I SVD:s under strecket 23/6 20 uttalar konst- och idéhistorikern Per Widén förståelse för den nedrivning eller krav på förflyttning av statyer som den senaste tiden pågått i bland annat USA och Storbritannien. Statyer är en produkt av sin tid, menar Widén. De skapas för att illustrera sin epoks värderingar och tankar. Om och när dessa värderingar och tankar förändras måste det vara möjligt att ta bort eller förflytta dessa monument. Att kräva att ett monument av något slag förflyttas eller tas bort, är att visa att man uppfattat dess budskap och innebörd. Widén påpekar också att statyer förstörts i äldre tid. I Romarriket var det till exempel sed att statyer av misshagliga kejsare kastades i Tibern. De sydstatsmonument som nu monterats ned har, skriver Widén vidare, rests av organisationer och grupper med rasistiska förtecken som önskat hedra ”de amerikanska sydstaternas kamp för att behålla slaveriet”. På samma sätt som man efter Sovjetunionens fall rev eller förflyttade monument över Lenin och Stalin, är det naturligt att man nu i USA avlägsnar statyer som förknippas med våld och förtryck. Det är värt att notera att Widén har ytterst lite att säga om svenskarnas förhållande till sina monument. Vad som nämns är att Gustav III på sin tid lät uppföra statyer över Gustav II Adolf och sig själv i syfte att neutralisera den staty över Gustav Vasa som adelsståndet låtit resa vid Riddarhuset i Stockholm. Den senare kunde nämligen ses som ett påpekande att den store frihetshjälten valts till kung, att han och därmed underförstått även Gustav III var den främste bland likar, inte envåldshärskare. Dessutom omtalas att Karl XIV Johan låtit beställa monumentala skulpturer av ett antal kungar med namnet Karl plus en staty av Oden, som var tänkta att stå tillsammans. Den underförstådda meningen skulle vara att Karl Johan vore att se som en ny Oden. Projektet sågs dock som alltför grandiost och avblåstes. Widéns budskap är tydligt: Tiderna förändras och därmed också synen på historien. Det måste vara acceptabelt att avlägsna monument som i en ny tid väcker andra associationer än då de uppfördes. Inget sägs som sagt om våra dagars krav på att avlägsna statyer av Carl von Linné och andra storheter i Sveriges historia som i dagens upphetsade kulturklimat av vissa stämplas som rasister.
Det är korrekt att statyer förstörts i äldre tid, gärna i samband med revolutioner. När Ludvig XVI i augusti 1792 fördes till fångenskap i le Temple visade man honom hur en ryttarstaty av farfadern hade krossats: ”Så behandlar folket sina kungar”, förklarade en representant för det nya styret. ”Tur att deras vrede endast drabbar döda föremål”, genmälde den avsatte monarken torrt. År 1917 störtades på samma sätt i Moskva en monumentalstaty över Alexander III, far till tsar Nikolaj. Som vi vet kom ”folkets vrede” i såväl Frankrike som Ryssland inom kort att rikta sig även mot de levande representanterna för den gamla ordningen, med följder som inte skulle accepteras i en nutida demokratisk stat. Att statyer och andra monument avlägsnas under revolutioner kan dock ursäktas: De symboliserar ju onekligen den ordning man vill göra sig kvitt. Att i en demokratisk stat bilda en regelrätt mobb och på eget bevåg riva sekelgamla monument därför att dessa av något skäl, exempelvis ett enskilt övergrepp på en oskyldig man, plötsligt uppfattas som misshagliga måste å andra sidan åtminstone betraktas som betänkligt, även om det vid första ögonkastet kan te sig naturligt eller rentav berömvärt.
Det finns naturligtvis historiska gestalter som knappast kan anses värda att gjutas i brons. En staty av Hitler utanför förbundsdagen i Berlin eller Rudolf Höss i Auschwitz skulle med rätta uppfattas som kränkande. Den, förhoppningsvis, fåtaliga minoritet som är av annan uppfattning kan lugnt åsidosättas i demokratins namn. Dessa exempel utgör dock extrema undantag, De flesta människor är betydligt mer dubbelbottnade till karaktären och svåra att bedöma entydigt. Flertalet historiska figurer kan värderas helt olika av personer som i princip är överens om den nutida parlamentariska demokratins egenvärde. Att de å andra sidan kanske har diametralt motsatta uppfattningar om en Gustav Vasa eller Karl XII beror av helt andra faktorer – familjebakgrund, kunskaper, nationalitet mm. Att utan vidare diskvalificera en av tradition upphöjd gestalt från den historiska ”topplistan” riskerar också att fördunkla de betydelsefulla, kanske världshistoriska gärningar den otvivelaktigt utfört. Linné må ha klassificerat människorna i grupper, men hans system för djur och växter gäller överallt än idag. Har det plötsligt förlorat sitt värde? Visst var Churchill imperialist och hade tendenser till storhetsvansinne, men vad hade hänt om han inte manat England och därmed på sikt Västeuropa till kamp mot nazisterna då det såg som mörkast ut våren 1940. Visst var våra krigarkungar enväldiga men Gustav Adolf och Oxenstierna grundlade vår moderna förvaltning och skapade de första fasta formerna för svensk statsstyrelse. De som anser att Karl XII:s staty skall flyttas från kungsträdgården bör betänka att han anfölls av en koalition av rovgiriga grannar vid 17 års ålder. Skulle våra dagars politiker varit istånd att kämpa lika tappert och självuppoffrande som denne furste vars huvudmotståndare än i våra dagar står staty i Petersburg, trots att ”Peter den store” var en psykiskt obalanserad människa som gärna bevittnade tortyr och nära på piskade sin son till döds med egna händer. Det minsta man kunde begära vore att denne kontroversielle mans bildstod togs bort, innan hans trätobroder flyttas från sin hedersplats mittemot Stockholms slott. Gustav III må ha investerat i slavhandel i Västindien, men som svensk monark förbjöd han tortyr, vilket däremot förekom under ”Frihetstiden”. Trots att Gustav III flera gånger under sin regering tillgrep tvångsmedel för att stärka och behålla sin makt undvek han i regel blodsutgjutelse. Av de många politiska motståndare som under kortare perioder satt fängslade var det bara överste Hästesko som avrättades. Några landsförvisades. De flesta andra släpptes efter en tid och togs åter i rikets tjänst. Gustav III sade inte nej till försoning. Det är inte omöjligt att kungen, om han med egna ögon sett hur slavarna i Karibien plågades, kraftfullt inskridit mot barbariet. 1789 berövades adeln sina privilegier ifråga om högre ämbeten och bönderna tilläts köpa och jaga på egen mark. Detta anses ha varit viktiga steg på vägen i den svenska allmogens politiska avancemang. De flesta av våra ledande kulturinstitutioner, som Dramaten och Operan i Stockholm och även den i och för sig i våra dagar inte helt obefläckade Svenska akademien, har Gustav III till skapare. Är han inte, trots allt, värd sin fina staty vid Skeppsbron? Hur skall vi för övrigt se på vår tideräkning, som bygger på en romersk despots kalender och som sedan korrigerats av en katolsk påve på 1500-talet? Hur många människoliv skördade inte Caesar och hans gelikar, för att inte tala om inkvisitionen!
Ett talande exempel på hur bilden av en enskild människa kan skifta, inte bara från tid till tid utan också från region till region, utgörs av den svenske kungen Karl IX. Erik Petersson visar i sin biografi Den skoningslöse(2008), hur kungen betraktas på helt olika sätt beroende på vad han förknippas med i ett visst område. I Nyköping, där hertig Karl residerade stora delar av sitt liv, hålls en årlig marknad till hans ära och man minns honom som en förgrundsgestalt i stadens utveckling.(I Värmland där min egen far växte upp, betecknas hertigen som ”odlingens grundare”, en beteckning som min far, vilken inte var rasist, var fullt beredd att skriva under på). I Linköping med omnejd ses Karl däremot som anstiftaren av inbördeskrig och mannen som iscensatte ”Sveriges största justitiemord”(Linköpings blodbad).
Låt debatterna som den senaste tiden uppstått kring flera historiska gestalter resultera i en fördjupad insikt om historiens betydelse, ett ökat intresse för historia i allmänhet och en glädje vid att studera och debattera historiska frågor, inte i att en okunnig pöbel tar över samhället.
Boson Gidner, historisk skribent
