Oycksbringande kunganamn

Är du skrockfull? Vägrar du stiga in i ett hus om du måste gå under en stege eller ser ändlösa olyckor framför dig om en svart katt korsar din väg. Avstår du från en middag om ni är sammanlagt 13 gäster vid bordet?

Huruvida kungar är mer lagda för skrock än andra människor är omöjligt att säga men i ett speciellt avseende verkar de genom tiderna ha varit mycket vidskepliga; beträffande namnen på sina söner. Inom flera dynastier finns exempel på dopnamn som länge varit populära och som, till synes oförklarligt, plötsligt försvunnit ur längderna. Om en kung sedan vågat använda dem är det ett faktum att vissa av prinsarna fått ett olyckligt liv.[1] Här följer några exempel.

Ett otvetydigt fall utgörs av det svenska kunganamnet Erik. Enligt den delvis fiktiva kungalängden är detta namn fortfarande det näst vanligaste kunganamnet i Sverige (14 regenter), endast överträffat av Karl (16 regenter). Även om vi utesluter de fiktiva kungar som tilldelats namnet Erik är det tydligt att det haft en positiv klang under medeltiden. När Bogislav av Pommern utsågs till Margaretas efterträdare i slutet av 1300-talet ändrades namnet till Erik av Pommern. Efter Erik XIV:s sinnessjukdom och avsättning 1567-68 försvinner namnet helt ur kungafamiljen för drygt 300 år. Den son som Gustav V, eller kanske Victoria, lät döpa till Erik visade sig ha epilepsi och vara lätt utvecklingsstörd. Han tillbringade ett kort liv i obemärkthet innan han avled på Drottningholms slott, knappt 30 år gammal.

Ett lika påtagligt exempel på ett populärt kunganamn som plötsligt blivit bannlyst utgörs av Filip i Frankrike[2]. Filip II August var en av de stora franska regenterna under medeltiden. Han utvidgade kronans makt till flera områden som tidigare legat under adelns kontroll och gynnade borgarna och handeln. Efter hans död 1223 blev det sed att någon prins i varje generation bar namnet Filip. Genom olika omständigheter kom också flera av dem att bestiga tronen, även om de inte alltid fötts till kungar. Under Filip VI utbröt hundraårskriget och år 1346 led fransmännen det fruktansvärda nederlaget vid Crécy, där deras kavalleri närapå förintades av de engelska bågskyttarna och kung Filip tvingades ta till flykten. Att pesten bröt in över Europa strax efteråt åstadkom visserligen en för Frankrike välbehövlig paus i striderna men gjorde knappast bokslutet över Filips regering mer upplyftande vid hans död 1350.  Det dröjde nästan exakt tre sekler innan någon ny Filip föddes i det franska kungahuset. Med Ludvig XIV:s yngre bror, hertig Filip av Orleans, grundades å andra sidan en ny gren av huset Bourbon, som än i dag pretenderar på den avskaffade franska tronen. Det förtjänar dock att nämnas att ”Filip jämlike” avgav den fällande rösten när Ludvig XVI dömdes till döden 1793, vilket inte räddade honom från giljotinen senare samma år.

Det ryska furstenamnet Alexej utgör ett gränsfall eftersom det aldrig varit särskilt vanligt inom tsarfamiljen och å andra sidan inte varit helt bannlyst som namn. Sedan Peter den Store mer eller mindre på egen hand torterat sin son till döds i början av 1700-talet ansågs det dock inte lämpligt för ryska tronföljare att bära detta namn. Om någon höjde på ögonbrynen när Nikolaj II år 1904 kallade sin efterlängtade arvinge Alexej fick de mer än rätt. Pojkens blödarsjuka hade följdverkningar som delvis bidrog till revolutionen 1917. Angående Ryssland kan också nämnas att det tidigare ganska populära tsarnamnet Ivan helt försvinner efter avsättningen av den lille Ivan VI 1741

I England upphör det under medeltiden relativt vanliga kunganamnet Rickard att användas efter den enligt myten ondskefulle Rickard III:s död 1485

Som synes saknas det inte exempel på svartlistade namn inom europeiska kungahus. Kanske det är läge för Victoria och Daniel eller Carl Philip och Sofia att klämma till med en liten Erik om de i framtiden får en son. Kanske bör prinsarna William och Henry fundera på att ge en framtida son namnet Richard, eller vore detta att frambesvärja republikens lömska skugga?        

                       

---

[1] Jag har inte kunnat finna något kvinnonamn som utmärkt sig på samma sätt. En möjlig förklaring kan vara att prinsessor i regel inte förutsetts bli regenter och att man därför inte varit lika noga med att ge dem ”ofarliga” dopnamn.

[2] För enkelhetens skull används svensk stavning.