Drottningen,en utsatt hjältinna

I en nätartikel i SVD 1/10 2015 skriver Dick Harryson om konung Hans hustru Kristina, som försvarade Stockholm mot Sturarna 1501. Hon kämpade tappert för att bevara slottet åt sin man men tvingades så småningom ge upp. Harryson ondgör sig över att hennes hjältemodiga insatts glömts bort i vår historia.

Med tanke på att denna drottning, som jag själv faktiskt inte kände till innan jag läste artikeln, var gift med en dansk kung är det kanske inte så konstigt att hennes tapperhet fallit i glömska. I Sverige är det ju Sturarna som sedan gammalt är hjältar medan danskarna är skurkar. Sten Sture d. y:s änka, som också hette Kristina, är betydligt mer ihågkommen för sitt försvar av Stockholms slott nära 20 år efter kung Hans tid.

Ändå är den bortglömda drottningen ett symptom på den undanskymda roll regenternas hustrur brukar spela i historieskrivningen. Även den svensk som inte vet något om historia har någon gång hört talas om Gustav Vasa eller Gustav III. Frågar man samme svensk vad dessa kungars drottningar hette får man säkerligen nollställt ansikte till svar. För att en drottning ska ihågkommas måste hon i regel uppfylla ett av två kriterier; antingen har hon själv regerat, som Gustav Adolfs dotter, eller också har hennes makes regering slutat i katastrof och drottningen gjorts till syndabock; Marie Antoinette är känd av de flesta. Förr i världen tillskrevs hon alltid det okunnigt cyniska yttrandet att folket väl kunde äta bakelser. Nu mera vet man att denna replik också tillskrivits andra drottningar och kanske aldrig yttrats. Under ryska revolutionen var det på samma sätt drottningen som utgjorde måltavla för oppositionens kritik. Hon ansågs vara spion åt tyskarna i första världskriget och det sades att hon drogade ner sin make. I Sverige utgör Karin Månsdotter ett gränsfall. Hennes giftermål med kung Erik antas ha utlöst hertigarnas uppror men kring henne finns samtidigt ett romantiskt skimmer, som gör henne mer lämpad att spela rollen av helgon än av lömsk förförerska.

Att drottningar så ofta antingen glöms bort eller hängs ut beror naturligtvis tilldels just på att de är kvinnor. Kvinnor har länge betraktats som underlägsna i förhållande till männen och drottningar blir därför närmast vanemässigt förbisedda, både av sin samtid och av eftervärlden. En drottning som på något sätt dominerar sin omgivning eller enbart framstår som färgstarkare än mannen blir å andra sidan lätt misstänkliggjord på förhand. Om regimen sedan faller är syndabocken given.

Bortsett från problematiken kring könens olika roller finns det ofta en etnisk aspekt med i spelet. Då Europas kungar själva styrde sina länder var deras äktenskap för det mesta symboler för fredsslut och ingångna fördrag. En kung som just avslutat ett krig kunde plötsligt gifta sig med en ung prinsessa från det land han nyss bekrigat. Det kunde rentav hända att en drottning fick uppleva hur hennes man bekrigade det land hon kom ifrån, trots att deras äktenskap alltjämt var i kraft. Det är inte svårt att föreställa sig den misstänksamhet och de sneda blickar en sådan drottning, ofta ung och oerfaren, fick utstå i sin nya omgivning. Därtill kom att släkten därhemma gärna betraktade flickan som en sorts permanent sändebud, vilket hade att föra sitt hemlands talan inför maken och hans ministrar. Furstinnan stod följaktligen inför valet vilket land hon främst skulle tjäna, det nya eller det gamla. Minsta misstag kunde tolkas som opålitlighet av båda parter.

Franska och ryska revolutionen utgör som sagt de tydligaste exemplen på hur just drottningen gjordes till syndabock i orostider Genom att beteckna statsöverhuvudets hustru som ”österrikiskan” respektive ”tyskan” markerade revolutionärerna särskilt att de var främlingar i landet och därmed opålitliga. (I tsaritsans fall var detta särskilt orättvist, eftersom hon inte var ”tyska” i bokstavlig mening utan hessiska. Hennes hemland hade en gång invaderats av Preussen, som nu utgjorde ledande makt inom det nya tyska kejsardömet. För övrigt hade Alexandra till stor del vuxit upp i England och om hon kände lojalitet mot något annat land än Ryssland var det mormodern, drottning Victorias, imperium). Det faktum att till och med Napoleon III:s spanska hustru betecknades som ”spanjorskan” av de upprörda parisarna vid sammanbrottet 1870, trots att Spanien inte deltog i fransktyska kriget, visar att kritiken ytterst bottnade i ren xenofobi.

De drottningar som klarat sig bäst, både i sin samtid och inför eftervärlden, är utan tvekan de som levt en längre tid i skymundan och fått tid att vänja sig vid politikens och omgivningens krav. Framgångsrika drottningar, som Elisabet I av England eller Katarina den stora av Ryssland, började som obetydliga statister på den politiska scenen och deras liv var ofta hotade. Så småningom nådde de dock maktens höjder och kunde börja använda sin intelligens och begåvning i sina rikens tjänst.

Ändå har drottningarna genom tiderna ofta spelat en stor roll i sina länders kulturliv och arbetat intensivt för de fattiga i samhället. Några exempel är Karl X:s och Karl XI:s drottningar i Sverige och Anna av Österrike i Frankrike. Ibland har de även spelat en medlande roll, som Gustav Vasas Katarina Stenbock. Som Harrysons ovan nämnda artikel visar har de i kritiska lägen kunnat vara lika tappra som någon Gustav Adolf eller Karl XII. Det är tid att, i jämställdhetens namn, göra drottningarna lika kända som kungarna.