Den gamle
mannen var upprörd. Detta berodde inte bara på vad som hade hänt utan kanske
ännu mer på vad skandalen avslöjat om hans barn. Om han ändå vore yngre! För
tjugo år sedan skulle han ha tuktat dem och satt sig i respekt. Kanske han
rentav uteslutit Erik ur tronföljden - Så obehärskat som han uppträtt! Vad
kunde landet vänta sig av en sådan härskare? Och döttrarna! Den levnadsglada,
lättfärdiga Cecilia och Katarina som inte sett efter henne bättre. Att utsätta
honom själv och riket för detta. Vilken vanheder, vilken skam! Åh, om han haft
sin forna styrka i behåll! Men han var gammal och sjuk. De visste alla att han
snart skulle dö. Även om det fortfarande var han som bestämde hade han kommit
in i det stadium då omvärlden börjar planera för en tid där man själv är borta.
Också den mäktigastes ord börjar då klinga svagare, ty omgivningen vet att det
snart kommer en tid då den som så länge härskat inte skall finnas kvar. Och i
detta läge skulle något så förfärligt inträffa! Hur skulle dessa
odisciplinerade hetsporrar kunna ta över efter honom. Hade allt hans strävsamma
arbete varit förgäves?[1]
Mannen som
tänkte dessa tankar var Sveriges mäktige men allt bräckligare konung Gustav I,
av eftervärlden kallad Gustav Vasa. Vad som egentligen hänt var oklart men så
mycket var säkert som att prinsessan Cecilia, kungens andra dotter, satt sitt
rykte och sin heder på spel. Under julfirandet på Vadstena slott hade
prinsessan vid flera tillfällen släppt in sin nye svåger, greve Johan av
Ostfriesland, genom fönstret till sin kammare! Så mycket mer visste man inte
men greven hade, enligt vad som rapporterades, näpperligen haft hosor på sig”,
då vakterna tillslut gripit honom natten till 14 december 1559.[2]
Det hela hade börjat med ett storståtligt bröllop mellan kungens äldsta dotter
Katarina och greve Edzard av Ostfriesland. Naturligtvis hade evenemanget kostat
alldeles för mycket för den försiktige Gustav Vasa, som var väl införstådd med
den hederliga svenska maximen: ”Den som spar, han har”. Dessutom var det
problem med det lejdbrev som behövdes för de nygiftas resa genom Danmark till
Tyskland och som danske kungen ännu inte skickat. Men i stort sett tycktes allt
väl.[3]
När brudföljet beredde sig att resa begärde kungens andra dotter Cecilia att få
följa sin syster en bit på vägen. Den gamle kungen tyckte inte om förslaget,
möjligen hyste fadern vissa misstankar om sin flickas intresse för greve Johan,
yngre bror till Edzard. Sedan såväl Katarina som storebror Erik, blivande Erik
XIV, lovat att se efter prinsessan, gav kungen dock sitt bifall och sällskapet
avreste från Stockholm i det kalla vintermörkret 1559. I Vadstena inträffade
katastrofen. Vakterna på slottet
uppmärksammade att greve Johan regelbundet klättrade in genom fönstret till
prinsessan Cecilias kammare. När proceduren upprepats några gånger slog knektarna larm, troligen i känslan av att de inte kunde ta detta på sitt ansvar.
Storebror Erik diskuterade med den yngre brodern Magnus, som residerade på
Vadstena slott, vad som borde göras. Nästa gång Johan kom inklättrande till
prinsessan trängde vakter in i rummet och grep honom. Han förhördes, som det
sägs under brutala former och skickades till kung Gustav, som i sin tur
internerade honom på Örbyhus i Uppland.[4]
Skandalen var total. Den trötte gamle
kungen rasade mot allt och alla, mot Cecilia som äventyrat sin och släktens
heder, mot systern Katarina som inte sett efter henne bättre, mot Erik som
hanterat saken så indiskret och skaffat sin far tråkigheter på halsen… Cecilia
hävdade i brev att fadern både slagit henne och ryckt av henne håret i
vredesmod, vilket han förnekade.[5]
Vad som egentligen hände mellan Cecilia och Greve Johan är oklart. Det är
möjligt att de båda ungdomarna hade en oskyldig ”date”, som det heter på
nusvenska. Cecilia och Katarina skall enligt Karin Tegenborg Falkdalen före
skandalen ha diskuterat möjligheten av ett äktenskap mellan Johan och
prinsessan, så att systrarna kunde fortsätta hålla ihop som hittills. Kanske Cecilia och Johan helt enkelt ville diskutera projektet i avskildhet, utan inblandning av snokande
bröder och hovfolk. Erik föreslog senare att något liknande skulle gälla som
officiell version av vad som hänt, varpå Gustav Vasa syrligt påpekade att ingen
vettig människa kunde tro att historien varit oskyldig, så ovarsamt som Erik hade
hanterat affären. Att kungen var upprörd går att förstå – Han var en adelsman
som själv gjort sig till kung och som i alla år strävat att bli erkänd som ”en
av oss” i Europas furstehus. Att en av hans döttrar fick ord om sig som
lösaktig var inte önskvärt. Å andra sidan fick Gustav Vasa mu uppleva vad de
flesta patriarker får erfara, nämligen att människor går sina egna vägar hur
hårt hållna de än är. Detta gäller och har alltid gällt även prinsessor.[6] Om Gustav Vasa fått leva ytterligare ett
drygt årtionde skulle han kanske ha konstaterat att han åtminstone inte var
ensam om att bli ”vanärad” av självsvåldiga döttrar. I början av 1570-talet
inträffade nämligen en motsvarighet till ”Vadstenabullret” i Frankrike.
Det sena
1500-talet var en orolig epok i både Frankrike och Sverige. Medan vasasönerna
bekämpade varandra och adeln styrdes Frankrike av änkedrottning Katarina av
Medici. Hon hade kommit till Frankrike från Florens 1533, samma år som Erik XIV
föddes, för att gifta sig med dåvarande prins Henri, hertig av Orléans. Henrik
hade kort efter giftermålet blivit kronprins och så småningom kung Henrik II av
Frankrike. Det tog lång tid för paret att få barn men sedan kom de desto
oftare.. Slutresultatet blev tio barn, av vilka sju uppnådde vuxen ålder. Det
utan tvekan fysiskt starkaste och intelligentaste av barnen var yngsta dottern
Margareta, ofta kallad Margot. Av någon anledning hade modern vad som nu av
fackfolk betecknas ”en komplicerad relation” till sin dotter. Kanske hon
ogillade att flickan fått den begåvning och styrka som inte förunnats pojkarna
eller tyckte hon att dottern inte var nog underdånig mot sin mor. Margareta beskrivs
också som vacker och älskvärd. Efter kung Henrik II:s död 1559 tog
änkedrottning Katarina över landets styrelse . Det följande 1560-talet var en
tid av inbördes splittring i Frankrike, ofta urartande i regelrätt inbördeskrig.
En viktig faktor var striden mellan katolskt och protestantiskt men också
striden om den politiska makten i landet. Förutom kungasläkten Valois fanns det
flera familjer som törstade efter inflytande. En av dessa var familjen Bourbon,
som till övervägande del var protestantisk och vars släktband till den franska
tronen var tillräckligt starka för att göra dem till en farlig politisk faktor,
i synnerhet som ingen av drottning Katarinas söner ännu hade några arvingar.[7]
En annan maktfullkomlig släkt var
familjen Guise, brinnande katoliker och känd för sina krigiska medlemmar. Marie
av Guise var gift med kung Jakob V av Skottland och mor till Maria Stuart.
Alltnog! Kring 1570 övervägde änkedrottning Katarina allt ivrigare tanken att
gifta bort sin dotter Margareta med Henrik av Bourbon, arvtagare till
kungadömet Navarra. Det fanns många hinder för ett sådant äktenskap, främst
Henriks protestantiska religion. Å andra sidan kunde giftermålet mellan en
protestantisk och en katolsk furste tjäna som en symbol för fred och endräkt.
Ett annat hinder, som mänskligt sätt borde ha spelat större roll, var att
Margareta svärmade för en annan ung man, nämligen hertig Henrik av Guise, en
ivrig katolik men också charmig och med förmåga att få folk på sin sida.[8]
Guise och Margareta skrev intima brev
och flirtade smått med varandra. Olyckligtvis nådde detta i juli 1570 fram till
flickans äldre bror, Henrik av Anjou, som var mycket fäst vid sin syster och
greps av svartsjuka.[9]
Han underrättade sin äldre bror, Karl IX
av Frankrike och änkedrottningen om vad som var på gång. Svärmeriet var
särskilt farligt eftersom familjen Guise gärna såg sin huvudman bortgift med en
fransk kungadotter. Mamma Katarina reagerade omedelbart. Exakt vad som hände är
oklart. Enligt en version skall Guise ha tvingats fly genom fönstret ur
prinsessans sovrum för att undgå den vredgade änkedrottningen, ett sorts omvänt
Vadstenabuller alltså. Frieda menar att detta inte är troligt eftersom det
skulle varit snudd på helgerån, definitivt förräderi, att olovandes ligga med en orörd fransk
prinsessa. Inte ens den ärelystne Guise hade vågat sig på det, menar hon. Å andra sidan
var Guise en djärv och tapper man, så man kan aldrig veta. Hur det än förhöll
sig blev det Margareta som fick ta smällen. Hon lär ha blivit både slagen och
fått kläderna sönderrivna av sin mor och bror De ryckte också tussar ur hennes
hår i ”bästa” Gustav Vasastil. För att undvika att skandalen blev alltför
tydlig fick Margareta därefter en ny dräkt samt håret egenhändigt kammat av sin
moder änkedrottningen, innan tjänstefolk och diplomater hann se eländet.
Både Cecilia Vasa och Margareta av Valois
överlevde de omskakande händelserna och deras fortsatta liv blev både långa och
dramatiska. Båda kom också att överleva alla sina nära släktingar. Margareta
dog 1615, Cecilia 1627.[10]
[1]Beskrivningen
ovan är i sig fiktiv men uttrycker nog ganska väl vad Gustav Vasa kände efter
Vadstenabullret.
[2] Citatet
återges ungerärligt.
[3] Problem
med uppehållstillstånd och genomresevisum är alltså långt ifrån någon modern
företeelse. Något år senare begärde Maria Stuart lejd av sin släkting Elisabet
för att resa genom England på sin hemfärd till Skottland. Då tillståndet dröjde
reste hon över kanalen utan lejdbrev.
[4] Det
finns uppgifter om att greven skall ha
blivit kastrerad i samband med Vadstenabullret. Ett indicium skulle vara att
han resten av sitt liv undvek kvinnligt sällskap, i motsats till tidigare. Å
andra sidan bör erfarenheterna i Sverige ha fått vem som helst att i fortsättningen avstå från
kvinnor, även utan kastrering. Personligen frågar jag mig om greve Johan ens
överlevt tidens primitiva kastreringsmetoder.
[5] ”Håret
lopp dock eljest av henne, som mången nog veterligt är”, försvarade sig Gustav
Vasa.
[6] Både
kejsar Augustus och Karl den store hade problem med ”bångstyriga” barn.
[7] Så
förblev också fallet på den legitima linjen. Sonen Karl, Karl IX, hade dock en
son med sin älskarinna.
[8] Henrik skulle
sedermera på 1580-talet få tillnamnet ”Paris konung´”.
[9] Det
fanns alltså tre furstar med namnet Henrik i Frankrike under senare delen av
1500-talet: Henrik av Anjou, son till Katarina av Medici och senare kung Henrik
III av Frankrike, Henrik hertig av Guise, samt Henrik av Navarra, sedermera
kung Henrik IV av Frankrike. Den omständigheten att alla tre mördades gör det
inte lättare att skilja dem åt. Det måste erkännas att furstliga och adliga släkter
genom tiderna lidit av en viss fantasilöshet när det gällt att namnge sina
medlemmar.
[10] Denna
text bygger på Karin Tegenborg Falkdalen, Vasadöttrarna,
(2010), kapitlet ”Vadstenabullret” och Leonie Frieda, Katarina av Medici, en biografi, svensk översättning 2005, främst s. 240-41.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar