsammans med kungaparets båda barn, Sigismund och Anna. Relationen mellan kungadottern och grevesonen har uppenbart fängslat romanförfattare genom tiderna men vad som egentligen är sant tycks osäkert. Min egen personliga kunskap om denna kärlekshistoria baseras på två romanförfattares verk: Anna Sparres Prinsessan av Vasa(1991), och Rune Pär Olofssons romansvit med motiv från vasatiden från 1970-talet. Båda är ense om att Gustavs och Annas kärleksrelation inleds under Annas tidiga tonår i början av 1580-talet, även om de känt varandra tidigare. Därefter är bilden skiftande. Hos Sparre är Gustav den ”gåpåiga” i förhållandet. Den 25-årige greven möter den 15-åriga prinsessan och blir genast förälskad. Utan tvekan eller hämningar vill han gifta sig med Anna som ganska snart besvarar hans känslor. Kungaparet motsätter sig tanken, om än kanske delvis av olika skäl. De unga skils åt för en tid men hinner innan dess med flera möten, av vilka ett slutar med en kärleksscen som med vår tids ögon halvt om halvt kan betecknas som våldtäkt på minderårig.  (Senare hävdas rent av att Anna vid detta tillfälle skulle ha blivit gravid och gjort abort under en tids vistelse i Vadstena kloster).[2] Förhållandet fortsätter trots detta och blir med tiden allmänt accepterat. De många politiska och personliga påfrestningarna nöter dock ned prinsessans kärlek alltmer och då det under exilen i Polen visar sig att Brahe fått en son med en annan kvinna bryter Anna förhållandet, trots att vänskapen formellt fortsätter. På Brahes dödsbädd försonas paret.

Hos Olofsson är bilden mer nyansrik. Anna är redan under barndomen svärmiskt förälskad i sin avlägsne frände, som tillslut närmast flyr från hovet och gör krigstjänst i Baltikum. Vid sin återkomst möter han på nytt prinsessan och blir nu verkligen förälskad men söker ändå hålla en viss distans till henne, erinrande rangskillnaden: ”Du är prinsessa, jag är ingenting”. Även om också Anna tvekar inför det slutgiltiga steget, är det här närmast hon som är den pådrivande – några gånger säger hon sig rentav vara redo att leva med Gustav utan äktenskaplig vigsel(ett på den tiden närmast hedniskt tänkesätt). Det är dock först i samband med Sigismunds val till polsk kung 1587, då Anna är nitton och Gustav tjugonio år, som förhållandet fullbordas i fysisk mening. Trots detta finns hos honom hela tiden en önskan att bryta förbindelsen – som han känner ingenstans leder och skadar dem båda. Brahes förhållande med en polsk hovdam inleds här mycket tidigare än hos Sparre och Anna känner både till och accepterar det, om än med sorg. Vad hon innerst inne känner är oklart men att Gustav fortfarande har en stor plats i hennes hjärta är tydligt. Då hovdamen blir gravid är det närmast som en befrielse för Brahe, men han vågar inte, som han först planerat, ”visa hennes mage” för prinsessan.[3] Förhållandet är slut men vid ett tillfälle gråter Brahe vid minnet av det förgångna.

Anna Vasa och Gustav Brahe tillhörde båda den förlorande sidan i kampen om kronan och makten i vasatidens Sverige. De var dessutom samtida med så färgstarka och betydelsefulla karaktärer som en Karl IX, Gustav Adolf, Ebba Brahe och kansler Oxenstierna. Kanske är det därför deras kärlek snarare tycks intressera romanförfattare än historiker. De fakta som presenteras i saken är påfallande knappa. Vad man tycks ense om är att Gustav Brahe konsekvent varit lojal mot Johan III:s släktgren av vasafamiljen men varken Fryxell i sina Berättelser ur svenska historien från mitten av 1800-talet eller Lars Ericson Volker i sin biografi över Johan III(2004), säger något om ett förhållande mellan honom och prinsessan Anna.[4] Populärhistorikern Herman Lindqvist skriver å andra sidan i sin bok De vilda vasarna(2016), att Anna ”uppenbarligen hade en nära relation” med Brahe men att Sigismund ansett att hon borde gifta sig med en kunglighet. Författaren gör dock ingen stor affär av saken utan fokuserar mer på prinsessans sociala och hortikulturella verksamhet under de många åren i polsk exil. Går man till frågan vem som först påstått att de två haft en kärleksrelation kan det finnas skäl till misstänksamhet. Arne Losman citerar i sin krönika över släkten Brahe hertig Karl(Karl IX), som i sin egen rimkrönika nämner att Anna haft hemliga möten med Brahe i Erik Sparres hus i Stockholm. Sparre var gift med Gustavs äldre syster Ebba. Där, skriver hennes farbror, behagade det Anna att Brahe ”kom i kammeren allene och klappade hennes vite bene”. Han brukade också spela på luta för henne.[5]

Karl IX utmärker sig sällan för finkänslighet i omdömen om sina motståndare och Anna Vasa hörde till de mest avskydda. Han kunde skriva om henne som den personifierande ondskan och ”orsak till rikets olycka och undergång”. Å andra sidan var hertigen samtida med de händelser han skildrade och han bör ha haft tillgång till förstahandsuppgifter när det gällde brorsdotterns kärleksliv, i synnerhet om historien med Brahe varit känd vid hovet. Att han uttrycker sig oförskämt betyder inte nödvändigtvis att han i sak far med osanning om Annas och Gustavs förhållande.[6]  Det finns också uppgifter om att Brahe en gång anhållit om prinsessans hand hos brodern Sigismund och då fått ”ett åtminstone inte nekande svar”.[7] Som synes, inte mycket till konkreta fakta. Vad vi vet är att Gustav Brahe var den ende av de fyra bröderna i sin generation av släkten som konsekvent stod på Sigismunds sida i kampen mot hertig Karl och att han, andre överlevande son i Sveriges förnämsta ätt utanför kungahuset, var den ende som aldrig gifte sig. Inte heller Anna Vasa gjorde det, trots att hon var dotter till en regerande konung, syster till en annan konung och hade många friare genom åren. Hon är därmed den(bortsett från drottning Kristina), första av tre svenska prinsessor sedan Gustav Vasas dagar som aldrig ingått äktenskap.[8] Kanske Anna efter många om och men drog slutsatsen att ett äktenskap med Gustav trots allt var för riskabelt och kanske Brahe drog samma slutsats som Fersen 200 år senare: ”Jag kan ej tillhöra den enda kvinna jag ville tillhöra. Den enda som verkligt älskat mig. Därför vill jag inte binda mig vid någon”. Detta hindrade som bekant inte greve Fersen att ha förhållanden med andra kvinnor men dessa förhållanden minskade å andra sidan inte heller hans kärlek till drottningen.

Gustav Brahe avled i exil i Polen 1615. Anna, likaledes i exil, följde honom tio år senare.                          

---

[1] Han var farbror till Gustav Adolfs ungdomskärlek.

[2] Även om det inte sägs rent ut kan man gissa att Anna efter detta blivit ofruktsam.

[3] I sitt förhållande med denna hovdam fick Brahe sonen Johan som tillsammans med en utomäktenskaplig kusin 1646 adlades Örnevinge av drottning Kristina, en anspelning på örnvingarna i Brahesläktens vapen Örnevinge nr 352 - Adelsvapen-Wiki(tabell 4). Det kan noteras att denne utomäktenskaplige Braheättling i sin tur gifte sig med en utomäktenskaplig ättling till Erik XIV.

[4] I förordet till första bandet i1982 års nyutgåva av Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien skriver Axel Strindberg att förlaget(Gidlunds), här publicerat ”ett urval som torde utgöra de viktigaste kapitlen”. Det är alltså tänkbart att den kände akademikern och prästmannen behandlat Brahes och prinsessans förhållande i originalet till sitt stora verk. I nyutgåvan av andra bandet nämns endast att Brahe, som uppfostrats tillsammans med kung Johans barn ”var och förblev alltid med dem nära förbunden”. Att ”Ondagsbbröllopet”, den skandal som Anna Vasa oftast förknippas med, överhuvudtaget inte nämns kan också tyda på att nyutgivarna i stort sett valt att ”hoppa över” vad författaren eventuellt skrivit om prinsessans stormiga liv. Att Ericson Volker, som när hans biografi över Johan III gavs ut fortfarande bara kallade sig Ericson, inte nämner prinsessans förhållande till Brahe kan förklaras med det uppenbara att fadern varit hans huvudperson.    

[5] Olofsson skildrar just ett sådant hemligt möte hemma hos Sparres i sin roman Lyckans tärning(1972), dock utan några slippriga undertoner i hertig Karls stil. Arne Losman, I grevarnas tid, en Brahe-historia genom 400 år(1994), s. 51.

[6] Hertigens hätskhet bottnade antagligen i insikten att Anna i praktiken var den enda i sin släktgren av vasafamiljen som hade kraft att stävja hans egna maktambitioner. Hon var protestant men absolut lojal med sin katolske bror och hon hade bevisligen stark vilja. Det är fascinerande att kontrafaktiskt fråga sig hur Sverige utvecklats under 1600-talet om Anna övertagit Sveriges tron medan brodern vistades i Polen. Hertigens allmänna omdömen om brorsdottern citeras av Lindqvist.

[7] Gustaf Brahe – Wikipedia.

[8] De övriga två är Gustav III:s syster Sofia Albertina och Oscar I:s dotter Eugénie.