Två svenska monarker

Två svenska monarker.

Igår var jag på ett föredrag om Oscar II på Stockholms slott. Bilden jag fick var motsägelsefull.

Kungen beskrevs å ena sidan som häftig; (även om detta främst gällde pojkåren), obeslutsam, envis och mycket mottaglig för smicker. Å andra sidan framstod han som glad, leklysten, vänlig och utrustad med ett äkta kulturintresse. Den sistnämnda aspekten resulterade bland annat i att värdefullt material med kunglig anknytning samlades in och registrerades, vilket givetvis underlättat för senare tiders forskare. Överhuvudtaget gjorde kungen mycket för skapandet av ett organiserat slottsarkiv och han är också den Bernadottemonark som efterlämnat mest skrivet material.. I föredraget nämndes också att Oscar varit medveten om vikten av att efterlämna ett gott namn i historien, samt att han, efter 1905, ofta betecknades som ”fredsfurste”.

I inledningen av föredraget sades att kungen varit duktig på att uppträda i just rollen som kung. Den ende som härvidlag överträffat honom skall ha varit Gustav III. Min personliga uppfattning, efter gårdagens föredrag, är att de båda furstarna faktiskt är ganska lika, på gott och ont; samma uppriktiga kulturintresse (även om det tagit sig något olika uttryck), samma förtjusning i upptåg, samma vänlighet, samma mottaglighet för smicker och förmåga att ”uppträda kungligt”, samma strävan att bli positivt bedömd av eftervärlden. Att Gustav III kallas ”Fredens återställare” på Sergels staty vet väl de flesta svenskar med intresse för kungligheter. Det är alltså inte bara kungarna som är lika utan också propagandans bild av dem

Det är intressant att två monarker, som inte har något verkligt släktband, kan vara så pass lika. Kanske det i någon mån hänger samman med att båda hade fäder som fötts utanför deras rike och att de därför haft liknande ambitioner att smälta in i familjens nya hemland.       

9 februari 1567

På kvällen 9 februari 1567 gick den skotska drottningen Maria Stuart på fest, en av hennes tjänare firade bröllop. Drottningens gemål Darnley var inte med på festen. Han låg sjuk i smittkoppor och bodde just då i ett hus utanför staden. På ytan fanns inget som antydde att något ödesdigert skulle hända, åtminstone inte för den oinvigde. Men åtskilliga av dem som deltog i festen anade säkert något.

Senare på natten hördes en kraftig smäll från det hus där prinsgemålen bodde. De som kom till platsen fann huset sprängt i luften och prinsen liggande i trädgården alldeles svart i ansiktet, som om han blivit förgiftad.

Mycket snart kom rykten i omlopp, hade drottningen låtit mörda sin make?

Inte för att prinsen var särskilt populär. Han var känd för sin arrogans och sitt utsvävande liv. Något år tidigare hade han låtit mörda en av sin hustrus närmaste män, som misstänktes vara hennes älskare. Detta hade skett inför ögonen på den gravida Maria Stuart. Makarna försonades snart, även om det snarare berodde på en gemensam strävan att skydda sig från fiender än på förståelse och kärlek. Sedan drottningens barn fötts reste Darnley till sin far i Glasgow, där han insjuknade i smittkoppor. I januari 1567 reste drottningen för att hämta hem honom och på natten till den 10 februari hittades han död.

Även om få saknade den döde, var en kungagemål ändå en kungagemål. Han fick inte mördas hur som helst. Varför utredde drottningen inte attentatet och än värre var att hon några månader senare gifte sig med earlen av Bothwell, en av dem som ansågs huvudansvarig för Darnleys död.           

I juni 1567 bröt uppror ut inom adeln, Bothwell måste fly och drottningen fängslades. Så småningom lyckades hon fly till England, där hon kom att tillbringa de sista tjugo åren av sitt liv i husarrest.