Det började dramatiskt, som man har rätt att vänta sig när det gäller en framtida härskare, om inte över världen så i alla fall över Europa. Dramatik hörde för övrigt närmast till vardagen på Korsika, denna ö där de olika klanerna ständigt låg i vendetta med varandra och där den vilda terrängen med sina berg och skogar utgjorde ett utmärkt tillhåll för stråtrövare. Därför hade den unga Letizia Ramolino omgivits av en eskort av bastanta manliga släktingar då hon en dag i juni 1764 trädde in i katedralen i Ajaccio för att äkta den några år äldre juris studerande Carlo Buonaparte.[1] Äktenskapet blev lyckligt, åtminstone ansåg Letizia det under sitt långa, växlingsrika liv.[2] Det dramatiska inslaget höll sig dock kvar och skulle som bekant på intet sätt upphöra när Carlo avlidit och Letizias näst äldste son blivit stor och tagit världen med storm. Förutom de mer ordinära stridigheterna mellan inhemska klaner rasade under 1760-talet kampen mellan korsikanska patrioter som drömde om självständighet och Genua, som önskade bevara republikens överhöghet över de genstörtiga öborna. Till detta kom att Frankrike på senare tid alltmer blandat sig i spelet genom att bistå genueserna med soldater. På våren 1768 tröttnade slutligen republiken på de besvärliga korsikanerna och sålde helt sonika ön till Frankrike. Detta väckte ingalunda patrioternas sympati. Under sin ledare, den beundrade Pasquale Paoli, fortsatte de sin frihetskamp. Carlo Buonaparte var en av Paolis närmaste män. Frihetsledaren imponerades av den unge mannens talekonst och hade dessutom behov av duktiga jurister i arbetet att utforma en korsikansk författning. Också Carlos vackra hustru väckte generalens beundran, även om hon senare på direkt fråga av sin berömde son lär ha förnekat att Paoli någonsin lagt ann på henne.[3] Vid tiden för Korsikas överlåtande till Frankrike hade makarna Buonaparte redan varit vid Paolis sida i fält en tid. Carlo hade till och med skickats som sändebud till Rom för partisanernas räkning och gjort gott intryck vid den heliga stolen. Dessvärre visade han samtidigt en benägenhet att göra av med pengar och måste därför låna till hemfärden av en landsman som stod påven nära.[4] Trots att Letizia sommaren 1769 hade en årsgammal son att ta hand om och dessutom åter var gravid, följde hon striderna mot fransmännen på så nära håll som möjligt. Efter några inledande framgångar måste kvinnorna, barnen och en del män fly till otillgängliga grottor, där de så småningom fick veta att fransmännen segrat men var beredda till förhandlingar. Carlo Buonaparte lämpade sig utmärkt att ingå i en sådan delegation, dels tack vare sina tidigare erfarenheter som diplomat, dels därför att han talade franska. Efter en kort tvekan accepterade han inte bara rollen som förhandlare utan valde också att stanna på Korsika, medan general Paoli reste till England. Efter en resa som inte var utan äventyr kom makarna Buonaparte slutligen hem till Ajaccio i juni 1769. Nu återstod bara för Letizia att hämta krafter inför den kommande förlossningen av ett nytt barn.
15 augusti 1769 firades Marie himmelsfärd. Den fromma fru Buonaparte befann sig i katedralen och åhörde med djup vördnad den vackra psalmsången, då hon plötsligt kände värkarna komma. Det var inget tvivel, barnet var på väg.[5] Letizia skyndade hem men hann inte upp i sitt rum i en av de övre våningarna i familjens residens. På en soffa i sin svärmors vardagsrum medkom hon med en pojke. Förlossningen lär ha varit ovanligt lätt. Modern födde utan vånda. Gossen fick namnet Nabulione - Napoleon.[6]
[1] Det
tycks råda oenighet om exakt hur gammal Letizia var då hennes andre son föddes.
Stirling säger 19 år så när som på några dagar, Lindqvist nära 20. 1764 var hon
alltså 13-14 år gammal, för övrigt den vanliga giftasåldern för en europeisk
prinsessa under medeltiden och tidigmodern tid.
[2] Paret
fick 8 barn under perioden 1768-1784, plus två tidigare barn som dog i späd
ålder. Även om det uppstod rykten kring både Napoleon och en av hans yngre
bröder, anser Stirling tanken att Letizia skulle bedragit sin man som
utesluten. Hennes djupa religiositet likaväl som hennes varma känslor för maken
gjorde ett sådant handlingssätt främmande för henne.
[3] Letizia
skall rent ut ha sagt att Paoli ”var ur stånd att uträtta något i det
avseendet”, vilket ”alla kvinnor visste”.
[4] Det är
inte uteslutet att Carlo i detta sammanhang träffade en man som då hette Angelico
Braschi och som 1755 utsetts till påvlig skattmästare och kanik vid
Peterskyrkan. Knappt 30 år senare skulle Braschi som påve Pius VI tvingas
kapitulera för den unge Napoleon Bonapartes armé https://sv.wikipedia.org/wiki/Pius_VI.
[5] En
anmärkningsvärd omständighet är att firandet av den heliga jungfruns
himmelsfärd i Frankrike, som ju Korsika nu tillhörde, fick sitt verkliga
genombrott i samband med den väntade nedkomsten av den blivande Ludvig XIV.
Marie himmelsfärd firades visserligen av tradition på Korsika men det är fascinerande
att Napoleon föddes på en dag som indirekt förknippades med Frankrikes störste
ledare före revolutionen. Slaget vid Waterloo utkämpades dessutom 18 juni 1815,
nästan exakt 100 år efter solkungens död.
[6] Denna
text bygger främst på första kapitlet av Monica Stirlings bok Letizia, Napoleons moder(svensk
översättning 1962) och första kapitlet av Herman Lindqvists biografi över
Napoleon82004).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar