När ängeln Gabriel besökte Frankrike

Idag är det Maria bebådelsedag och nio månader kvar till jul. Med utgångspunkt från vad som anses normalt ifråga om graviditeter var det på dagens datum som ängeln Gabriel besökte Maria och förtalte henne att hon skulle föda en son, trots att hon aldrig ”haft någon man”.[1] Vi får egentligen inte veta hur Maria reagerade. Det framgår bara att hon blev ”förskräckt”. Vad tänkte hon egentligen? Här kom en fullständig främling(hur såg han förresten ut, Gabriel?), och meddelade att hon skulle föda en son, utan att någonsin ha haft samlag med en man. Detta skulle ske genom att ”den helige Ande” kom över Maria och inte nog med det. Pojken skulle ”kallas den högstes son” och grunda något slags ”välde som aldrig skall ta slut”. Trodde flickan i första häpenheten att en galning hade kommit in i huset? Vi som kan vår Bibel vet hur det gick. Numera lär inte några barn födas enbart genom Guds försyn men även, vad vi vet, rent vetenskapligt fullt normala havandeskap kan uppfattas som något av ett mirakel. Så var exempelvis fallet vid franska hovet 1638.

Frankrike på 1630-talet var ett i det stora hela stabilt land men med starka spänningar under ytan. För snart 30 år sedan hade kung Henrik IV mördats, han som lyckats åstadkomma enighet efter det förödande religiösa inbördeskriget under senare delen av 1500-talet. Landet styrdes nu av hans son Ludvig XIII, med påtaglig draghjälp av den politiskt slipade men fysiskt bräcklige kardinal Richelieu. Adeln hade flera gånger sökt störta ministern men fått se sig övertrumfad. Kardinalens utrikespolitik gick ut på att bekämpa Habsburgdynastin, vilket bland annat ledde till att det katolska Frankrike 1630 med penningbidrag understödde det protestantiska Sveriges inträde i trettioåriga kriget. Fem år senare gick Frankrike aktivt in i kriget på protestanternas sida, med det habsburgska Spanien som huvudfiende. Olyckligt nog(men inte ovanligt i dynastiska sammanhang), var drottningen spanjorska. Anna av Österrike hade gifts bort med Ludvig på initiativ av hans mor då de bägge var mycket unga och sexuellt okunniga. Ludvig XIII var inte obegåvad men osäker och sjuklig och även om han kunde känna dragning till både män och kvinnor var sex inte en favoritsysselsättning.[2] Att hans drottning å sin sida var en mycket attraktiv kvinna som drog allas blickar till sig hjälpte knappast upp situationen. Trots att hon var katolska kyrkans trogna dotter var hon samtidigt stolt över sin skönhet och särskilt berömd för sina välformade vita händer. Hennes rykte var inte heller helt fläckfritt sedan hon mot slutet av 1620-talet helt hastigt träffat den äventyrlige och charmige hertigen av Buckingham, som gjort närmanden till drottningen i en trädgård. Episoden hade stoppats innan den hann urarta men minnet av den levde kvar hos både den misstänksamme kungen och hans minister.[3]  Ludvig kände sig förmodligen i underläge gentemot sin hustru även ur rent dynastisk synpunkt. Huset Bourbon härstammade visserligen från medeltidens franska kungar men mycket avlägset. Henrik IV hade länge varit en obetydlig småfurste från staden Pau vid Pyrenéerna innan han efter många faror, intriger och krig tillslut blivit Frankrikes konung. Anna räknade släktskap med kejsar karl v i rakt nedstigande led och ytterligare två generationer bort fanns ”De katolska majestäten” Ferdinand och Isabella, som drivit ut morerna från Spanien. Drottningen var mycket medveten om sitt höga ursprung och bredvid helgonbilderna i hennes gemak hängde förfädernas porträtt. Att avla barn kan vara svårt nog för vilket kungapar som helst, med tanke hur påpassad man är. För ett par av så olika läggning och bakgrund förefaller uppgiften närmast omöjlig. Under de dryga tjugo år äktenskapet varat hade Ludvig och Anna ändå gjort sitt bästa, även om de inte träffades på tumanhand så ofta. Rykten gick om regelbundna graviditeter men längre än till missfall verkade man inte kunna komma.[4]  Vid 1630-talets mitt tillspetsades situationen. Det nya kriget med Spanien stärkte Ludvig XIII:s misstänksamhet mot sin gemål och trots att Anna gärna framhöll att hon numera var fransyska skrev hon i hemlighet brev till sin bror kung Filip IV.[5] När detta avslöjades 1637 blev Annas situation mycket svår. En av hennes anställda arresterades och underkastades tortyr utan att bekänna något. Det stod allt klarare att drottningen antingen skulle få en son eller skickas hem till Spanien i vanära. Hennes ”höga ålder”(snart 37 år), fick dock de flesta att tvivla på hennes(eller kungens), förmåga att någonsin få en arvinge. Också ur fransk synpunkt var läget akut. Kungen hade visserligen en yngre bror men inte heller han hade begåvats med några söner. Om ätten Bourbon dog ut kunde man vänta sig nya inbördeskrig inom en inte alltför avlägsen framtid. I detta dystra läge hände något. Broder Fiacre, en munk från ett kloster i Paris, uppgav sig i början av november 1637 ha fått en uppenbarelse där Jesu moder själv meddelade att drottning Anna snart skulle bli gravid. Det tycks dock som om munken avslöjat sin upplevelse för kungaparet först efter det att nyheten om drottningens havandeskap offentliggjorts i slutet av januari 1638. I vilket fall som helst sändes broder Fiacre till en viss kyrka i Provence, där det i gammal tid troligen legat ett hedniskt fruktbarhetstempel, för att be till den heliga Jungfrun om en son åt kungaparet. Den betydelse som fästes vid denna ritual framgår dels av den förtur Ludvig XIII gav munken på hans färd beträffande tillgången till hästar, dels av den privilegierade ställning broder Fiacre i fortsättningen åtnjöt såväl hos drottning Anna som hos Ludvig XIV. För att göra de högre makterna än mer vänligt stämda inför nedkomsten tillkännagav Ludvig XIII att Jungfru Marie himmelsfärd skulle högtidlighållas 15 augusti 1638.[6] 5 september samma år föddes så slutligen den efterlängtade tronföljaren i en liten tillbyggnad till slottet Saint Germain-en-Laye utanför Paris.  Han fick namnet Ludvig. Redan från början sågs han som något av gudsgåva, vilket han aldrig glömde. Även om han, i motsats till vår Frälsare, inte återuppstod efter döden, som inträffade vid nära 77 års ålder 1715, ligger det ändå något odödligt över Ludvig XIV. Han kom att för alltid symbolisera den fulländade kungamakten i vår del av världen och han symboliserar på sätt och vis Frankrike än idag. Även den mest historielöse europé har hört talas om ”Kung Sol” och om slottet Versailles. Precis som Gabriel sade till Maria om den son hon väntade, har Ludvigs välde aldrig riktigt tagit slut, trots alla revolutioner. Lika lite som kristendomen upphört att värva anhängare i vår tid, hur sekulariserad än världen kan verka.  Så nog ligger det något upphöjt gudomligt över Ludvigs födelse än?[7]                           

       

---

[1] Lukasevangeliet anger inte exakt vilken dag Gabriel besökte Maria, bara att Elisabet då var i” sjätte månaden” med Johannes.(Bibeln 2000). Såvitt jag förstår har man helt enkelt utgått från att mötet måste ha skett 25 mars, med tanke på tidpunkten för barnets födelse.

[2] Fraser betecknar Ludvig som sexuellt ”störd”.

[3] Den i sig ganska oskyldiga händelsen kom med tiden att göra såväl drottning Anna som kungen, kardinalen och Buckingham odödliga genom den klassiska romanen om musketörerna. Även drottningens vackra, vita händer spelar som bekant en viss roll i Dumas berättelse. 

[4] Kungen berättade senare att Anna under årens lopp haft fyra missfall.              

[5] Fraser skriverr att drottningen ”trots sitt franska hjärta alltjämt skrev med spansk penna”.

[6] Sedan dess är detta en av Frankrikes större helgdagar. Av en tillfällighet(?), kom landets näste ”store ledare”(Napoleon), att födas 15 augusti 1769.Det finns för övrigt ett antal subtila likheter mellan Ludvig XIV och Napoleon. Deras mödrar hade stor betydelse för dem medan fädernas roll var obetydlig. Både Ludvig XIII och Chales Bonaparte avled då pojkarna var unga(i Ludvigs fall då han var fyra år). Av de många kvinnor de båda furstarna omgav sig med hade de båda viktigaste(utöver mödrarna), anknytning till ön Martinique i Västindien: Kejsarinnan Josephine föddes där, Madame de Manntenon bodde där under en period av sin uppväxt. 

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Frasers bok Ludvig XIV och kärleken, kapitlet ”En gåva från himlen”(svens översättning 2008).

"Skola de få tro att jag är rädd", Var skottet på maskeraden självmord?

Det var inte många församlade utöver kungen själv: tre kammarjunkare, en löjtnant vid Mörners husarer, hovstallmästare Von Essen och vakthavande kapten Löwenhielm. De båda sistnämnda satt på var sin sida om Gustav III. Det hade varit en vanlig dag vid hovet. Kungen hade gjort ett besök ute på Haga för att se hur arbetet på det nya slottet gick. Kappkörning med släde ute på Brunnsviken och så en teaterpjäs på Bollhuset vid slottet, det som snart skulle kallas ”Gamla slottet”. Nu satt man vid supébordet i Drabantsalen i kungsvåningen på operan. Det var strax tid att göra sig i ordning till aftonens maskeradbal nere på Stora scenen, där musiken redan spelat upp. Klockan var kring 23 30 fredagen 16 mars 1792. Plötsligt kom pagen Tigerstedt in i salen. Han gick fram till kungen, bugade sig och räckte fram ett brev. En lakej hade mottagit det av en okänd man. Som den fulländade hovman han var vände sig greve Löwenhielm bort medan kungen läste men pagens ansiktsuttryck fick honom att titta närmare på brevet. Det var tydligen något särskilt. Han såg att det var skrivet på franska med blyerts och saknade underskrift. Kungen läste brevet flera gånger och tillsade sedan tjänaren att ta reda på vem budbäraren var. Något besked i saken kom emellertid inte och måltiden fortsatte helt lugnt. Då supén var över frågade Löwenhielm om det var dags att maskera sig men kungen, som visste att den gode officeren hade mer privata saker i tankarna denna afton, bad honom att gå ner till den ”lilla skönhet”, som väntade honom nere på scenen. Kaptenen åtlydde villigt sin herres maning och även de andra gästerna avlägsnade sig. Bara Von Essen var kvar hos kungen. Denne lät nu hovstallmästaren läsa brevet som kommit en stund tidigare och dess innehåll var i sanning omskakande. Det varnades för ett attentat mot kungens liv, som kunde förväntas äga rum under maskeraden. Det antyddes att det var fråga om en större konspiration och att företaget planerats en längre tid. Brevskrivaren bad kungen att inte söka utforska vem författaren var, ty denne hade skrivit brevet utan att rådgöra med någon. Baron Von Essen blev förfärad: Kungen borde definitivt inte gå ned till balen denna natt. Gustav III ryckte på axlarna: ”Skola de få tro att jag är rädd”, sade han med ett kort skratt. ”Du vet att jag fått liknande varningar förr utan att något hänt”. Då kunde han väl omge sig med vakter eller ta ett harnesk under jackan, föreslog stallmästaren. Inget hjälpte. Kungen klädde sig nu i trekantig hatt och slängkappa i venetiansk stil. Hans vita mask omgav ögonen och dolde endast näsan. Man såg serafimerkraschanen på bröstet. ”Han var så igenkännlig som om han varit omaskerad”, konstaterade Löwenhielm senare.[1] Först ställde sig kungen i den lilla loge som kallades oxögat och där han kunde se ned på de dansande på scenen. Där nere stod en grupp män i vita masker och svarta kappor, dominos. De stod rätt under logen men något mer hände inte. Kungen vände sig till Essen: ”Nu hade ju varit tillfälle att skjuta. Kom. Vi går ned. Maskeraden synes ju glad och trevlig”. De båda männen gick nerför trappan från kungsvåningen till scenen. Några minuter senare small ett skott. Kungen var skjuten. Den anonyma varningen hade varit befogad. Tretton dagar senare var Gustav III död.      

Det anonyma brevet var skrivet av en av de inblandade konspiratörerna, överstelöjtnanten vid livgardet Carl Pontus Liljehorn. Denne deltog själv inte i maskeraden utan väntade på att en av de sammansvurna skulle underrätta honom om det fullbordade attentatet, varpå han skulle uppbåda trupper lojala med kuppmännen för att säkra makten åt en ny regim. Liljehorn hade emellertid gripits av tvivel, om det främst rörde sig om rent praktiska sådana angående kuppens genomförbarhet eller om samvetskval för sveket mot en man han en gång tjänat troget kan lämnas därhän, och beslutat att varna kungen. I efterhand kan det verka underligt, rentav vansinnigt, att Gustav III inte tog varningen på allvar. Inte nog med att det rörde sig om en verklig konspiration. Kungen hade dessutom en trettonårig arvtagare som ännu långt ifrån var redo att fullfölja hans verk. Faderns död och den traumatiska chock den orsakade kom också att påverka sonen negativt och säkert indirekt bidra till hans fall bara 17 år senare. Ändå gick Gustav III helt oskyddad ned på operascenen, ”så igenkännlig som om han varit omaskerad”, utan harnesk och utan att ens låta förstärka den ordinarie vakten på operan, vilket han lätt kunde ha gjort. Det kan ligga nära till hands att ställa frågan: Sökte kungen döden. Var skottet på operamaskeraden i själva verket självmord?  Populärhistorikern Herman Lindqvist menar att tanken måste tas med när man bedömer kungens handlande. Gustav visste att han hade många fiender som gärna såg honom död. Genom att låta sig dödas skulle han få samma martyrgloria som Henrik IV, den franske kungen som strävat efter enighet och stabilitet i sitt rike men som mördats av en fanatiker 1610. Det kan också ha rört sig om en trotsig utmaning, en lek med motståndarna. Hur som helst var det ”mot sunt förnuft” att gå på maskeraden, menar Lindqvist.[2] Tanken att Gustav III mer eller mindre skulle ha begått självmord är inte ny. Författaren Sven Delblanc utgår närmast från detta i Tv-pjäsen maskeraden, skriven till 200-årsminnet av skottet. Handlingen utspelas i kungsvåningen på operan strax före attentatet. Kungen, spelad av Thommy Berggren, framstår som trött och desillusionerad. Han talar om sin ungdoms idealistiska drömmar i konstrast till den hårda, kalla verkligheten. När gunstlingen Armfelt(Erik Kiviniemi), ber honom att skydda sitt ”dyrbara liv”, frågar kungen retoriskt: ”För vem är det livet så dyrbart”? I pjäsens senare del kommer drottning Sofia Magdalena, spelad av Ewa Fröling upp i våningen. Dialogen lämnar knappast utrymme för tvivel om att kungen vet vad som väntar honom:

      Drottningen

-          Jag är inte säker på att jag vill gå på maskeraden

       Kungen

-          Ikväll så tror jag att ni gör klokast i att utebli.

-          Så ni har andra nöjen som väntar?

-          Inga nöjen precis. Jag har ett avtalat möte med någon eller några, som jag måste möta ensam.

Längre fram talar makarna om omöjligheten av att som kungapar föra en privat tillvaro. Kungen beskriver sig som ständigt bevakad och ”begapad som en aktör på scenen”. Dialogen fortsätter:

    Kungen

.   Nu återstår bara en roll att spela.

    Drottningen

-              Augustus! Gustav Adolf!

-              Något mycket mera blygsamt. En roll som ingen människa kommer ifrån.[3]

Då det är tid att gå till maskeraden nämner Gustav III att han funderat på att klä sig ”som Caesar”.[4]

Med facit i hand kan det ligga nära till hands att tro att Gustav III sökte döden på maskeraden i mars 1792. Tankegången bortser dock från det kända faktum att sammanhang vanligen ter sig helt annorlunda då en viss händelse inträffat än vad de gjorde i förväg. Historien är full av exempel på tragedier som i efterhand framstår som lätta att förhindra: Varför hade Palme inga livvakter den där kvällen 1986. Hur kunde USA vara så oförberett på anfallet mot Pearl Harbor 1941, trots att man visste att ett krig med Japan blev allt mer sannolikt? Även om alla detaljer i sammansvärjningen mot Gustav III inte har klarlagts(vilken roll spelade hertig Karl?), har vi huvuddragen i komplotten klara för oss. Vi vet vilka de viktigaste inblandade var, ungefär när planeringen av mordet inleddes osv. Gustav III visste inget av detta vid supébordet i sin operavåning. Det enda material han hade att tillgå när han bedömde risken för ett attentat var den anonyma varning han fått i sista minuten. För att i vår tur rättvist kunna bedöma kungens agerande måste vi återvända till detta brev: Vad stod det egentligen i det?

Brevet var som sagt anonymt. Som tidens skick bjöd var det skrivet på franska. I svensk översättning lydde det sålunda:

”Till konungen – i största ödmjukhet.

Värdigas tillåta, att en onämnd, vars penna leds av grannlagenhetens och samvetets röst, vågar taga sig friheten att med största uppriktighet underrätta Eder om att det såväl i landsorten som här i staden finns personer, vilka endast andas hat och hämnd mot Eder ända därhän att de vill avklippa Eder livstråd genom ett mord på ett eller annat sätt. Man var förtvivlad över att se den senaste maskeradbalen slå fel, man är därför förtjust att se en annan tillkännagiven till idag.(Stråtrövare tycka icke om gatlyktor, säger man(.  För lömska anfall är ingenting lämpligare än mörkret och förklädnaden. Vid allt vad heligast är vågar jag därför bönfalla Eder att uppskjuta denna fördömda bal till en lämpligare tidpunkt, såväl med hänsyn till Edert eget nuvarande och framtida intresse som också med tanke på några entusiastiska personer, ur vilkas hand den gode Guden genom att bringa dem till eftertanke en vacker dag skall rycka dolken. Jag har den äran att försäkra Eder inför himlen, som jag tar till vittne om drivfjädern och renheten i mina avsikter, att det meddelande som jag nu har lämnat Eder kommer från en person som är ingenting mindre än en hovman, som ingenting behöver och som långt ifrån gillar alla de felsteg Ni begått såväl med hänsyn till kriget som till poltiken och framför allt i moralen. Då jag nu med den största öppenhjärtighet framkommer med denna bekännelse, bör den synas Eder så mycket mindre misstänkt som jag kan försäkra Eder, att under min vistelse vid riksdagen i Gävle skulle jag ej ett ögonblick ha tvekat att draga värjan för att till det yttersta bekämpa Edra legotrupper, för den händelse att denna soldathop på Eder befallning använt öppet våld, vilket det ett slag artade sig till. Ni torde alltså finna, hur olika en man av heder och stadgat sinnelag uppför sig i jämförelse med en lågsinnad, som förivrar sig. Den ene uppsänder brinnande böner för det allmänna bästa och han önskar förvisso ingenting högre än att för det ändamålet få begagna sig av alla av religion och hederskänsla anvisade medel, under det att den andre anser alla medel tillåtna. Ehuru svårt för att icke säga omöjligt det i längden skulle vara att varna Eder för alla de faror, som hopar sig kring Eder, såvida Ni icke själv bemödar Eder att genom ett fullständigt förändrat uppförande försona Eder med den sundare delen av nationen, har jag dock ansett det vara min skyldighet såväl mot Eder som för min egen tillfredställelse att uppenbara denna olyckdigra hemlighet, som jag blott för några timmar sedan av en slump fått kännedom om. Jag ber Eder vara övertygad om att det ingalunda är en inbillad fruktan som driver mig till detta steg utan att det tvärtom är den fullständiga vissheten om sakens verklighet, som har berättats mig. Jag besvär Eder dessutom att taga Eder tillvara för bottenvåningen på Haga, som särskilt ägnar sig för oförmodade företag. Om Ni hyser förtroende för mig, så bör Ni åtminstone tills helgen är över helt och hållet inställa maskeradbalerna. Saken är inte blott för Eder själv utan också för oss så betydelsefull, att Ni inte må åberopa Edert mod, vars rykte är oantastligt. Vi vet hur dristigt Ni vågat möta fienden, Ni kan därför med fullkomligt okränkt ära försöka undvika en förrädares angrepp. Jag kommer alltid att uppsända böner för Edert väl, men jag ber Eder att inte göra några efterfrågningar för att få reda på vem som har skrivit detta. Det är fåfäng möda, då jag inte meddelat mig med någon människa utan varit alldeles ensam om författandet”.[5]

Om vi nu för ett ögonblick låtsas att ett sådant brev kom oss tillhanda, att vi vore Gustav III i sin våning på operan, just redo att gå ned till kvällens maskerad, vad skulle detta brev säga oss? Om man läser närmare, märker man att de konkreta uppgifterna kring vad som planeras är ganska få. Efter att först ha konstaterat att kungen har fiender som vill döda honom, meddelar brevskrivaren att ”man”(vilka, kan man fråga sig), beklagat att en tidigare maskeradbal ställts in och att ”man” gläder sig åt att en ny skall äga rum idag. Därefter antyds dunkelt att just en sådan tillställning vore lämplig om ett mord planerades. Är det fråga om ett faktiskt planerat eller om ett tänkbart attentat? Så följer längre utläggningar om avsändarens inställning till kungens politik som uppenbart är kritisk, även om vederbörande anser att mord på statschefen är att gå för långt. Det enda mer konkreta som sedan sägs är att skribenten fått ”den fullständiga vissheten om sakens verklighet” berättad för sig(av vem?). Det varnas också för Hagapaviljongen som särskilt utsatt plats.[6] Under förutsättning att angivelsen är riktig, kan man misstänka att brevskrivaren själv har ett finger med i spelet, vilket ju också var fallet i hög grad. Men, återigen, rör det sig om en konkret, planerad mordgärning eller om en varning för att en sådan är på väg, eller kan komma att, planeras? Bägge möjligheterna står faktiskt öppna med utgångspunkt från brevets innehåll. Frågan är om den vedertagna beteckningen för detta dokument, ”Liljehorns varningsbrev” är fullt berättigad. Om överstelöjtnanten i första hand velat varna Gustav III för det planerade attentatet kunde han lätt ha gjort angivelsen mer trovärdig, exempelvis genom att nämna några av de namn på inblandade han kände till. Syftet med brevet var troligen, som han ju också skriver, att freda det egna samvetet: ”min egen tillfredställelse”. Liljehorn var, som många andra adelsmän, minst sagt kritisk mot Gustav III, om det nu i första hand berodde på idealism, egoism eller en upplevd personlig oförätt. Å andra sidan stod han kungen nära.[7] Förmodligen var det i grund och botten ganska likgiltigt för överstelöjtnanten om kungen dödades eller inte, så länge han kunde säga sig att han gjort sitt bästa. Om kungen lydde den dunkla varningen och inte gick på maskeraden, bra! Om han gick, gott! Liljehorn kunde då, liksom Pilatus, två sina händer.[8] Att Gustav III inte tog varningen på allvar, eller åtminstone inte brydde sig om att vidta preventiva åtgärder för att skydda sig mot ett eventuellt attentat, är alltså inte så underligt med utgångspunkt från det anonyma brevet och kan inte med framgång användas som "bevis"  för att han medvetet sökte döden. I kungens efterlämnade korrespondens finns dessutom en viktig ledtråd till hur han resonerade på mordkvällen. Nästan tre år tidigare,i augusti 1789 under kriget mot Ryssland, skrev Gustav III ett brev till en av sina närmaste förtrogna, Ulric Gustaf Franc. Han kom då in på tanken av ett eventuellt attentat mot sitt liv, inte så förvånande med tanke på det kritiska läget. Kungens ord verkar nästan profetiska; ”Den som vill ge sitt liv för att ta mitt, kommer att lyckas trots alla omsorger. Den som vill ha pengar för det, kommer att akta sig väl att riskera allt för myckt och hans girighet kommer att rädda mig”.[9]  Om någon bestämt sig för att skada kungen, var det alltså enligt hans mening inte mycket att göra åt saken. Man får heller inte glömma bort Gustav III:s historieromantiska sinne då man bedömer hans handlingssätt 16 mars 1792: Skulle Gustav III, en ättling till Gustav Vasa och Gustav II Adolf, dessa män som så många gånger sett döden i vitögat och vågat allt för sitt fädernesland och av vilka den ene till och med offrat sitt liv i strid, utan att bära något harnesk, avstå från något så vardagligt och naturligt som  att gå på en maskeradbal, enbart för att det KANSKE planerades ett attentat? Nej, aldrig! Så gick Gustav III ned på operascenen i baron von Essens sällskap. Några minuter senare föll skottet.                                                                

                              

---

[1] Hans Villius och Olle Häger, Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III (1985), s. 40. 

[2] Herman Lindqvist, Historien om Sverige del VI. ”Gustavs dagar”, (1997), s. 508. Att Henrik IV:s öde verkligen berört Gustav III visas av den tavla som än idag hänger i kungens sovrum på Hagapaviljongen, där Henrik benådar en man som försökt döda honom.

[3] Delblancs pjäs är i stora stycken rent fiktiv.. Nästan inga av karaktärerna kring kungen, med undantag för Von Essen,(Johan Rabaeus). ingick i sällskapet den kvällen. Armfelt, kom först efter attentatet. Kungen åt inte heller supé ensam i sitt innersta rum, vilket han gör i pjäsen. Delblanc ger också intrycket att Gustav III fått flera varningsbrev inför maskeraden, vilket inte stämmer. Av uppsättningen från 1992 finns bara en mindre del tillgänglig på you tube. De delar som återges ovan ingår inte. Programmet ingår sedan sändningen 16 mars 1992 i min privata samling av WHS och DVD.
4] Julius Caesar mördades som bekant i senaten i Rom 15 mars 44 f Kr, också han i trots av varningar. Man kan undra hur Gustav III reagerat om han varnats för ett attentat avsett att äga rum en dag tidigare.

[5] Varningsbrevet återges här efter Gardar Sahlbergs bok Den aristokratiska ligan, 1969), s. 90-93. Villius-Häger återger en något förkortad version s. s.34-35.   

[6] Förmodligen visste Liljehorn att Anckarström och en annan av de huvudsammansvurna tidigare försökt utföra ett attentat där.

[7] Liljehorns mor var kungens amma viket innebär att de två andligt sett var bröder.Lijehorn hade också varit page vid hovet. Denna uppgift finns egendomligt nog i Hans Villius  inläsning av Sammansvärjningen men inte i den tryckta boken. 

[8] Överstelöjtnantens tvetydiga beteende hade sitt pris. Han ansågs tillräckligt medskyldig till attentatet för att landsförvisas men betraktades å andra sidan av sina olycksbröder som förrädare. De ville i fortsättningen  inte ha med Liljehorn att göra(Sahlberg s.276).

[9] Gunnar von Proschwitz, Katarina II och Gustaf III, en återfunnen brevväxling(1998), s.225. I boken ingår också brev Gustav III skrivit till sina medarbetare under kriget mot Ryssland och där Sveriges förhållande till Ryssland och hans eget till Katarina berörs. Citatet är hämtat ur ett längre brev till Franc, av vilket endast slutet återges i boken. Jag har i min tur endast återgivit några ord ur det längre citatet. Eftersom Ryssland knappt omnämns, finns det skäl att tro att brevet tagits med i utgåvan just för att det kan antas ge en ledtråd till kungens tankar kring möjligheten av ett attentat mot hans liv i allmänhet och hans obenägenhet att bry sig om det anonyma brevet 1792 Gustavs ord om att man inte kan skydda sig mot en beslutsam mördare överensstämmer dessutom nästan ordagrant med vad han sagt strax efter skottet (se exempelvis Villius-Häger. s. 48.    

Idrottstävlingar, myter och historia

Så är det 94:de Vasaloppet avklarat!  Denna tävling lär vara ett av de största loppen i världen, räknat i antalet anmälda deltagare och det har fått avknoppare ända borta i Kina och Japan.(Kan man tänka sig att engelsmännen skulle hålla ”Öppna franska mästerskapen i Wimbledon)? En annan fråga är hur många kinesiska och japanska skidåkare som överhuvudtaget vet vad ordet ”Vasa” betyder eller varför det finns ett skidlopp med det namnet. Svenskar i gemen vet i alla fall att Gustav Vasa åkte, eller påstås ha åkt, skidor från Mora till Sälen och tillbaka någon gång vid årsskiftet 1520-21, en ”skidtävling” som på sikt kan sägas ha lagt grundstenen till vårt moderna Sverige. I våra dagar, när historikerna lägger en ära i att avliva gamla myter, liksom de förr lade en ära i att skapa dem, är det många som betvivlar sanningshalten i berättelsen: Kunde Gustav Vasa, som aldrig kallades så av samtiden, överhuvudtaget åka skidor, var han verkligen den ende som bekämpade ”den tyranniske kung Kristian”, och var det verkligen danskar som förföljde honom och inte dalkarlar som hoppades på fördelar hos unionskungen?[1] Vad som än är sanning finns Vasaloppet där och även om Gustav Vasa i sig själv satt tillräckligt med avtryck i historien för att ihågkommas av eftervärlden, så har den årliga skidtävlingen gjort mycket för att bevara hans minne.[2] I sammanhanget är det intressant att notera att flera stora idrottstävlingar har sin bakgrund i historisk dramatik och myter, utan att de flesta förmodligen har en aning om det. Att springa Marathon, eller ”Maran” som stockholmarna säger, är väl något en verklig löpentusiast drömmer om men hur många av de som sprungit loppet runtom i världen känner till den mythistoriska bakgrunden? Hur många vet vilket år slaget vid Marathon stod, vad grekernas härförare hette eller vem Feidippides var?[3] Att döma av listan över vinnare är Engelbrektsloppet en mer lokalt nordisk tävling, även om initierade personer upplyst mig om att skidåkare av alla nationaliteter är välkomna att anmäla sig. Folk från Dalarna och Västmanland vet säkert vem Engelbrekt var och de flesta nordbor har antagligen åtminstone ett hum om saken men vilken italiensk, fransk eller schweizisk skidlöpare kan på rak arm säga vem Engelbrekt Engelbrektson var? Reflekterar de över när denne man levde. Är han överhuvudtaget en historisk person för dem?[4]

Apropå historiska myter och idrottstävlingar: Varför finns det inget lopp till minne av Stenbocks kurir, ni vet han som red från Helsingborg till Stockholm 1710 och, enligt dikten totalt utmattad, satt medan änkedrottningen stod? Att åka skidor från Helsingborg till Stockholm på en dag är väl att begära för mycket även i vår tid. Men ett cykellopp på några dagar i juni eller juli? Tävlingen skulle givetvis heta ”Hammarbergsloppet”.[5]                      

---

[1] Angående de många myterna kring Gustav Vasa, se https://www.svd.se/akte-gustav-vasa-det-forsta-vasaloppet#

[2] Man kan undra vad Gustav sagt om han fått veta att hans vistelse i Dalarna skulle ge upphov till ett av världens största idrottsevenemang. En finess i saken är att initiativtagaren till det första Vasaloppet hette Anders Pers, nästan samma namn som en av de mer kända karaktärerna i Gustav Vasas äventyr https://sv.wikipedia.org/wiki/Vasaloppet.   

[3] Slaget stod 490 F Kr Den grekiska hären leddes av Miltiades dy, som dock inte var högste general på platsen. Feidippides var den man som enligt myten sprang från Marathon till Aten med budskapet att perserna besegrats, den myt som senare givit upphov till loppet https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Marathon.  

[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbrektsloppet.

[5] Namnet på kuriren var Henrik Hammarberg.