måndag 24 augusti 2020

Fallet från hästen och stöten mot takkronan - Henrik VIII och Erik XIV, två renässansfurstar av sin tid.



”Jag manade på min häst – han rusade framåt i den klara tunna luften, och till och med innanför min metallhjälm kunde jag höra dånet av hans hovar tungt, tungt, tungt mot den frusna marken. Genom gallret i mitt visir såg jag markisen komma ridande emot mig – gallret ramade in honom så att jag inte såg något annat än honom. Jag lyfte lansen och förde in handtaget i den stora fördjupningen i mitt bröstharnesk där det var meningen att det skulle sitta, stålsatte mig i stigbyglarna och siktade.
  Någonting träffade mig med sådan kraft att jag blev som förlamad, utan möjlighet att röra mig. Jag såg himlen virvla runt ovanför mig som en cirklande lockfågel i allt snabbare takt, skärvor av vitt och blått jagade varandra, och det var inte alls kallt utan ljumt och doftande av vita rosor…”

Så beskriver Englands kung Henrik VIII själv den olycka han drabbades av i ett tornerspel 24 januari 1536. Då han vaknar upp är han mycket trött och omgivningen tror honom vara döende. I romanen berättas vidare att han legat medvetslös i tre timmar. För första gången blir hovet medvetet om att också den kraftfulle kung Henrik är dödlig.[1]

Att någon form av olycka verkligen ägt rum står klart. Enligt den vanligast förekommande versionen föll både hästen och kungen till marken, så att ”det var ett mirakel att han inte dödades”. Det sägs också att kungen legat medvetslös i två timmar, vilket ändå är en timme kortare än vad George antyder i sin roman. Med tanke på hur kungens liv utvecklades efter 1536; avrättningarna av såväl politiska motståndare som trogna tjänare(inberäknat två drottningar, äldre kvinnor och minderåriga barn som avled i fängelse), Henriks allt sämre humör och kondition och hans tilltagande fetma, hävdar en skola av historiker och medicinare att kungen vid olyckan under torneringen fått hjärnskador som påverkat hans psyke negativt. Det har i sammanhanget påpekats att exempelvis fotbollspelare i modern tid ådragit sig skador som givit liknande effekter.[2]  Andra menar att dessa slutsatser lider av påtagliga brister.[3] Det är för det första osäkert om Henrik VIII verkligen blev allvarligt skadad i torneringen 1536. Uppgiften att han legat medvetslös i flera timmar kommer från personer som fått informationen i andra eller rentav tredje hand. Eustace Chapuys, vars rapporter vanligen utgör huvudkälla för händelserna vid Henrik VIII:s hov under 1530-40talen, skriver tvärtom att alla visserligen ”höll det för ett mirakel att kungen inte dödades, men han erhöll inga skador”.[4]
För det andra kan det med skäl ifrågasättas om kungens psyke verkligen undergick någon påtaglig förändring kring 1536. Henriks lynne må ha försämrats under hans sista årtionde men inte heller de tidigare regeringsåren präglades av någon överdriven finkänslighet. Den trogne kardinal Woelsy, som i många år varit kungens närmaste medhjälpare och skaffat sig en ställning i europeisk politik som väl kan jämföras med Oxentiernas ett århundrade senare, avsattes utan vidare spisning sedan han misslyckats med att övertala påven att godkänna Henriks första skilsmässa 1529. Något år senare arresterades kardinalen och fördes till London för rannsakan, men avled under vägen. Även kung Henriks första hustru och deras gemensamma dotter behandlades närmast som förrädare sedan de vägrat acceptera sin degradering till ”änkeprinsessa av Wales” respektive ”lady Maria”, kunglig bastard. Också andra som stått kungen nära eller tjänat staten efter bästa förmåga mötte slutet på stupstocken till följd av kungligt missnöje, långt före 1536. Dessutom, påpekar skeptikerna till ”torneringsteorin”, var det trots allt aldrig fråga om regelrätta mord när tudortidens dissidenter dömdes till döden. Hur vred kungen till äventyrs kunde vara på otrogna hustrur eller försumliga rådgivare fanns alltid juridiska regler att följa som inte ens Henrik VIII kunde sätta sig över. Det må ofta ha rört sig om skenprocesser där saken i stort sett var avgjord på förhand men det handlade trots allt om juridiska processer, förda efter en mall som i sin tur byggde på i lag föreskrivna regler. Henrik VIII må ha begått åtskilliga justitiemord men, vad man vet. aldrig regelrätta mord. Slutligen hävdas att de många kotterierna vid hovet i sig var lika farliga som kungens onåd. Den minister eller drottning som fått en mäktig högadelsman eller annan minister av motsatt religiös eller politisk åskådning till motståndare kunde lätt se sin ställning skakad genom att ”fienden” drog i rätt trådar.[5]  

Omkring tjugo år efter kung Henriks olyckstillbud på tornerbanan skall en liknande händelse ha inträffat i Sverige. Denna gång gällde det dock inte kungen utan ”kronprins” Erik, senare Erik XIV.[6] I första delen av sin Berättelser ur svenska historien kring mitten av 1800-talet skriver kyrkoherden, läraren och historikern Anders Fryxell följande:
”Vid den tiden hände det sig att han(Erik), under någon lek i slottssalen i Stockholm gjorde ett högt språng och därvid stötte huvudet ganska hårt mot en ljuskrona. Man tyckte sig finna, att de anfall av besynnerlighet och nästan vansinne, vilka man förut, fastän sällan förmärkt, blev efter denna olyckliga stöt både tätare och våldsammare”.[7]  
Det framgår inte varifrån denna uppgift kommer och under 1900-talet tycks ingen ha fäst större avseende vid missödet. Varken Ingvar Andersson eller Knut Carlqvist nämner saken i sina biografier över kung Erik från 1935 respektive 96, medan däremot Herman Lindqvist kortfattat berör ämnet 2014 och därvid betecknar det inträffade som ”Sveriges äldsta dokumenterade idrottsskada”. Han noterar att ”en del skribenter” sökt spåra grunden till Eriks senare sinnessjukdom i olyckshändelsen med ljuskronan.[8] Frågan är om den alls ägt rum. Sverige var ett långt obetydligare land än England vid mitten av 1500-talet – där fanns ingen kejserlig ambassadör som noga följde kungafamiljens varje göranden och låtanden, även om Gustav Vasa vid denna tid accepterats som Sveriges herre av kollegerna på kontinenten. Att hans äldste son råkat slå huvudet i taket kan ha passerat relativt obemärkt, men om prinsen verkligen skadat sig allvarligt borde det ha noterats i officiella källor. Att uppgiften försvinner ur historisk litteratur under 1900-talet tyder på att forskningen då antingen sett händelsen som betydelselös eller helt osann, kanske uppfunnen av Eriks fiender(eller vänner) för att förklara senare tragedier.[9]
Hur eftervärlden än väljer att se på dessa två händelser är likheten mellan dem påtaglig. Henrik VIII och Erik XIV hör också till de mest legendariska furstarna i sin tid. Henrik är rentav internationellt känd och tycks odödlig i sitt hemland. Även om Erik kanske inte kan skryta med samma status i Sverige är hans privatliv nästan lika känt som Henriks: Alla svenskar har hört namnet Karin Månsdotter. ”Sturemordern” är väl inget allmänbegrepp längre men de flesta svenskar torde kunna erinra sig att vi haft en kung som blev sjuk i samband med något våldsbrott och sedan gifte sig med en kvinna av folket. Att engelsmännen ungefär samtidigt hade en kung som gifte sig rätt många gånger och visst tog livet av ett par stycken drottningar vet nog också de flesta svenskar, eller kan minnas det med viss ansträngning. I England tillhör kungen med de sex drottningarna nationalsymbolerna.
Den ”rationella” eftervärlden har svårt att förstå furstarnas agerande under renässansen, som i efterhand tycks främmande, orealistiskt och lite skrämmande. Naturligtvis gäller detta i särskilt hög grad kungar vilkas agerande redan samtiden betraktade som minst sagt egendomligt. Alltså måste något ha hänt som kan förklara det oförklarliga, exempelvis ett slag mot huvudet under sportutövning. Tittar man närmare på kung Henrik av England och kung Erik av Sverige märker man att det finns flera likheter som har mer med bakgrund och omgivning än med psyke att göra. Det är sant att båda två var lynniga och minst sagt koleriska. Bägge var också söner till upproriska adelsmän som lyckats göra sig till kung i respektive land. Varken England eller Sverige var särskilt betydelsefulla länder i början av 1500-talet. Det gällde alltså för de nya dynastierna att visa sig värdiga den ställning man uppnått, både inom själva riket och utomlands. Få kungar var förmodligen så medvetna om detta som Henrik VIII och Erik XIV. Minsta antydan om deras ”låga” ursprung innebar en förolämpning, kanske rentav ett hot. Att de dessutom delade ursprung med sina rikens finaste aristokrati gjorde inte saken bättre – Var en Vasa mer värd än en Sture, en Tudor förmer än en Howard? Bägge kungarna hade också, om än av olika skäl, svårt att få arvingar till sin tron. Flera släkter kunde tänkas ha intresse av att de misslyckades. I Henriks fall rörde det sig enbart om högadliga familjer, som Howard, Pole eller Stafford, medan Erik dessutom hade besvär med ett antal halvsyskon från faderns senare äktenskap. Om man därtill lägger dåtidens uppfattning att kungamakten var av Gud given inser man att massavrättningar av nära anförvanter kunde framstå som både nödvändigt och godtagbart och väl kombineras med glada fester, komponerande av musik och umgänge med vackra fysiskt attraktiva kvinnor, utan något olycksfall på sportarenan till förklaring eller ursäkt.[10] Det som ytterst avgjorde de båda furstarnas diametralt olika öden var just Eriks oförmåga att hålla sig inom ramen för en furstes handlingar. Trots att Henrik VIII lät avrätta långt fler människor än Erik XIV och var långt brutalare – Erik nöjde sig i regel med att låta döma påstådda förrädare till döden och sedan benåda dem med domen hängande över huvudet som ett Damoklessvärd, medan Henrik utan att tveka sände hustrur, unga och ålderdigna anförvanter och trogna ministrar i döden, var det ändå Erik som till sist förlorade sin krona. Genom det olycksaliga sammanbrottet i Uppsala, där Erik först med egen hand mördat eller tagit del i mordet på en av sitt rikes högsta aristokrater och sedan, totalt onåbar, flytt till skogs miste kungen den fernissa av upphöjdhet och värdighet en sann härskare aldrig får förlora. Hur många liv kung Henrik än tagit hade han alltid hållit sina händer rena, aldrig själv gjort sig till mördare. Kung Erik hade nu förvandlats från upphöjd furste utkorad av Gud till vanlig man med blod på sina händer. Giftermålet med en kvinna av folket något år senare beseglade hans öde. Därför dog Henrik VIII, vars politik i nära fyra årtionden ödelagt så många liv, inklusive hans egna hustrur och barns, som Englands obestridde härskare medan Erik, som under stark press råkat iscensätta mord på några enstaka aristokrater, slutade som isolerad och halvt vansinnig statsfånge.[11]                                        



[1] Margaret George, Henrik VIII:s självbiografi del II ”Söndra och härska”(svensk översättning 1989), s. 65.
[2] https://www.youtube.com/watch?v=TaBtWrcFxXA&t=56s. Detta nätprogram kan knappast kallas vetenskapligt även om det säkert bygger på fakta. Forskaren och författaren Claire Ridgway hänvisar i sin bok The fall of Anne Boleyn a countdown(andra utgåvan 2015 s. 15-16), till ett anta forskare och medicinare som hävdat att olyckshändelsen vid tornerspelet kan ha påverkat kungens psyke.
[4] Chapuys var kejserlig ambassadör vid engelska hovet mer eller mindre stadigvarande från 1529-45. I första hand kom han att bevaka den frånskilda drottning Katarinas och hennes dotter Marias intressen. Även om han av naturliga skäl var kritiskt inställd till kungen, ger hans rapporter intryck av autenticitet och verklighetsbakgrund. Tonen är ofta ironiskt humoristisk. Översättningen till svenska av ovanstående citat är min egen.
[5] Detta sista argument kan å andra sidan avisas eftersom det i slutändan var kungen som hade avgörandet i fråga om högmålsbrott. Ingen kunde döma någon till döden mot Henrik VIII:s önskan. Ett talande exempel är den stackars hovkansler som under Henriks sista år i ett anfall av övermod försökte misskreditera Catherine Parr i kungens ögon, med hänvisning till hennes uttalade protestantism. Den kloka drottningen lyckades vid ett enskilt samtal övertyga Henrik att hon inte önskade något högre än att undervisas av honom i teologiska ämnen. Då kanslern nästa morgon kom för att få kungens order om drottningens arrestering, mottog han istället en kraftig utskällning och blev kallad både odjur och odugling. Den gode mannen fick ge sig av med oförättat ärende, förmodligen högst tacksam att inte hans huvud lades på stupstocken.
[6] Gustav Vasas äldste son betecknades aldrig som kronprins utan som ”utvald konung”. Titeln kronprins tillkom först under 1600-talet.
[7] Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien I (nyutgåva 1982), s. 260.
[8] Herman Lindqvist, Erik XIV – prakt, drömmar, mörker(2014), s. 22.  
[9] Av Fryxell framgår att olyckan, om den inträffat, måste ha skett någon gång 1556-57. Om Erik uppvisat symptom på vansinne omkring tio år före Sturemorden borde forskningen i modern tid ha ägnat episoden större intresse.
[10] Henrik VIII och Erik XIV hade ungefär samma hobbys. Det är möjligt att den engelske kungen framstått som ett ideal för sin svenske kollega, trots att Henrik egentligen tillhörde Gustav Vasas generation. Erik gav sin andre son, född i fångenskap och tidigt död, det för svenska prinsar unika namnet Henrik. I Anna Sparres roman Karin Månsdotter(1991), säger Erik uttryckligen att pojken fått sitt namn efter ”min idealbild i allt, Henrik VIII av England”.    
[11] Det bör kanske understrykas att jag inte söker framställa Erik XIV som ”det oskyldiga lammet”. Jag hävdar endast att han jämfört med Henrik VIII har betydligt mindre blod på sina händer, sett till antalet politiska avrättningar.

tisdag 11 augusti 2020

Solkungens karoliner.


Karl XI var den fredligaste, eller kanske minst krigiske, av stormaktstidens kungar. Under hans 25 år som myndig konung hade Sverige som nation fred i sjutton år. Och innan stora nordiska kriget började förunnades riket ytterligare tre år av fred. Detta innebar dock inte att svenska knektar och officerare hela denna tid kunde leva lugnt på sina gårdar och torp. Sverige var en stormakt i Nordeuropa och det medförde förpliktelser. För Sveriges del stavades problemet Frankrike.
Ludvig XIV:s ambition att säkra sitt grepp om Centraleuropa oroade såväl kejsaren i Wien som sjömakterna England och Nederländerna. Sveriges kung hade som tysk riksfurste intressen att bevaka på kontinenten. Därtill kom att Karl XI rent personligt hade svårt att förlåta sin franke kollega det förmyndaraktiga sätt varpå denne blandat sig i konflikten mellan Sverige och Danmark på 1670-talet, trots att resultatet på det hela taget utfallit till Sveriges fördel.[1] Att ärkefienden Danmark under 1680-talet visade sig benägen att söka stöd hos Frankrike mot furstendömet Holstein-Gottorp, i sin tur förbundet med Sverige, gjorde knappast Karl XI vänligare stämd mot Versallies. När det så kallade ”Pfalziska tronföljdskriget” inleddes 1688 beordrade därför kungen, om än med stor vånda och motvilja, uppsättandet av sex svenska regementen på kontinenten. Sverige hade blivit en del av den stora alliansen mot Frankrike.[2] Kriget fördes på flera fronter men som ofta är fallet när Frankrike är i krig kom tyngdpunkten att ligga i Flandern, kring dagens Belgien och Holland. En annan omständighet, som i och för sig är vanlig i de flesta krig men tycks särskilt påtaglig kring Frankrikes nordgräns, är att striden utvecklas till ställningskrig. Så skedde även denna gång. För svenskarnas del kom det att dröja ett drygt år innan de deltog i en större batalj, slaget vid Fleurus i dagens Belgien 1 juli 1690. Resultatet blev ett förödande nederlag för den allierade sidan – 6 000 stupade, 8 000 tillfångatagna.[3]  Cirka 530 av dessa fångar var svenskar eller ingick i svenskledda regementen. Såsom sed var erbjöds fångarna, åtminstone de som tycktes mest kapabla, att ta tjänst hos segraren. Eftersom alternativet var hård fångenskap tackade de flesta ja och så uppstod ett nytt franskt regemente av krigsfångar från Fleurus. Bland de tidigaste svenska namnen finns en Ulfsparre och en von Knorring.[4] Till en början leddes det nya regementet av en schweizisk officer men 1694 fick man en svensk befälhavare, Erik Sparre av Sundby.
Släkten Sparre hade genomgått växlande öden. Under inbördeskriget mellan Sigismund och hertig Karl ett sekel tidigare hade den dåvarande huvudmannen, som också hette Erik, avrättats och huvudgodset Sundby i Södermanland förverkats till kronan. Efter några år återlämnades det till familjen, för att under reduktionen åter dras in av Karl XI med motiveringen att återlämnandet varit olagligt. Unge Erik gick då, som många frustrerade adelsmän i ”Gråkappans” tid, i utländsk tjänst och kom till Frankrike. Här vann han tidigt överhetens uppmärksamhet, både för militär begåvning och sätt av fulländad världsman. I och med Sparres utnämning fick det nya regementet namn efter sin befälhavare. Flera svenskar kom med tiden att söka tjänst vid det nya regementet, bland dem fänriken Axel Sparre och löjtnanten Carl Gustaf Hård.[5]  Eftersom Sverige, åtminstone på papperet, fortfarande var en del av koalitionen mot Frankrike kunde möjligheten att svenskar kom att strida mot svenskar inte uteslutas. Sparre och hans män förlades dock tidigt på den spanska fronten, där de bland annat belägrade och intog Barcelona. Efter Fleurus markerade Karl XI dessutom tydligt att hans ambition på kontinenten snarare var att åstadkomma balans än att föra krig.
1700 bröt Stora nordiska kriget ut. Erik Sparre hade inte glömt att han var svensk och anslöt sig småningom till Karl XII i Polen, där han för tapperhet förärades den stora äran att få kungens egen värja i gåva.[6] Han återvände sedan till Frankrike där han tjänstgjorde ytterligare några år, för att 1714 ta avsked med rang av fransk generallöjtnant. Han hade några år tidigare köpt tillbaka Sundby. Efter sitt avsked övergick Erik Sparre till diplomatyrket och blev småningom svensk ambassadör i Paris. Han avled 1726. Det franska regemente han givit sitt namn övertogs av stridskamraten Gustaf Lenck och skulle finnas kvar som separat franskt regemente ända till revolutionsåren på 1790-talet. Med tiden upphöjdes det till kungligt livregemente och fick då namnet Royal Suédois. Dess siste chef blev Axel von Fersen den yngre.[7]              



[1] Ludvig XIV hade 1679 pressat Danmark att acceptera Sveriges besittning av de tre Skånelanden, men å andra sidan i förhandlingarna med deras gemensamme fiende hertigen av Lúneburg tvingat Sverige att avstå från delar av sina tyska områden. Karl XI ansåg detta vara diktatoriskt handlat. Om detta, se Ingvar Eriksson, Nils Bielke 1644-1716. Firad i nådens dagar, fälld i onådens(2000), s. 145-46.   
[2] I denna ingick, förutom det i det stora hela rätt obetydliga Sverige, tyskromerska riket och Spanien(båda habsburgska), England, Nederländerna och Savojen i norra Italien. Ett annat vedertaget namn på koalitionen mot Frankrike var ”Lüneburgska ligan”.
[3] I rättvisans namn bör tilläggas att även den franska sidan led svåra förluster – 3 000 stupade och lika många sårade https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Fleurus_(1690). Beckman uppger dessutom ett betydligt lägre antal allierade krigsfångar, 5 000.
[4] Nästan på dagen 104 år senare, 26 juni 1794, stod ett nytt slag vid Fluerus, då den franska revolutionsarmén besegrade sina allierade motståndare. Bland de franska högre officerarna i detta slag fanns en man vid namn Bernadotte, som här gjorde sig ett namn för utomordentlig tapperhet. Det blev en viktig milstolpe i den hetsige gascognarens fortsatta karriär.     
[5] Båda dessa män gjorde  sig senare ett namn som Karl XII:s förtrogna under Stora nordiska kriget.
[6] Vad som ovan sägs om ”frustrerade svenska adelsmän som gått i utländsk tjänst”, skall inte tolkas som att det rått utbredd fientlighet mot Sverige bland de ädlingar som drabbats av Karl XI:s reduktion . Tvärtom tycks de ha stått i regelbunden kontakt med vänner och släktingar i hemlandet. Sparre hoppades utan tvivel att genom tjänstgöringen hos Karl XII visa sin lojalitet mot land och konung och på så sätt göra sig förtjänst av överhetens uppmärksamhet och ynnest, vilket också lyckades. Det står å andra sidan klart att en viss bitterhet trots allt förekommit hos dem som efter reduktionen sett sig föranlåtna lämna Sverige. Då Magnus Stenbock på 1680-talet beredde sig att söka tjänst i utlandet, uttryckte han i brev tvivel huruvida han någonsin skulle återvända hem. Stenbock deltog för övrigt i slaget vid Fleurus, men undgick att bli fransk krigsfånge. Som bekant återvände han senare till Sverige och gjorde lysande karriär, om än med olyckligt slut.