söndag 15 februari 2015

Två svenska monarker



Två svenska monarker.

Igår var jag på ett föredrag om Oscar II på Stockholms slott. Bilden jag fick var motsägelsefull.

Kungen beskrevs å ena sidan som häftig; (även om detta främst gällde pojkåren), obeslutsam, envis och mycket mottaglig för smicker. Å andra sidan framstod han som glad, leklysten, vänlig och utrustad med ett äkta kulturintresse. Den sistnämnda aspekten resulterade bland annat i att värdefullt material med kunglig anknytning samlades in och registrerades, vilket givetvis underlättat för senare tiders forskare. Överhuvudtaget gjorde kungen mycket för skapandet av ett organiserat slottsarkiv och han är också den Bernadottemonark som efterlämnat mest skrivet material.. I föredraget nämndes också att Oscar varit medveten om vikten av att efterlämna ett gott namn i historien, samt att han, efter 1905, ofta betecknades som ”fredsfurste”.

I inledningen av föredraget sades att kungen varit duktig på att uppträda i just rollen som kung. Den ende som härvidlag överträffat honom skall ha varit Gustav III. Min personliga uppfattning, efter gårdagens föredrag, är att de båda furstarna faktiskt är ganska lika, på gott och ont; samma uppriktiga kulturintresse (även om det tagit sig något olika uttryck), samma förtjusning i upptåg, samma vänlighet, samma mottaglighet för smicker och förmåga att ”uppträda kungligt”, samma strävan att bli positivt bedömd av eftervärlden. Att Gustav III kallas ”Fredens återställare” på Sergels staty vet väl de flesta svenskar med intresse för kungligheter. Det är alltså inte bara kungarna som är lika utan också propagandans bild av dem

Det är intressant att två monarker, som inte har något verkligt släktband, kan vara så pass lika. Kanske det i någon mån hänger samman med att båda hade fäder som fötts utanför deras rike och att de därför haft liknande ambitioner att smälta in i familjens nya hemland.       

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar