Reginald Pole - prins av blodet - landsförrädare - kardinal - ärkebiskop av Canterbury

De flesta kungligheter man känner till har suttit på en tron. De yngre bröderna eller mer avlägsna släktingarna, ”prinsarna av blodet” glöms gärna bort. Det går att förstå varför: De mer perifera furstarna har ju oftast inte gjort sig bemärkta på samma sätt som kungarna och drottningarna. Att resonera så innebär samtidigt att en både spännande och viktig del av historien riskerar att falla i glömska. En sådan perifer kunglighet är Reginald Pole i England, som levde under 1500-talets förra hälft. Hans liv var både växlingsrikt och spännande.

Reginald föddes år 1500 som tredje son till Richard och Margaret Pole. Fadern tillhörde en walesisk familj som stod det nya engelska kungahuset Tudor nära. Det var modern som bestod Reginald med ett både kittlande och farligt arv. Margaret Pole var dotter till hertig George av Clarence, bror till Edvard IV och Rikard III. Hertigen hade dödats på order av kung Edvard när Margaret bara var fem år.[1] Sedan huset York avlägsnats från tronen genom Henry Tudors seger vid Bosworth 1485 hade också en bror till Margaret avrättats. Vid 20-års ålder hade hon gifts bort med Pole, som genom släktskap med den nya kungadynastin avsågs neutralisera flickan. Med sitt arv från huset York utgjorde Poles ändå en potentiell fara för tudorerna, särskilt i en situation där tronarvingar saknades. Vid tiden för Reginalds födelse fanns emellertid inget som tydde på en sådan utveckling: Tvärtom stod familjen väl i gunst inte bara hos kungen utan också hos kronprins Arthur, vars bröllop Richard Pole varit med om att organisera. Han innehade en hög befattning i tronföljarens hushåll på slottet Ludlow vid gränsen mot Wales, dit kronprinsparet avrest efter sin vigsel vintern 1501. Hans hustru blev snabbt god vän med den nya kronprinsessan, Katarina av Aragonien. Efter Arthurs död våren 1502 tycks inget ha förändrats, Richard Pole dog visserligen 1505 men hans änka och barn fortsatte att njuta kungahusets gunst. När unge kung Henrik VIII i början av sin regering fann sig föranlåten att avrätta den potentiellt farlige hertigen av Suffolk överlämnades den dödes egendomar till Margaret Pole som ett bevis på kungens uppskattning och respekt samtidigt som hon tilldelades titeln grevinna av Salisbury, vilken tidigare tillhört hennes mors familj. När kungaparet några år senare fick dottern Maria var Margaret flickans gudmor och utnämndes därefter till chef för den lilla prinsessans hushåll. Sonen Reginald belystes också av nådens sol. Vid 12-års ålder skrevs han in vid Oxford där han studerade för flera lärda män, som William Latimer.[2]   Trots att han inte prästvigts tilldelades Reginald av kungen en rad administrativa befattningar inom kyrkan, den första innan han fyllt 18 år. Henrik bekostade också delvis sin unge släktings fortsatta studier vid universitetet i Padua ur egen ficka.[3] Vid denna tid, omkring 1520, började emellertid ovädersmoln skocka sig på familjen Poles himmel. Den bestående bristen på tronarvingar i huset Tudor ledde inte bara till att omsättningen på posten som drottning av England under Henrik VIII ökade på ett sätt som saknar motstycke i historien, den innebar också att kungens misstänksamhet mot potentiella tronpretendenter vad tiden led blev allt starkare. Även om Reginald Pole inte drabbades i första hand drogs sorgligt nog hans familj in i de politiska virvlarna på ett tidigt stadium. Hans yngre syster Ursula gifte sig, eller giftes bort med, sonen till hertigen av Buckingham år 1521. Buckinghams släkt räknade sina anor tillbaka till kung Edvard III, den kung som en gång genom sin talrika avkomma blivit upphov till splittringen av ätten Plantagenet i ”röda” och ”vita rosen”. Att en ättling till denne konungs yngste son äktade en ättling av huset York(vita rosen), samtidigt som den regerande kungen saknade manliga arvingar räckte för att få alarmklockorna att ringa hos Henrik VIII.[4] Hertig Buckingham avrättades, en äldre bror till Reginald sattes i Towern och deras mor Margaret entledigades för en tid från posten som chef för prinsessan Marias hushåll. Även om allt snart återgick till det gamla var dessa händelser otvetydiga tecken på att det politiska klimatet i England börjat hårdna.[5]  Under tiden studerade Reginald, nu lite över de 20, lugnt vidare i Padua, trots att kung Henrik givit myndigheterna i staden en vink om att den unge mannen icke längre stod i gunst därhemma. Pole, som i första hand tycks ha varit humanist, mötte även här många lärda män av skiftande trosuppfattning. Han återvände hem lagom till inledningen av den stora processen kring Henrik VIII:s första skilsmässa. Att kungen fortfarande innerst inne värdesatte sin frände visas av att han 1529 sändes till Paris att utforska de lärde vid Sorbonnes mening angående giltigheten av Henriks äktenskap med sin broders änka. Den fortsatta avsaknaden av en prins i kungahuset gjorde dock att pendeln framåt mitten av 1530-talet definitivt svängde till familjen Poles nackdel. Det gällde visserligen också andra släkter med vilande anspråk på tronen, men att Margaret Pole var bästa väninna med den nu i praktiken avsatta drottning Katarina hjälpte knappast upp situationen. Sonen Reginald hade dessutom haft fräckheten att avvisa kungens erbjudande om ärkebiskopatet av York, naturligtvis tänkt att sporra honom att understödja suveränens planer på ett nytt äktenskap.
 

Henrik VIII var i grund och botten en generös natur men ingen avvisade hans utsträckta hand ostraffat: Reginald Pole hade nu sårat Henrik som människa och, ännu värre, i hans egenskap av härskare. Till detta kom att det kejserliga sändebudet i England, som stödde Katarina av Aragonien och hennes dotter på ett personligt plan, med sin herre diskuterat möjligheten av ett äktenskap, mellan Reginald Pole, som ännu inte var prästvigd, och prinsessan Maria.[6] Det sades också att Katarina inte var främmande för tanken att se sin dotter gift med sin bästa väns son. Att en spansk diplomat på detta sätt understod sig att lägga sig i den engelska tronföljden var naturligtvis helt oacceptabelt i kung Henriks ögon. Ändå var inte alla broar brända. Sedan Anne Boleyn avrättats i maj 1536 skrev Reginald till kungen från sin exil i utlandet och gratulerade till det nya äktenskapet med Jane Seymour: Han uttryckte sin lättnad över att ”det onda i huset”(Anne Boleyn), ”upphovet till alla era misstag”, nu var borta och genom Guds försorg ersatt med ”en maka full av godhet”. 

Möjligheterna till försoning kom dock snart på skam. Henriks flirtande med reformationen, som från början enbart berott på hans önskan att göra sig kvitt sin första hustru, hade nu utvecklats till en kampanj mot det engelska klosterlivet i samma stil som i Sverige under Gustav Vasa. På samma sätt som i Sverige ledde centralmaktens politik till uppror ute i landet och liksom här slogs revolterna ned i blodiga motaktioner. Strax före jul 1536, några månader efter ”gratulationstelegrammet” till kung Henrik, utsågs Reginald Pole också till kardinal av Påven Paulus III. Påven agerade nu på allvar för att få till stånd en katolsk allians mot England och sände i det syftet Pole som sin legat till flera europeiska hov. Dessutom förklarade påven Henrik VIII för bannlyst i december 1538: Kanske misstänkte kungen, med rätt eller orätt, att detta var Poles verk. Nu var Rubicon överskridet: Reginald Pole hade blivit landsförrädare.   Följderna för kardinalens anhöriga i England blev fruktansvärda. Två av hans bröder arresterades, liksom modern Margaret av Salisbury. En liten brorson till kardinalen sattes också i Towern där han avled några år senare. Reginalds yngre bror Geoffery kom ur fängelset med livet i behåll men den äldste brodern Pole, Henry, avrättades i slutet av 1538 eller i början av följande år.[7] Två år senare delade modern hans öde. Grevinnans av Salisbury avrättning i maj 1541 var särskilt grym, inte bara därför att hon aldrig pläderat för uppror utan tvärtom manat sin son kardinalen till återhållsamhet, eller för att hon var nära 70 år. Bödeln var dessutom så klumpig i sitt handhavande att den stackars kvinnans lidanden blev outhärdliga innan hon äntligen var död. Bland det sista hon sade var att hon inte kunde förstå vilket brott hon begått för att förtjäna detta öde. När kardinal Pole fick veta vad som hänt konstaterade han att han nu kunde kalla sig son till en martyr: ”Det är förnämare än kunglig börd”.[8] Trots sin säkert djupa sorg över moderns öde fortsatte kardinalen uppenbarligen att göra ett gott arbete i Vatikanens tjänst. Som en av tre legater deltog han i inledningsskedet av kyrkomötet i Trento(Trient), 1545 och då påve Paulus III avled fyra år senare var det nära att Pole utsetts till hans efterträdare.[9] Ytterligare tre år senare svängde pendeln 180 grader hemma i England.

Henrik VIII hade dött 1547 och sedan sonen Edvard följt honom i graven 1553 besteg Maria, Katarinas av Aragonien dotter, tronen. För Pole innebar detta en ny storhetstid. 12 november 1554 upphävde parlamentet kung Henriks gamla dom för högmålsbrott mot kardinalen och i slutet av samma månad stod han själv inför parlamentet och förklarade i hans helighet påven Juljus III:s namn England återbördat till katolska kyrkan. För säkerhets skull lade han an en patriotisk ton genom att hävda att England en gång i forntiden varit bland de första att omfatta den kristna katolska läran ”…som hade det gått på ett ögonblick”: Att återvända till katolska tron innebar med andra ord att återta den plats av första rang som England alltid haft bland de kristna nationerna. Talet gjorde ett starkt intryck på församlingen och man kan föreställa sig att Reginald Pole kände sig rörd: Han var hemma igen! 

Ett drygt år senare, 20 mars 1556, blev kardinalen slutligen formellt prästvigd och två dagar senare utsågs han till ärkebiskop av Canterbury, Englands förnämsta biskopsstol. Han innehade också flera andra befattningar och var i praktiken drottning Marias premiärminister: Inte dåligt för någon som i 20 år varit klassad som förrädare. Det sorgliga var att den katolska restaurationen verkade i motvind och detta i stor utsträckning beroende på drottningen själv. Hennes hämndlystnad mot protestanter i allmänhet och mot dem som en gång vållat hennes mors fall i synnerhet, vilket bland annat ledde till att Poles föregångare på posten som ärkebiskop  brändes på bål, kraven på återlämnandet av jord som under kung Henriks dagar konfiskerats från kyrkan samt konfiskering av mark som tillhört de av Marias fiender som nu gått i exil: Allt detta resulterade i ett allmänt avståndstagande från drottningen som person och den tro hon stod för. Värst av allt: Maria blev inte gravid sedan hon gift sig med kejsar Karls son Filip. Därmed försvagades hennes maktposition och det stod klart för de flesta att hennes tid var utmätt. Mycket tyder på att Pole ofta försökt dämpa drottningens fanatism, trots att han utåt spelade med i den. Som redan nämnts var Pole i första hand humanist och både på grund av detta och även Roms allt negativare inställning till kejsaren ådrog han sig mot slutet av sitt liv Vatikanens onåd. Ändå tjänade han drottning Maria in i det sista och förklarade att deras öden var sammanlänkade. I det testamente Maria skrev strax före sin död betecknade hon Pole som ”min älskade frände”. 

David Starkey antyder i sin bok viss förvåning över att Pole så reservationslöst stödde en regent som gjort religionen till en politisk fråga, med tanke på hans långa strid med Henrik VIII. I själva verket är det inte alls egendomligt. Pole var visserligen 16 år äldre än drottningen men de kan mycket väl ha sett varandra som syskon. Inte nog med att de själva lidit fruktansvärt av Henrik VIII:s politik, deras mödrar hade också fått sina liv förstörda: Katarina av Aragonien död i eländig husarrest, Margaret Pole avrättad. De båda kvinnorna hade dessutom varit nära vänner och Margaret hade en gång varit Marias guvernant, säkert något av en andra mor i flickans ögon. Kanske såg Maria Reginald som den bror hon aldrig fått, vilket i förlängningen varit upphovet till bådas olyckor. Säkert kände Reginald i sin tur stor ömhet för moderns forna skyddsling, som en gång varit påtänkt som hans brud: Det hade sannerligen varit underligt om dessa två inte hållit samman. Föreställningen att deras öden var sammanlänkade besannades. Reginald Pole dog på kvällen 17 november 1558, tolv timmar efter drottning Maria vid 58-års ålder. Han ligger begravd i katedralen i Canterbury.[10] Ett märkligt öde, ett märkligt liv. Intressant?     

                 

---

[1] Hos Shakespeare är det den yngre brodern Rickard, blivande Rikard III, som låter mörda hertigen.

[2] Präst och lärd humanist. Var bland annat brevvän med Erasmus https://en.wikipedia.org/wiki/William_Latimer_(priest).

[3] Reginald Pole var kusinbarn till Henriks mor, Elisabet av York.

[4] Huset York hade en gång hävdat starkare anspråk på tronen än den regerande kungaätten Lancaster med motiveringen att dåvarande hertigen av York genom sin mor härstammade från Edvard III:s näst äldste son Lionel, medan Lancaster (röda rosen), härstammade från Lionels yngre bror John. Om man däremot utgick från manslinjen, stammade hertigen från Lionels och Johns yngre bror Edmund av York.   

[5] Motsvarande tendenser, om än med långt värre följder, gjorde sig märkbara i Sverige 40 år senare då Erik XIV, också han i brist på legitima arvingar, förföljde och trakasserade ätten Sture, vilken i kraft av sin släkthistoria kunde befaras pretendera på tronen

6 Habsburgske kejsaren Karl V var systerson till Katarina av Aragonien.

[7] Av någon anledning går uppgifterna om tidpunkten isär.

[8] Ur politisk synpunkt, om än inte ur moralisk, var det kanske ändå klokt av Henrik VIII att avrätta Margaret Pole, sedan han avrättat hennes äldste son. Man kan här åter anknyta till händelserna i Sverige några årtionden senare. Det är möjligt att Sturemorden, i maj 1567, eller mer exakt, mordet på greve Svante och dennes yngre son Erik, betingades av att Erik XIV först dödat eller låtit döda deras son och bror Nils, så att ingen möjlighet till försoning längre tycktes föreligga. Att kungen senare sökte gottgöra Svante Stures änka Märta Lejonhuvud, en manhaftig dam vid tillfället drygt 20 år yngre än Margaret Pole var vid tiden för sin avrättning, hindrade henne inte från att använda de pengar hon fått i försoningsgåva till att bekosta upproret mot Erik XIV 1568.

[9] Varför så inte skedde tycks vara en öppen fråga. I engelska Wikipedias artikel om Reginald Pole antyds att hans protestantiskt färgade syn på tron såsom varande överlägsen gärningarna för att uppnå frälsning vållat honom besvär vid konklaven 1549-50. I samma Wikipedias artikel om denna konklav framhålls politiska snarare än teologiska skäl: Frankrike skall aktivt ha motarbetat Pole som i Paris ansågs vara ett redskap åt kejsar Karl V https://en.wikipedia.org/wiki/Papal_conclave,_1549–50.   

[10] Denna text bygger främst på https://en.wikipedia.org/wiki/Reginald_Pole, Antonia Frasers bok om Henrik VIII:s gemåler i översättning från 1995, samt David Starkeys bok Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2003, främst kapitel 27 och 36-37.. För ssidanvisningar till Frasers bok hänvisas till personregistret, Reginald Pole.