Det är en gammal sanning att kvinnorna glöms bort i historien. När det gäller kungligheter ligger det förmodligen något i det, åtminstone på lekmannanivå. De flesta svenskar vet på ett ungefär när Gustav Vasa och Gustav III levde, men hur många kan namnge deras drottningar? En kategori kvinnor som sticker ut är mätresserna, kungarnas älskarinnor. Vem Madame Pompadour var vet de flesta, så till vida som de har hört namnet och att hon var älskarinna åt en fransk kung på 1700-talet. Varför just älskarinnor till kungliga personer ofta blir ihågkomna är en intressant fråga: Beror det på att de ofta är av enkelt ursprung, eller symboliserar de den dekadenta, utsvävande kungamakten i republikanernas ögon? I Sverige är Karin Månsdotter det stora namnet inom kategorin kungliga älskarinnor. Att hon blivit odödlig är inte konstigt: Inte nog med att hon från ingenstans blev Erik XIV:s favoritälskarinna, eller frilla som det hette. Hon blev till och med hans lagvigda hustru och drottning. Karin Hansdotter är däremot ett mindre känt namn. En svensk med ytlig kunskap om Vasatiden associerar förmodligen till kung Eriks drottning och tror att någon råkat säga eller skriva fel efternamn. I vår forna östra rikshalva vet man antagligen bättre besked, för det var i Finland Karin Hansdotter tillbringade mesta tiden av sitt liv. Hon var älskarinna till hertig Johan, Gustav Vasas andre son som senare blev Johan III och kanske var hon i praktiken hans hustru, om än inte vigd inför altaret.
Som ofta när det gäller ”vanliga människor” i äldre historia tvistas det om Karins bakgrund. Länge trodde man, inte så förvånande, att hon var från Finland och att hon kanske rent av lärt hertig Johan tala finska. Numera anser man dock att hon var född i Sverige. I fråga om härkomst var hon förnämare än sin namne och ”svägerska” på Tre kronor. Hennes mor var nämligen adlig, om än på sidolinjen. Hon hette Ingeborg och var utomäktenskaplig dotter till riksrådet Åke Hanson Tott. Även Karin Hansdotters mormor var utomäktenskaplig dotter till en adelsman, som, bland annat, förde en sparre i sitt vapen. Ingeborg Åkesdotter skall ha erkänts av sin far och satts i nunnekloster. När kung Gustav inledde reformationen lämnade hon dock klostret och gifte sig med en munk, som efter reformationen blivit kyrkoherde. Hans namn var Hans Nicolai. Förmodligen var han av Stockholmsborglig bakgrund. Äktenskapet med Ingeborg skall ha kostat honom tjänsten som präst.[1] Kanske Ingeborgs släktingar hjälpte den avdankade prästfamiljen med bostad och underhåll. Ingeborg och Hans fick två döttrar, Anna, som själv gifte sig med en präst och Karin, som anses vara född 1539. Hur Karin och prins Johan träffades är osäkert. Enligt en uppgift från 1600-talet fick Karin tjänst som hovdam eller jungfru hos Katarina Stenbock, Gustav Vasas tredje gemål. I räkenskaperna för Stockholms slott nämns å andra sidan en fatburspiga med namnet Karin Hansdotter som haft tjänst i början av 1550-talet men som efter 1555 plötsligt försvinner ur rullorna. Att börja som hovdam och sedan avancera till kunglig älskarinna eller rentav drottning var inget ovanligt för tiden. Skulle prins Johan verkligen ha förgapat sig i en kökspiga? Å andra sidan visar broder Eriks meritlista att detta inte var någon omöjlighet för Vasasönerna. Vilken position Karin Hansdotter än hade sin första tid i kunglig tjänst måste hon ha varit tilldragande för att väcka unge Johans intresse. Det är också sannolikt att hon var intellektuellt begåvad. Johan läste mycket och grubblade mycket över tidens religiösa problematik. Han skulle knappast ha fallit för och än mindre behållit en kvinna som inte i något avseende kunde ”matcha” honom. Som vi skall se finns också andra indicier på att Karin redan tidigt var en erfaren kvinna som visste hur man förde sig vid ett hov.
1555 utbröt krig mellan Sverige och Ryssland. För att följa det på nära håll och, som det verkar, även i avsikt att få en klar bild av förhållandena i öster, reste Gustav Vasa till Finland på sensommaren och stannade där nära ett år. Då han i juli 1556 beredde sig att återvända hem utsågs sonen Johan till hertig av Finland, vilket inledningsvis omfattade ungefär dagens Södra Finland och Åland. Senare kom också övriga delar av området att räknas in i Johans maktsfär. Någon gång mellan faderns avresa till Finland och skapandet av hertigdömet inledde Johan sitt förhållande med Karin Hansdotter. Han var då omkring 18 år, hon 16. Johan hade vid samma tid fått eget rum eller våning på slottet i Stockholm, vilket bör ha underlättat deras relation. När Johan tog sitt hertigdöme i besittning sommaren 1556 ingick Karin i det hov han snabbt skapade omkring sig. Det påfallande är att Karin i räkenskaperna för Åbo slott betecknas som ”Vår nådiga fru”, alltså i praktiken som Johans hustru.[2] När hertigen våren 1559 inledde sin resa till England för brodern Eriks räkning följde Karin honom till Stockholm och sedan en bit på vägen mot hamnen i Älvsborg innan hon återvände till Åbo. Man får förutsätta att Gustav Vasa kände till deras förhållande, i stora drag eller fullt ut. Kungen hade bestämda åsikter om vad Johan borde göra eller inte göra med residenset i Åbo och klagade en gång på att han inte fick regelbundna rapporter om vad sonen hade för sig, i motsatts till hertig Erik, som hörde av sig från Småland minst en gång i veckan.[3] Inget tycks tyda på att kungen blivit särskilt upprörd över Johans förhållande med Karin, vilket säkert varit fallet om hon inte ansetts värdig den representativa roll hon uppenbarligen spelade. När fadern låg för döden sommaren 1560 kallade Johan Karin till sig i Stockholm. Hon avreste i juni och hade då minst ett av parets fyra barn i följe, sonen Augustus. Gossen blev dessvärre sjuk och avled i Stockholm. Kanske var resans påfrestningar för stora. Han begravdes i Storkyrkan i september 1560, en dryg vecka före farfadern Gustav Vasas bortgång. Återigen är Karins speciella ställning påfallande. Inte ens Ludvig XIV vågade 100 år senare öppet presentera sina utomäktenskapliga söner vid hovet i Paris, åtminstone inte så länge hans mor var i livet. Hertig Johan tvekade inte att be sin älskarinna komma till sig, dessutom i ett läge när kung Gustav låg på sitt yttersta och möjligheten att Johan skulle bli tillförordnad regent måste ha föresvävat honom.[4] När parets yngsta barn, dottern Lucretia, föddes tidigare samma år, medan Johan ännu vistades vid engelska hovet, firades nedkomsten med stor fest på Åbo slott. Kalaset varade i två dagar.[5] När Johan senare blivit kung, sedan många år var gift med en polsk kungadotter och Karin fått ny familj i Finland adlades hennes man, på villkor att han var trogen ”oss vår älskelige käre husfru och bägges våra livsarvingar”. Allt detta pekar entydigt på att Karin Hansdotter inte var Johans ”älskarinna” i den mening vi normalt lägger i ordet, dvs. mannens tillfälliga tidsfördriv utan något större värde utöver det rent sexuella. Karin och Johan tycks snarast ha levt i vad vi skulle kalla samvetsäktenskap eller samboförhållande. Paret fick fyra barn, av vilka tre blev vuxna.[6]
Hur nära än Johan och Karin kan ha stått varandra gick hennes tid vid hans sida mot sitt slut efter kung Gustavs död 1560. Hertigen hade ambitiösa planer, som omfattade giftermål med den polska prinsessan Katarina. Karin kördes ändå inte på porten. ”Vår ”trotjänarinna”, som hon nu kallades, försågs med ett antal egna gårdar och giftes bort med en av Johans tromän, Klas Westgöte. Sorgligt nog drogs denne in i den maktkamp som snart uppstod mellan hertigen och dennes halvbror Erik XIV. Klas avrättades och Karins tillgångar konfiskerades, så att hon lär ha blivit helt utplundrad. Utplundringen skedde dock inte på kung Eriks önskan: Denne tog tvärtom familjen under sitt beskydd och förordnade att Karin Hansdotter skulle återfå de egendomar Johan givit henne, däremot endast en begränsad del av vad som tillhört hennes avrättade make.[7] Ändå måste de närmaste åren ha varit påfrestade för Karin, allrahelst som hon varit gravid när hennes make avrättades. Som tur var hade hennes mor, fru Ingeborg, stått vid hennes sida sedan skilsmässan från Johan och man får hoppas att de båda kvinnorna tillsammans lyckades ta sig igenom det värsta, både fysiskt och psykiskt. Men nya tider stundade.
På hösten 1568 avsattes kung Erik av sina bröder och hertig Johan övertog makten som kung Johan III. Redan kort därefter inledde han processen med att återskaffa vad hans förra ”sambo” förlorat och som tydligen, trots Eriks föranstaltningar, inte återlämnats fullt ut. Dessa processer var emellertid ännu tjugo år senare icke slutförda. I början av 1570-talet gifte sig Karin Hansdotter med fogden Lars Henriksson Hodeel, som då bodde på Liuksiala kungsgård i Kangasala socken i Finland, granne till hennes eget huvudsäte Växjö gård. Tillsammans fick de dottern Anna. Karin hade nu fem barn i livet, tre från förhållandet med Johan och två från sina senare äktenskap. Nåden fortsatte lysa över familjen och med tiden blev både Karins barn med Johan och deras styvfar Lars Henriksson adlade.[8] Kung Johan tog också över barnen till Sverige för att utbilda dem vid sitt hov. Dottern Sofia gifte sig med tiden med fältherren och diplomaten Pontus De la Gardie, som aktivt medverkat vid hennes fars maktövertagande 1568. Trots den stora ålderskillnaden(han var drygt 30 år äldre), tycks deras korta äktenskap ha varit lyckligt, i alla fall med den tidens mått. De fick tre barn tillsammans. Kort efter Sofias giftermål, i början av 1580-talet, blev hennes yngre bror Juljus, omkring tjugo år, ståthållare på Åbo slott. Det var visserligen mest en titel men eftersom hans styvfar samtidigt utsågs till befallningsman på slottet flyttade de alla dit. Åter var Karin Hansdotter värdinna på Åbo. Ibland väntade man att Johan III skulle hälsa på i sitt gamla residens men tyvärr blev det inte av. Dessvärre blev lyckan också kort. Den unge ståthållaren dog kort efter sin utnämning och två år senare följde systern Sofia honom i graven efter att ha fött sitt tredje barn. Efter ytterligare två år(i november 1585), drunknade Karin Hansdotters svärson De la Gardie. Dessutom hade dottern Lucretia avlidit tidigare samma år. Därmed var det sista av Johan III:s och Karin Hansdotters barn borta. I gengäld hade Karin tre barnbarn att ta hand om, bland dem den blivande fältherren Jacob De la Gardie. Dessutom var ju hennes två döttrar från senare äktenskap i livet. Hennes man, fogden Henriksson, dog dock 1591, som det verkar dessutom i en plötslig psykisk sjukdom. Karin Hansdotter drog sig nu tillbaka till gården Växjö, som hon fått av sin forne partner Johan III. Till granne hade hon drottning Karin Månsdotter, som bodde på hennes döde makes gamla residens Liuksiala. Där satt de nu, två kvinnor med samma förnamn, älskarinna till varsin vasakonung. Den ene dessutom en tid Sveriges drottning. De hade båda upplevt hårda och växlingsrika liv i skuggan av ett stort dynastiskt drama. Vad talade de om när de träffades? De båda kvinnorna blev också mormor till varsin fältherre som de hann se bli tonåring, Jacob De la Gardie och Åke Tott, son till Erik XIV:s och Karin Månsdotters dotter Sigrid. (På så sätt blev rivalerna Erik XIV och Johan III morfar till varsin av brorsonen Gustav Adolfs bästa generaler).
Karin Hansdotter dog 1596. Exakt när är inte fastslaget men troligen var det mot slutet av året. Hon blev drygt 55 år gammal. Var hon ligger begravd är också osäkert men en sten med hennes vapen som hittades 1922 tyder på att hennes stoft vilar i Åbo domkyrka. I så fall var det säkert något av barnbarnen, kanske Jacob De la Gardie, som begravde henne där. Hennes namne, Erik XIV:s drottning, ligger begravd i samma kyrka. [9]
[1] Om detta
stämmer innebär det ironiskt nog att Karin Hansdotter på faderns sida var av
samma ursprung som den av hertig Johan så avskydde Jöran Person, brodern Eriks
rådgivare. Bekant är den klassiska scenen där Johan efter sitt fängslande 1563
vägrar att låta sig dömas av en ”prästekläpp”, en son av en präst eller munk.
Att inleda ett förhållande med en kvinna av samma ursprung var tydligen acceptabelt
i hertigens ögon.
[2] Karin
Månsdotter och hennes ”kollegor” vid kung Eriks hov betecknades ”Kunglig
majestäts frilla”.., tills Karin gifte sig med Erik. Inte heller brodern Magnus
älskarinna Valborg Eriksdotter kallas nådig frun i räkenskaperna.
[3] Erik var
de sista åren före Gustav Vasas död hertig över Kalmar, Kronoberg och Öland,
med Kalmar slott som residens.
[4] Erik
hade vid denna tid inlett sin planerade resa till England för att själv träffa
drottning Elisabet. Om inte budet om faderns död nått fram i sista minuten hade
tronföljaren varit utom räckhåll och Johan rimligen övertagit regentskapet i
väntan på hans återkomst.
[5] Att
Karin Hansdotter uppenbarligen accepterades av Finlands adel även då hertigen
inte var på plats indikerar att hon var en god värdinna, fullt kompetent att
leda ett furstligt hov. Enligt Gardberg var det Luccretia som föddes 1560.
Enligt andra uppgifter var det sonen Julius https://sv.wikipedia.org/wiki/Katarina_Hansdotter
[6] Endast
dottern Sofia fick barn. Genom hennes äktenskap blev Karin Hansdotter stammoder
till den svenska adelsfamiljen De la Gardie, vars grevliga ätt finns kvar än
idag.
[7] De båda
antagonisterna Erik och Johan hade det positiva gemensamt att de ömmade för
sina bröders älskarinnor – hustrur. På samma sätt som Erik skyddat Karin
Hansdotter gav Johan senare hennes namne drottning Karin en egen gård i
Finland, varvid Karin Månsdotter betecknades som ”vår broders efterleverska”.
Erik XIV gjorde också sitt bästa för svägerskan Katarina Jagelonica och såg
till att hon fick tillgång till vad hon behövde under fångenskapen på
Gripsholm, trots att hennes och Johans tillgångar förverkats till kronan vid
fängslandet 1563. Också hertig Magnus frilla fick förövrigt gåvor av Erik. Detta var emellertid inte unikt för
Vasasönerna. Sedan Rikard III år 1483 av allt att döma låtit mörda sina
brorsöner i Towern, tilläts systrarna att lämna sin fristad och vistas vid hans
hov utan att något hände dem Det var tydligen europeisk praxis vid slutet av
medeltiden att kvinnor i görligaste mån skulle hållas skadelösa när det uppstod
tvist i kungliga familjer
[8] Barnen
fick namnet Gyllenhielm.
[9] Denna
text bygger huvudsakligen på C J Gardbergs bok Tre Katarinor på åbo slott(1988).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar