Carl Gustaf fyller 80

 

Beskedet kom på tisdagsförmiddagen. Nyhetsuppläsarens röst var klar och högtidlig. Tonen var lugn och neutral men med en känsla av värdighet:

-          Förmiddagsnyheter från TT!

-          Prinsessan Sibylla har nedkommit med en son. Prinsessans läkare utfärdade klockan 12 följande kommuniké: ´Hennes Kungliga Höghet, hertiginnan av Västerbotten, nedkom tisdagen den 30 april klockan 10.20 med en välskapad prins. Såväl moder som barn befinner sig efter omständigheterna väl.

Det meddelades vidare att den nyfödde gossens namn kungjorts i konselj på slottet – Han fick heta Carl Gustaf Folke Hubertus och skulle ha Carl Gustaf som tilltalsnamn. Som hertigdöme tilldelades han Jämtland.[1]

 

Med prinsens födelse var en potentiell kris avvärjd inom det svenska kungahuset. Sedan 1743, då Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp utsetts till tronföljare, hade Sverige haft manlig tronföljd. Under de snart 14 år som gått sedan arvprins Gustaf Adolf gift sig med Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha hade emellertid endast flickor kommit till världen. ”Sessorna på Haga” var visserligen älskade av i stort sett hela svenska folket men regler är regler, särskilt i successionsfrågor! Huset Bernadottes övriga prinsar visade dessutom en olycklig benägenhet att välja sina hustrur helt efter eget huvud, utan någon som helst hänsyn till vad sed, solidaritet och aktning för konungen fordrade! Av kronprinsens fyra söner hade två äktat kvinnor av icke kunglig börd, varför de vederbörligen uteslutits ur arvsföljden. Deras kusin Lennart hade gjort samma sak ett par år tidigare. Endast prins Bertil hade än så länge förmåtts att sätta plikten före böjelsen. Men hur länge skulle den föresatsen hålla?[2]  Inte endast regeringen och kungahuset utan också kulturvärldens furstar anade faran. Karl Gerhard hade nyligen skrivit en kuplett där han(med en viss skadeglädje)? påpekade att det började brådska att få till en manlig arvinge.[3] Med en liten okynnig blinkning till prins Gustaf Adolf skaldade han:

       Om ej den nästa babyn blir en han

       Så har han nog satt sin sista potatis              

      Och vi får vända oss till en ann.[4]

 

Versen fick strykas ur kvällens föreställning.

Kanske var det med en särskild lättnad och tillfredställelse, bortsett från den rent personliga glädjen att ha fått en son, som prins Gustaf Adolf och Sibylla hörde saluten från örlogsfartygen på Strömmen.  I juni stod dopet i slottskyrkan i Stockholm. Det måste ha sett ut som om sommarens gudinna personligen klivit in i salen – ungbjörkar i koret och blommor och brinnande ljus överallt och alla vackra klänningar i blått och rosa!   Med tanke på att det bara var ett år sedan kriget slutade, kände säkert alla att detta var symbolen för en ny lycklig tid – Fredens tid!

 

80 år har gått sedan dess!

Mycket har hänt och både Sverige, dess kungahus och pojken som kom till världen den där dagen har upplevt både glädje och sorger. Redan tidigt gjorde Carl Gustaf en stor förlust i och med faderns död och det blev flera år av ensamhet och utsatthet. Men det innebar samtidigt att kungen lärde sig uthärda och bära lidande – något han förmedlade till oss inte minst i sitt gripande tal efter tsunamin 2004. Han har också delat vår glädje vid sportevenemang och högtidligheter. Kungen och hans familj står för kontinuitet och beständighet, inte minst i en orolig tid som den vi nu upplever. Må de fortsätta med det – För Sverige i tiden!

STORT GRATTIS TILL KUNGEN PÅ 80-ÅRSAGEN!      

 

         

---

[1] Minnesboxen 1946 Karl XVI Gustafs födelseår- musiken, företeelserna stämningen, cd utgiven av SR(1995).

[2] Prins Bertil gifte sig som bekant med sin älskade Lilian 1976, efter borsonens giftermål med Silvia Sommerlath.

[3] Det bör kanske här erinras om det aktuella läget i Sveriges tronföljd våren 1946. Gustav V var vid denna tid nära 88 år gammal och hade suttit på tronen i 39 år. Hans närmaste arvinge, kronprins Gustaf Adolf, var 63 och inne på sitt andra(barnlösa), äktenskap. Av de fyra sönerna från äktenskapet med prinsessan Margareta hade Sigvard och Carl Johan uteslutits ur tronföljden på grund av giftermål med ickekungliga kvinnor. Hans äldste son och namne hade 1932 gift sig med den tyska prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg-Gothe, men hittills enbart fått döttrar. Gustav V:s yngre son prins Wilhelm stod teoretiskt kvar i successionen, men eftersom hans son i likhet med kusinerna uteslutits ur arvsföljden var denna lösning i praktiken stängd. Ett scenario där tronen inom överskådlig tid stod utan arvtagare var alltså långt ifrån osannolikt.     

[4] Per Svensson, Han som aldrig fick bli kung, berättelsen om Carl XVI Gustafs pappa(2006), s. 242.

Siste kejsaren

 

Av Napoleons många bröder var Louis länge den store favoriten. På den tiden den unge officeren Bonaparte i början av revolutionen sakta börjat avancera i graderna tog han med sig brodern till Frankrike, både för att underlätta för familjen hemma i Ajaccio och för att leda hans uppfostran.[1] Även om brödernas intressen gick isär – Louis var mer benägen för nöjen och utsvävningar än Napoleon, förblev de ändå vänner för lång tid. Napoleon såg med glädje Louis´ framsteg under första fälttåget i Italien, även om denne(naturligtvis)! Inte ägde broderns genialitet i yrket. Tyvärr ledde Louis´ leverne till att han ådrog sig någon form av könssjukdom, vars biverkningar besvärade honom livet ut. Populärhistorikern Herman Lindqvist beskriver Louis som ”en dagdrivare och odåga med reumatisk verk i händerna och talsvårigheter, lidande av förföljelsemani och ständig svartsjuka”.[2]               

En sådan man låter knappast lockande att gifta sig med – men det var vad Hortense de Beauharnais fick lov att göra på högsta befallning i januari 1802. Hortense var Napoleons styvdotter och fem år yngre än Louis. Kanske tyckte Napoleon att brodern behövde ”stadga sig” och ville knyta honom fastare till familjen. Josephine var förstås glad för allt som band hennes familj fastare till Napoleon – nu då han blivit Frankrikes(nästan Europas), obestridde herre och hon till slut kommit att älska honom. Det var bara för det hopfogade nya paret att acceptera fakta. Vad Louis och Hortense än kände för varandra fick de tre barn, alla pojkar, av vilka två levde till vuxen ålder. Alla hette självfallet Napoleon – med olika till- eller förnamn.[3] Det blev emellertid yngste sonen(Louis Napoleon), som skulle få det intressantaste ödet. Han föddes i Tuilleriepalatset i Paris 20 april 1808. Eftersom farbrodern då var kejsare, fadern kung av Holland och Louis den förste sonen i släkten som kommit till världen efter denna upphöjelse, betraktades han redan från början som potentiell arvtagare till kejsartronen. Hans födelse firades med salut och fyrverkeri över hela Europa i de länder som för tillfället låg under franskt välde.[4] I familjen kallades han Ludvig(Louis). Gossen var emellertid så bräcklig och klen att man först trodde att han inte skulle klara sig. Som så ofta i finare familjer in i modern tid fick en amma ansvaret de första åren – en kvinna som kom att stanna kvar hos familjen också efter kejsardömets fall. När Ludvig var två år var det dags för officiellt dop. Det skedde i slottskappellet i Fontainbleau. Som alla småttingar lär Ludvig ha trilskats lite under akten – men farbror kejsaren, van att bli åtlydd som alltid, sade ifrån: ”seså, gunstig herrn, varsågod och kom med nu”. Sedan gick det bra. Så länge Napoleon satt kvar vid makten var Ludvig hans favorit i familjen, näst efter den egna sonen förstås. Också den frånskilda kejsarinnan Josephine hyste särskild kärlek till detta barnbarn.

Kejsardömets fall 1814-15 då Ludvig var sju år, blev början till många och svåra år för familjen i exil. Ludvig skulle försöka ta makten i Frankrike två gånger och sitta i fängelse två gånger. Men efter revolutionen 1848 kom hans chans. Först blev han den nya republikens president, två år senare tog han makten genom en statskupp för att ytterligare två år senare, 1853, stå som kejsar Napoleon III. Det andra kejsardömet skulle, liksom det första, sluta avsättning och exil. Men det varade nära tjugo år, dubbelt så länge som farbroderns.[5]                          

    

---

[1] Louis var fjärde överlevande son i familjen Bonaparte – nio år yngre än Napoleon. Rykten gick att han i själva verket var son till familjens gode vän och mentor, greve Marbeuf, Korsikas franke guvernör, något som forskningen väl idag knappast längre tror på.  

[2] Icke desto mindre gjorde Louis under sin tid som kung av Holland en insats för sitt rike(eller snarare sin provins i kejsardömet). Han var så mån om dess intressen att Napoleon blev missnöjd och slutligen avsatte honom 1810. Louis var också författare till, bland annat, historiska arbeten som ännu idag anses ”ha ett visst värde". Louis Bonaparte avled 1846. Se Louis Bonaparte – Wikipedia.  

[3] Äldste sonen(Napoleon Louis Charles ), föddes redan i oktober 1802. Illvilliga personer påstod att Napoleon var barnets far och alltså skulle ha lägrat sin styvdotter och svägerska. Hur det än förhöll sig med den saken dog pojken i maj 1807-

[4] Napoleon skulle som bekant senare få en son i sitt äktenskap med ärkehertiginnan Marie Louise. Denne pojke(gemenligen kallad Napoleon II), avled 1831 i Wien, mer eller mindre som habsburgarnas "hedersfånge".

[5] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Frédéric Loliée, En kejsardröm, Napoleon III en levnadsteckning(svensk översättning 1919), Se även Herman Lindqvists biografi över Napoleon I (2004), s. 257.   

Erik XIV av Sverige och Maria Stuart av Skottland - ett tänkbart äktenskap?

 

Att Erik XIV friade till Elisabet av England är något de flesta med kunskap om Vasatiden känner till. Det är också en av de faktorer som länge använts för att illustrera kungens ”dårskap och överspändhet” för eftervärlden. Att han även friade till Skottlands drottning Maria Stuart är däremot mindre omtalat. Det tycks inte heller ha varit något mer allvarligt menat anbud – snarare önskade Erik göra den engelska drottningen svartsjuk genom att också bjuda hennes bekanta rival hand och rike. Kanske skulle Elisabet då inse vad hon höll på att gå miste om. Ändå var saken tillräckligt avancerad för att två ”ambassader” i snabb följd skulle sändas till hovet i Edinburgh i början av 1560-talet – först adelsmannen och diplomaten Nils Birgersson (Grip), sedan en större deputation under ledning av Per Brahe den äldre, kungens kusin och Sveriges förnämste adelsman utanför själva kungahuset. Denna senare legation anlände till Skottland 1562. I skrivande stund har jag inte hittat någon som mer utförligt diskuterar detta frieri och hur svenskarna upplevde sitt besök vid det renässanshov i miniatyr som den skotska drottningen ivrigt försökte skapa. Vad som ändå framgår är att tanken på en personalunion Sverige-Skottland inte stod helt främmande för de ledande adelsmännen i det lilla öriket. Trots att drottningen själv var katolik låg den faktiska makten i landet hos en grupp adelsmän som till övervägande del var protestanter med kalvinistisk anstrykning. Även om förhållandet mellan dessa män och deras unga härskarinna än så länge till övervägande del var artigt och respektfullt var det långt ifrån förtroligt.[1] Båda sidor sneglade på varandra med en ömsesidig misstänksamhet som mer eller mindre väntade på ett tillfälle att utlösas i våldsamheter. Redan hade minst två adelsmän hotat – eller bekänt sina planer att enlevera drottningen för att förmå henne att gifta sig med dem. Det var sällan långt till revolter och inbördeskrig i detta skotska rike, där i politiskt avseende medeltidens feodalvälde fortfarande härskade och de finare familjerna styrde sina områden mer eller mindre som självständiga furstar. Bekämpade de inte varandra så motarbetade de ivrigt kungamaktens försök att få större kontroll över riket i den anda av växande statsmakt som vid mitten av 1500-talet börjat få överhanden på flera håll i Europa, inte minst i länder som England, Sverige och(även om adeln där fortfarande utgjorde en betydande maktfaktor), Frankrike.

För de protestantiska lorderna, under ledning av Maria Stuarts halvbror earlen av Moray, var ett äktenskap mellan deras katolska drottning och en protestantisk furste som kungen av Sverige vida att föredra framför motsvarande förening med en katolsk potentat som Spaniens kronprins eller(nästan ännu värre), någon konkurerande aristokrat hemma som kunde tänkas göra sig mäktig på de övriga lordernas bekostnad. Maria Stuart själv visade sig smickrad över det svenska anbudet men förklarade sig ännu vara för tyngd av sorgen efter sin förre make för att orka tänka på nytt giftermål.[2] Det blev alltså inte något äktenskap Sverige-Skottland men, för att ett ögonblick vara kontrafaktisk – hur hade ett äktenskap mellan Maria Stuart och Erik XIV sannolikt gestaltat sig?              

Erik XIV och Maria Stuart hör(i Eriks fall kanske snarare hörde), till sina länders mest legendariska historiska gestalter. Det finns en påfallande symmetri i deras öden, nästan som om de vore sammanlänkade.  De inte bara regerade samtidigt – de tillträdde sina troner ungefär samtidigt och avsattes ungefär samtidigt. I båda fallen orsakades avsättningen av ett uppseendeväckande mord(i Eriks fall en mindre massaker), följt av ett ingånget kontroversiellt äktenskap.[3] De båda furstarna tillbringade sedan flera år i fångenskap för att slutligen mer eller mindre direkt mördas – den ene sannolikt genom gift, den andre på stupstocken efter en juridisk skenprocess. Erik XIV avled visserligen tio år före Maria Stuart men i gengäld nästan exakt tio år före henne – Erik dog 25februari 1577, Maria Stuart avrättades 8 februari 1587.[4] 

Båda regenterna var esteter med stort intresse för musik, litteratur och poesi. Erik komponerade själv musik, Maria skrev små skaldestycken. Båda var också förtjusta i jakt och olika former av sport. Erik spelade sin tids fotboll och tennis(som han förresten fått importerad från England av brodern Johan). Maria Stuart spelade golf. Dans var ett populärt nöje vid både svenska och skotska hovet. Deras sorgliga öden har gjort att skalder, författare och konstnärer genom tiderna skildrat deras liv – Georg von Rosen, Gustav Fröding, Friedrich Schiller. Deras långa fångenskap har också förlänat båda en smula romantisk martyrgloria – vad man än må säga om deras politiska gärning är det knappast möjligt att inte känna medlidande med deras ensliga tillvaro i dystra slott, även om de oftast behandlades väl av sina övervakare. Tyvärr hade de också en del negativa sidor gemensamma. Båda hade uppenbart svårt att styra sina impulser. Hos Erik tog sig detta ofta uttryck i vredesutbrott och handgripligheter mot personer han ansåg eller misstänkte hade förbrutit sig mot honom. Också när det förelåg skäl till oro(som vid det bekanta ”Vadstenabullret”), medförde Eriks häftighet och obetänksamhet att problem som borde ha skötts med diskretion och finkänslighet gav upphov till storstilade skandaler som skadade kronans intressen. Maria Stuart var lättrörd. Även om det kan sägas att den skotska adeln var minst sagt svårhanterlig, särskilt för en kvinna som vuxit upp vid det förhållandevis lugna franska hovet där kungamakten av princip var okränkbar(trots att två kungar och en kusin till skotska drottningen senare blev mördade), måste det medges att drottningens lidelsefulla sätt och oförmåga att hantera komplicerade situationer lugnt och med eftertanke(särskilt i fråga om hennes äktenskapsplaner), ledde till inbördes stridigheter som bidrog till hennes fall. Hon var helt enkelt inte skapad att styra det fattiga och karga Skottland med sin brutala krigaradel. Hon grät vid starka sinnesrörelser, led ofta av depressioner och måste då inta sängläge.

Skulle då inte en förening mellan dessa två komplicerade personligheter garanterat ha slutat i katastrof? Det är naturligtvis möjligt. Att Maria Stuart var katolik skulle definitivt ha varit en komplikation i det protestantiska Sverige. Å andra sidan blir som bekant – och - + enligt matematikens regler och det är tänkbart att Sveriges kung och Skottlands drottning tillsammans utgjort ett starkt par som lyckats samla aristokratin kring sig. Maria Stuart var av en förnäm, anrik kungaätt – med henne hade Sverige fått en drottning som, vad anor beträffar, väl kunnat mäta sig med hertig Johans polska prinsessa – även om Polen var betydligt rikare än Skottland. Maria var även känd för sin älskvärdhet och sitt mod. Ingen som kände Maria Stuart, vore de så hennes bittraste fiender, undgick i regel att imponeras av hennes personlighet och sant kungliga utstrålning. Hennes mjukt behagfulla sätt väckte samtidigt tjänarnas välvilja och sympati. En sådan drottning borde väl kunnat hantera den förhållandevis resonabla svenska 1500-talsaristokratin. De hade definitivt inte haft anledning att anmärka på hennes ursprung, såsom var fallet med Karin Månsdotter. Med en representativ, charmfull och kulturellt begåvad drottning vid sin sida, dessutom en kvinna som sannolikt snart skänkt honom barn, kan man anta att Erik XIV varit mindre orolig för högadelns förehavande och avstått från den förföljelse av sturarna som aktivt bidrog till hans avsättning 1568.[5]  Det är också sannolikt att dessa två komplicerade personligheter, som uppenbart båda hade starkt behov av kärlek och trygghet, förenade i äktenskap gemensamt kunnat ge varandra vad de önskade. För att ett ögonblick anknyta till Eriks mer kända frieri till Elisabet, kan det hävdas att den engelska drottningen, som på ett tidigt stadium valde att vara just drottning medan ”de rent kvinnliga” aspekterna av karaktären beslutsamt undertrycktes, inte passat vid den ömhetstörstande grubblaren Erik XIV:s sida.

Allt detta är naturligtvis rena spekulationer utan faktiskt värde ur rent historisk synpunkt, men visst är det intressant och fascinerande att fundera över.[6]               

---

[1] Maria Stuart hade tillbringat sina viktigaste uppväxtår i Frankrike som trolovad och senare gift med Frans II, som emellertid avled efter kort tid på tronen. Under tiden hade den protestantiska reformationen fått överhand i Skottland och en grupp ledande aristokrater gått samman i det uttryckliga syftet att göra protestantismen till statsreligion i riket. Vid sin återkomst till Skottland 1561 tvingades Maria Stuart acceptera fakta, men förblev själv trogen mot katolska kyrkan. Att hon dessutom hade starka arvsanspråk på Englands tron bidrog till de spända relationerna med grannriket. De protestantiska lorderna hade i Edinburghtraktaten sommaren 1560 accepterat Elisabets rätt till engelska tronen, vilket Maria Stuart officiellt aldrig gjorde. 

[2] I själva verket önskade drottningen länge gifta sig med Spaniens tronföljare Don Charlos, som dock avled före sin far, fysiskt och psykiskt sjuk, vilket hovet i Madrid länge lyckades dölja och den skotska drottningen inte kände till. Ett sådant äktenskap hade därför med säkerhet blivit än mer katastrofalt än de två giftermål Maria Stuart ingick under sin tid i Skottland.

[3] Maria Stuart fängslades av lorderna i juni 1567, en knapp månad efter Sturemorden. I maj 1568 lyckades hon fly och samlade en armé. Efter nederlaget vid Langside 13 maj 1568 flydde hon till England, vilket blev inledningen på hennes nära tjugo år fångenskap. Erik XIV avsattes och fängslades i september 1568.

[4] En skillnad är att Maria Stuart blev skotsk drottning redan några dagar efter sin födelse i december 1542, medan Erik besteg tronen först efter Gustav Vasas död 1560, vid 27 års ålder. Den skotska drottningen tillträdde å andra sidan i praktiken först vid hemkomsten från Frankrike i augusti 1561, en dryg månad efter Eriks kröning i Uppsala.

[5] I sitt i övrigt olyckliga äktenskap med den skotskengelske adelsmannen Henry Darnley nedkom Maria Stuart i juni 1566 med sonen James(senare Jakob VI av Skottland och I av England.

[6] Herman Lindqvist berör kortfattat Erik XIV:s frieri till Maria Stuart i in minibiografi om kungen från 2014, Erik XIV – prakt, drömmar, mörker. Den skotska adelns inställning till olika giftermålsförslag för Maria Stuart omnämns i kapitel 3 av Alison Weir, Mary Stuart Queen of Scots and the Murder of lord Darnley(2003).