fredag 29 juni 2018

Liten gnista tänder ofta stor brand


Dagen var säkert varm, kanske det till och med var åska i luften. Jag har visserligen inte hittat någon direkt uppgift om hur vädret var men man föreställer sig gärna att det var en varm kvalmig dag. Först och främst var det försommar, en tid som förknippas med sol och värme. För det andra antyder händelseförloppet i sig nästan att vädret var varmt. Det är helt enkelt svårt att tänka sig att man haft kraft att göra det som faktiskt skedde om det varit regn, kall blåst och snö i luften. Vilka atmosfäriska förhållanden som än rådde rent vädermässigt, står det klart att stämningen på mötet i Prag måste ha varit het 23 maj 1618. Den andliga atmosfären i tyskromerska riket hade länge varit kvalmig och de som hade god hörsel hade länge hört det svaga dundret i fjärran. Denna dag skulle urladdningen slutligen komma. Det var förvisso inte första gången oenighet i fråga om religion ledde till oroligheter i Europa. Sedan reformationen ett århundrade tidigare hade flera europeiska länder, i synnerhet Frankrike och England, skakats av stridigheter som alla, åtminstone delvis, haft sitt ursprung i religiösa tvistigheter. I Frankrike rörde sig om regelrätt inbördeskrig som också involverade andra europeiska makter. Dessa konflikter hade dock i stort sett varit lokalt betingade och man hade lyckats hålla dem något så när inom det egna rikets gräns. Det som hände i Prag i maj 1618 skulle utlösa en storkonflikt. Att det blev just de tyska oroligheterna som utlöste trettioåriga kriget beror förmodligen på att ”det heliga romerska riket av tysk nation” var speciellt sårbart för inre slitningar. Även om dåtidens Europa, som Englund påpekar, var långt mer uppsplittrat i småstater och enklaver, med olika lojaliteter och samhörighetsband i diverse riktningar än våra dagars, trots alla slitningar, i de flesta fall fast organiserade länder med tydliga gränser och klart fastställda befogenheter i fråga om förvaltning och maktutövning, utgjorde tyskromerska kejsardömet ändå ett särfall. Riket, eller snarare sammanslutningen, bestod av närmare 2000 enheter, allt från regelrätta länder som kurfurstendömena Sachsen eller Bayern, till små byar, delar av byar eller kanske bara en fristående borg.[1] Inom detta lapptäcke av stater, städer och grevskap levde omkring 20 miljoner människor av olika språk, religion, etniciteter och lojaliteter, alla på papperet underställda ”kejsaren”, utan att man närmare specificerade vad denne potentat egentligen var kejsare över: En av hans titlar var den vid det här laget minst sagt anakronistiska benämningen ”Konung av Jerusalem”.[2] Bortsett från religionsfrågan, nog så viktig i en tid då tanken på ateism eller individens fria val i det närmaste var en omöjlighet, hade man också att räkna med oenigheten mellan kejsaren, som önskade stärka sin makt inom riket och furstarna, som strävade att öka sin självständighet i förhållande till ”centralmakten i Wien eller Prag. Dessutom fanns som alltid striden mellan hög och låg, mellan ”herrarna” och deras underlydande. Men eftersom religionen spelade en så pass viktig roll för folk i allmänhet, blev det den som kom att utgöra konfliktens ansikte utåt. 1555 hade man vid religionsfreden i Augsburg beslutat att religionen i de olika tyska staterna skulle avgöras av respektive statsöverhuvud: Furstens religion bestämde vilken riktning som skulle gälla i territoriet. Denna relativt praktiska ordning började rubbas i och med den katolska motreformationen. År 1608 gick en samling protestantiska furstar samman i en union, varpå katolikerna bildade en ”liga”, dvs. förbund. Båda sidor förklarade visserligen att de gjort detta endast i självförsvar men den politiska temperaturen steg nu oundvikligt och framåt slutet av 1610-talet var läget mycket spänt i tyskromerska riket. I den situationen anlände ett antal protestantiska adelsmän från Böhmen(dagens Tjeckien), till Prag för att diskutera och uttrycka sitt missnöje med kejsarens politik. Det gällde inte bara striden mellan katolskt och protestantiskt utan även krav på större frihet för Böhmen i förhållande till kejsarmakten. På morgonen 23 maj 1618 sprang plötsligt en större grupp protestanter(i flera bemärkelser), upp till det kejserliga palatset. Man tog sig in i ståthållarnas arbetsrum och kastade, under mycket ropande och buller, helt sonika ut två ämbetsmän och en sekreterare genom fönstret, sjutton meter ovanför marken.[3]  De tre olyckliga föll i vallgraven men överlevde, tack vare ihärdiga böner till jungfru Maria enligt dem själva, därför att de landat på en sophög, ansåg upprorsmännen. De kunde möjligen också ha hamnat på en bunt byråkratiska akter från det egna kansliet. Hur som helst, de överlevde. Upprorsmännen valde nu den protestantiska unionens ledare Fredrik av Pfalz till böhmisk konung, vilket kejsar Ferdinand naturligtvis inte kunde acceptera. Hans trupper slog ned revolten, samtidigt som farliga drömmar välvdes om att kanske kunna göra katolicismen till allenarådande religion i riket, på samma gång som kejsarmakten stärktes. Detta skrämde både furstarna i riket, oavsett religion och de protestantiska ledarna i länder som Danmark, Sverige och Holland. Så utvecklades vad som börjat som ett lokalt uppror till ett krig, som med kortare avbrott skulle pågå i trettio år och förhärja stora delar av Centraleuropa.[4]



Om det trots allt vilar ett drag av tragikomisk fars över den händelse som blev upptakten till trettioåriga kriget, är så ingalunda fallet med den händelse som nästan exakt 296 år senare, 28 juni 1914, blev upptakten till ”första världskriget”.[5] På morgonen denna dag sköts den österrikiske tronföljaren, ärkehertig Franz Ferdinand och hans gemål till döds under ett besök i Bosniens huvudstad Sarajevo. Attentatsmannen var en ung serbisk student, besatt av tanken på skapandet av ett ”Storserbien”. I motsats till de böhmare som år 1618 angripit kejsarens representanter i Prag och som med säkerhet närmast agerade av en slump, kanske med vissa vaga föreställningar om större självbestämmande för sitt territorium inom tyskromerska riket, drevs den unge mannen i Sarajevo, hans kamrater och inte minst männen bakom dem av klart uttalade nationalistiska föreställningar. Under 1800-talet hade nationalismen växt alltmer i styrka. Tankar om olika rasers samhörighet, delat ursprung och ”gemensamt blod” spelade allt större roll i takt med att flera nya statsbildningar, som Italien och det enade Tyskland såg dagens ljus,, samtidigt som de gamla konstruktionerna osmanska riket och Österrike-Ungern, byggt på resterna av tyskromerska riket, blev allt svagare.[6]  Sammansvärjningen mot ärkehertigen hade kopplingar inom den serbiska statsapparaten, särskilt inom landets militärledning. Trots att Franz Ferdinand varit en minst sagt kontroversiell person, främst på grund av sitt giftermål, beslöt regeringen i Wien att provocera fram ett krig med det lilla Balkanlandet. Man menade att detta var nödvändigt, både för att eliminera Serbien som potentiellt hot och för att bevara Österrike-Ungerns heder inför världen. Man satte därför ihop ett ultimatum till Serbien, som landet med stor sannolikhet skulle avvisa. Regeringen i Wien begärde också hjälp från Tyskland, som samtyckte i tanke att en seger i ett krig med Serbien skulle gynna alliansbrodern, samtidigt som Rysslands ställning på Balkan skulle försvagas, vilket borde ge Tyskland nya möjligheter till expansion. Risken fanns visserligen att Ryssland skulle intervenera till Serbiens försvar men även om man inte direkt önskade krig med Ryssland i Berlin, var man ändå beredd att ta risken. När ryssarna förstod vad som var på gång, varnade man uttryckligen Wien att något anfall på Serbien inte skulle accepteras. England och Frankrike, allierade med Ryssland, såg med oro på möjligheterna till tysk expansion… så spred sig dominoeffekten genom Europa och i augusti 1914 var kriget ett faktum.[7] Den här gången skulle kriget bara pågå i fyra år men dess följder blev långt mer vittgående än motsvarande konflikt på 1600-talet. Ytterst var det skotten i Sarajevo som präglade det följande århundradets utveckling i Europa och övriga världen, med allt vad det innebar av tragedier, blodbad och nya världsordningar på gott och ont. Hur mycket av utvecklingen före 1914 som i sin tur präglats av trettioåriga kriget skall inte diskuteras här, men bägge konflikterna inleddes med lokala utslag av missnöje och frustration. De utgör båda skrämmande exempel på hur lätt ett förödande krig kan startas.       

                                                



[1] Voltaire gjorde sig ännu på 1700-talet l ”Candide” lustig över dessa små, obetydliga slott, vars herrar uppförde sig som vore de mäktiga furstar och med näbbar och klor slog vakt om sina anor.
[2] Denna stad hade redan vid mitten av 1200-talet återtagits av muslimerna..
[3] En sed som lär vara tradition i landet ifråga om misshagliga politiker och byråkrater.   
[4] Redogörelsen för upptakten till trettioåriga kriget bygger på Peter Englund, Ofredsår, Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt((1993) s. 60-64 och Herman Lindqvist, Historien om Sverige del III ”När Sverige blev stormakt”(1994(, s. 206-211.  
[5] Frågan är om inte både trettioåriga kriget och europeiska sjuårskriget på 1700-talet och kanske också Napoleonkrigen förtjänar beteckningen ”världskrig. De krigförande ländernas olika besittningar medförde att stora delar av världen påverkades även av dessa konflikter.  
[6] Just enandet av Italien spelade stor roll som förebild för de extremnationalistiska serberna. En av deras tidningar hette Piemonte.
[7] För redogörelse för och diskussion kring upptakten till första världskriget, se Clive Ponting Tretton dagar den dramatiska nedräkningen till första världskriget(svensk översättning 2003).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar