George Villiers, hertig av Buckingham, målning av Rubens.
Efter gamle kung Jakobs död i mars 1625 fanns ytligt sett inga tecken på att hertig Buckinghams ställning var hotad. Efter att under sina första år vid hovet ha varit ganska illa tåld av dåvarande kronprinsen blev han framåt mitten av 1620-talet, inte minst genom deras gemensamma resa till Spanien, dennes närmaste förtrogne. Sedan hertigen efter sina äventyr i Frankrike fört hem den nya drottningen, en yngre syster till Ludvig XIII, fortsatte de maktpåliggande uppgifterna att regna över honom men bristen på framgångar skulle stå både Buckingham och den nye kung Karl I dyrt. Återigen kom hotet mot deras rykte, åtminstone indirekt, från Frankrike.
Henrik IV hade genom ediktet i Nantes 1598, samtidigt som han fastslog att katolicismen var att betrakta som fransk statsreligion, givit sina forna trosbröder hugenotterna kontroll över ett antal orter och städer. En av de viktigaste var La Rochelle vid franska atlantkusten. Trettio år senare betraktade centralregeringen i Paris, under ledning av Ludvig XIII och hans minister Richelieu, dessa protestantiska enklaver som potentiella säkerhetsrisker, vilka måste elimineras fortast möjligt. De användes i praktiken som baser för oppositionella inom högadeln. Särskilt La Rochelle med sitt läge vid kusten var lämplig för införandet av främmande trupper eller kontakter mellan franska dissidenter och deras potentiella allierade, som England eller Medelländerna. När franska centralmaktens trupper 1627 började belägra La Rochelle vände sig stadens borgare till England efter hjälp. En flotteskader utrustades och satte kurs mot staden under ledning av Buckingham i dennes egenskap av lordamiral. Planen var att besätta ön Ré utanför La Rochelle för att därifrån kunna bistå stadsborna och störa belägrarna. Buckingham tycks inte ha visat sig inkompetent men moralen hos hans män var ändå dålig. Engelsmännen landsteg visserligen på Ré men lyckades inte erövra öns befästningar, som också snart fick förstärkning av franske kungens trupper. Buckingham tvingades retirera och återvända till England med, som man sade, ”landet vanärat, statskassan länsad och soldaterna slaktade”.[1] Olyckligtvis hade England nyligen, huvudsakligen som en följd av dåvarande kronprinsens misslyckade frieri till en spansk prinsessa, legat i ett misslyckat krig med Spanien. Giftermålsförhandlingarna hade skötts av Buckingham, som därför förknippades med det efterföljande kriget. Vid hemkomsten från Madrid hade både hertigen och kronprinsen hälsats som hjältar av Londonborna för att de försvarat rikets heder. Nu, efter två på varandra följande krigsnederlag, var stämningen i huvudstaden och särskilt i parlamentet närmast upprorisk. Parlamentet hade de senaste åren upprepade gånger högljutt kritiserat Buckingham, som framställdes som något av kungens onda ande. Man hade krävt hans fängslande eller åtminstone avlägsnande från allt politiskt inflytande. Ett illavarslande tecken var att dessa stämningar inte bara funnit fäste i under- utan också i överhuset. Kungens opsykologiska sätt att besvara kritiken med arrestering eller hot om arrestering av gunstlingens kritiker eller rentav med att upplösa parlamentet, gjorde att frågan om Buckinghams inflytande och vad det innebar för riket utvecklades till en fråga om kungens kontra parlamentets makt. Det blev också i praktiken omöjligt för Karl I att på laglig väg, dvs. genom parlamentet, införa de skatter som behövdes för att hans politik skulle kunna genomföras. När parlamentet satte sig på tvären, sökte kungen i sin tur ta ut skatter på eget bevåg. Folkförsamlingar, hur representativa de nu varit genom tiderna, ogillar naturligt nog att känna sig toppstyrda eller förbigångna av regeringen. Särskilt i England, med dess tradition av att avsätta inkompetenta eller svaga monarker, var detta fallet redan på 1600-talet. Genom sitt på samma gång stenhårda och räddhågsna sätt att bemöta kritiken försvagade Karl I i själva verket både sin egen och Buckinghams ställning.
När parlamentet samlades efter hertigens hemkomst från La Rochelle i november 1627 begärde man att kungen skulle skriva under en försäkran som garanterade församlingens rättigheter. Kungen vägrade och nöjde sig med att ge ”sitt furstliga ord” på att godta skrivelsen. Ledamöterna uttryckte sitt missnöje med detta och lade skulden på Buckingham. Förmodligen i en önskan att skydda sin vän från alltför häftig kritik gav då Karl I efter och signerade dokumentet. Därefter förklarade han: ”Detta ger inga garantier utöver dem jag lämnat i mitt tidigare svar. Det är min övertygelse att konungens prerogativ stärks av folkets rättigheter och att konungen har prerogativ att försvara folkets rättigheter. Jag har nu utfört min del. Om parlamentet sedan får en olycklig utgång, är felet ert”.[2] Trots detta tvetydiga yttrande, som knappast kunde tolkas som bekännelse till tron på parlamentets självständighet, valde ledamöterna att se det skedda som en seger. Man jublade för kungen och föll på knä. Även Londonborna uttryckte sin stora glädje och stadens kyrkklockor ringde. Om kungens anseende tillsvidare var räddat, var fallet inte detsamma med hans gunstling. Pamfletter om Buckingham spreds bland folket och kritiken, eller snarare hatet mot honom, tilltog hela tiden. En dag på våren 1628 lynchades en av hertigens närmaste förtrogna på öppen gata.
Det är förstårligt om Buckingham under denna press övervägde att lämna England. Han var i grund och botten en äventyrare av musketörtyp och inte en Richelieu eller Oxenstierna. Någon gång under denna tid tog han kontakt med Sverige och lade fram planen att erövra den spanska ön Jamaica i Karibien. Ön skulle sedan övergå till Sverige, mot att hertigen garanterades 10 % av det guld som kunde utvinnas där. Kung Gustav Adolf(säkert också kansler Oxenstierna), godkände förslaget och ett kontrakt skrevs under.[3] Samtidigt arbetade hertigen på uppbyggandet av en ny flotteskader för La Rochelles befrielse. Wikberg säger om detta att Buckingham engagerade sig i projektet ”med en iver och en målmedvetenhet som var ganska ovanliga för honom” och menar att den häftiga inhemska kritiken mot ministern åtminstone delvis varit orättvis.[4] Det tycks med andra ord som Buckingham haft flera bollar i luften mot slutet av sitt liv. Hans första ambition var att rädda sin ära genom att på nytt undsätta La Rochelle. Om detta misslyckades kunde han lämna England och försöka sig som kolonierövrare i svensk tjänst. Händelserna kom dock att ta en annan riktning.
På morgonen 23 augusti 1628 befann sig Buckingham i hamnstaden Portsmouth, där den nya expeditionen till La Rochelles undsättning gjordes i ordning. Innan sin avresa från London hade han skrivit testamente och anbefallt sin familj i kungens beskydd om något skulle hända och natten till 23 augusti hade han sovit dåligt. Efter att ha stigit upp åt han frukost. Det var alltid mycket folk på besök hos denne man, som på dryga tio år stigit från lågadel till Englands näst mäktigaste. I realiteten var Buckingham vid denna tid kanske mäktigare än kungen själv, eftersom denne var så beroende av honom. Det var därför lätt att obemärkt ta sig in i hertigens kvarter, särskilt under de sena morgontimmarna då folkströmmen var stor. Medan han satt i frukostrummet fick Buckingham nyheten att belägringen av La Rochelle hävts. Trots att flera omkring honom betvivlade riktigheten i påståendet steg hertigen upp och gick mot hallen, kanske för att få flera detaljer om vad som hänt.[5] Plötsligt hoppade en man fram bakom ett draperi och stötte med all kraft en dolk i vänstra sidan av bröstet på ministern. Denne ryckte själv ut vapnet och sträckte sig efter sitt svärd, samt fortsatte stapplande mot hallen ropande: ”Galningen har dödat mig”. Han föll mot ett bord med blod forsande ur munnen. Attentatsmannen var en officer som tidigare haft tjänst hos Buckingham. Han var frustrerad över att inte ha blivit befordrad och beskrivs som något av en religiös svärmare av det puritanska slaget. Han hette John Felton. På ett papper han hade instucket i hatten stod ungefär: ”Den som ej är redo att offra sitt liv för Gud, konungen och fosterlandet förtjänar varken att kallas soldat eller gentleman”. Meddelandet var undertecknat med hans namn. Trots att man innan han avrättades försökte få reda på om Felton haft några uppdragsgivare, försäkrade han in i det sista att han varit ensam om dådet och handlat av kärlek till sitt land. Folk i allmänhet, särskilt i London, hyllade honom som hjälte.
Alexandre Dumas skulle senare göra scenen i Portsmouth ännu ner dramatisk än den i verkligheten var. I ”De tre musketörerna” har Felton lejts av ”Mylady”, som i sin tur agerar på kardinal Richelieus uppdrag. De två männen för också en hetsig dialog innan mördaren sticker kniven i sitt offer. I sista ögonblicket kommer bud från franska drottningen, som varnar sin hemliga kärlek för det attentat som just ägt rum. Buckingham hinner få veta att drottningen älskar honom och dör därmed lycklig. Som ett minne skänker han Anna av Österrike den kniv som tagit hans liv. En svensk radiodramatisering från 1966 spär på dramatiken och romantiken ytterligare. När hertigen, spelad av Bengt Eklund, ryckt kniven ur sitt bröst, viskar han:
-
Kniven
hejdade ett hjärtas slag. Ett hjärta som slog bara för henne. Farväl, Anna min älskade. Farväl![6]
Vilka känslor Anna av Österrike än kan ha erfarit vid nyheten om sin presumtive älskares död, står det klart att Buckinghams lagvigda hustru sörjde honom med all den lidelse som kan tänkas anstå en maka. Senaste tiden hade hon, just med tanke den allt häftigare opinionen mot hennes man, vägrat att vika från hans sida. Vid nyheten om vad som hänt sprang hon ut på en balkong eller avsats i våningen ovanför hallen och skrek och grät på gränsen till hysteri. Ett vittne sade senare att han aldrig hört eller önskade höra något liknande igen.[7] Också kungen sörjde sin favorit djupt. Han förrättade andakt i sitt kapell då nyheten slog ned. Trots att han bleknade märkbart fortsatte ritualen. Sedan stängde Karl in sig på sitt rum och grät. Men nästa dag begravde han sig i arbete. Det sades att han uträttat mer den dagen än vad Buckingham klarat på tre månader. Karl ville ge sin vän och minister en statsbegravning med pomp och ståt. Enligt Hibbert blev det inte så. Man vågade inte hylla den dödes minne offentligt med tanke på folkopinionen.[8] Men ett magnifikt monument i Westminster Abbey blev det i alla fall, där man ser Buckingham klädd som krigare, omgiven av antika gudomligheter.[9]
Hertigen av Buckingham var död. Men det som hänt satte outplånliga spår hos de drabbade. Karl I kunde inte förlåta londonborna deras glädje över hans väns död och parlamentet glömde inte kungens förföljelse av de ledamöter som lett opinionen mot hans gunstlig. Det första steget mot inbördeskriget var taget.
[1] Fri
översättning från Christopher Hibbert, Charles
I(1968), s. 97-98. Även följande
översättningar från engelskan är mina egna och hämtade ur Hibbets bok.
[2] Hibbert,
s. 102.
[3] Herman
Lindqvist. Våra kolonier, de vi hade och
de som inte blev av(2015), författarinläsning.
[4] Sven
Wikberg, Den store kardinalen, Armand de
Richelieus levnad(1958), s. 81.
[5] La
Rochelle föll i själva verket för de kungliga franska trupperna mot slutet av
1628.
[6] Denna
replik återfinns inte i 1983års svenska utgåva av musketörerna, i översättning
av Håkan Bergstedt, som enligt försättsbladet återger originalets text
”oförkortat och utan sammandrag”. Alltså bör det vara radioregissören(Johan
Bergenstråhle), som lagt till den ovan citerade repliken. Radiouppsättningen
bygger dock på Birgit och Mårten Edlunds översättning.
[7]
Buckinghams änka gifte så småningom om sig med en adelsman av irländsktskotskt
ursprung. Genom arv var hon den rikaste kvinnan i England, utanför
kungafamiljen. Det sägs att hon på sin tid var den enda vid hovet som hade helt
fläckfritt rykte. Familjen fortsatte att tjäna kungahuset. Buckinghams äldste överlevande
son tilldelades faderns hertigtitel och dog 1687. https://en.wikipedia.org/wiki/Katherine_Villiers,_Duchess_of_Buckingham
https://en.wikipedia.org/wiki/George_Villiers,_2nd_Duke_of_Buckingham.
[8] Huvudkällan
för denna text är kapitel V av Hibberts bok.
[9] Inget
sägs om att monumentet skall ha skadats eller förstörts under Cromwell, vilket
man ju kunde befara med tanke på allmänna inställningen till hertigen https://en.wikipedia.org/wiki/George_Villiers,_1st_Duke_of_Buckingham.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar