Skandaler i engelska kungahus.

Flera av mina läsare har antagligen sett den nya serien ”kungahuset Windsor”, vars första del gick i söndags och som i sin helhet redan finns på SVT Play. I inledningen till första avsnittet upplyser speakern att: ”I hundra år har detta kungahus fått hantera skandaler, krig äktenskapsbrott och tragedier”.

Även om det säkert inte är avsikten, får man lätt intrycket att just ”huset Windsor” skulle vara märkt av utsvävningar, lastbarhet intriger och elände. Den enklaste studium av de europeiska dynastiernas historia visar självklart att alla kungafamiljer bär på minst en smaskig kärlekshistoria eller skumraskaffär. Kungligheter är nämligen människor och beter sig därefter, hur upphöjda de än anses vara. Detta gäller som sagt i alla monarkier men inte minst i England. Som bevis följer här ett litet axplock ur den engelska kungliga historien.

Den i vår tid ur rent kronologisk synpunkt tidigast bekanta engelska drottningen torde vara Eleonora av Akvitanien, som hade sin storhetstid under senare delen av 1100-talet. Hon är relativt unik i Europa såtillvida att hon är ensam om eller i varje fall en av mycket få drottningar som i tur och ordning varit gift med två kungar som regerat var sitt rike, Frankrike och England. Hertigdömet Akvitanien omfattade på 1100-talet stora delar av nuvarande södra och västra Frankrike. Eleonora ärvde det efter fadern som sitt eget och var uppenbart synnerligen medveten om att hon var en regerande furstinna av egen rätt. Det tänkte hon fortsätta att vara, hur många karslokar till kungar som än försökte styra henne! Hon var först gift med den franske kungen Ludvig VII. Trots att flickan bara var omkring 13 år då hon kom till franska hovet hade hon snart etablerat en egen politisk plattform, vilket fick hennes svärmor och några av dennas medarbetare att lämna familjen. Senare följde Eleonora sin man på korståg och då som chef för sin egen akvitanska armé. Kungaparet blev snart osams i strategiska frågor, vilket skall ha fått drottningen att yrka på omedelbar annullering av äktenskapet.[1] Påven försökte medla, utan framgång. Eftersom Ludvig och Eleonora inte hade några söner lyckades hon slutligen få äktenskapet upphävt med hänvisning till att de var alltför nära släkt enligt kanoniska rätten. Näste kung fick bli Henrik II av England.[2] De hade träffats medan Eleonora fortfarande var fransk drottning och man får onekligen intrycket att de inlett ett förhållande innan separationen från Ludvig var genomförd. Åtminstone gifte de sig så fort det var möjligt. Eleonora var nu kring 30 år. Äktenskapet var tydligen lyckligt i början, att döma av antalet barn – 8 stycken.[3] Ändå var makarna åtskilda långa perioder, antingen var Henrik på resa eller så vistades Eleonora i sitt hertigdöme. Av och till fungerade hon som Englands de facto regent. Hennes vistelse i Akvitanien har senare diskuterats mycket. Även om hon inte ledde ett regelrätt ”kärlekshov”, som det ibland påstås, kan man gissa att det var ett hov där musik och poesi uppskattades.
I början av 1170-talet uppstod problem i äktenskapet med Henrik. Eleonora sattes i husarrest misstänkt för stämplingar mot sin make och satt internerad till kungens död 1189, varpå hon raskt tog itu med uppgiften att bevaka sonen Rikard lejonhjärtas intressen hemma i England medan han for på korståg i Heliga landet. När drottningen slutligen avled i ett kloster i Frankrike var hon omkring 80 år gammal.[4]    

Kung Edvard II var son till en stor, om också samvetslös, krigare och politiker. I unga år tilldelades pojken titeln Prins av Wales för att markera områdets införlivande med England. Tyvärr visade han större intresse för idrott och nöjen än för att gå i faderns fotspår. Den nära vännen Piers Gaveston, som fadern hoppats skulle sätta pli på veklingen, gjorde sig istället totalt oumbärlig och i sinom tid allsmäktig då hans herre bestigit tronen 1307. Detta ledde till ett inbördeskrig som med kortare avbrott varade hela Edvards regeringstid. Även om hans drottning Isabella, dotter till Frankrikes konung, inte som Marlowe och andra dramatiker hävdat levde i konstant elände och bitterhet utan tvärtom ofta tycks ha agerat medlare mellan hovet och högadeln, kom en dag då hon fått nog. Vid mitten av 1320-talet rymde hon helt sonika hem till Frankrike där hon slog sig ihop med den landsflyktige storbaronen Roger Mortimer, varpå paret återvände hem, avsatte kung Edvard, lät hans favoriter gjuta en fasansfull död, samt övertog styret av riket i den unge tronföljarens namn. Efter några år störtade prinsen, nu Edvard III, i sin tur moderns älskare och lät avrätta honom för förräderi. Isabella drog sig tillbaka från politiken och avled 1358, cirka 65 år gammal.[5]

Edvard IV, som regerade England under senare delen av 1400-talet, var en ståtlig krigare med kvinnotycke. Exakt hur många utomäktenskapliga förhållanden han hade tycks osäkert, liksom exakt vem som är mor till några av hans barn. Sedan han besegrat Lancastersidan i ”Rosornas krig” äktade han slutligen den unga adelsdamen Elisabet Woodville, vars första make hade kämpat på den förlorande sidan i inbördeskriget. Det sades att hon mer eller mindre förfört kungen genom att ställa sig under ett träd vid landsvägen där han väntades passera. Med sig hade hon sina två pojkar från första äktenskapet. Hur det än förhöll sig blev Edvard förälskad och inom kort stod bröllopet. Den nyblivne äkta mannen lät sig dock inte hindras av detta utan fortsatte oförtrutet med sina utomäktenskapliga affärer, samtidigt som han höll sig med en maítresse en titre, den charmfulla Jane Shore. Äktenskapet med Elisabet Woodville hade emellertid väckt missnöje bland kungens gamla anhängare, varför ett nytt inbördeskrig utbröt. Efter en kort tid i exil lyckades Edvard IV återta sin tron och regerade sedan ostört i drygt tio år tills han avled 1483, 40 år gammal. Vid hans död gjorde brodern Rikard statskupp och utropade sig till kung. Kung Edvards båda söner försvann under dunkla omständigheter i Towern samma år och Rikard III stupade i strid 1485. Änkedrottning Elisabet avled i kloster 1492 vid cirka 55 års ålder.[6]

Av Henrik VIII:s många äktenskap var nog det med Anne Boleyn mest chockerande för samtiden. Den kring 40 år gamle kungen, som i tjugo år levt ett relativt stillsamt liv med sin spanskfödda hustru Katarina, tycktes plötsligt beredd att offra allt, inklusive ett gott förhållande till Rom och kejsar Karl V, för en kvinna som visserligen hade släktband till den engelska högadeln men ändå var av relativt obetydlig härkomst. Hon uppträdde dessutom utmanande – skrattade högt inför hovet och bråkade med kungens skattmästare, så att denne till sin herres blygsel begärde avsked. Ändå bröt kung Henrik med påven och gjorde sig till engelska kyrkans överhuvud för att kunna äkta Anne. För samtiden måste det ha känts lika pinsamt som när Edvard VIII nästan exakt 400 år senare äktade Mrs Simpson. I motsats till sin sentida efterföljare på tronen abdikerade som bekant inte Henrik VIII utan lät i sinom tid avrätta Anne Boleyn och avverkade på tio år ytterligare fyra hustrur.             

Den verklige grundaren av det så kallade ”huset Windsor” får anses vara Georg I, kurfurste av Hannover och från 1714 Storbritanniens konung. Moderns härstamning från familjen Stuart berättigade honom till tronen sedan den äldre protestantiska grenen utslocknat.[7]  Georgs hustru, Sofia Dorothea av Celle som också var hans kusin, kom dock aldrig till England. Hon hade nämligen långt tidigare förälskat sig i den svenskättade greven Philip Christoph von Königsmarck. Av allt att döma lät kurfursten, eller kanske hans mor, år 1694 mörda sin rival, varpå hustrun förvisades till en exiltillvaro på slottet Alden i nuvarande Nordtyskland. Då Englands nye kung erbjöd Sofia Dorothea att dela hans tron replikerade hon kallt: ”Om jag är en äktenskapsbryterska är jag er ovärdig. Är jag oskyldig är ni mig ovärdig”. Det blev inte någon återförening. Hon dog 1726, han följande år.[8]

George IV, prinsregenten kallad, var tidigt känd för sina kvinnohistorier och sitt utsvävande liv. Det mest kända förhållandet var med adelsdamen Mary Anne Fitzherbert, som inte bara var katolik utan dessutom varit gift två gånger. Trots detta gifte sig paret i hemlighet 1785 vilket å andra sidan inte hindrade prinsen att i Edvard IV:s efterföljd hålla sig med flera damer vid sidan om. Dessutom ingick han småningom ett konventionellt äktenskap med en kunglig person, vilket dock kraschade efter något år. Trots all denna amorösa aktivitet lyckades George IV inte efterlämna någon manlig arvinge vid sin död 1830. Mrs Fitzherbert dog 1837, samma år som drottning Victoria tillträdde den brittiska tronen.[9]

Mot denna bakgrund måste man medge att ”huset Windsor” har att brås på ifråga om kärleksskandaler och intriger.

     

---

[1] Skilsmässa i dagens mening var omöjlig i det katolska Europa under medeltiden. Man måste därför bevisa att äktenskapet på något sätt var olagligt eller att det aldrig fullbordats. Detta är en viktig förklaring till Henrik VIII:s bekanta krumbukter i äktenskapliga frågor.

[2] Han blev i själva verket kung först två år efter giftermålet.

[3] Att endast ett tycks ha dött i späd ålder måste betraktas som något av rekord för tiden.

[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Eleonora_av_Akvitanien.

[5] Exakt vad som hänt Edvard II tycks osäkert. Alison Weir menar i Isabella, She-wolf of France, Queen of England(2011), att kungen mycket väl kan ha undkommit eller låtits fly. Den allmänt vedertagna versionen tycks dock fortfarande vara att han mördats på order av sin hustru och Mortimer https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_II_av_England.

[6] Mötet under trädet skildras i Philippa Gregorys roman Den vita drottningen från 2010. Se även https://sv.wikipedia.org/wiki/Edvard_IV_av_England.

[7] Det har för mig alltid varit en gåta varför den brittiska kungafamiljen mot slutet av 1800-talet började betecknas Sachsen-Coburg-Gotha, eftersom prins Albert aldrig var regent. Drottning Victoria tillhörde huset Hannover. Ombytet av namn till Windsor 1917 är lättare att förstå med tanke på dess sant engelska klang. Ett annat tänkbart namn hade dock varit Stuart, då ju familjen otvivelaktigt härstammar från Jakob I och en gång fick sin tron med den motiveringen. Detta bevisar än en gång att furstehusens namn i första hand är egenkonstruerade och ofta har mycket lite med någon ”historisk verklighet” att göra.    

[8] https://sv.wikipedia.org/wiki/Sofia_Dorotea_av_Celle.

[9] https://sv.wikipedia.org/wiki/Georg_IV_av_Storbritannien.

En drottnings födelse och släktbakgrund.

1720 var ett skickelsedigert år i den svenska monarkins historia. I en process vars första steg visserligen hade tagits under det senaste dryga året gick Sverige, genom riksdagsbeslut och utan blodsutgjutelse, från kungligt envälde till en närmast representativ kungamakt och ett system där den styrande makten i sista hand låg hos de fyra stånden.[1] Som för att balansera vågskålen föddes några månader senare den ena av de två gestalter som under de kommande nära 80 åren skulle förkroppsliga den svenska kungamakten och mer eller mindre framgångsrikt kämpa för att bevara dess politiska inflytande. Barnet, en flicka, föddes dock inte i Sverige utan i Preussen, en makt som ännu inte kunde kallas stormakt men otvivelaktigt på väg upp.

Konung Fredrik Vilhelm hade önskat sig en son. Pojken Fredrik tycktes inte arta sig till den soldat han hoppats och han hade redan fyra döttrar. Det var därför inte med överdriven förtjusning han 24 juli 1720 mottog ytterligare en prinsessa. ”Jag får grunda ett kloster åt dem”, suckade han några dagar senare i ett brev till en vän. Det fanns dock vissa tecken på att detta inte var vilken prinsessa som helst: Hon hade segerhuva.[2] För att fira den nyligen ingångna freden med den svårt krigshärjade östersjömakten Sverige, vars nye kung dessutom en gång varit Fredrik Vilhelms svåger, utsågs det svenska kungaparet till flickans gudföräldrar. Hon uppkallades delvis efter den nya svenska drottningen Ulrika Eleonora och blev med tiden känd som Lovisa Ulrika.

Lovisa Ulrikas släktförhållanden är både tilltrasslade och spännande, dessutom med dunkla kopplingar till Sverige. Båda föräldrarna härstammade från Fredrik av Pfalz, ”Vinterkungen” och därmed också från det engelska kungahuset Stuart.[3] Fredriks dotter Sofia av Pfalz var först förlovad med Georg Wilhelm av Welf, för att senare gifta sig med dennes yngre bror Ernst August av Hannover. Den äldre brodern äktade istället en fransk adelsdam, visserligen av förnäm familj men inte fin nog för ett verkligt kungahus.[4] Trots att Sofia av Pfalz lär ha hyst ett evigt förakt för sin svägerska tvekade hon inte att senare gifta bort sin egen son Georg med Georg Wilhelm av Welfs dotter Sofia Dorothea. Varken brud eller brudgum var lyckliga över äktenskapet men ändå föddes en son och en dotter, med sin fars respektive mors namn. Sofia Dorothea av huset Welf anklagades senare för otrohet med greve Philip von Königsmarck, släkt med den svenska ätten Wrangel. Medan greven i tysthet förpassades ur historien, troligen mördad, dömdes den otrogna hustrun till husarrest på ett slott i Tyskland. Hennes dotter med samma namn giftes 1705 bort med sin kusin Fredrik Vilhelm av Preussen, vars mor var dotter till Sofia av Pfalz. Sofia Dorothea den yngre och Fredrik Vilhelm av Preussen var Lovisa Ulrikas föräldrar.[5]

Som om denna släkthistoria inte vore nog komplisserad, var Lovisa Ulrika också utrustad med två föräldrar av diametralt motsatt läggning. Drottning Sofia var en kulturellt intresserad, i traditionen från solkungens Versailles uppfostrad kvinna. Hon älskade teater, vackra kläder och rokokons stillfulla möblemang. Hon hade egna ambitioner för sina barns framtid. Kung Fredrik Vilhelms målsättning var att göra Preussen till ett starkt och respekterat kungarike. För att åstadkomma detta måste både armén och förvaltningen rustas upp och, framför allt, disciplineras. Rutinerna skärptes och kompetens sattes före börd. Tankegången var naturligtvis riktig men kungen saknade uppenbarligen sinne för proportioner. Allt som inte bevisligen tjänade staten var av ondo. Det sägs att kungen var så noga med utgifterna att drottningen och hennes damer lade bönor på spelbordet om han råkade komma in i rummet där de satt. Minsta tecken på opposition ledde till fruktansvärda raseriutbrott. En man som bekände att han var rädd för majestätet blev tillvrålad: ”Du skall älska mig”, varpå kungen egenhändigt pryglade ”den skyldige” med käppen. Den stränga disciplinen gällde självklart även barnen, särskilt äldste sonen Fredrik som skulle fostras till en härdad soldat. I det syftet lät Fredrik Vilhelm bland annat varje dag skjuta med kanon utanför pojkens fönster. Intellektuell bildning var däremot förbjuden: Inget latin, ingen frank litteratur…[6]  Prinsen blev slutligen så skärrad att han försökte fly, vilket dock misslyckades. Ett tag fruktade man att 18-åringen skulle avrättas men allt redde upp sig.[7]

Eftersom kvinnor inte kunde bli soldater fick Lovisa Ulrika och hennes systrar i stort sett vara ifred med sina studier. Den femte dottern tycks i viss mån ha sympatiserat med sin far, trots att hon senare skulle visa Fredrik den store både beundran och respekt. Av allt detta framgår att Sveriges blivande drottning växte upp i en omgivning av minst sagt komplicerade personligheter. Hennes egen personlighet blev också komplicerad, vilket i hög grad skulle prägla hennes tid på tronen.[8]      

---

[1] Angående det politiska spelet bakom regimförändringen i Sverige efter Karl XII:s död, se https://bosonshistoria.blogspot.com/2020/02/kungamakt-och-standervalde-maktspelet.html.

[2] En bit av fosterhinnan sitter kvar runt huvudet, vilket länge ansågs bringa tur.

[3] Fredrik av Pfalz utgjorde genom sitt uppror i Böhmen en av de bidragande orsakerna till 30-åriga krigets utbrott 1618-19. Hans hustru Elisabet var dotter till den engelskskotske kungen Jakob I. Deras dotterson Georg, Lovisa Ulrikas morfar, blev sedermera den engelske kungen Gorge I. 

[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Eleonore_d%27Olbreuse.

[5] Enklare uttryckt innebär detta att Lovisa Ulrikas farmor och morfar var syskon. Som vanligt ifråga om kungliga giftermål undrar man om familjernas överhuvud var totalt omedvetna om risken för inavel samt varför de envisades med att ge sina barn och barnbarn likartade namn, vilket i hög grad ökar risken för förväxling, Det kan noteras att Lovisa Ulrika under sin tid i Sverige sökte i släkten Königmarcks arkiv efter dokument kring mormoderns affär med greve Philip. De brev hon fann sändes till brodern i Preussen. Med facit i hand kan man undra om mormoderns öde påverkat drottningens inställning till prinsessors påstått utomäktenskapliga affärer och styrt hennes handlande i samband med ryktena kring sonsonen Gustav IV Adolfs börd

[6] Naturligtvis älskade prinsen fransk litteratur och kultur.

[7] Prins Fredrik blev snare, Fredrik II, den store av Preussen. I rättvisans namn bör kanske tilläggas att kung Fredrik Vilhelm i grund och botten var medveten om sina brister och förmodligen hade mindervärdeskomplex: ”Jag har alltid hyst en mycket låg tanke om mig själv”, suckade han en gång.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Olof Jägerskölds och Claes Rainers biografier över Lovisa Ulrika från 1945 respektive 2019(Jägersköld kapitel I, Rainer kapitel 2), och Ludvig Reiners, Fredrik den store(svensk översättning 1956), kapitel 2-4.

Drottningar på vift

Att olika tidsskeden präglas av olika företeelser eller egenskaper är väl närmast en självklarhet. Varje epok har sin arkitektur, sina upptäckter, sina värderingar. Även furstedynastier har sina egenheter som kännetecknar olika perioder i deras historia. 1500-talet är exempelvis religionsstridernas epok, då kungarna söker utnyttja de nya religiösa rörelserna till att stärka sin makt på kyrkans bekostnad, vilket i sin tur leder till att stridigheterna inom de stora furstesläkterna ändrar karaktär – Religionen blir ett vapen i kampen om makten. 1600-talets furstar är i princip enväldiga och med undantag för England hotar ingen verklig fara deras makt – fursten är smord av Gud och oavsättlig. Under upplysningen börjar nya tankar om människans frihet få spridning och furstens makt ifrågasätts alltmer. Samtidigt utmärks epoken i Europa av ett förvånansvärt stort antal furstar med komplicerat sexliv. Rykten om otrohet blir allt vanligare och många drottningar har bevisligen, eller förmodas ha, minst en älskare. Ibland, som i Danmark och Spanien, övertar dessa älskare rentav makten för kortare eller längre tid. Det sena 18-och tidiga 1900-talets furstedynastier har i sin tur ett eget signum – Furstinnor på vift. Samtidigt som kungarna med näbbar och klor kämpar för att bevara sin maktställning, ger sig flera drottningar och prinsessor mer eller mindre okontrollerat av från hemmet för att skapa sig en egen tillvaro, eller åtminstone skaffa en privat vrå, en plats där de kan vara sig själva, oberoende av etikett och hovprotokoll. Detta gäller inte bara furstinnor som insupit en ny tids tro på individens frihet och egenvärde. Också drottningar fullt införstådda med absolutismens princip finner det allt svårare att acceptera hovets inrutade tillvaro. Med tiden kommer ytterligare ett fenomen in i bilden, gunstlingen av mer eller mindre låg börd som inte hör till hovkretsarna men skaffar sig nästan hypnotisk makt över sin drottning.         

När Napoleons forne marskalk och general utsågs till svensk tronföljare hösten 1810 innebar det ett fruktansvärt slag för hans hustru. Desirée Clary hade gift sig med en officer på väg uppåt i karriären. Nu hade han plötsligt utsetts till blivande kung i ett fjärran land i norr. Inte nog med att det var kallt och ogästvänligt rent vädermässigt – Hovklimatet var också frånstötande. Karl Johan klarade sig relativt bra. Han var i själ och hjärta en sann kunglighet, oavsett ursprung. Men Desirée passade inte in i det gamla gustavianska hovet. ”Hon saknar hållning och värdighet”, sade drottning Hedvig Charlotta. ”Ett bortskämt barn”. ”Det enda som värmer hovet är pistolskotten mot kungarna”, kontrade kronprinsessan. ”Detta är vargarnas land”. Kort sagt, inom ett halvår hade hon rest hem till Frankrike. Officiellt åkte hon på en kortare resa för att sköta sin hälsa, men hon skulle stanna borta i 12 år. När Karl Johan blev kung skrev han att det var dags för henne att komma hem. Men hon vägrade: ”Jag får snuva om någon säger ´Stockholm´” Det enda rent konkreta hon lär ha företagit sig när hon fick veta att hon blivit drottning var att sluta spela piano, eftersom hon menade att det inte anstod en drottning att spela dåligt. Under åren i Frankrike antogs hon ha flera älskare, särskilt Ludvig XVIII:s premiärminister.

Med tiden dog eller försvann alla hennes vänner och släktingar i Frankrike och det stod också klart för henne att hon höll på att förlora kontakten med sin familj i Sverige, Därför fann Desirée på våren 1823 till slut för gott att återvända till makens nya kungarike. Denna gång stannade hon för alltid, men hon glömde aldrig sitt kära Frankrike. Flera gånger funderade hon på att resa hem men det blev aldrig av. ”Inget land kan i så hög grad som Sverige få människor att förlora sin egen vilja”, suckade drottningen. Desirée dog 1860.[1]         

Drottning Victoria av Storbritannien och hennes dotterdotter Alexandra Fjodorovna av Ryssland flydde väl inte direkt från sina hov, men de avskydde båda officiell representation och drog sig gärna undan till mindre eller otillgängligare slott där det var lättare att styra vilka som kom och gick och där de hade hovrutinen i sin hand. I synnerhet efter prins Alberts död föredrog Victoria sitt skotska slott Balmoral framför Buckingham Palace eller Windsor Castle. Bortsett från att det låg isolerat hyste drottningen en speciell dragning till Skottland. Medan hon kunde snäsa eller förvisa en hovman som begått en sådan förseelse som att lämna sitt rum utan tillstånd, hade hon ingenting emot att besöka skotska bönder och ta del av deras vardag: Hon bevistade både deras dop och begravningar. Förmodligen var det, åtminstone delvis, hans egenskap av skotte som efter prinsgemålens död 1861 gav John Brown en så unik ställning vid engelska hovet. Sedan gammalt tillhörde han de lokalanställda på Balmoral. I tron att han kunde pigga upp drottningen, vars saknad efter maken tycktes urarta till vansinne, sände någon av hennes förtrogna efter den gamle trotjänaren. De fick snart anledning att ångra sig: Från detta ögonblick gick allt genom Browns händer, audienser, tidningar, majestätets morgonte. Utan Brown, ingen kontakt med drottningen. Inte nog med att denne man av obetydlig härkomst gjorde sig oumbärlig vid hovet, han tycktes kunna bete sig hur som helst utan reprimander: Ingen annan hade kommit på tanken att tilltala imperiets härskarinna med epitetet ”kvinna” offentligt och säkerligen inte heller privat. En vanlig hovman hade fått avsked om den druckit sig berusad: Om Brown hette det att han ”blivit illamående”. Naturligtvis sades det allmänt att drottningen hade ett förhållande med sin betjänt, kanske till och med hade gift sig med honom. Att hon helt enkelt behövde en verklig vän som behandlade henne som en vanlig människa föll inte hovet in.  Sorgligt nog dog Brown 1883. Drottningen skaffade sig visserligen en ny gunstling, en hindu vid namn Abdul, som hon kunde tala med utan att hovet förstod ett ord. Men hon glömde aldrig den trogne Brown och så länge hon levde stod hans bild fullt synlig på borden i alla kungliga slott.[2] På motsvarande sätt föredrog Victorias dotterdotter Alexandra det stilla livet i Tsarskoje Selo framför Vinterpalatset i Petersburg och den oborstade Rasputins närvaro och stöd var för henne långt viktigare än någon dumaledamots eller storfurstes råd och önskningar. Detta bidrog på ett ödesdigert sätt till händelserna 1917.

Victoria av Baden, Gustav V:s gemål, var en furstinna av den gamla skolan. Upplärd av sin moder att vörda och älska den nya stormakten Preussen, vars kejsare var hennes morfar, var Victoria okritiskt övertygad om kungamaktens välsignelse - både för folket och såsom instiftad av Gud Fader själv. Som svensk kronprinsessa(från 1907 drottning), höll hon hårt på disciplinen både vid hovet och inom familjen, samtidigt som hon förstod att visa uppskattning och kärlek mot dem hon älskade eller som gjort sitt bästa i hennes tjänst. Inte ens denna stolta kejsarättling kunde dock i längden förneka sina personliga behov och känslor. Den lärda och kulturellt begåvade flickan fann snart att hon gift sig med en visserligen sympatisk och hänsynsfull men ack så tråkig man, mer intresserad av sport och broderi än politik eller musik. Dessutom hade Victoria rent fysiskt svårt att överleva i det kalla och fuktiga svenska klimatet. När dåvarande prinsparet reste till Egypten 1890, uppstod snart rykten att den medföljande fotografen Von Blixen Finecke umgicks väl intimt med kronprinsessan. Två år senare var kronprins Gustav tillräckligt säker på vad som försiggick för att skriva till sin mor drottning Sophia att han i ett allvarligt samtal sagt sin hustru ”att mina känslor för henne ej vore desamma som förr efter allt vad som passerat”. Victoria hade för sin del suttit ”stum och kall” men ”erkände allt” och ”sade sig inse huru orätt hon handlat”. Någon skilsmässa blev det inte men inte heller någon verklig försoning. Victoria fann snart en ny förtrogen, läkaren Axel Munthe. På hans älskade Capri, eller i Rom och Venedig kunde hon känna sig fri. ”Det är som en isskorpa lossnade från hjärtat och sinnet” skrev hon till en vän från Italien. För Munthe själv berättade hon öppenhjärtigt om svårigheterna med sin make: ”Jag står helt enkelt inte ut med att sitta tillsammans med honom på Tullgarn. Mer än någonsin saknar jag dina goda råd, älskling”.

Trots detta och trots att hennes hemland Tyskland krossades i första världskriget förblev Victoria livet ut trogen sina rojalistiska ideal: ”När vi ha kungliga måste de också få uppträda kungligt. Det får de betalt för”.  Sveriges drottning Victoria dog i Rom 1930. Enligt en version stod hennes man och läkare på var sida om sängen. ”Kom snart” viskade hon, osäkert till vem. Hon fick emellertid vänta på sina båda livsledsagare, som å andra sidan följdes åt. Munthe dog i februari 1949, Gustav V i oktober 1950.[3]                            

---

[1] https://www.oppetarkiv.se/video/1336547/drottning-av-sverige-avsnitt-1-av-6?ac=drott.

[2] Knut Hagberg, Victoria, drottning av England(1947), kapitel VI.

[3] Herman Lindqvist, Bernadotte, för Sverige hela tiden(2018), författaruppläsning och https://www.oppetarkiv.se/video/1336564/drottning-av-sverige-avsnitt-5-av-6.