"Skola de få tro att jag är rädd", Var skottet på maskeraden självmord?

Det var inte många församlade utöver kungen själv: tre kammarjunkare, en löjtnant vid Mörners husarer, hovstallmästare Von Essen och vakthavande kapten Löwenhielm. De båda sistnämnda satt på var sin sida om Gustav III. Det hade varit en vanlig dag vid hovet. Kungen hade gjort ett besök ute på Haga för att se hur arbetet på det nya slottet gick. Kappkörning med släde ute på Brunnsviken och så en teaterpjäs på Bollhuset vid slottet, det som snart skulle kallas ”Gamla slottet”. Nu satt man vid supébordet i Drabantsalen i kungsvåningen på operan. Det var strax tid att göra sig i ordning till aftonens maskeradbal nere på Stora scenen, där musiken redan spelat upp. Klockan var kring 23 30 fredagen 16 mars 1792. Plötsligt kom pagen Tigerstedt in i salen. Han gick fram till kungen, bugade sig och räckte fram ett brev. En lakej hade mottagit det av en okänd man. Som den fulländade hovman han var vände sig greve Löwenhielm bort medan kungen läste men pagens ansiktsuttryck fick honom att titta närmare på brevet. Det var tydligen något särskilt. Han såg att det var skrivet på franska med blyerts och saknade underskrift. Kungen läste brevet flera gånger och tillsade sedan tjänaren att ta reda på vem budbäraren var. Något besked i saken kom emellertid inte och måltiden fortsatte helt lugnt. Då supén var över frågade Löwenhielm om det var dags att maskera sig men kungen, som visste att den gode officeren hade mer privata saker i tankarna denna afton, bad honom att gå ner till den ”lilla skönhet”, som väntade honom nere på scenen. Kaptenen åtlydde villigt sin herres maning och även de andra gästerna avlägsnade sig. Bara Von Essen var kvar hos kungen. Denne lät nu hovstallmästaren läsa brevet som kommit en stund tidigare och dess innehåll var i sanning omskakande. Det varnades för ett attentat mot kungens liv, som kunde förväntas äga rum under maskeraden. Det antyddes att det var fråga om en större konspiration och att företaget planerats en längre tid. Brevskrivaren bad kungen att inte söka utforska vem författaren var, ty denne hade skrivit brevet utan att rådgöra med någon. Baron Von Essen blev förfärad: Kungen borde definitivt inte gå ned till balen denna natt. Gustav III ryckte på axlarna: ”Skola de få tro att jag är rädd”, sade han med ett kort skratt. ”Du vet att jag fått liknande varningar förr utan att något hänt”. Då kunde han väl omge sig med vakter eller ta ett harnesk under jackan, föreslog stallmästaren. Inget hjälpte. Kungen klädde sig nu i trekantig hatt och slängkappa i venetiansk stil. Hans vita mask omgav ögonen och dolde endast näsan. Man såg serafimerkraschanen på bröstet. ”Han var så igenkännlig som om han varit omaskerad”, konstaterade Löwenhielm senare.[1] Först ställde sig kungen i den lilla loge som kallades oxögat och där han kunde se ned på de dansande på scenen. Där nere stod en grupp män i vita masker och svarta kappor, dominos. De stod rätt under logen men något mer hände inte. Kungen vände sig till Essen: ”Nu hade ju varit tillfälle att skjuta. Kom. Vi går ned. Maskeraden synes ju glad och trevlig”. De båda männen gick nerför trappan från kungsvåningen till scenen. Några minuter senare small ett skott. Kungen var skjuten. Den anonyma varningen hade varit befogad. Tretton dagar senare var Gustav III död.      

Det anonyma brevet var skrivet av en av de inblandade konspiratörerna, överstelöjtnanten vid livgardet Carl Pontus Liljehorn. Denne deltog själv inte i maskeraden utan väntade på att en av de sammansvurna skulle underrätta honom om det fullbordade attentatet, varpå han skulle uppbåda trupper lojala med kuppmännen för att säkra makten åt en ny regim. Liljehorn hade emellertid gripits av tvivel, om det främst rörde sig om rent praktiska sådana angående kuppens genomförbarhet eller om samvetskval för sveket mot en man han en gång tjänat troget kan lämnas därhän, och beslutat att varna kungen. I efterhand kan det verka underligt, rentav vansinnigt, att Gustav III inte tog varningen på allvar. Inte nog med att det rörde sig om en verklig konspiration. Kungen hade dessutom en trettonårig arvtagare som ännu långt ifrån var redo att fullfölja hans verk. Faderns död och den traumatiska chock den orsakade kom också att påverka sonen negativt och säkert indirekt bidra till hans fall bara 17 år senare. Ändå gick Gustav III helt oskyddad ned på operascenen, ”så igenkännlig som om han varit omaskerad”, utan harnesk och utan att ens låta förstärka den ordinarie vakten på operan, vilket han lätt kunde ha gjort. Det kan ligga nära till hands att ställa frågan: Sökte kungen döden. Var skottet på operamaskeraden i själva verket självmord?  Populärhistorikern Herman Lindqvist menar att tanken måste tas med när man bedömer kungens handlande. Gustav visste att han hade många fiender som gärna såg honom död. Genom att låta sig dödas skulle han få samma martyrgloria som Henrik IV, den franske kungen som strävat efter enighet och stabilitet i sitt rike men som mördats av en fanatiker 1610. Det kan också ha rört sig om en trotsig utmaning, en lek med motståndarna. Hur som helst var det ”mot sunt förnuft” att gå på maskeraden, menar Lindqvist.[2] Tanken att Gustav III mer eller mindre skulle ha begått självmord är inte ny. Författaren Sven Delblanc utgår närmast från detta i Tv-pjäsen maskeraden, skriven till 200-årsminnet av skottet. Handlingen utspelas i kungsvåningen på operan strax före attentatet. Kungen, spelad av Thommy Berggren, framstår som trött och desillusionerad. Han talar om sin ungdoms idealistiska drömmar i konstrast till den hårda, kalla verkligheten. När gunstlingen Armfelt(Erik Kiviniemi), ber honom att skydda sitt ”dyrbara liv”, frågar kungen retoriskt: ”För vem är det livet så dyrbart”? I pjäsens senare del kommer drottning Sofia Magdalena, spelad av Ewa Fröling upp i våningen. Dialogen lämnar knappast utrymme för tvivel om att kungen vet vad som väntar honom:

      Drottningen

-          Jag är inte säker på att jag vill gå på maskeraden

       Kungen

-          Ikväll så tror jag att ni gör klokast i att utebli.

-          Så ni har andra nöjen som väntar?

-          Inga nöjen precis. Jag har ett avtalat möte med någon eller några, som jag måste möta ensam.

Längre fram talar makarna om omöjligheten av att som kungapar föra en privat tillvaro. Kungen beskriver sig som ständigt bevakad och ”begapad som en aktör på scenen”. Dialogen fortsätter:

    Kungen

.   Nu återstår bara en roll att spela.

    Drottningen

-              Augustus! Gustav Adolf!

-              Något mycket mera blygsamt. En roll som ingen människa kommer ifrån.[3]

Då det är tid att gå till maskeraden nämner Gustav III att han funderat på att klä sig ”som Caesar”.[4]

Med facit i hand kan det ligga nära till hands att tro att Gustav III sökte döden på maskeraden i mars 1792. Tankegången bortser dock från det kända faktum att sammanhang vanligen ter sig helt annorlunda då en viss händelse inträffat än vad de gjorde i förväg. Historien är full av exempel på tragedier som i efterhand framstår som lätta att förhindra: Varför hade Palme inga livvakter den där kvällen 1986. Hur kunde USA vara så oförberett på anfallet mot Pearl Harbor 1941, trots att man visste att ett krig med Japan blev allt mer sannolikt? Även om alla detaljer i sammansvärjningen mot Gustav III inte har klarlagts(vilken roll spelade hertig Karl?), har vi huvuddragen i komplotten klara för oss. Vi vet vilka de viktigaste inblandade var, ungefär när planeringen av mordet inleddes osv. Gustav III visste inget av detta vid supébordet i sin operavåning. Det enda material han hade att tillgå när han bedömde risken för ett attentat var den anonyma varning han fått i sista minuten. För att i vår tur rättvist kunna bedöma kungens agerande måste vi återvända till detta brev: Vad stod det egentligen i det?

Brevet var som sagt anonymt. Som tidens skick bjöd var det skrivet på franska. I svensk översättning lydde det sålunda:

”Till konungen – i största ödmjukhet.

Värdigas tillåta, att en onämnd, vars penna leds av grannlagenhetens och samvetets röst, vågar taga sig friheten att med största uppriktighet underrätta Eder om att det såväl i landsorten som här i staden finns personer, vilka endast andas hat och hämnd mot Eder ända därhän att de vill avklippa Eder livstråd genom ett mord på ett eller annat sätt. Man var förtvivlad över att se den senaste maskeradbalen slå fel, man är därför förtjust att se en annan tillkännagiven till idag.(Stråtrövare tycka icke om gatlyktor, säger man(.  För lömska anfall är ingenting lämpligare än mörkret och förklädnaden. Vid allt vad heligast är vågar jag därför bönfalla Eder att uppskjuta denna fördömda bal till en lämpligare tidpunkt, såväl med hänsyn till Edert eget nuvarande och framtida intresse som också med tanke på några entusiastiska personer, ur vilkas hand den gode Guden genom att bringa dem till eftertanke en vacker dag skall rycka dolken. Jag har den äran att försäkra Eder inför himlen, som jag tar till vittne om drivfjädern och renheten i mina avsikter, att det meddelande som jag nu har lämnat Eder kommer från en person som är ingenting mindre än en hovman, som ingenting behöver och som långt ifrån gillar alla de felsteg Ni begått såväl med hänsyn till kriget som till poltiken och framför allt i moralen. Då jag nu med den största öppenhjärtighet framkommer med denna bekännelse, bör den synas Eder så mycket mindre misstänkt som jag kan försäkra Eder, att under min vistelse vid riksdagen i Gävle skulle jag ej ett ögonblick ha tvekat att draga värjan för att till det yttersta bekämpa Edra legotrupper, för den händelse att denna soldathop på Eder befallning använt öppet våld, vilket det ett slag artade sig till. Ni torde alltså finna, hur olika en man av heder och stadgat sinnelag uppför sig i jämförelse med en lågsinnad, som förivrar sig. Den ene uppsänder brinnande böner för det allmänna bästa och han önskar förvisso ingenting högre än att för det ändamålet få begagna sig av alla av religion och hederskänsla anvisade medel, under det att den andre anser alla medel tillåtna. Ehuru svårt för att icke säga omöjligt det i längden skulle vara att varna Eder för alla de faror, som hopar sig kring Eder, såvida Ni icke själv bemödar Eder att genom ett fullständigt förändrat uppförande försona Eder med den sundare delen av nationen, har jag dock ansett det vara min skyldighet såväl mot Eder som för min egen tillfredställelse att uppenbara denna olyckdigra hemlighet, som jag blott för några timmar sedan av en slump fått kännedom om. Jag ber Eder vara övertygad om att det ingalunda är en inbillad fruktan som driver mig till detta steg utan att det tvärtom är den fullständiga vissheten om sakens verklighet, som har berättats mig. Jag besvär Eder dessutom att taga Eder tillvara för bottenvåningen på Haga, som särskilt ägnar sig för oförmodade företag. Om Ni hyser förtroende för mig, så bör Ni åtminstone tills helgen är över helt och hållet inställa maskeradbalerna. Saken är inte blott för Eder själv utan också för oss så betydelsefull, att Ni inte må åberopa Edert mod, vars rykte är oantastligt. Vi vet hur dristigt Ni vågat möta fienden, Ni kan därför med fullkomligt okränkt ära försöka undvika en förrädares angrepp. Jag kommer alltid att uppsända böner för Edert väl, men jag ber Eder att inte göra några efterfrågningar för att få reda på vem som har skrivit detta. Det är fåfäng möda, då jag inte meddelat mig med någon människa utan varit alldeles ensam om författandet”.[5]

Om vi nu för ett ögonblick låtsas att ett sådant brev kom oss tillhanda, att vi vore Gustav III i sin våning på operan, just redo att gå ned till kvällens maskerad, vad skulle detta brev säga oss? Om man läser närmare, märker man att de konkreta uppgifterna kring vad som planeras är ganska få. Efter att först ha konstaterat att kungen har fiender som vill döda honom, meddelar brevskrivaren att ”man”(vilka, kan man fråga sig), beklagat att en tidigare maskeradbal ställts in och att ”man” gläder sig åt att en ny skall äga rum idag. Därefter antyds dunkelt att just en sådan tillställning vore lämplig om ett mord planerades. Är det fråga om ett faktiskt planerat eller om ett tänkbart attentat? Så följer längre utläggningar om avsändarens inställning till kungens politik som uppenbart är kritisk, även om vederbörande anser att mord på statschefen är att gå för långt. Det enda mer konkreta som sedan sägs är att skribenten fått ”den fullständiga vissheten om sakens verklighet” berättad för sig(av vem?). Det varnas också för Hagapaviljongen som särskilt utsatt plats.[6] Under förutsättning att angivelsen är riktig, kan man misstänka att brevskrivaren själv har ett finger med i spelet, vilket ju också var fallet i hög grad. Men, återigen, rör det sig om en konkret, planerad mordgärning eller om en varning för att en sådan är på väg, eller kan komma att, planeras? Bägge möjligheterna står faktiskt öppna med utgångspunkt från brevets innehåll. Frågan är om den vedertagna beteckningen för detta dokument, ”Liljehorns varningsbrev” är fullt berättigad. Om överstelöjtnanten i första hand velat varna Gustav III för det planerade attentatet kunde han lätt ha gjort angivelsen mer trovärdig, exempelvis genom att nämna några av de namn på inblandade han kände till. Syftet med brevet var troligen, som han ju också skriver, att freda det egna samvetet: ”min egen tillfredställelse”. Liljehorn var, som många andra adelsmän, minst sagt kritisk mot Gustav III, om det nu i första hand berodde på idealism, egoism eller en upplevd personlig oförätt. Å andra sidan stod han kungen nära.[7] Förmodligen var det i grund och botten ganska likgiltigt för överstelöjtnanten om kungen dödades eller inte, så länge han kunde säga sig att han gjort sitt bästa. Om kungen lydde den dunkla varningen och inte gick på maskeraden, bra! Om han gick, gott! Liljehorn kunde då, liksom Pilatus, två sina händer.[8] Att Gustav III inte tog varningen på allvar, eller åtminstone inte brydde sig om att vidta preventiva åtgärder för att skydda sig mot ett eventuellt attentat, är alltså inte så underligt med utgångspunkt från det anonyma brevet och kan inte med framgång användas som "bevis"  för att han medvetet sökte döden. I kungens efterlämnade korrespondens finns dessutom en viktig ledtråd till hur han resonerade på mordkvällen. Nästan tre år tidigare,i augusti 1789 under kriget mot Ryssland, skrev Gustav III ett brev till en av sina närmaste förtrogna, Ulric Gustaf Franc. Han kom då in på tanken av ett eventuellt attentat mot sitt liv, inte så förvånande med tanke på det kritiska läget. Kungens ord verkar nästan profetiska; ”Den som vill ge sitt liv för att ta mitt, kommer att lyckas trots alla omsorger. Den som vill ha pengar för det, kommer att akta sig väl att riskera allt för myckt och hans girighet kommer att rädda mig”.[9]  Om någon bestämt sig för att skada kungen, var det alltså enligt hans mening inte mycket att göra åt saken. Man får heller inte glömma bort Gustav III:s historieromantiska sinne då man bedömer hans handlingssätt 16 mars 1792: Skulle Gustav III, en ättling till Gustav Vasa och Gustav II Adolf, dessa män som så många gånger sett döden i vitögat och vågat allt för sitt fädernesland och av vilka den ene till och med offrat sitt liv i strid, utan att bära något harnesk, avstå från något så vardagligt och naturligt som  att gå på en maskeradbal, enbart för att det KANSKE planerades ett attentat? Nej, aldrig! Så gick Gustav III ned på operascenen i baron von Essens sällskap. Några minuter senare föll skottet.                                                                

                              

---

[1] Hans Villius och Olle Häger, Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III (1985), s. 40. 

[2] Herman Lindqvist, Historien om Sverige del VI. ”Gustavs dagar”, (1997), s. 508. Att Henrik IV:s öde verkligen berört Gustav III visas av den tavla som än idag hänger i kungens sovrum på Hagapaviljongen, där Henrik benådar en man som försökt döda honom.

[3] Delblancs pjäs är i stora stycken rent fiktiv.. Nästan inga av karaktärerna kring kungen, med undantag för Von Essen,(Johan Rabaeus). ingick i sällskapet den kvällen. Armfelt, kom först efter attentatet. Kungen åt inte heller supé ensam i sitt innersta rum, vilket han gör i pjäsen. Delblanc ger också intrycket att Gustav III fått flera varningsbrev inför maskeraden, vilket inte stämmer. Av uppsättningen från 1992 finns bara en mindre del tillgänglig på you tube. De delar som återges ovan ingår inte. Programmet ingår sedan sändningen 16 mars 1992 i min privata samling av WHS och DVD.
4] Julius Caesar mördades som bekant i senaten i Rom 15 mars 44 f Kr, också han i trots av varningar. Man kan undra hur Gustav III reagerat om han varnats för ett attentat avsett att äga rum en dag tidigare.

[5] Varningsbrevet återges här efter Gardar Sahlbergs bok Den aristokratiska ligan, 1969), s. 90-93. Villius-Häger återger en något förkortad version s. s.34-35.   

[6] Förmodligen visste Liljehorn att Anckarström och en annan av de huvudsammansvurna tidigare försökt utföra ett attentat där.

[7] Liljehorns mor var kungens amma viket innebär att de två andligt sett var bröder.Lijehorn hade också varit page vid hovet. Denna uppgift finns egendomligt nog i Hans Villius  inläsning av Sammansvärjningen men inte i den tryckta boken. 

[8] Överstelöjtnantens tvetydiga beteende hade sitt pris. Han ansågs tillräckligt medskyldig till attentatet för att landsförvisas men betraktades å andra sidan av sina olycksbröder som förrädare. De ville i fortsättningen  inte ha med Liljehorn att göra(Sahlberg s.276).

[9] Gunnar von Proschwitz, Katarina II och Gustaf III, en återfunnen brevväxling(1998), s.225. I boken ingår också brev Gustav III skrivit till sina medarbetare under kriget mot Ryssland och där Sveriges förhållande till Ryssland och hans eget till Katarina berörs. Citatet är hämtat ur ett längre brev till Franc, av vilket endast slutet återges i boken. Jag har i min tur endast återgivit några ord ur det längre citatet. Eftersom Ryssland knappt omnämns, finns det skäl att tro att brevet tagits med i utgåvan just för att det kan antas ge en ledtråd till kungens tankar kring möjligheten av ett attentat mot hans liv i allmänhet och hans obenägenhet att bry sig om det anonyma brevet 1792 Gustavs ord om att man inte kan skydda sig mot en beslutsam mördare överensstämmer dessutom nästan ordagrant med vad han sagt strax efter skottet (se exempelvis Villius-Häger. s. 48.