Hertig Johans sambo.

Det är en gammal sanning att kvinnorna glöms bort i historien. När det gäller kungligheter ligger det förmodligen något i det, åtminstone på lekmannanivå. De flesta svenskar vet på ett ungefär när Gustav Vasa och Gustav III levde, men hur många kan namnge deras drottningar? En kategori kvinnor som sticker ut är mätresserna, kungarnas älskarinnor. Vem Madame Pompadour var vet de flesta, så till vida som de har hört namnet och att hon var älskarinna åt en fransk kung på 1700-talet. Varför just älskarinnor till kungliga personer ofta blir ihågkomna är en intressant fråga: Beror det på att de ofta är av enkelt ursprung, eller symboliserar de den dekadenta, utsvävande kungamakten i republikanernas ögon? I Sverige är Karin Månsdotter det stora namnet inom kategorin kungliga älskarinnor. Att hon blivit odödlig är inte konstigt: Inte nog med att hon från ingenstans blev Erik XIV:s favoritälskarinna, eller frilla som det hette. Hon blev till och med hans lagvigda hustru och drottning. Karin Hansdotter är däremot ett mindre känt namn. En svensk med ytlig kunskap om Vasatiden associerar förmodligen till kung Eriks drottning och tror att någon råkat säga eller skriva fel efternamn. I vår forna östra rikshalva vet man antagligen bättre besked, för det var i Finland Karin Hansdotter tillbringade mesta tiden av sitt liv. Hon var älskarinna till hertig Johan, Gustav Vasas andre son som senare blev Johan III och kanske var hon i praktiken hans hustru, om än inte vigd inför altaret.  

Som ofta när det gäller ”vanliga människor” i äldre historia tvistas det om Karins bakgrund. Länge trodde man, inte så förvånande, att hon var från Finland och att hon kanske rent av lärt hertig Johan tala finska. Numera anser man dock att hon var född i Sverige. I fråga om härkomst var hon förnämare än sin namne och ”svägerska” på Tre kronor. Hennes mor var nämligen adlig, om än på sidolinjen. Hon hette Ingeborg och var utomäktenskaplig dotter till riksrådet Åke Hanson Tott. Även Karin Hansdotters mormor var utomäktenskaplig dotter till en adelsman, som, bland annat, förde en sparre i sitt vapen. Ingeborg Åkesdotter skall ha erkänts av sin far och satts i nunnekloster. När kung Gustav inledde reformationen lämnade hon dock klostret och gifte sig med en munk, som efter reformationen blivit kyrkoherde. Hans namn var Hans Nicolai. Förmodligen var han av Stockholmsborglig bakgrund. Äktenskapet med Ingeborg skall ha kostat honom tjänsten som präst.[1] Kanske Ingeborgs släktingar hjälpte den avdankade prästfamiljen med bostad och underhåll. Ingeborg och Hans fick två döttrar, Anna, som själv gifte sig med en präst och Karin, som anses vara född 1539. Hur Karin och prins Johan träffades är osäkert. Enligt en uppgift från 1600-talet fick Karin tjänst som hovdam eller jungfru hos Katarina Stenbock, Gustav Vasas tredje gemål. I räkenskaperna för Stockholms slott nämns å andra sidan en fatburspiga med namnet Karin Hansdotter som haft tjänst i början av 1550-talet men som efter 1555 plötsligt försvinner ur rullorna. Att börja som hovdam och sedan avancera till kunglig älskarinna eller rentav drottning var inget ovanligt för tiden. Skulle prins Johan verkligen ha förgapat sig i en kökspiga? Å andra sidan visar broder Eriks meritlista att detta inte var någon omöjlighet för Vasasönerna. Vilken position Karin Hansdotter än hade sin första tid i kunglig tjänst måste hon ha varit tilldragande för att väcka unge Johans intresse. Det är också sannolikt att hon var intellektuellt begåvad. Johan läste mycket och grubblade mycket över tidens religiösa problematik. Han skulle knappast ha fallit för och än mindre behållit en kvinna som inte i något avseende kunde ”matcha” honom. Som vi skall se finns också andra indicier på att Karin redan tidigt var en erfaren kvinna som visste hur man förde sig vid ett hov.

1555 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. För att följa det på nära håll och, som det verkar, även i avsikt att få en klar bild av förhållandena i öster, reste Gustav Vasa till Finland på sensommaren och stannade där nära ett år. Då han i juli 1556 beredde sig att återvända hem utsågs sonen Johan till hertig av Finland, vilket inledningsvis omfattade ungefär dagens Södra Finland och Åland. Senare kom också övriga delar av området att räknas in i Johans maktsfär. Någon gång mellan faderns avresa till Finland och skapandet av hertigdömet inledde Johan sitt förhållande med Karin Hansdotter. Han var då omkring 18 år, hon 16. Johan hade vid samma tid fått eget rum eller våning på slottet i Stockholm, vilket bör ha underlättat deras relation. När Johan tog sitt hertigdöme i besittning sommaren 1556 ingick Karin i det hov han snabbt skapade omkring sig. Det påfallande är att Karin i räkenskaperna för Åbo slott betecknas som ”Vår nådiga fru”, alltså i praktiken som Johans hustru.[2]   När hertigen våren 1559 inledde sin resa till England för brodern Eriks räkning följde Karin honom till Stockholm och sedan en bit på vägen mot hamnen i Älvsborg innan hon återvände till Åbo. Man får förutsätta att Gustav Vasa kände till deras förhållande, i stora drag eller fullt ut. Kungen hade bestämda åsikter om vad Johan borde göra eller inte göra med residenset i Åbo och klagade en gång på att han inte fick regelbundna rapporter om vad sonen hade för sig, i motsatts till hertig Erik, som hörde av sig från Småland minst en gång i veckan.[3] Inget tycks tyda på att kungen blivit särskilt upprörd över Johans förhållande med Karin, vilket säkert varit fallet om hon inte ansetts värdig den representativa roll hon uppenbarligen spelade. När fadern låg för döden sommaren 1560 kallade Johan Karin till sig i Stockholm. Hon avreste i juni och hade då minst ett av parets fyra barn i följe, sonen Augustus. Gossen blev dessvärre sjuk och avled i Stockholm. Kanske var resans påfrestningar för stora. Han begravdes i Storkyrkan i september 1560, en dryg vecka före farfadern Gustav Vasas bortgång. Återigen är Karins speciella ställning påfallande. Inte ens Ludvig XIV vågade 100 år senare öppet presentera sina utomäktenskapliga söner vid hovet i Paris, åtminstone inte så länge hans mor var i livet. Hertig Johan tvekade inte att be sin älskarinna komma till sig, dessutom i ett läge när kung Gustav låg på sitt yttersta och möjligheten att Johan skulle bli tillförordnad regent måste ha föresvävat honom.[4]  När parets yngsta barn, dottern Lucretia, föddes tidigare samma år, medan Johan ännu vistades vid engelska hovet, firades nedkomsten med stor fest på Åbo slott. Kalaset varade i två dagar.[5] När Johan senare blivit kung, sedan många år var gift med en polsk kungadotter och Karin fått ny familj i Finland adlades hennes man, på villkor att han var trogen ”oss vår älskelige käre husfru och bägges våra livsarvingar”. Allt detta pekar entydigt på att Karin Hansdotter inte var Johans ”älskarinna” i den mening vi normalt lägger i ordet, dvs. mannens tillfälliga tidsfördriv utan något större värde utöver det rent sexuella. Karin och Johan tycks snarast ha levt i vad vi skulle kalla samvetsäktenskap eller samboförhållande. Paret fick fyra barn, av vilka tre blev vuxna.[6]

Hur nära än Johan och Karin kan ha stått varandra gick hennes tid vid hans sida mot sitt slut efter kung Gustavs död 1560. Hertigen hade ambitiösa planer, som omfattade giftermål med den polska prinsessan Katarina. Karin kördes ändå inte på porten. ”Vår ”trotjänarinna”, som hon nu kallades, försågs med ett antal egna gårdar och giftes bort med en av Johans tromän, Klas Westgöte. Sorgligt nog drogs denne in i den maktkamp som snart uppstod mellan hertigen och dennes halvbror Erik XIV. Klas avrättades och Karins tillgångar konfiskerades, så att hon lär ha blivit helt utplundrad. Utplundringen skedde dock inte på kung Eriks önskan: Denne tog tvärtom familjen under sitt beskydd och förordnade att Karin Hansdotter skulle återfå de egendomar Johan givit henne, däremot endast en begränsad del av vad som tillhört hennes avrättade make.[7] Ändå måste de närmaste åren ha varit påfrestade för Karin, allrahelst som hon varit gravid när hennes make avrättades. Som tur var hade hennes mor, fru Ingeborg, stått vid hennes sida sedan skilsmässan från Johan och man får hoppas att de båda kvinnorna tillsammans lyckades ta sig igenom det värsta, både fysiskt och psykiskt. Men nya tider stundade.  

På hösten 1568 avsattes kung Erik av sina bröder och hertig Johan övertog makten som kung Johan III. Redan kort därefter inledde han processen med att återskaffa vad hans förra ”sambo” förlorat och som tydligen, trots Eriks föranstaltningar, inte återlämnats fullt ut. Dessa processer var emellertid ännu tjugo år senare icke slutförda. I början av 1570-talet gifte sig Karin Hansdotter med fogden Lars Henriksson Hodeel, som då bodde på Liuksiala kungsgård i Kangasala socken i Finland, granne till hennes eget huvudsäte Växjö gård. Tillsammans fick de dottern Anna. Karin hade nu fem barn i livet, tre från förhållandet med Johan och två från sina senare äktenskap. Nåden fortsatte lysa över familjen och med tiden blev både Karins barn med Johan och deras styvfar Lars Henriksson adlade.[8] Kung Johan tog också över barnen till Sverige för att utbilda dem vid sitt hov. Dottern Sofia gifte sig med tiden med fältherren och diplomaten Pontus De la Gardie, som aktivt medverkat vid hennes fars maktövertagande 1568. Trots den stora ålderskillnaden(han var drygt 30 år äldre), tycks deras korta äktenskap ha varit lyckligt, i alla fall med den tidens mått. De fick tre barn tillsammans. Kort efter Sofias giftermål, i början av 1580-talet, blev hennes yngre bror Juljus, omkring tjugo år, ståthållare på Åbo slott. Det var visserligen mest en titel men eftersom hans styvfar samtidigt utsågs till befallningsman på slottet flyttade de alla dit. Åter var Karin Hansdotter värdinna på Åbo. Ibland väntade man att Johan III skulle hälsa på i sitt gamla residens men tyvärr blev det inte av. Dessvärre blev lyckan också kort. Den unge ståthållaren dog kort efter sin utnämning och två år senare följde systern Sofia honom i graven efter att ha fött sitt tredje barn. Efter ytterligare två år(i november 1585), drunknade Karin Hansdotters svärson De la Gardie. Dessutom hade dottern Lucretia avlidit tidigare samma år. Därmed var det sista av Johan III:s och Karin Hansdotters barn borta. I gengäld hade Karin tre barnbarn att ta hand om, bland dem den blivande fältherren Jacob De la Gardie. Dessutom var ju hennes två döttrar från senare äktenskap i livet. Hennes man, fogden Henriksson, dog dock 1591, som det verkar dessutom i en plötslig psykisk sjukdom. Karin Hansdotter drog sig nu tillbaka till gården Växjö, som hon fått av sin forne partner Johan III. Till granne hade hon drottning Karin Månsdotter, som bodde på hennes döde makes gamla residens Liuksiala. Där satt de nu, två kvinnor med samma förnamn, älskarinna till varsin vasakonung. Den ene dessutom en tid Sveriges drottning. De hade båda upplevt hårda och växlingsrika liv i skuggan av ett stort dynastiskt drama. Vad talade de om när de träffades? De båda kvinnorna blev också mormor till varsin fältherre som de hann se bli tonåring, Jacob De la Gardie och Åke Tott, son till Erik XIV:s och Karin Månsdotters dotter Sigrid. (På så sätt blev rivalerna Erik XIV och Johan III morfar till varsin av brorsonen Gustav Adolfs bästa generaler).
Karin Hansdotter dog 1596. Exakt när är inte fastslaget men troligen var det mot slutet av året. Hon blev drygt 55 år gammal. Var hon ligger begravd är också osäkert men en sten med hennes vapen som hittades 1922 tyder på att hennes stoft vilar i Åbo domkyrka. I så fall var det säkert något av barnbarnen, kanske Jacob De la Gardie, som begravde henne där. Hennes namne, Erik XIV:s drottning, ligger begravd i samma kyrka. [9]                      

              

                   

---

[1] Om detta stämmer innebär det ironiskt nog att Karin Hansdotter på faderns sida var av samma ursprung som den av hertig Johan så avskydde Jöran Person, brodern Eriks rådgivare. Bekant är den klassiska scenen där Johan efter sitt fängslande 1563 vägrar att låta sig dömas av en ”prästekläpp”, en son av en präst eller munk. Att inleda ett förhållande med en kvinna av samma ursprung var tydligen acceptabelt i hertigens ögon. 

[2] Karin Månsdotter och hennes ”kollegor” vid kung Eriks hov betecknades ”Kunglig majestäts frilla”.., tills Karin gifte sig med Erik. Inte heller brodern Magnus älskarinna Valborg Eriksdotter kallas nådig frun i räkenskaperna. 

[3] Erik var de sista åren före Gustav Vasas död hertig över Kalmar, Kronoberg och Öland, med Kalmar slott som residens.

[4] Erik hade vid denna tid inlett sin planerade resa till England för att själv träffa drottning Elisabet. Om inte budet om faderns död nått fram i sista minuten hade tronföljaren varit utom räckhåll och Johan rimligen övertagit regentskapet i väntan på hans återkomst.

[5] Att Karin Hansdotter uppenbarligen accepterades av Finlands adel även då hertigen inte var på plats indikerar att hon var en god värdinna, fullt kompetent att leda ett furstligt hov. Enligt Gardberg var det Luccretia som föddes 1560. Enligt andra uppgifter var det sonen Julius https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarina_Hansdotter 

[6] Endast dottern Sofia fick barn. Genom hennes äktenskap blev Karin Hansdotter stammoder till den svenska adelsfamiljen De la Gardie, vars grevliga ätt finns kvar än idag.

[7] De båda antagonisterna Erik och Johan hade det positiva gemensamt att de ömmade för sina bröders älskarinnor – hustrur. På samma sätt som Erik skyddat Karin Hansdotter gav Johan senare hennes namne drottning Karin en egen gård i Finland, varvid Karin Månsdotter betecknades som ”vår broders efterleverska”. Erik XIV gjorde också sitt bästa för svägerskan Katarina Jagelonica och såg till att hon fick tillgång till vad hon behövde under fångenskapen på Gripsholm, trots att hennes och Johans tillgångar förverkats till kronan vid fängslandet 1563. Också hertig Magnus frilla fick förövrigt gåvor av Erik.  Detta var emellertid inte unikt för Vasasönerna. Sedan Rikard III år 1483 av allt att döma låtit mörda sina brorsöner i Towern, tilläts systrarna att lämna sin fristad och vistas vid hans hov utan att något hände dem Det var tydligen europeisk praxis vid slutet av medeltiden att kvinnor i görligaste mån skulle hållas skadelösa när det uppstod tvist i kungliga familjer  

[8] Barnen fick namnet Gyllenhielm. 

[9] Denna text bygger huvudsakligen på C J Gardbergs bok Tre Katarinor på åbo slott(1988).

"Huru han skall lyckas vete Gud och icke jag", Hertig Johans friarresa till England 1559.

De båda engelska adelsmännen trodde förmodligen inte sina ögon. Enligt all konvenans skulle gästen gå landets representanter till mötes och betyga dem sin aktning. Den unge mannen från Norden satt helt sonika stilla på sin plats och räckte fram sin hand för att de skulle kyssa den. Innan dess hade han låtit dem vänta en hel timme på audiens. Det var tydligt att hertigen från Sverige, detta land som för knappt 40 år sedan varit del av en större nordisk union under dansk ledning, betraktade sig som minst lika förnäm som någon engelsk adelsman. För att bryta den pinsamma situationen kysste Henry Knollys, antagligen som tribut till sitt rikes drottning, först sin egen hand och tog därefter det höga sändebudets hand. Detta sändebud var ingen mindre än hans höghet hertig Johan av Finland, son till Sveriges konung Gustav och kommen hit i sin äldre broder Eriks ärenden, för att anhålla om den engelska drottningens hand. Det var inte första gången en svensk tronföljare vänt sig till England för att finna en gemål. Senast var i början av 1400-talet, när Erik av Pommern äktat Henrik IV:s dotter Filippa. Men då ingick Sverige i Kalmarunionen, ett skandinaviskt rike med stor maktpotential. Nu var det ett visserligen stabilt men dock obetydligt land uppe i norr med ett revanschhungrigt Danmark till granne. Det avskräckte emellertid inte prins Erik. Han var säker på ett positivt svar från drottning Elisabet.[1]  Efter hemligt avtal om samarbete mellan bröderna och stor vånda och tvekan från gamle kung Gustav, såväl med tanke på kostnader och farliga engelska krav som prestigeförlust i händelse av nederlag, avreste så hertig Johan med stort följe på hösten 1559 mot England. I slutet av september landsteg man i Harwich.

Trots den något pinsamma inledningen av besöket blev Englandsvistelsen en stor personlig framgång för hertig Johan. Under färden mot London skänktes pengar till de fattiga i städer som passerades. Kanske trodde åskådarna att en främmande kung kommit i egen person för att erbjuda deras drottning sin hand. Johan själv fick gott betyg av engelsmännen: ”Trevlig kille”, tyckte adelsmannen Sir Thomas Smith.[2]  4 oktober nåddes den engelska huvudstaden och hertigen gjorde sitt intåg med 200 ryttare(både svenskar och engelsmän), i följe. Männens klädsel och hästarnas utstyrsel lär ha imponerat särskilt på Londonborna men det var egentigen fusk, eftersom utrustningen åtminstone delvis inhandlats i England de första dagarna efter landstigningen. Johan installerades i ett biskopspalats på Themsens södra strand och fick sedan vänta en dryg vecka innan han 12 oktober 1559, för 460 år sedan, presenterades vid hovet. De uppskattande omdömena fortsatte: Hertigen förde sig bra, var frikostig och sparsam allt efter behov och talade tidens linqua Franca latin utmärkt. Men, tillfogade den erfarne statssekreterare Cecil försiktigt: ”Huru han skall lyckas vete Gud och icke jag”. Efter några veckor lade Johan fram utkastet till en plan för hur en personalunion mellan England och Sverige skulle kunna se ut. I korthet innebar den ett försvarspolitiskt samarbete mellan de båda länderna, där ena parten skulle bistå den andra i händelse av angrepp. Drottningen skulle få vissa svenska förläningar och medel ur statskassan i morgongåva och Erik måste få drottningens tillstånd för att återvända hem.[3]  De båda ländernas styrelse och fundamentallagar skulle lämnas orörda.

Elisabet gjorde som hon brukade när viktiga frågor skulle avgöras, förhalade och drog ut på tiden, försökte vara alla till lags utan att ge ett bestämt svar åt någotdera hållet. Detta gällde särskilt ämnet friare. Det var många furstar som anmälde sitt intresse och drottningen kunde konsten att hålla dem på sträckbänken och spela ut dem mot varandra. Säkert fann hon en viss njutning i detta spel och med till visshet gränsande sannolikhet avsåg hon aldrig att gifta sig, vilket ingen vid denna tid kunde veta.[4] I väntan på svar fördrev hertig Johan tiden med olika nöjen och sport. Han upptäckte den nya engelska sporten tennis och tycks ha spelat så ofta han kunde, men som alla nybörjare var han inte särskilt framgångsrik. Tydligen spelade man om pengar och den som förlorade matchen förlorade också de bollar han använt.  I räkenskaperna från resan talas upprepade gånger om utgifter för bollar ”som min herre spelat bort”.  Vid en match gick inte mindre än 120 bollar förlorade till markisen av Nothumberland. Övning ger som bekant färdighet och Johan var tydligen en god förlorare som fann nöje i spelet trots förluster. I och med detta var tennisen för första gången introducerad i Sverige.[5]  Utöver bollspel ägnade Johan sig åt fester, torneringar intressanta inköp och överhuvudtaget åt att göra sig populär vid det främmande hovet, vilket han lyckades allra bäst med.[6]  Beträffande planerna på en äktenskapsallians kom man dock inte närmare en lösning. Drottningen uttalade sig positivt om Sverige och dess vilja till allians. Samtidigt antyddes det att hon hade andra planer. Hon hade svårt att gifta sig med någon hon aldrig träffat, förklarade hon. Friarresan hade alltså varit förgäves rent praktiskt men för hertig Johan själv var det en glänsande debut på den europeiska scenen. Att Johan på detta sätt kunde sägas stå över brodern i världsvana bådade inte gott för deras fortsatta relation.[7]                                       

---

[1] Man bör å andra sidan minnas att ätten Tudor kommit till makten ungefär på samma sätt som vasarna, även om det skedde en generation tidigare. England var ännu inte någon stormakt och den nya drottningen långt ifrån erkänd av alla Europas furstehus. Ur dåtida synpunkt fanns alltså inga tecken på dåligt omdöme i tanken på en äktenskapsallians Tudor-Vasa. 

[2] ”A good fellow”.

[3] Man får anta att Erik skulle ha tilldelats motsvarande förläningar i England. Elisabets halvsyster Maria hade under sin regering ingått äktenskap med Filip II av Spanien, som i stort sett behandlat henne och hennes rike som en bricka i sin egen politik. Man kan förstå att engelsmännen önskade undvika en upprepning. Frågan är om Erik XIV accepterat kravet att böja sig för drottningens vetorätt beträffande att återvända till Sverige eller om Elisabet godtagit motsvarande krav från sin makes sida vid eventuella besök i Sverige.  

[4] Elisabets mor Anne Boleyn lär på sin tid ha varit så skicklig att hålla på sin värdighet och attrahera på samma gång, att Henrik VIII slutligen i frustration förklarat sig för den engelska kyrkans överhuvud för att äntligen kunna gifta sig med henne.   

[5] Johan lär även ha upptäckt fotbollen i England.

[6] Ännu nära 40 år senare, då Johan sedan länge var död, talade den gamla drottningen nostalgiskt om den ädle gästen från hennes första år vid makten. Att Elisabet mindes Johan så väl berodde kanske på att hon fattat tycke också för andra svenskar. Några år efter Johans besök fick hans syster Cecilia lika positivt bemötande vid engelska hovet, tills räkningarna blev för stora. Drottningen var gudmor till prinsessans äldste son, Edvard Fortunatus. En av Cecilias uppvaktande damer; Helena Snakenborg, stannade i England och blev drottningens förtrogna. Vid begravningen i Westminster Abbey 1603 intog hon platsen som närmast sörjande.

[7] Denna text bygger på kapitel sex i Lars Ericson Volkers biografi över Johan III från 2004.